Det finns inget försvar för att utebli från bloggosfären under en så lång tidsperiod som jag nu har varit osynlig. Jag har dock klarat mig från efterlysningar, vilket skrämmer mig en del. Detta kan innebära att mina följare tänkte tanken: Nä, ska det vara på det här sättet, då skiter jag i denna bloggsida. Jag är kanske deletad, eller deletead kanske det svengelska ordet måste stavas... och bortglömd vid det här laget. Det är inte mer än rätt åt mig. Skulle all världens ansvarstagande människor sköta sina ansvar så här ansvarslöst, så skulle det inte längre finnas någon värld att sköta om. Så det måste absolut till en uppstramning hos bloggaren, det vill säga mig själv. Att skriva om bloggaren i tredje person kan vara ett sätt för mig att göra problematiken lite mindre problematisk. Det känns inte lika tätt inpå. Det är lite som att skylla ifrån sig på den där bloggaren, som om det inte alls hade med mig att göra. Jag vet, det är nästan ett schizofrent bloggbeteende och något intyg på schizofreni kan jag inte lägga fram. Så jag måste helt enkelt be om ursäkt. Bloggen har varit misskött och nästintill bortglömd.
Jag är nog den person som har lidit mest av detta. Eftersom jag älskar att blogga, så blir det ju väldigt kännbart med ett så här långt uppehåll. Du har själv kanske längtat efter någon du älskar, så att det nästan gör ont? Till slut räknade du kanske timmar och minuter till den älskvärda personen åter skulle befinna sig i din famn? Lite så har det varit för mig och för min längtan efter bloggen. Nu när jag åter håller den i min famn, så är jag lycklig och lugn. Det skymtar säkert ett litet småleende på mina läppar. Nästintill fånigt kanske. Det skiter jag i. Nu är det jag och min blogg igen. Vi är tillsammans och just nu kan inget komma i vår väg.
Behövs det någon bloggfrånvaroanalys? En förklaring till varför jag inte har bloggat, om det nu är så att jag hävdar hur viktigt det är för mig att få skriva på denna bloggsida? Det finns nog inte en förklaring, utan många. Jag ska inte lista dem, utan plockar dem i någon slags pop-up-ordning. Jag tror att en hel del kan skyllas på jobbet. Jag var ledig väldigt länge och det gav i och för sig inte resultatet att jag bloggade mer, men när väl jobbet drog igång igen, så gjorde det det med fulla spjäll. Eventuell kompledighetstid som jag plockade ut vid jul- och nyårshelgen, har snabbt fyllts på och jag funderar på om sportlovet kan bli nästa lucka för kompledighetsplockande. Jag fick nämligen smak på ledighet. Det var skönt!
En annan orsak kan vara dotterns förberedelser för utflyttande från föräldrahemmet. Nu är det allvar. Det som jag har vetat om sedan förlossningen på Östra Sjukhuset i Göteborg för nästan tjugo år sedan. Navelsträngen klipptes redan då, men sedan har mor- och dotterbanden tagit vid och vävts starkare än den segaste navelsträng. Så visst känns det konstigt att det bara kunde säga vips och så är tjugo år borta. Jag försöker hantera detta på ett väldigt vuxet och förnuftigt mammiskt sätt. Jag lyckas inte till punkt och pricka kan jag avslöja. Om inte Per Gessle hade hunnit före, så hade jag kunnat skriva texten till en riktigt bra hitlåt: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.
Jag är nog den person som har lidit mest av detta. Eftersom jag älskar att blogga, så blir det ju väldigt kännbart med ett så här långt uppehåll. Du har själv kanske längtat efter någon du älskar, så att det nästan gör ont? Till slut räknade du kanske timmar och minuter till den älskvärda personen åter skulle befinna sig i din famn? Lite så har det varit för mig och för min längtan efter bloggen. Nu när jag åter håller den i min famn, så är jag lycklig och lugn. Det skymtar säkert ett litet småleende på mina läppar. Nästintill fånigt kanske. Det skiter jag i. Nu är det jag och min blogg igen. Vi är tillsammans och just nu kan inget komma i vår väg.
Behövs det någon bloggfrånvaroanalys? En förklaring till varför jag inte har bloggat, om det nu är så att jag hävdar hur viktigt det är för mig att få skriva på denna bloggsida? Det finns nog inte en förklaring, utan många. Jag ska inte lista dem, utan plockar dem i någon slags pop-up-ordning. Jag tror att en hel del kan skyllas på jobbet. Jag var ledig väldigt länge och det gav i och för sig inte resultatet att jag bloggade mer, men när väl jobbet drog igång igen, så gjorde det det med fulla spjäll. Eventuell kompledighetstid som jag plockade ut vid jul- och nyårshelgen, har snabbt fyllts på och jag funderar på om sportlovet kan bli nästa lucka för kompledighetsplockande. Jag fick nämligen smak på ledighet. Det var skönt!
En annan orsak kan vara dotterns förberedelser för utflyttande från föräldrahemmet. Nu är det allvar. Det som jag har vetat om sedan förlossningen på Östra Sjukhuset i Göteborg för nästan tjugo år sedan. Navelsträngen klipptes redan då, men sedan har mor- och dotterbanden tagit vid och vävts starkare än den segaste navelsträng. Så visst känns det konstigt att det bara kunde säga vips och så är tjugo år borta. Jag försöker hantera detta på ett väldigt vuxet och förnuftigt mammiskt sätt. Jag lyckas inte till punkt och pricka kan jag avslöja. Om inte Per Gessle hade hunnit före, så hade jag kunnat skriva texten till en riktigt bra hitlåt: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.
