I love Zorn med mina 310 gram

Jag ser att jag prickade precis tolvslaget på dagens blogginlägg. Det blir alltså en mitt-på-dagen-blogg och av detta kan vi dra slutsatsen att jag inte jobbar. I så fall hade jag fått försaka min lunch och det skulle vara dumt att bloggavslöja. Jag måste säga att det är en embarmlig tur att jag har sådana här stillsamma intressen som bloggning, stickning, läsning och filmtittning att ta till, för nu börjar jag längta till det i vanliga fall ganska aktiva liv som jag lever. Det har varit eftersträvansvärt att dra ner på tempot under en tid och det behöver jag nog tänka på fortsättningsvis också, men så här till den milda grad stilla är dödande i längden. Jag har inga höga krav: låt mig bara få börja jobba.

Alla glada tillrop handlar om att jag ska krya på mig, kurera mig och ta det lugnt och det gör jag verkligen. Det går inte att forcera. Visserligen kan jag forcera hjärnan, så att den rusar i förväg, men det skulle ju se väldigt märkligt ut om det kom en hjärna utan kropp springandes uppför trappan på jobbet. Läskigt faktiskt! Som värsta horror-film. Uppmärksamma att det är engelska och inte ett R för mycket i svenskan. Jag skulle självklart lika gärna kunna använda ett svenskt ord i denna svenska blogg. Ohygglighet, skräck, fasa, rysare. Var fick jag horror ifrån?

När jag ändå är inne och valsar på skräcktemat, så kan vi prata hockey. Ikväll är det match i Läkerol Arena i Gävle och stans hockeylag som har en stadsdel som namn, nämligen Brynäs IF, tar emot Södertälje SK. Eller ska vi kalla dem för Hovsjö PK? Bara för att så här innan matchstart mötas på jämbördig nivå. Annars kan vi låta Brynäslaget få sina stadsrättigheter och för kvällen kallas Gävle IF. Hur som helst, ikväll är det match och jag har redan börjat uppladdningen. Den började redan vid t-shirtvalet idag. Röd t-shirt med ett vitt S med marinblå konturer. Blir det för kallt med t-shirt så har jag en marinblå sweatshirt att dra på mig också. Med den tydliga texten SÖDERTÄLJE SK.

Självklart längtar jag till jobbet. Jag är ledsen för att vi inte har kunnat åka till Småland. Jag missade Vetlandabandyn på trettondagen. Allt detta går att överleva. Ikväll blir det tveksamt. Detta är en match som jag har sett fram emot så länge. Bloggar jag inte imorgon eller uppdaterar FB, då vill jag bara att du ska veta att min sista vilja var att SSK tar SM-guld 2010. Kan bloggaren bli lite mer seriös, säger kanske någon ute i den stora bloggosfären? Nej, faktiskt inte. Det här är så seriös som jag kan bli. Jag vet att jag har många läsare som är noll intresserade av hockey och som hamnar på en minusskala om vi med hockey menar Södertälje SK, så jag lämnar hockeyämnet med förhoppningen att Södertälje nätar fler gånger bakom Markström ikväll, än vad Gävle IF gör bakom Sjögren.

Det kom glädjande nyheter på radion i morse. En manlig forskare uttalade sig om kvinnors rumpor. De ska vara stora och breda. Var han tvungen att dröja så länge med det uttalandet? Det kvinnliga fettet som samlas på ändan är ett nyttigt fett och kan hindra många svåra sjukdomar att slå sig ner i den kvinnliga lekamen. Tydligen hindrar inte fettet sorkfeber, för då skulle jag inte sitta så risigt till som jag gör nu. Alla kan ju räkna ut att fotomodellslooken typ trettiofem kilo lätt och en och åttio i höjd, inte borde vara ett kvinnoideal. De ser så glåmiga ut att jag sitter alltid med andan i halsen och undrar om de ska kunna klara catwalken tur och retur. Vi som har sett bilder från Auschwitz, får obehagliga påminnelser så fort modehusen har sina visningar. Många kvinnor har väl sett Anders Zorn som en välsignad man, som tycktes stå för ett annat kvinnoideal, men ändå så är det inte någon dröm att vara hämtad som ur en av hans målningar.

Idag slog forskaren fast att päronformade kvinnor hade störst chans att undvika hjärt- och kärlsjukdomar, eftersom det nyttiga fettet motverkade dessa problem. Det är inte dumt med radiolyssnade och detta budskap lät som ljuv musik. Undrar hur mycket han fick betalt för att säga detta och undrar om han får polisskydd från ursinniga representanter från Viktväktarna och Herbalife? Självklart sitter jag inte här och bloggpropagerar för övervikt och fetma. Då känner du mig dåligt om du får för dig något sådant. I själva verket sitter jag och frustreras av att inte komma igång med min egen målsättning om att under det här året går ner allt från fem till sju eller åtta till tio kilo, genom träning och god motion och ett för övrigt sunt leverne vad det gäller kostintag. De första två veckorna efter den naturliga nystarten har mest gått åt att samla krafter, inte att göra sig av med dem. Det jag känner att jag protesterar emot och verkligen sätter min Östbergska Röf på tvären åt, är den sanslösa kvinnohetsen som bara pekar åt ett håll. Ju smalare desto bättre. Tunn som en tråd. Men precis som fetma dödar, så måste det ju finnas en dödsvarning på sytrådsmodellerna också. Ingen människa kan ju få plats med alla nödvändigheter i kubiker som räknas i millimetrar.

Jag vet inte om det beror på att jag är en ytterst positiv och levnadsglad människa som jag börjar fundera på om det här sjukdomsläget ändå inte är en perfekt uppladdning för effektivare träning? Det krävs motivation och är det något som jag har införskaffat de senaste fjorton dagarna, så är det motivation till mer rörlighet. Så fort jag piggar på mig ska jag ta första bästa chansen att ge mig ut. Förvisso med doktorns ord ringande i öronen: Det här kommer att ta tid. Får se det som en uppförsbacke, men så är ju livet nästan alltid. Det är inte nytt. Längst där uppe, när backen är avklarad, så borde det finnas en topp att vila på. Om jag inte minns helt fel ifrån min orienteringstid i ungdomen så brukar det finnas en nerförsbacke också. Någon som har lust att hänga på? Om du inte dröjer allt för länge innan du bestämmer dig, så kan jag utlova ett luuuuugnt tempo. Har du ingen motivation? Jag har så det räcker för oss båda. På återseende med ett hurtigt leende!

PS. Om du funderar på att gå ner i vikt, så behåll åtminstone 310 gram. Det är så mycket som ett normalstort hjärta väger hos en vuxen person. Det kanske inte är just det hjärtat som åsyftas i Ordspråksboken, men nu när vi ändå är inne på hjärtan, så kan jag inte låta bli att skriva ner ett av mina favoritställen i bibeln. Framför allt som skall bevaras ska du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. Det står en massa andra bra saker där också. Att man inte ska låta munnen vara vrång och läpparna ska inte vara falska. Blicken ska titta rakt fram och att det är viktigt att se var man sätter ner foten. Låter som ett bra upplägg för en träningsrunda. Som avslutningskläm: Vänd din fot bort från vad ont är. Att hockey är gott vet väl de flesta och att kyrkan står för det goda borde spridas mer. I Hudiksvall verkar två goda ting funnit varandra och där möts hockeyklubb och kyrkan i ett gott samarbete. Vore kanske något för Gävle IF, förlåt, Brynäs IF och Svenska kyrkan att ta efter? Något som säkert skulle vara till mer nytta än en matchvärdskostnad för kyrkan en gång per säsong.

PS 2. Finns två saker som kanske behöver förtydligas i dagens blogg. Hovsjö PK där jag tänkte att PK kunde få stå för Puck-Klubb. Östbergska Röfen är mitt arv på farmors sida. En bred hälsingeröv som det går att ställa en kaffekopp på medan ägaren är i stående läge. Äsch, det där är en aning överdrivet och varför ska man ha en kaffekopp stående på ändhyllan? Det verkar ju lika scarry som det är horror att hjärnan kommer springande uppför trappan på jobbet. Nu blir det påtår i koppen. Den jag helt förnuftigt har ställt på bordet. Vad trodde du?

Upplevd inlevelse på bästa sändningstid

Jag unnar mig lyxen att köra igång datorn och startar skrivandet med de kommande femtio bloggarna fram till femhundrafesten. Vad ska vi tro? Kan det tänkas bli någon gång i mars? Ska jag försöka pricka in min födelsedag och fira trippelt? Blogg, födelsedag och Mr T. Jag delar så gärna min tårta med honom och hans namnsdag. Han borde få tårta idag också. Han fick mig att skratta så gott igår kväll och dessutom gav han mig basmaterialet till den här bloggen. Jag var på vippen att blogga redan igår kväll, men så tänkte jag att det skadar inte att sova på saken. Det har jag gjort. Riktigt gott dessutom. Ändå så känner jag mig trött. En natts vila räcker tydligen till att orka genomföra dusch, påklädning och frukost. Sedan känns kroppen som om jag har utfört ett årsarbete utan semester eller helgledighet. Nu överdriver jag säkert. Jag har ingen som helst erfarenhet av att ha jobbat ett helt år utan någon ledighet. Jag har i alla fall skaffat mig erfarenheten av att vara influensatrött. En del erfarenheter kan jag klara mig utan. Detta är en sådan.

Innan jag filurar i skrift över det som Mr T gav upphov till igår kväll, så vill jag nämna något som jag hörde på radion nu på morgonen. Jag var inte med i resonemanget från början, men det var någon slags specialist på området hjärnfunktion som gjorde en del intressanta uttalanden. I alla fall fick det mig att fundera vidare och nu kommer det även med i bloggen. Sådant är bra. Den här mannen, som jag tyvärr inte har något namn på, sa att våra hjärnor kan inte skilja på upplevelse eller inlevelse. Han tog exemplet om en hemlig kärlek. Om vi går och är förälskade på avstånd, så kan vi med våra hjärnor tänka oss in i hur det skulle vara om förälskelsen blir sann. Med inlevelsen kan vi känna upplevelsen.

Jag vet inte om du har sett filmen "Hundtricket"? Den gick på TV nu i helgen, men jag och tonårsdottern njöt oss igenom den några dagar före. Vi har den på DVD. Den filmen är svensk filmindustris svar på alla amerikanska kärleksfilmer med lyckliga slut. Filmen handlar om en grabb, Simon, som längtar efter den stora, riktiga kärleken. Det går trögt. Bästa kompisen Micke tipsar om hundtricket, som går ut på att skaffa en hund och sedan dra ut i en park för rastning av jycken. Tjejerna är som magneter enligt Micke och mycket riktigt. Simon träffar en tjej, Mia. De börjar träffas och har riktigt mysigt ihop. Så enkelt är inte livet. Det vet vi alla. Det blir komplikationer, men ett garanterat lyckligt slut.

Om nu radiosnubben i morse skulle ha rätt i sin teori att hjärnan inte känner skillnad på inlevelse och upplevelse, då skulle ju Hundtricket vara en helt onödig film. Enligt hjärnnissen, så skulle Simon bara kunna leva sig in i drömförhållandet och för det behövs inte någon pissnödig hund för att ordna. Fast med denna teori så är det mycket som blir onödigt och jag kommer att tänka på en sådan simpel sak som förökning. Hur blir det om alla människor går runt med inlevelse av perfekta förhållanden, men aldrig kommer till skott med själva upplevelsen?

Jag är ingen hjärnforskare och ingen hjärnskrynklare heller, utan bara en helt vanlig, enkel bloggare. Så jag är säkerligen ute och trampar på i grovstövlarna på något så känsligt område som självaste neurovetenskapen. Men de flesta av oss som befinner oss på den här mycket ödmjuka nivån av allmänt kunnande, vet i alla fall att hjärnan styr kroppsfunktioner och mentala funktioner som till exempel känslor, minne och intellekt. Så vad han pratar om, alltså gubben i radiolådan, var kanske känslobiten, minnesbiten och intellektbiten. Det går att tänka sig en inlevelse och fantisera om hur det skulle vara och stoppa in det i minnet och vårda det ömt. Det går säkert att bli känslosam i en inlevelse. Annars måste ju teatrar och filminstitut stänga omedelbart.

Jag kan ändå inte släppa det så lättvindigt. Jag tycker att det saknas ytterligare en viktig pusselbit i resonemanget. Okej, vissa människor nöjer sig kanske med inlevelsen. Det finns många människor som bär på drömmar som aldrig förverkligas. Jag har bestämt mig för att göra allt som står i min makt att göra mina innersta önskningar till verklighet. Ska jag helt och hållet förhålla mig till radiohjärnprataren så skulle jag enbart leva mig in i hur det är att spela banjo vid lägerelden, men hallå... Jag vill ju sitta där, på riktigt. Höra elden spraka och se den skicka iväg gnistor i mörkret. Jag vill känna doften av röken. Kanske hoar en uggla någonstans i skogen och vågorna skvalpar upp mot land. Och jag spelar banjo. Visst, med inlevelse, men absolut ska det bli en upplevelse. Ett riktigt banjoriff. Kanske lite in- och utblås på munspelet. Här ska inte bara inlevas och nerlevas. Här ska utlevas och upplevas. Jag tror att vi kommer inte ifrån hjärtbiten. Inte i kärlek. Inte i banjospel. Inte i hockey. I alla fall inte om vi pratar SSK.

Radiomannen kom emellan. Nu har jag hållit dig på sträckbänken länge nog angående Mr T. Hur var det nu med Mr T och hans humorinsats? Vänta lite. Innan vi går in på Mr T, så måste jag få ge dig bakgrundsbilden. Jag har en svaghet. Det ska nu bloggerkännas. Jag sitter och ler så där fånigt åt filmer som Pretty Woman, Notting Híll och The Holiday. Ännu värre, alltså mer fånigt leende, är jag vid TV-serier som Tess och Förnuft och känsla. I normala fall, alltså när jag inte är så vilsam som nu, så är det inte säkert att jag hade brytt mig alls om att se dessa TV-serier. Kvällarna används då till så mycket annat. Jobb bland annat. Nu har de därför blivit små höjdpunkter. Något att se fram emot. Ungefär som med bloggningen.

Igår var det alltså dags för sista avsnittet av Förnuft och känsla. En av många inspelningar som är baserade på Jane Austens roman med originaltiteln Sense and Sensibility. Romanen skrevs redan år artonhundraelva. Tvåhundraårsjubileum nästa år alltså. Det är fascinerande att dessa kärleksromaner har gjort Jane Austen till en klassisk författare i den engelska litteraturen. Jag tror faktiskt inte att det skulle vara lika enkelt idag, ett par hundra år senare. Eller så har det inte förändrats ett dugg. Det är bara formerna som har förändrats. Nu slänger man in ett gäng människor ifrån olika samhällsklasser i dokusåpor och låter orgier och dumma uttalanden spridas ut i mediabruset. Om två hundra år kanske vi kallar det klassiskt.

Mr T sällskapade mig vid plattskärmen. Han jobbade med musikarrangering vid datorn vid första avsnittet, men storyn var inte för invecklad att komma in i, så med ett öga mot TV:n och det andra på golfspelet på iPhonen, så fick jag sällskap av honom. Han brukar vara bra på det här med att förutsäga manuset vid olika serier, faktiskt i olika genrer. Alltså inte bara vid triviala engelska artonhundratalskärlekshistorier. Så även igår. Han förutspådde och fick totalt fel. Jag köpte hans version och tänkte att: ja, varför inte? Så kan det säkert bli. Jag var inte helt nöjd. Jag tyckte det var emot mina principer. Självklart skulle det bli Ellinor och Edward. De älskade ju varandra från det första mötet. De var ämnade för varandra. Ungefär som när jag såg Mr T en augustidag i mitten av åttiotalet och det inte bara sa klick, utan hjärtat utlöste en explosion, som hördes inom en radie av hundra mil. Efter två års kompisbrevväxling, så byttes vänskapen till kärlek och den kärleken kändes från topp till tå.

Om någon då hade sagt att han inte var ett tillräckligt gott parti, att en Virserumsjänta inte kan gifta sig med en lu ifrån Sandviksbruket, då hade jag tagit strid. Inte så där fånigt som i Förnuft och känsla satt mig på sängkanten och låtit tårarna droppa på ett brev. Tänk om gästrikarna hade sagt att Mr T var tvungen att välja någon flicka med ursprung från markerna mellan Högbo och Årsunda. Förstår du hur galet det skulle vara? Nu var det som tur ingen som hade några invändningar mot att vi slog ihop våra påsar, som vi brukar säga när två människor blir förälskade och kära och gängar sig. Går till prästen och får sitt kommande gemensamma liv välsignat. Kanske tyckte någon att vi var unga, Mr T endast tjugo och jag själv tjugoett. Jag har inte ångrat det en dag. Det är mitt absolut bästa val. Jag gjorde det med förnuft och med känsla. Det skulle säkert passa sig att skriva en kärleksroman om den utvecklingen.

Jag vet inte om det var Mr T:s misslyckande med manuset som fick honom att bli tokig på TV-seriens slut. Jag håller med honom i sak, men hur som helst så fick Ellinor och Edward varandra och scenariot var hur ologiskt som helst. Jag kallar det i klass med kiosklitteratur och riskerar kanske att få Queen Elisabeth den andra på mig och så även den andre gubben, han som har flyttat in i Ten Downing Street-lyan. Du vet där Hugh Grant bor i filmen Love Actually. Verklighetens Hugh Grant heter ju numera James Gordon Brown. Sådant går att slå upp på Wikipedia, men jag har det i huvudet, för det är rätt coolt att heta Brown. Undrar om han har något som helst släktskap med Tant Brun? Jag såg förresten en bild av honom på nätet och då är det troligare att han är släkt med George Walker Bush och Mr Bean. Det fanns slående likheter.

Tillbaka till TV-rummet. Jag tror egentligen inte att Mr T:s uttalanden passar sig i bloggskrift. Jag får göra en serieteckningspratbubbla av det hela. Blunda en stund. #!!@*∫ℓљφłł×¬¦m\"!#! Nu kan du titta igen. Jag satt i andra fåtöljen och gapskrattande. Mr T är verkligen underhållande när han sätter den sidan till. Är du ledsen någon gång: be då Mr T sjunga Fantomensången för dig och du kommer att vara lycklig resten av livet. Annars kan du kolla på Förnuft och känsla med honom. Helst slutet. Han köpte inte alls slutet. Så där skriver de bara för att göra folk glada och han sa det med sådant tonfall att det verkade vara det värsta man kunde göra. Någon glad. Jag gapskrattade och det gjorde Mr T också. Du har gett mig ett bloggämne, sa jag när skrattet lagt sig. Det är inte första gången i så fall, replikerade Mr T. Där har han i alla fall rätt, nu när han gick snett på Austen-manuset. Varför skriver du inte en bok? frågade jag honom. Han har känsla för manus. I alla fall när det finns logik med. Austen göre sig icke besvär.

Trimstrams engelsk artonhundratalskärlek. Tacka vet jag Sverige och pang på-repliker från Raskens och Utvandrarna. Jag går väl för fan åt vilket håll jag vill! Om du kikar riktigt duktigt i fönstret, ska du få se att jag går åt rätt håll nu! Det kom ifrån Raskens och du känner säkert igen: Jag tyar icke mer Karl-Oskar från Utvandrarna. Engelskt krussidull står sig slätt mot småländskt rakt på sak. Fast torpet i inspelningen från TV-serien Raskens återfinns i Västergötland. Sådant är väl märkligt? Filmregissören gjorde kanske en inlevelse istället för att fara till Småland och få en äkta småländsk upplevelse? På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tjugonde dag Knut och julen ska kastas ut. Om den redan är utkastad kan man med fördel sitta och blogga som jag gör. Idag ska allt gotter ätas upp, men det är en omöjlighet. Här finns det chokladkartonger på både längden och tvären och jag uppskattar att det finns minst två kilo äkta småländska polkagrisar kvar. Hemkokt knäck och tillika vit choklad- och kardemummafudge. Vi måste åtminstone ha en omgång fyrtiondedag jul om vi ska lyckas ta tabberaset på alltihop. Dessutom skjuter en tvåstänglad amaryllis skott på en ny knopp. Jag lyckades upptäcka detta innan den åkte iväg som kompost. Inte vet jag om amaryllisar är som mänskliga hjärnor. Så den håller på med inlevelse för att få uppleva en riktig vår omsider. En tredje knopp är på väg upp. Den lever och tar sig upp. En amaryllisk upplevelse så att säga.

Jag tror Luther startade världens första snöbollskrig

Tolv dagar in på det nya året och jag lägger upp en ny blogg med nummer fyrahundrafemtio. Lider jag sådan brist på fest och glamour att jag tycker att den siffran för med sig anledning till jubileum? Det hade varit mer jämnt med den fyrahundrafyrtiofjärde bloggen i så fall, men då hade jag fullt upp med nyårsdagen och hanterandet av influensasymtomen. Jag var inte lika van då som nu. Jag har haft en lång invänjningstid måste jag få påstå.

Det kan också vara så att jag sitter på vetskapen om att resten av arbetslaget har transporterat sig med buss till stiftsgården i Undersvik. Gud och Mr T vet hur gärna jag hade varit med. Jag har avstått många av de planer och önskningar som stod på ledighetslappen. StyrÖLsemöte, VBK:s besök i Göransson Arena, besök hos broder Tuck med familj i Västerås, Smålandsresa för att nämna några. Istället satte jag blicken mot resan till Undersvik. Åkt buss har jag gjort förut. Undersvik har jag besökt förut. Packat har jag gjort förut. Så det är inte därför som jag sitter och låter deppmossan breda ut sig över mig. Jag hade sett fram emot att få vara tillsammans med alla mina underbara kollegor. Dela andakter och samtal med dem. Äta tillsammans. Skratta tillsammans. Fika tillsammans. Jag skulle just nu i denna stund ge mycket för att få starta ett snöbollskrig ute på gården. Gud och Mr T vet hur mycket jag saknar dem. Mr T har tröstat och sagt att det blir fler tillfällen. Han har också sagt de kloka orden, som jag redan vet och känner. Du skulle omöjligt ha orkat. Jag antar att Gud nickar instämmande. Han har ju koll på helhetsläget, utan att behöva läsa mina eländesbloggar.

Jag hoppas att arbetslaget får trevliga dagar däruppe i Hälsingland. Jag önskar dem många skratt och mycket avkoppling. Först och främst önskar jag att chefen kan koppla av och njuta. Han står högt upp på min bönelista när det gäller kraft och glädje. Han står i en nästan omänsklig arbetsledarsituation och jag imponeras av hans förmåga att ändå räcka till för de små sakerna, som för den enskilda individen betyder så enormt mycket. Jag kan bli lite orolig för hans egen skull. Att det ska slita på honom personligen. Det är därför jag ber. Jag litar på att Gud skickar en skön säng och lite roligheter som får honom att slappna av. Förhoppningsvis ligger Undersvik i mobilskugga, så att han får vara ifred för omvärldens ryckningar i kavajen.

Så till resten av arbetslaget. Två arbetslag som nu ska fogas samman till ett. Från och med nyåret, så har Heliga Trefaldighets församling och Tomas församling gått ihop. Detta innebär ett rejält arbetslag. Kan verka ohanterligt, men jag tycker vi kan se positivt på det och tänka: oj, vilka fantastiska resurser VI har. Det är spännande att inte behöva tänka gränser. Jag tror det är osäkra människor som är i behov av gränser. Det pissas in revir och allt ska vara tydligt och begränsat. Så jag hoppas på att dagarna i Undersvik går ut på trygghet. Att vi blir så trygga i oss själva och i Gud att vi vågar ge oss ut. Utanför oss själva och vår egen bekvämlighet. Vi lever redan ett enormt bekvämt liv. Tak över huvudena. Mat för dagen. Kläder på kroppen. Vetskapen om att vi har en Gud som tar vård om oss.

Jag har under den här sjukdomsperioden haft svårt för att lyfta blicken. Nu pratar jag rent bokstavligt. Huvudet har känts så tungt och ögonen har varit så trötta, att det har känts skönare att titta neråt. Jag kan tala om att det är inte roligt hur länge som helst. Det jag då ser är en otränad mage. Trösklarna som markerar gränsen mellan olika rum. Dammet som samlas i hörnen. Igår var jag ute och med blicken sänkt, så såg jag nästan bara de gula markeringarna i snön av rastade hundar. Det fick mig att tycka ännu sämre om pissgult.

Med lyft blick så ser jag andra människors ansikten och ännu högre, så upptäcker jag himlen. Om vi inom kyrkan höjer blicken, så vidgas området från oss själva. Jaget blir inte det centrala, utan vi möter strax någon annan som vi får som sällskap. Gränser för parkeringar är oftast målade på marken. Gränser kring tomter och marker består oftast av staket och stängsel. Men höjer vi blicken ännu högre, så ser vi himlen och då är det obegränsat. Vi kan fästa blicken på ett moln och låta oss segla med. Det kommer att kännas befriat.

Jag tror mina arbetskamrater har hört mig säga hur glad jag är för dem alla och för min tjänst. Jag tror dock inte att det är så lätt för dem att förstå hur tacksam jag är för dem eller hur varm jag känner mig inombords när jag tänker på dem. Nu kanske någon tänker, men herregud, det är ju bara ett jobb. Det är ju bara arbetskamrater. I dessa tider är det inte så bara. Gå in på närmaste Arbetsförmedling, så bevisas du om motsatsen. Akta så du inte åker på en propp. Du har förtjänat den ska du veta. Jag applåderar den person som tar ner dig till verkligheten. Visst, detta är mitt jobb. Jag får betalt. Men mitt jobb och mina arbetskamrater är mer än så. Det är gåvor från Gud. De vackraste och mest genialiskt genomtänkta gåvor man kan tänka sig. Om man är snäll eller har gjort sig förtjänt av att få gåvor, så brukar man få det. Jag har nog inte varit varken det ena eller det andra. Jag rycker i tampen för nödlösningen som vi har inom kyrkan. Nåden. Jag har fått stå, gå, ligga, sitta i den. Jag har fått vara i nåden. Kom inte och säg att detta är ett jobb. Det är en nåd, större än jag någonsin vågat hoppas på eller tro på.

Jag kan inte annat än tro att Gud har något fantastiskt i sitt kikarsikte för Heliga Trefaldighets församling. Varför skulle han annars ha suttit och knåpat ihop och dragit i olika människortrådar för att få till denna alldeles lysande blandning av människor? Var och en helt fantastiska. Vad använder man för ord när det gäller ett helt gäng som är fantastiskt? Vem har snott alla mina superlativ? Eller förresten, behåll dem. Jag har ändå ingen användning för dem. Det behövs något större för att beskriva det jag känner för min arbetsplats och för mina arbetskamrater. Om du tillhör dem som bländas av kungligheternas diadem och halsband på Nobelfesten, så ska du veta att de glänser inte en tusendel som mina kollegor gör. Rada upp arbetslaget på konserthusscenen i Stockholm och världen skulle baxna av dess storhet.

Därför sitter jag här och tar hand om sorken. Någon måste ju stanna hemma hos husdjuren. Jag sitter inte här med avundsjuka, utan med lite sorg för att inte kunna vara med. Men jag sitter också här med förhoppning om att de andra ska ha det bra och att de ska få bli ompysslade och glada. Jag agerar gärna mottagningskommitté till en busslast med glada och nytända kollegor. Hoppas de är slut av lycklig trötthet, orsakad av långa spännande nattliga samtal. Det önskar jag mig. En liten önskan till. Att någon pular chefen i snödrivan vid gårdsplanen. Tala inte om för honom bara att det är min inneboende önskan. Då kanske jag inte får följa med på Teologifestivalen i februari. Sätter sikte på den nu och hoppas att jag kan ha satt sorken i fällan tills dess. Förresten, det är kanske inte någon smart idé av mig att bloggstarta ett snöbollskrig mot chefen? Han kanske är snöbollskrigsexpert. Han har många talanger och flera ess i bakfickan och i kavajärmen. Säkert i prästkläderna också. Han är en bra chef och jag måste ju vara ett lätt byte i dessa dagar. Orkar ju inte ens lyfta blicken och se snöbollen komma farande. På återseende med ett leende!

PS. Grattis Elisabet! Idag är det din dag. Med sång, tårta och blommor.Du fyller sjuttio år. Det får bli sjuttio golfbollar i present. För snart är det vår och då vet jag vem som är först ut på banan och vem som tar segern i veterandamklassen! Två tredjedelar av styrÖLsen är i Undersvik ikväll, så jag får kanske lyfta ett glas med Mr T istället. Det finns att fira. Fyrahundrafemtio blogginlägg. En sjuttioårig vän. Ett helt arbetslag. Och faktiskt, sorkar gillar inte öl, men det gör mina njurar. Det, kära bloggläsare, är inget som jag bara hittar på. Det är något som ingår i Guds nåd. Varför lida, när man kan njuta? Som en mycket god vän brukar säga. Jag gjorde för bloggkännedom ett test på FB igår kväll. "Hur mycket Luther är du?" Mitt resultat blev inte helt oväntat: Luther skulle vara stolt över dig! Så var inte orolig. Jag njuter så där lagom. En öl. Det kan i sammanhanget kanske vara intressant att veta att andra halvan av Luthers liv ägnade han mestadels åt familjen och hustruns goda öl. Så FBtestet stämmer bra. Luther skulle vara stolt över mig. Detta för kännedom. Att sämre sällskap än Luther finns säkert. Jag tycker att det finns en hel del roligt att säga om Luther. Att han till exempel ändrade sitt efternamn från Luder till Luther. Han gifte sig också med en före detta nunna. Eller var det tvärtom? Föddes han som Martin Nunna och gifte sig med ett före detta luder? Jag får återkomma till Luther. Han förtjänar det.

Någon måste göra skitgörat

Ordet långsam har slagit rot i mitt tankemaskineri. Inte alls för att jag tycker tiden går långsamt. Jag kan visserligen inte påstå att jag har en klackarna-i-taket-tillvaro för tillfället, men jag tycker för den skull inte att tiden går långsamt. Tvärtom kan jag på eftermiddagarna fundera över vart dagen tog vägen. Solen drar sig tillbaka och mörkret lägger sig över omgivningarna. Det tar sedan ingen lång stund förrän det är kväll och ännu en dag läggs till handlingarna. Tiden brukar gå långsamt när människor har tråkigt, så det tycks inte vara något problem för mig. Jag har tydligen inte tråkigt. Jag kan ändå inte släppa ordet långsam. Det har kanske bitit sig fast i mig för att det är just det jag är? Långsam. Jag har fått slå av på takten. Jag är som en levande reklampelare för ordet slow-motion. Jag är medveten om det och jag känner att så får det vara. Jag kan inte göra något åt det. Jag har accepterat det.

Mr T var hemma idag. Det är inget ovanligt för en kulturarbetare med lediga måndagar. Det är förresten inte så ovanligt i präst- och musikeryrket inom kyrkan heller. Så idag fick han den stora äran att agera personlig assistent helt ideellt och slå följe med mig på en liten promenad. Jag vet inte om det är oförskämt att kalla det promenad för dem som verkligen promenerar. Jag tror att en snigel skulle ha kommit över mållinjen snabbare än vi. Så låt oss betona ordet liten istället. En liten runda i kvarteret. Max tio minuter och jag var så gräsligt trött vid hemkomst. Pulsen slog obarmhärtigt tydligt. Inte alls långsamt, utan i totala motsatsen: snabbt, hastigt, kvickt. Jag har kommit till en ny fas nu i sjukdomstillståndet. Jag tror att jag befinner mig någonstans i gränslandet mellan den verkliga sjukdomen och svagheten orsakad av sjukdomen. Därför inbillar jag mig att det är bra att försöka få igång kroppastollen sakta, men säkert. Kanske kan testa femton minuter imorgon? Långsamt kommer det att bli bättre och bättre. Snacka om att göra ett grundligt och noga förberedande arbete inför tjejmilen i augusti. Mer från scratch går det nog inte att komma.

Det finns en hel del synonymer till långsam. Jag kan ju roa mig med att nämna några, eftersom de ändå rätt väl beskriver hur jag är i dagsläget. Saktfärdig, trög, sölig, osnabb, släpig, dröjande, maklig, sävlig, senfärdig, såsig, lusig, masig. Det finns även långsamtsynonymer för att beskriva viruselände: tidsödande, drygt, långvarigt, långtråkigt, enformigt, långrandigt. Jag tycker att beskrivningen av viruset är mindre smickrande och jag vill absolut inte byta. Jag är hellre såsig än dryg.

Ja, som bevis på att jag besitter alldeles för mycket egen-tid, så ska jag blogga om toapapper nu. Men hjälp, tänker någon. Måtte människan bli frisk snart. Jag är inte bara långsam. Jag är tydligen dassig också. Det går helt klart utför med bloggandet. Men precis som med alla skitprogram på TV, så har vi möjligheten att trycka på avstängningsknappen. Det gäller även den här bloggen. Högst upp på sidan finns orden: Nästa blogg. Om du trycker där, så är det ungefär som att zappa på TV. Du kommer till nya bloggar hela tiden. Och du slipper min avhandling om toapapper.

Det är nämligen så det känns. Att inköpa toarullar. Det är lika tidskrävande som att skriva en avhandling om amerikanska innebördskriget 1861-65. Nu är det redan så mycket skrivet om detta, så det mest betungande blir väl att komma med något nytt, eftersom det inte är tillåtet att plagiera material. Jag tycker inte att det är någon big deal att veckohandla. Det finns affärer som har öppet nästan vilken timme som helst, då jag har för avsikt att göra mina inköp. Jag har ännu så länge inte fått för mig att handla kl.02.30, utan det blir för det mesta sen eftermiddag, tidig kväll. På hemväg från jobbet. Visst, jag kollar extrapriser och jämförelsepriser, men köper för den skull oftast den mest vettiga med tanke på miljö och innehåll. Det brukar inte bli några problem. Jag är bekant med ICA Maxi, även om det tar onödigt lång tid innan jag når mejeriavdelningen arton kilometer in i affären. Likadant med det relativt nyöppnade City Gross. Jag gillar deras fisk- och köttavdelning. Femton kilometer in i affären. Då är det lite mer snabbköp över Willys, men där bör man som bekant beakta den obefintliga varningsskylten för äldre surgubbar. Nu pratar jag inte godisdisken, utan riktiga ilskna karlslokar.

Snabbast går det nog på Konsum Triangeln i Strömsbro, men där får jag ta med i beräkningen att det kan ta dubbelt så lång tid som på ICA Maxi, trots att avståndet på stegräknaren bara visar ett par hundra meter max. Det är inget problem för mig att vara social, men det är bäst att tänka på att halva Hille och halva Strömsbro är där och om jag känner en promille av den gruppen, så förlängs handlingen med trettio minuter. Det borde inte heta snabbköp. Utan långsamköp, kom jag precis på. Det händer att vi då och då har ärende till köpmeckat i Valbo och att vi då trippar in på Coop. Det är väl i alla fall en halvmara som ska utföras då. Det går att vara rätt anonym där, i alla fall om man inte är Valbobo. Jag stammar inte när jag skriver. Det måste bli så. Val+bo+bo.

Nu har jag tagit mig runt i alla butikerna. Inte i verkligheten, utan tankemässigt i bloggen. Närmar mig kassorna. Men just ja. Toapapper ska vi ha också. Det är nu pannan pärlas av svett. Toalettpappersavdelningen har hyllor höga som Kebnekaise och breda är de som uppgången på Asienbörsen efter nyår. Det finns en massa olika producenter. Förpackningarna innehåller till en början olika antal rullar. Två, fyra, åtta, sexton, trettiotvå och så vidare tills du är uppe i en hel säck. Men inte nog med det. Hur många rullar du vill köpa är bara den första testen på ditt tålamod. Nu ska du börja tänka avhandling.

Vill du ha två lager papper? Ska det vara tillverkat av returfiber? Vill du ha en speciell prägling? Kanske ett mönster? Hjärtan? Grankvistar? Spelar det någon roll om det är svensktillverkat? Blekt eller ligninblekt? Du tycker kanske inte det är några kniviga frågor alls. Då har du kanske inte ägnat dig åt rullängd och rullbredd? Kanske har du inte tagit hänsyn till rullvikten heller? Du skiter kanske i all denna fakta och rycker första, bästa förpackning? Jag avundas dig. Samtidigt saknar jag det närproducerade toapappret från Pauliströms pappersbruk i Småland. Där köpte befolkningen säckvis med toapapper i fabriksförsäljningen och kunde, när de besökte Dacke-Livs och Vivo, ägna sig åt att köpa isterband och ostkakor. Inte stå och våndas i timtal över vilken toapappersförpackning som blir bäst. Både för miljö och ekonomi.

Det som förvånar mig är att det finns oljepriskarteller som håller ihop världsmarknaden vad det gäller oljan. Ett fat råolja kostar si och så mycket. USDollar. Punkt. Slut. Men för en sådan enkel skitsak som toapapper ska det behövas ett IQ på briljansnivå för att kunna förstå och jämföra. Varför inte ha samma värdemätningar på papperet som på olja? Ett fat papper. Eller som på apelsiner? Ett kilo papper. Eller som ved? En kubik papper. För mig spelar det ingen roll, bara det blir en snabb förändring på jämförelselapparna på hyllkanten och att papperet är drygt med långsam förbrukning. Då blir jag återigen en glad skit. Som jag brukar vara. På återseende med ett leende!

PS. Jag är medveten om att det har varit mycket skitsnack i dagens blogg. Ska komma med något vettigt i mitt PS. Sonen har fått jobb idag! Hurra, grattis och lycka till säger jag till honom. Dottern drog hem ett MVG på alla historiakurser samt satte 102 av 102 poäng på svenskan! Hurra, grattis och lycka till säger jag till henne. Det har varit trevligt att läsa sms-rapporter idag. Mamma bloggaren har suttit och sett så där blekt stolt ut och det är bra att jag är sjukskriven. Vill inte att arbetkamraterna ska se när jag så där drygt stolt sätter näsan i vädret. Bäst att jag stannar hemma tills jag är helt frisk och har lärt mig att dölja stoltheten. Bloggen har till största delen handlat om toapapper. Jag behöver för den skull inte bli fisförnäm.

PS2. Jag kan omöjligt sluta blogga denna toarulleblogg, utan att nämna att av någon konstig anledning, så är det nästan alltid dags att byta toarulle när det är min tur att använda papper på allmänna toaletter. Ibland så står redan en extrarulle påbörjad på någon sopkorg eller på handfatet. I hållaren sitter bara den tomma innerrullen kvar. Det spelar ingen roll om det är på kundtoaletten på IKEA, på jobbet, hos svärföräldrarna och för all del, det händer även här hemma. På senare tid börjar jag inse att det kanske är en av mina viktiga uppgifter här på jorden och anledningen till att jag finns till. Att förse toalettrullshållarna med toarullar. Det pratas om lemmar i bibeln. Att vi alla är en del av en kropp. Visst, det hade varit trevligt att få vara ett vackert leende eller en användbar hand. Skulle inte förvåna mig om det visar sig att jag har gått omkring och varit ändtarmen hela tiden. Nästa gång jag bloggar, så lovar jag att detta bloggutrymme ska vara upptorkat på all dynga.

Sork, ingen ork, svin, lider pin

Vila ville jag och vila fick jag. Tänk om alla önskningar slog in med sådan kraft. Nu kan jag börja tycka att det blir för mycket av det goda. Det här är sista dagen på ledigheten och jag är tröttare än någonsin känns det som. Högst upp på önskelistan nu, står ett aktivt och händelserikt liv. Eller åtminstone rätten att låta mig bestämma själv. Jag är fortfarande helt och hållet i händerna på detta något som jag bär omkring på.

Igår kväll fick jag åka in. Jag hade planerat lite annorlunda för lördagskvällen. Inga drastiska förändringar, utan ganska likt som det har varit tidigare sedan nyår. Sitta framför TV:n i bästa vilfåtöljen med fötterna på fotpallen. Jag får skylla mig själv. Jag ringde rådgivningen och damen i luren tyckte absolut att jag skulle åka in. Jag försökte slingra mig och föreslog att det kunde kanske vänta till söndag förmiddag eller än hellre måndag? Hon var inte enig med mig och inte ens när jag sa att jag tror inte att jag orkar sitta där och vänta, så räckte det som motargument. Hon gav mig en tid och proppsade på att jag skulle ta den.

Så jag lagrade på mig en massa kläder. Har förstått på övriga gänget som vistas under samma tak som jag själv, att det är kallt ute. Fy sjutton, så kallt det var. Jag var helt slut innan jag hade fått på mig skorna, så jag var på näppen att backa in igen. Men jag förstod ju att det måste vara dags att söka hjälp när jag inte ens kan få på mig skorna utan att kippa efter andan. Mr T körde lördagskvällstaxin och färden gick mot Södertull. Familjeläkarjouren. Damen i luckan såg tydligen att jag var ganska i däck, för jag fick genast komma in på ett rum och proverna togs utan att jag ens hann reagera.

Jag började bli orolig, för jag hade i bilen på väg in mot stan räknat upp hur många kritiska synpunkter som helst mot sjukvården i Gävle en lördagskväll. Slog till och med vad om en hundring till Mr T om att det skulle bara bli skit med den här vårdsökningen. Jag hade minst hundra hållbara argument om att det hade varit bättre att vara hemma. Jag hade minst lika många idéer om vad man kan ägna sig åt en lördagskväll, som är mycket trevligare än Gävleborgs läns landsting. Mr T kom med en kommentar och den tog udden av alla mina synpunkter: Du är ju sjuk. Klart att du måste åka in.

EKG, blodprov och allt som är rutin åtgärdades i ett flygande fläng om man använder gävleborgiska landstingstidstermer. Sådant som i normala fall skulle ta minst en vecka blev avklarat på en timme. Sköterskorna var dessutom supertrevliga och kom in och satte sig på britskanten flera gånger. Läkaren var också trevlig och inte ett dugg jäktad. Skulle jag verkligen förlora en hundring till Mr T? Hade han ett finger med i spelet? Hade han mutat dem? Jag protesterade förstås starkt, när det blev prat om ambulans till sjukhuset. Nej, nej... vi har ju bilen här utanför. Varför har folk slutat lyssna på mig? Inte nog med att jag känner mig svag rent kroppsligt. Jag verkar totalt osynlig och ohörbar.

