Detta kan vara en IG-blogg

Om jag tittade mig i spegeln nu, så skulle jag säkert få se ett par ögon som liknade en datorskärm eller som en avbild av ett par A4-ark. Jag har ägnat kvällen åt att rätta färdigt skrivningar och det är medaljens baksida med att vara lärare. Jag älskar mitt läraryrke. Jag älskar samvaron med eleverna och undervisningsmomentet. Jag älskar att dela livet med ungdomarna i klassrummet och samtalen utvecklar mig som människa. Jag ger dem något och jag får tillbaka tusenfalt. Jag hatar skrivningar. Även om jag inte behöver prövas själv och skriva dem, så är det en förskräcklig del av yrket. Jag hatar att behöva rätta dem och betygsättningen ska vi inte tala om. Den är hemsk, även om jag tycker att den är nödvändig.

Jag hör till dem som tycker att det kunde vara någon form av betyg långt ner i stadierna. Jag tror inte barn och ungdomar mår dåligt av att få ett hum om vad de står, bara om det görs på rätt sätt. Om det inte har gått så bra, så måste de få chans att fångas upp och vägledas bättre. Om det har gått bra, så måste de få rätt stimulans att utvecklas ännu mer. Vi vuxna vet att det går trögare och trögare att lära sig något ju äldre vi blir. Ändå har vi vuxna lärare inte förstått att det är bäst att smida medans järnet är varmt. Att ta tillvara det lilla barnets nyfikenhet och frågvishet. När barnen är som mest vetgiriga, då ska de vänta och sitta tysta och lyssna. Kanske passar en annan pedagogik bättre i unga år? Kanske måste den vuxna läraren bemöda sig med att besvara de smålustiga frågorna efter bästa förmåga?

Jag tror att många barn blir missförstådda. Hur kan det komma sig att några av de bästa sångrösterna i vårt land inte ens fick sitta med på musiklektionerna? Varför har många blivit så hämmade i sina matematiska uträkningar, därför att de hade redan svaret på uppgiften, men inte på det sättet som den vuxna läraren ville att det skulle växa fram? Hur kommer det sig att vi fortfarande har mallar på hur vi ska vara och utvecklas, så att vi i slutändan blir så likformade som möjligt? Hur många talanger och genier sorterar vi bort? Jag tycker att vi vuxna har lyckats ganska bra med att forma likadana ungdomar. Ibland så skrämmande bra att alla i en stor klass på cirka trettio elever ser exakt likadana ut. Likadan frisyr, likadant linne, likadana jeans, likadana jackor, likadana skor, likadana väskor och likadana mobiler. Deras sätt att föra sig är likadant också. Om någon skulle sticka ut i mängden, så skulle den personen anses udda. Annan frisyr är lika med en annan planet.

Okej att klädseln är lika, för vi styrs mycket av konsumtionen och modetrender. En del är snyggt, annat är skrattframkallande fult. Det är värre när åsikterna är lika. Fast egentligen innerst inne så är de inte lika, bara på ytan. Ingen skulle väl vara dum nog att säga rakt emot? Enklast att flyta med. Vad har de haft för föredömen? På många skolor finns det arbetslag. De träffas minst en gång i veckan. Där bestäms det en hel del, som inte är till fördel för eleverna. Till exempel att en del lektioner kan göras lärarlösa. Eller att mycket av informationen som förut läraren gav direkt till eleverna numera delges på en portal på datorn. Vi tar mer och mer bort det viktigaste. Mötena. Vi sammanträder bort det vi egentligen så väl vet att alla behöver. Att bli sedda och att alla behöver bli älskade. För den man är.

I mötet lär man känna varandra och jag är av den uppfattningen att ålder spelar ingen roll för respekten. Jag måste visa respekt för mina elever och deras åsikter om jag ska förvänta mig respekt från dem. Idag handlar det inte bara om att undervisa i sitt ämne. Idag handlar det om att sätta de gränser som eleverna inte har fått med sig hemifrån. Det råder en stor otrygghet idag att inte våga vara sig själv. Att spela en roll. Att vara en person hemma och en person i skolan med kompisarna och med lärarna. Vi spelar alla våra roller. Jag är hustru, mamma, dotter, syster, arbetskamrat, vän, lärare, tolk, bloggare med mera och allt detta ska rymmas i en och samma kropp. En del har det ännu jobbigare, för de spelar ofta en roll som de inte är. De spelar en roll som de inte har en uppfattning om eller som de kan stå för. De bara tror att de måste göra den rollen. Helt utan manus.

Det slutar oftast i kaos. Speciellt om trettio personer spelar sådana roller samtidigt. Då räcker det inte med att undervisa i sitt ämne. Då måste man veta vem man är som människa. Var man står och vad man har för tankar om etik och moral. Det räcker inte bara med att tänka tankarna. Man måste framföra dem, antingen i handling eller ord. Det liknar en gränsdragning. Den kan omöjligt göras på lärarfria lektioner. Den kan omöjligt göras genom dataportaler. Den kan bara byggas upp genom förtroenden och det är en konst i sig. Nu närmar vi oss sommarlov och vi behöver det. Allihop. Elever och lärare. Jag ser fram emot vilan, värmen, sol och bad. Jag önskar alla elever ett underbart sommarlov. Jag hoppas att de känner att jag kommer att sakna dem och att jag längtar redan till hösten. Inte till proven och läxförhören. Utan till eleverna och deras vardag.

Jag fick för ett par år sedan en liten gåva av en elev med några ord på en lapp. Om du någonsin funderar på varför du blev lärare, så kom ihåg att det var för att du skulle rädda livet på mig. Ikväll har jag tänkt på de orden. Skrivningarna ligger rättade och det har varit en riktig öken-kväll. Men det spelar ingen roll. För jag är lärare och jag vet att jag är en bra sådan. Oj, vad osvensk den meningen blev. Låter skrytsamt. Men jag tänker på orden på lappen och enligt dem så har jag räddat livet på en person och då har det inte varit förgäves. Jag är glad att mina lektioner inte var lärarlösa i det läget. Jag är glad att jag inte knappade ut någon hälsning på tangentbordet som skulle hämtas på någon portal. Jag är glad att jag lägger mer tid på lektionerna än på arbetslaget. Lektionerna är skapande. Arbetslagsträffarna är tidsdödande. Det är skillnad. Minns att det är bara de döda fiskarna som flyter med strömmen. På återseende med ett leende!

PS. IG i rubriken syftar på betygskriteriet Icke Godkänd. De övriga är G som i Godkänd, VG som i Väl Godkänd och MVG som i Mycket Väl Godkänd. Det finns också ett streck. Alltså sämre än IG. Jag orkar inte ändra rubriken. Detta kan vara en streck-blogg...

Vem är det som dånar?

Denna lilla blogg-berättelse hände för inte alltför längesedan. Det var vid den tiden då det i almanackan stod pingst och naturen formligen exploderade i grönska. Ett gift par hade för avsikt att vila sina trötta kroppar och njuta av en kopp kaffe med tilltugg på sin altan inte alltför långt härifrån. Denna lilla berättelse skulle säkert kunna utspela sig helt nära och även långt borta. Några veckor innan pingsten så hade paret sett en gammaldags, men nytillverkad liten emaljskylt med texten: Varning för grannen. De hade muntert dragit på läpparna och tänkt att en sådan skulle de kunna sätta upp på skoj. Så där lite lagom skoj, i nivå med att bädda säck på läger. Paret köpte inte skylten, inte på grund av att den var för dyr, för den kostade endast trettiofem svenska kronor. De avstod köpet med omtanke om grannen. Det vore trist om grannen skulle få se den och missuppfatta budskapet. Grannen skulle kunna ta illa vid sig och se, det ville absolut inte det gifta paret. De var av den åsikten att frid och ro skulle få råda i grannskapet.

Detta med det avböjda skyltköpet var några veckor före pingsten. På självaste pingstdagen önskade paret få njuta av helg, budskap, grönska och fika. Plötsligt hörs ett dån. Eftersom paret var någorlunda insatta i varför pingsten firas, så trodde de för ett ögonblick att dånet var orsakat av den helige Ande. Det står i Bibeln i Apostlagärningarnas andra kapitel: "När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala."

Det var i och för sig inte så många samlade, det var bara det gifta paret. En man och en hustru. Det gifta paret både hörde och kände ett kraftigt dån. Det fyllde inte heller hela huset, eftersom paret hade slagit sig ner ute på altanen. Tack och lov inga eldstungor heller. Inte ens grillen var laddad och klar. Ingen av dem började tala främmande språk. Även om orden som vällde upp inombords var lite obekanta för det gifta paret. Men va tusan... Va sjutton? Lite häftigt kändes det ändå för en liten mikrosekund att pingstdagen blev så verklig, men häftigheten försvann på ett ögonblick för paret. Det var inte alls den helige Ande som dånade på. Det var grannens högtryckstvätt.

Om de inte hade vetat det, så hade den där Ande-upplevelsen kunnat fortsatt precis som det också står i Bibeln, fast i Johannesevangeliets sjunde kapitel där Jesus säger så här: "Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger. Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom." Nu visste det gifta paret att det var inte Andens levande vatten som strömmade fram, utan det var återigen resultatet av grannens högtryckstvätt. Det gifta paret drog upp fötterna från golvet och de fick istället känslan av Noa och hans ark. Ett par flugor, ett par fåglar och så grannens katter skulle de kanske kunna få med sig i båten, men det var inte aktuellt med någon ark. Det var pingstdag och grannens högtryckstvätt fick jobba hårt med markis, takrännor, golv och staket. Paret efterlyste en paraplyuthyrning för altansittande fikagäster, men någon sådan fanns inte att tillgå och de bestämde sig för att fly in i tryggheten med stängd altandörr. Synd på en så underbart vacker och varm försommardag. En pingstdag som gjord för vila och fika på altanen.

Det står i Gamla testamentet, fortfarande i Bibeln alltså, att Anden ska komma som ett vårregn, som vattnar jorden. Denna pingstdag kom istället grannen med en högtryckstvätt som vattnade hela parets altan inklusive dynor och möbler. Jorden strax utanför var fortfarande torr som fnöske och paret önskade av två anledningar att det skulle komma riktigt regn från himlen. Det skulle den torra marken behöva och så skulle säkert grannen, han högtryckstvättsmarodören, sluta upp med sina tokerier och gå in och dra igång sin musikanläggning för fulla spjäll. Det blir det gifta paret i alla fall inte blöta av. Det kom inget regn... Marken torkade än mer i takt med att altangolvet vattenfylldes.

Paret bestämde sig där och då att nästa gång de såg en emaljskylt med texten: Varning för grannen, så skulle de inte tveka till inköpet. Även om inte denna lilla incident inträffar någon mer dag, pingstdag eller ej, så ska skylten kunna bli ett monument, ett minne, av denna pingstdag. Vilken pingstdag som helst. Varsomhelst. För det gifta paret var överens om att grannar som liknar denna finns det överallt. De går inte att undvika. De går inte att förskansa sig emot. Det går inte att välja och vraka. Det går bara att försöka varna, genom att på skoj och numera på blodigt allvar, beroende på vilken typ av dag det är, sätta upp en fin emaljskylt. Väl värd sina tre guldtior och en femma. Alternativt sitta i regnställ med sydväst och gummistövlar. Fast då funderar väl grannen om det gifta paret helt har fått dåndimpen. Vem vet, då skyndar han sig kanske att köpa en liten fin emaljskylt med texten: Varning för grannen! Med all rätt, för vem sitter i regnställ ute på altanen på försommarens varmaste dag? Då solen skiner från klarblå himmel. Snacka om knäppt folk det finns... Högtryckstvättande pedanter blir i sammanhanget helt normala. På återseende med ett leende!

PS. Pingst och hänryckning hör ihop. Har du ryckt dig hän under pingstens tid? Eller som vi säger i Småland... gå dän. Det passar mer in på parets upplevelse på altanen. Dänryckningens tid. Dän från dån, vatten och altanfika. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Eller ska paret helt enkelt sätta ner fötterna i vattnet och säga till grannen: Gå dän! Fast med svensk översättning: gå bort därifrån! Fortsättning följer...

En katt- och råtta-lek, utan katt tyvärr...

Pingstafton har hunnit gå över till pingstdag och det är inte hänryckningen som har hållit mig vaken, utan det är hockeyn. Ryssland-Sverige. Vilken härligt intensiv match. Nedrans att Ryssland skulle ta alla poäng, i en match som jag anser Sverige var värd att vinna. Återigen kan jag bara konstatera att livet inte är rättvist. Nu är det ingen fara på taket eller snarare på hockeyisen, eftersom Sverige redan är klart för kvartsfinal. Hoppas att det blir ett nytt möte med ryssarna och att svenskarna då har den här förlusten i färskt minne. Alla blåmärken som ryssarna har åsamkat kanske fortfarande ömmar, så att de skapar revanschlusta. Häftigt att se Gävle-sonen Niclas Bäckström i lagkaptenströja och inte nog med det. Han har utvecklats och blivit ruskigt duktig. Het på isen, cool i TV-studion. Bara att gratulera till att det går att lyckas. Lite o-gävliskt och antijantiskt så gläds jag med honom.

Pingstaftonens morgon började med frukost på altanen. Mr T och jag hade slitit oss från kökspyssel på pre-pingstafton, det vill säga i fredags och tog fram lite möblemang på altanen. Den var nyskurad och avtvättad, så det var bara att bära ut dynor och brickor. Vilken härlig start på en härlig dag. Fågelsången var så intensiv, precis som solstrålarna. När det är 20 plusgrader på morgonen i altanens skuggiga avdelningen, då förstår man lätt hur resten av dagen ska bli. Nästa gång jag tittade på termometern var då vi satt med ett glas rött och premiärnygrillat kött. Då visade termometern också 20 grader. Fast då var klockan runt sju på kvällen. Fåglarna sjöng fortfarande. De vet absolut om att det är pingst. De är hänryckta utan dess like.

Mr T och jag vet också om att det är pingst, så lite tungt kändes det att efter melodikrysset sätta igång med dagens göromål som givetvis gick i kökets tecken. Eftersom det var strålande solsken så monterade Mr T möblemanget utomhus med bar överkropp. Något han har känt av under hockeyn ikväll. Lite usken som vi säger i Småland. Frusen är kanske ett mer bekant ord. En rökig whiskey gjorde susen. Det hjälper mot många krämpor. Dock inte mot hockeynederlag. Whiskey ska tas mot krämpor, inte som tröst. Kom ihåg detta. Det är en världsvid skillnad. Ju rökigare desto bättre tycker jag. Pratar vi whiskey får det gärna vara hur rökigt som helst. Pratar vi cigaretter så plockar jag fram No Smoking-skylten snabbt som katten.

På tal om katt, så skulle vi behöva en just nu. Vi som är trötta på kvarterets katter som ligger och gonar sig i våra utemöbler. De lämnar katthår på dynorna till förtret för två av familjens extrema kattallergiker. Vi brukar göra en liten vänlig men bestämd kattrusch och jaga bort dem. De springer iväg med slokat huvud och tycker säkert att vi är ogästvänliga. Så det är tveksamt om de skulle kunna lockas tillbaka med lite kiss-kiss-snack och mjau-lockande. Inte ens katter går väl på en sådan radikal omvänd inställning. Så vi får stå vårt kast. Vi har haft vår chans till att ha katt och vi ska inte bli så snabba i fortsättningen på att jaga iväg dem. Okej, det finns gränser. De får fortfarande inte ligga och spinna i våra utedynor, men på tomten och vid gränsen ut mot skogen får de gärna patrullera. För de håller mössen borta.

För några år sedan så hade vi besök av en liten skogsmus. Det var vinter och smällkallt ute. Ett tjockt snötäcke låg utanför huset. Vi vaknade en lördagsmorgon av ett litet trippande, tisslande och tasslande. Det var inte av små barnafötter. Nej, mycket mindre fötter än så. Vi talar om centimeterstora fötter. Fötterna på en mus. Den ilade omkring i ventilationssystemet hela dagen. Helt omöjlig att se eller få tag på. Vi hade fullt upp med att följa den från rum till rum och ifrågasätta hur den hade lyckats komma dit. Natten kom. Det kändes inte bra att lägga sig med vetskapen om att vi hade fått en femte inneboende i huset. Vi lyckades somna, men blev abrupt väckta av att den äldste tonåringen kom inrusande med budskapet: den yngsta tonåringen skriker i sitt rum. Tydligen var skriket så otäckt att inte ens den i vanliga fall modiga äldsta tonåringen vågade sätta in huvudet för att kolla anledningen till skriket.

Anledningen var en liten mus. Den yngsta tonåringen satt vettskrämd i sin säng med täcket uppdraget till hakan. Med ena handen pekande och i mycket uppskrämd ton: DÄR! Mycket riktigt, där satt en liten filur. Oförskämt söt med plirande bruna ögon och skakande kropp. Den var livrädd. Räddare än den yngsta tonåringen. Den hade trillat ner genom ventilationstrumman i taket och ner på ett inslagspapper som låg kvar på golvet. Tonåringen hade fått en present av en kompis med anledning av sin födelsedag dagen innan och det papperet var inte kastat i återvinningen. Tonåringar har sakerna på golvet ett tag först. Det är en oskriven lag och en kod som ingen förälder ännu har lyckats knäcka. De har kanske en inbyggd känsla för mus-varning. Sådant som vi vuxna har växt ifrån och inte förstår oss på.

I detta fall var det ett lysande hjälpmedel för att vakna vid musinvasion. Det prasslade till i papperet och yngsta tonåringen vaknade till. Tände lampan och DÄR... En mus! Ett skrik! Så var jakten igång. Mr T och jag lyckades fånga in den i en hink. Vi tog kort. Ett bevis på att det verkligen var sant och inte en dröm. Det var faktiskt mitt i natten. Även ett bevis på att de är otroligt söta och vi fylldes en stund av mus-empati. Så där mitt i natten var ingen av oss kapabla att ta död på den lilla stackaren. Vi lät föra den ut i den smällkalla vinternatten och kanske tog kylan och bristen på mat kål på den på ett mycket smärtsammare sätt än ett klubbslag mot huvudet.

Den här gången, nu i vårtid, så kunde vi först inte ta den yngsta tonåringen på allvar. Vi trodde nämligen att hon yrade, eftersom hon legat hemma från skolan i hög feber och med influensaliknande symtom. Ont i halsen, hosta, ont i huvudet och i resten av kroppen. Jag talade lugnt med henne och tänkte att hon lugnar säkert ner sig, men jag upptäckte att hon var redan lugn. Jag försökte tolka om hon uppvisade feberyra, men hon verkade onormalt vaken. Fast några mus-ljud kunde jag inte höra. Med frågan: Är du verkligen säker på att du hörde något? så gick jag och la mig igen. Någon minut. Sedan kom ett nytt rop. MAAAMMAAA! Nu hörde jag. Jojo, det var en inkräktare någonstans. Men var? Så började ett sökande och jagande och ibland fick vi en skymt, men sedan hittade den lilla rackaren ett gömställe igen. Så smet den in i en nästan stängd garderob och ner i en lucka med öppning för vattenavläsaren. Så kanske flydde den in till grannen i parhuset där vi bor?

Vad göra? Trötta, nästan illamående, med vetskap om en ny arbetsdag så småningom, så gillrade vi en fälla. På den plats där vi sist såg den smita iväg. På morgonen ringde vi vicevärden och fick veta att den familjen hade också haft ett litet musbesök. Vi trodde det var Anticimex som skulle anlända men tydligen var det en muskonkurrerande företag som heter Nomor. Råttgift, nya fällor och varningstext att råttgift är utplacerat i denna fastighet. Bekämpningsmedlet Difenakum med registreringsnummer 4249 är utlagt i hemmet och det känns som om vi är med i inspelningen av Ghostbuster 4. Motgiftet är Vitamin K1 och vid misstanke om förgiftning så ring 112. Nu är det allvar. Vi mot mössen. De hittar tydligen in i ventilationen och springan behöver inte vara på många millimeter. Om de inte vore så förbaskat söta. Just nu är läget lugnt och ingen mus har synts till och inga spår av den heller. Den blev kanske så rädd av skriket att den dog av en hjärtinfarkt?

Låt bli att gnola på låten: Var bor du lilla råtta? I en hatt. Vad gör du klockan åtta? Jagar katt. Hur många ungar har du? Sjuttiotvå. Hur mår din gamla far, då? Si och så. Vad gör din fru Louisa? Steker glass. Vad vill du ha att spisa? Korv och jazz. Vad vill du ha att dricka? Smultronbål. Vad har du i din ficka? Fyra hål. I dagsläget är det inte roligt. Vänta även med Klas Klättermus-visan. Tills vi har blåst faran över. Känner du till någon katt som inte har registrerat att den har blivit bortjagad härifrån, så kan du väl ta med den och komma på besök? det blir färsk mus på katt-menyn och vi övriga kan få kaffe och nygjorda chokladbollar. Mumsfilibabba! På återseende med ett leende!

PS. Glad pingst! Tid för bröllop, konfirmation och festligheter av alla de slag. När katten är borta så dansar råttorna på bordet. Vi vet hur det är... Hänryckta och glada ska vi vara. Pingsten är härlig! Både i naturen och budskapsmässigt! Bara mössen dansar någon annanstans!

Björn Borg klev ur provhytten...

Igår hade jag ett hedersuppdrag att utföra. Det skulle inköpas kostym. Inte till Mr T den här gången, utan till äldste tonåringen. Om en och en halv månad ungefär, så är det dags för studenten. Studentmössan har redan kommit. Den ligger och väntar på att bli framplockad ur sin kartong. Den vita färgen är vitare än vit och den svarta skärmen blänker. Ett litet tunt ljusblått band runtom, som är signifikativt för den idrottsinriktning som kostymköparen har gått i tre år. Nu kan nedräkningen för dessa år snart börja och innerst inne är det nog lite blandade känslor, även om det mest kommer att kännas som en befrielse. Tre år på lågstadiet, tre år på mellanstadiet, tre år på högstadiet och så tre år på gymnasiet. Hade det blivit ett år till på något av de olika stadierna, så hade det varit ett år för mycket. Sista halvåret på varje stadie har varit ett halvår för mycket.

Snart blir det sjungom studentens lyckliga dag och då ska det vara finkläder på. Återigen fick mamma vara med och de stunderna är inte så många nu för tiden. Äldsta tonåringen står mer och mer på egna ben och jag ser det som att föräldrarskapet har varit relativt lyckat. Jag gläds att livet fungerar bra för äldsta tonåringen och jag gläds över att han fortfarande vet var jag och Mr T finns och att vi ibland får rycka in och bistå med lite hjälp. Men som sagt, tillfällena blir färre och färre. Så jag försökte dölja min förtjusning och lite Maria-likt tog jag det till mig och bevarade det i mitt hjärta. Det var lite trist för den snabbt invaderade våren gjorde tonåringen till en uppsamlingsplats för allergier och totalt igenkorkad i andningssystemet, trots nässpray, tabletter och inhalator, så gjorde vi entré i köpcentret. In och ut i ett par affärer för att sedan hamna i ett kostymparadis och det bästa av allt: vi lyckades få en expedit som var som klippt och skuren för expedit-yrket.

Hon borde få en blomma i tidningen, men nu blir det en stor vacker blogg-bukett som tack, för hennes insats var heroisk. Hon var precis allt. Ung (tog studenten förra året), modemedveten, alert, hjälpsam, trevlig. Jag kan fortsätta i all blogg-evighet. Hon lyckades förvandla den äldsta tonåringen från en träningsklädd ranglig allergitrött kropp till en stilig ung man som såg så snygg ut att många blickar riktades mot provhyttens öppning. Han påminde om en ung Björn Borg, fast enligt den bloggande modern mycket snyggare. Jag varnar nu för att den blogg kan bli dryg och drypande av stolthet. Jo, för det kände jag. Stolt som bara en moder kan vara. Svart kostym med snyggt snitt, ljusblå skjorta och med matchande slips. Han såg ut att höra hemma på Café Opera, men det känns inte viktigt för mig. Det viktigaste är han han får ett liv han blir nöjd med och att han ska klara av att vara sig själv. För han duger. Mer än väl.

Det är många ungdomar som idag inte känner att de duger. Vad har vi skapat för värld, där så många unga människor inte känner att de får plats eller att de inte duger som de är? De är inte starka och stolta för dem de är, trots att de inte ens har hunnit ut ur gymnasiet. Det är skrämmande att vi inte har kommit längre i detta välfärdssamhälle. Det brister någonstans. Jag önskar att alla ungdomar, även mina egna närmaste tonåringar, ska få uppleva en trygg modersfamn eller fadersfamn. En famn som i omtanken vaggar dem och som i handlingar och ord talar om för dem att de är fina och värdefulla. Ja, vackra som pärlor och ädelstenar. I mina ögon, i vuxnas ögon och i Guds ögon.

När kostymen är använd och mössan har slängts i luften ett oräkneligt antal gånger, så är det sommar. Sommar som inte följs av ordet lov. Nu väntar sommarjobb och jobbsökning i kombination med väntan på antagningsbesked till högskolestudier. Inget bestämt för framtiden men många pusselbitar som ska läggas på plats. Var sak har sin tid. Nu är förnöjsamhetens tid att det blev så bra med kostyminköpet och att det hela förlöpte så smärtfritt. Det kan vara en plåga att verkligen leta efter något. Enklare att bara strosa omkring och fönstershoppa. Då ramlar man alltid på något fint och roligt. Har inte testat, men undrar om man kan lura sig själv och ta med sig själv på en lite stros-shoppingrunda och inte på något sätt avslöja hur panikslagen man egentligen är? Den här gången avlöpte allting väl och vi hann inte ens bli trötta. Det var för att vi lät förståndet vinna och lät bli att spana efter snyggskor. Vi var överens om att det tar vi en annan dag. Kanske det blir en sådan där perfekt stros-shoppardag. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det 24 år sedan som bröder Herrey vann Eurovision Song Contest med låten Diggi-loo Diggi-ley. En låt som min gymnasieklass sedan gjorde ny text till och framförde på den stora studentbalunsen på Stadshotellet i Vimmerby. Texten är kanske censurerad och hemligstämplad, alternativt insorterad under preskiberade ungdomssynder. Jag minns den inte, så den gav inte något större intryck i mitt liv. Jag minns bara att det var helt otroligt kul med studenten. Precis som det ska vara. Sjungom studentens lyckliga dag... Inga stormar än i vårt sinne bo,hoppet är vår vän,vi dess löften tro...

Avkopplande tips!

Sköna maj är välkomnad och insjungen. Idag har Mr T och jag sprungit ikapp våren. Vi lämnade skruvdragaren och de båda tonåringarna hemma och drog söderut. Passerade Dalälven och närmade oss studentstaden Uppsala. Nordens äldsta universitetsstad faktiskt. Uppsala hette tidigare Östra Aros. Det som idag kallas för Gamla Uppsala hette tidigare Uppsala. Östra Aros var då Uppsalas hamn, alltså Gamla Uppsalas hamn. Låter det krångligt och invecklat? Det kanske det är också och förklarar varför Västra Aros nästan har behållt sitt gamla namn, Västerås.Bloggaren är mycket historiskt intresserad och då är dagens Uppsala en liten guldgruva att gräva upp historiska fakta i.

Dagens ärende var inte att historiegotta oss. Dagens innehåll styrdes helt av avkoppling. Mr T och jag ansåg oss värda en utflykt. Bort från skruvdragaren. Mr T har på den senaste tiden sett ut som en variant på Agent 007, det vill säga James Bond. Hantverkare 001, det vill säga Mr T. Inte med rätt att döda som 007, utan med rätt att renovera. Jag tror inte att det finns en skruvsort som Mr T inte har sett den senaste fyra veckors perioden.Idag satte vi oss i bilen. Upp med antennen. På med radion. Melodikryss. Lite knepigt ihopknåpat idag, Anders Eldeman. Ny motorväg och i ett enda svisch, i laglydig hastighet, närmade vi oss Uppsala. Svängde av E4:an vid skylten Gamla Uppsala/Storvreta.

Vi var på väg till ett utflyktsmål som jag bliv tipsad om av en arbetskamrat. Fullerö Backe. Ett naturreservat och tillika fornminnesmärkt. Boplats från järnåldern. Vi hamnade på historisk mark alltså. Historien kom i skymundan för platsen var ett paradis med backsippor och gullvivor. Ett hav av backsippor. Tänk dig en matta av vitsippor. Du vet hur vitt det är. Byt ut vitsipporna mot de lila backsipporna och du får en annan matta. Det var helt fantastiskt. Mr T och jag försökte hitta en fläck som inte var backsippetäckt. Vi la ut vår filt och så öppnade vi matsäcken. Det var där vi hann ikapp våren. Fåglarna sjöng. Solen sken. Blommorna överväldigade oss. Vi drog av oss så mycket kläder vi vågade utan att verka utmanande och så låg vi där och bara kände hur härligt livet är utan skruvdragare.

Solen tog tag i vår vinterbleka hud och det kändes så gott. Lite påtår från kaffetermosen och så en strosning i omgivningarna innan vi hittade tillbaka till bilen. En känsla av dåsighet infann sig faktiskt. Det tar faktiskt på kroppen att bara njuta också. Våren tog tag i oss, precis som vi tog tag i den. Vi kvicknade snabbt till då vi anlände till tips nummer två. Detta tips har jag fått från Anna, en kär vän. Jag blogg-skickar-det-vidare. För det visade sig vara ett mycket bra och roligt tips. Fullerö Handel. Ett paradis för de som har renoverat kök eller någon annan vrå hemma. En handel överfull av många fina inredningsdetaljer. Både för inomhus- och utomhusbruk. Det blev blomkrukor, ljuslyktor, tallriksunderlägg, en bordslöpare och mattor på metervara.

Mr T och jag tog ett första varv bara för att gå igenom sortimentet. Försökte bilda oss en uppfattning om vad vi ville ha och vad vi tyckte skulle passa. Första varvet tog tid. Det fanns så mycket fint. På andra varvet utrustade vi oss med varukorgar. Så började plockandet och tänkandet. Det var ett ytterst roligt moment. Jag tog ett snabbt extravarv eller var det egentligen två? Jag avslutade med att konstatera att hit måste vi åka fler gånger. Jag vet inte om det är möjligt att gå in i en sådan affär och bara titta. Jag är tveksam. Det var inte hutlöst dyrt. Det var så där skäligt lagom. Kul att få lite idéer också för sådant som vi redan har hemma, men som vi kan använda annorlunda. Hem och gå igenom lite i skåpen med andra ord.

När Fullerö Handel var avklarat hade både Mr T och jag kunnat åka norröver igen. Pigga på att komma hem och inreda. Det var dock dags för lite matintag och vi tog oss in mot Uppsala. Alltså den del som förr kallades för Östra Aros. När vi hade ätit så kunde vi inte låta bli en sväng till IKEA. I Sveriges fjärde största stad så är IKEA större än i Valbo norr om Dalälven. Eftersom det är större så finns fler artiklar uppskyltade och ska jag vara ärlig så verkar idéerna lite mer framåt i Uppsala än i Valbo. Det finns utrymme för att visa vad man kan använda de vanliga Billy-grejerna till. På annorlunda och lite mer djärva sätt. Några grejer hamnade i kundvagnen, som har varit restnoterade på hemmaplan. Kändes bra att kunna åtgärda detta. Utanför IKEA var ett stort område i uppbyggande. Ska det bli ännu större affärsområde än det redan är?

Så är ju fallet i Valbo. Där ska det byggas affärscentra på traktens mest bördiga åkermark. Det är helt ko-ko och bombat. Det är säkert inget nytt fenomen. Under många av Sveriges köpcentran finns säkert utomordentligt fina åkertegar. Numera dignar inte rågen, utan varuhyllorna. Mr T och jag fortsatte till Biltema. Det ska etableras i Valbo inom kort. Ute på åkermarken. Jag är kluven. Trots att Biltema är ett bra varuhus. Namnet felorienterar. Där finns inte grejer enbart till bilen. Där finns grejer för de flesta områden. De har grejer till elinstallation, kakelsättning och hushållsgeråd. Säkert flera typer av skruvdragare också. Jag kollade inte så noga, eftersom detta var den stora skruvdragar-fria-dagen.

En hel busslast med pensionärer klev ut på rastplatsen där Mr T och jag hade stannat för en liten fikapaus på hemvägen. Den annars ganska öde rastplatsen fylldes av liv och kaffedrickande och det var som ett enda stort mingelkaffeparty. Vi hade kunnat stanna där en stund till, om det inte var för att vi faktiskt längtade hem för att ta tag i penslar och målarburkar igen. Sedan finns det ju en deklaration att ta tag i också. För Skattemyndigheten har väl ingen klausul med förståelse inskriven, för sent inkomna deklarationer på grund av köksrenovering? Tror inte det.

Bäst att ta tag i siffrorna så att de blir nöjda. Hoppas att de har gjort något nytt trevligt tillägg i år som till exempel avdrag för snygga ljuslyktor eller trevliga glasburkar med lock. Har de kommit på dessa lysande avdrag, så kommer nog allt att ordna sig. Det kommer nog att ordna sig utan avdrag också. Det mestar ordnar sig. På ett eller annat sätt. Med lite tips från vänner som Anna, så finns det inte så mycket kvar att deklarera. Inte när Ingvar Kamprad har fått sin del. Fast vi har en nytt fräscht kök och det är mysigt. Den glädjen kan inte ens Skattemyndigheten förstöra. På återseende med ett leende!

PS 1. Det kan verka som jag inte är någon vän av skruvdragare, men den uppfattningen måste jag omedelbart dementera. Skruvdragaren är en av våra bästa vänner. Fundera inte ens på att börja renovera ett kök utan att ha skaffat en ordentlig skruvdragare. Då är halva jobbet redan gjort. Hela jobbet är gjort då du har en hantverkare à la Mr T. Med rätt att renovera.

PS 2. Igår vann dessutom Hille sin seriepremiärmatch borta mot Hofors. Mr T och jag var där i regndiset. Det hade varit roligare om lite fler av spelarna hade tänkt fotboll och inte bara tjongat fotboll. Fast det blev vinst till rätt lag så jag får fortsätta att hoppas att träningarna framöver kan innehålla lite fotbollstänk och strategi, så det blir lite publikvänligt. Sedan bör lagspelare låta bli att snacka till sig gula och röda kort. Det borde finnas något slags blixtlås till alla munnar. I kombination med tandskydd vore det riktigt användbart. Hilles målsättning är att spela rolig fotboll. Igår kväll var den varken rolig eller speciellt fotbollsaktig. Jag tycker de ska sätta ribban högre och satsa på att vinna serien. Det skulle gå om de tänkte fotboll också. Jag inbillar mig det i alla fall, även om det inte har lyckats för Östers IF. Fast de vann mot Torslanda borta i söndags. Malmö hemma nu på tisdag. Fortsättning följer...

Listigt

Kungen fyller år, så egentligen borde jag stå upp och blogga, men kungen får ursäkta. Jag orkar inte stå en minut till nu. Konung Carl den sextonde Gustaf får nöja sig mig en blogghyllning och att jag sänder mina tankar till honom och hans familj nu. Givetvis önskar jag att han har haft en trevlig födelsedag. Sextiotvå år blir han idag. Såg en skymt av honom på TV-nyheterna. Han stod på en pult på borggården och tog emot blommor och folkets hyllningar. På hans högra sida stod sonen, Carl Philip. Båda två bar uniform och de smälte fint in i omgivningen. Vaktavlösning och armémusikkår. I ett slottsfönster stod resten av familjen och beskådade det hela. Kungen fick alltså några minuter av min tid genom TV-nyheterna. Att åka till Stockholm och se det hela live var inte att tänka på. Vi har ett köksprojekt att slutföra här hemma.

Det är inte slutfört. Ändå har det kommit så långt att ikväll så sitter det gardiner i fönstren och det står nya fönsterlampor på fönsterbrädorna. Mr T och jag tog oss en kvällspromenad och den inleddes med en glutt upp mot köksfönstren och den avslutades likadant. Promenaden däremellan var ett enda stort konstaterande av hur trötta vi är nu. Kroppen består av senor, muskler, ben,hud och fästen som vi i vanliga fall inte har så mycket fokus på. I dessa dagar känner vi av varje liten millimeter av kroppen. Är det inte trötthet så är det värk. Är det inte sveda, så är det blåmärken. Den fysiska smärtan är uppenbar, den psykiska tröttheten är också påtaglig.

Ändå känns det som vi har nått ett slags målsnöre ikväll. Tänk vad gardiner är fantastiska. Du kan renovera kök för tusentals kronor och sedan är det ett par meter tyg som sätter pricken över i:et och gör det hela till ett rum. Dessutom lurar de omvärlden att allt är klart och genomgånget. De vet inte vad som väntar bakom panelgardinerna. Nu är vi framme vid list-momentet. Lister vid taket. Lister under skåpsdörrarna. Lister vid golvet. Täckbitar och golvfronter. Nu ska det fixas lite här och där. Det är vid detta vägskäl på köksrenoveringens resa som många ger upp och låter åren gå. Ett liv utan lister. Känner jag Mr T rätt så kommer inte han att sälla sig till den gruppen. Han kommer att göra det hela färdigt. Han nöjer sig inte med att vara halvnöjd. Han vill vara helnöjd.

Igårkväll fogade vi mosaiken. Vilket slit. Mr T tog i för kung och fosterland. För en ännu 61-årig konung och för Sverige. Vi kom i säng halv två. På natten. Upp med tuppen igen idag. Elektrikern Bosse skulle dyka upp på morgonkvisten och dessförinnan var Mr T iväg och shoppade material. Byggvaruhusen öppnar då tuppen gal. Hårt arbete i kombination med för lite sömn ger det tillstånd vi nu befinner oss i. Ikväll har vi firat med mat och rött vin. Allt är inte klart. Vi som lever mitt i alltihop vet och ser att det är mycket kvar, men om vi minns tillbaka, så är det osannolikt hur det har sett ut. Det är lika osannolikt som hur fort det ändå har gått och hur lätt vi ändå har vant oss vid att leva primitivt. Att sätta sig ner och titta på alla digitalbilder är som att kastas tillbaka tusentals år, men det rör sig om några enstaka veckor av årets femtiotvå.

När jag får lite mer tid så funderar jag på att göra en bild-blogg. Ett slags fotoalbum genom hela denna galna köksrenoveringstid. Fast Mr T och jag förstår inte själva hur allt har förändrats på några veckor och hur vi har överlevt genom alla typer av damm. Nerrivna-tapeter-damm. Gammalt-kakelfix-damm. Nya-gipsskivor-damm. Spackelputsnings-damm. Byggdamm. Kartong-damm. Vi förstår inte heller att allt runt omkring har kunnat flyta på så bra. Matlagning och diskning utan kök. Det har nästan fungerat så bra att det har infunnit sig en ovana att använda det nya riktiga köket. För nu går det verkligen att använda det nya köket. Vattnet rinner i kranen. Både varmt och kallt. Hällen fungerar. Ugn och mikro likaså. Diskmaskinen är på plats. Vi har letat fram alla instruktionsböcker.

Instruktionsböcker behövs. Om du ska renovera kök så håll noga reda på alla instruktionsböcker, så de inte åker ut med allt återvinningsmaterial. En häll går inte att vrida igång. Det finns inga vred. Nu ska det bara nuddas med fingertopparna. Nuddar du rätt, så går det ohyggligt snabbt och med jämn tillagningskapacitet. Det går att tidsinställa en värmekälla och när hällen ger ifrån sig ett pip-ljud, då är det klart och värmen stängs av. Nu ska inte min glömska behöva resultera i gröna ägg någon mer gång. Bara vi får kläm på instruktionerna så ska det säkert bli mer än ägg. Imorgon ska ugnen brännas in och därefter ska den gå grädda muffins-buffé.

Imorgon ska det bli muffins-kalas. Delar av släkten kommer på besök på lite eftermiddagsfika. De komma från öst och väst. Fast egentligen från syd och väst. Några, närmare bestämt fem stycken, åker nästan femton mil för att se vårt nästan-färdiga-om-det-inte-vore-för-alla-saknade-lister-kök. Nåja, de åker inte enbart för vårt kök. Fast lite nyfikenhet kunde nog ändå anas när de ringde och frågade om vi hade tid. Hade de frågat för några dagar sedan, så hade det varit tveksamt. För då gick mycket tid åt att bara forcera framåt.

Nu har vi som sagt nått ett målsnöre och vi slår av lite på takten. Njuter, begrundar, lagar mat, slår oss ner, imponeras, gläds och ser att det finns lite till att göra. Självklart är de välkomna på inspektion och avsmakning av premiärbaket. Vi har nu ett kök som för vår del känns kungligt. Äldste tonåringen har till och med i sin blogg utnämnt det till kvarterets finaste kök. Det får stå för honom. Jag har inte sett alla andra och vad spelar det egentligen för roll? Mr T och jag är osannolikt nöjda och det är ändå huvudsaken. Hade varit snopet annars, efter allt slit. På återseende med ett leende!

PS. När vi såg Valborgsmässoelden så var det bara lite glöd kvar och Hilles befolkning hade återvänt inomhus. Det var bara eldvakterna kvar. Det spelade inte så stor roll. Mr T och jag konstaterade att våren har kommit och det är underbart. I år har våren fått konkurrens av köksförvandlingen. En känsla lika underbar som vårkänslan. Ett fyrfaldigt leve för våren och vår konung, de leve: hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra! Ett tusenfaldigt leve för vårt kök och hantverkaren Mr T, de leve: zzzZZZ..zzzZZZ...

Öppet för inventering

Timmen är sen och egentligen ropar kudden på att bli använd. Dagen har varit fylld av arbete och även kvällen har använts till diverse göromål. Egentligen skulle datorn bara slås på för att kolla e-posten, men så blev det en inloggning på bloggen. Som en magnet. Fastnade på listan över etiketter och eftersom jag inte har något speciellt att blogga om, så kan det få bli en etikett-sortering.

Etiketten blogg har använts 8 gånger och den delar förstaplatsen som populärast etikett tillsammans med samhälle. Inget uppseendeväckande med det, eftersom det mesta i själva bloggandet kretsar kring blogg. Samhälle i form av skolans samhällsvetenskap gjorde mig aldrig lycklig, men jag har ett intresse av vårt samhälle och är gärna med i debatten. Så långt är inte jag förvånad.

Jag höjer inte heller på ögonbrynen åt att högtid ligger högt upp på listan. Jag är en vän av högtider och firande. Så den etiketten har kommit upp i 7 pinnar. Tätt följd av konsument och tro med 6 bloggningstillfällen vardera. Jag gillar att shoppa. Jag ska inte sticka under stolen med det. Detta kan verka märkligt att en smålänning har sådana sidor. Förhoppningsvis shoppar smålänningen med både hjärta och förstånd. En konsumentådra som smålänningen är utrustad med är prutning. Fast ska jag bara på Coop, Ica Maxi, Lindex eller Åhléns så lämnar jag den ådern hemma. Åker jag på marknad till Ockelbo eller Älvkarleby däremot, så lämnar jag stora plånboken hemma för att få plats med prutningsmetoden. Det är som en sport! Där jag brukar vinna. Småländskt prutningshumör, småländsk charm och småländskt förstånd att veta var gränsen går för oförskämdhet är oslagbart. Så roligt det är!

Inte så trist med bloggetiketten tro heller. Jag är glad för min tro. Den är inte en del av mitt liv, den är mitt liv. Det finns inte vissa grejer som inte tron kan vara med på. Tron skiljer sig alltså från ordet konsument. Jag lämnar inte tron hemma vissa dagar. Jag har inte speciella dagar då jag tror och andra då jag låter bli. Däremot blandas tron ibland med tvivel och frågor. På något sätt är det just dessa dagar som för min tro framåt. Jag tror inte på Gud som jag trodde på tomten när jag var barn. Gud är som en förälder för mig och samtidigt en vän som jag har samtal med. Gud är också mycket mer. Han har skapat mig och gett mig livet. Så det finns att blogga om.

På siffran 5 när det gäller antal bloggar i olika ämnen så är det tomt och jag får rikta blicken mot 4:an istället och där finns några stycken. Ansvar, arbete, kultur, skola och tid. Dessa etiketter tillsammans bildar en stor del av mitt liv. Jag betraktar mig själv som en ansvarsfull person. Inte minst arbetsmässigt. Jag skulle vara tom och orkeslös om jag inte fick näring i kulturen. Skolan där jag både undervisar och blir undervisad. Tid som jag helt rättvist har fått mig tilldelat. Tjugofyra timmar om dygnet precis som alla andra. Det är nog någon mening med det. Fick jag obegränsat så skulle jag kanske arbeta ihjäl mig eller sysselsätta ihjäl mig.

Fest, födelsedag, föredömen, ledarskap, litteratur, politik, sorg, tacksamhet, trötthet och vår har alla hamnat i etikettlistan med tre tillfällen var. Jag funderar på varför etiketterna föredömen, ledarskap och tacksamhet inte har fått fler. Jag tycker det är viktigt med föredömen. Jag har många föredömen och jag vill vara ett själv. Jag vill så gärna visa tacksamhet och det är något jag tänker på dagligen. Att vara tacksam är viktigt för mig. En gång i tiden skrev jag tacksamhetsdagbok. Det var inte så dumt. Jag gick igenom dagen. Skrev saker som jag var tacksam över. Vissa dagar blev det flera sidor. Ledarskap är också något som intresserar mig. Ett gott ledarskap är guld värt. Jag vet också hur ett katastrofalt ledarskap kan vara direkt dödande. I alla fall själsligt.

Blandat, döden, kroppsvård, mamma och pengar har varit omskrivna 2 gånger i min blogghistoria. Av dessa etiketter skulle mamma kunna toppa listan. Konstigt att världens bästa mamma inte har fått mer än 2 bloggar. Jag saknar varken blandat, döden, kroppsvård eller pengar. Men mamma. Henne saknar jag. Imorgon ska jag slå henne en signal och säga det. Ringer jag nu tror hon bara att det har hänt något allvarligt. För ingen ringer den här tiden på dygnet. Inte ens för att säga att jag saknar dig.

Pappa borde ha fått mer än 1 blogg. Det måste ha varit till Fars Dag. Pappa-bloggarna måste jag jobba på litegrann. Jag har nämligen inte bara världens bästa mamma. Jag har världens bästa pappa också. Full pott. Två av två möjliga. Tur i föräldrarlotteriet. I alla andra lotterier har jag världens missflyt. Det enda jag har vunnit är en blå och vit kylväska på dövas förening för flera år sedan. Fast den var å andra sidan stor och fin. Rymde flera liter med matsäcksmat.

Forskning, globalt, historia, jämlikhet, namnsdag, natur, relation, släkt, Småland, sport, studier och träning sällskapar pappa på 1-bloggsnivån. Chockad konstaterar jag att Småland bara har en egen etikett. Men nog måste jag ha smugit in lite småländska tankar i andra bloggar? Jag får jobba på Smålandsbloggarna. I sommar. Då ekhagarna är som vackrast.

Etiketten blogg kommer väl att gå upp i ensam ledning nu, eftersom det blir väl svårt att sätta någon annan etikett än just blogg. Detta är som sagt en blogginventering. Där jag upptäcker att våren har fått några egna bloggar men övriga årstider har inte fått någon. Hösten, vintern har bloggförsvunnit utan en enda bloggetikett. Jag har inte varit bloggare under någon sommar ännu, men snart är den här. Sommaren alltså och därmed sommarbloggen. Jag har inte fått äran att sommarprata, men sommarblogga kan jag göra. Det är en ära i sig. På återseende med ett leende!

PS. Man blir som dem man umgås med. Med två tonåringar i huset så blir man kanske lite tonåringslik eller? Åtminstone vad det gäller att vända på dygnet. Fast det är tack vare dem jag fick blogginventeringen avklarad. Som allt som blir gjort just nu, så känns det skönt.