Ingen skugga ska falla på någon idag

För cirka en halvtimme sedan inträffade den tidpunkt som kallas sommarsolståndet. Detta innebär att solen då stod som högst på himlen här på det norra halvklotet. Det vackra och ovanliga ordet zenit plockas fram och när solen står i zenit så skiner solstrålarna rakt ner. En flaggstång får ingen skugga och solen befinner sig precis i nittio grader upp från jordytan. Motsatsen till zenit heter nadir och det låter som en österländsk vacker kvinna, men är alltså den motsatta punkten, rakt neråt, under jorden.

Sommarsolståndet innebär att vi just idag har den längsta dagen på året och den kortaste natten. Det passar mig ganska bra, för just nu är nätterna besvärliga. Jag är superförkyld och nätterna är som hemska hostmaraton, som gör att jag bara längtar till morgonen, då jag kan stiga upp och hosta vidare, utan att behöva vara rädd för att jag väcker någon. Detta var helt utanför min almanacka att behöva ringa in till jobbet och sjukskriva mig. Endast fyra dagar kvar till semestern och jag hade planerat att göra ett uppsamlingsheat. Fylla i olika rapporter, göra reseräkning och äta några arbetsluncher. Det kom feber och hostattacker emellan. Med handen på hjärtat, så känner jag mig risig. Oroväckande risigt.

Jag har dock trevligt sällskap av Mr T som idag startar sin semester och under förmiddagsfikat så föreslog han att vi skulle se en inspelad film som låg och väntade. Det visade sig vara ett lysande förslag och jag vill varmt rekommendera mina bloggläsare att se filmen Hairspray. Jag tror inte att någon läkares recept kunde ha gjort mig piggare. En musikalfilm med mycket sång och dans, men också med ett härligt budskap. Intregration NOT segregation. Handlingen utspelar sig i Baltimore nittonhundrasextiotvå och handlar om åtskiljandet av befolkningsgrupper. Jag skrev mitt slutarbete på gymnasiet om apartheid, så det har funnits på mitt samvete under många år. Egentligen tycker jag att segregering bara är ett tecken på dumhet och kanske rädsla.

Just nu får jag jobba med att försöka intregrera mig med tanken på att låta mig vara sjuk och samtidigt försöka segregera baskeluskerna från min kropp. Jag har inte varit sjukskriven så många timmar, men jag är redan irriterad över min inaktivitet. Om jag inte jobbade så skulle jag gå ut och gå, cykla, åka in till stan och ta en fika, kolla lite på rean och varför inte ta ett isande premiärdopp? Nu är jag sjuk och inget av det ovannämnda är tänkbart. Jag och kroppen är inte överens. Jag vill vara aktiv, min kropp kräver vila. Jag tycker det är lite fisigt gjort av kroppastollen att invadera bihålorna. Vid någon större aktivitet så mår jag illa och blir yr. Febern stiger och då fryser jag om ryggraden. Sedan sjunker den några pinnhål och då känner jag mig olustigt kallsvettig. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag bloggar.

Jag har ett sjuk-ess i bakfickan. För en tid sedan beställde jag ett årsabonnemang från Genline. Jag har sedan länge haft inloggningsuppgifterna för att kunna nå kyrkböckerna på nätet. Det enda problemet har varit att jag inte har haft tiden som krävs. Så ett gott alternativ till bloggandet är just släktforskandet. Det är ett detektivarbete i klass med Miss Marple och Sherlock Holmes. Jag är fast i detta nystande och pusslande. Jag älskar att se hur släktträdet grenar ut sig. Mitt släktträd är absolut en stabil ek. Jag älskar ekar. Jag ska försöka få grenverket att sprida ut sig och söka lite bredare. Inte bara född och död rakt bakåt, utan även se på syskon och deras familjer och på så sätt ta mig framåt mot nutid. Kanske jag hittar avlägsna släktingar som bor i min närhet? Det är inte otroligt, med tanke på att min farmors sida finns i Hälsingland.

