Bloggare på bal

Så här ligger det till. Jag hade tidigare under dagen startat upp en ny blogg. Jag hann inte skriva färdigt den och när jag nu läser den, så bleknar den inför det sinnesläge jag är i nu. Då, i den tidigare bloggen, satt jag och väntade på Mr T som skulle komma hem från dagens genrep. Jag hade precis laddat kaffepannan och inväntade alltså både Mr T och en fikastund. Så jag medger att helt blekt var inte innehållet i bloggen. Kombinationen Mr T och fika låter oslagbart. Det var före jag hade förmånen att lyssna till Kjerstin Dellert.

Nu har jag träffat henne och då är det bara att radera föregående blogg och låter istället mina nya upplevelser få flöda genom bloggen. Jag hade förmånen att besöka symfoniorkesterns trettondagsaftonskonsert. Utanför konserthuset var marschallerna tända, två brasor brann och knastrade i vinterkvällen. Konstnärligt ljus var placerat ut mot Gavleån och belyste trädtoppar och vattnet. Så den visuella upplevelsen var mäktig utan att en endaste ton var anslagen. I foajén fick vi konsertbesökare, likt kungligheter, beträda den röda mattan och stämningen utanför konsertsalen var porlande och glättig.

En mycket skicklig pianist satt vid flygeln och som du förstår var kandelabern inte långt därifrån. Jag träffade mitt konsertsällskap och vi satt och småmyste en stund, nickade åt bekanta ansikten, kramades och det låg förväntan i luften. Vi hade våra platser på andra bänk på parkett. Alldeles för långt fram för en vanlig konsert, men för kvällen alldeles perfekta platser. För närhet var på något sätt ett ledord för kvällen. Scenen var festligt dekorerad med vita tygstycken som belystes med olika färgade lampor under konsertens gång. Längst fram vid scenkanten var det blomsterdekorationer i vitt. Allt från rosor till azaleor och en och annan amaryllis. Det såg rent och stiligt ut. Det blomsterarrangemanget var som en liten lillasyster till nyårskonserten i Wien, som i sin tur också är en lillasyster till Nobelfesten.

Så slog klockan arton slag och det var dags för orkester att stämma ihop sig på angiven ton från oboen. Strax därefter kommer kvällens galakonferencier in på scenen och det märks att det är inte första gången som Kjerstin Dellert gör entré. Jag kan inte låta bli att imponeras av att en kvinna som har fyllt åttiotre år fortfarande är så vital. Helt klar i huvudet och med en livsgnista som är få förunnad. Det spritter glädje om henne och hon bjuder på sig själv och sin humor. Det är härligt att sitta där och upptäcka att hon har fullt med planer för framtiden. Hon som har levt nästan dubbelt så länge som jag. Tanken svindlar.

Hon säger härliga saker som att hon hellre slits ner än rostar ihop. Hon talar varmt och med egen erfarenhet om kulturen. Hon har ett långt scenliv bakom sig och trots att hon fortfarande står på scen, så får hon lämna över den sjungande delen till en ny operastjärna. Kvällens solist heter Ida Falk Winland. Får du möjlighet att lyssna till henne, så gör det. En ung tjej på väg upp till de stora rollerna och de stora scenerna. Det känns som om vi har mycket att vara tacksamma för i Sverige, som fortfarande får fram världsstjärnor. Ida sjunger med klar och stark stämma, totalt befriad från slagg.

För övrigt innehåller konserten alla stycken som publiken kan tänkas gå igång på. Orkestern inleder första akten med Händels Kungliga Fyrverkerimusik och avslutar innan paus med Champagnegalopp. I några magar bubblade det säkert av champagne när andra akten börjar. Det gjorde det i så fall till tonerna av Verdis Ödets makt, vidare till Dvoraks Slavisk dans nr 8 och så vidare och så vidare med alla klassiska pärlor. Puccini, Grieg, Bernstein. Jag klappade så att mina handflator lyste röda som ett par stoppljus. Jag stampade min fot. Allt för att få till ett extranummer. Sådana här konserter borde inte få ta slut. På sätt och vis gör de inte det heller. Inte så länge jag minns dem och gläds åt dem.

Konsertprogrammet var tryckt på vackert papper med guldbokstäver och sirliga mönster som inramning. Nog var det galaglans alltid. Jag kände mig dessutom fin och uppklädd i min nya klänning, som jag endast hade burit en gång tidigare. På nyårsaftonen. Så gör även Sveriges drottning har jag hört. Återanvänder sina galakläder. En av de stora skillnaderna på mig och drottning Silvia är att hon nog inte inhandlar sina klänningar på Sisters mellandagsrea. Fast jag hittar också en hel del likheter. Vi är kvinnor, mammor, gift med varsin kung (jag med Mr T, king of basstrombone) och vi gillar galakvällar. Vem vill inte känna sig som drottning för en kväll? På återseende med ett leende!

PS. Jag har varit inne på det här med kungligheter idag. Så då kan vi passa på att minnas Prins Bertil. Idag är det elva år sedan som han avled. Han blev nästan 85 år. En som också nästan blev 85 år var Hanna Ouchterlony. Jag tycker det passar bra att nämna hennes namn idag, eftersom Hanna har namnsdag. Hanna Ouchterlony är mest känd som kvinnan som förde Frälsningsarmén från England till Sverige. Så småningom även till Norge. En anmärkningsvärd kvinna som hade sina rötter på de brittiska öarna, men som var uppväxt i Sverige och arbetade som bokhandelsexpedit i Värnamo. Jobbat i bokhandel har jag också gjort och faktiskt även spelat rollen som Hanna Ouchterlony i min ungdoms dagar. Mannen som spelade William Booth har jag numera som vän på Facebook. Det är roligt att se att några av mina kära bloggläsare har antagit min uppmaning och berett sig en plats där på fejsboken. Tack ska ni ha! Nu ska vi upp på tå och heja fram Sverige i finalmatchen mot Kanada i junior-VM i hockey. Matchstart 01.38. Så ring inte före klockan åtta imorgon bitti!

Nyckeln till bloggen

Jag sitter och funderar på det här med bloggning. Ett relativt nytt påfund kan tyckas. Så pass nytt för många svenska medborgare att de fortfarande skeptiskt rynkar på näsan. Så som vi ofta gör för nya och obekanta ting. Nu var jag inte med när den första dammsugaren gjorde sin entré eller när första flygplanet tog sig upp mot himlen, men jag kan tänka mig att det fanns människor som skakade på sina huvuden och ansåg att nu var domedagen nära. Sådana spektakel. Så kommer det ständigt nya saker att fundera över. Bloggning är en sådan sak som delar mänskligheten i för- och emotgrupperingar. Givetvis i varken eller-grupperingar också. En del vet vad bloggning är. Andra vet det inte. Det finns så många olika sätt att använda en blogg på och just nu sitter jag och funderar på vad är egentligen fenomenet bloggning?

Jag kommer fram till att det kan vara den gamla berättarkonsten som har tagit den tekniska utrustningen till hjälp. Berättarkonsten som har funnits sedan urminnes tider. Den muntliga traditionen som har burit vidare skrönor, myter, sagor, sägner, spökhistorier, släktanekdoter och verkliga händelser. Dessa får leva vidare just för att de berättas av någon. Berättarkonsten är ett sätt att bevara tradition och kultur och finns runt om i världen som en stark ådra. Även vi i Sverige har en stark berättartradition. Berättarkonsten som kan vara muntlig, men även skriftlig. På många håll i vårt land hålls skrivarkurser, men även berättarkurser.

Berättarkonsten fascinerar både unga och gamla. Den driver framåt och den dramatiserar självaste livet. En del människor har fått en gudabenådad berättarkonst. Jag imponeras av deras förmåga att hålla intresset och lågan vid liv. Jag sitter där och lyssnar och vill bara ha mer, mer, mer. Likadant kan det vara med böcker. Kapitelsidorna plöjs och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Ibland löser min kropp det problemet av sig själv. Ögonlocken stängs, musklerna slappnar av, andningsapparaten går ner i viloläge och boken dimper ner rakt över näsan.

Det finns många människor som tillhör mina favoriter när det gäller att berätta. Jag nämner givetvis Astrid Lindgren i sammanhanget. Hennes röst är ett kvitto på att det här kommer att kännas bra att höra. Vilken förunderlig förmåga att sätta sin fantasi på pränt. Astrid fattas mig och det finns säkert fler människor som känner likadant. Hon hann ge oss en underbar skatt. Berättarkonst när den är som bäst. Jag kan inte låta bli att nämna Tomas Sjödin i sammanhanget. Hans röst och hans berättarmetodik är nära och vardaglig. Samma sak där. Hans namn i annonseringen borgar för att det är värt att höra. Hans böcker är också helt underbara.

På sätt och vis har jag vuxit upp med en berättarkonst. Saken är den att jag visste inte när jag var liten att det just var berättarkonst och jag visste inte heller hur bra den var. Jag tog den för given. Den hade allt som god berättarkonst ska ha. Spänning, omväxling i språket, nyanser och den frammanade bilder inne i mitt huvud. Jag förflyttades till de platser som berättelsen handlade om. Den gode berättaren var min pappa. Han behövde inga sagoböcker eller serietidningar. Min favorit av hans berättelser var den om "Nyckeln". När pappa brukade fråga: Vad ska vi läsa ikväll? Så svarade jag: Berätta om "Nyckeln". Ska jag berätta den igen? undrade pappa. Ja, gör det, svarade jag förväntansfullt.

"Nyckeln" var en berättelse ur det verkliga livet. Mina föräldrar och jag besökte släktingar i Jönköping. Moster Maj-Britt och morbror Gunnar. På kvällen skulle vi gå på en konsert. Det var en sånggrupp från England. Exotiskt med andra ord. Märk väl, detta var före MTV och Youtube. Vi har nu kommit så långt bakåt i tiden som på 1960-talet. Slutet på 1960-talet. Efter konserten kom vi ut till bilen och det var en kall och bister kväll. Precis som det är utomhus nu. Flera minusgrader och frostigt. Olyckligtvis gick bilnyckeln av i det frusna billåset. Detta var före centrallåsens tid också.

Mamma och jag fick åka med moster Maj-Britt hem och pappa och morbror Gunnar sökte upp en låssmed. Detta var även före mobiltelefonernas tid och därför hade mamma och jag ingen aning om vilka äventyr som pappa och morbror Gunnar var med om. För på gården till låssmedens hus bodde en schäferhund som var bunden i en lång kedja. Hunden skällde och skällde på besökarna. Jag kommer ihåg hur rysligt spännande det här var när pappa berättade om den där schäfern.

I alla fall så kunde låssmeden hjälpa pappa med nyckel som satt fast i billåset och han kunde öppna dörren. Så tillverkade han en ny nyckel som pappa fick betala. När vi åkte de tolv milen hem från Jönköping till Virserum var det sena natten och den småländska skogen var mörk och kuslig. Det var bara vi som rörde oss ute på vägarna i en vit Peugout med vinröd stolklädsel i skinn. Fy, så spännande det kan vara med nyckelhistorier. Fast egentligen var det mer spännande att överhuvudtaget vara ute på vägarna på den tiden. För det var nämligen på den tiden då det inte fanns några bälten i baksätet, utan jag låg invirad i en värmande filt i det franska baksätet. Inte några EU-märkta barnstolar då inte. Livet var tillräckligt spännande med schäfrar och avbrutna nycklar. På återseende med ett leende!

PS. Det är ettårsdagen av en god berättares död, nämligen Stig "Slas" Claesson. Han utvecklade en egen stil och visade en stor begåvning i sitt berättande och även i sitt tecknande. Han skulle ha fyllt åttio år förra sommaren, men Gud valde att kalla hem honom. Så nu blir det himmelsk berättarkonst i fortsättningen.

Smaskig plattläggning

Idag har jag haft melodikryssansvar helt och hållet på egen hand. Jag fick stora skälvan en stund, när Mr Eldemann nämnde klassisk musik från år 1749 som ledtråd. Mr T var nämligen inte kontaktbar. Han är inte det när han sover och när han sitter på scen och repeterar. Under melodikrysset satt han just på scen. Om han sov har jag ingen koll på. Jag antar dock att han håller sig vaken. Det är ganska mycket ljud runtomkring, pukor och trumpeter.

För Mr T är det vardag igen. Arbetsvardag. Repetion både idag, imorgon och på trettondagsafton. De började repetera igår, fredag. Det hela avslutas med konsert på trettondagsaftonen. En galakonsert. Om ordet gala ska symbolisera de höga tonerna i den utlovade operamusiken eller om de står för festen och glamouren är väl upp till var och ens fantasi att avgöra. Det brukar i alla fall vara en trevlig start på året. Som just i år har blivit flyttad från nyårsdagen till trettondagsafton. Längre ledighet för Mr T och hans gäng, men ruckande på traditioner för många nyårskonsertsbesökare. Trettondagshelgen är annars starkt förknippade med konserter av olika slag. Jazz, trettondagsdans, julcarols och så klassiska pärlor.

Nu håller orkestern på med repetitioner som bäst och jag fick alltså klura med melodikryset för mig själv. Hans arbetsgivare har inte lärt sig att lägga tiderna efter melodikrysset, men vem vet, arbetsgivaren är kanske påverkbar? De har i alla fall lärt sig att lägga arbetsschemat efter SJ:s tidtabell, så snart kanske hänsyn tas även till melodikryss och hockeymatcher? Till arbetsgivarens fördel ska sägas att de tar inte hänsyn till tåg från hela Sverige. Så tåg från Luleå och Laholm göre sig icke besvär. Stockholmare däremot hinner både till och från arbetet med god marginal. En liten chansning är det ändå, eftersom SJ har väl ännu inte en endaste gång i världshistorien låtit ett tåg komma i tid? Vi har alltså något kvar att förvänta oss för det nya året.

Jag fick ersätta Mr T med internet idag. Dock inte på det klassiska området, där svaret skulle vara fyrverkerier. Det jag slog upp var Elvira Madigan. Med de bokstäver jag hade till stöd så kunde namnet lika gärna ha blivit Edvard Medisar. Vem nu denne mystiske herre kan vara? Han kanske dyker upp som en figur i min deckare som jag hoppas få skriva i framtiden. Jag kan nästan se honom framför mig. Tur att jag har internet att tillgå. Tror Mr Eldemann skulle ha höjt på ögonbrynen om Edvard hade fått ersätta Elvira.

Idag fyller kusinen söderöver fyrtio år. När jag var liten så tyckte jag att hon var riktigt liten. Konstigt hur tiderna förändras med hjälp av åldern. Nu känns det som om hon är mig tätt i hälarna årsmässigt och förhoppningsvis kommer hon ikapp så småningom! Grattis kära Anette. Hoppas din födelsedag blir ljus och trevlig. Speciellt varm verkar den inte bli. Här sjunker temperaturen och jag hurrar både för kusin och kyla. Snart är det långfärdsskridskordags. Fast igår gick tjugo personer igenom isar på olika platser i Sverige, så för vår del får islagret växa på sig ett tag till. Här ska inga onödiga risker tas.

I väntan på att isarna växer till sig och att Mr T kommer hem från jobbet, så ska jag tillaga lasagne. Det finns en del rätter som är omständligare än andra att tillaga, men när de väl är på bordet, så doftar och smakar de ljuvligt. Lasagne tillhör den kategorin av rätter som jag gör när det finns gott om tid för matlagning. Det är som bekant inte något 20-minutersprojekt. Precis som med småländska kroppkakor så kräver det lite tid i köksregionerna. När det väl är dags att hugga i med kniv och gaffel, så är det värt mödan.

Idag blir det traditionell lasagne med köttfärssås, ostsås och lasagneplattor förstås. Jag ska dock piffa upp köttfärsen med hackade soltorkade tomater och tacosås istället för den traditionella burken med krossade tomater. Det blir lite mer sting och smak med ersättningen. Det finns många olika typer av lasagne. Kycklinglasagne, laxlasagne, vegetarisk lasagne. Idag: köttfärs. Seriekatten Gustaf skulle slicka sig om nosen om han visste vad som är på gång. Mr T ska också bli överraskad när han dyker upp från notstället. På återseende med ett leende!

PS. Min födelsedagsfirande kusin delar fyrtioårsdagen med Formel 1-föraren Michael Schumacher. Han och jag har ett gemensamt, fortkörning. Skillnaden är att han är en av tidernas mest framgångsrikaste förarna och det får han pris för, medan jag har fullt upp med att hålla koll på högerfoten, så jag inte får en helt annan typ av pris, böter till polismyndigheten. Våga inte påstå att livet är rättvist!

Moder Bloggare på shoppingtur

Hela Sverige har namnsdag. Svea. Moder Svea. En kvinnlig symbol för vårt land. I Frankrike har de sin Marianne medan USA har sin Uncle Sam, där första bokstäverna i de båda orden bildar US. Även på svenska så går det att ta de första bokstäverna, Farbror Sam och hamna någorlunda rätt, Förenta Staterna. Nog om USA. Idag är Svea och då håller vi oss inom rikets gränser. Sverige. Mr T ägnade dagen åt att komma in i rätta gängor igen. Dags att lyfta luren tillsammans med alla de andra musikerna i orkestern. För min del och tonåringarnas del återstår ännu några dagar i frihet. Yngstingen och jag valde att fira Svea ute i Valbo. Ett besök på Stadium resulterade i varsin mössa för endast nio kronor stycket. De såg ut att vara värda minst det dubbla och dubbelt igen.

Ganska affärsstrategiskt rätt att placera lådan med niokronorsartiklar innanför dörren. Kunderna blir på billighetshumör. Va, kostar den bara nio kronor? Lusten finns att köpa två. Kan vara bra att ha. Saltningsmetoden har jag bloggat om förut. Vi besinnade oss. Varsin mössa. Vi kollade givetvis övrig Stadiumrea och det resulterade i varsin träningströja åt Mr T och yngsta tonåringen. Tonåringen fick välja själv. Mr T fick ta den vi valde. Lite hänvisning så här på nyåret att få en träningströja, eller hur? Äldsta tonåringen fick en Fred Perry t-shirt. Bloggaren föll som en småländsk fura för en Nike luvtröja som såg ut som om någon hade slängt ut en fyrverkerikaskad i rött och vitt mot gråsvart bakgrund. Den påminner om ett TV-spel vi hade för länge sedan. Bubbles? Roligt och färggrant var det i alla fall. Kanske var det den roliga känslan av TV-spel som fick köplusten att gro? Eller var det som vanligt den småländska rea-genen?

Vi hade tänkt kombinera fika och lunch på ett litet fik ett par kilometer bort från köpcentrametropolen. Väl framme, så visade det sig att de öppnade inte förrän klockan tolv. Vad är det för fik-öppettid? Någon mer än jag som har hört talas om elva-kaffe? Egentligen borde jag ha startat en protestmarsch på plats, men kaffesuget var större. IKEA kan man lita på. Det blev både lunch och fika på samma bricka. Dessutom hann vi före invasionen av lunchgäster. Det verkade som om det kom flera busslaster. Mätta och färdigtoaletterade intog vi undervåningen hos Ingvar. Det blev två fårskinn till de båda TV-fåtöljerna. Jag har nyligen upptäckt att mysfaktorn stiger med omöjliga ettusen procent om jag sitter på ett fårskinn. Ska kanske göra en kupp mot mig själv och placera fårskinnet på bänkpressen på gymmet? När det gäller träning är alla medel tillåtna.

Det är ganska märkligt hur många affärer in och ut två damer utan rullatorer orkar med inom loppet av några timmar. Där finns en markant skillnad på män och kvinnor. Jag erkänner att vissa dagar är jag som en manlig anti-affärsbesökare av värsta sort. Det måste finnas lust med i bilden. Inte för intet som det heter köplust kanske?

Vi hämtade upp Mr T framåt eftermiddagen och vad vi gjorde sedan måste jag få återkomma till. Jag tror inte att den här bloggen klarar mer pengaflöde. Smålänningen som jag har inneboende av födsel och ohejdad vana, sätter upp en bloggprotest och eftersom jag inte vill framstå som Mrs Slösa, så sparar jag eftermiddagshändelsen till en annan gång. Fast jag kommer att vidhålla även då, längre fram, att är det rätt tillfälle och rätt pris, så ska man slå till. Det behöver nödvändigtvis inte sättas snabbhetsrekord, men är magkänslan den rätta och du inte känner ett Novalucol-behov, så är det säkert ingen fara. Jag kände mig nöjd, för jag fick tillfälle att pruta som om det vore på en gammal hederlig småländsk kreaturmarknad. Fast hästkrafterna är fler nuförtiden kan jag lova. På återseende med ett leende!

PS. Det finns olika sätt att resa på. Nyinvigning av fårskinnen framför På Spåret. Min favorit på trombone, bortsett från Mr T, var gäst i studion. Nisse Landgren. En skiva med honom, ett fårskinn, en ostbricka och trevligt sällskap. Så mycket bättre tror jag inte att livsstunden kan bli.

Att fylla livet utan fylla

Trevligt att du är med mig in på det nya året! Tack för ditt engagemang, din uppmuntran, din tålmodighet, ditt läsande, ditt kommenterande under det gångna året. Hoppas du orkar följa med ett år till. Mr T frågade under frukosten om hur många bloggar det blev under det gångna året. Jag kunde inte med säkerhet säga det exakta antalet. Någonstans runt tvåhundra, svarade jag. Så det blev inte en varje dag konstaterade Mr T. Nä, tok heller, inte en om dagen. Det är mycket det. Trehundrasextiofem bloggar om året. Fast vissa dagar har det blivit många, så det skulle inte vara omöjligt.