För så är det. Känslorna blandas. Det blir tomt och skönt på samma gång. Inte skönt för att bli av med henne, utan skönt för att allt har ordnat sig så bra. Självklart är jag som mamma stolt och tacksam att dottern har gjort ett studieval och att hon på det allra bästa sättet har kämpat sig dit. Slet på gymnasiet för att få så bra betyg som möjligt, samtidigt som ett söndertrasat knä slog många planer om intet. Studier på högskolan under hösten för att läsa in kompetensen i biologi, för att vara behörig att söka till sjukgymnastprogrammet på tre år i Uppsala. Så visst var det glädje när antagningsbeskedet kom och förstahandsvalet gick igenom.
Jag, Mr T, dottern och hennes pojkvän gjorde en liten Uppsalatripp fredagen den fjortonde. På måndagen efter helgen skulle studierna sätta igång och det kändes säkert skönt att kolla in var skolan låg, vilken ingång som gällde och att även få se lite andra strategiska studentplatser. Jag tror att Uppsala som stad kommer att passa dottern ypperligt. Det stora problemet har hela tiden varit att få tag på en bostad. Att söka studentlya i Uppsala är nästan svårare än att leta efter en knappnål i en höstack. Skolan satte igång och inget napp på bostadsmarknaden. Dottern var inställd på att pendla, men att gå upp klockan tjugo över fem varje morgon är inte kul. På tisdagen kom ett glädjefnatts-sms! Dottern hade blivit med egen studentlägenhet. Eget kök. Eget badrum. Allt på den enormt kolossalt stora ytan av nitton kvadratmeter.
Veckan som följde innehöll pendling, nollning, studier och packning av bohag. För varje timme som gick här hemma, så växte staplarna av kartonger, möbler och attiraljer. På lördagen gick flyttlasset. Efter att sängen och en kartong burits ut, så hördes ett skott i kvarteret. Tyvärr satt det i Mr T:s rygg. Det är inte precis vad som står högst på önskelistan när det är dags att agera flytthjälp. Mr T gjorde en heroisk insats den dagen och genomförde flyttningen, trots ett kraftigt ryggskott i ländryggen.
Igår gjorde jag mig lös och ledig för att ta Upptåget ner till Uppsala och möta dottern när hon slutade skolan. Vi ägnade resten av dagen åt lunchmys, shoppingmys, promenadmys, lägenhetsinspektionsmys, fikamys och allt kändes så där bra och precis som det ska när livet förändras på ett naturligt sätt. Det gäller bara att ta vara på de glädjeämnen som finns kring allt det nya. Istället för att sitta hemma och känna att oj, vad tomt det är i tvättkorg och i det gamla tonårsrummet. Nu önskar jag att dottern ska trivas och orka med allt det nya. Jag hoppas att hon ska hitta en balans emellan att vara en ambitiös student och att försöka hinna njuta av all sin egentid.
Jag har hunnit med en ort till på U den här veckan. Undersvik. I Hälsingland. Jag hade förmånen att få gästa stiftsgården i Undersvik tillsammans med övriga personalarbetslaget. Det blev ett härligt dygn med mycket vintersol, god mat och gott fika. Intressanta samtal och fina andaktsstunder. Om jag ska välja ut en bloggbar timme som jag tyckte var extra givande, så var det kvällstimmen då vi träffades under mer lekfulla former. Jag tror på att mötas och på att skratta tillsammans. Jag tror det är viktigt att vi vågar bjuda på oss själva och vi tar emot varandra för dem vi är. Jag tror att det är livsviktigt att vi vågar visa varandra vinnarskallar och misslyckanden under sådana här ordnade former. För klarar vi inte det, så tror jag inte att vi klarar att stå enade när det blåser i aktiv tjänst och när tillvaron är allt annat än ordnad.
Det finns ett par icke bloggbara timmar som jag skulle kunna lyfta fram också. De var säkert de mest värdefulla under hela dygnet. Då ordnade jag och kollegan all planering och ändrade många frågetecken till utropstecken. Vi sågade bort många höga trösklar och strödde lite rosor på vår väg. Detta utanför uppsatt arbetstid. Så kan det vara. Att mycket givande arbete ofta görs utanför schemat. Det bjussar vi på. Vi lärde oss även att det är inte bara ytan som räknas och att det spelar egentligen ingen roll om ytan ändrar färg eller inte. Det är innehållet som är det viktiga. Fast det visste vi ju redan... innerst inne. På återseende med ett leende!
Det finns ett par icke bloggbara timmar som jag skulle kunna lyfta fram också. De var säkert de mest värdefulla under hela dygnet. Då ordnade jag och kollegan all planering och ändrade många frågetecken till utropstecken. Vi sågade bort många höga trösklar och strödde lite rosor på vår väg. Detta utanför uppsatt arbetstid. Så kan det vara. Att mycket givande arbete ofta görs utanför schemat. Det bjussar vi på. Vi lärde oss även att det är inte bara ytan som räknas och att det spelar egentligen ingen roll om ytan ändrar färg eller inte. Det är innehållet som är det viktiga. Fast det visste vi ju redan... innerst inne. På återseende med ett leende!
PS. Ikväll är Mr T och jag bortbjudna till trevliga människor tillsammans med andra trevliga människor. Vi ska alltså tillbringa vår lördagskväll i ett trevligt hus, säkerligen med trevlig musik och helt sikkert med något trevligt och gott på tallrikarna och i glasen. Så passande att jag då igår kom hem med påsar både från Joy och Rabalder så att jag kan gå lite på den trevliga catwalken ikväll eller åtminstone sitta där på stolen och känna mig fin. Dagen har börjat bra. Melodikrysset är löst och inskickat. Kaffe har vi avnjutit. Jag har dessutom bloggat. Äntligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar