Inifrån en älsklingströja

Jag får börja med att sjunga timerns lov. Med hjälp av denna lilla finurliga manick, så går det att hålla ordning på tiden. Därför lyser elljusstakarna i de båda köksfönstren när jag kommer uppför trappan i fredagsottan. Förberedd mysighet. Likadant i garaget och på garageuppfarten. Dags för vers två i lovsången till timern. Utan att behöva gå ut i morgonkylan har timern sett till att släppa igenom elen till motor- och kupévärmare i de båda bilarna. Har bara den mänskliga handen satt i kontakten ordentligt, som är en förutsättning för morgonvarm bil, så sköter timern tidshållningen. På den senaste tiden verkar det som om jag också har en timer som är förprogrammerad. Utan att jag vet hur det går till, så slås energin på i kropp och knopp och det är lika bra att stiga opp. Rimkarusellen är tydligen igång i arla morgonstund.

Jag är nog skapt till att vara en morgonmänniska. Jag har säkert bloggat om min barndoms morgnar. När jag klev upp halv fem och spelade piano en timma. Gick sedan ut och hämtade tidningen, för att cirka halv sex gå in i mina föräldrars sovrum och med klar stämma fråga: Ska ni sova hela dagen? Jag blir ibland påmind om detta av mina föräldrar, som med ålderns rätt, gärna blir nostalgiska. Jag tror inte att man i slutet på sextiotalet och i början av sjuttiotalet använde orden dryga unge i kombination. Men det måste ändå ha varit så det kändes, i alla fall för min fem år äldre bror. Han har nämligen en helt annan timer i sig kan jag bloggavslöja. Hela den närstående familjen lider med hans hustru, som sedan många år har det betungande ansvaret att tjata upp honom. Han har, när det gäller sängdragandet på morgonen, inte kommit ur tonårsstadiet. Jag kan faktiskt inte förstå hur det kommer sig att han har valt ett yrke där han måste upp relativt tidigt på söndagar, för att sticka iväg och ansvara för gudstjänst. En gång om året så är det ju julotta också. Den kanske han lejer bort eller så har han infört midnattsmässa på platser där han tjänstgjort och tjänstgör. Det borde finnas avlastningshem för sovmorgonsmän, så att deras hustrur får vila irritationsbarometern en vecka i stöten.

Jag har med åren fått preparera min inbyggda timer, så att den agerar mer efter normaltid. Vilken tid som nu räknas som normaltid. Det går ju inte att ställa in den efter två tonåringar i huset. I så fall så skulle jag ju missa varenda morgonmöte på jobbet. Förmiddagsfikat skulle också få klara sig utan mig. Lunchlådan skulle bli ouppäten och eventuellt, men jag är tveksam, så skulle jag kanske kunna äta frukost tillsammans med de eftermiddagsfikande arbetskamraterna. Med så sena arbetstider skulle jag sätta igång nattlarmet och det skulle få dyra och pinsamma konsekvenser.

Jag kan inte säga att jag har blivit en kvällsmänniska. Inte en renodlad sådan i alla fall. Om jag sitter vid TV:n kvällstid, så är oddsen på att jag somnar väldigt höga. I nio fall av tio, så somnar jag framför en film kvällstid. Jag kan vara den som föreslår en film men det är Mr T som slutföljer förslaget ända fram till eftertexterna. Jag har sett många första kvartar på filmer. Inte så många slut. Om du vill att jag ska hålla mig vaken så ska det vara en kärleksdrypare av stora mått. Pretty Woman, Love Actually, Notting Hill, En officer och gentleman. Då är jag ett vaket och faktiskt ganska trevligt filmtittarsällskap. Mr T brukar reta mig för mitt saliga leende som varar så länge som filmen varar.

Tvättning, strykning, bloggning är aktiviteter som kan hålla mig vaken kvällstid. Det har faktiskt hänt att jag har somnat med datorn i knät. Mitt under en chatt häromkvällen faktiskt. Efter en stund kom sonen upp och frågade sin far, tillika Mr T: Sover mamma? Jag får ju vara glad att jag inte har kommit åt Publicera-inläggs-knappen i detta slumrande tillstånd. Om jag någon gång publicerar en märklig blogg, så kanske jag kan skylla på det. På tal om sonen så hade han skrivit en liten omtänksam hälsning i köket till sin lillasyster. Vi har en griffeltavel- och svart magnetvägg. Ett av Mr T:s lysande förslag när vi stod i köksrenoveringstankarna ifjol. Mycket fiffigt. Det är "Äntligen Hemma" i verkligheten.

I skenet från adventsljusstakarna kunde jag läsa hans välordnade handstil: Lycka till med provet idag Malin. Det kommer att gå bra! Han känner nog på sig att hans timer och syrrans timer inte är synkade med varandra. Det har de inte varit större delen av det här året. När han har stigit upp kvart över fem för att åka till jobbet under ett halvår, så har hon fortfarande legat i sängen. När hon nu går iväg till skolan, så ligger han fortfarande kvar i sängen. Då är griffeltavlan ett bra verktyg till att ändå vara en omtänksam storebror. Jag kan tänka mig att det meddelandet skrevs någon gång efter midnatt. Jag var själv uppe väldigt länge efter midnatt och så just att det står idag. Han var uppe tidigt på dagen, men i föräldrars ögon väldigt sent.

Kollar vi uppläggningstiden för den senaste veckans bloggar, så har det varit väldigt varierande tider. Jag har alltså ingen timer när det gäller bloggningen. Det verkar mer som en testpanel på när det är bästa tiden för bloggnjutning. Det är nog omöjligt att säga. Bästa tiden för skrivande för min del är absolut morgonstunden. Då är kroppastollen någorlunda utvilad och så även skallen. Det är också lugnt och tyst i huset, vilket är en god förutsättning. Jag tycker också om mörkret utanför fönstren. Det finns inget som distraherar intrycken. Får istället rikta blicken inåt mig själv. Ganska komiskt att jag då väljer att blogga om timrar.

Lite trevligare att blogga om att idag ska lunchen avnjutas med Mr T på Sahflor's Skafferi. Ett nytt favoritställe för lunchandet. Deras kvadratformade tunna knäckebrödsskivor är så förföriskt goda. Ett annorlunda och spännande salladsbord och välsmakande dagen-erbjudande. Lägg till serviceinriktad och supertrevlig personal. Det borgar för en trevlig lunch. Varmt och mysigt. Det ser jag fram emot. Kan behövas idag. Verkar bli riktigt ordentligt kyligt ute. Vintern är här och jag hörde på radion att väderkollarna spår en vit jul här i Gävleborg. Jag tar tillbaka varenda ord som jag förbannade snön med igår. Klart att vi ska ha en vit jul. Vad ska vi annars göra med sången: I'm dreaming of a white Christmas? Vissa julsånger är som de vore inställda med timer. I slutet på november så sprids de i affärer, på köksradion, i TV-reklamen, i bilen, vid julborden. I januari sätter jag på skivan med Ulf Peder Olrogs text: Köp en tulpan annars får du en snyting. Lär dig, din dönick att nu är det vår! På återseende med ett leende!

PS. Jag hade fått en kommentar på min FBstatus av en mycket god vän. Jag hade lagt upp bollen, så det var bara för vännen att smasha. Det gällde SSK och deras miserabla tabelläge. Jag tror att juluppehållet kommer att göra klubben gott och att de kommer att slå sig upp från underläge. Räkna inte ut SSK. Mr T:s första kommentar för dagen gällde också SSK. Jag hade lagt upp den bollen lika bra, genom att värma mig med min älskade SSK-sweatshirt. Det var alltså bara för honom att smasha lika smidigt. Han tyckte att SSK-trycket satt för långt upp på tröjan. Rimmade illa med tabelläget. Jag har alltså fått två anledningar till att be vår Herre om hjälp. Det inte omvärlden känner till är att han är verkligt hockeyintresserad och av SSK i synnerhet. Ni som trodde att han har en vit skrud och vitt långt hår kommer att bli besvikna. Han är röd- och blåklädd och på både keps och tröja står det SSK. Alltså håller han på Södertälje SK. Om nu inte SSK står för "Så Sjusärdeles Kärleksfull" förstås. I hans fall kan det säkert vara så. Dessutom är siffran sju är heligt tal. Där satt den. Slutklämmen. Punkt.

Återblick, ögonblick och framtidsblick

Tittar vi en vecka tillbaka, så var det Nobeldagen och dotterns namnsdag. Jag tillbringade större delen av den dagen i Uppsala. Tittar vi en vecka framåt, så är det julafton och då har alla Evor namnsdag. Vid den här tiden på dygnet på dopparedagen, så har nog ledighetströttheten kommit ifatt mig och kroppen har nog med att bearbeta all julmat och sötsakerna. Vi har förhoppningsvis redan hunnit vara en gång till kyrkan, mitt på dagen, då det är samling vid krubban. Dottern ska vikariera som kyrkvaktmästare och det blir en hel del ljus att tända, psalmnummer att skylta, kyrkklockor att ringa i och en ljudanläggning som ska fungera.

Just nu, en vecka framåt, så laddar nog hela gänget för en ny tur till kyrkan och midnattsmässan. För dottern blir det ännu fler ljus att tända och mycket koll på en fullsatt storkyrka. Vi hade samma typ av firande av förra julafton och det var precis så lugnt som jag känner är rätt för julaftonsfirande. Men det är en vecka kvar och låt oss inte gå händelserna i förväg. Det finns lite förberedelser att bestyra innan vi kommer fram till det här lugnet som säkert de flesta av oss eftersträvar. Idag har vi fuskhuggit en gran. Köpte den och fick den innätad, så den lätt och smidigt gick in i bilen. Mr T och jag tog inte direkt första bästa och inte sista sämsta heller, utan det blev något mittemellan.

Utomhustermometern i närheten visade endast tre minusgrader, men till och med julgransknallen klagade över kylan och sa att den här vinden sänker temperaturen minst tio grader till. Okej, i tretton minusgrader är vi inte så kräsna. Helt säkert så kommer vi att ha omgivningens vackraste gran ändå. Vår grankärlek är verkligen blind. Vi har älskat alla våra tjugotvå gemensamma granar hittills. Varför skulle det bli annorlunda i år?

Vi uträttade ytterligare några ärenden efter granköpet och när vi återvände till bilen, så var det som att ha själva prototypen till Wunderbaum-granen placerad i just vår bil. Det doftade så underbart gott, så nu känner jag längtan till dan före dopparedan, då den ska prydas med ljus och röda kulor. Vill du att jag ska välja en dag i jultider, som jag uppskattar mer än andra, så kommer jag utan att fundera säga just den tjugotredje december. Då är det mesta klart hos oss. Städning, pyntning, inköp och så vidare. Det som återstår är julgranen och skinkgriljeringen. Övriga dagen ägnas helt och hållet åt fika, avkoppling, väntan och förväntan. Framåt uppesittarkvällen så återkommer lite krafter och det kan uppstå sug över att göra ytterligare något godis eller sticka kryddnejlikor i en apelsin, bara för att få känna alla juldofter samlas under ett och samma tak.

Jag tror att det kommer att bli en perfekt dag att blogga på. Jag får väl stå upp, eftersom det också är drottningens födelsedag. I år är det dags att fira hennes sextiosexårsdag. Hoppas hon får något presentkort på återställande av alla ansiktslyftningar eller något antibotoxmedel. Jag föredrar det naturliga åldrandet. Jag kan faktiskt tycka att det är charmigt när rynkorna i ögonvrån kommer. Det visar att livet har levts och att det har satt sina fåror i hyn. Det är inte direkt dödande om livserfarenhet och rynkor går hand i hand. Inte kul att Sverige har en sådan parant och stilig drottning med ett ansikte, så stelt och onaturligt, som en tomtemask utan syntetskägg.

Som favoritdag nummer två kommer juldagen. Julmaten är förbjuden på matbordet. Lax eller kyckling skulle jag kunna tippa på att det blir. Eller varför inte lutfisk? Juldagen är långpromenadens dag. Med rätt kläder så kan det bli ett flera timmars äventyr. Det känns nödvändigt efter frosseriet dagen före. Då kan man med gott samvete tillbringa resten av dagen med att läsa en god bok. Jag har några sådana på listan för julledigheten. Precis som jag hade inför sommarsemestern. Jag har inte skrivit någon önskelista till tomten, men med en vecka kvar till julafton så är det hög tid. Jag tror att högt upp på listan så kommer det att stå: Förmåga att prioritera sådant som får mig att gå ner i varv och ladda batterierna.

En vecka kvar till julafton och jag har idag haft den sista riktiga lektionen den här terminen. Alltså den sista riktiga lektionen före jullovet. I år var det en speciell lektion, eftersom det också var den absolut sista julavslutningslektionen på Polhemsskolan någonsin. Nästa år så här dags så avslutar jag ingen lektion. Det känns konstigt, sorgligt, tomt, ledsamt och helt galet fel. Om jag tänker på eleverna. Det känns fantastiskt, glädjefyllt, innehållsrikt, glatt och helt galet rätt. Om jag tänker på skolan som institution. En skola utan elever, är inte mycket till skola. Tyvärr har inte skolreformen riktigt nått fram till den insikten.

Det kändes gott att lämna skolan idag i sällskap av en trött dotter. Hon kom direkt från svenskaprov i litteraturvetenskap. Hon och hennes klass är mitt inne i en intensiv provvecka. En vecka då alla ämnen och kurser ska tenteras av samtidigt. Universitetsförberedande studieteknik som fungerar bra för dottern. Imorgon är det matte D som gäller. Jag håller tummarna och önskar lycka till. Intresset för matte är något som dottern och jag inte delar. Hon är lik mig på många sätt, men när vi kommer till ekvationer och annat krumelurigt siffermässigt, då ser jag bara ryggen på henne. Hon är långt före mig på det området och hon tycker dessutom det är roligt. Hon lämnar en förvånad mamma bakom sig. Jag är dock en hejare på procent. Det hänger ihop med klädreorna.

Nu har det bloggats om en vecka framåt och en vecka bakåt och lite om dagen idag och imorgon. Innan jag loggar ut, så låt mig skriva om i tisdags. Morgonbönsdagen med uruppförandet, julbordsdagen med jobbet. När jag tittar tillbaka på den bloggen, så ser jag att den är helt igenom rätt idyllisk. Jag ville väl inte dra ner den i de fula harangernas källare. Nu, med två dagars distans, så kan jag förhoppningsvis städa upp harangerna något. Jag fick skjuts upp till Bilmetro av en snäll kollega. Jag kunde ha gått, men Gävle vinterisade. Jag skulle hämta Audin efter att den hade varit inne på service. Det var inga som helst problem. Kryss i rätt kolumn rakt igenom. Kalaset kostade ändå tre och sju. Självklart ska bilen vårdas, så det är inte något att orda om. Men just i tisdags hade det inte suttit fel med en sista-minuten-resa till ett varmare land.

Jag fick leta fram rätt Audi på parkeringen. Under ett tjockt snötäcke. Fram med borste. Enbart för att hitta det tjockaste istäcke på varenda ruta. Ett knaggligt tjockt f-rbannat lager med is. Lät bilen gå på tomgång en stund, men det var ändå som att sitta utan björnfäll på isblocken i ishotellet i Jukkasjärvi. Det hade behövts flera timmar med tomgångskörning på Bilmetros parkering för att få en någorlunda körbar bil. Jag bestämde mig för att ta mig norrut igen. Alltså tillbaka till jobbet.

Efter några meter så upptäckte jag att det var dåligt lyse. När bilen precis varit på service??? Stannar, växeln i friläge, ut och upptäcker snölagret på strålkastarna, fram med borsten, fram med isskrapan, fram med jävlar anamma och fram med längtan efter midsommarafton. Jag älskar vintern, snön, solgnistret, långfärdsskridskorna, men då ska det vara utan snöstorm, isskrapor och isinpackade bilar. Kaffeautomaten på jobbet med pepparkaksdopp fick göra ett inhopp som återupplivare, istället för ett dopp i värmande badrumsmiljö. Inte ett ord om att det är så roligt för barnen med snö... Jag varnar dig. Inte just nu. Imorgon. Sveriges ungar kan väl sättas i snödrivorna utanför ishallarna om de prompt blir lyckligare av snö? Imorgon kommer jag att glädjas å barnens vägnar igen och å mina egna vägnar också. Tre dagar är absoluta maxgränsen för min irritationsnivå. I alla fall när det gäller polarisangripna Audibilar. På återseende med ett leende!

PS. Min irritation över att världens ledare inte kan komma fram till något vettigt i Köpenhamn på klimat- och miljökonferensen kommer att sitta i bra mycket längre än tre dagar. Så jäkla oansvarigt att inte vara mer förberedda innan de åker dit, så att de noga har övervägt hur mycket de kan eller inte kan erbjuda. Sedan borde de kunna backa på sin motvilja till att bjuda till och se till både sitt eget och övriga världens bästa. Jag blir skraj när USA och andra länder lägger saker och ting elva år framåt i tiden. Det borde ha skett minst för elva år sen. När det nu inte har gjort det, så borde det åtminstone ske här och nu. Idag. Vilken tur att jag inte har skickat min önskelista till tomten. Hör nu världsledarna! Jag önskar mig en framtid när jorden kan leva och andas och vi med den.

Lära för livet

I sista minuten... Alldeles strax slår visaren över och det blir ett nytt dygn. Jag avslöjar mig själv. Sitter uppe sent. Varför, kan alla undra som har mött mig under dagen. Familj, arbetskamrater, vänner. Det har varit en intensiv dag. Det kunde jag konstatera redan innan den startade. Det borde skrivas in återhämtning med storstil i planeringen. Förberedelser inför teckentolkad veckomässa mitt på dagen. Listan för små detaljer var lång. Check. Check. Check. Check. Betade av det ena efter det andra. Sådana där små detaljer som att den brända CDskivan skulle fungera i CDspelaren. CDspelaren skulle ha en kontakt någonstans i lilla koret i kyrkan. Vita handskar skulle letas fram till de elever som inte hade egna. Psalmer skulle översättas till teckenspråk. Bibeltexten var förberedd.

Det är alltid bra att vara förberedd och att saker och ting är checkade och avbockade. Sedan kan ändå allt hända. Romarbrevet som var angivet kan i veckomässan helt plötsligt bli Korintierbrevet. Först tänkte jag... sa han, det vill säga prästen, Korintierbrevet? Menade han Romarbrevet? Felsägning? Eller ÄR det Korintierbrevet och då gäller det att lystra till lite extra och strunta i att Romarbrevet är översatt och färdigt. Som du förstår så finns det inte timmar att fundera. Inte minuter eller sekunder heller. Det finns någon liten hundradels sekund, sedan börjar läsningen. Så det gäller inte bara att vara förberedd. Det gäller också att kunna ställa om och ta situationen som den kommer. Jag älskar mitt jobb. Det är så spännande.

Det är också tröttande. Det kräver en enorm koncentration. Tio minuters tolkning är vad kropp och huvud egentligen klarar av. Men ännu har ingen tolk stoppat en talad gudstjänst och sagt: Nej, nu kära vänner gör vi en paus på tio minuter. Gå ut och hämta lite frisk luft. Rör på er en stund. Ni som vill röka kan göra det nu. Eller passa på att gå på toaletten. Även hörande skulle må bra av en bensträckare. Döva skulle behöva blunda en stund eller åtminstone få vila blicken på något annat än en tolk i aktion. Tolken skulle behöva sänka axlarna. Ta ner armarna. Vila tankarna.

Måste få nämna dagens postludium. I vanliga fall brukar det vara orgelspel. Idag framfördes två visuella sånger. Stilla Natt och Julen är här. Mina elever från Polhemsskolan framförde detta med bravur. De var så fina i sina svarta tolkriktiga kläder och med den extra piffen: vita handskar. Effektfullt. Mitt hjärta fylldes av stor kärlek och värme till dessa ungdomar. Jag är lärare. Ingen tvekan om det. Det enda jag kommer att sakna när jag snart slutar som det är just eleverna. Mitt hjärta gråter vid tanken. Jag vågar inte tänka på hur svårt det kommer att bli att lämna just den delen av läraryrket. Idag manifesterade eleverna sin kunskap i kyrkan.

Jag önskar att Gävleborna inte skulle vara så Gävleboaktiga. Det borde ha blivit stående ovationer i kyrkan. Det borde ha utbrytit ett kramkalas och klapp-på-axeln-moment. Det är sådant ungdomar behöver. Vi vuxna måste lära oss att bjuda på det. Kanske dags för skolbänken igen? En döv dam blev språkrör för döva och framförde ett tack från sitt hjärtas djup. En tacksamhet över att teckenspråket synliggjordes på ett så vackert sätt. Hon kände stolthet och lycka. Hon lyfte den unga elevgruppen till en nivå där berömmet flödade. Tack älskade elever. Ni är så vackra och underbara. Jag kommer att sakna er. Tur att vi har lektion imorgon. Då ska jag bjuda på fika och slösa superlativ över er. Det har ni förtjänat.

En säng vore inte fel efter tolkningen. Det närmaste jag kom var väl krubban i julspelet. Döva bänkade sig och jag tolkade mina kära kollegor som framförde ett av, jag vet inte vilket i ordningen, alla julspel de har denna vecka. Jag var med och tolkade ett igår för olika förskolor som använder teckenspråk och tecken som stöd här i stan. Så för min del har det blivit två i år. Till nästa jul blir det säkert fler. Det har varit stor efterfrågan på teckentolkat. Vi bildade teckenkvartett i sången Ära, ära åt Gud i höjden! Maffigt! Så nära en änglakör vi kan komma tror jag!

Så var det dags för julbord. Jag tror aldrig jag har sett S:t Ansgars Hus så mysigt som idag. Till och med jag som har svårt att känna julstämning trillade dit. Det stod nästan julstämning tatuerat i pannan på mig. Tack Anna-Lena, Vanja och Annette för det underverk ni åstadkommit. Detta var mitt tredje julbord i december och utan att tveka så var det absolut det mysigaste. Jag hade väntat mig ett litet julbord eller en jultallrik modell enkel. Jag tror att vi kommer att få samma förvånande känsla i himmelen en gång. Då Gud har dukat upp översvallande bord för vår skull och vi hör hans stämma säga: Jag har ordnat en liten fest för er. Hjärtligt välkomna in!

Cirka halv fem stängde jag dörren om mig och då hade alla döva gett sig ut i decembermörkret. Spridda åt olika håll. Den mest långväga gästen begav sig iväg hem mot Leksand. Han behövde säkert inte stanna på McDonald's i Valbo. Jag tog sikte på arbetsrummet på andra sidan gatan. Drog in några friskt avgasfyllda andetag. Huvudvärken hade planterat sig några timmar tidigare. Hade ju vaknat i arla morgonstund med värk i skallen. Dagen var kommen och den har gått igenom på vilja, envishet och medikamenter. Ikväll har jag unnat mig lite uppåttjack i form av två doser migränmedicin. Fördelen med en sådan doseringen är att huvudvärken släpper. Nackdelen är att min enda njure som dessutom har nedsatt funktion inte gillar läget. Jag borde sova, men uppåttjacket sitter i. Ganska länge. Därav bloggandet. Inget ont som inte har något gott med sig. Är detta verkligen ett passande uttryck när njuren spänner, de tre urinledarnas placering känns tydligt och när blåsan är allt annat än lätthanterlig? Det kommer bli en natt med vattenintag och vattenkastning.

När jag ändå håller mig sysselsatt med det, så ska jag fundera på något som en människa ville tala om direkt efter julavslutningen. Jag kan så här i efterhand tala om att det var inte det mest lysande tillfället att diskutera något med mig. Dels var jag tom i hjärnan och huvudet sprängde. Dels var jag fylld och helt lyriskt glad. En sanslöst omöjlig kombination. Så jag tog inte in budskapet och så här i uppåttjackets stund så känns det bra. Dumheter får det bemötande de förtjänar. På återseende med ett leende!

PS. Skolministern vill inte opereras av outbildade kirurger. Därför vill han inte att barn ska utbildas av outbildade lärare. Min bästa lärare var FN-major. Han uppmuntrande mitt läsande som ingen annan lärare har lyckats med. Så fick jag det sagt. Men jag håller med skolministern. Jag vill också ha utbildade kirurger. För alla utsatta flickors skull vill jag också ha fällande domar på våldtäktsmän. När det finns vittnen och trovärdigt vittnesmål är en friande dom helt otrolig. Jag har ikväll även sett UR:s program "Hemlös". Det är helt klart något fel i socialtjänstens hanterande när det gäller boenden för människor på gatan. Jag får återkomma till det någon annan gång. Jag befinner mig ju i dagens PS och då får det räcka med att det är inte människovärdigt hanterande och vi borde kunna bättre 2009. Har vi inte lärt oss någonting?

Uppe i svinottan

Fem minuter kvar av detta dygn och vi närmar oss alltså midnatt. Med tanke på dagen som kommer om några få minuter, så är det egentligen enbart dumt att börja blogga nu. Men det finns något som ligger varmt i mitt hjärta och jag vill så gärna lyfta fram det innan jag lägger mitt huvud på kudden. Jag har fått glädjen att uppleva en världspremiär idag. Ett uruppförande. Det är alltid något speciellt med sådana tillfällen och idag var det extra speciellt.

Hade det inte varit för uruppförandet, så hade sängen varit ett mycket lockande alternativ idag på morgonen. I alla fall någon extra kvart eller halvtimme. Istället stod väckarklockan på en timme före normal uppstigningstid. Mr T och jag hämtade upp en Hilleboende kollega som också ville följa morgonens stora kyrkohappening. Det kändes fint att se henne igen. Vi hade ju så trevligt fått dela gårdagskvällen på styrÖLsemötet. Vi for genom ett snöigt Hille, Strömsbro och lusade långsamt hela Näringen. Tittade på klockan. Fyra minuter kvar till kyrkklocksringning och vi var vid Beijers. När vi körde under järnvägsspåren så släppte proppen och på Staketgatan flöt det på ganska bra. Vi möttes av kyrkklockorna och det var mysigt. Vinterlandskap och kyrkklockor. Bara släden som fattades. Annars hade det varit en levande julkort.

Det känns som att komma hem när jag kommer in i Heliga trefaldighets kyrka. Be mig inte förklara varför. Jag vet inte hur det kommer sig. Jag trivs och känner mig hemma. Idag på morgonen var ljuset dämpat och det stod två pampiga julgranar framme i koret. De var vackert ljusprydda och strax nedanför fanns julkrubban. Klockringningen avtog och så inleddes Rotarys Cityklubb sin traditionella morgonjulbön. Den inleddes med att vår eminente organist lät fingrarna dansa fram över tangenterna och det flödade ut härliga orgeltoner på temat Bereden väg för Herran. Nu pratar vi adventsstämning på hög nivå.

I mitten av det tryckta programmet så stod det solosång och nu kära bloggläsare är det dags för uruppförandet. Sången "Ditt hjärta fylls av frid" skulle framföras av en kollega som vet hur man hanterar stämbanden i ottan och även på dygnets övriga timmar. Texten är skriven av bloggaren och musiken är skriven av församlingens återigen eminente organist. Nu satt jag på fjärde bänk i första kvarteret på höger sida. Jag såg båda kollegorna förbereda sig där framme och jag kände min kollegas närvaro jämte mig i bänken. Själv satt jag förväntansfull med inspelningsanordning i mitt knä.

Texten är skriven för åtta år sedan. Vid tiden före jul. Det var en mycket speciell jul. En sådan jul som vi kanske aldrig får uppleva mer. Den har förändrat livet för många och speciellt för några få. Det var en jul som innehöll ett julbudskap i nutid. Då vi fick se mörker förvandlas till ljus. Det var den mest avskalade och mänskliga julen jag har firat. Allt annat stannde upp och livet var påtagligt. En blandning av djävlighet och vackraste glädje. Mitt i allt detta föddes texten till min julsång. Det är alltså inte bara en text. Den är ett starkt minne av en jul som alltid kommer att vara djupt rotad i vårt liv.

Under den här hösten har den dessutom fått den vackraste melodi som en text kan få. Jag älskar dessa noter. Åtta år utan melodi och texten har alltså bara varit en text. Den har vilat i byrålådan, i USBminnet och på datorn. Jag har inte haft några som helst planer för den. Tills för en tid sedan då det begynte ett samarbete som har resulterat i fyra färdiga sånger denna höst. Det är faktiskt inte så viktigt hur stor kvantitet det blir. För mig är det så fantastiskt inspirerande att få lyssna till en sång och inte bara läsa en text.

Det är svårt att beskriva hemkänslan med Heliga trefaldighets kyrka. Det är lika svårt att beskriva det som jag kände när jag såg och lyssnade till mina superduktiga kollegor. Jag kunde orden. Jag visste att de skulle komma. Jag fascinerades av melodin och tonartsbytet som lyfter hela änglakören. Ett så briljant tonartsbyte att melodifestivalsdeltagarna skulle gapa häpet. Visst finns det stolthet inombords. Men inte så mycket över texten som över mina kollegor. Visst finns det tacksamhet inombords. För gåvan att få uttrycka mig, men också för möjligheten att få lyssna till några som vill framföra den. Visst finns det glädje inombords. Glädje över att jag får skapa, men ännu större glädje för att få dela skapandeprocessen med andra.

För en tid sedan sa en klok människa till mig att skapandeprocessen börjar inte när du sätter pennan mot papperet eller sätter fingret mot tangentbordet. Den slutar inte heller när pennan läggs ner eller datorn stängs av. Processen börjar långt tidigare och slutar långt senare. Idag på morgonen var jag fortfarande kvar i processen. Min lilla babytext skulle nu ut i stora världen. Pröva att stå på egna ben. Det kändes som första skoldagen. Nervöst trampandes ute på skolgården. Miljoner funderingar i tankarna blandades med spänd förväntan och nyfikenhet. Visst är det roligt med kommentarer. Jag har ändå med tiden lärt mig att inte ta dem för givet. Vi må betänka att vi lever i Sverige och speciellt i Gävle. Det är inget slöseri med uppmuntran på dessa breddgrader. Ändå så är det många som har uppmuntrat mig idag och det värmer mig. Självklart värmer det mig. Jag är redan så glad i mig själv. Glad för att julen för åtta år sedan har gett mig insikt i vad som verkligen betyder något i juletid och glad för att jag känner mig hemma i kyrkan.

Om så min text och organistens toner och kollegans sång kan värma någons hjärta i juletid, då räcker det. Det räcker långt. Må julens budskap om frid och glädje få spridas. Det är en hälsning till alla människor. Gud sänder sin son. Han kommer med ljus och värme i en mörk och kall tid. Han kommer för att stilla vår oro och ger tröst i misströstan. Han vill förändra vårt liv. Han erbjuder evigt liv. Ett uruppförande är alltid ett uruppförande. Något sker för första gången och det kommer alltid att vara kvar som ett vackert minne. Tisdagen den femtonde december. En mörk vinterkylig morgon i Heliga trefaldighets kyrka. I Gävle. Det var bara en text, en melodi, en vacker stämma som berättade om det stora som hände i stallet. I Betlehem. En händelse som är något helt annat än ett vackert minne. Det är något som påverkar människor just nu. Guds son Jesus kommer till oss. Det är en gåva. Tar du emot den med stolthet, tacksamhet och glädje? På återseende med ett leende!

PS. Jag fick en griskulting i julklapp idag. Den ska få bo i Kambodja. Hos en familj som behöver den. Det var en vettig julklapp som chefen delade ut till var och en av oss anställda idag, då vi åt traditionellt julbord på Forsbacka värdshus. I svinigt orättvisa juletider med så mycket snack om svininfluensa och vaccin och grisigt hanterande av Ericssonanställda och grisar som mår dåligt hos bönder, även i Sverige, så var det äntligen något positivt med trynen och knorrar.

Protokollfört professionellt pubbesök

Hjälp så professionellt allt blev helt plötsligt. Jag måste åtminstone i denna blogg försöka tänka professionellt. Tidigare har jag bara skrivit, men nu känns det som om jag måste höja ribban till någon slags professionell nivå. Bloggföljarna kanske börjar undra. Vad är detta? Någon enstaka bloggföljare begriper direkt och kan förflytta sig till rummet för det senaste styrÖLsemötet som har gått av stapeln tidigare ikväll. Jag tror att jag i en tidigare blogg skrev om att det blev ett extramöte. Insatt med mycket kort varsel. Ett slags överleva-julen-after-work. Vid halv-sex-tiden kunde samtliga styrÖLsemedlemmar slita sig från skrivborden, notställ och dansskor. Ja, allt vad som kunde hålla oss sysselsatta under dagen. När mörkret hade lagt sig, snöflingorna singlade ner från skyn och hungern satte in, så kändes som om dagens tidigare timmar bara hade varit en transportsträcka. Helt ärligt, så kändes det som om det hade räckt med ett enda dagslångt styrÖLsemöte.

Innan avgång så kollades det upp om de små platta fyrkantiga VIP-korten var nedpackade och allt var i sin ordning. VIP-korten som är mycket funktionella som glasunderlägg. Jag tror faktiskt att det var ordningskvinnan tillika sammankallande som för kvällen var mest hungrig. Det kan tyckas ganska oprofessionellt av henne att ha med sig en liten matlåda tidigare under dagen. Men hon hade verkligen tänkt. Inte bli för mätt, utan helt rikta in sig på att bli serverad raggmunk på Bishops Arms. Raggmunk blev det, men tyvärr var vi tvungna att tänka om när det gäller den traditionella inledningen av styrÖLsemötet. De serverade inte Helsinge Rököl längre. Det är märkligt, men sant. Nu känns vår mission på något sätt ännu viktigare. Att få hem Helsinge Rököl till Systembolaget i Gävle. Vi tog beslut att ansökningspapper skulle fyllas i vid nästa möte. Den fjärde januari tjugohundratio.

Ansökningspapper som sammankallande har hållit reda på i en stor flytt nu under hösten. Jo, det stämmer verkligen. Hon är professionell. Låt mig återkomma till detta faktum lite längre fram i bloggen. Hör av dig om du är intresserad av att få ta del av några pavor Helsinge Rököl. Du kommer inte att ångra dig. Den får utan att blinka fem sejdlar av fem möjliga. Just det, vi enades om ett plus också. Fem sejdlar plus! Raggmunken kom in, något för salt, men eftersom vi så lägligt var på styrÖLsemöte, så fanns det öl att tillgå. I första rundan blev det ett Vinteröl från Skebo Bruksbryggeri. Ett bryggeri i Roslagen. På deras hemsida finns platserna uppskrivna var man kan avnjuta deras öl, men tyvärr är den inte uppdaterad med Bishops Arms i Gävle. Så det får du läsa här istället. Det är inte helt enkelt att få en klarhet om de började brygga 2006 eller om de började bygga då. I alla fall så ser det väldigt fint och öligt ut. Skulle inte ha emot en styrÖLseresa dit.

