Uppsala och Undersvik och alla känslorna därtill

Det finns inget försvar för att utebli från bloggosfären under en så lång tidsperiod som jag nu har varit osynlig. Jag har dock klarat mig från efterlysningar, vilket skrämmer mig en del. Detta kan innebära att mina följare tänkte tanken: Nä, ska det vara på det här sättet, då skiter jag i denna bloggsida. Jag är kanske deletad, eller deletead kanske det svengelska ordet måste stavas... och bortglömd vid det här laget. Det är inte mer än rätt åt mig. Skulle all världens ansvarstagande människor sköta sina ansvar så här ansvarslöst, så skulle det inte längre finnas någon värld att sköta om. Så det måste absolut till en uppstramning hos bloggaren, det vill säga mig själv. Att skriva om bloggaren i tredje person kan vara ett sätt för mig att göra problematiken lite mindre problematisk. Det känns inte lika tätt inpå. Det är lite som att skylla ifrån sig på den där bloggaren, som om det inte alls hade med mig att göra. Jag vet, det är nästan ett schizofrent bloggbeteende och något intyg på schizofreni kan jag inte lägga fram. Så jag måste helt enkelt be om ursäkt. Bloggen har varit misskött och nästintill bortglömd.

Jag är nog den person som har lidit mest av detta. Eftersom jag älskar att blogga, så blir det ju väldigt kännbart med ett så här långt uppehåll. Du har själv kanske längtat efter någon du älskar, så att det nästan gör ont? Till slut räknade du kanske timmar och minuter till den älskvärda personen åter skulle befinna sig i din famn? Lite så har det varit för mig och för min längtan efter bloggen. Nu när jag åter håller den i min famn, så är jag lycklig och lugn. Det skymtar säkert ett litet småleende på mina läppar. Nästintill fånigt kanske. Det skiter jag i. Nu är det jag och min blogg igen. Vi är tillsammans och just nu kan inget komma i vår väg.

Behövs det någon bloggfrånvaroanalys? En förklaring till varför jag inte har bloggat, om det nu är så att jag hävdar hur viktigt det är för mig att få skriva på denna bloggsida? Det finns nog inte en förklaring, utan många. Jag ska inte lista dem, utan plockar dem i någon slags pop-up-ordning. Jag tror att en hel del kan skyllas på jobbet. Jag var ledig väldigt länge och det gav i och för sig inte resultatet att jag bloggade mer, men när väl jobbet drog igång igen, så gjorde det det med fulla spjäll. Eventuell kompledighetstid som jag plockade ut vid jul- och nyårshelgen, har snabbt fyllts på och jag funderar på om sportlovet kan bli nästa lucka för kompledighetsplockande. Jag fick nämligen smak på ledighet. Det var skönt!

En annan orsak kan vara dotterns förberedelser för utflyttande från föräldrahemmet. Nu är det allvar. Det som jag har vetat om sedan förlossningen på Östra Sjukhuset i Göteborg för nästan tjugo år sedan. Navelsträngen klipptes redan då, men sedan har mor- och dotterbanden tagit vid och vävts starkare än den segaste navelsträng. Så visst känns det konstigt att det bara kunde säga vips och så är tjugo år borta. Jag försöker hantera detta på ett väldigt vuxet och förnuftigt mammiskt sätt. Jag lyckas inte till punkt och pricka kan jag avslöja. Om inte Per Gessle hade hunnit före, så hade jag kunnat skriva texten till en riktigt bra hitlåt: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

För så är det. Känslorna blandas. Det blir tomt och skönt på samma gång. Inte skönt för att bli av med henne, utan skönt för att allt har ordnat sig så bra. Självklart är jag som mamma stolt och tacksam att dottern har gjort ett studieval och att hon på det allra bästa sättet har kämpat sig dit. Slet på gymnasiet för att få så bra betyg som möjligt, samtidigt som ett söndertrasat knä slog många planer om intet. Studier på högskolan under hösten för att läsa in kompetensen i biologi, för att vara behörig att söka till sjukgymnastprogrammet på tre år i Uppsala. Så visst var det glädje när antagningsbeskedet kom och förstahandsvalet gick igenom.

Jag, Mr T, dottern och hennes pojkvän gjorde en liten Uppsalatripp fredagen den fjortonde. På måndagen efter helgen skulle studierna sätta igång och det kändes säkert skönt att kolla in var skolan låg, vilken ingång som gällde och att även få se lite andra strategiska studentplatser. Jag tror att Uppsala som stad kommer att passa dottern ypperligt. Det stora problemet har hela tiden varit att få tag på en bostad. Att söka studentlya i Uppsala är nästan svårare än att leta efter en knappnål i en höstack. Skolan satte igång och inget napp på bostadsmarknaden. Dottern var inställd på att pendla, men att gå upp klockan tjugo över fem varje morgon är inte kul. På tisdagen kom ett glädjefnatts-sms! Dottern hade blivit med egen studentlägenhet. Eget kök. Eget badrum. Allt på den enormt kolossalt stora ytan av nitton kvadratmeter.

Veckan som följde innehöll pendling, nollning, studier och packning av bohag. För varje timme som gick här hemma, så växte staplarna av kartonger, möbler och attiraljer. På lördagen gick flyttlasset. Efter att sängen och en kartong burits ut, så hördes ett skott i kvarteret. Tyvärr satt det i Mr T:s rygg. Det är inte precis vad som står högst på önskelistan när det är dags att agera flytthjälp. Mr T gjorde en heroisk insats den dagen och genomförde flyttningen, trots ett kraftigt ryggskott i ländryggen.

Igår gjorde jag mig lös och ledig för att ta Upptåget ner till Uppsala och möta dottern när hon slutade skolan. Vi ägnade resten av dagen åt lunchmys, shoppingmys, promenadmys, lägenhetsinspektionsmys, fikamys och allt kändes så där bra och precis som det ska när livet förändras på ett naturligt sätt. Det gäller bara att ta vara på de glädjeämnen som finns kring allt det nya. Istället för att sitta hemma och känna att oj, vad tomt det är i tvättkorg och i det gamla tonårsrummet. Nu önskar jag att dottern ska trivas och orka med allt det nya. Jag hoppas att hon ska hitta en balans emellan att vara en ambitiös student och att försöka hinna njuta av all sin egentid.

Jag har hunnit med en ort till på U den här veckan. Undersvik. I Hälsingland. Jag hade förmånen att få gästa stiftsgården i Undersvik tillsammans med övriga personalarbetslaget. Det blev ett härligt dygn med mycket vintersol, god mat och gott fika. Intressanta samtal och fina andaktsstunder. Om jag ska välja ut en bloggbar timme som jag tyckte var extra givande, så var det kvällstimmen då vi träffades under mer lekfulla former. Jag tror på att mötas och på att skratta tillsammans. Jag tror det är viktigt att vi vågar bjuda på oss själva och vi tar emot varandra för dem vi är. Jag tror att det är livsviktigt att vi vågar visa varandra vinnarskallar och misslyckanden under sådana här ordnade former. För klarar vi inte det, så tror jag inte att vi klarar att stå enade när det blåser i aktiv tjänst och när tillvaron är allt annat än ordnad.

Det finns ett par icke bloggbara timmar som jag skulle kunna lyfta fram också. De var säkert de mest värdefulla under hela dygnet. Då ordnade jag och kollegan all planering och ändrade många frågetecken till utropstecken. Vi sågade bort många höga trösklar och strödde lite rosor på vår väg. Detta utanför uppsatt arbetstid. Så kan det vara. Att mycket givande arbete ofta görs utanför schemat. Det bjussar vi på. Vi lärde oss även att det är inte bara ytan som räknas och att det spelar egentligen ingen roll om ytan ändrar färg eller inte. Det är innehållet som är det viktiga. Fast det visste vi ju redan... innerst inne. På återseende med ett leende!

PS. Ikväll är Mr T och jag bortbjudna till trevliga människor tillsammans med andra trevliga människor. Vi ska alltså tillbringa vår lördagskväll i ett trevligt hus, säkerligen med trevlig musik och helt sikkert med något trevligt och gott på tallrikarna och i glasen. Så passande att jag då igår kom hem med påsar både från Joy och Rabalder så att jag kan gå lite på den trevliga catwalken ikväll eller åtminstone sitta där på stolen och känna mig fin. Dagen har börjat bra. Melodikrysset är löst och inskickat. Kaffe har vi avnjutit. Jag har dessutom bloggat. Äntligen!

Nu vi står tre brødre sammen, og skal sådan stå!

Idag är det trettondagen och här i västerlandet firas minnet av de tre vise männen som besökte Jesusbarnet i Betlehem. Det är inte med all säkerhet fastställt att de var tre till antalet och det är väl inte till hundra procent fastställt varifrån de kom heller. Det enda som vi vet säkert är att de inte kom från Norge och det beror helt enkelt på att det är svårt att hitta så mycket som en vis man därifrån. Ja, det där senaste norrmanspåhoppet har förstås inget med bibelberättelsen om Jesu födelse att göra och inte heller med sann kristen anda. Det kallas humor och om det kan trösta någon, så berättar norrmännen precis exakt samma historier i Norge. Alltså inte om sig själva, utan om oss svenskar. "Vet du varför det inte är tak på sinnessjukhusen i Sverige?", undrar norrmannen och ler pillimariskt. Svaret kommer glatt och klingande: Vel, for da ville de bygge et tak over hele landet! Vem av oss ska tala om för den stackars norrmannen att det inte längre finns några sinnessjukhus i Sverige? Att psykvården helt har rasat samman och att människor som mår psykiskt dåligt nu får klara sig på egen hand ute i samhället? Våra beslutsfattare har inte förstått vilket dilemma detta är. Inte minst för norrmännen, som nu måste försöka lära sig en ny morsom historia om svenskerne.

Låt oss anta att de var tre. De vise männen alltså. Vi gör det enkelt för oss och tror precis som lärde teologie doktorer har kommit fram till i sina slutsatser. Tre presenter. Tre besökare. Tänk om det var ett helt arbetslag som gick samman och framförskaffade en present? Så att det i själva verket var fyrtiofem besökare på tre presenter? Eller att det var endast en frikostig vis man, som slog på stort och köpte tre presenter på alldeles egen hand? Han kanske tänkte: Inte varje dag jag reser för att uppvakta en konung. Vad jag ska köpa? Så fick han kanske beslutsångest och drog till med guld, rökelse och myrra. Det vet väl alla som har haft inköpsuppdrag till dop, bröllop eller femtioårsdag? Det är inte så himla lätt och så drar man till ordentligt. Tjugo rosor, när det hade räckt med fem. En flaska whiskey, när det hade räckt med en flaska vin. En marsipanlåda från Anthon Bergs, när det hade varit mycket godare med en tvåhundragrammare Marabouchokladkaka. Vilket ska vi välja? Äsch, ta alltihop! Rosorna, whiskeyn, marsipanen.

Det uppstår en del myter om sådant vi inte vet säkert. I den västerländska kyrkan fick de tre vise männen namnen Caspar, Melchior och Balthasar. Det står inga namn i bibeln, så det finns ingen originalkälla till de namnen och i andra kyrkor har de tre fått helt andra namn. Jag tycker egentligen inte att det är någon större grej vad de heter. Eller varifrån de kommer. Jag imponeras mer över deras iver att resa så långt och genom obekväma landområden, för att få buga sig inför den nyfödde konungen. En konung som skulle förändra hela världshistorien och inte nog med det. Som på ett alldeles påtagligt sätt skulle gripa in i människors liv och rädda dem. De var stjärntydare och antagandet säger att de kom ifrån Persien, i det som vi idag kallar Iran. En resa, som i dagens mått mätt, skulle innebära en del packning och planering. Som skulle innebära att vi, vid framkomsten, skulle känna behov av att få ta en välgörande dusch och råda bot på miljöombytet och på reströttheten genom en del timmars sömn. Detta, trots att vi idag varken behöver använda kameler eller apostlahästar för att nå vårt mål.

Detta visar att det var något speciellt där i det enkla stallet. Stjärnan visade dem inte vägen till ett palats. Inte till prakt. Inte till prål. Gud visar oss vägen till det enklaste av enkla. Det gör det lättare för oss att förstå att Han även hittar vägen till oss i vår enkelhet och till vår utsatthet. Gud hittar till fattigdomen, om den är ekonomisk eller känslomässig. Han hittar till misären, om det är krass skitighet eller skitstövelhet. Han hittar till dem som är utslagna eller slagna. Det är något alldeles speciellt som Han ger oss. Så speciellt att till och med välbärgade vise män gör sig omaket att besöka platsen där gåvan finns. Det är lätt att föreställa sig att om de har råd att bära dit guld, rökelse och myrra, så hade de också haft råd att skaffa sig ett rikt liv på egen hand. Om vi med rikedom menar bilar, smycken, kristallvaser, utlandssemestrar och yta. De bar på kunskap och insikt. I dagens mått mätt hade de kanske universitetsexamen och doktorshattar. Ändå var detta viktigt. De gav sig av. De följde en stjärna. De behövde se och fylla den inre längtan som vi alla människor bär på. Oavsett vilka vi är eller varifrån vi kommer.

I dagens trettondagsgudstjänst så fick vi möjlighet att följa hela julevangeliet från kejsar Augustus påbud fram till de vise männens strapatsfyllda resa till stallet. Detta blandades med psalmsång och trestämmig damkör. Jag gick ifrån gudstjänsten välsignad och varm om hjärtat. Jag ska avslöja att jag inom mig kände: "Vi kan ju". Alltså, vi kan ju. Få till innerliga och nära gudstjänster. Som berör och tränger in i djupet. Som stannar kvar och får betydelse för kommande veckodagar. Visst, många kanske tyckte att den var enkel. Lite mer högtravande och uppvisande borde den nog vara. Skulle någon sagt det till de tre vise männen, så hade de aldrig hittat fram till det enkla och slitna stallet. Då hade de fortfarande hållit på och letat efter mer högtravande och uppvisningsbara byggnader. Med prakt och prål. Då hade vi inte haft anledning att gå till kyrkan överhuvudtaget idag. Trettondagen hade inte varit de tre vise männens dag. För vem har behov av att minnas tre vilse män, som sökte lyckan i sådant som en bomb kan göra slut på noll komma noll två sekunder?

Trettondagsmiddagen som jag gjorde iordning, när jag fortfarande funderade på dagens upplevelse i kyrkan, bestod av baconlindade kycklingfiléer, som var fyllda med fetaost, färska kryddor och soltorkade tomater. Till detta serverades klyftpotatis à la bloggaren och sallad. Det är något visst med lediga helgdagar. De ger utrymme för att låta både ande, själ och kropp få sitt. Så det har blivit fest i dagarna två. Igår var det trettondagskonsert på Konserthuset med dans till klassisk musik. Allt var så där trettondagsaftonsbaligt som det bara ska vara. Röd matta. Välkomnande gester av dansare utklädda till fåglar. Mycket folk. Festklädda och glada. Kvällen kändes magisk och konserten var fantastiskt bra, med kombinationen ljus, ljud och rörelse. Dansösens klänning sprack sönder i ryggen, men även detta avlöpte väl och innebar bara lite extra spänning hos oss i publiken. Allt för konsten. Efter konserten var Mr T, jag och Millie bjudna på supé hos trevliga vänner. Så nu är pluskontot välfyllt och välmående. Trots att året knappt har börjat. På återseende med ett leende!

PS. Sverige tog sig inte till final i junior-VM i hockey. Det kan bero på att jag inte hejade ordentligt utan valde att gå på styrÖLsemöte häromkvällen. Nu var det istället Ryssland-Kanada som gjorde upp i finalen och guldmedaljerna fördes österut, efter resultatet fem-tre. Silver är inte fy skam heller. Rent metalliskt tycker jag det är snyggare. Fast då har jag inte kämpat mig svettig i en finalmatch. Då hade jag kanske tyckt annorlunda. Om du funderar på titeln på dagens blogginlägg, så kan jag tala om att det finns inget belägg för att de tre vise männen var bröder. Jag gjorde ett litet lån ur den norska nationalsången, för jag tyckte på något sätt att orden passade och så kanske det ursäktar att jag drog en Norge-historia mitt upp i alltihop. För är det något Norge har, så är det en rejäl nationalsång. Åtta verser lång och en uppmaning till norrmännen i den sjunde versen att tacka Gud. Så Norge handlar inte bara om olja, Mette-Marit och dyra restaurangluncher. De har i sin nationalsång upptäckt vikten av att leva i frihet. Så låt oss ta lärdom av de tre vise männen och norrmännen.

Från styrÖLsen till er alla: Gott nytt år!

Jag vet, det är alldeles för tidigt att trigga igång vårkänslorna. Julgranen i vardagsrummet påminner om att vi fortfarande är inne i jultiden. Minusgraderna påminner om att det är vintertid. Ändå kan det inte hjälpas att på några av promenaderna under de lediga dagarna, så har jag upptäckt en ny ingrediens i luften och jag tror att det är ett stänk av våren. För låt oss se framåt och då ligger ju våren där borta någonstans. För vem har behov av att se tillbaka nu? Mot vintern och hösten och en avslutad kajaksäsong? Det är mer liv i att se fram emot en ännu icke påbörjad kajaksäsong.

Det finns säkert någon vän av kalenderordningen, som nu gärna vill inflika att det är långt till vår och att det kan komma många bakslag och visst, så är det. Jag vill för den skull inte hålla tillbaka känslan av att det finns något nytt inslag i luften. Kan det vara så enkelt att det faktiskt har kommit ett helt nytt år sedan jag bloggade senast? Låt mig önska dig, mig själv och alla andra ett riktigt gott, roligt och fint nytt år! Må livet vara så där härligt och underbart som livet kan vara under hela det nya året. Nu vet vi alla, att helt genomhärligt och helt genomunderbart blir livet sällan. Fast just nu, i önskandets stund, så kan vi väl tillåta oss att tänka positivt och utan livets jäkligaste erfarenheter? Om några sekunder kanske vi måste återvända till verkligheten och stå där ansikte mot ansikte med sjukdom, ekonomiska problem, krig, svält, förstörd natur, gräl, mobbning och all annan skit. Låt oss mitt i allt detta ge varandra löften om att vi ska fortsätta att bry oss om varandra. Fortsätta le mot varandra. Fortsätta att räcka ut vår hand till stöd. Fortsätta att visa uppmuntran. För om vi slutar att fortsätta, vad händer då? Fundera på den tanken en stund, medan jag fortsätter att blogga under tiden.

Jag hade tänkt att vara ledig i dessa mellandagar, men det blir inte alltid som jag har tänkt mig att det ska bli. Ibland kommer självaste livet emellan våra planeringar och det är inte mycket att göra åt. Så värst tungt kändes det inte att bryta av för lite jobb. Dels har jag världens bästa jobb om du frågar mig och så visste jag att som en belöning väntade årets första styrÖLsemöte. Något som jag har sett fram emot väldigt länge och ikväll var det dags. Nu slumpades det sig så bra att ordföranden och jag hade möjlighet att lägga en stor del av söder för våra fötter innan vi äntrade vårt stamställe, Bishop Arms. Vi hade planerat att ta tag i alla de affärer som vi aldrig går in i annars. Läs gärna, "de affärer som det kostar en smärre förmögenhet att bara titta i skyltfönstret hos". Så här på nyåret är det rea lite varstans i stan, så även i dessa lite mer exklusiva butiker eller boutiquer som de kanske vill benämnas. Vad jag kunde se, så skulle vissa kunna kallas Myrorna eller lumphandel, för det är skrämmande vad de kan hänga på galgarna och ta tusenlappar i betalt. De verkar inte ens skämmas. Jag blir extra skeptisk när det trippar omkring en golvmopp, med ett kinky halsband om halsen och gläfser runt smalbenen på kunderna. Visst, jag är djurvän och kanske just därför känns det sprött att hunden är placerad just där.

Jag vet inte om du minns att jag såg en adventsljusstake i elbutiken mitt emot puben, straxt före jul? Om du gör det, så minns du kanske också att smålänningen skulle vänta ut rean? Nu var det rea-dags och visst, elljusstaken och alla andra julbelysningar var sänkta till halva priset. Ljusstaken ska jag ha i fönstret i mitt arbetsrum på jobbet. Även om jag är ganska snabb på att få ut julprylarna hemma, så ska den ljusstaken ställas i fönstret imorgon och jag tänker inte ta bort den förrän Knut har kommit och dansat ut julen. Det kan tänkas att den får några bonusdagar också, eftersom jag berövade den på några veckor i strålglansen. Somliga skulle kalla detta småländska fenomen för snålhet. Jag, som är uppväxt nära den småländska myllan, vet bättre än så. Det är ett briljant ekonomiskt sinne, som gör att den där ljusstaken kommer att vara till större glädje. För den halvan som jag har sparat på att köpa den på rea, kan komma någon eller något annat till del. Så är inte bara jag glad, utan flera. Tvåhundra kronor extra i en insamlingsbössa blir säkert till mat i en vecka för en familj i Tanzania. Men fortsätt gärna kalla oss smålänningar för snåla. Det glädjer mig att fnissa åt att människor bara går på talesätt, utan att införskaffa sig fakta.

Förresten köpte jag två batteridrivna ljusbollar i guld. Som små ljuslyktor att ställa på bord, med den minsta lilla glödlampa jag kan tänka mig högst ovanpå. Nu var det förstås inte äkta guld. Det kunde smålänningen förstå på priset. Då skulle det säkerligen ha kostat mer än sjuttionio kronor för två stycken. Ordföranden var dock beredd att betala etthundranitton utan att blinka. Nästan en öl. På puben mittemot. Hon köpte en i guld och en i en otroligt djupt röd färg. Pengarna betalades tillbaka och kvitton fixades till. Dags att rusa över gatan. Ordningskvinnan skulle säkerligen hinna före oss, trots att hon så ordentligt sms:at om missad buss och försening.

Naturen och livet må bjuda på sol och fågelsång. Det må vara rea i stans alla butiker. Lyckan kan kännas enorm över julbelysning på halva priset. TV må sända briljant hockeyspel från junior-VM. Men det går inte att komma ifrån, den riktigt djupa glädjen återfinns på StyrÖLsemötet. Nu satt vi där, samlade till årets första möte och den första ölen var inte ens beställd, när jag kände att det här blir ännu en toppenkväll. Ordningskvinnan berättade att hon hade umgåtts med en ängel och då får ordföranden och protokollföraren se det som extra hedersamt att hon överhuvudtaget anslöt till kvällens styrÖLsemöte. För det är väl möjligen inte så att även vi kan anses vara änglar?

Dagens blogginlägg är redan långt och det får inte bli hur långt som helst. Nu var tanken egentligen att detta skulle bli ett långt och utförligt protokoll från årets första styrÖLsemöte, men jag vet att jag kommer att ligga bra till hos ordningskvinnan om jag skriver i kort punktform. Detta helt beroende på vad vi avhandlade under mötets gång. Jag vet att vissa bloggläsare är mer intresserade av vad vi avhandlar verbalt än det vi inhandlar och inmundigar oralt, men jag vill ändå inte frångå att det finns ett visst allvar i det vi äter och framförallt dricker under kvällens gång.

Laget runt, alltså tre personer i StyrÖLsen, beställde en laxtoast och vi var rörande eniga om att den var snålt tilltagen. Den funkade endast som aptitretare. Jag satt och hade raggmunken i salig åminnelse en lång stund. Till laxtoasten avnjöt vi en Old Speckled Hen som för kvällen fick 3,5 sejdel. Detta påminner mig om att jag fick i uppdrag att kolla vad den har fått av oss tidigare. Vänta, ett ögonblick, jag återkommer strax... Nu är jag tillbaka och jag måste erkänna att jag hittade ingen tidigare notering om betyg av Old Speckled Hen. Detta kan ha sina förklaringar. Antingen har vi inte druckit den laget runt i StyrÖLsen tidigare. Jag vet att jag har druckit den ett flertal gånger med Mr T, men då sätter jag inte sejdelbetyg. Dessutom vet jag att kyrkoherden har avnjutit den, men honom ska vi kanske inte dra in i protokollet hur som helst. Jag trodde det var så enkelt att kolla i öllistan i bloggen, men där upptäckte jag bara att jag ligger efter med uppdateringen, så det kändes helt enkelt bara hemskt pinsamt. Jag försvarar detta med att det är bra mycket roligare att vara på styrÖLsemöten än att uppdatera dem. OK, 3,5 sejdel för Old Speckled Hen.

Jag tror att vi skulle ha klarat en raggmunk till Helsinge Rökölen, som vi visste fanns på tappen, men, jag ska ju klara att blogga om det också. Vad ska folk tänka? Först en laxtoast och sedan en raggmunk. Vad är det för matvrak som finns i styrÖLsen? Därför fick det bli en sofistikerad plockbricka med diverse godsaker. Det smakade ypperligt gott till den ypperligt goda Helsingen, som i vanlig ordning och utan tvekan får fem sejdlar. Den dagen då den får sämre betyg, då har den slutat tillverkats eller så är styrÖLsen upplöst. Två otänkbara lösningar som det känns just nu. Jag måste komma ihåg att skriva in i mitt vita arkiv att jag ska ha Helsinge Rököl som gravöl. Det borde liva upp tillställningen rejält. Fem sejdlar. Det säger en del. Vore jag riktigt surpuppig skulle jag kunna skriva dit: Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel, som nästintill drog på sig en krossad sejdel!

Vi satt där och skålade och önskade varandra ett gott nytt år, ett gott nytt styrÖLseår, ett gott nytt levnadsår och hade det så gott. Vi gladde oss åt ung kärlek som finns i vår omgivning och detta skålade vi för så klart. Vi gjorde en tvär gir kring öststatshoror och önskeflykt i julnatten, men efter en skål till så hamnade vi i Farsta Strand och det kändes mycket trevligare. Nu pratade vi inte så mycket om Robert Aschberg, men inte så långt ifrån faktiskt. Vi städade upp samtalet och gick in på riktigt skitsnack en stund. Alltså, inte om folk och fä, utan om toalettbesök. Häpnadsväckande vad vi fortfarande kan lära oss. Det är ju strålande!

Det behövdes en tredje öl och vi hade hoppats på att det skulle ha blivit en sådan där vi-tar-en-tripp-till-ölhimlen-en-timme. Det blev ingenting kan jag säga. Det var bara styrÖLsens goda humör för kvällen som räddade den ölsorten från att inte hamna i samma krossade sejdelklass som Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel. S:t Eriks IPA, alltså India Pale Ale skrapade ihop en sejdel för ölet och en för formen på flaskan. Alltså två sejdlar totalt och detta helt beroende på godheten hos styrÖLsen, inte på godheten hos ölet. Jag har gett den omdömet i protokollanteckningarna som att den är som "ett vulkanbukett i en tulpanvas av Alvar Aalto". Om jag så här i efterhand och i något nyktrare tillstånd får korrigera mig något, så tror jag att det ska stå ett vulkanutbrott i en tulpanvas, men jag ska för säkerhets skull kolla med Interflora om de säljer några vulkanbuketter nu för tiden. Det kan tänkas!

I den IPA:n så var återigen hela kolonin samlad. Med Sune och allt. Jag tror även att Tore och Agne var med på ett hörn också. Det märkliga med sådana ölklunkar, är hur fort de valsar runt smaklökarna, utan att lämna några spår alls. Hur vi än försökte så hittade vi ingen eftersmak. En trist öl helt enkelt. Kanske är det en sådan, som ger storslagna idéer och storslagna projekt? Jag vågar inte skriva att styrÖLsen kom till beslut i frågan, men helt säkert är att styrÖLsen la fram ett förslag och vi borde kanske ta upp frågan i början av nästa styrÖLsemöte. Vad sägs om en styrÖLsekalender? Med de tre styrÖLseledamöterna som kalenderflickor? Eller snarare kalendertanter, om vi nu ska vara ärliga mot våra spegelbilder. Satte du luften i matstrupen? Läser du meningen om och om igen? Skakar du på huvudet? Fnittrar du hysteriskt? Ropar du helt spontant: YEEEEEEES?

Vi kom i alla fall så långt i vårt arbete att vi gjorde en lista för våra respektive månader i kalendern. Ordföranden har dessa: februari, maj, oktober och december. Ordningskvinnan: januari, april, juli och september. Protokollföraren: mars, juni, augusti och november. Vi utgick från att vi skulle ha våra egna födelsedagsmånader och därefter följde ett pusslande och ett kacklande innan vi återigen höjde en skål för ett gott samarbete. Nu behöver vi bara intressenter som kan tänka sig att köpa en kalender. En får vi se till att hänga på väggen i styrÖLserummet. Eller inte, för då kanske det blir fullbokat resten av evigheten och vi får problem med lokal för vårt framgångsrika arbete. På återseende med ett leende!

PS. På något sätt tycker jag att det passar sig att skriva att det är idag etthundratjugotre år sedan som det första sugröret patenterades i USA. Det har vi inte provat... ännu. Sugrörsdricka en styrÖLseöl. Ja, något ska vi ju ha kvar att glädjas åt på ålderdomshemmet. Men det kanske räcker med att en vältummad kalender hänger på väggen?

Snart dags att knyta ihop årssäcken

Sverige har precis vunnit mot Tjeckien med siffrorna sex-tre i junior-VM i hockey. Nationalsången klingade precis ut och en av Gävlegrabbarna blev utsedd till Sveriges lirare i matchen, Calle Järnkrok. Det är bara att gratulera, till vinst och till utnämning. Ännu en jullovsledig dag går mot sitt slut. Jag ska erkänna att jag har kommit in i ledighetslunken och börjar så smått fundera på hur det ska gå att börja jobba igen. Vid jobbstartstid har jag inte ens vaknat. Vid förmiddagsfikatid på jobbet går jag långpromenad iklädd mysbyxor i sällskap med Millie. Jag sitter längre än en halvtimme med kaffekoppen och jag bestämmer helt och hållet vad som ska göras, helt baserat på det jag vill göra. Förstår du vilken omställning som måste till innan nästa vecka?

När vi ändå är inne på hockey så kan nämnas att Södertälje SK, hockeylaget i mitt hjärta, i mina tankar och på mina läppar fick stryk ikväll. Hemma mot gästande HV71. Det är ju så att jag får lust att säga några väl valda fula ord om smålänningarna. Nu passar sig inte det i den här bloggen och förlusten var faktiskt ganska väntad. Det tändes dock ett hopp hos mig vid ställningen tre-tre. Slutresultatet blev dock tre-fem. Smålänningarna fick avsluta hockeyåret tjugohundratio med tre pinnar. Något som smålänningen inom mig inte alls är glad för.

För första gången på lång tid så var det en fantastisk morgonpromenad. Vi såg solen höja sig över trädtopparna och himlen var vackert vinterfärgad. Inte alls så grå och kompakt som den har varit den senaste tiden. Det gav hopp om en snöfri dag. Ack, vad vi hoppades fel. Självklart kom det snö idag igen. Ett ymnigt eftermiddagssnöfall. Det är säkert alla önskelistor om en vit jul som nu infrias. Jag antar att önskningarna gällde för julen innevarande år. Om det fortsätter på det här sättet, så verkar snön räcka för nästa jul också. I alla fall fram till påska, precis som sångtexten utlovar: Julen varar ända fram till påska... fast det var inte sant, för däremellan kommer fasta. Nåja, fram till fastan i alla fall kommer marken vara vit och skottningsbar om det ska fortsätta på det här viset. Aldrig har väl en paddlingssäsong känts mer avlägsen.

Jag hörde några uppmuntrande ord på radion häromdagen och jag försökte faktiskt ta till mig dem. Det var någon positiv själ som sa att vi ska ta tillvara den här vita vintern och utnyttja skidor och andra snöbehovsaktiga vinteraktiviteter. Det kunde lika gärna ha spöregnat i samma utsträckning. Visst, snö är trevligare än regn, men regnet har också sina fördelar. Vi slipper skotta regnmassorna. De sköter sig själva på något förunderligt sätt. Självklart tycker även jag att det är bättre med snö än regn under julen, men jag vill gärna lägga mig i mängden. En vit jul hade vi redan garanterat oss i början av december. Resten har egentligen bara varit en fråga om skottning och var vi gör av alla högar i kvarteret. När snön täcker staket, äppelträd och nedervåningen på hus, då har vi fått mer än vi vill.

Nu hjälper min klagolåt varken till eller från, så jag kan lika gärna ägna mig åt att summera året som snart är till ända. För min del började det ju i bottenläge med sorkfeber. Större delen av januari försvann i någon slags smärtkavalkad och febertopp som varade på en höghöjdsnivå av över fyrtio i två veckor. Sedan sjönk den drastiskt till trettionio i en vecka. Det hela avslutades med en sväng till sjukvården för provtagning och konstaterande att utslagning av njurfunktion är en följd av sorkens lämningar. Det blev uppförsbacke rent kroppsligt under våren. Trötthet, värk och faktiskt lite irritation över att sorkbajs kan uppta så mycket tid och kraft.

Jag kände faktiskt lite oro på försommaren för stundande studentbal och studentdag. Trots att jag med mitt förnuft kan tänka att det ordnar sig, så kom känslorna ikapp. Dottern skulle ta studenten och lite erfarenhet hann vi skaffa oss när det var dags för sonen för två år sedan. Minnet av den dagen satt fortfarande kvar i själ och hjärta och jag mindes bara hur roligt det var att styra med allting. Så jag manade fram den känslan igen. Det var en lyckostund att få se dottern göra entré ute på Engeltofta en kväll i maj. Ljuvligt vackert i en lång, läcker röd klänning och håret uppsatt i en frisyr värdig Hollywood. Julia Roberts skulle ha varit grön av avund, jag är helt övertygad om det.

Mr T och jag var lediga veckan före studenten och jag blickar tillbaka på underbara dagar. Att förbereda studentbuffé är riktigt roligt. Vi var förståndiga och tog många pauser. Satt ute i solskenet och fikade, läste och njöt av att ta dagen som den kom. Visst gick det många tankar genom skallen, rädd för att ha glömt något, men studentdagen kom och gick utan några bekymmer. Förutom att regnet öste ner under utsläppet. Jag hade köpt sex ponchos som vi drog över huvudet och där stod vi som en symbol för svenska flaggan och försökte hålla festhumöret uppe. Med en genomskinlig plast över studentskylten. Ibland tänker jag väldigt positiva tankar om att det är just det jobbiga inslaget i händelsen, som gör att vi minns det extra noga. Dessutom klarar vi mer än vi tror. Även om vi oftast planerar för ett liv i solsken.

Dagen efter studenten firade min bror sin femtioårsdag trettio mil bort och vi tillbringade många timmar i bilen och många timmar på ett mycket trevligt födelsedagskalas. På söndagen efter alla festligheter njöt vi av studentrester, blomdoft och höjde ett glas för oss som kom, såg och segrade. Vi hade klarat student nummer två och nästa gång när det är tätt inpå familjen, så är det förhoppningsvis barnbarn. Då ska jag mer än gärna blåsa ballonger och vika servetter.

Trots alla familjehögtider och höjdpunkter är midsommarafton svårslagen. Då flyttade Millie , fem och ett halvt år in hos oss och har sedan dess haft våra hjärtan i sina tassar. Vi älskar henne och jag tror att jag vågar påstå att hon älskar oss och trivs bra här. Det har varit en svårslagen resa med henne det senaste halvåret och jag skulle inte byta bort en dag av alla dagar med henne. Det finns ingen som förmår att få oss att känna oss så behövda, så välkomna hem, så bäst i hela världen, som hon får oss att känna oss. När jag är på jobbet längtar jag efter henne. När jag är bortrest längtar jag ännu mer efter henne. Ett liv utan Millie verkar inte vara något bra liv längre. Vilken gåva hon är!

Så sommaren blev speciell och den lever fortfarande kvar i bilder och i minnen. Sommaren då två Smålandsflickor möttes och kärlek uppstod vid första ögonkastet. Nu pratar jag inte om Millie för hon är en spanjorska, med vägarna förbi Finland. Jag pratar om Lisa. Min vackra kajak. Vi, som båda två är födda i Västervik. Båda två är tillverkade i Småland. Inte undra på att bandet redan fanns. Hon kostade mig tio lappar och jag hade, om jag inte var smålänning, kunnat betala tio till. Så fin är hon! Välformad, fräsch och trygg. Vad önskar du mer av en småländska? Att hon ska vara snäll? Det är hon. Att hon ska vara glad? Det är hon också alltid. Nu längtar jag bara efter sjösättning, eller åsättning, eller havssättning till kommande säsong. Nya mål och äventyr väntar.

Om vi ser bortom bloggaren för en stund och tittar lite vidare ut mot omvärlden, vad hittar vi då för det gångna året? Jordbävning i Haiti, Saab-oroligheterna, länspolismästaren Göran Lindberg som åker fast för en sexhärva, vinterspelen i OS i Vancouver i Kanada, vulkanen på Island, som är skitsvår att stava rätt och ännu svårare att uttala, som spred ut sin aska över hela Europa och lamslog flygtrafiken, fotbolls-VM i Sydafrika, gruvolyckan i Chile, Sverigedemokraterna väljs in i Sveriges riksdag, vilket nästan känns värre än att Anna Bergendahl vann melodifestivalen, femtioöringen avskaffas och en självmordsbombare spränger sig själv i luften på öppen gata i Stockholm. Detta är bara ett axplock. Runt om i världen händer det varje dag stora och små nyheter och vi kan omöjligt komma ihåg dem alla på rak arm. När vi läser om dem, så nickar vi igenkännande eller mumlar lite försiktigt. Vissa tider på året har vi så fullt upp med vårt eget att vi varken hinner eller orkar ta in mer.

Vissa saker engagerar mer än andra förstås. Jag tycker exempelvis att alla katastrofer som sker i vår värld, om de så drabbar hundratusen eller hundra personer är fruktansvärda. I jämförelse med SSK och melodifestival, så faller hockeyn och schlagermusiken platt. Det gör den så bra utan några jämförelser med katastrofer. Många har under året lagt ner kraft på att oja sig över kronprinsessbröllopet. Jag önskar att detta engagemang fanns i lika stor utsträckning när det gäller att få ut Sverigedemokraterna från riksdagen och när det t.ex. gäller barnslaveri runt om i världen. Det finns över tvåhundra miljoner barnslavar på vår jord. Det är över tvåhundra miljoner för många. Må vi under det nya året hjälpas åt att fokusera på det som verkligen betyder något för andra och oss själva. På återseende med ett leende på andra sidan nyårsskiftet!

PS. Låt mig bara för att höja nyårsstämningen skriva att Europeiska kommissionen utsåg detta år att vara Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Måtte de inte ha kommit på tanken att ha bestämt ett nytt mål för tjugohundraelva, för de har mycket kvar att jobba på när det gäller innevarande års ambitioner. Ibland är intentionen god. Men den måste komma från papper till handling. När det gäller EU gör jag inga större förhoppningar om detta.

God Jul!

När juldagsmorgon glimmar. Jag vill till stallet gå. Guds son i nattens timmar. Där vilar uppå strå. Så är det äntligen dags att önska varandra en riktigt god jul. Jesusbarnet är mitt ibland oss och budskapet som änglarna sprider till hela mänskligheten är att: Var inte rädda. Idag har en Frälsare fötts åt er. En Frälsare. En räddare. Det finns två tecken för ordet Frälsare i teckenspråket. Det ena syftar på att någon tar ett stadigt tag om någons kläder och lyfter upp personen ur en isvak eller ur ett djup. Det andra skjuter bort synden. På båda sätts ett persontecken efter som skiljer det från verbet rädda, frälsa. Jag tycker att teckenspråket är det vackraste språk som finns och inget annat språk visar så tydligt vad det handlar om. Jesus är en person. Gud kommer till oss genom ett litet barn. Han blir människa som vi. Han vill rädda oss. Dra oss upp från det djup vi befinner oss i. Han skjuter undan synden och förlåter oss. Vi har stor anledning att önska varandra en god jul.

Nu har jag varken besökt stall eller kyrka idag på morgonen. Jag unnade mig en sovmorgon efter ha kommit sent i säng efter midnattsmässan inne i stan. Det var mycket folk i kyrkan och alla levande ljusen skapade en fantastisk stämning. Budskapet var klart och tydligt. Ett barn är oss fött. Alla de underbara sångerna fanns med på repetoaren. Det enda som återstod att önska var en annan solist. Någon som kunde tänkas hålla en rak ton, någonstans, någon gång. Vibraton rakt igenom en julnatt fick min ryggrad att frysa till is. Operaröst har sin plats i musikvärlden, men då helst av någon som kan sjunga opera. Vad är det för fel på en vanlig stilla sångröst i julenatten? Det är ju ändå fråga om änglasång. Jag är rädd att om herdarna hade fått sådan vibratosång levererad i julnatten, då hade de stoppat mossa i öronen och inte alls gått iväg till stallet för att se det lilla Jesusbarnet. Ska det bli liknande nästa år vid midnattsmässan, så måste det annonseras med en varningstext, så att mänskligheten får en sportslig att ta med sig öronproppar. Eller säga som herdarna säkert skulle ha gjort om det var detta de hade fått höra: "Kom grabbar, för fåren och deras lamm i säkerhet, innan de blir alldeles nervösa och skrämda".

Nu tycker någon julpolis att på julen ska vi vara snälla. Jag håller helt med om detta, men det är ju inte motsats till varandra att vara snäll och ärlig. Jag tycker att det borde fungera att vara både och samtidigt. Det är juldag och vilken julbonusfröjd att den infaller på en lördag så att jag och Mr T fick lösa årets sista melodikryss. Det var en lagom återhämtning efter julfirandet med släkten igår och så även en uppladdning inför eftermiddagen, då släktingarna dyker upp hos oss. Det är tänkt att det ska bli ett julfika, lite spel och något kvällsgott på bordet. Eldemann kommer emellan som någon slags försenad julklapp som jag verkligen har haft på önskelistan. Jag har ingen större förhoppning om att jag ska vinna någon melodikryssklocka i år, men vem vet... nästa år är kanske året då under sker och jag blir stolt vinnare till ett badlakan eller en klocka?

På tal om att vara snäll, så måste i alla fall tomten ha tyckt att jag höll måttet på snällhet, för oj vad paket han hade burit in och lagt under granen. Jag blev alldeles överväldigad och glad. Två härliga böcker, en hårfön, medlemsskap i Bishop Arms whiskeyklubb med tillhörande glas och i väntan på whiskeyprovning på plats tyckte givaren tydligen att jag skulle ha provning för mig själv. Gåvan levererades i en vacker flaska. Vidare fick jag en scarfs för kommande vårdagar och en egenhändigt tillverkad kniv för kommande kajakäventyr. Det kan låta som om strapatserna går ut på att supa och kasta kniv, men det vill jag dementera å det bestämdaste. Det handlar om njutning för gom och själ. En riktigt bra kniv är A och O i den testeboska vildmarken. Risken när jag räknar upp julklappslistan är att jag glömmer något. Just ja, den traditionella almanackan från mitt kära Virserum. Hur kunde jag missa att sätta den först? Den som min gamla orienteringklubb OK Hjorten ger ut. Vet du, det blir faktiskt inget nytt år om inte jag har den på väggen. Så nu kan du lugnt och tryggt luta dig tillbaka och invänta 2011. Det kommer, lika säkert som jag har Hjorten-almanackan på väggen. Med alla vackra bilder från hembygden.

Det har väl inte undgått någon att det snöar, snöar och snöar i vårt land? Julen blev så där härligt vit som vi alla önskar, men nu vill jag lägga in en ansökan om snö-stopp. Egentligen tycker jag att detta är rent bedrövligt, eftersom det å det grövsta förstör vår långfärdsskridskorssäsong. Hjälp, vilket långt ord det blev. Kan bli användbart i någon kom-på-det-längsta-ordet-tävling fram över. Eftersom jag så ofta deltar i sådana... Allvarligt talat, i höstas, när jag insåg att kajaksäsongen verkligen var över. Den dagen då jag försökte trotsa den tunga insikten och gick och köpte vattentäta strumpor, som någon slags protest. Jag hade inte mer än hunnit hem, då jag insåg att med vattentäta strumpor kommer jag inte långt. Jag borde ha köpt en vattentät dräkt om jag skulle kunna ge mig ut och paddla. Som du förstår var detta en mörk och dyster dag. Då klickade det till i huvudet och det lät som en positiv dörrklockesignal. Ding dong! Ding dong! Du har väl inte glömt långfärdsskridskorna? Med dem kan du ta dig till samma platser som du har kunnat med kajaken. Var vid gott mod!

Så jag har varit vid gott mod och tänkt att snart, ja, mycket snart bär det iväg. Pyttsan. Däremellan kom snön. Inte bara i form av några flingor utan vi räknar i decimeter och på sina ställen nära metern. Nittioåtta procent av isarna i vårt land är täckta av snö. Där under, även om isen har lagt sig, så är den dålig och på sina ställen väldigt osäker. Ingenting att göra något åt förvisso, men jag bloggar i Sverige och då är det tillåtet och nästan förväntat av vi ska gnälla lite. På vädret verkar det vara tillåtet att gnälla hur mycket som helst. Det kan inte försvara sig och bara för att det finns människor som utbildar sig till meteorloger, som försöker prognosicera vädret, så skäller vi på dem också. Av bara farten. Det är bara min ömma moder som till etthundra procent försvarar väderleksgubbarna. Det måste kännas skönt för Pohlman och hans efterträdare.

Slutgnällt. Det är faktiskt juldag och den största dagen på hela julhelgen. Jag ska försöka höja ribban och inte sitta här och surgnälla. Nedanför mina fötter ligger Millie. Världens största glädjespridare. Så förbehållslöst det är när hon ger av sig själv. Det är nog första gången i världshistorien som någon liknar Gud vid en hund och jag får passa mig. Den danske tecknaren Kurt Westergaard gjorde flera Muhammedkarikatyrer som publicerades i dansk press. Följden har blivit mordhot och tillika mordförsök. Tecknaren har levt med säkerhetsvakter och säkerhetsrum i flera år. Eftersom ingen har sett Muhammed, så är det inte svårt att räkna ut att tecknaren har använt sin fantasi och säkert så även sin kreativitet. Ingen normalt tänkande person tänker att han har lyckats skapa en sann bild av Muhammed när han ser en rondellhund eller någon annan karikatyr. Visst, jag kan tycka att det är provocerande och onödigt att göra narr av det som är heligt och viktigt för många människor. Jag har sett många provocerande bilder på Jesus. Bilder som jag antar att ingen skulle vilja se sin vän eller sitt syskon avporträtterad. Vissa bilder innehåller dock lite humor och jag tror att vi har fått humorn för att vi ska använda den. Jag tror också att vi har fått modet att säga ifrån när det är på sin plats att säga ifrån. Men att mordhota och gå till mordhandlingar är långtifrån smart eller kreativt. Varken kristendomen eller islam bär på dessa budskap.

Tänker jag ändå använda bilden av Millie för Gud? Jag har inte sett Gud. Jag har bara sett Hans verk och handlande. Jag tror inte att Han har päls och fyra ben. Men jag tror att Han är lika glad eller till och med gladare än Millie, när jag kommer hem till Honom. Jag tror att Han möter mig lika förbehållslöst och kärleksfullt. Jag tror att jag kan berätta allt för Honom och Han lyssnar. Hans ögon ser på mig och jag undrar kanske vad Han tänker. Där tar bilden och jämförelsen slut och om jag frågar Honom så tror jag att Han ger mig sitt svar: "Så mycket älskar jag dig och alla andra människor, så jag har gett er min ende son. Därför att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv". Det är Guds sätt att säga: God Jul! På återseende med ett leende!

PS. Kan inte låta bli att nämna att en kvinna som jag beundrar för hennes mod, vältalighet, skrivarkonst och villighet att tjäna Gud. Evangeline Booth. Dotter till Frälsningsarméns grundare, William och Cathrine Booth. Hon föddes på självaste juldagen år artonhundrasextiofem. Ett händelserikt år för makarna Booth. En dotters födelse och så självaste Frälsningsarmén. Det som är intressant med Evangeline Booth är att hon aldrig gifte sig. Hon hade kanske inte tid, eftersom hon gick i sina föräldrars fotspår och var general, alltså högst i topp för Frälsningsarméns ledning under många år. Det hon däremot hann var att adoptera och uppfostra fyra barn. Vi pratar i slutet av artonhundratalet. Det gör berättelsen om hennes liv än mer intressant.

Bästa stunden!

Just nu. Den här stunden på dagen och faktiskt den här stunden på julen tillhör mina favoritstunder. Jag skulle kunna dra till mig att säga att den här stunden är den bästa på hela året, men då skulle jag överdriva. Det finns nämligen så många underbara stunder vid havet och i skogen sommartid som ligger på topplaceringar, men den här stunden är i alla fall kvalificerad till att vara med i tävlingen. Om det nu finns någon tävling? Titeln "Årets favoritstund". Redan imorgon, trots att det är julafton, så är känslan som bortblåst. Visst jag älskar samlingen vid krubban och alla vackra psalmer i kyrkan, julbordet, tomtens paket under granen, Robin Hood, Karl Bertil Jonsson och alla ljusen och stillheten i kyrkan vid midnatt. Självklart har Jesusbarnet en central plats i familjens julfirande, men det hindrar inte att jag njuter av stunden just nu.

Varför är den så speciell? Den här kvällen kallas uppesittarkväll, men sitter uppe på kvällarna gör Mr T och jag resten av året också, så det är egentligen ingen större skillnad. Är det för att det råkar vara drottningens födelsedag? Hon fyller ju sextiosju år idag, dan-före-dopparedan. Nej, detta berör mig inte alls, men jag skänkte faktiskt henne en tanke tidigare idag. Hur hon firade sin födelsedag och hur många julbestyr hon har kvar? Har hon överhuvudtaget några julbestyr att tänka på eller är slottet färdigstädat, färdigpyntat, färdigbakat, färdigmatlagat, färdigpaketinslaget så där simsalabim à la tjänstefolk? Nog om detta.

Jag tror att ordet färdig är ett nyckelord i sammanhanget till mitt välmående. Då inte i betydelsen helt orkesmässigt slut, utan i bemärkelsen att vara klar. Att sätta upp fötterna på fotpallen och luta sig tillbaka i skönfåtöljen, tittandes på den vackert klädda granen och dra in doften av nygriljerad skinka i näsborrarna. Hemmet är nystädat och nypyntat. Rena juldukar ligger på matborden. Hyacinterna är fortfarande i knopp. Julmusiken flödar stilla ur högtalarna. Gottebordet är laddat. Allt är orört och oförstört. Jag tror inte att det kan bli närmare förnöjsamhetsklimax än så här. I alla fall inte den tjugotredje december.

Jag var lite tveksam om jag skulle kunna uppnå denna känsla i år igen. Jag har känt mig efter hela adventssträckan. Inte för att jag inte har haft lika många dagar som alla andra, men jag har haft svårt för att känna någon julstämning. Trots julkonserter, julmarknader, julbord, julmusik och affärer som dignar av julgrejer, så har jag inte nått fram. Jag har inte varit synkad med julen. Det kan bero på att det har varit extremt mycket på jobbet under december. Det har känts bra, men samtidigt lite stressande att känna sig jagad. Mr T har haft några dagars ledighet och har förstås förberett och fixat, så köttbullar, frestelserna och annat var redan avklarat. Jag har bakat allt som vår familj i tradition tycker hör julen till. Förutom pepparkakorna, för dem har dottern i vanlig ordning tagit ansvar för. Hon är en hejare på att svinga kaveln över degen och vips är plåtarna med färdiggräddade smaskigheter klara. Det är en fröjd att komma hem efter en lång arbetsdag och känna pepparkaksdoft i hela huset.

Jag har sett fram emot den här dagen länge. Jag visste att jag skulle vara ledig och bara det kändes så skönt. Vi brukar i stort sett bara ha gran och skinka kvar att ta hand om den här dagen. I år så var det lite mer och jag kunde ana en liten gnutta stress. Jag gjorde vad jag kunde för att mota bort den. Mycket beroende på att jag tror inte att Jesus skulle vara så uppåt om han visste att jag jagade upp mig för att han skulle komma till världen, när han i sin tur ville komma för att rädda mig och alla andra. Någon måtta får det ju vara och mitt tack för hans insats skulle väl inte vara julhysteri. Vet du vad? Jag har haft en av mina mest välsignade dagar tidsmässigt det här året. I lugn takt har vi tagit oss fram till stund som inne är: etthundra procent njutning. Granen kläddes under julmusik. Jag har fallit pladask för Måns Zelmerlöws julskiva. Det finns några spår där som är otroligt härliga. Han kan också få ringa på dörren imorgon och sjunga några carols. Hans skiva fick jobba hårt idag. Om och om igen.

Huset har blivit pyntat. Så där lagom. För några år sedan hade vi utsortering av julsaker och skänkte fem pappkassar till second-hand-försäljning. Vi skulle kunna göra en ny utrensning och det kan hända att den blir av innan vi packar ner grejerna igen efter jul. Vi har bara en bråkdel framme i år och det räcker. Skinkan är griljerad och provsmakad. Så otroligt gott det är. Den första provsmakningen. Den inhandlades färdigkokt på ICA Maxi igår. Jag imponerade på mig själv genom att i förväg gissa vad kassakvittot skulle landa på. Jag var inte många ören ifrån. Det har blivit lättare med åren efter att de plockar bort ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar och nu även femtioöringar. Vi var inte ensamma på ICA Maxi Mr T och jag som du säkert förstår. Så vi var inte de enda som inte fick tag på hasselnötter. De var slut och omöjliga att få tag på hos leverantören enligt säkert ICA Maxi-källa.

De hade bara polkagrisar som faller sönder som ett sockertag i munnen. Inte sådana där hårda, sugbara små härliga karameller. Hur konstigt det än låter så är ÖB och Rusta säkrare kort på det området. Tro mig, jag har polkagriserfarenhet. Både från Gränna och lågprisvaruhus. Vilken lycka att ÖB:s sista påse med hårda polkagrisar låg och väntade på mig. Jag hade inte hunnit till Gränna före jul. Samma sak med hasselnötterna. Sista påsen inhandlades på ICA Nära i Strömsbro. Nu banne mig ska här spelas filipin julen igenom. Jag måste bara komma ihåg att anteckna alla filipindatum kommade år, för jag hatar att förlora i filipinleken. I den också alltså.

Det är verkligen en stor glädje för hela folket att Gud väljer att sända sin son till världen i form av ett litet nyfött gossebarn. När vi är inne på glädje, så är det en stor glädje för åtminstone vår familj att minstingen är i hamn med sitt körkort. Teorin klarades av på första skrivningsförsöket i måndags och uppkörningen klarades av på första försöket dagen efter, i tisdags. Med ett leende som sträckte sig från örsnibb till örsnibb och med glädjetårar som bröt fram och rann längs kinderna. I handen höll hon intyget. Det som hon får köra på nu tills det riktiga kortet anländer per post. Självklart har det varit många utlämningar av bilnyckel de senaste dagarna, men det är som det ska vara. Lite typiskt dottern att drämma till med körkort på en av årets mest snökaosiga dagar. En stolt mamma köpte uppmuntranspresent och blomma på väg hem från jobbet. Direkt efter beskedet avnjöt jag förresten ett julbord tillsammans med alla trevliga kollegor. Det smakade utomordentligt gott, men det bästa var nog stunden av gemenskap. Det är inte illa med ett sådant stort arbetslag och det inte spelar någon som helst roll vem du hamnar bredvid för det känns lika roligt med vem som. Det säger en del om kollegorna tycker jag. De som är världens bästa.

Lite tidigare ikväll var det pay-back-time för dottern och hon körde runt sin mor till olika vänner där en liten juluppmuntran överlämnades. Inte för att modern inte kunde köra själv, utan för att modern förstod hur stort det är att få sätta sig bakom ratten när körkortet är pinfärskt. Jag njöt av att inte längre vara den ansvariga som sitter bredvid och kommenterar blinkers och hastighet, utan satt mig lugnt på passagerarplatsen och njöt av att se ljusslingor i trädgårdar och julpyntade fönster. Riktigt trevligt och en alldeles ny tradition i bloggarhemmet.

Nu blir det två besök i kyrkan imorgon. Dels mitt på dagen då det är samling vid krubban. Dottern ska vaktmästeria under den gudstjänsten. Därefter tar vi julklappar, hund och andra julfirarattiraljer till släkten i Sandviken och det ska bli riktigt mysigt. Framåt kvällningen tillbaka till hembygden med julklappar, hund och andra julfirarattiraljer för att sedan hinna till midnattsmässan där både son och dotter sköter vaktmästaruppgifterna. Då ska vi, Mr T och jag, alltså inte bara sitta där i tacksamhet över Guds gåva till mänskligheten utan också vara tacksamma och stolta föräldrar till kyrkpersonalen. En oslagbar kombination. God Jul kära bloggläsare! Tack för att ni har varit så snälla och uppmuntrande under det gångna året. Ni får både smällkaramell, julkram och julklapp på kinden av mig. På återseende med ett leende!

PS. Det här blir en annorlunda jul för vår familj eftersom vi firar den tillsammans med vår älskade Millie för första gången. Under granen ligger några klappar till henne. Självklart! Tomten vet om hur snäll hon har varit hela året. Så övriga julklappar är egentligen bara bonus. Vi har varandra och vi har Millie. Kärleken triumferar!

Tredje advent och mycket har hänt

Nu brinner tre ljus i staken och snön gnistrar bistert på taken. Bloggaren är dessutom vaken och nödlånar en massa rim av Viktor Rydberg tydligen. Det var inte alls meningen. Jag borde hur som helst ha kommit in i någon slags tomtestämning, även om jag inte alls eftersträvar det redan. Alldeles för tidigt. Det är bara tredje advent. Någon tomte göre sig icke besvär i bloggarhemmet ännu. Helgen har ändå till större delen handlat om att komma i julstämning. Igår hade jag förmånen att gå på julkonsert. Jag och mitt trevliga sällskap var lite skeptiska i förväg. Vi är båda gifta med varsin musiker i symfoniorkestern och det kändes som om vi kan konceptet. Vi skämtade om att vi skulle passa på att gå på en bio under tiden och sedan endast slinka in på den efterföljande julfesten. Vi insåg att det skulle kunna bli pinsamt om någon av våra närstående äkta hälfter skulle fråga hur det lät. På julen ska vi försöka vara snälla och ärliga. Inte bara på julen förresten. Det är en önskan för hela året. Snällhet och ärlighet är ett årsprojekt. Vi slog oss därför ner i varsin grön sammetsfåtölj på andra raden på första balkong.

Orkestern satt på plats. Här och var hängde en smällkaramell på notställen och en och annan var uppiffad med för kvällen en röd slips eller rosett. Så kom dirigenten Jan-Åke Hillerud insmygandes så gott han förmådde att smyga i sällskap med kvällens solist, Kalle Lindén. En strålkastare på solisten och så smöriga stråkar i förspelet, men därefter smälte jag som smör i strålkastarskenet. Vilken underbar mansröst. Det var ett smart drag av julkonsertarrangören att kalla in denne unge man. Han får gärna ringa på dörren till vårt hem i jultid och riva av några carols. Sådant där som händer på film, typ i filmen Love Actually. Du har väl sett den? Den borde vara en tradition precis som Kalle Anka och Svensson, Svensson.

Därefter var det dags för det traditionella Lussetåget som Kulturskolans körer ansvarade för. Den person som inte smälter inför den synen måste vara utrustad med ett stenhjärta. Lucia, tärnor, tomtar och pepparkaksgubbar i långa rader. De står tätt och täcker hela scenkanten i två led och de klämmer i för full hals i alla välrepeterade sånger. Då och då vinkar någon liten tjej till föräldrarna i publiken, någon annan skruvar på det batteridrivna ljuset och ett par stycken visar tydliga tecken på kissnödighet. Allt medan ledarna noggrannt kollar så att ingen svimmar eller kommer för nära brännbart material med de levande ljusen.

En traditionell julkonsert är både rolig och rörande. Igenkännande är viktigt och det kommer med traditionen. Höjdpunkterna för mig var Kalle Lindéns sång Giv mig ej guld, ej glans, ej prakt och så förstås paradnumret, julsångernas julsång: O Helga natt. Lite extra kul blev det när kamelen vandrade över scenen tillsammans med de tre vise männen till toner av Bizet. En sådan roll skulle jag vilja ha på en julkonsert. Både framdel och bakdel gjorde ett gott jobb och samarbetade, så att kamelrörelserna såg väldigt kameliga ut. Extranummer och ringdans på slutet och våra skeptiska ansiktsuttryck hade förändrats till juliga leenden. Restaurangmiljön i konserthuset är en väldigt trevlig plats att ha julfest på. Glatt konstaterade jag att vi skulle slippa julmat och bli serverade en god kötträtt med potatiskaka och två olika såser som tillbehör. Till detta en klassisker på öllistan, Mariestad. Lite jultal, men mest trevlig samtalsgemenskap. Mr T och jag vandrade nöjda genom stan i den något kyliga decemberkvällen. Mot Rådhustorget och treans buss till Hillebygden.

För Mr T återstod det en favorit i repris, det vill säga spel på julkonsert nummer två, men jag valde istället att följa med dottern och våra goda vänner till Furuvik för den något udda kombinationen klappa-gärna-en-orm-klockan-sexton och traditionell julmarknad. När vi anlände till nöjesparken så sken fortfarande solen, men några julbodar, ett chimpanshus och ett terrarium senare, så hade mörkret sänkts sig och alla ljusslingor fick ståta precis som jag antar att parkledningen hade tänkt. Husknutar, fönsterkarmar, taknockar, räcken, träd och granar, ja, nästan allt du kan tänka dig var upplyst med små lampor. Detta innebär en kluvenhet. Vi fullkomligt överöser vår omvärld med elektricitetsslöseri, medan det på andra håll i världen inte ens finns el framdragen.

Mysigt värre var det i alla fall och jag pyntade julmysigheten med att välja en chokladkladdkaka med grädde till Furuviksfikat och det visade sig vara en vinstlott. Den bar på en hemlighet som avslöjades först när den landade mot smaklökarna. Den var pepparkakskryddad. En idé som jag kommer att använda mig av någon dag framöver. Jul och chokladkladdkaka i samma form. Så det tog jag med mig från nöjesparken. Jag smusslade självklart inte med någon orm eller skorpion hem och det blev inte heller några julmarknadsfynd. Sanningen är att jag tyckte det var en rätt usel julmarknad, så den får de jobba upp till ett annat år. Det beror inte på att jag är sur för att jag var endast ett nummer ifrån två kilo choklad på lotterihjulet. Jösses, vilken tur egentligen. Vem behöver två kilo choklad i skumtomtarnas, knäckens, tryfflarnas och Paradisaskarnas tid? På återseende med ett leende!

PS. Frank Sinatra skulle ha fyllt nittiofem år idag om han hade levat. Nu ville inte livet så, utan vi får minnas en fantastisk sångröst och nynna på låtar som Come fly with me... My way... Love and marriage... I've got you under my skin... Fly me to the moon... Listan kan göras lång. Så även filmlistan och skivlistan. Mr T höjer säkerligen sitt glas för sin favoritsångare idag och jag höjer gärna mitt också. För Frank Sinatra tillhör också gruppen av män som gärna får ringa på dörren i jultid och sjunga carols!