Jag tror på tanken att känna sina rötter för att få ett fäste i tillvaron. Det fyller mig med stor ödmjukhet och tacksamhet att se hur människors liv har länkats samman och att det idag resulterar i att jag lever och får se hur min familj lever och verkar i min närhet. Många som får höra att jag släktforskar ställer ofta följdfrågan om jag har hittat några fina människor i mina anor. Fina människor? Jag tycker att alla människor är fina. Men jag förstår att de menar adel och prästerskap. Eller än bättre kungligheter. Jag har inte hittat något sådant. Det hade jag inte förväntat mig. Jag har hittat torpare, bönder, soldater och andra yrkesmän. I deras familjer har det funnits hustrur, söner och döttrar. Det mest intressanta levnadsödet har jag funnit i en ogift piga, som föddes i oäkta säng. Hennes mamma var alltså inte gift och själv födde hon sedan fyra oäkta barn. Alltså, hon hade inte ingått äktenskap när de föddes. För detta straffades hon. De två första gångerna med plikt och betalning till kyrkan. Tredje och fjärde resan fick hon sitta på vatten och bröd i slottshäktet i Gävle. Henne har jag följt från födelse till död och jag fängslas.

Mr T och jag döpte vår son och gav honom namnet Daniel långt före att jag hade börjat släktforska. Genom forskningen har jag sedan hittat många män som heter Daniel. En heter till och med Daniel Danielsson. Dessa historiska vingeslag smeker mig ömt. Det skapar närhet och trygghet. I och med kungabröllopet så har en typ av släktforskning aktualiserats. Det har skrivits en bok om Prins Daniels anor. Jo, de hade visst hittat en finare gren någonstans. Sedan har kvällspressen tryckt upp brudens grenverk och brudgummens grenverk sida vid sida. Fattig och rik länkas samman. Kungahus och folket ympas. Störst av allt är kärleken, sa Prins Daniel i sitt tal till sin brud och de orden lånade han från bibelordet. Jag undrar, varför kan det inte få vara så enkelt? Varför räcker det inte med kärlek? Varför är det så viktigt att det ska finnas titlar och ett speciellt leverne?

Jag konfronterades med detta faktum för en tid sedan. Som tur är så står jag med båda fötterna på jorden och kan skaka av mig detta med en axelryckning. Jag kan till och med tycka synd om dessa människor som yppar så dumma kommentarer. Tråkigt för dem att de lever ett så otroligt instängt liv. Ett liv som kräver en titulatur. Ett liv som inte räcker med ett hjärta som klappar och lungor som andas. Detta gällde att skriva några väl valda tankar på baksidan av en tidning. För detta krävdes det präststudier och prästvigning. Detta krävdes givetvis av en präst. Noga med att det inte räcker med att vara människa. Eller en god skribent. Det är tydligen bättre att vara en fisförnäm präst. Det är humor i detta och jag skrattade gott en stund. Du förstår kanske varför jag inte jagar ihjäl mig för att hitta adel och prästerskap i mina anlängder? Bättre att hitta torpare med dynga på händer och kläder. Det är förödande när dyngan har hamnat på hjärnan och på nästippen. För så går det när man lägger sig i med näsan och håller på med skit i tankeverksamheten. Gode Gud bevare oss från sådant.

Jag blev i alla fall publicerad och har fått många glada tillrop. Både från vanligt folk och vanligt folk, alltså även från präster. Som tur är har Gud skapat vettiga präster också. Det finns förstås dummerjönsar bland oss vanliga dödliga också. Det sitter inte i titulaturen. Inte i ras, politisk åsikt eller i något annat. Det ligger nog i själva mänskligheten. Ett är då säkert att solen skiner på oss alla, oavsett vilka vi är. På oss nordbor skiner den idag alltså från sin absolut högsta punkt på himlavalvet. Från sitt zenitläget.

Hur populär blir jag nu när jag säger att den från och med nu är på nedåtgående? Att den vandrar tillbaka mot den tid då dag och natt blir lika långa och sedan än värre mot den tid då natten tar överhanden av dygnets timmar. Det är svårt att tänka så idag när solens strålar kommer rakt uppifrån och lövverken dansar i vinden. Lev i nuet och njut, för nu är sommaren här och den bjuder upp till dans. Även om jag inte orkar dansa just idag rent kroppsligen, så går det att dansa i tanken och i hjärtat. Jag nöp av en syrenblomma och den ler och doftar emot mig på bordet. Du ska inte tro det bli sommar, ifall inte nån sätter fart. Gud har satt fart något alldeles enormt nu och ger oss det ena sommartecknet efter det andra. Lev min vän! Mitt i sommaren! Var inte längre en fakir, som ständigt söker efter nadir. Solen i zenit står! Lev och njut så mycket ditt hjärta förmår. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag fira min förkylnings förening med sommaren genom att ta fram min älskade morfars universalmedicin mot baskelusker. Jag ska höja ett glas solvin. Den som spar hon har fjolårets sommarfröjd kvar!