Bara en liten del av Pater Noster

Jag har precis avverkat en långpromenad i kvällsmörkret. Trevligt sällskap hade jag av dottern. Jag är glad att jag kom ut för det var bra att få rensa skallen och samtidigt prata om något helt annat än det jag har hållit på med tidigare under dagen. Det är en stor skillnad på vem jag har som promenadsällskap. Är Mr T med så blir det en speciell inriktning på samtalet och avverkning av jobbsnack och annat som rör vårt gemensamma liv. Givetvis kan jag inte gå in på saker som skyddas av min tystnadsplikt och han röjer inte saker som är känsliga för hans jobb, men samtidigt är det en enorm styrka att ha någon att vända sig till, där jag känner att jag är till etthundra procent mig själv och det räcker. Han är min förtrogne, mitt bollplank, min vackraste vän och den make som jag tackar Gud för att jag har. Senast idag på eftermiddagen sa jag till honom hur tacksam jag är för att han finns i mitt liv.

Jag vet inte hur jag kom att tänka på det, men helt plötsligt insåg jag, igen, hur viktig han är för mig. Han är som ett stadigt bokstöd och jag är som den ensamma boken i hyllan. Han är inte ett sådant där massproducerat bokstöd för 19 kronor på IKEA, utan ett originellt. Jag har det enda exemplaret och jag kommer aldrig att annonsera på Blocket eller Tradera, när det gäller detta stöd. Gamla pojkvänner passerade revy och de är säkert hur trevliga som helst. Alltså, ingen skugga över dem. Men jag insåg tidigare idag vilken otrolig ledning det har funnits i mitt liv och hur glad jag är för Mr T. Ve och fasa om det hade blivit någon annan. Mr T är perfekt för mig!

Den här bloggen skulle inte handla om min lycka och mitt äktenskap med Mr T. Fast på något sätt hör det tätt ihop med mitt liv för övrigt, så det kanske inte är så konstigt att jag halkar in på det. Min dag och min vecka kunde ha börjat bättre. Det är så lätt hur ord hamnar fel och hur situationen blir så åt skogen. Idag så gjorde tanklöshet och okunskap att jag blev ledsen. Det byggde upp en stor ledsen boll inne i bröstet på mig och när jag tog upp det med en kollega, som inte alls hade med saken att göra, så kom tårarna.

Jag blev lite förvånad själv över tårarna. Nästan lite sur på mig själv också, för jag tyckte synd om kollegan som skulle börja sin vecka med att se mig gråta. Så jag försökte skärpa mig, men märkte ganska snabbt att det var ingen idé. Grejen var att det var egentligen ingen anledning att bli ledsen och börja gråta. Fast jag kände mig genomledsen och då kanske det finns någon automatisk manick inombords, som sköter det där alldeles själv.

Jag vill inte dra upp himmel och jord för en liten skitsak. Detta var en skitsak. Som tyvärr en annan person gjorde väldigt stor och som dessutom inte var något problem med rätt kunskap och med rätt vetskap om situationen. Ibland blir det fel och det må på något sätt vara hänt, men det är viktigt att tänka före handling. Det garanterar förstås inte att det blir rätt i alla fall, men det finns bättre förutsättningar för det. När det ändå händer att sådana här situationer uppstår, så finns det ändå flera vägar att gå. Den här personen valde att be tusen gånger om ursäkt och det tycker jag är stort.

Jag har nämligen varit med om mycket värre saker, då det inte alls rörde sig om någon skitsak. Alltså det kan röra sig om en hel rad av oförrätter, som tillsammans bildar en hel bajamajasamling av dumheter. När jag ser sådana situationer där människor lever i ouppklarade trätomål, så funderar jag på vad det är som gör att det är så svårt att säga förlåt, ge förlåtelse eller ta emot förlåtelse. Ordet förlåt är mitt favorittecken i teckenspråk. En kombination av snäll och ren. Att ställa sig på den goda sidan och ställa allt i ordning. Städa upp allt det smutsiga som ligger och gnager inombords.

Det är inte lätt att söka upp någon och be om förlåtelse. Det tar på krafterna. Ibland kan det nog kännas som om luften går ur en. Det är inte alltid så lätt att ge förlåtelse eller. Menar den andra personen verkligen allvar med sin vädjan om förlåtelse? Vad är det som ska förlåtas? Kan jag verkligen förlåta allt? Kan jag det? Jag som är människa? Finns det inte en mänsklig gräns för vad vi klarar av? Om den andra personen ber om förlåtelse från djupet av sitt hjärta, kan jag då också förlåta från mitt hjärtas djup eller ska det ligga kvar en liten smula och gnaga i fortsättningen också? Hur lätt är det att ta emot förlåtelse? Vad är det som har hänt? Kan jag på allvar tro att jag är förlåten? Eller finns det misstänksamhet kvar?

I kyrkan ber vi om syndernas förlåtelse. Jag har alldeles nyligen haft en diskussion med en person angående detta som sägs i mässorna i kyrkan. Det här med att människorna i gudstjänsten ber om förlåtelse och prästen på Jesu Kristi uppdrag ger förlåtelse. Diskussionen gick ut på att det är lite lätt att i korus rabbla orden och be om förlåtelse och så bara invänta prästens ord om att vara förlåten. Diskussionen ramlade in på de gamla avlatsbreven som var ett slags skriftligt dokument som en person kunde få av biskopen efter att ha avlagt botgöring. Jag tror det är en vanligt förekommande föreställning att avlatsbrev var detsamma som syndernas förlåtelse, men det är snarare en bekräftelse på att personen har gjort bot och bättring. Sedan är det väl en helt annan femma att människor kunde köpa sig bot och bättring genom att betala en rejäl hacka för dessa avlatsbrev.

Jag tror inte att det är så enkelt att det bara rabblas en massa ord i kyrkan och så är förlåtelsen där inom några minuter. Däremot kanske den stunden av stopp i den vardagliga ruschen bli en påminnelse om det djupare livet som vi bär inom oss. En påminnelse om att vi kanske inte lever som vi borde. Att vårt leverne kanske inte är bra för oss själva eller för andra. Att våra tankar, ord och gärningar inte är sunda och får oss kanske att må dåligt.

För mig har det blivit så att dessa stunder i kyrkan, där jag får möjlighet att be om förlåtelse inför Gud och dessutom få höra orden om förlåtelse, ger mig tillfälle att tänka igenom mitt liv. Mina tankar, ord och gärningar. Möjlighet att få göra avstamp och börja om på nytt. Det är befriande att höra orden om att jag är förlåten. Av Gud själv. Jag vet att allting är inte kört. När jag kommer till slutänden av alla problem, så vet jag att Gud är där och han förlåter. Jag tror ändå att vara förlåten av Gud och att leva vidare med den förlåtelsen, kommer att få följder för mitt fortsatta agerande. Kanske finns det någon som jag ska be om förlåtelse? Är det någon som borde be mig om förlåtelse, men inte gör det? Kan jag be om hjälp att förlåta ändå och lämna detta dilemma till Gud. Herre, förlåt dem för de vet inte vad de gör.