På deras hemsida finns också information om en Öl- och whiskeyfestival i Örebro. Två av mina favoritdrycker på en och samma festival. Inte alls så tokigt. Men nu har jag gått utanför protokollet. Ganska oprofessionellt av mig. Vi åt och lät oss mättas av en riklig men översaltad portion raggmunk med fläsk och lingonsylt. Nu ska jag redogöra för det i denna blogg ofta omnämnda ordet: professionell. Först ska jag bara nämna att vi gav Vinterölet från Skebo tre sejdlar. Vid första smaken så var det helt grymt gott. Men ju längre ner mot botten som ytan kom, så kändes det uddlöst. Jag tyckte att färgen påminde om en slurk hostmedicin och smaken var tyvärr inte mer upphetsande än så. Det drog ner mitt betyg. Så här i efterhand undrar jag om jag inte var för snäll som gav det en trea. Men bedömt är bedömt och vi må betänka att besvikelsen över Helsinge Rököls frånvaro, gjorde både oss och smaklökarna besvikna.

Två tredjedelar av mötets deltagare bestämde sig för att svepa en ny ganska så direkt. Det var nu som den tredje medlemmen harklar sig bestämt och säger: Eftersom jag ska jobba imorgon bitti och är professionell, så ska jag inte ha mer. Hon sa det med sådan tyngd att det var ingen av oss som tvivlade. Hon skulle inte ha mer. Hon ska upp imorgon bitti och sjunga solo i kyrkan. Då blir det ingen sen kväll på puben. Vi övriga vinkade till oss kyparen och bad honom rekommendera något sort som skulle passa efter Skebosejdeln. Det fanns inget han kunde rekommendera efter vår första öl. Varje försök skulle likna en Corona, men det skulle i så fall gå bra att få in en limeskiva också. Det förvånar mig lite att en pub i Bishops Arms klass inte har något att rekommendera efter Skebos Vinteröl. Vi hade tydligen dragit till med tyngden direkt. Jag tycker att detta visar att Helsinge Rököl snabbt som attan måste tillbaka till pubens ordinarie utbud.

Eftersom vi hade hållit oss till stadgarna och redan druckit en ny öl för kvällen, så kunde vi nu unna oss att gå på något gammalt, väl beprövat och då fick det bli ett Närke-öl som var mörkt och mustigt med det något så passande namnet, håll i dig nu, Mörköl. Dags att hålla i dig igen, för nu kommer kvällens skräll. Vår professionella medarbetare ber nu om ett litet glas av samma ölsort. Visserligen väldigt trevligt att hon väljer att sällskapa oss, men i samma andetag undrar vi övriga två vart tog professionalismen vägen? Nog om professionalismen, vi, ordföranden och protokollföraren, vet att sammankallande besitter en enorm professionalism. I allt vad hon tar sig för. Vi två som förundras över henne, kan inte låta bli att imponeras över det antalet öl hon säger sig kunna svepa. Vi är tveksamma till om vi någonsin ska kunna matcha det. Inte ens om vi båda hjälps åt.

Vi kommer nog någon gång under vårkanten dock ha ett specialstyrelsemöte, då vi åtminstone försöker hänga med så gott det går. Helt inom ramen för dagordningen förstås. Närkes Mörköl har vi druckit tidigare, men eftersom detta var det första styrelsemötet som vi sejdelangav varje beställning, så kommer betyget för Mörkölet här: Fyra sejdlar. Fortfarande av fem möjliga. Vi konstaterade att sådana här styrÖLsemöten är nödvändiga och den här tiden på året livsnödvändiga. Nu till den mest professionella minuten på hela kvällen... då sammankallande helt plötsligt säger: Nej, flickor, nästa buss måste jag ta. Vi två övriga ville ju inte vara mindre professionella, så det fick bli ett snabbt svep och botten upp, som på något märkligt sätt gick rakt upp i hjärnan istället för ner i magen.

Att få vara glad och lite städat fnittrig en måndagskväll tillsammans med två av de bästa kollegorna i världen är en ynnest. Vi gjorde rätt för oss med kontanter och betalkort och tjugosju kronor var i dricks och klev ut i decemberkvällen. Snöflingorna landade på oss och vi betraktade den ståtliga Gävlebocken och ökade stegen till busshållsplatsen, när treans buss kom och körde förbi oss. Om det var så här varje måndagskväll, så skulle inte en människa klaga på måndagar något mer. När vi ses nästa gång, så har det varit jul och nyår och vi får inleda ett nytt ansvarsfullt och professionellt styrÖLseår. Jag tror att det kommer inte att komma in några förvarningar om avgångar från styrÖlsen. Om jag har rätt känsla i kroppen, så tror jag att detta är en styrÖLse som har evigt styrelseledamotsdeltagande. Det är nämligen så att detta är en styrÖLse som ger mersmak. På återseende med ett professionellt leende!

PS. Jag vill poängtera att jag inte tillhör den kategori av människor som tycker att skrytsamhet är klädsamt. Jag vill absolut inte ha det epitetet på mig själv. Jag kunde ändå inte låta bli att plocka fram min iPhone och dela dess fördelar med övriga styrÖLsen. Jag ser den som ett hjälpmedel på kommande styrÖlsemöten. En professionell tillgång, eftersom den innehåller gratisfunktionen: Nya öl på Systembolaget. Vi kommer alltså på plats kunna kolla upp lite nyheter och sätta bartenders på hal is. Om du själv nyttjar appsen på din iPhone och får se att Helsinge Rököl är en NYHET på hyllorna, så kom då ihåg att skänka en god tanke till styrÖLsen. Vi har då lyckats med vår vision. När du tänker gott som bäst, så sitter vi nog och höjer en sejdel, för den gången ska vi tre vara så professionella att inte ha morgonbönsuppdrag tidigt påföljande morgon.

Saffransglass och syltformar är infrysta

Ikväll har jag haft förmånen att få vara med om en julkonsert. Jag tror jag ska skriva JUL med versaler. Det behövs stora bokstäver i detta fall. Dels var det en mycket bra julkonsert eller JULkonsert om jag nu ska skriva som jag har bestämt. Dels så tycker jag det är bra att betona just ordet jul och då kan det vara bra att ögonen dras till de stora bokstäverna. Det som var anmärkningsvärt med den här JULkonserten var att den faktiskt la vikten vid att julen firas till minne av Jesu födelse. Nu förstår jag att det kan uppstå förvirring bland en del bloggläsare. Jag lovar att fortsätta att skriva, så det kanske med tiden får sjunka in och landa inombords. När första chocken har lagt sig, så kanske vi kan ta upp en liten diskussion. Vila nu lite först efter detta bombnedslag och det som kanske rörde om i tankarna och känslolivet. Va? Firas julen till minne av Jesu födelse? Är det sant?

Jag kan inte låta bli att fundera på vart vi är på väg i vårt kristna land Sverige. När något så självklart som en JULkonsert borde ha som naturligt innehåll att framhålla det glada julbudskapet. Vad har gått snett när JULkonsertsbesökarna förvånat konstaterar att de precis har avnjutit en JULkonsert med ett julbudskapsinnehåll? Ja, ja, jag vet att många hävdar att Sverige inte längre är ett kristet land utan ett sekulariserat land. Jag må tillhöra en minoritet, men det spelar egentligen ingen roll om jag blir ensam. Jag vet på vem jag tror och har upptäckt att den tron håller i så många skiftande situationer, så det ska mer än sekulariseringssnack för att få mig att fundera. Jag funderar till och från ändå. Vi kan använda ordet tvivla. Jag tror det är nödvändigt för tron att tvivla. Slutar vi att ifrågasätta, fundera och tvivla, så skulle jag bli orolig. Det skulle göra oss kristna till några slags övermänniskor med perfekta ytor och fasader, där det inte finns plats för misslyckanden och motgångar.