Det blev ambulansfärd från Södertull till sjukhuset. Nya prover, kanyl i armen, plastband med streckkod och personnummer om handleden. EKG-apparatur. Blodtryck. Febertermometer i örat och pulskoll på fingertoppen. Jag kände att snart kräver Mr T två hundringar. Undrar du över något, frågade läkaren som undersökte mig. Jag fick bita mig i läppen... Det var bara en millimeter av en millimeter ifrån att jag frågade: Är detta verkligen akutmottagningen i Gävle?

Läkaren ville invänta provsvar och det passade mig ganska bra. Jag ville hala fram min iPhone ur fickan och kolla upp min helt otroliga köpta service med information om SSK online. Det var ju match mellan botten och toppen. SSK tog emot HV71 hemma och hör och häpna: SSK vann bataljen! Snacka om att David- och Goliat-syndromet även räcker till för hockeyn. Visserligen på övertid i fjärde perioden, så det blev två pinnar som stannade i Södertälje. Men känslan att SSK skakade om HV är en riktig skräll. Jag tror att det var segerruset som skuttade omkring på EKG-remsan.

Det var lika kallt när vi vände hemåt under de nattliga timmarna. Provsvaren hade kommit och jag hade fått koll på alla statusar. Det är otroligt längesedan jag hade sjukskrivningspapper från doktorn och jag tycker det är helt fantastiskt att det behövs tre sidor numera för att intyga att en människa är sjuk. Det borde egentligen räcka med att skicka in ett foto. Jag skulle kunna ställa mig mot en vägg med personnumret på ett papper framför bröstet och så klick med en blixt och så fax till jobb och Försäkringskassan. En sådan där bild som togs på Björnligan i Kalle Anka-tidningarna. Sjukskrivningsintyg för 650-309. Smile! Cheese! Ingen skulle missta sig på att jag är sjuk. Ser ta mig tusan helt bedrövlig ut. Undrar om det finns någon Mrs Horrible-tävling att ställa upp i?

Nu har jag i alla fall papper på att jag har läkarens rätt att vila och för en gångs skull tänker jag inte trotsa läkarvetenskapen. Jag orkar inte det. Orkar inte ens ge Försäkringskassan en spark mellan benen om de skulle komma och opponera sig. Jag tycker det är bedrövligt med den hysteriska jakt på sjuka människor, som ska tvingas ut i arbete med skelettcancer och djupa depressioner. Eller förresten, oftast ska de tvingas ut i jakten på arbete. Arbeten som inte ens finns att tillgå för de som är kärnfriska. I jämförelse med Försäkringskassans sjuka regler så är jag piggelinernas piggelin. Vem kan tänkas skriva ut ett sjukintyg till Försäkringskassan? Eller det kanske är lika bra att fråga efter ett till regeringen på en gång? Sjukskriv dem på obestämd tid. Diagnos? Galenskap.

Den diagnosen kanske skulle passa på mig också. För inte är det helt lätt att hantera att bli så här vilsam av sig. Det börjar spritta i jobbgnistan och det pyr en längtan att få springa ut och att inte på grund av kraftlöshet behöva lägga band på mig. Jag brukar inte bli less. Jag brukar inte bli otålig. Jag brukar inte bli uttråkad. Antagligen för att om jag märker att jag tenderar att ramla in i tristessen så gör jag något åt det. Nu fungerar det inte så lätt. Så fort jag får för mig att göra något, så anropas viruset och det slänger genast ut sina krokar om mina lemmar. Jo, för det var virus som konstaterades igår. Ett riktigt rivigt sådant. Den stora vågen togs fram och i den ena vågskålen låg ett svin och i den andra en sork. I kilo mätt så borde svinet vinna över sorken, men i medicinsk synvinkel, så räcker det inte att tala om kilon. För min del spelar det egentligen inte så stor roll. Huvudsaken nu är att bli kvitt den här svinstian eller råttboet som jag kånkar omkring på. På återseende med förhoppningsvis ett friskt leende!

PS. Javisst, det känns som om tiden står stilla. I alla fall i det här sviniga sorkläget. Men tittar vi lite i backspegeln så ser vi att nittonhundraåttiotvå den här dagen, så fryser etthundra personer ihjäl i kylan i USA. Nittonhundratrettiotre, denna dag, så startar Röda korset en kampanj för att hjälpa svenska svältande barn. Nittonhundratjugofyra, på dagens datum, reser arbetslösa från Stockholm till Sundsvall, för att jobba istället för strejkarna inom renhållningen däruppe. Fyrtionio år före Jesu födelse inleder Julius Caesar ett romerskt inbördeskrig. Det är inte så mycket som har förändrats. Tidens långsamhet och oföränderlighet ska jag nog blogga om någon annan gång. Eller åtminstone om oss människor och vår oförmåga att lära av misstagen.

Malena Ernman är så SJUKT bra!

Jag har varit ute och joggat! Nej, jag skojar bara. Jag har ju inte ens varit inne och bloggat. Tre bloggar har det blivit hittills detta nya år, 2010 och alla har haft någon form av sjukdomsläge i sig. Så jag tänkte bara göra ett försök att skriva om något annat, men det gick inget vidare. Kan inte sitta helt bloggosfärt öppet och ljuga ihop något dravel. Den förste som skulle avslöja mig är en bloggläsande Mr T. Han har sett mig i däck årets alla dagar. Tur att vi inte är i maj eller oktober, utan bara en vecka in i januari. Den första månaden.

Jag som inte är en älskare av sjukdomar eller åtminstone ingen älskare att prata om mina egna, gör nu inget annat än bloggar om dem. Är det dags att lägga till en bloggetikett med det mindre trevliga ordet Sjukdom eller ska jag nöja mig med att flika in mina virusbloggar under Kroppsvård som tidigare? Jag önskar att jag kunde skriva att jag ser en ljusning på detta nyårstillstånd, men det skulle också vara att överdriva. Jag tog ett beslut igår och det var att jag skulle bli frisk idag. Tankens makt är stor och att vilja är att kunna, som det står på en kollegas bröst. Oj, alltså inte tatuerat, utan som text i brösthöjd på en långärmad T-shirt.

Så jag tyckte faktiskt i morse att nu har det vänt. Jag håller på att bli frisk. Under dagen har jag haft en av de riktigt stora groparna i den här influensautvecklingen. Jag började frysa. Visst är väl frossa lite mer än vanlig frusenhet? Jag fick frossa och ryggen isade och det kändes som om den skulle spricka i bitar om jag böjde den åt ena eller andra hållet. Så där så att ryggflisorna ryker som isbitarna slås loss med en hammare från ett isblock. Jag kände att attans, nu går febern upp igen. En titt i spegeln visade rödrosiga kinder men vita, bleka fält runt ögon och mun. Blanka, trötta ögon och ett bultande huvud.

Igår sa jag till Mr T att det låter säkert konstigt det jag ska säga nu, men jag tror jag håller på att bli förkyld som toppen på influensa-isberget. Alla symtom från influensan låg kvar i kroppen. Varenda cell i kroppen verkar ha fått en portion av viruset. Men igår så kom något extra. En liten finess med snuva, täppthet och småhosta. Panna, kinder, käkar sprängde och spände och jag gjorde en extra koll i spegeln för att kolla att tänderna satt där de skulle. Det kändes som de stod rakt ut från sina fästen. Trist att behöva ansöka om tandställning vid fyllda fyrtiofyra.

Jag som i normala fall är en levnadsglad och positiv människa, som mitt i livets djävligheter ändå brukar kunna le utan att göra det påklistrat, börjar ändå känna ett visst missmod. Vad det nu än är som har, helt utan att fråga om lov, tagit min kropp i besittning, så har det gjort ett rejält jobb. Den crediten måste jag ändå ge den här förbaskade sjukdomen. Inget hafsjobb här inte. Det går kanske att lära sig något av ett influensavirus? Låt dig influeras av influensan. Bli effektiv in i minsta cell. Fungerar det, så borde SAAB-koncernen kunna blomstra. Pensionärernas plånböcker skulle spricka av alla sedlar från pensionskuvertet. Akutmottagningens väntrum skulle inte behöva några fåtöljer, för ingen skulle hinna sätta sig innan namnet ropades upp.