Inte så konstigt att det är skönt med en kvällspromenad i dotterns sällskap. Där ämnena varierar lika mycket som dag och natt, vinter och sommar. Ikväll pratade vi böcker. Jag älskar böcker och dottern har fått upp en läsningsspeed som gör mig grön av avund. Vi diskuterade en deckare som vi båda har läst. Vi var eniga i vår bedömning. Inte en bok som vi skulle rekommendera någon att läsa. Vi konstaterade att det borde finnas någon mycket bättre bok att ha med på skolans läslista över böcker som ska recenseras. Detta var svenskalärarens favorit. Kul att höra dotterns argument över varför hon inte kunde hålla med. Skönt att hon är så stark att hon kan stå för dem också även när svenskaläraren lyssnar. Jag hoppas att hon får bra betyg på sin redogörelse. Hon har nämligen cirka 100 deckare som hon skulle rekommendera någon att läsa före den här. Så har du inte läst Mons Kallentofts "Midvinterblot", gör inte det. Det är slöseri med tiden. Förlåt Mons. Förlåt svenskaläraren. På återseende med ett leende!

PS. Under skrivandets gång har augusti övergått i september och det är dags att vända ytterligare ett blad i almanackan. Fyra månader kvar av innevarande år. Det kan kännas ganska långt, men i vissa sammanhang kan det vara en kort tid. Som en vind som bara blåser förbi. Så det vore trevligt om vi alla kunde blogg-ena oss om att göra upp gammalt groll och försöka göra vårt bästa för att få en trevligare värld att leva i. I familjen, i skolan, på arbetsplatsen, i idrottsklubben, i föreningen och inte minst i kyrkan. Varför skjuta upp detta viktiga till imorgon, när vi kan bli befriade redan idag?

Dubbelstubb i klassrumsskrubb

Jag använder fortfarande dygnets timmar precis som om jag skulle vara mitt i semesterperioden. Den enda skillnaden är att jag måste ha väckarklockan på dubbla signaler i arla morgonstund. Alltså, jag sover för lite och är vaken för länge. Gungbrädan slår över på de ögonöppna timmarna. Detta är något jag måste jobba på och då är väl första misstaget att starta upp en blogg vid midnatt och veta att imorgon är det inte lördag, utan fredag. Alltså arbetsdag. Klockan halv nio ska jag stå i klassrummet och vara alert, trevlig, uppmuntrande, entusiasmerande och lite lagom fräsch. Jag önskar mig själv lycka till.

Jag kan inte hålla mig ifrån tangentbordet utan måste få skriva av mig den obeskrivliga lycka som bubblar upp inom mig. Det här blir intressant. Hur ska jag kunna beskriva något som är obeskrivligt. Jag får önska mig själv lycka till även med detta. Det är dags för mig att raka benen igen, men det har inte blivit av, fastän det skulle ha varit gjort för minst tre dagar sedan. Så det har inte varit kjol, shorts eller piratbyxor på jobbet de senaste dagarna. På sin höjd uppkavlade jeans. Det märks att det inte är direkt solstolsväder längre. Då hade jag säkerligen fixat benen när det var i behov av att fixas. Jag tar det till helgen. Hyvel eller vax. Får se vad som faller mig in.

Så därför kan jag säga att orsaken till min obeskrivliga lycka som jag nu ska försöka beskriva är att jag har varit och svängt mina lurviga ben på dansgolvet. Det här uttrycket med lurviga får det att låta som om det har varit behov av rakning i tre år, men så är det inte. Jag har alltså varit och svängt mina stubbiga ben. Fast det å andra sidan får det nästan att låta som om jag är stubbig i benen. Alltså lite stel. Vem vet, det är kanske precis vad jag är imorgon. Stubbig i benen. Efter att ha dansat linedance i nästan tre timmar.

Jag skriver det igen. Dansat linedance i nästan tre timmar! Det måste till ett utropstecken på en sådan mening. Ikväll var det kick-off inför hösten och danslokalen var nästintill sprängfylld av nya och gamla dansare. Kul att det var så många människor som ville komma och prova på. Samtidigt var det roligt att se alla gamla dansvänner igen. När jag cyklade dit, så kändes det som om jag inte hade en enda dans på lager. Inte ett endaste dansnamn. Inte ett endaste steg. Däremot hade jag en sådan enorm danslängtan. Jag har byggt upp ett stort behov under sommaruppehållet och nu spelade det ingen roll om jag kunde någon dans eller inte. Jag smälte in i den stora massan och var snart inne i en Cowboy Charleston. Sedan rann det på bara av farten och t-shirten började bli svettig.

Visst fanns det vissa danser som jag borde ha kommit ihåg men som var som bortblåsta och jag kom nästan inte in i dem förrän i de sista takterna av musiken. Men ikväll spelade det ingen roll. Jag var bara så genuint lycklig för att jag var där igen, i linedancelokalen. Det är få saker i livet som gör mig så euforisk. Tänk jag som alltid har trott att jag ska sitta och spela banjo vid lägerelden när jag kommer till himlen, men nu vet jag att jag kommer att riva av några linedancesteg också. På gatorna av guld.

Jag måste träna lite extra på dansen Peaches and cream. Persiko- och gräddansen. Dessutom ska jag försöka att lära Mr T den nya dansen College Hustle. För tyvärr så kunde Mr T inte vara med ikväll. Han var i Stockholm genom jobbet och ska därför få en privatlektion under helgen. Ja, så var det det här med lektioner. Idag kom eleverna till teckenspråkslektionen för första gången den här hösten. Eftersom det är en A-kurs så var det för första gången någonsin. Jag tycker så här långt att det verkar vara en bra grupp. De skiljde sig inte så mycket från andra nybörjare. De var tysta och blyga. Några fnittrade och andra såg likbleka ut. Jag tror att det ganska snart kommer att vara annat liv i luckan inne i vårt klassrum. Om vi inte tvingas att hålla lektionerna utomhus förstås.

Jag är en mycket lojal arbetstagare. Jag kan säga att Polhemsskolan är en bra skola på många sätt. Där finns många intressanta program och ämnen och det finns otroligt många bra, trevliga och kompetenta lärare. Fast jag kan omöjligt sätta likhetstecken med lojal och att tiga om problemen. För det finns problem på skolan. Ett problem är att vi slår oss för bröstet och säger att vi är den datortätaste skolan i Gävle. Många elever på utvalda program får till och med en egen bärbar dator. Att de sedan inte fungerar överallt eftersom de inte kommer i kontakt med det trådlösa nätverket är en annan femma. Jag sätter mig inte alls emot datorutvecklingen. Du bloggläsare vet ju till exempel att jag är en inbiten bloggare. Alltså är datorn något som ligger mig varmt om hjärtat.

Fast på något sätt tycker jag att det är att börja i fel ände när det inte finns hela stolar och bänkar i klassrummen. Eller när det inte finns tillräckligt med stolar och bänkar i klassrummen. Eller när det inte ens finns klassrum som är tillräckligt stora för att rymma alla elever. Den här terminen har jag fått tjugonio elever i min teckenspråksgrupp. Det optimala antalet är max tolv. Det finns ingen ekonomi i att bara ha max tolv, så varje termin finns det plats för max tjugofem. Så många elever har det varit på A-kursen i alla år. Så var det förra året också och då var det fullt i klassrummet. Nu ska det in fyra till.

Gnäll för skolledningen och inte här i bloggen tänker säkert någon bloggläsare. Absolut. Jag har mailat. Pratat. Förklarat. I en teckenspråksklass är det omöjligt att sitta med normal dukning. Alltså alla ansikten fram mot tavlan. Då kan eleverna inte se varandras teckenspråk. Vi måste alltså duka i hästskoform. Med tjugonio elever så blir det så trångt att vi, om det skulle behöva utrymmas snabbt, måste flytta om bänkar och stolar för att komma ut. Ventileringen är inte anpassad för tjugonio elever i ett klassrum och hur ekonomiskt är det att öppna de stora fönstren mitt i vintern?

Varför kan vi inte börja om från början i skolvärlden? En stol och en bänkplats till varje elev. Ett skåp. En penna, ett suddgummi, ett block. En trevlig klassrumsmiljö där vi kan börja med att laga persiennerna, så att de går att dra upp och att dra ner, utan att de hänger som solfjädrar. En städning åtminstone en gång i månaden, så att det inte ligger ett två centimeter tjockt dammlager på alla lister och kanter. En klocka i ljusgården som visar rätt tid och som inte står på tio över två hela tiden. Den går bara rätt en minut på dagen och en minut på natten. Skulle inte detta komma före lockropen om egen bärbar dator? Det tycker i alla fall jag. Om nu skolledningen ändå väljer att satsa på bärbara datorer till eleverna, så tycker jag att de måste anställa ett antal IT-tekniker till, så att det finns några personer som kan se till att fixa alla komplikationer. Åtminstone så att lärarna, när de kommer tillbaka från sommarledigheten, kan komma in i datorsystemet och inte hela tiden mötas av varningstexten: Kontakta IT-administratören. På återseende med ett leende!

PS. Funderar på om jag ska skicka in en ansökan om inköp av 29 videokameror, så att eleverna kan spela in sina teckenproduktioner. För på något sätt måste de ju få visa sina teckenkunskaper och det kan bli lite körigt att kolla av 29 stycken istället för 12. Det borde i alla fall bli billigare än en lärartjänst till, som vore på sin plats. Men det är mer flashigt med en bärbar dator än en kunnig lärare i dagens skola. Det är en trist utveckling.

Se saken från den ljusa sidan och då försöka se något alls

Innan det blir försent och den här dagen har övergått i en ny, så vill jag passa på att blogghylla dottern på namnsdagen. Hon lystrar inte till namnet Louise, men fira den är ju alltid trevligt. Vi tillhör den här kategorin av människor som tar varje tillfälle i akt för att fira. Så idag har det varit namnsdagsfirande mitt på en vanlig tisdag och det blev inte så märkvärdigt, men lite extra god glass är inte helt fel efter skola och jobb. Lite presenteri blev det i morse också. Louise har hon fått efter farmor, som också har det som extranamn. Fast när jag tänker efter så är hon döpt efter Malin på Saltkråkan och den skådespelerskan heter ju Louise Edlind, så allt snurrar ihop sig fint på något vis. Detta var inget vi tänkte närmare på för arton år sedan kan jag säga. Grattis till farmor också förstås.

Nu kom jag igång med bloggningen väldigt sent för att vara en vanlig tisdagsbloggning mitt i en arbetsvecka. Nej, jag har inte glömt att semestern är slut! Däremot har jag blivit påmind om att jag har ett huvud. Ett huvud fullt av värk som går under definitionen migrän. Symtomen har varit igång några dagar och slog ut i full blom igår kväll. Då hade jag av olika anledningar hållit emot ett tag och då vet jag av erfarenhet att det slutar med kraschlandning med alldeles för mycket migränmedicin.

Vadå hållit emot? Jo, jag vet att det är dumt och egentligen helt vansinnigt. När jag är på tjathumör mot mig själv, så brukar jag försöka intala mig själv att inte göra om dumheten och vansinnigheten igen. Nu har jag försökt göra bot och bättring i över tjugo år, men det har inte hjälpt. Jag kämpar på tills det inte går längre och då kallas inte huvudvärken huvudvärk längre utan det är värsta migränattacken. Vad är det som är så viktigt att jag inte bara kan stänga butiken och gå hem och lägga mig? Det borde ju varje normal människa göra. Igår efter jobbet så hade jag lovat att ställa upp och representera Svenska kyrkan som skulle vara matchvärd på Strömvallen. Gefle IF skulle spela hemmamatch mot Hammarby.

Jag kan inte påstå att jag såg det som något offer i tjänsten att gå på fotboll. Jag brukar ju gå lite då och då, så detta var inte någon konstighet alls. Jag skulle dessutom få sällskap av en trevlig kollega i församlingen och vi båda skulle få sällskap av många andra från Svenska kyrkan i Gävle. Vår uppgift var att stå och dela ut lappar om kyrkovalet den 20 september. När vi närmade oss Strömvallen så blev jag osäker på om jag var medlurad på någon pensionärsutflykt. För utanför entrén stod en grupp käpp- och rullatorutrustade äldre människor som visade sig tillhöra Svenska kyrkans kärntrupp i matchvärdsrepresentationen. Jag hann tänka både OMG och shit pommes frites detta är inte sant, men det var det ju.

Alltså, det var försent att backa ur. Så jag tog till något som jag är ganska bra på. Jag bläddrade fram till sidan om positivt tänkande inne i mitt hjärnarkiv och då stod det så här: Kära bloggare, numera är det inte alls vanligt att du får känna dig som en liten fjortis i något sammanhang. Den tiden är för länge sedan förbi. Du har sakta men säkert förvandlats från en liten flicka till en medelålders tjej, några skulle kunna kalla dig för tant eller kärring. Kanske i bästa fall, dam. Ikväll kan du surfa in på en räkmacka på Strömvallen och känna dig som ung på nytt. I detta sällskap kommer ingen för sitt liv tro att du är fyrtiofyra. Du får fyra timmar på dig att flasha runt som en tös. Alltså, detta var som en Askungesaga. Jag skalade av tjugo år på min ålder, men förtrollningen sprack som sagt när uppdraget var över.

Det visade sig att många av de som var med denna kväll var kyrkopolitiker och förtroendevalda. Det är en märklig sits där här med kyrkans uppbyggnad. För mig finns kyrkan som ett förbund mellan alla människor som har en relation med Gud. En relation som grundar sig i dopet. Alltså kyrkan är alla de som hör till Gud. En gemenskap där människor samlas till nattvard, delar bibelordet, hjälper varandra och andra. Med andra ord en plats för alla människor. Jag antar och hoppas att det finns kyrkopolitiker som har detta förankrat i sitt liv och utifrån den grunden vill kämpa för kyrkans utveckling och utbredande. Ändå får jag en aning om att en del av kyrkopolitikerna inte har en aning om denna grund och då blir det två jättelika kontinenter som flyter isär. Inte undra på att jag däckade i migrän vid hemkomst.

Eller så var det spelet som utlöste attacken. Gefle lyckades vinna med 1-0, men det var långt ifrån Gefles förtjänst. Hammarby gjorde ett självmål i första halvlek och hade spelet i sin hand hela andra halvlek, men Gefle lyckades på något konstigt sätt täppa till bakåt. Detta måste vara en av tidernas sämsta match någonsin på Strömvallen. Jag hade ju fått gå in på VIP-biljett, men hade jag betalt hade det varit på sin plats att få pengarna tillbaka. Folk betalar ju för att få se fotboll, inte för att se några killar i blåvita dräkter springa omkring och lalla som om de vore fyllekajor i en hönsgård. De gjorde inte många rätt och jag står inte bakom den som skrev att Gefle hade spöat Hammarby. Hammarby hade varit värdiga vinnare och dessutom hade de en beundransvärd hejarklack. Gefle IF har ju helt tappat sin. Det stod några stackare och skrek sig hesa i sina ljusblåa halsdukar och de verkade mer vara en protestgrupp mot Gefle IF än vad de var deras hejarklack. Det var hur som helst en fin kväll för fotboll och det märktes på kvällens publiksiffra. Minns inte exakt, men någonstans mellan 6800 och 6900. Synd bara att många av dem inte såg hela fotbollsmatchen, eftersom det var stora läktarpelare i vägen. Dags att göra något åt Strömvallen som Allsvensk arena.

Idag har jag varit på en annan arena där det inte kan stå pelare eller blomvaser i vägen, nämligen dövföreningen. Upptaktsmöte för hösten och det var trevligt att se alla bekanta ansikten igen efter sommaruppehållet. Solen sken och bländade ögonen och gjorde det extra svårt att avläsa teckenspråket. Det är väl att jämföra med en hörande person som lyssnar på radio utan att ha ljudet på. Besvärligt. Så jag triggade igång huvudvärken igen, vilket är mycket lätt gjort när jag nyss har haft ett riktigt anfall. Det är enormt viktigt med ljusförhållanden i den teckenspråkliga världen. Det får inte vara för mörkt. Inte för ljust. Det är mycket som kan ge språkstörningar. Men nu ska jag försöka vara ett ljushuvud för en gångs skull och göra paus i bloggandet och vila skallen i form. På återseende med ett leende!

PS. Fyra månader kvar till juldagen idag. Jag vet att det är ingen som vill veta det när sommarvärmen dröjer sig kvar. Hur som helst så är det årets största födelsedagsfirande för den kristna kyrkan och det parti som vill ha in mer Jesus i kyrkofullmäktige ska få min röst i kyrkovalet. Jag hoppas inte att det är så illa att jag måste rösta blankt.

Regnmätaren, google och fotbollen har ett gemensamt: stora siffror

Jag hade bestämt mig redan innan jag steg ur sängen i morse att jag skulle ägna större delen av den här dagen åt läsning. Jag vill för allt i världen inte släppa taget om den läslusta och bokplöjning som jag har jobbat upp under sommaren. Vi har en ytterdörr med ett runt fönster i och det första ögonkastet genom den glasrutan på morgonen är ett spännande konstaterande om vilket håll väderleken lutar åt för dagen. Det är som en slags visuell barometer och i morse blev mina ögon så glada. Solen sken och himlen var blå. Ögonglädjen spred sig snabbt till övriga delar av kroppen och jag tänkte för mig själv: det här blir en bra dag! Nu flera timmar senare så vet jag att jag tänkte rätt.

Boken som jag har svårt att släppa ifrån mig just nu har titeln Afrika i mitt hjärta - åren med lejon i familjen. Den handlar om en viltvårdare och hans familj i Afrika och deras eskapader och äventyr. Jag har under lång tid blivit uppmanad av dottern att läsa den, men det har inte blivit av. Nu när jag skulle byta bok senast, så stack hon den i händerna på mig och jag förstår att hon älskar den. Jag har också fått mer förståelse för hennes fascination för lejon. Det är en fantastisk skildring av familjens umbäranden och enkla förhållanden. Att läsa sådan litteratur förstärker verkligen det överflöd som vi lever i. Ändå klagar vi.

Idag har vi tagit tillvara möjligheten att vara ute och allt från frukost till eftermiddagskaffet har avnjutits ute på altanen eller i trädgården. Mitt på dagen, efter grillningen, så fick jag upp ett il och drog ut den ombloggande boken Långpannans lov och valde ut ett recept som inte såg alltför komplicerat ut. Det måste vara det optimala fikatillståndet med att det är lättbakat och välsmakande på samma gång. Det är sällan som jag är så nöjd med mig själv som när det luktar nybakat i huset och det avsvalnade tilltugget står på bordet. Det är livets mumma det. När boken ändå var framme och långpannan stod inne i ugnen på gräddning, så passade jag på att slänga ihop en plåt med bröd. Med russin och aprikoser i. Jag har tjuvnallat i kanten och det smakade mera, så ikväll blir det the och mackor med en god ost som pålägg.

