Idag är det trettondagen och här i västerlandet firas minnet av de tre vise männen som besökte Jesusbarnet i Betlehem. Det är inte med all säkerhet fastställt att de var tre till antalet och det är väl inte till hundra procent fastställt varifrån de kom heller. Det enda som vi vet säkert är att de inte kom från Norge och det beror helt enkelt på att det är svårt att hitta så mycket som en vis man därifrån. Ja, det där senaste norrmanspåhoppet har förstås inget med bibelberättelsen om Jesu födelse att göra och inte heller med sann kristen anda. Det kallas humor och om det kan trösta någon, så berättar norrmännen precis exakt samma historier i Norge. Alltså inte om sig själva, utan om oss svenskar. "Vet du varför det inte är tak på sinnessjukhusen i Sverige?", undrar norrmannen och ler pillimariskt. Svaret kommer glatt och klingande: Vel, for da ville de bygge et tak over hele landet! Vem av oss ska tala om för den stackars norrmannen att det inte längre finns några sinnessjukhus i Sverige? Att psykvården helt har rasat samman och att människor som mår psykiskt dåligt nu får klara sig på egen hand ute i samhället? Våra beslutsfattare har inte förstått vilket dilemma detta är. Inte minst för norrmännen, som nu måste försöka lära sig en ny morsom historia om svenskerne.
Låt oss anta att de var tre. De vise männen alltså. Vi gör det enkelt för oss och tror precis som lärde teologie doktorer har kommit fram till i sina slutsatser. Tre presenter. Tre besökare. Tänk om det var ett helt arbetslag som gick samman och framförskaffade en present? Så att det i själva verket var fyrtiofem besökare på tre presenter? Eller att det var endast en frikostig vis man, som slog på stort och köpte tre presenter på alldeles egen hand? Han kanske tänkte: Inte varje dag jag reser för att uppvakta en konung. Vad jag ska köpa? Så fick han kanske beslutsångest och drog till med guld, rökelse och myrra. Det vet väl alla som har haft inköpsuppdrag till dop, bröllop eller femtioårsdag? Det är inte så himla lätt och så drar man till ordentligt. Tjugo rosor, när det hade räckt med fem. En flaska whiskey, när det hade räckt med en flaska vin. En marsipanlåda från Anthon Bergs, när det hade varit mycket godare med en tvåhundragrammare Marabouchokladkaka. Vilket ska vi välja? Äsch, ta alltihop! Rosorna, whiskeyn, marsipanen.
Det uppstår en del myter om sådant vi inte vet säkert. I den västerländska kyrkan fick de tre vise männen namnen Caspar, Melchior och Balthasar. Det står inga namn i bibeln, så det finns ingen originalkälla till de namnen och i andra kyrkor har de tre fått helt andra namn. Jag tycker egentligen inte att det är någon större grej vad de heter. Eller varifrån de kommer. Jag imponeras mer över deras iver att resa så långt och genom obekväma landområden, för att få buga sig inför den nyfödde konungen. En konung som skulle förändra hela världshistorien och inte nog med det. Som på ett alldeles påtagligt sätt skulle gripa in i människors liv och rädda dem. De var stjärntydare och antagandet säger att de kom ifrån Persien, i det som vi idag kallar Iran. En resa, som i dagens mått mätt, skulle innebära en del packning och planering. Som skulle innebära att vi, vid framkomsten, skulle känna behov av att få ta en välgörande dusch och råda bot på miljöombytet och på reströttheten genom en del timmars sömn. Detta, trots att vi idag varken behöver använda kameler eller apostlahästar för att nå vårt mål.