Du undrar säkert om jag feberyrar, men nej, tyvärr. Jag kan inte skylla på det. Bloggen blir inte bättre än så här. Jag känner mig lankig. Inte ens efter en orienteringsspurt ut ur de småländska skogarna i min ungdom kände jag mig så här svag i benen. Efter att ha varit uppe en stund så känns det som om knäna spricker. Låren och vaderna känns lika stabila som en sockerkakssmet. Inte ens inhoppet på cymbaler, i skolorkesterns marsch i gymnasiet, sänkte min muskelstyrka i armarna så som detta skitvirus gör. Orkar knappt hålla i stickorna som håller maskorna till min önsketröja. Stickor nr 5. Skulle ha stickat babykläder på nr 2,5 istället. Tänkte inte på det, när jag besökte Garntjänst i Kilafors i oktober.

Om jag nu inte kan skriva om joggning, så måste jag ändå hitta på något annat att skriva om. Jag har ingen aning om hur många bloggläsare jag har, men de kommer inte att utökas i antal om hela sidan är nerkletad av nysstänk (ett finare uttryck för snor) och het i febertermometertermer och inte av heta nyheter. Nu vet jag. Jag kan avslöja en dumhet som jag har ställt till med. Döm mig inte för hårt. Jag ska försöka komma med en vettig förklaring. Alltså försöka bringa klarhet i hur jag tänkte.

Låt oss titta närmare på trettondagsafton anno 2010. Tisdagen den femte januari. Ett datum som jag sett fram emot under ganska lång tid. Jag hade fått en av de åtråvärda biljetterna till kvällens galakonsert i Gävle konserthus. Fått och fått, jag hade betalat ganska dyrt. Det ansåg jag det vara värt. Att få se och lyssna till Malena Ernman. Ackompanjerad av Gävle Symfoniorkester. En scen dekorerad med blomster och med strålkastarbelysta konstnärligt draperade draperier. En festkväll helt enkelt. Jag hade ägnat de fem första dagarna på året till att bli frisk till klockan arton trettondagsaftonskvällen. Jag hade några mycket hugade spekulanter på biljetten, ifall jag skulle tvingas ställa in. Jo, jag är fullt medveten om att jag skulle ha ställt in, men nu gjorde jag inte det.

Jag tänkte faktiskt så här. Efter att ha sett hemmets fyra väggar i fem dagar, så kanske det skulle kunna pigga upp med att uppleva något annat. Det som inte dödar, härdar, brukar man säga. Jag tänkte, det som inte dödar, kanske piggar upp? Jag trodde faktiskt inte att en galakonsert skulle kunna döda, så jag gick på uppiggningsteorin. På med nyinförskaffad finkjol, tunna svarta strumpor, åtsittande topp och så en svart paljettbeströdd festkofta. Elegant silversmycke runt halsen. Frisyren tillfixad och så sminkning av den grågröna huden i ansiktet. Jag lurade nästan mig själv. Det var nästan att jag sa: Hej snyggning till min spegelbild. Men kom inte så långt. Tillfixningen hade tagit den sista orken ur mig. Fasen, hade jag nu kommit så här långt i dumhetsprojektet, så ville jag ge det en chans. Världen gungade lite när jag kom upp i högklackat och jag landade i framsätet med en tung duns och med en lika tung suck. Mr T hade hela tiden var mycket tveksam till mitt lilla konsertäventyr och han blev inte mindre tveksam nu. Ska du verkligen inte vara hemma?

Svetten pärlades på kroppen och detta borde nästan vara en omöjlighet med tanke på att termometern visade minus tjugofem. En trappa i konserthuset och hjärtat slog oroväckande orytmiskt. Ungefär som en full slagverkare. Jag mötte några goda vänner tillika arbetskamrater från olika håll och de frågade artigt hur det stod till och jag hörde mig själv svara: Tack, det är bara bra! Så typiskt mig. Men jag tyckte faktiskt inte att det var läge att utreda både dumhet och sjukdomstillstånd denna festkväll. De hade säkert gått dit för att fröjdas. Inte för att skaka på huvudena åt mig.

Helt ovetandes hamnade jag jämte Mr T:s kollegas familj. Så kvällen bjöd på trevligt sällskap. De visste dessutom om hur risig jag var, så det behövde inte fejkas något leende. Tvärtom blev jag erbjuden hjälp om det skulle behövas. Ibland faller alla bitar på plats. Orkestern inledde med ouvertyren till Läderlappen av den yngre Strauss. Det grundades alltså för en kanonkväll. Därefter kom Malena Ernman in på scenen och rev av två arior av Puccini och det var så himmelskt bra att tårarna kom. Inte av kyla, inte av influensa, utan av att musiken slog an en sträng av beröring i mitt inre.

Malena Ernman, inte helt obekant för den stora svenska allmänheten. Till och med många unga människor vet vem hon är. Operasångerskan tillika Melodifestivalvinnaren. Vi får i detta sammanhanget passa på att tacka Melodifestivalkarusellen för att de satte strålkastarna mot denna eminenta sångerska. Så att hon nådde ut till en bredare publik här i Sverige. Märkligt nog, så är man inte riktigt med i kändisskapet om man inte har passerkort till Idol eller Melodifestivalen. Sedan spelar det inte så stor roll om man kan sjunga eller inte.

Det spelar inte så stor roll om man har något innanför pannbenet heller. Hur många artister i vårt land finns det inte som vi kan njuta till rent musikaliskt, men så fort de öppnar munnen så låter det bara blaha, blaha? Sjung igen, för sjutton, har man lust att ropa från vardagsrumssoffan eller konsertstolen. Bespara oss det triviala nonsenssnacket emellan låtarna. Eller hyr in en professionell talare, som kan komma med något vettigt. Det måste väl nästan ligga på vetenskaplig bevisnivå att det är inte något samband mellan sjyssta stämband och briljant tankeverksamhet?

Malena Ernman kan prata mellan låtarna. Om det nu går att säga så om en Rossini-aria. Malena rev av Askungen också. Hon kunde stanna upp i den också och prata med tioåringen som satt på första raden på parkett. Solisten och tjejen hade en trevlig dialog under hela kvällen och det var säkert ett stort ögonblick för tjejen när hon fick Malenas storslagna bukett av rosa orkidéer, rosor och gerberor. För en gångs skull en vettig tack-bukett på konserthuset. Tycker de är i pinsammaste laget i vanliga fall.

Det är väl inte nödvändigt att sitta och gnälla över något efter en fantastisk galakväll, när konserthuset är fullsatt till sista extrastol. Men Malenas första klädval var verkligen beiget. Det hjälpte inte att pumpsen var guldglänsande. Underdelen såg ut som ett kjolfoder och jag hade önskat en djupröd klänning till det blonda håret och de guldiga skorna. Nästa byte var marint med broderade blommor och det var trist men bättre. Sista försöket var en svart kjol med silverglittrig topp och det var kvällens bästa, men det säger ju inte så mycket. Jag tycker dock att BH-band behöver inte synas på galakonsert. Har jag gnällt färdigt? Nej... Jag älskar förvisso Mahler, men de som har suttit i programrådet och bestämt att Adagietto ur symfoni nummer fem ska framföras på en galakonsert borde få straffspela skalor ett helt år. Jag vågar inte tänka på vad straffet är för sådan dumhet som att gå på galakonsert med däckningsinfluensa i kroppen. På återseende med ett leende!

PS. Bli inte förvånad om det ramlar ner kaksmulor från himlen idag. Du kanske tror att det är ännu mer snö. Mer troligt att det är himmelska drömmar. Min älskade morfar har namnsdagskalas och jag kan se honom sitta gungandes på stolen med sju sorters kakor på fatet och en stor guldkopp med kaffe. Så ut och skotta. Inte varje dag du har möjlighet att skotta kaksmulor. Grattis morfar Valle! För dagen kallar vi dig världens bästa August!

Lajv, lajvligare, lajvligast

Det skulle vara roligt att någon gång få blogga live. Jag har ofta funderat på det när jag sitter på en konsert eller på en fotbollsmatch. Att mitt i händelsernas centrum få dela med mig av scenariot. Det finns en hel massa aber med detta. Hur lätt är det för det första att dra med en laptop på en fotbollsläktare? Skulle inte förvåna mig om det efter första halvlek varnas för dålig batteristyrka. Låter krångligt med förlängningssladdar. Jag skulle behöva ha ett sportjournalistkrypin där alla sådana problem är lösta från start. Man blir inte sportjournalist hur lätt som helst. Inte bara på längtan att få sportblogga live.

Inte helt enkelt att sitta och knappra på tangentbordet på en konsert heller. Skärmen skulle lysa upp halva bänkraden på första balkong, där jag helst avnjuter en konsert i Gävle konserthus. Stolsgrannarna skulle nog anse att det var lite märkligt och inte alls förstå tjusningen med en tättintillsittande tangentbordsslagverkare. Mig veterligt finns det inte någon livebloggningsloge på konserthuset, så någon livemusikrecensent blir jag nog aldrig heller. Halva nöjet med både fotbollen och konserten skulle nog försvinna om jag delade upplevelsen med dataskärmen.

Kanske bäst att vara till hundra procent närvarande och enbart uppleva live, för att sedan återge det i bloggen. Vissa saker ska kanske inte kombineras. Bloggen är kanske inte rätt forum för live-livet? Jag skulle kunna ge mig på en test och göra ett försök här och nu. Live from bloggfåtöljen. Inte så häftigt och märkvärdigt som en match på Råsunda eller en konsert i Globen, men bara för att tillgodose lite av min live-längtan. Kära bloggläsare. Jag ger dig nu en stund av möjlighet att göra ett val. Antingen fortsätter du att läsa ända ner till På återseende med ett leende och mitt vanliga PS. Eller så skyndar du dig snabbt som katten att stänga denna sida och undviker på så sätt att läsa den mest triviala bloggningen någonsin. Jag har en känsla av att detta kan bli den mest simpla bloggen jag kommer att skriva. Ska jag bloggursäkta mig direkt eller i slutet?

För dig som nu har valt att hålla ut och inte räds det simpla, så börjar härmed live-bloggningen. Jag väljer att gå inifrån och ut och då kommer jag inte ifrån detta något som har flyttat in i min kropp och som verkar ha gjort sig otroligt hemmastatt därinne. Vissa stunder känns det som om det håller på att packa ihop och lämna mig för gott, men så visar det sig att det bara har varit ute och vänt. Inhämtat frisk luft eller vad det nu har haft för sig. Det som händer därute är i alla fall att det får ny kraft och ny motivation. Det däckar mig. Det är trist när viljan och envisheten hos mig vill så mycket, men när samtidigt något obestämt så totalt omöjliggör nästan allt. Detta obestämda måste helt enkelt vara influensan.

Influensa behöver väl ingen närmare beskrivning. Alla som någon gång har känt av den, kan säkert förstå hur ynklig man känner sig. Helt besegrad är jag dock inte, för jag tillåter mig rätten att känna mig förbannad över sådant som jag inte kan göra nu. Det går inte att promenera i fåtöljen, inte jogga heller. Det går inte att ha styrÖLsemöte i fåtöljen heller och det finns ingen möjlighet att pyssla om hemmet från fåtöljen. Jag får däremot en lektion i tålamod. Sedan måste jag erkänna att jag under väldigt lång tid har önskat mig några timmar i lugn och ro. Att få vara hemma en förmiddag och ha huset för mig själv och absolut inte göra något vettigt alls. Här är jag nu. Resten av gänget har åkt iväg på jobb och andra aktiviteter. Det är jag och huset. Helt live. Precis som jag har önskat. Fast jag tror inte att jag beställde influensa. Det måste ha blivit något vajs med beställningssedeln. Så fort jag återfår krafterna ska jag lägga in en ny beställning.

Klockan har precis förmiddagspasserat klockslaget elva och därför står det givetvis en mugg kaffe bredvid mig. Jag inbillar mig att kroppen behöver den här koffeinkicken, idag bättre än någonsin förr. Jag var tvungen att kolla att jag skrivit koffein, för jag tror bestämt att jag tänkte kokain och det vore inte så lämpligt att göra sådana nyårsavslöjanden i bloggen. Lugn bara lugn. Det enda vita puder som jag någon gång råkat dra in i näsborrarna är väl någon mjölsort, om jag råkat inandats för häftigt över degbunken. Alltså, det finns inte någon anledning till oro.

Jag sitter alltså i fåtöljen med fötterna på fotpallen och laptopen i mitt knä. Jag sitter i TV-rummet som är kombinerat med musiklyssnarmöjligheter. CD-hyllor och DVD-hyllor och i klädkammaren bredvid står måttanpassade lådor för alla vinylskivor. Jag har tagit upp det intresset igen. Jag gillar att springa fram och tillbaka och lyfta upp och sänka ner pick-upen och höra det välbekanta knastrandet. Det är nostalgi på hög nivå. Inom synhåll finns också en dubbel bokhylla med glasdörrar. Innanför dessa bevarar jag mina älskade historieböcker. Jag skulle kunna namnge skåpet som pensionärstillvarounderhållningsskåpet. Shit, vilket långt ord det blev. Jag tror dock inte att Svenska Akademien godkänner det när de granskar det under sin lupp. Hur som helst, det är det skåpet som jag ska gå till när jag blir pensionär och så ska jag plöja igenom varenda bok. Förutom kurslitteraturen från A-kursen på högskolan. Hela världshistorien av McKay i två tjocka band på engelska. Det är ett under att jag blev godkänd på den tentan. Kommer aldrig någonsin mer utsätta mig för att programmera in alla kinesiska dynastier och dessutom på engelskt fackspråk.

Det finns så mycket annat smått och gott och jag skulle egentligen kunna sälja McKay på Tradera och få någon spänn tillbaka på dessa eländesböcker, men det kan ju vara en trofé att kolla på någon gång på ålderdomshemmet och säga: Ack ja, de här skitböckerna... varför i all sin dar har jag sparat dem? Är de överhuvudtaget mina? Mr T, vet du vad det här är för skräp som står här? Är det föreståndarinnan som har lagt dit en massa reklam nu igen? Jag som hittills har varit ganska skärpt inne i skallen, med för det mesta gott minne, kommer säkert att bli totalt väck när jag är hundra. Till skillnad från den underbare herre som var på TV4 alldeles nyss.

Det är så sällan som jag ser på TV på förmiddagarna, så jag har egentligen ingen aning om vad det var för program. Verkade som det här morgonprogrammet, men kör de det så långt fram på förmiddagen? Det spelar ju egentligen ingen roll. Det var i alla fall en dam och en herre, båda fyllda etthundra år och de var så otroligt klara i huvudet. Det måste vara en nåd att få leva så länge och dessutom vara pigg i kropp och skalle. När programledaren frågade hur man bar sig åt för att leva så länge, så svarade farbrorn: att vara nyfiken på livet, hålla sig vän med sin omgivning och att vara tacksam. Jag borde faktiskt kunna bli etthundra år. Idag känner jag mig nästan som det i alla fall. Tanken svindlar om det nu skulle vara femtiofem år kvar.

Raskt över till något annat. Solen lockar ut mig genom att skina på de snöklädda träden. Skatorna hoppar från gren till gren på rönnbärsträdet och jag förstår att de smaskar i sig av de röda bären som hänger kvar. Det fallar snösjok då och då och det är som ett bättre TV-program. Jag skulle egentligen vilja skriva att det känns för djävligt att inte kunna gå ut, men varför använda så starka ord i bloggen? Det räcker väl med att säga att det känns hemskt trist och tråkigt. När jag blir bättre så ska jag ta tillvara möjligheterna att gå ut och promenera och springa. Se där, nu kom redan ett av årets första löften. Promenader och joggingturer.

Det känns faktiskt helt på tok fel att lägga upp en förmiddagsblogg för idag, den fjärde januari skulle det bli en kvällsblogg, gärna en sen blogg. Jag har motvilligt fått ställa in kvällens styrÖLsemöte och det bet värre än influensavärken. Så enormt trist. Nej, det är alldeles för fisigt uttryckt. Det känns för dj-vligt trist. Jag har sett fram emot detta sedan vi bestämde datumet i mitten på december. Fast ibland måste man inse fakta och nu är jag i det läget att det hade både varit dumt och helt korkat att ge sig ut på sådant uppdrag ikväll. Jag ställer sällan in saker och jag trodde faktiskt in i det längsta att jag skulle kunna genomföra ledamotsuppdraget ikväll. Jag vet att det finns många förvånade läsare och andra människor i min närhet, som kommer att fundera länge på hur det här gick till. Bloggaren har verkligen ställt in. Det skulle inte förvåna mig om det står på förstasidan på morgondagens GD.

Lite live-bloggning får även innehålla samtal från min småländska mamma som kollar läget och så även min svärfar. Mr T skickar sms från konserthusscenen och in i min bloggverklighet kommer ouvertyrerna till Wilhelm Tell och Läderlappen. En och annan aria slinker igenom också. Om jag nu missade styrÖLsen ikväll eller rättare sagt ordnade så att mötet blev framskjutet, så kan jag nog inte fixa att morgondagens konsert blir framskjuten lika elegant. Jag får bli frisk helt enkelt. Till att börja med en påtår av kaffet. Så här live, reser jag mig strax upp och går till köket och hämtar kaffepannan. På återseende med ett kaffeleende!

PS. Idag har en kollega namnsdag. Rut. Så påtåren får tillägnas henne med det hebreiska namnet som betyder vänskap, medkänsla. Gratulationer kommer här, helt live!