Det är fascinerande hur vädret kan svänga från dag till dag. Vi har en barometer, men den här gången hann jag inte kolla visarens omkastning från vänster till höger. Den måste ha störtat från regn över ostadigt till vackert på bara några nattliga timmar. För igår var det ingen vidare trevlig syn genom ytterdörrsfönstret. Det var hällregn och igenmulet. Mr T offrade sig och hämtade in tidningen. Han blev gårdagens vardagshjälte. Vi kurade ihop oss i soffan, tände ljus och löste melodikrysset. Det gick oroväckande lätt. Innan snabbgenomgången var krysset löst och inskickat genom nätet. Kanske var det de äppeldoftande värmeljusen som friskade upp våra musikaliska sinnen? Annars läste jag en varningstext om värmeljus i tidningen. De avger något farligt ämne, som kanske om x antal år visar sig inte vara alls bra för oss värmeljusnjutande människor. Fast om några dagar är det något nytt som tidningarna skriver om. Det går från chips till tomater och nu är det dags för värmeljusen. Vem vet, det kommer kanske snart en varning för cykelhjälmar också? De kanske avger något ämne när hjälmen kommer i kontakt med svett?

Jag kunde inte låta bli att flika in ordet cykelhjälm någonstans bland långpannebakning och värmeljus. Det ramlade in så många kommentarer att jag knappt har hunnit tänka på något nytt bloggämne. Cykelhjälm utlöser många känslor och startar upp processer som inte alltid ställer oss i den vackraste dager. Det blottar oss på något vis. För mig känns det som om det här med cykelhjälmsuppmaningen är att kliva på en öm tå. Undrar varför den är så öm? Är det kanske så att cykelhjälmen hjälper oss att hålla kvar det sista av våra tonårshormoner och det är den som hjälper oss att sätta oss på tvären mot goda råd och förmaningar? Likt en förälder som manar sin tonåring och som bäst får ett föraktfullt fnys tillbaka, innan ljudet av en igensmälld dörr övergår i total tystnad och utmattning.

Tänk att en så välmenad tanke som att få en medmänniska att använda cykelhjälm kan skapa en sådan kommentarsinströmning som pekar både mot trafikvett, lagstiftning, fetma och sköt-du-ditt-så-sköter-jag-mitt-mentaliteten. Jag vill härmed bara ställa ifrån mig cykeln en gång till och stå stadigt med båda fötterna i marken och uppmana alla cyklister att åtminstone fundera på att sätta på sig hjälm. Likt en aldrig tröttnande tonårsmorsa så tar jag risken att uppfattas som tjatig och endast Gud vet allt vad tonårshjärnorna tänker om mig. Jag är inte rädd för att anses vara dåraktig eller töntig, så länge jag själv vet att jag vill väl och är rädd om andra människor. Antagligen är jag för dum för att förstå kopplingen mellan cykelhjälm och fetma, men jag lämnar det för denna gång. Det är söndagskväll. Dags att ta några djupa andetag och vila in mig mot en ny arbetsvecka.

Förra arbetsveckan och denna helgen inleddes med en fotbollsmatch. Inget ovanligt fredagskvällsnöje för Mr T och mig. Vi såg Hilles stolthet sopa gräsmattan med Hagaströms manskap. Siffrorna i målprotokollet blev 0-7 efter avslutningssignalen, men det kunde ha blivit 0-17 eller 0-27 lika gärna. Jag tror inte det hade varit så stor skillnad om Hagaström hade låtit sina utespelare varit spellediga och endast använt sin målvakt. Han gjorde jobbet och Hille missade ett oräkneligt antal målchanser. Vi hade laddat upp med äpplepaj och vaniljsås före matchen, så frågan är om det inte har en del i det vinstgivande konceptet? Vi firade med ett glas rött vid hemkomst och god mat därtill.

Det talas mycket om svininfluensan i dessa dagar och en snabb googling ger 2 650 000 resultat på endast 0,14 sekunder. Det går inte att nysa på jobbet förrän någon säger svininfluensa och på Apoteket köper människor slut på handspriten. Apoteket gör reklam om att just handsprit är det bästa sättet att skydda sig mot virus och då funderar jag på varför befolkningen ska vaccinera sig med ett vaccin som inte är fullt ut färdigtestat? Jag undrar också varför vaccineringen dröjer eftersom det var och varannan dag konstateras nya fall. Det är livshotande tillstånd och konstgjorda lungor som omtalas hela tiden i media. Det är väl ingen idé att vaccinera när alla redan har blivit sjuka?

Jag inser nu att en blogg är inte rätta stället för att ställa dessa frågor som inte ens forskarna har all kunskap om, utan det vore väl bättre att kontakta smittskyddsläkaren på sjukhuset. Fast jag kan tänka mig att han har rätt fullt upp i dessa dagar. Förhoppningsvis är han vaccinerad och klar, så inte han ligger insjuknad när det verkligen gäller att ha en smittskyddsläkare på plats. Svininfluensan jämförs med spanska sjukan och det var många svenskar som fick sätta livet till i den sjukdomen. Min morfar hade en bror som dog i spanska sjukan och morfar var också rejält medtagen, men klarade sig. Detta var långt före konstgjorda lungors tid och det förvånar mig att det finns så begränsat antal av denna tekniska möjlighet att rädda liv. Det är väl pengar som styr även denna begränsning. Om jag nu återgår till min bok om Afrika, så kommer vårt överflöd bli ännu mer tydligt. Är det överhuvudtaget på tal om att vaccinera hela befolkningen i Zimbabwe eller hur många konstgjorda har de i Moçambique och Gambia? På återseende med ett något besvärat leende!

PS. En kollega spelade lunchkonsert på orgel igår. Mr T och jag var där och lyssnade på musik av bl.a. Mendelssohn och Koch. Mäktigt och vackert. När vi kom ut från kyrkan hade det dessutom slutat regna. Det kanske fungerar lika bra med orgelspel som med soldans? Vem vet? Inte jag.

Idag blir det inte Hjälmaren runt, men kanske Vätternrundan nästa år!

Så lättlurad jag är. I skrivandets stund så känns det precis som jag är tillbaka i semesterposition. Solen skiner och värmer mina kinder. Jag har dragit ut solstolen på gräsmattan och på brickan står det kaffe med tilltugg. Alldeles bredvid har jag min bästa semesterkompanjon. Just det, Mr T. Han håller en pocket i sina händer. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Jag vet att han tycker att den är läsvärd. Jag ska snart läsa den. Jag köpte den på försommaren och den står nu på kö. Det kom ett bokpaket på posten idag. Jag föll för några böcker i den senaste bokkatalogen. Bland annat en bok om statarliv. Eftersom min morfar och min mormor var statare i sin ungdom, så ser jag fram emot att få sätta ögonen i den. Jag plussade på med en bok med recept på 101 drinkar och en annan med titeln Långpannans lov. Jag har inte bläddrat så mycket i någon av dem ännu, men det blir av. Det lovar jag. Jag ska inte lova för mycket i skrift, men hittar jag ett recept som smakar bra, så kommer det kanske ett resultat på kafferasten på jobbet fram över. Från Långpannans lov vill säga. Tror inte Arbetsmiljölagarna tycker om att jag bjuder kollegiet på Cosmopolitan, Manhattan, Frozen Strawberry Daiquiri eller Mojito.

Jag faller inte enbart för bokkataloger tydligen. Idag har jag fallit pladask i gatan. Från cykel. Jag tar det hela från början och jag kan lugna alla läsare. Jag är vid gott mod och jag bloggar ju, alltså lever jag. Jag tog cykeln från Hillehemmet vid åtta-tiden i morse. Hade beräknat att jag i lugn och ro skull kunna ta mig de 6 eller 7 kilometrarna till jobbet och personalmötet som skulle gå av stapeln halv nio. Solen sken men termometern nådde inte upp till mer än tolv, tretton grader. Fast det var skönt och allt flöt på. Nästan framme vid mitt mål, någonstans på Kaplansgatan, mellan Valbogatan och Staketgatan, så kommer det en cyklist ut från höger. Jag körde på vägbanan eftersom jag inte ville cykla på trottoaren och just där finns det ingen cykelväg. Cyklisten, en äldre herre i rutig jacka eller kanske skjorta, kom utkörandes bakom en häck och helt plötsligt ser jag bara en cykel. Mitt framför min cykel. Jag tvärbromsar och kör rakt in i hans framdäck. Min cykel voltar med följd att pakethållaren slår i mitt bakhuvud och cykelkorg med axelremsväska far in i min högeraxel. Jag viker vänsterfoten och slår i vänster knä och handled i backen.

Allt den äldre herren säger är: Det verkar ha gått bra för oss båda och så cyklar han iväg. Själv plockar jag upp min cykelkorg som har lossnat, sätter tillbaka väskan som har åkt ur, trots att jag hade den fastspänd med en spännsnodd och letar upp mina solglasögon som ligger på vägbanan. Jag konstaterar att jag har inte hål på mina byxknän och jag blöder inte heller från handen, så okej det gick ju bra. När jag cyklar vidare så märker jag att växelsystemet är helt ko-ko och det rasslar betänkligt både här och där. När jag väl sitter på personalmötet, så känner jag att jag börjar svettas och jag känner mig allmänt olustig. Kollegorna tror nog att har cyklat fort och nu har en återhämtningsstund och så tror nog jag också till en början. Men efter en stund börjar det spränga i benet och det pluttrar i foten. Det dunkar bak i axeln och upp i nacken.

Jag använder cykelhjälm. Det kan se töntigt ut, men det skulle se ännu töntigare ut med spräckt skalle. Det är vad jag inbillar mig i alla fall. Jag hade inte räknat med att jag skulle få användning för cykelhjälmen för skydd mot slag bakifrån, men den tog emot attacken från pakethållaren som slog till vid tvärstoppet. Men nacken och axeln hade ingen skyddsutrustning och nu märks det att något har hänt idag. Jag känner mig mörbultad och benet känns svullet och det spänner i skinnet och värker inifrån.

Det händer så lätt och så ögonblickligt. Jag körde samma väg hem, fast från motsatt håll förstås och då upptäcker jag att den här farbrorn har kört mot enkelriktat. Alltså han har, utan att se sig för, kört rakt ut i en korsning och dessutom mot ett håll som han inte får köra mot. Tänk om jag hade varit en bil eller en buss? Då hade det kanske varit han som hade varit något mörbultad just nu. Jag har en skrapad cykel och ett knepigt växelsystem. Det må vara hänt. Det går säkert att ordna. Så har jag ont i kroppen. Men är samtidigt lättad att jag kan sitta här och inbilla mig själv att jag har semester. Fast det har jag inte alls. Jag har ju jobbat två veckor. Undrar om jag kan lura mig själv att jag inte har ont heller. Jag verkar just nu vara den mycket lättlurade typen.

Igår efter jobbet så lyssnade jag på Gävle Symfoniorkester som spelade utomhuskonsert i Bolougnerskogen. Det var en konsert som hade allt. Stor publik, bra väder, fint program som presenterades på ett trevligt sätt och orkestern gjorde en strålande insats. För er som inte hade möjlighet att lyssna igår kväll, så kommer det en ny chans nästa onsdag kväll. Samma tid, klockan arton noll noll, samma plats, i Bolougnerskogen. Förhoppningsvis finns det lite kvar av sommaren, även om det framåt augustikvällarna brukar kännas lite rått och höstigt. Jag hör till det konstiga släktet som finner en tjusning i hösten också. Jag vet inte om jag är ensam. Jag lider i så fall inte av den ensamheten. Jag tänder ett ljus eller snarare flera ljus och kurar ihop mig. Om jag lever och har hälsan, så kommer det kanske en ny sommar.

På tal om cykel och hjälm, så har chefen investerat i en ny cykel och jag gläds med honom. Det är något visst med en ny cykel. Jag kom på en sak till med varför jag tycker bra om honom. Han har förmågan att glädjas precis som om han var en liten skolpojke. Det riktigt lyser om honom när han berättar om sitt nyförvärv. Fast han använder inte hjälm. Hur tydlig kan jag vara mot min chef? Jag har lust att säga till honom på skarpen att: Nu skaffar du dig en hjälm! Fast egentligen är det kanske mer passande att vädja och be honom att använda en hjälm? Han verkar inte direkt fåfäng av sig, så han borde väl inte tänka så mycket på utseendet? Däremot verkar han, vad jag kan utröna, rätt smart och då borde han ju absolut skaffa sig en hjälm. För jag tycker på något sätt att det är ganska synonymt att de som har hjälm har på något sätt kommit på att det finns något innanför skalet som är värt att skydda. Sedan kan jag hålla med om att det räcker inte med hjälm som garanti för att köra omkring som en vettvilling och blankt strunta i trafikregler. Som han som körde mot enkelriktat idag. Rakt ut i vägbanan. Det var inte alls skoj, att komma på min hoj! På återseende med ett leende!