Detta visar att det var något speciellt där i det enkla stallet. Stjärnan visade dem inte vägen till ett palats. Inte till prakt. Inte till prål. Gud visar oss vägen till det enklaste av enkla. Det gör det lättare för oss att förstå att Han även hittar vägen till oss i vår enkelhet och till vår utsatthet. Gud hittar till fattigdomen, om den är ekonomisk eller känslomässig. Han hittar till misären, om det är krass skitighet eller skitstövelhet. Han hittar till dem som är utslagna eller slagna. Det är något alldeles speciellt som Han ger oss. Så speciellt att till och med välbärgade vise män gör sig omaket att besöka platsen där gåvan finns. Det är lätt att föreställa sig att om de har råd att bära dit guld, rökelse och myrra, så hade de också haft råd att skaffa sig ett rikt liv på egen hand. Om vi med rikedom menar bilar, smycken, kristallvaser, utlandssemestrar och yta. De bar på kunskap och insikt. I dagens mått mätt hade de kanske universitetsexamen och doktorshattar. Ändå var detta viktigt. De gav sig av. De följde en stjärna. De behövde se och fylla den inre längtan som vi alla människor bär på. Oavsett vilka vi är eller varifrån vi kommer.
I dagens trettondagsgudstjänst så fick vi möjlighet att följa hela julevangeliet från kejsar Augustus påbud fram till de vise männens strapatsfyllda resa till stallet. Detta blandades med psalmsång och trestämmig damkör. Jag gick ifrån gudstjänsten välsignad och varm om hjärtat. Jag ska avslöja att jag inom mig kände: "Vi kan ju". Alltså, vi kan ju. Få till innerliga och nära gudstjänster. Som berör och tränger in i djupet. Som stannar kvar och får betydelse för kommande veckodagar. Visst, många kanske tyckte att den var enkel. Lite mer högtravande och uppvisande borde den nog vara. Skulle någon sagt det till de tre vise männen, så hade de aldrig hittat fram till det enkla och slitna stallet. Då hade de fortfarande hållit på och letat efter mer högtravande och uppvisningsbara byggnader. Med prakt och prål. Då hade vi inte haft anledning att gå till kyrkan överhuvudtaget idag. Trettondagen hade inte varit de tre vise männens dag. För vem har behov av att minnas tre vilse män, som sökte lyckan i sådant som en bomb kan göra slut på noll komma noll två sekunder?
Trettondagsmiddagen som jag gjorde iordning, när jag fortfarande funderade på dagens upplevelse i kyrkan, bestod av baconlindade kycklingfiléer, som var fyllda med fetaost, färska kryddor och soltorkade tomater. Till detta serverades klyftpotatis à la bloggaren och sallad. Det är något visst med lediga helgdagar. De ger utrymme för att låta både ande, själ och kropp få sitt. Så det har blivit fest i dagarna två. Igår var det trettondagskonsert på Konserthuset med dans till klassisk musik. Allt var så där trettondagsaftonsbaligt som det bara ska vara. Röd matta. Välkomnande gester av dansare utklädda till fåglar. Mycket folk. Festklädda och glada. Kvällen kändes magisk och konserten var fantastiskt bra, med kombinationen ljus, ljud och rörelse. Dansösens klänning sprack sönder i ryggen, men även detta avlöpte väl och innebar bara lite extra spänning hos oss i publiken. Allt för konsten. Efter konserten var Mr T, jag och Millie bjudna på supé hos trevliga vänner. Så nu är pluskontot välfyllt och välmående. Trots att året knappt har börjat. På återseende med ett leende!
PS. Sverige tog sig inte till final i junior-VM i hockey. Det kan bero på att jag inte hejade ordentligt utan valde att gå på styrÖLsemöte häromkvällen. Nu var det istället Ryssland-Kanada som gjorde upp i finalen och guldmedaljerna fördes österut, efter resultatet fem-tre. Silver är inte fy skam heller. Rent metalliskt tycker jag det är snyggare. Fast då har jag inte kämpat mig svettig i en finalmatch. Då hade jag kanske tyckt annorlunda. Om du funderar på titeln på dagens blogginlägg, så kan jag tala om att det finns inget belägg för att de tre vise männen var bröder. Jag gjorde ett litet lån ur den norska nationalsången, för jag tyckte på något sätt att orden passade och så kanske det ursäktar att jag drog en Norge-historia mitt upp i alltihop. För är det något Norge har, så är det en rejäl nationalsång. Åtta verser lång och en uppmaning till norrmännen i den sjunde versen att tacka Gud. Så Norge handlar inte bara om olja, Mette-Marit och dyra restaurangluncher. De har i sin nationalsång upptäckt vikten av att leva i frihet. Så låt oss ta lärdom av de tre vise männen och norrmännen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar