Moder Inger

Idag är det ingen vanlig dag, för det är mammas namnsdag idag. Hurra, hurra, hurra. Brevbäraren skickades iväg för några dagar sedan för att han med all säkerhet skulle hinna de 50 milen mellan Hille och Virserum. Dessa två metropoler som borde ha en postlinbana mellan sig. Vi är flitiga att använda postgången min mor och jag. Det där med brev är så härligt. Eller ett kort i vardagen. Med den speciella handstilen som är min mammas. Innehållet med de små vardagliga småländska tingen. Ett brev ger en stunds närhet. E-brev och sms kommer inte att finnas kvar på samma sätt. De är ett modernt sätt att hålla kontakt på och visst är det bra att dessa möjligheter finns. Fast jag vill slå ett slag för de gamla breven. Sätt dig ner och skriv ett långt brev till någon gammal vän eller släkting och du ska se att det kommer glädje tillbaka.

Idag önskar jag att jag kunde radera alla femtio milen och att jag lätt och behändigt kunde sticka iväg till mamma och ta en namnsdagsfika. Jag vet att det står sen skörd av sommarens trädgårdsblommor på köksbordet eller eventuellt en blomma som pappa har köpt hem. Två ljus eller eventuellt värmeljuslyktor. Kanske har mamma fixat till en nötrulle, fylld rulltårta, med vispgrädde och blandade bär som topp på alltihop. Förföriskt gott, som så mycket annat i min mammas kök. Jag unnar verkligen min pappa att äta så gott varje dag, men jag avundas honom också. Pensionat Granliden unnar jag alla mina vänner att besöka. Fast först och främst borde mamma själv få pysslas om litegrann.

Bästa presenten vore en snabb hantering i vårdkön. Mammas båda höfter är utslitna. Att sitta, att gå och att ligga är snart en omöjlighet. Dessutom ett kraftigt diskbråck i ländryggen som behöver åtgärdas snarast enligt läkaren. Vårdkön säger något annat. Så just nu är mamma som vi säger i Småland, placerad. Med det menar vi att hon tar sig inte ut på några vidlyftiga äventyr. Mamma är något av Virserums svar på Moder Teresa. Jag tror knappt att det finns en sjukling, en ensam, en isolerad, en flykting, en gammal eller på något annat sätt hjälpbehövande människa som inte har mötts av min mammas omtanke. Det där har hon ärvt av sin mamma. Mormor slaktade grisen och lagade mat till jul, som sedan de små barnen fick gå iväg med till fattiga runt omkring. Lite som Emil i Lönneberga. Mormor bakade så det stod härliga till och det mesta delades ut till glädje i de små småländska stugorna. Jag tror att jag återkommer till mormor i någon annan blogg. Min mamma har ärvt alla hennes goda sidor.

Det märkligaste är att allt sker i tystnad. Aldrig skulle hon yttra ett ord om alla blommor, plommonkassar, strumpor, presenter, kakor och pengar som hon ger bort. För att inte tala om alla besök på ålderdomshemmet, flyktingförläggningen och på boendet för utvecklingsstörda. Inte för att hon förväntar sig ett tack, utan för att detta ÄR min mamma. Hon verkar må dåligt när hon inte kan ta sig upp för backen från ålderdomshemmet. Men pappa tar bilen och hämtar henne. På min mammas gravsten skulle det kunna stå: I Jesu fotspår gick jag ända in i himmelen. Ändå kan inte mamma sluta att imponeras av alla andra vältaliga och duktiga människor som verkligen uträttar något. När jag påpekar hennes storhet, så svarar hon ofta: Äsch så du pratar. Ingen kan ta det ifrån mig, mamma är en av mina största idoler. Av den enkla anledningen att hon har det naturligt inbyggt i sig. Det kristna budskapet, där ord och handling går hand i hand.

Jag ser så ofta runt omkring mig tjänandets suckar istället för tjänandets glädje. Jag önskar från djupet av mitt hjärta att jag fick presentera min mamma för dem. Att de med egna ögon fick se denna enkelhet. Där det inte är viktigt att framhäva sig själv, utan att få andra människor att växa. Det är en konst. Jag ser också skrämmande nog tjänandets roffande istället för tjänandets givande. Det är ingen fara att ställa sig sist i kön och låta andra gå före. Det finns en välsignande känsla av att inte alltid vara först eller störst. Kan det vara detta som Bibeln påtalar att den siste ska bli först?

Jag är lite ute på hal is nu, för jag vet att mamma skulle bli galen om hon visste att jag skriver detta i bloggen. Mamma har ingen dator, så jag känner mig ganska säker. Jag kan inte vara till ett hundra procent säker, för någon kan ju faktiskt skvallra och då vet jag vem som med glimten i ögat skakar allvarligt på huvudet och frågande säger: Vad ska det där vara bra för? Du är tokig du! Kan du ta bort det där är du snäll? Så får jag be alla eventuella bloggläsare i närhet av min mamma att ingå i en liten pakt med mig och inte avslöja dagens blogg för henne? Låt bli att nämna tidigare mamma-bloggar också. Hon skulle inte gilla det. Hon blir väl egentligen inte galen. Jag tog i litegrann. Hon tycker det är onödigt. Det vet jag. Onödigt att skriva om sådant. Sådana insatser gör hon ändå. Utan att skriva det på någons näsa.

Jag tycker ändå att det passar bra idag på mammas namnsdag att upphöja henne litegrann. Alla vurmar ju för Moder Teresa och tycker att hennes arbete bland fattiga och hjälpbehövande är enastående. Jag har aldrig förstått varför det ska behöva skapa avundsjuka när vi uppmuntrar och applåderar varandra för våra goda insatser. Om någon gör något bra för någon annan, så innebär det ju bara att vi alla får en gnutta bättre värld. Inte är det väl så farligt om allt strålkastarljus för en stund riktas mot en särskild person? Om den personen är värd lite strålglans, så har den säkert speglar som reflekterar tillbaka ljuset och då kommer fler mörka vrår att lysas upp. Om det är någon som blir avundsjuk, så kan personen gott ha den känslan. Den drabbar värst personen själv. Att känna lycka över någon annan person är en bra mycket bättre känsla. Avundsjuka trycker ner och molvärker. Glädje över en annan persons framgång ger bubblande glädje. Så tycker jag och avslöjar att jag inte är infödd Gävle-bo. Här har vi ett av Jantelagens divisionshögkvarter. På andra sidan av samma gata ligger det där lite trista "Lite-lagom-divisionshögkvarteret".

Strunta i det nu. Idag är det mammas namnsdag och kanske är det fler ute i bloggrymden som lystrar till namnet Inger. Ett namn med nordiskt ursprung, egentligen från det fornnordiska namnet Ingegerd som betyder gård, omgärdad, skyddad. En vacker översättning för det som jag tycker min mamma står för. Hon skapar hemtrevnad i sin gård. Den är omgärdad av blomsterprakt och skyddad av kärlek. Många är skyddade av henne, inte minst av alla förböner. Jag tillhör de få människor som har sett mina föräldrar ligga på knä på var sin sida sängen varje kväll. Fortfarande när jag besöker dem, så kan jag kika in på kvällskvisten och säga godnatt och se hur de ligger där. På knä, med knäppta händer. Det är en bland de vackraste bilder jag har av mina föräldrar. Det känns tryggt att veta att varje kväll så ber mina föräldrar för stort och smått. De kunde inte ha gett mig en bättre grund. På återseende med ett leende!

PS. Vet du, före 1901 hade Dionysios namnsdag den här dagen. Det togs då bort. Har ingen aning med vilket namn det ersattes med. Inger har firat denna dag sedan 1986, i 22 år med andra ord. Grattis alla Ingerskor!

Kris på ont och gott

Det har väl inte undgått någon att vi befinner oss mitt i en finanskris just nu. Jag har inte nämnt detta tidigare i min blogg. Jag känner egentligen att det sägs redan så mycket om denna kris i tidningarna och på TV, i lunchrummet på arbetet och på andra offentliga utrymmen, så det behövs knappast spädas på i bloggen också. Fast nämner jag det inte, så kan det uppfattas som om jag inte bryr mig och är en sådan där ytlig och världsfrånvänd person. Inte alls. Tvärtom. Fast jag sitter rätt lugnt i båten.

Inte för att jag har en massa stålar insydda i madrassen eller några andra häftiga tillgångar. Utan för att jag vet att det kommer att på något sätt ordna sig och det går alltid att jämföra ordet kris med ett annat ord, till exempel KRIS. Finanskris innebär att människor som har pengar att bry sig om, kan förlora dessa pengar. KRIS med versala bokstäver innebär att det finns människor som inte har några pengar att bry sig om. De måste däremot bry sig om att överleva den här minuten och så även nästa.

Sätter vi svälten som breder ut sig i Afrika på gungbrädan med finanskrisen, så kommer vi att märka vad som egentligen är KRIS och kris. Vi hade en liknande finanskris i Sverige åren 1990-1994. På något sätt lyckades Mr T och jag föda vårt andra barn under den tiden, flytta från Göteborg till Gävle och köpa ett eget boende. Visst, jag minns hur det sved med de höga låneräntorna. Men vi har alltid haft mat på bordet varje dag, så är det verkligen rätt att använda ordet kris? Jag vill inte på något sätt förringa den oro som många människor just nu bär på när det gäller fonderade medel och rörliga räntor. Börsen sjunker mer och mer för varje dag. Höga politiker rynkar sina pannor och försöker tänka ut snabba lösningar. Räddas det som räddas kan av de överflödspengar som vi har kunnat sätta undan i våra förråd.

Så tro inte att jag hånler åt att bankerna går omkull och att hela världsekonomin vacklar. Jag är djupt oroad över hur lätt allt kan falla och bli en enda oreda. Det visar hur skört allt är som människor har byggt upp. Det är en fara att bygga upp sitt liv kring det materiella och det ekonomiska. Helt plötsligt kan vi stå där på bar backe och se hur dollartecken, pundtecken, eurotecken och svenska kronor, med till och med kungens valspråk på, bara fladdrar iväg. Ändå är jag mer oroad över att vi inte satsar lika mycket energi och spaltmetrar på att uppmärksamma den egentliga krisen. Att tusentals människor dör varje dag i svält. Varför samlas inte världsledande politiker och försöker skjuta till all sin kunskap och beredskap för att lösa denna KRIS lika omedelbart?

Vi talar om akut likviditetskris, bolåneräntor, Riksbanken, kompletterande säkerhet, krisplan och påverkan på industrin. Inte ett ord om akut brist på mat, hundratusentals hemlösa människor i katastrofområden, bistånd, kompletterande sjukvård, rent vatten och påverkan av makthavare. Denna inställning till medmänniskor kommer i långa loppet medverka till en så stor kris att där räcker det inte med att använda tangentbordets versaler. Det kommer att bli själva prototypen av kris. En världskris. Vi slänger mat för miljarder kronor, medan människor i till exempel Etiopien, plockar små kvarglömda vetekorn på fälten för att mätta sina barn med.

Jag tycker att jag under hela mitt liv har hört landet Etiopien nämnas i fattighetssammanhang. Visst det har blivit mycket bättre under de senaste 40 åren, men ändå hör Etiopien fortfarande till ett av världens fattigaste länder. Många människor är undernärda och lider verkligen brist på vatten och hygienmöjligheter. En fjärdedel av landets befolkning lever på under tio kronor om dagen. Alltså 25 personer av 100 har under tio kronor per dag att klara sig på. För mig känns det lite svårt i sammanhanget att oroa mig för Stockholmsbörsen. Jag oroar mig mer för var och ens välstängda börs, som inte kan förmås att öppnas. Vi har egentligen inte någon finanskris att tala om. Däremot har vi en empatikris som är utbredd och farlig. Den dödar varje dag tusentals människor.

På något sätt så tror jag att vi har den finanskris som vi förtjänar. Är det kanske så att finanskrisen är något positivt som händer oss? Att den har kommit för att få oss att stanna upp och tänka efter vad som är beständigt och vad som faller lika lätt som ett korthus. Den är kanske här för att vi måste reflektera och se om de resurser vi har fått att förvalta verkligen har förvaltats på rätt sätt? Kan vi lyckas använda finanskrisen till något positivt? Har vi nu fått ett tillfälle att ställa räkneverket på noll och börja att fördela resurserna på ett mindre egoistiskt och orättvist sätt? Finns det fortfarande en chans att vända om och fokusera på det som har ett bestående värde? Jag tror det! På återseende med ett leende!

PS. KRIS kan också stå för något riktigt positivt. Kriminellas Revansch I Samhället. En kamratförening som består till större del av före detta kriminella och missbrukare. De arbetar med fyra ledord: Hederlighet, Drogfrihet, Kamratskap och Solidaritet. Idag har föreningen ca 5300 medlemmar och de arbetar för att hjälpa kriminella och missbrukare att bryta med sitt gamla liv och att åter få en plats i samhället. KRIS vill ge dem ett stabilt socialt nätverk.

Keep up the God (good) work!

Kom hem efter jobbet i stort behov av att få sitta ner i sällskap med Mr T, en kopp kaffe och något mättande tilltugg. Passade på att titta på dövas nyhetsprogram Nyhetstecken under tiden. Eller under en del av tiden. Dövas nyhetsprogram är bara tio minuter långt. Därefter följer Oddasat, samiskspråkiga nyheter , i hela 15 minuter, som följs av Uutiset, som är finskspråkiga nyheter. Finsktalande får också 15 minuter. Jag missunnar verkligen inte samerna eller finnarna deras nyheter, men jag kan tycka att det är märkligt att teckenspråket som tar längre tid att producera får 5 minuter mindre tid i TV-rutan.

Eftersom det var överkurs att se nyheter på samiska och finska, så zappade Mr T och jag igenom några kanaler och stannade på SVT24 och en reprissändning av programmet Existens. Sådana program är nästan lika ovanliga i rutan som teckenspråkiga program. Program som handlar om religion. Vi stannade kvar och såg den knappa halvtimmen som var kvar. Programmet handlade om den nya församlingen Harvest Center i Märsta och bland annat om deras ungdomspastor som hade lessnat på den gamla pingstkyrkan. Budskapet var detsamma, men med ett nytt och fräscht koncept. Församlingen växer hela tiden, till skillnad från den traditionella pingstkyrkan.

Det här med att det bildas nya församlingar är inget nytt påfund. Blickar vi tillbaka i kyrkohistorien och frikyrkohistorien, så är detta något som händer titt som tätt. Det är en del i utvecklingen. Så länge människor inte överger Gud, så får vi nog acceptera att människor känner sig bundna i traditioner och att mycket sitter fast. Så om de inte ska stupa och lägga sig ner och dö, så måste det in något nytt. Frisk luft, ny kraft och brinnande visioner. En ny församling uppstår och likasinnade söker sig dit. Så småningom blir det säkert vardag i en sådan församling också. Det finns alltid en fara där människor samlas att det blir stridigheter. Nämn en arena som fungerar smärtfritt och jag kommer att bli imponerad.

Det kan vara en smärtsam process att bryta upp och starta något nytt. Jag tror att det kan kännas svårt både för de som stannar kvar i det gamla, men också för dem som startar upp i något nytt. För fungerar inte kommunikationen eller om relationerna inte är hela, så kommer det tillfällen och saker som påminner. Sådant som hugger till inombords. Ett litet svidande stygn. Hur härliga gudstjänster det än är på det nya stället, så kan det inte täcka över allt som inte är upprättat från förr. Att helt och fullt jämna marken tror jag ibland kan vara en omöjlighet för oss människor. Då får vi helt lägga det i händerna på en som har all makt i himmel och på jord. Hos Gud Fader själv.

Tillbaka till församlingen som TV-programmet handlade om. Nytt och fräscht koncept. I det ingick att den intervjuade ungdomspastorn använde sig av engelska ord mitt i de svenska meningarna. Ord som mainstream och approach dök upp bland helt vanliga svenska ord. Jag funderade en stund på vad jag tyckte om det och kom fram till att det här nya och fräscha konceptet plötsligt blev löjeväckande och suddigt. Ni som har tittat på TV någon gång, vet ju att det går inte att knacka på rutan och säga: "Vänta lite här. Jag skulle vilja ställa en fråga". Nej, TV-programmet fortsätter och när det är slut, så är det slut.

Efter Existens följde del 111 av dramaserien Andra Avenyn. Dessutom en repris från igår. Jag följer inte Andra Avenyn, men konstaterade att ett avsnitt hade samma längd som Existens. Skillnaden är att det finns sjukt många liknande dramaserier, men det vägs inte upp med Existens-liknande program. Inte undra på att många människor hamnar i dokusåpatänket även i verkliga livet. Jag ramlar inte in på det temat i dagens blogg, utan snabbt tillbaka till ungdomspastorn och hans ordförråd. Vad menar han med mainstream? Svenska översättningen har åtminstone 3 alternativ:

Huvudström, huvudfåra

Konventionell

Ledande riktning (bildligt talat)

Jag tippar på att han menade alternativ 1: huvudström, huvudfåra. För det var väl från det konventionella han hade tagit avstånd? Konventionell i betydelsen: etablerad, traditionsenlig, tvungen och formenlig. Låter som det passar den gamla pingstkyrkan. Jag tror inte heller att han pratade om elkablar och kontakter. Fast jag är inte säker. I sin häftighet och förnyelse, så blev pastorn lite otydlig. Onödigt. Ofräscht.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad han menar med approach också. Det finns flera alternativ till detta engelska ord också.

Ansats, första försök

Inställning, synsätt, betraktelsesätt

Närma sig, ta kontakt med

Tillträde, uppfartsväg

Tillvägagångssätt, taktik

Infallsvinkel

Med flera, med flera. Hade det inte varit enklare att ungdomspastorn hade sagt vilket svenskt ord han menade? Det blir jobbigt om man förutom att ta till sig budskapet och analysera vad det betyder för mitt liv, också måste översätta de engelska orden som överraskande pluppar upp och sedan göra ett antagande om vilken översättning som passar bäst in på det ungdomspastorn menar. Detta "i tiden" häftiga sätt att möta världen känns bara töntigt, dumt och förlöjligande. Har vi inte kommit längre på två tusen år sedan Jesus vandrade omkring på jorden och han försökte på ett lätt sätt förklara Guds vilja med våra liv? Jesus använde ofta liknelser som människor kände igen från vardagen och på detta sätt förtydliga budskapet. Det hjälper tydligen inte hur mycket teologiska utbildningar och pedagogiska kurser man har gått, när det häftiga är viktigare än själva budskapet. Intressant att en enkel outbildad snickarson hade större pedagogisk förmåga än en välutbildad ungdomspastor. Nej, jag glömmer inte att Jesus är Guds son och på så sätt hade första tjing på vägledning. Men tyvärr så verkar vi kristna glömma att vi är Guds barn och att vi också har fått erbjudande om vägledning.

På tal om mainstream. Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen. På tal om approach. Det handlar inte om att bara betrakta ytan. Insidan är det viktigaste och den ser Gud, oavsett om vi är med i en gammal eller ny församling. Eller om vi inte är med i någon församling alls. Det är en häftig tanke, men inte alls ny. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det på dagen 7 år sedan som USA invaderade Afghanistan. Jag har ingen siffra på hur många människoliv som har gått till spillo under denna period. Tänk om någon kunde bryta mainstreamen och göra slut på alla krigshärdar en gång för alla. Eller använda sig av en annan typ av approach. För de senaste sju åren och hundratals år tidigare har ju inte direkt fört utvecklingen framåt. Det verkar inte ens fungera med att locka med prispengarna man får när man tilldelas Nobels fredspris.

Birgitta, Budapest, B Tommy Blir Blandad Blogg

Statistiken har några år på nacken. Siffrorna är inte dagsfärska, utan från den 31 december 2005 närmare bestämt. Siffror som visar att det finns drygt fyrtiotvåtusen kvinnor i Sverige med tilltalsnamnet Birgitta. Det finns anledning att tro att det kan vara några färre idag. Jag tror inte det har tillkommit särskilt många. I och för sig så kommer de gamla namnen tillbaka. Men det dröjer nog några år till innan nyblivna föräldrar döper sina små flickebarn till Birgitta, Annika, Rose-Marie eller Ann-Helen. Tittar vi på de nyfödda i Gefle Dagblad, så ser vi att nu gäller namn som Ebba, Elna, Elsa och Elly. Namn som för mig tillbaka på nostalgiresan och jag hamnar i tankarna hos mammas fastrar, en gammal strängmusikant och en scoutledare, som idag har den aktningsvärda åldern av 80+.

En lika gammal statistik talar också om att allt som allt så finns det 178 855 kvinnor som har namnet Birgitta någonstans i dopattesten. På så sätt hör namnet till ett av våra vanligaste kvinnonamn i Sverige. Birgitta som betyder "den höga" eller "den upphöjda". Vilken flott betydelse. Visst är det väl fascinerande att veta att någon satt på självaste nyårsafton år 2005 och samlade ihop alla Birgittor på ett och samma papper. Förhoppningsvis hade personen hjälp av en dator och ett lättletat register, så det blev tid för lite skumpa på tolvslaget.

En mycket kär och nära vän till mig har namnsdag idag. Birgitta, grattis på namnsdagen! Du får även ett blogg-grattis och det gäller alla andra över etthundrasjuttioåtta tusen kvinnor som idag smaskar bakelser. För det hoppas jag att ni gör. Är det någon gång man ska äta bakelse så är det på namnsdagar. Själv skulle jag idag välja en stor och maffig Budapest, men tyvärr jag har inte någon namnsdag idag. Jag har en massa andra namn som ingen kotte till nybliven förälder skulle välja att ge till sitt flickebarn. Ann Ing-Marie Christina. Inte ens om jag vore ett helgon, skulle någon välja något av dessa namn. Jag har min gamla moster att tacka för namnet Ann. Min mamma ville Christina, men pappa och en fem år äldre bror insisterade på Ing-Marie. Två mot en. Ing-Marie fick det bli. Ett dubbelnamn som om man tar bort sista ledet endast ståtar med ett Ing. Vad betyder det? En gammal asaguds namn.

Hur som helst, om jag bara använder initialerna på tilltalsnamnet, IM, så blir det samma bokstäver kvar som förkortningen till Individuell Människohjälp och det är inget att skämmas att bli förknippad med. Individuell Människohjälp är en känd biståndsorganisation som kämpar mot fattigdom och utanförskap. Rätt intressant att denna organisation startades före andra världskrigets utbrott och i år firar de 70 år. Återigen får jag passa på att i denna blogg säga ett stort grattis. Jag bockar ödmjukt inför denna kamp för medmänsklighet. Jag hoppas att jag med mina initialer, ekonomiskt stöd men framförallt med min person på något sätt stå upp för deras arbete och göra det rätta.

Tillbaka till dagens namnsdagsbarn. När jag tänker Birgitta, så tänker jag på min fina vän. Men jag tänker också på heliga Birgitta eller Birgitta Birgersdotter som hon föddes till. Epitetet heliga kom långt senare. Hon föddes visserligen inte in i vilken bondefamilj som helst, utan hennes pappa Birger var lagman i Uppland och hennes mamma hade Folkungaätten på sitt familjeträd. Birgitta föddes 1303 och hon växte upp i det medeltida Sverige. Hennes uppväxt präglades av att familjen, både på hennes pappas och hennes mammas sida, tillhörde den ledande politiska makten. När Birgitta var 12 år så dog hennes mamma och Birgitta skickades bort till en moster i Östergötland. När Birgitta var 13 år så giftes hon bort mot sin vilja. Hennes man Ulf var fem år äldre.

Birgitta hade redan som barn sett syner och hade en önskan om att få leva som jungfru. Hon lyckades också be sin man att leva i avhållssamhet de första åren av äktenskapet, men sedan kom åtta barn ganska så på löpande band. Birgittas fromhet smittade av sig på hennes make och de både följdes åt på pilgrimsvandringar till Nidaros, som numera heter Trondheim i Norge och till Santiago de Compostela i Spanien. Maken Ulf dog i mitten av 1340-talet och Birgitta delade upp tillgångarna till sina arvingar och till fattiga och gick in i Alvastra kloster för att leva i enkelhet.

År 1349 begav sig Birgitta till Rom. Hon var alltså 46 år gammal. Hon hade många uppenbarelser och hon var inte rädd för att peka på det andliga förfallet bland kardinaler och andra människor. Hon känns fräsch på något sätt. Hon gjorde många pilgrimsresor under de kommande åren och när hon är 68 år gammal så börjar hon vallfärda till det heliga landet. Vägen går över Neapel och Cypern. När hon återkom till Rom två år senare så var hon svag och sjuk. Hon dog strax senare i sin bostad i Rom. Idag inrymmer byggnaden kyrka, kloster och gästhem. Kvarlevorna fördes tillbaka till Sverige. Det var hennes önskan. De förvaras i ett relikskrin i Vadstena klosterkyrka. Jag kan inte låta bli att fascineras över denna kvinna, som med sina uppenbarelser och syner vågade gå ut i världen och framföra budskapet till både politiska och kyrkliga ledare. Grattis på namnsdagen alla Birgittor! Jag sympatiäter gärna en bakelse med er alla i min tanke! På återseende med ett leende!

PS. Birgitta född Birgersdotter, numera mer känd som den heliga, startade också en orden, den allraheligaste Frälsarens orden, enklare kallad Birgittinorden. Nu finns det fyra grenar, varav den svenska grenen finns i Djursholm och Falun. I Falun har jag varit och ätit en god lunch och sett mig omkring och jag kan rekommendera ett besök där. Vackert beläget och med en fridfull miljö. På tal om namn. Den här veckan gästas symfoniorkestern av en dirigent som heter B Tommy Andersson. Han tilltalas alltså B Tommy. Vad det nu ska vara bra för? Hoppas att han får ihop musiken så att det blir en bra konsert på fredag kväll. Annars kanske orkesterledningen ska lägga till en krona och satsa på A Tommy nästa gång? Jag funderar om jag får tillfälle att presentera mig som A Ing-Marie C?

En-vis-het

Jag vet att jag redan har publicerat en blogg idag. Förlåt mig om jag upplevs intensiv nu. Du som har läst och följt min blogg, vet att jag har ett mål på gång. 200 bloggar på ett bloggår. Gammal bloggtystnad ger sig till känna. Jag kan nog säga att jag hör till den typen av människor som arbetar bra under press. OK, jag gillar att ha lugn och ro, men om det kör ihop sig, så brukar jag hålla huvudet kallt och uträtta det jag ska. Den egenskapen plockar jag fram nu. Jag behöver cirka tio bloggar till på 6 dagar för att det ska bli dubbelfirande på söndag. Det kan vara lite i det stressiga laget, men ingen omöjlighet.

Nu har jag inte för avsikt att publicera bloggar hur som helst för att komma upp i ett visst antal på själva jubileumsdagen. Fast jag ser nästan målsnöret för tvåhundra på ett år och jag kommer att ge uppdraget en chans. Att publicera en blogg är ingen konst. Det finns kod för sådant där, som smarta datamänniskor tänker ut. Det är själva innehållet i bloggen som är en konst. Ytterligare en konstighet är att få in dem under någon av de fyrtionio etiketterna. Jag har varit inställd på ett dubbel-jubileum, men lägger jag till ytterligare en etikett och får dem till femtio, så kan jag hålla trippeljubileum. Jag som ser anledning till att fira lite när som helst, nickar jakande till mina små jubileumsidéer just nu. Ska försöka tänka ut en femtionde användbar etikett.

Envishet är ytterligare en egenskap som kan passa bra att plocka fram nu. Inte vilken envishet som helst. Utan den småländska envisheten. Nu tänker jag sticka ut hakan och kanske kommer det en gästrikenäve och slår tillbaka, men då må det vara hänt. Jag står för det bloggade ordet. Envisheten som fått sin ursprungsnäring ur den småländska myllan och som fått svalka sig då och då i den småländska barrskogen, den är den märkvärdigaste av märkvärdiga. Inte på så sätt att den sätter näsan i vädret, nej, nästan tvärtom. Det sätter näsan i riktning nedåt marken och stretar på. Idogt, tills det finns skäl att stanna upp och le över resultatet.

Jag roar mig en stund med att betrakta ordet envishet. Det går att trippeldela det och få tre användbara delar. En som i antal eller med en annan betoning en som i barrbuske och småländska enebackar. Enbärsdricka som vi alltid hade till jul hemma i Småland. Som bryggaren Valtersson alltid hade till försäljning i stora kaggar. Sådan dricka som Virserumsbor ute i förskingringen alltid försökte komma över till julhelgen. Vi har transporterat enbärskaggar många mil genom Sverige. Virserums bryggeri finns fortfarande kvar och finns med på listan över bryggerier i Sverige. Lite konstigt är det ändå att det numera ligger i Hultsfred och Järnforsen.

När jag var liten så var det min lågstadiefrökens pappa och mamma som hade bryggeriet. Du förstår säkert att det var uppskattade studiebesök, när hela klassen fick komma dit och det hela avslutades med att få välja varsin läsk direkt från bandet och till det serverades nygräddade bullar som bryggarhustrun bakat. Ingen tvekan över mitt val. Krusbärsläsken. Om jag någon gång dricker läsk, så väljer jag i första hand krusbär. Alternativ två: hallonsoda.

Nästa uppdelning ger ordet vis. Det blir de första tre bokstäverna när jag ska uttala mitt kära Virserum. Att uttala R är ingen höjdare för en Virserumsinföding. Jag säger Visserum och det har fungerat i drygt fyrtio år och kommer säkert att fungera i fyrtio år till. Vis kan ju också användas i betydelsen klok och det är min förhoppning att i den stora hela envisheten så ska det även ingå en klokhet, en vishet.

Sista delen, ordet het. Hellre het än kall om vi pratar väderlek. Hellre het än kall om vi pratar om empati. Hellre heta än kalla diskussioner. Givetvis hellre en het och passionerad relation än en kall och avslagen sådan. Så jag slår ett slag för ordet het och önskar att det ska vara en beskrivning av mig själv. En varm, nästintill het människa som brinner för det goda och som har tillräckligt med värme inombords att det räcker för många. Det skadar inte att någon gång då och då hälla en hink kallt vatten över sig själv, så att man riktigt kan höra hur det fräser och pyser till. Att i vissa kritiska lägen kunna känna en känsla av kyla och coolhet.

Inte så att det blir kalla handen, utan mer som ett sunt förnuft. Värdefullt också för att det inte ska bli för hett, så att man brinner upp. Ingen medmänniska har ju behov av en hög med aska. En del säger att lagom är alltid bäst. Jag håller inte med i alla lägen. Ibland tycker jag det är bra med överdoser som ruskar om och ibland är det bra att hålla sig lugn, nästintill apatisk, när alla andra sticker iväg som yra höns. Byt ut ordet lagom till ordet balans istället. Jag ska försöka få balans på min envishet till att börja med. Balans på orden en, vis och het. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det precis ett år sedan som dödsmisshandeln av en 16-årig pojke ägde rum i Stockholm. Ett år som har ägnats åt att klara upp fallet. Det har skrivits spaltmeter i tidningarna. Det har hållits häktningsförhandlingar, åtal, tingsrätt och hovrätt. Det har kommit domar. Fem unga män stod åtalade, 3 dömdes, 2 frikändes. Det som slutade i mord, slutade i domen som grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. Vilket innebär 3 års sluten ungdomsvård. Till minne av den dödade pojken så har manifestationen "Bevara oss från gatuvåldet" startats. Idag på årsdagen så går mina tankar till pojkens familj, nära anhöriga, vänner och andra som funnits i hans närhet. Men tankarna går även till förövarnas sida. Detta är en tragedi, inte bara för de närmast inblandade. Det är en tragedi för oss alla. Jag ber till Gud, precis som manifestationen heter: Bevara oss från gatuvåldet!

Atjooooooo

Jag stoppar in en lunchblogg. Ny dag, ny vecka och så en ny blogg. Solen strålar in genom fönstret. Det verkar som om den kände på sig i fredags att det närmade sig helgen och så försvann den. Solen tog säkert lite ledigt och lämnade oss kvar med blåst och regn. Nu skiner den i alla fall och det kanske är så att vi verkligen behöver den idag för att klara av måndagen. En dag då kanske många önskar att det var fredag och att en hel helg låg framför. När jag tar upp ämnet, så är det kanske lika med att avslöja att det är så bloggaren känner det idag.

Jag har inget emot måndagar. Just den här måndagen vaknade jag inte bara i sällskap av Mr T. Jag vaknade med en förkylning också. Den gjorde sig påmind direkt då kroppen vaknade på morgonkvisten och det var inte bara en natts rostlighet och stelhet. Nej, det här blir en rejäl höstförkylning. Huvudet värker så där lite lagom förkylningsspänt, ansiktets delar stretar åt olika håll, näsan känns igenkorkad och halsen är en aning rivig. Solvinet i fönstret borde få sola sig en vecka till, men jag gör kanske en provsmakning ikväll. Det är just i sådana här akuta situationer som solvinet ska fram och värmas en aning.

Detta förkylningsläge är kanske min kropps sätt att protestera mot det otroligt trista höstvädret igår. Det regnade på tvären. Sådana dagar ska thé serveras i en stor härlig kopp. En mjuk och ombonad filt ska viras runt kroppen. Bästa fåtöljen ska uppsökas. En riktigt bra bok ska öppnas, alternativ en bra film ska startas på DVD:n. Av ovanstående tips för en regnig höstdag så hann jag bara med den första punkten. Mitt morgonthé serverades i en stor, härlig handdrejad kopp med ett hjärta på. Därefter supportade tre fjärdedelar av familjen, den hockeydömande sista fjärdedelen. Vi såg en juniormatch i Läkerol Arena och yngsta tonåringens pojkvän spelade dessutom i det ena laget. I det laget som vann matchen med 5-1.

Tillagade en god söndagsmiddag. En traditionell söndagsmiddag med kött och potatis. Ibland blir det traditionella en höjdpunkt i sig. Bland tacos, lasagne, heta kycklinggrytor och allt vad det är. Vi hade precis avslutat efterrätten och stoppat in i diskmaskinen när det ganska oväntat ringer på dörren. Jultidningsförsäljare tänker hjärnan. Detta var bättre upp. Ett spontanbesök av en vän och hennes 15 månader unga dotter. Det tröttande och förlamande regnvädret utanför knuten var som bortblåst. Alltså, det hade inte slutat regna, men lilla Emilias solskensleende trängde undan allt oväder. Mr T och jag letade fram lite leksaker och så satt vi vuxna och barn på golvet och körde små rosafärgade bilar och hamrade på en snickarlåda av trä. Vuxenprat blandat med små ord som en liten solstråle förstår.

Oväntat besök betyder Gevalia-kaffe enligt reklamen. Det fick bli Zoegas skånerost. Vid spontanbesök är det inte själva bjudandet som är det viktiga. Spontanbesök blir gemenskap på enkel nivå. Man tager om man så haver, som Kajsa Warg uttryckte sig. Kaffet som blev över slog Mr T och jag på termos och fixade några matsäcksmackor och så drog vi till linedancelokalen. Vilken söndag. Hockey, middag, besök och så avsluta med tre timmars nostalgidans på rad. En massa gamla goda bitar som intensivgruppen dansade sina originaldanser till. Vi i nybörjargänget höll ihop vår grupp och varvade våra sex inlärda danser. Det känns i ända, knä och vader idag. Den normala träningstiden var alltså fördubblad. Om någon skulle be mig dubbla tiden i joggingspåret, så skulle jag bara skaka på huvudet. När det gäller linedance, så behöver ingen be mig. Jag längtar. En fördubbling är bara underbart.

Tyvärr finns det inte utrymme för någon fördubbling av lunchen, så bäst att avsluta bloggen och få en bit mat på tallriken. Solens strålar dansar på de gultonade trädtopparna. Så hade det inte varit för en hungrig tarm, så hade jag gärna hunnit ut en rask runda. Efter allt regnande i helgen, så är det inte så lyckat att kasta sig i lövhögarna. Det är annars ett härligt höstnöje. Du behöver inte vänta på snön för att skapa änglar på marken. På återseende med ett leende!

PS. Idag kalasar släkten i Norrköping och Västerås. Brorssonen fyller arton, men ingen idé att åka dit och förvänta sig tårta, för han är i Indien av alla platser på jorden. Grattis Richard! Hoppas du får någon god indisk mat idag. I Västerås firar svägerskan dubbel-arton. Inte lika långt avstånd som till Indien, men tillräckligt långt för att inte hinna dit idag. Hoppas du får en fin dag. När vi ses nästa gång, så ska du få en varm födelsedagskram. Grattis Anna-Lena!

Färskt och väldoftande

Om du inte har ätit en kanelbulle ännu idag, så har du nu knappt en timme på dig att göra det. Jag svalde just den sista tuggan och den kommer säkert att lägga sig som vadd på något opassande ställe, men är det kanelbullens dag så är det. Bara det inte är sockerkakans dag imorgon och Napoleonbakelsens dag på måndag och punschrullarnas dag på tisdag. Det måste finnas en gräns för alla sötsaker. Kanelbullar är vansinnigt gott. Alla som tycker det kan räcka upp en hand nu. Jag brukar säga att det är omöjligt att vara ledsen tillsammans med en glass, men det är snudd på att det går att mana fram samma lyckokänsla med en god kanelbulle.

Jag har ätit morotskaka tidigare idag. Just ordet morot kan verka nyttigt och sunt. Förvisso, men det är allt annat som också ryms i och ovanpå kakan som bidrar med ett välmående utseende. Jag får väl öva lite extra linedance, ta ett extra varv i stavgångsspåret eller så låta bli sötsakerna en vecka framåt. Det är värt den lilla stund av lycka som kanelbullen ger. Kanelbullens dag har vi firat sedan 1999. Det blir tioårsjubileum nästa år. Kanske det blir tio gånger större bullar då? De som startade upp det hela var något så märkligt som Hembakningsrådet. Upp med en hand alla ni som visste att det finns ett råd för hembakning. Inte en enda näve inom synhåll...

Kanelbullens dag är en kommersiell dag. En dag då bagare kan få höra lite extra klirr i kassan. Säg vilken dag som inte är en kommersiell dag. Mors Dag, Fars Dag, julafton, påskafton, fettisdagen. Kanelbullen är ett bakverk från 1920-talet, så nog tycker jag det är OK att denna lilla läckerhet får en dag om året. Den kommer ju oss alla till godo. Om du blir nyfiken på hembakningsrådet, så kan du göra ett besök på deras hemsida: www.hembakningsradet.se

Jag har en stor vit porslinskruka här hemma, som jag fått ärva av min mamma, som ärvt den av sin mamma, som ärvt den av sin mamma. Min mammas mormor använde den till att lägga nybakade bullar i och min mamma minns så väl när hon kom dit som barn och mormor hade bakat bullar. Det luktade så gott i det lilla torpet i Kuttaboda, i Åseda socken i Småland. Det var före frysens tid. Långt före kanelbullens alldeles egna dag.

Jag har fått ärva min mormors bakduk också. En stor fyrkantig linneduk. Hemvävd på ljus väv med röda inslag. Jag använder den till jul, men min mormor hade den över det nybakade brödet. Bakning innebär mycket tradition och minnen. Jag har Kuttabodareceptet på kubbar. Dessa små godbitar bakar jag alltid till semestern. Perfekta till stranden. Enkla, goda, småländska. Mammas julkakor är fantastiska. Allt från apelsinsnittar till spritskransar och vidare till chokladlöven. Moster Anna-Gretas jitterbuggare. Svärmors drömmar. Min första morotskaka bakade jag på kungens 50-årsdag. Övriga familjen rynkade näsan före provsmakningen. Morot i en kaka? Kakan tog slut i ett nafs.

Bröd är inget nytt påfund. Det är mellan fem och tiotusen år sedan som något fantastiskt hände. Det var då som människorna på många platser i världen upptäckte att vissa grässtrån innehöll frön som var goda. De åt dem säkert först som de var. Därefter kokade de dem, rostade dem och även malde dem till mjöl. Så småningom började människan baka bröd. Många år senare kom människorna i hembakningsrådet på att instifta kanelbullens dag.

Varje gång vi tänker på eller använder ordet kompis, så håller vi oss i närheten av bröd. Hur går det nu till? Förutom att vi träffar kompisen på en fika i hemmet eller på stan? Kompis är ett slangord för kompanjon eller kumpan som kommer från latinets cum som betyder med och från panis som betyder bröd. I det antika Rom var ett tecken på vänskap just att människorna bröt bröd tillsammans. En kompis är alltså någon som du kan bryta bröd med. Många kristna världen över ber också i bönen Fader Vår: Vårt dagliga bröd giv oss idag eller som den nya varianten Vår Fader: Ge oss idag det bröd vi behöver. Kristna delar också brödet i nattvarden. Som kompisar alltså.

Detta kan också ge oss en bild av att vi kan sträcka ut vår brödkorg till övriga världen. Detta kan bli en bild av hur vi hjälps åt att hela relationer och upprätta trasiga människoöden. Om vi bryter brödet och tar en tugga till oss själva men sedan räcker de andra delarna till behövande människor, så blir de också våra kompisar. Brödbrytelsen kan verka simpel. Då glömmer vi upptäckten av det lilla fröet för flera tusen år sedan. Då glömmer vi traditionen av dofter som har gått i arv från mor till dotter i många år. Då glömmer vi att ett bröd idag kan vara det som får en människa att leva imorgon. Vad kan vara mer värt än att se en kompis leva? På återseende med ett leende!

PS. Brynäs visar nu som bäst var skåpet ska stå denna hockeysäsong. Seger ikväll igen och denna gång fick Linköping åka hem utan tre poäng. Södertälje hämtade i alla fall hem två poäng. 4-3 i sudden. Bravo!