Nu har jag kollat upp och det blev etthundranittionio bloggar under 2008. Det bor en liten tävlingsmänniska inom mig, så ska jag ha någon bloggmålsättning för 2009, så blir det att komma upp i tvåhundra. Året dessförinnan så kom jag upp i femtionio, men då kom jag å andra sidan inte igång förrän i oktober. Lite trögstartat för ovanlighetens skull. Är bloggandet det roligaste du vet, frågade Mr T vidare. Jag tittade på honom och tänkte: vilka rannsakningsfrågor så här första dagen på året. Inget väder- och vindsnack här inte. Jag tänkte tillbaka till oktober 2007 och på tiden före, varför jag egentligen ville börja blogga.

Jag tycker om att skriva och tänkte mig bloggen som ett litet arkiv för alla idéer som pluppar upp. Ständig aktivitet. En slags disciplinering i att hålla skrivandet igång. Övning i finurlighet. En plats där jag får reagera på sådant som jag måste reagera på. En plats för glädjeyttringar och tacksamhetssvallningar. Saken är den, om jag ska vara helt ärlig på årets första dag: bloggandet är inte det roligaste jag vet. Det roligaste jag vet är att skriva och om det ska bli riktigt roligt, så ska det resultera i en bok. Så frukostens frågestund ledde fram till en klar och tydlig målsättning med det nya året. Under 2009 ska jag ge ut en ny bok. Textmaterialet är klart. Nu saknas bilderna. Som du vet så står det på min jullovslista.

Nu var det dags för mig att ställa frågor till Mr T. Orkar du ta tag i ett nytt projekt? För sanningen är den att ge ut en bok gör sig inte av sig självt. Det är många timmar framför datorn med bildhantering och småfilande på layout. Då rör vi oss på Mr T:s specialområde och jag står bara ödmjukt och tacksamt vid sidan om och talar om hur jag vill ha det. Mr T åtgärdar ändringar och står ut med nya inflikningar, nypluppade idéer och nämen-nu-ser-jag-hur-jag-vill-ha-det-där-istället-explosioner. Mr T har en gudagåva i tålmodighet. Varför finns det inte bragdmedaljer för sådant?

Bloggandet och bokutgivning går lite hand i hand. Precis som Mr T och jag. Tätt sammanlänkande som ett gammalt och nytt år. Nyårsdagen 2009 och solen har skinit från en klar januarihimmel i minusgrader. Det har varit möten med nyårsönskningarna, telefonsamtal, sms, e-post och nu även en bloggande nyårshälsning. Nyårsdagen då vi förväntas ta nya tag. Jag har tydligen varit med så många nyårsdagar så jag har lärt mig att det är någon dag som man inte ska ta nya tag på så är det just nyårsdagen. För det första så är de flesta av oss lite sega och trötta efter att ha hållit oss vakna långt efter midnatt. För det andra har en del av oss druckit både champagne och vin och den dåsigheten sitter i ett tag. Almanackan visar röd dag och det brukar betyda högtid och helgdag. Så jag hävdar att det är absolut den sämsta dagen att ta tag i saker och ting.

Speciellt när pepparkaksburken fortfarande är välfylld. Julens chokladkartonger står på tur och väntar på att öppnas. När nyårsdagsmiddagen kan serveras som en trevlig tre-rätters med brutna servetter och levande ljus och dämpad helgmusik, är det då verkligen berättigat att servera Nutrilett i ett glas med endast tre val: choklad, vanilj, jordgubb. Ursäkta mig, men gränsar inte detta till idioti att förtära ett artificiellt tillverkat pulver till samma kilopris som oxfilé? Nåja, oxfilé blev det inte idag. Däremot kycklingfiléer med hasselbackspotatis och örtsås. Till förrätt en crabfishröratoast och till efterrätt hemmagjord glass. Känns som helt fel dag, när det är wienermusik och kungafamilj på TV att sitta och knapra på dietkex. Det finns faktiskt hela trehundrasextiofyra dagar kvar på året att återupprätta viktställningen. Så lugn, bara lugn.

Vi fick verkligen ett gott slut på det gamla året och en god start på det nya. Vi hade förmånen att tillbringa timmarna före och efter midnatt hos goda vänner. Där vi åt gott, pratade, lekte italienska charader och tittade på alla andras fyrverkerier. Jag vill passa på att göra två vackra nigningar. Självklart går nummer ett till värdparet som ordnade en sådan trevlig kväll. Jag skrev i gårdagens blogg att jag minns inte alla nyårsaftnar. Den här kommer jag inte att glömma på länge. Att se värden försöka pantomima fram "Björne" med snigel och allt inför sin medtävlande hustru, var en fröjd för skrattgroparna. Lika roligt var det att se hustruns förbryllande veck i pannan. För att inte tala om diskussionen efteråt på temat: hur man charaderar en snigel. Jag tror det är sådant som förlänger livet med hästlängder.

Det andra tacket går till alla de Gävlebor som bekostade skådespelet runt midnatt. Ett pampigare fyrverkeri till en kostnad av noll kronor för bloggaren, har jag sällan skådat. Det är helt otroligt vad pengar det finns kvar att skjuta upp i spåren av finanskris och rekordstor julhandel. Jag tackar och niger. Imorgon åker jag in till stan och köper någon snygg tröja för pengarna som andra har sparat in åt mig. Vi körde hem i natten och jag tog vägen förbi de centrala delarna av staden. Det var ungefär som att gå på spökhuset på Liseberg. Helt plötsligt kunde en människa kliva rakt ut från en pub och stiga rätt ut i körbanan. Vid ett övergångsställe så gick en tjej i kort-kort mot rött och hon varken såg eller hörde en Saab som hade grönt. Vid busshållsplatsen vid Rådhuset stod en ung kille i enbart skjorta. Han var vit i ansiktet och såg ut som ett ruggigt spöke med kräkreflexer i antågande.

Mot en butiksvägg stod en medelålders man med snorren utanför gylfen och lät strålen dekorera husväggen. Ett äldre par gick diagonalt åt höger, för att sedan ändra kursen till diagonalt vänster. Sedan tillbaka från början, höger. Vad är detta hysteriska fyrverkeriskjutande och fyllan tecken på? Där spriten går in, går förnuftet ut. Jag tycker att det är ett märkligt firande med obegränsad mängd sprit som leder människan till en ovärdig nivå. Jag undrar också vad tre grabbar i tioårsåldern gör ute på stan en nyårsnatt, utan den minsta tillstymmelse till föräldrar i närheten?

Jag har nu räknat ut att det är ungefär 12 lönehelger per år. Säg att en kväll var och en av dessa helger används åt att supa skallen av sig, så är vi uppe i tolv kvällar. Så lägger vi till valborgsmässoafton, midsommarafton, kräftskivan, julafton, så är vi uppe i sammanlagt sexton kvällar. En och annan födelsedagsfest, firmafest, cityfest, Ålandsresa och vi har kanske tio suptillfällen till. Jag kan ha glömt något annat naturligt suptillfälle och avrundar därför till cirka trettio gånger med huvudlöst drickande. Det blir nästan tre gånger per månad, nästan en gång i veckan. Ska man aldrig få gå ut och ha trevligt? Någon kanske undrar.

Från festarens perspektiv så är svaret självklart ja. Visst ska vi ha tillfällen då vi kan roa oss. Fast frågan är hur roligt är det egentligen att nästan bli påkörd utanför puben eller att skaffa sig lunginflammation eller att bli våldtagen när man sitter med trosorna nere i en park? Idag när många av försöker komma igenom sviterna av fyllan, så kan vi väl passa på att se på fylleslaget från ett annat perspektiv. Från det håll där barnen finns till de fulla föräldrarna. Från det håll där hustrun eller mannen finns till den fulle maken eller makan. Från det håll där kompisen står som leder hem sin överförfriskade kompis. Kan vi lägga handen på hjärtat en stund och fråga oss, är det så vi vill inleda vårt nya år?

Låt din hand ligga kvar på hjärtat en stund och känn de pulserande slagen. Förhoppningsvis känner du hur de klappar för det goda, för ställningstagande för de svaga, för viljan att finnas till för andra, för glädjen att sprida ljuset, för känslan av tacksamhet över livet. Det känns bra att hålla handen mot hjärtat och tänka på att framförallt må vi bevara våra hjärtan, för därifrån utgår livet. På återseende med ett leende!

PS. Jag vet inte om du har noterat min lilla bloggrensning på etikettområdet. Tidigare hade jag femtio olika ämnesområden. Jag har länge tänkt att jag skulle göra en gallring bland de femtio indelningarna. Det skulle tydligen behövas en nyårsdag för att komma till skott. Jag behöll en knapp fjärdedel. Jag gjorde några nya, jag tittade igenom och delade in bloggarna i gamla. En hel del hamnade under den gamla etiketten samhälle. Där ingår numera sådant som förut låg under till exempel konsument, sjukvård och skola. Under en ny etikett som heter festlighet har jag samlat födelsedagar, namnsdagar, fest och högtider. Vår, höst, vinter, sommar, natur och tid finns numera under årstid. För min del är inte etiketterna det viktigaste, utan själva bloggen och jag hoppas att nyordningen på nyåret inte innebär stor kalabalik hos dig som läsare. Förhoppningsvis en god fortsättning på bloggläsandet. Absolut en god fortsättning på året. Helst utan Absolut spritmärket.

Ring honom in!

Jag antar att jag nu precis har avslutat årets sista lunch. Ikväll blir det nyårsaftonssupé, men lunch, det har jag nog ätit den sista för i år. Om vi lever så får vi antagligen uppleva en dag imorgon också. Med ny frukost, nytt fika, ny lunch, nytt fika, ny middag, ny kvällsmacka. Det är ganska lågt odds på att det blir annorlunda imorgon. Egentligen är det här med nyår en ganska uppchosad företeelse. På några timmar så ska trehundrasextiofem, ibland trehundrasextiosex dagar sammanställas och läggas till handlingarna. Framför varje människa ligger ett helt oskrivet och nytt år. Denna gång står det siffrorna 2009.

För många människor är detta magiska klockslag vid midnatt en samlande punkt för utvärdering och målsättning. Hur har det gångna året varit? Vad hände? Vad har jag upplevt? Privat? I arbete och skola? Hur var semestern? Har det varit ett glädjens år? Har det varit sorgens vingar som har omslutit mig? Sjukdomar? Uppbrott? Löneförhöjning? Barnbarn?

Vad kommer att hända under det nya året? Vilka högtidsdagar väntar? Semesterplaner? Nyårslöften? Vilka mål vill jag nå? Vilka vägar vill jag ta? I nyårsnatten fladdrar många tankar förbi. Vi önskar varandra ett gott nytt år, höjer våra glas och ser fyrverkeriet skjutas mot höjden. Jag vet inte om jag börjar bli gammal, men nyårsnatten har inte samma centrala plats i mitt liv längre, som den hade förut. Visst gläds jag att få äta gott, umgås och känna kramarna som kommer runt midnatt. Fast i ett större perspektiv så finns det viktigare brytningspunkter i mitt liv än just den 31 december.