Det är långt ifrån det som vi kan läsa i Bibeln. Den är full av människor som prövas och kämpar i livet. Vad får oss att tro att vi skulle ha det lättare nu, anno 2009? Är det möjligen så att medan vi håller på att putsa på vår livsfasad, så får vi mindre och mindre tid och plats för Jesusbarnet, som ändå hela julen handlar om? Det kändes hur som helst gott att under cirka en och en halvtimme få lämna julstök och julbestyr och bara sitta lugnt och njuta. Det är svårt att låta bli att bli rörd när över etthundra barn, med komp av en hel symfoniorkester, bland annat sjunger: När juldagsmorgon glimmar.

Publiken bjöds på ett magnifikt lussetåg också. Så passande på självaste Luciadagen. Ingen svimmade, en del elektriska ljus, som de riktigt små barnen hade, slocknade. Ibland försvann det batteridrivna ljuset in i en mun. Något barn vinkande glatt ut till publiken. Kanske var det till mamma och pappa, som stolta satt och begrundade detta skådespel? Dirigenten Jan-Åke Hillerud var i toppform och min konsertväninna viskade att han var sjuttioett år fyllda. Det är svårt att tro. Han visade ett go som skulle göra tonåringarna avundsjuka. Som avslutning kom "We wish you a Merry Christmas". Det engelska ordet för jul visar ju verkligen riktningen på varför vi firar jul. Det heter av någon anledning inte stressmas, shoppingmas och inte heller quarrelmas.

Nu har Mr T och jag varit hemma en liten stund. Avnjutit en matpaj som stod förberedd och ett gott öl till det. Jag höjde mitt glas för Mr T och firade hans jullov. Han tillhör den lyckliga skaran som nu är jullovsledig. Det är som sig bör. Han börjar tidigare på nyåret än vad jag behöver göra. Han behöver inte vara sysslolös här hemma heller. Det finns en och annan gran att hugga. Det finns julbröd att baka. Julkort att posta. Köttfärs att trilla till små bullar. Sedan finns det julmusik att spela. Glögg att dricka. Lussekatter att äta. Så jag är inte orolig. Han håller sig säkert sysselsatt.

Jag längtar efter min ledighet och att få göra honom sällskap i förberedelserna. Speciellt i de förberedelser som går att kombinera med musiken, glöggen och lussekatterna. Det blir nog att vi sprättar en och annan chokladkartong också. Här riskerar inte chokladen att bli gammal och vit. Två nya JULskivor har vi också införskaffat. Det är en tradition hos bloggarens familj att det åtminstone kommer in en ny julskiva varje år. Det är ju absolut inte svårt att få tag i nya julskivor. Var och varannan artist gör den typen av inspelningar. Frågan är om det är julens budskap de vill förmedla och stå upp för eller om de har kommit på, som så många andra, att det går att tjäna pengar på detsamma? På återseende med ett leende!

PS. Låt mig ge en stor bloggapplåd för Luciaprogrammet från Växjö Domkyrka, som sändes idag på morgonen och som gick i repris nu under Mr T:s JULkonsert. Det bevisar att smålänningar kan. Det var en blandning av gammalt och nytt. Värdigt och nyskapande. Otroligt fin Lucia också som vågade bjuda både på leende och närvaro. Vackert!

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

Det står bakning av havrechokladformar på nästa schemapunkt för den här dagen. En cirka femtonårig jultradition hos bloggfamiljen. Varje sats brukar ge fyrtio stycken läckerheter och yngstingen tittade förvånat på mig när hon hörde antalet och utbrast FYRTIO? Tonen i uttalet uttryckte futtighet och snålhet. Direkt efter förvåningen kom en uppmaning: Du måste göra minst etthundra. Men nej, det får räcka med en sats. Varje liten läckerhet som är omsluten i aluminiumform är den värsta kalori- och fettbomben. Om jag äter en sådan, så är alla konditoribesök inställda ett år framöver. Men jag håller med tonåringen. De är så ljuvligt goda och det blir nästan inte jul utan dem. Bara vetskapen om att de finns i burken i frysen, gör att julstämningen kommer krypande.

Annars är det här med julstämning något av en bristvara hos mig. Detsamma med Mr T. När han häromdagen uttryckte sin saknad över att han inte hittade den minsta lilla gnutta av julstämning, så tröstade jag honom med att den kommer. Det brukar vara likadant varje år. När väl granen står så grön och grann i stugan dagen före dopparedan och julmusiken flödar ut genom stereons högtalare och den nygriljerade skinkan står under folie, ja, då är den där. Julstämningen.

Mr T tittade tacksamt på mig och suckade: Min älskade hustru, du har rätt. Sedan gjorde han ett tillägg: som vanligt. Sådana där små kärleksförklaringar i vardagen gör att det är god stämning hela året. Det hör dock till saken att jag har inte alltid rätt. Därför blir ju Mr T:s kärleksförklaring ännu djupare. Några kanske skulle vidhålla att han luras eller smickrar. Inte alls. Han gör sin hustru glad. Det är ett knep som fler män skulle kunna. Jag tror inte Mr T hinner ha någon äkta-make-kurs-hur-du-gör-din-hustru-lyckligare-än-alla-andra-kvinnor-på-jorden, utan du, om du är man och make, får hålla till godo med ovanstående tips. Säg snälla saker i vardagen, som inte alls behöver vara sanna, men ärligt menade och inte alls mesiga.

Idag försökte i alla fall väderleken sprida lite julstämning över Gävle-området. När väl ljuset tog över dagsläget och mörkret fick ge vika, så visade det sig att marken, taken och träden var vita. Det var vid första anblicken svårt att veta om det enbart var frostfruset eller om det faktiskt var snö. När jag kollade upp det lite närmare, så visade det sig att det verkligen var snö. Ett florsockertunt lager. Under dagen har det kommit mer. Inte så att vi har behövt skotta, men i alla fall så att det är rejält vitt och inte grått, mer grått, mest grått. Redan i augusti köpte jag en vit stickad toppluva. En sådan där som skulle passa på vilket julCD-album som helst. En riktig vintermysmössa. Idag var det dags. Jag kände mig så härligt vintersöt. Det är något visst med stickade flätor. Det känns rejält på något vis.