PS. Kollegorna kanske ska skramla och köpa en hjälm i present till chefen? Undrar vilken färg? Kanske ska köpa flera, så han kan följa kyrkoåret? Att köpa cykelhjälm är inte en baggis. Det finns BMX-hjälmar. Downhill-hjälmar. Racerhjälmar. Landsvägshjälmar. MTB-hjälmar. Tempohjälmar. Vardagshjälmar. Sporthjälmar. Fast det är kanske det minsta problemet. Det blir nog svårare att mäta hans huvud utan att han märker något. Det är inte lätt att smyga fram ett måttband runt chefens skalle och låtsas som om det regnar. Det verkar som om det behövs någon konstig lek på nästa personalfest i stil med Mission Impossible. Eller så säger jag bara till honom: Köp dig en hjälm och föregå med gott exempel för din personal. Någon som har något bra förslag eller stöd att komma med i min hjälm-kampanj? I det här fallet så framstår jag gärna som en tönt för min chef och kollegor. För det finns faktiskt några som redan är med i tönthjälmsbärarsällskapet och alla de är supermysiga kollegor.

Vilka sopor det finns!

Jag cyklade till jobbet med uppkavlade ärmar idag på morgonen. Tolv grader och det kändes förstås uppfriskande. Det måste ha sett ut som en protest mot att sommaren går mot sitt slut och att vi närmar oss hösten. Det konstaterade jag nämligen igår. Jag, Mr T och tonårsdottern var ute i skogen och letade svamp. Med oss hade vi bästa hunden Millie, som är en underbar liten trevlig vän. Vi hade hoppats på att hon skulle kunna spåra de stora kantarellvidderna, men hon var inte lika inställd på det, utan njöt helt och fullt av friheten och leken med vår tonåring. De två är verkligen tighta som vänner. Det ser kärleksfullt ut. Väldigt ömsesidigt. Vi hittade dessa gula läckerheter ändå och det kommer att bli varma mackor så småningom.

Efter söndagsmiddagen fick vi ett inredningsryck och stack iväg till IKEA och investerade i nya dynor till våra härliga fåtöljer. Det blev brunt skinn istället för mönstrat tyg den här gången och det ser stilfullt och sofistikerat ut. Det medföljde lite ljus och servetter och nya fräscha krukväxter med lika nya fräscha krukor hem till TV-rummet. Väl hemkomna så satte vi igång och putsade fönster och strök gardiner och bytte kuddfodral och dekorerade, så att Simon & Thomas skulle ha blivit avundsjuka. Lila och brunt känns ombonat och i tiden. TV-rummet är ett rum som jag trivs i, trots att TV:n oftast är avstängd. Kanske just därför jag trivs. För håll med om att det har inte varit så många höjdpunkter på burken under sommaren.

Det var verkligen intressant att se att det gick att få upp ett sådant där spontan-il och det är ingen tvekan om att både Mr T och jag kände oss nöjda efteråt. Timmen är sen i skrivandets stund och egentligen skulle jag väl uppsöka min säng och inte sitta här i de nyförskaffade dynorna. Jag är inte i fas med arbetstiderna och sömnen ännu. Jag ger det en vecka till. Sedan måste jag ta till storskärpningen. Det blev väldigt sent i lördags kväll eller tidig söndagsmorgon om du hellre vill kalla det så. Tre fjärdedelar av familjen hade tillbringat dagen i Västerås hos Mr T:s lillebror som firade sin 40-årsdag med familj och vänner. God mat och trevlig underhållning. Vi kom hem i skaplig tid ändå, på rätt sida midnatt. Då fick vi för oss att vi skulle spela ett spel som tonåringen hade önskat att få spela under en längre tid.

Det var inte Monopol, men nästintill. Nya Bondespelet, som är minst 35 år gammalt, eftersom det är från Mr T:s barndom. Hur lång tid tar det att spela, frågade jag och tonåringen svarade: ungefär en timme. Fast det skulle vi förstås ha multiplicerat några gånger. Mååånga tiiimmar senare satt hon dock som vinnare och ägde hela slottet, mark och skogar. Stenrik. Mr T och jag fick lägga oss som förlorare, trots att jag satt på en förmögenhet på cirka 1 miljon 750 tusen. Hade jag inte haft små snittar, lite bubbel i glaset, vindruvor och annat plock hade jag somnat över spelplanen. Ska det bli en upprepning på sådd och skörd runt köksbordet, så får det bli en annan tid på dygnet.

Idag har sonen tagit ut en semesterdag. Bara för att få sovmorgon och en dag utan gräsklippning och gravskötsel. Det unnar jag honom verkligen. Han börjar tappert varje vardagsmorgon klockan sex. Dottern har precis en vecka kvar av sommarlovet. Många skolor börjar nog annars idag och det finns nog en hel del som våndas över att ett nytt läsår sätter igång. Förhoppningsvis har mobbning, trakasserier, skadegörelser och drogproblem utraderats under sommaren. Det är något att hålla tummarna för och lägga miljonerna på inom kommunen. Mindre lut på Marinfestivalen för att hindra ungdomarna att komma på glid. På återseende med ett leende!

PS. Ny vecka på mitt trevliga jobb. Tagit mig dit och hem på cykel. Tvättat en del. Allt är frid och fröjd. Skulle gå en vända till soprummet med komposthink och soppåse. Vad händer? Jo, jag tvingas att ställa mig frågan att vad är det som gör så att vuxna människor, boendes i ett parhuskvarter med friköpta hus och gemensamt ägande av området, kastar sina soppåsar i en överfull tunna? Så där full så att soppåsarna har byggt ett mindre berg. Så att locket inte går att stänga. Det står istället i vinkel en halvmeter rätt upp. När det finns en lika stor soptunna alldeles bredvid och dessutom en hälften så stor soptunna en bit därfrån? Biten är i detta fall cirka en meter. Är det någon klyftig person som kan tala om vad detta beteende beror på? Är det slöhet? Är det dumhet? Är det viljan att göra-som-alla-andra och inte låta sin soppåse ta första steget och ligga helt ensam i en stor och ödslig soptunna? Det som är extra intressant i sammanhanget är att vicevärden säkert använder samma soprum och styrelsen för samfälligheten. Ja, alltså boendesamfälligheten och inte den kyrkliga. Bäst att förtydliga detta. Det är lätt att det skapas missförstånd och att det blir en höna av en fjäder. Eller ett sopberg av en soppåse för mycket. Fast jag kan ju välja att se problemet från ett annat håll och då blir det inte längre något problem. Mr T och jag har en alldeles egen soptunna i det allmänna soprummet. Det kallar jag lyx!

PS 2. Jag känner att jag kan inte avsluta så sopigt som jag gjorde i PS 1, även om slutklämmen blev lyxig. Jag har något riktigt trevligt att bjuda på. Jag ställer mig upp och bockar och bugar för mina föräldrar som idag firar 60 år långt förhållande. De träffades idag för sextio år sedan. Mamma var 14 år och pappa var 17. Det var en onsdags kväll och ungdomarna från Virserum och Järnforsen träffades och där uppstod tycke mellan mina älskade föräldrar. I tider av slit och släng-tänk, så är jag otroligt imponerad av dessa sextio år. 1949 gott folk. Det, om något, är värt att blogga om.