Egentligen är detta ett datum som vilket som helst av alla de andra. På något vis minns jag inte alla mina nyårsaftnar, inte ens de under senare år. Istället minns jag andra datum bättre. Datum som på sitt sätt har varit som några slags nyår, omstarter, ursprung till något nytt. Ska jag backa bandet så långt tillbaka som till min egen födelse, så är nionde mars ett sådant datum. Utan detta datum och denna händelse i Västervik, inget liv för min del. Ett annat sådant datum är 14 maj, då jag tog mitt körkort inne i Vetlanda. 8 juni med studentexamen i småländska Hultsfred. 5 juli, då två lyckliga jakande svar hördes från mig och Mr T i Högbo kyrka utanför Sandviken, är en dag jag aldrig glömmer.

22 maj i Oslo då vår förstfödde såg dagens ljus. En liten gutt som totalt förändrade livet och gjorde nytt på alla fronter. 23 februari i Göteborg, när han fick sällskap av den sötaste lillasyster som går att hitta. Bland alla lyckliga datum hittar jag också 2 maj i Gävle. Dagen då jag gjorde mina första stapplande steg på nytt arbete inom Svenska kyrkan. Rent arbetsmässigt är det det bästa som någonsin har hänt mig. Det finns tunga datum också. 3 november i Gävle, då Mr T:s och min vän avled, alldeles för ung och för oförklarligt. 10 november i Stockholm, då Sveriges sämsta ledarskap någonsin, trodde sig triumfera för en kort stund. 16 december har både ett tungt och ett lättsamt minne. En och samma händelse, som kort och gott kan sägas vara från död till liv.

2 juli, 8 september, 24 november, 21 juli, 3 december, 1 oktober. Det finns så många datum som gör att jag ivrigt bläddrar i minnesarkivet. Min trygghet i alla dessa datum, i alla dessa olika situationer, är att Gud har varit närvarande. Han som håller både det gamla året och det nya året i sina händer. Visst, imorgon är det ett nytt datum, ett nytt år, men Gud är den som kan skapa nytt i tillvaron oavsett om det är nyårsafton, raketer och skumpa runtomkring. Vad är det som är viktigt för dig? Vad vill du med ditt liv? Vad är det som binder dig? Vad behöver förändring? Vad behöver stabilitet? Vad måste sorteras bort och ersättas med något nytt?

På tal om nyårslöften så har vi Guds löften sedan årtusenden tillbaka. Frågan är väl egentligen vad vi ger för löften tillbaka? Nåja, kanske inte så pjokigt med nyårsafton ändå, om den nu leder in mig på sådana här existensiella tankar. Jag är fullt medveten om vad jag har i min ryggsäck som tynger mig. Jag har inte dealat färdigt med all skit ännu. Livet är ibland sådant att det kommer ständigt nya grejer som är av trist karaktär och så byggs det upp ett litet sopberg.

Det finns några val att göra när jag står och blickar ut över soporna. Jag kan börja klättra över dem och ta mig ner på andra sidan. Det kan bli lite blåsigt däruppe och jag har respekt för höga höjder, så det blir till att ta tag i sig själv och ge livet en match. Väl nerkommen så har jag lämnat det bakom mig. Jag kan också börja med att gräva mig igenom. Det blir som en slags tunnel med överhängande risk för ras. Får se till att säkra upp väggarna i tunneln. Kanske bäst att ta på sig ordentlig rustning. En annan möjlighet är att stå kvar. Okej, ingen trevlig utsikt. Ett sopberg. Med gammal skit. Gamla tråkigheter. Orättfärdigheter. Osanningar. Svek. Inkompetens. Kärlekslöshet. Du förstår säkert hur ruttet det har börjat bli i den där högen.

Att stå kvar känns ganska synonymt med bitterhet. Att fastna i skiten och känna hur dyngan förstör vandringskängorna. Kära vän. Kära jag själv. Smörj in vandringskängorna med impregneringsmedel och välj alternativ ett eller två. På andra sidan finns något nytt. Något rent och fräscht. Helt oberoende av datum. Där på andra sidan finns det all anledning att säga gott slut och gott nytt. Där på andra sidan är de alla samlade som valde kampen att stå emot ondskan, smutsen och allt kräkframkallande. De hade också gott vandringssällskap.

"Och till mannen vid ingången till det nya året sa jag: Ge mig ett ljus så att jag trygg vågar bege mig ut i det okända. Och han svarade: Lägg din hand i Guds och gå sedan ut i mörkret. Detta ska vara dig till större hjälp än ett ljus, en större trygghet för dig än en välkänd väg". Gott slut, gott nytt! Tack för detta bloggår! Glöm inte bort att min kärlek och vänskap har du. Var du än befinner dig i världen. Du, glöm inte bort nyårsfesten i mitt hjärtas festsal. Det blir värme, glädje, skratt, tröst, vacker musik och ett färgsprakande fyrverkeri av hoppfullhet! På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller en vän på fejsboken fyrtio år. Dubbelfest med andra ord. Till dig som inte är med i Facebook ännu, kan du inte göra slag i saken och komma med under 2009? Inte för att livet står och faller med medlemsskap där, men det är på något sätt ett ganska okomplicerat sätt att dela livet. Lite chatt, bilder, hälsningar, nya vänner från den gamla och nya goda tiden. http://www.facebook.com/ Låt mig veta när du är klar med inloggning och allt det andra, så ska jag lägga till dig som vän. Även på Facebook alltså. Grattis Mats! Hela Sverige skjuter raketer för din skull vid midnatt.

PS1a. Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö... Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten, och ring hugsvalelse till sargad barm. Ring hatet ut emellan rik och arm och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar och forngestaltningar av split och kiv. Ring in ett ädlare, ett högre liv med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden, och ring den frusna tiden åter varm. Ring ut till tystnad diktens gatularm, men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, avundens försåt. Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike; det dagas, släktet fram i styrka går! Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias ur själviskhetens sammansnörda band. Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidande Messias.

Alfred Tennyson (1809–1892)

Lumpen inleder och avslutar blogg, däremellan fest!

Ett är då säkert, det finns inte en inredare eller designer i hela världen som kan slå den praktfullhet som naturen har skapat helt och hållet på egen hand idag. Mr T och jag skulle besöka släkten i Dalarna och vi for iväg ganska tidigt på morgonen. Så tidigt som det nu kan bli i dessa dygnvändartider. Vi skulle åka förbi en secondhandbutik på ditvägen för att skänka lite prylar och när vi kom fram, så fick vi lust att kolla in deras lager med LP-skivor och böcker. Vi hittade ett fint exemplar av boken Moonwalk av Michael Jackson för endast tio kronor. En toppenpresent nästa sista dagen på året till vår yngsta tonåring. Till äldsta tonåringen hittade vi en historisk roman av Olov Svedelid. Han dog nu i år, den 22 september och ett fantastiskt författarskap avslutades. En av favoritförfattarna hos tonåringen i huset.

Efter bokfynden for vi vidare genom ett helt otroligt vinterlandskap. Det gnistrade och glittrade. Träd, buskar och marken var täckta av iskristaller som i solens sken bländade mer än Liza Minellis scenkläder. Jag kom på mig själv med att sitta helt förstummad av den storhet som naturen bjöd på. Inredningsprogrammen gör ofta stordåd, men detta var övermäktigt. Termometern gled ner mot 13-15 minusgrader och all fukt som funnits i luften de senaste dagarna förvandlades nu till ett lager av dekorationskristaller. Otroligt vackert.

Vi gjorde ett stopp i Falun och uträttade några ärenden. Alltid trevligt att komma till en ny stad och trots att vi inte hade gjort så lång utflykt från Gävle, så klingade dialekten helt annorlunda. Dalmål. Inte så stora språkskillnader så att det försvårade inköpet av en Ipod som är helt slutsåld i Gävle-området. Nöjda for vi vidare. Extra nöjda med att värmen fungerade i bilen. Ruskigt kallt.

Väl framme hos släkten så väntade dukat bord med en föraning av nyårsmenyn. Crabfishtoast till förrätt, potatisgratäng, sallad och dubbelmarinerad oxfilé till varmrätt. Citronpaj, vispgrädde och kaffe till efterrätt. Ljuvligt gott. Innan hemfärd avnjöt vi en västerbottensostpaj och sallad. En riktig lyxdag. Oslagbart god mat, kryddat med en trevlig samvaro. Emellan bordssittningarna musicerades det i olika konstellationer. Eller vad sägs om valthorn och trombonetrio? Jag testade både cello och kornett. Förvånad över att få ljud i luren efter så många år. Spelade till och med duett med Mr T i hiten "Blinka lilla stjärna". På cellon gnisslade jag fram favoritpsalmen "Blott en dag". Någonstans långt bort i bakhuvudet fanns greppen från kontrabastiden kvar, men att det var långt bort i tiden, gick att avgöra på hur det lät. Det blir ingen konsert på den här sidan nyåret. Ett löfte så gott som något.

Hemfärden gick genom två mörka landskap, Dalarna och Gästrikland. Bilens strålkastare tände upp alla snökristaller vid vägkanten och det gnistrade ikapp med himlens alla stjärnor. Jag satt och försökte repetera stjärnbilderna från skoltiden. Jag kom på att det är med stjärnbilder som med cellospelet. Det blir ingen förevisning på den här sidan nyåret.

Kära bloggläsare. Nu är vi inne på det sista dygnet på året. Klockan är förbi midnatt och de tjugofyra timmar som återstår av 2008 börjar nedräknas. Några av dessa timmar kommer jag att dela med dig. Några timmar kommer att bli vikta för sömn. Några för matintag. En hel del av det återstående dygnet kommer att ägnas åt att fira ut det gamla året och fira in det nya året tillsammans med goda vänner. Jag kommer säkert att ägna en stund åt summering av det gamla för att kunna ta mig an det nya, med nya möjligheter och nya förväntningar. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det bibliska namn i almanackan. Abel och Set. Abel var Adam och Evas andre son. Han som mördades av sin äldre bror Kain. Ruskigheter har tydligen alltid funnits. Set är parets tredje son och han föddes efter det ruskiga mordet på Abel. Personligen känner jag ingen som heter Abel eller Set och eftersom klockan är över midnatt så är det inte deras namnsdag längre. Utan idag, på nyårsafton, är det Sylvester som gäller. Min idrottslärare hette Sylvester, fast i efternamn. Honom kommer jag att minnas så länge jag lever. Fast bara med goda tankar. Trots att hans gympalektioner lätt hade kunnat misstagits vara kustjägarnas examensprov. Duschen kom som en befrielse. Det var då vi tuggade orden: "Det är över, det är över", som ett slags överlevnadsmantra. Grattis på namnsdagen, Mr Idrott Sylvester. Mer idrott på schemat för dagens skolungdom.