Sonen skulle döma hockey och Mr T skulle genrepa julkonsert. Vad gör den kvinnliga delen av familjen när den manliga delen är på annat håll? Julshoppar förstås! Vi började med ett besök hos skomakaren på Söder, för inlämning av dotterns skinnjacka, som hade släppt i en sömn. Därefter var det etthundra procent julmys, sådant som jag tror det är bäst att den kvinnliga delen av familjen får ha för sig själva. Vi åkte till julmarknaden i Gasklockorna och det var så där traditionellt som det brukar vara. Jag tror inte jag hittade en enda ny grej som inte fanns med förra året. Vetekuddar, snidade smörknivar, linneklänningar och smycken. Dottern och jag tog oss ner till centrum och det landade snö på nästippen. Bara en sådan sak. Vi trotsade vintervädret och käkade glass och paj. Det är så svårt att vara olycklig med en glass. Det är stört omöjligt att vara olycklig med en dotter och en glass. Glass bättrar väl inte på julstämningen direkt. Om det inte är vår traditionella hemgjorda saffransglass förstås. Den står också på att-göra-schemat.

Dottern var på julklappsjakt. Inte helt hysteriskt, utan mer på den här behagliga gå-runt-och-spana-nivån. Jag som egentligen inte var på någon som helst julklappsjakt formligen sprang på en julklapp till mig själv. Visst är det väl typiskt? När jag letar efter något, då är det som förgjort att hitta något som faller i smaken. När jag sedan för en gångs skull bara softar runt på stan som om jag hade all tid i världen, så hänger den där... kappan med stort K. Ett exemplar kvar. Rätt storlek. Till halva priset.

Jag föll som en småländsk fura för färgen. Min absoluta favoritfärg från förr. Blå. Inte marinblå, inte klarblå, utan bara en sådan där underbar blå färg som det är på alla stjärnklara Disneyhimlar. När jag provade den, på dotterns inrådan, så satt den som skräddarsydd. Den måste du bara köpa, sa dottern och jag var inte svårövertalad. Det blev julstämning direkt. Lite Madickenlik och Pippi Långstrump-finurlig på samma gång. Jag förstår faktiskt inte hur det går till, men jag blev så förälskad i den här kappan, så det är fånigt. Dessutom så hade jag en kupong, så när jag handlade för en viss summa, så fick jag ännu mer rabatt. Då kommer ju den småländska djupa glädjen som ett skott.

Ja, nu vet du att jag är barnsligt fåfängt lycklig. Över en kappa, i den allra vackraste blå kulören. En sådan där prinsessliknande blå färg. Jag är kär. Det är jag och Mr Kappa nu. Han ska få sluta sig tätt inpå mig. Värma mig. Göra mig glad. Enda nackdelen är väl att han måste kemtvättas, men det får bli en fråga för framtiden. Till dess kommer jag att njuta innerligt. Det hade räckt med en kappa. Jag håller med. Men några steg därifrån så finns en skoaffär. Där de för dagen reade stövlar. Dottern och jag gick faktiskt förbi sedan, men då hade min stövelhjärna redan registrerat att där stod det nedsatta stövlar på en hylla. Jag backar gärna tillbaka för att vila ögonen på ett par läckra högklackade stövlar. Egentligen var jag rätt trött vid det här laget. Lite för varm också för att stånka ihop mig och ta av mig mina jodhpurs och sedan på med högskaftade och högklackade läckerheter. Men precis som med kappan, så hade jag fallit, återigen som en småländsk fura. Behöver jag säga att jag slog till på ett par stövlar också?

Kappa och stövlar. Två tidiga julklappar till mig själv. Var det verkligen nödvändigt? Nej, faktiskt inte. Jag har både ytterplagg för överkropp och för fötter. Ändå är jag glad. Onödigt glad. Blir det nu full vinter, så kanske det blir till att spara på både kappa och stövlar litegrann. Det blir kanske till att plocka fram dem till någon finlirskonsert, då jag endast behöver ta mig mellan bilparkering och konserthusentré. Som du hör så är det välfärdsproblem vi just nu tar oss igenom i bloggen. Låt oss vända helt om. Låta välfärdsperspektivet åka hiss ner till den nivån där det handlar om att räkna slantarna, att vända på varje mynt. Om vi som inte har några problem med ekonomin, utan tvärtom kan kosta på oss att sätta guldkant på tillvaron, har svårt att känna julstämning... Hur lätt är det då för dem som inte gör annat än att oroa sig för ekonomin att få till någon stämning som vi eftersträvar i juletid?

I dagsläget så är många människor arbetslösa. Många har blivit varslade precis före jul. Det är kärvt, speciellt för ensamstående människor. Dagar då det inte i vanliga fall finns några marginaler, ska nu förvandlas till den årliga balansgången på en mycket tunn lina. Andra människor är långtidssjuka och den som någon gång har öppnat en tidning under det gångna året har kunnat läsa hur dåligt synkade Försäkringskassan är med resten av verkligheten. Uteblivna pengar därifrån gäller inte bara långtidssjukskrivna, utan även föräldralediga mammor och pappor. En del människor i vårt samhälle har gett upp och gett blanka tusan i de sociala ramarna. Det har på något sätt för stunden blivit enklare att ta dagen som den kommer i sällskap med flaskan, drogerna och gänget som vill dela den självdestruktiva gemenskapen.

Jag behöver kanske inte räkna upp fler exempel där innevarande tid på året är långt ifrån julstämningens tid. Vi har säkert någon i vår närhet eller åtminstone i bekantskapskretsen eller med säkerhet någon kusins fru vars systers grannes barn som i denna bloggandes stund inte mår så vidare värst toppen. Där julstämningen är så avlägsen som den bara kan bli. I min absoluta jobbnärhet, så ser jag hur köerna slingrar sig till Diakonirådet varje morgon. Det är inga speciella människor som står där. Jovisst, vi är alla unika, var och en på sitt sätt, men vad jag menar är att de är människor som du och jag. Men just nu, far livet hårt åt dem. På ett eller annat sätt. Säger jag, samtidigt som jag har köpt mig en ny kappa och ett par nya stövlar. Jag är glad för dem, för att inte säga lycklig. Men jag är också glad och lycklig att jag just nu är i den ekonomiska sitsen och att jag samtidigt ser andras behov.

Det blir då inget svårt val att köpa en kopp kaffe till den som ber om det inne på McDonald´s eller att ge en tia till det barn som saknar tillräckligt med pengar, när det kommer fram till kassan. Eller att ge en rejäl sedel till Frälsningsarméns traditionella julinsamling med den välbekanta devisen "Håll grytan kokande" med det i år finurliga tillägget "Handla rätt". Det blir lättare att ge en rejäl kollekt till insamlingsbössor och kollekthåvar för Hela världen-insamlingen. En insamling som uppmanar att bli en av de vise i jul. Sextio kronor räcker till rent vatten för etthundra hushåll i en månad i Etiopien. Femhundratrettio kronor räcker till skolgång ett helt år inklusive material för en förstaklassare i Uganda. Vi tar det för givet. Rent vatten och skolgång. Det gör inte alla människor i världen. Men det kan bli dem givet genom att vi tacksamt gläds för det vi har, men också då vi delar med oss. Den här bloggen är för alla dem, som i år inte gläds åt julen. På återseende med ett leende!

PS. Börjar du känna dig stressad över julklappsbestyren? Känner du dig ute i sista minuten? Här får du ett tips på julklappar som förändrar livet både för dig som ger och för den som tar emot, men ännu bättre... de förändrar världen till en bättre plats att leva på.

http://webbshop.svenskakyrkan.se/