Tveksam vind i seglen

Du som inte vill läsa gnäll skrivet en sen fredagskväll i mitten av augusti ska inte läsa den här bloggen. För jag har bestämt mig för att gnälla rakt igenom. Jag varnar alltså gnällkänsliga läsare för att fortsätta läsa. Bäst att sätta stopp här. Okej? Till dig som ändå bestämmer dig för att bita ihop och bita dig kvar vid mina gnällrader så lovar jag att skriva något litet positivt och glatt på slutet. Men först måste jag få skriva gnälligt. Jag har bitit ihop och väntat en hel dag. Nu kan jag inte hålla mig längre. Gnället är synonymt med Gävles Marinfestival.

Mr T och jag har bott i Gävle i sjutton år. Med Hillemått mätt så är vi nyinflyttade. Vi tycker ändå att vi börjar känna oss som Gävlebor. Sjutton år är ju ändå sjutton år. Vi båda älskar havet och kusten och visst, vi har tyckt att det är synd att Gävle inte är mer kuststad än den är. Det byggdes en helt korkad bro, minns inte när det var, men den stänger ute möjligheten för båtar att ta sig in i Gävle från havet. Okej, en liten roddbåt går under, men de större båtarna får nöja sig med att lägga an långt ifrån centrum. En stor miss av stadsarkitekterna. Mitt råd, backa och erkänn missen och riv bron!

Så egentligen tycker jag att det är ett trevligt initiativ av kommunen att ställa till med en Marinfestival. Eller som kommunalrådet Carina Blanck uttryckte sig i sitt invigningstal tidigare idag: Vi återerövrar Gävle som hamnstad. Jag måste göra kommunalrådet besviken genom att säga att så lätt går det inte att återerövra Gävle som hamnstad. Det ligger ett helt sopberg emellan staden och havet. Det ser ut som det gör på många ställen i Baltikum. Spökstäder där kommunisterna drog tillbaka allt av värde och lämnade allt annat åt sitt öde. Väder och vind har gjort sitt. Människan har gjort sitt.

Jag och dottern cyklade dit för att vara med på invigningen och lyssna på Mr T och symfoniorkestern. Jag inbjöd mina Facebookvänner på gratiskonsert, för jag tyckte att det var miserabelt dåligt att det stod så lite i tidningar och på nätet om att symfoniorkestern skulle medverka. Jag gick in på Gävle kommuns evenemangssida och kom fram till Destination Gävle och den speciella fliken för Marinfestivalen. Alla medverkande var presenterade med ord och bild. Ja, alltså alla UTOM symfoniorkestern. Gävles symfoniorkester. Sådant är konstigt tycker jag.

Vi parkerade våra cyklar utanför festivalområdet och skuttade in genom stängslet. Skuttandet fortsatte på hela området. Det låg någon konstig brun sörja på marken. Jag antar att den var ditforslad för att få ett dammfritt festivalområde. Fast jag vet inte om det är bättre att ha ett kladdigt och gyttjigt område. Jag har ingen aning om var det var som låg där. Det måste jag kolla upp. Kan det vara tjära? Brunsås? Soja? Olja? Jag återkommer när jag får klarhet i geggan.

Jag är glad att jag har normal syn och normal rörlighet. Det är ett måste om du ska gå på Marinfestivalen. Områdets underlag var bland det sämsta jag har sett. Stora gropar, som för dagen var fyllda med en brun sörja och stora stenbumlingar. Inte en bänk att sitta på. Jag tror det var många som hade behövt vila litegrann längs den långa sträckan som Marinfestivalen bredde ut sig på. Eller bara njuta en stund av närheten till havet. Med tanke på att vi nu närmar oss tillgänglighetsåret med stormsteg, så är det bedrövligt av Gävle kommun att anordna ett sådant här jippo utan att ha tänkt till en extra gång. Synskadade, rullstolsburna och människor med rullatorer hade ett elände att ta sig fram på Marinfestivalen.

Visst, det kom in en massa stiliga båtar som det var en fröjd för ögat att titta på, men något mer hade ju inte skadat som förströelse. Utbudet på mat var inte gigantiskt heller. Det var inte ens varierat. Det var nästan ingenting. Jag sätter en tia på att kommunen ändå kommer att slå sig för bröstet och tycka att de har gjort världens bästa insats. De kommer säkert att slå sina egna förväntningar med hästlängder. Sedan att det var dåligt ljud från stora scenen, att konferencieren Ellinor Persson hade ramlat i en av groparna och stukat foten rejält och att det inte fanns en enda bänk att sitta på, det kommer nog inte att nämnas i vi-är-bäst-i-världen-på-att-komma-på-helt-korkade-lösningar-på-festligheter-intervjuerna.

Jag kan väl inte gnälla på kommunledningen vad det gäller symfoniorkesterns dåliga program. Jag har framfört mina åsikter till Mr T och han kan inte annat än att hålla med. När symfoniorkestern kommer ut till massorna, då tycker jag att de ska leverera publikvänliga alster rakt igenom. Det ska vara lättlyssnat och lättsmält. Nu var det Marinfestival och då ska det vara stycken som Så länge skutan kan gå och så vidare. Orkestern gjorde två stycken ihop med Thomas Di Leva och alltihop glänste till riktigt ordentligt i Vi har bara varandra. Fast det var endast cirka tre minuter. Övrig tid var blek och trist. Besvikna vände vi tillbaka mot cyklarna. Med blicken för det mesta vänd mot marken. Nu vet jag att det var lut vi försökte undvika. Hade det inte gått att hälla ut luten i god tid? Så att den hann torka till och binda grusdammet, som var den goda tanken? Hoppas kommunen har lärt sig något och inte bara flashat omkring som stolta matroser på briggen Gerda. Enligt min mening var Gävles Marinfestival anno 2009 ett riktigt bottennapp. Hade nästan varit mer spännande att anordna något liknande på Forsbackatippen. På återseende med ett leende!

PS. Slutgnällt! Mr T och jag tröstade oss med sushi på hemvägen. Kvällen har vi tillbringat i den närliggande metropolen Sandviken. I Stensätra närmare bestämt. Marinfestivalen var glömd. Nu var det tre pinnar som skulle bäras hem till Hille och det lyckades med god marginal. 0-5 blev resultatet och dessutom vann vi femtio kronor på halvtidsresultatet på matchlotterna. 0-4 var det vinnande konceptet efter 45 minuter. Hille håller i serieledningen. Inget att gnälla över alltså.