Milda maränger bland midsommarstänger

Eftersom jag inte tog mig tid och lust att midsommarblogga igår på självaste midsommarafton, så får jag passa på att önska alla eventuella bloggläsare en glad och trevlig midsommar idag. På midsommardagen. Om sex månader, det vill säga ett halvår, så är det annandag jul nu och vi ligger där päsiga och juldästa. Om vi inte ränner runt på mellandagsrean förstås. Det var säkert inte för att läsa om julen och vinterhalvåret som du besöker min blogg, så jag skippar julskinksresterna och återköpen av julklapparna. Det finns annat att ägna sig åt. Midsommar till exempel och ändrade planer.

Jag och Mr T bestämde vid studentbufféfixandet att vi skulle bjuda till midsommarbuffé också. Vi hade fått smak på det där med trevliga fester och bjöd därför in garanterat trevliga gäster. Som trevligt nog tackade ja. Det kändes därför väldigt trist och snopet att behöva ringa och avboka alltihop eftersom vi hade den otrevligt dåliga planeringen att bli sjuka. Inte kul att festa loss tillsammans med andra människor än de som av vana och som av familjeband bor under samma tak. De som utan de vill det eller inte tvingas utsätta sig för baskeluskhotet.

Nu blev det inte en sådan miserabel midsommarafton som det kan tyckas. Inställd fest blev en mysstund med familjen och sjuklingarna orkade sig till och med ut på gräsmattan för några kubbomgångar och boccia-race. Fast det mest bestående minnet för årets upplaga av midsommeriet blir nog två M. Millie och maten. För igår, på midsommarafton anno tjugohundratio, så utökades familjen med en liten femårig skönhet som lystrar till namnet Millie. En gudomligt söt, liten spansk vattenhund som ska campera ihop med oss under sommaren. Anledningen till detta är att tycke har uppstått mellan lilldamen och vår dotter. Den kärleken är helt uppenbar. Den går inte att missa. Det är helt otroligt vilken tillgivenhet och ömhet det finns dem emellan. Där dottern är, där är Millie.

Jag är redan tokförälskad. Att hunden är människans bästa vän visste jag innan, men det har hittills bara varit en klyscha. Nu förstår jag det helt och fullt. Millie har mjuk brungråvit päls, mjuka hängande öron och bruna stora ögon. Nosen är nougatbrun. Hon är lugn, men också villig till bus om det är någon som hänger på. Det bästa som finns, förutom att vara som ett plåster till vår dotter, är att vara ute och upptäcka världen. En äventyrslysten ung dam, men väldigt försiktigt. Ingen gå-påare. Hon verkar snabbt gilla vår livsnjutarstil och vår förhoppning är att hon ska trivas lika bra med oss, som vi trivs med henne.

Midsommarafton bjöd mestadels på sol, men också på några regndroppar. Så de som valde att gifta sig fick precis det väder som det enligt traditionen ska vara. Några droppar regn i brudkronan borgar för ett rikt och lyckligt äktenskap sägs det. Fullt av tur. Jag tror att det vore bra med ömsesidig kärlek, vördnad och respekt och då har nog SMHI:s inblandning inte så stor betydelse i längden. Vårt midsommarfirande var inte avhängigt av vädret, utan vi njöt hundraprocentigt dagen lång.

Över till det andra M:et. Maten. Vi dukade upp en midsommarbuffé som hette duga. Matjessill, inlagda sillsorter, färskpotatis, gräddfil, gräslök, gubbröra, lax, romsås, västerbottenostpaj, körsbärstomater, knäckebröd, kall öl och nubbe. Vi åt så det stod härliga till, men det var dåligt med snappsvisorna. Jag hörde några roliga på TV igår kväll, men den enda som jag minns är Ingmar Bergman-snapsvisan: Tystnad. Tagning. Tack vare att det i västerbottenostpajen skulle vara en del äggulor, så blev det äggvita kvar till att baka maränger på. Så årets upplaga av jordgubbar med vispgrädde och glass bjöd även på ursnygga maränger. Såg nästan ut som de kunde stycksäljas till en skaplig penning på Rosendals café. Vore kanske idé att konkurrera i Hilledenne? Midsommarmaränger från Hille. Idylliskt. Svensk midsommar när den är som bäst. Men det hade varit trevligt att få bjuda gästerna på godsakerna. En annan gång.

Vi tog en liten jycke-promenad och det är intressant att se hur en invand runda kan få nytt innehåll och liv. Jag försökte för en stund ignorera förkylningen, även om den dunkandes ville påminna mig hela tiden. Finns det något vackrare än Sverige i midsommarskrud? Säkerligen. Antagligen inte. Jag vet inte det rätta svaret. Jag vet bara att det var så vackert att det tog andan ur mig. Eller var det på grund av förkylningen? Jag plockade sju sorters blommor för att så säger traditionen och det har jag gjort sedan jag var liten. Jag har slutat lägga dem under kudden, eftersom jag behöver inte drömma om min tillkommande, utan han finns vid min sida.

Jag satte blommorna i vas på altanen och bara genom att studera dem för en stund fick mig att utbrista: O store Gud. Vilken rikedom Han har skapat. Som om inte hela änglakören i himlen eller vi människors lovsång räcker till, så ställer hela skapelsen upp på vår sida och bara ger sin hyllning. Varje liten droppe i sjö och hav. Varje litet strå som vajar på ängen. Varje liten fågel som kvittrar i skogsdungen. Varje liten späd blomma i dikeskanten. Alla förenar sig och pekar mot ett håll. Ett tyst, outtalat budskap sprider sig i midsommartid. Det finns en Gud. Det finns en Gud. På återseende med ett leende!

PS. Midsommardagsmenyn tog upp konkurrensen med gårdagens buffé. Eller vad sägs om grillat med klyftpotatis. Grillade jordgubbar, kiwi och marshmallows med gräddig vitchokladsås och glass. Som om det inte räckte med gottigheter så öppnade vi våffelfik på altanen vid nittonsnåret. Med jordgubbssylt och vaniljglass. Äkta sådan. Det var små svarta prickar i den. Jag klagar inte. Hörde du något sådant, så kom det från något annat håll. Just ja, lite klagan vill jag nog ändå framföra. Dottern premiärdoppade sig i ån igår. Det hade jag också velat göra. Men något vuxet inom mig sa att det är bäst att bli frisk från förkylningen först.