En dag i gott sällskap!

Eftersom det är skottår så är detta den sextionionde dagen på året. Idag firar Barbro Svensson eller Lill-Babs, som hon har blivit med hela svenska folket, sin 70-åriga födelsedag. Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin, har nått upp till 51 år. Mikael Samuelsson, sångaren som gjorde Fantomen på Operan, fyller 57 år. Thore Skogman finns inte med oss längre här nere på jorden, men jag är helt säker på att det är festligheter uppe i himlen idag. Thore skulle ha fyllt 77 år. Idag på eftermiddagen var det kanske allsångsfest i änglakören med Tiotusen röda rosor, Fröken Fräken och Storfiskarvalsen. De håller säkert på långt in på nattkröken. Det blir sovmorgon i himmelrik imorgon.

Annika Lantz byter ut en sliten 3:a mot en helt ny 4:a. Då pratar jag inte lägenhet utan ålder. Hon fyller 40 år idag. Lisa Miskovsky firar 33-årsdag och Tobias Hysén fyller 26. Vår lokale kändis och världsmästare, Per-Olof Serenius, fast alla säger Posa, firar idag sin 60-årsdag. Denna firar han med att köra isracing-tävling i Holland. Så är han också världmästare och har även tagit 18 SM-guld, senast förra året, 2007. Sådant är värt en fanfar. Så jag firar i fint sällskap. Även om jag inte har lika lång livserfarenhet som Lill-Babs eller Posa. Jag vet i alla fall hur det är att fira både 26-årsdag och 33-årsdag. Jag är inte så gammal så att jag har hunnit glömma hur jag firade 40-årsdagen.

Det året jag föddes så hade 2 James Bond-filmer premiär. Vilket häftigt år, eller hur? "Goldfinger" och "Åskbollen". Filmen "Help" med Beatles hade också premiär. Så även filmerna "Sound of Music" och "Att angöra en brygga". Där har vi kanske förklaringen till att det blev en filmfantast av mig. Fast skulle den teorin stämma, så skulle Östers IF vunnit Allsvenskan, men det gjorde de inte. Det gjorde Malmö FF. Jag var för liten för att heja fram laget i mitt hjärta. På tal om att födas så kom Lennart Nilssons bok "Ett barn blir till" ut och det känns imponerande. Vilka fotografier. Det var långt före digitalkamerornas tid. Svårt att tänka sig att det inte alltid funnits mobilkameror. Eller mobiler. Backar jag tillbaka så har det hänt en hel del både med mig och omvärlden sedan jag föddes.

Kungen var inte kung på den tiden. Han var kronprins och endast 18 år gammal. Han avlade tro och huldhetseden. Alltså av-lade. Ifall någon tänkte på hingstar och sådana lustigheter, kunde det ju ha blivit en riktigt konstig blogg. Det är inte varje år en tonåring blir myndig och ska lova sådana saker inför hela fosterlandet. Invigningen av universitet i Umeå slapp han göra i alla fall. Den fixade hans farfar, kung Gustaf VI. Jag har ingen aning om han tyckte om mellanöl. I så fall kanske han tog en sådan med 3,6% alkoholhalt. Det började nämligen säljas året då jag föddes. Fast invigningen av universitet var i september och ölet kom i oktober. Så det var nog champagne i glasen på invigningen.

Året då jag föddes så öppnade Ingvar Kamprad ett varuhus i Skärholmen. Det var det andra IKEA-varuhuset i Sverige. Självaste prototypen fanns redan i Älmhult. Djuren flyttade in på Kolmården. Janne Stefansson hette Vasaloppssegraren det året. Rolling Stones besökte Sverige och gav järnet i Kungliga tennishallen i Stockholm. Det var hysteri kring gruppens Sverige-besök. Inte lika mycket hysteri över att Olof Palme blev kommunikationsminister. Dessutom uppfanns den konstgjorda njuren. Det var en svensk som gjorde det och han borde vara känd i vårt land, men vem kan på rak arm säga hans namn? Polismannen Martin Beck är väl däremot bekant för de flesta, fastän han bara är en litterär figur i Maj Sjöwalls och Per Wahlöös polisromaner. Den första boken av tio kom ut året då jag föddes. "Roseanna" är bokens titel.

Jag har ansträngt mig hela dagen. Började redan i morse och försöker än. Det är svårt att hitta den där rätta födelsedagskänslan. Jag begär inte att det ska kännas som när jag var barn. Det var länge sedan som jag hade svårt att sova kvällen före, bara för att det var så spännande. Jag kommer ihåg hur jag vaknade tidigt och väntade och väntade. De borde väl dyka upp snart? Mamma, pappa och storebrorsan? Jag lursov när de drog igång hyllningssången. Som jag bloggat om tidigare, så innebar födelsedagen träskopremiär. Dekorerad skinntårta likaså. Skinntårta behöver kanske en förklaring? Skinntårta är bara ett annat namn för grön prinsesstårta. Som jag sa har en hel del hänt sedan jag föddes. Jag har vuxit upp och lärt mig beställa prinsesstårta. Norr om Dalälven tittar expediterna misstänksamt på mig om jag säger skinntårta.

Det är väl helt enkelt så att det är åldern som gör att det är inte lika viktigt med födelsedag längre. Ändå har jag haft en underbar dag. Hyllningspatrullen sjöng och hurrade. Till och med äldste tonåring harklade strupen och var med i tonerna. Mr T hade lyckats lura mig igen angående presenten och jag blev rejält överraskad. Varför lär jag mig aldrig att han just i presentsammanhang alltid har en räv bakom örat? Jag blev så glad och det var självklart hans syfte. Den överraskade minen på det obligatoriska uppvaktningsfotot var helt naturlig och spontan. Äldste tonåringen slog till med ett säkert kort, en bok. En otroligt vacker bok att vila ögonen i. Yngstingen hade satsat på ett eget värmande hantverk i vårliga färger. Lägg till alla telefonsamtal, sms, mail, kort och brev, så blir det en perfekt dag.

Jag fick göra det som jag tycker om. Titta på en träningsfotbollsmatch då yngsta tonåringen gav järnet på mittfältet. En hockeymatch då äldste tonåringen coachade semifinal i båset. En konsert framåt kvällningen med musik passande Jungfru Marie bebådelsedag. Det är inte ofta våffeldag och födelsedag sammanfaller, så prinsesstårtan får ursäkta, men det blev kalas bestående av kycklingtortillas och våfflor idag. Dock med en rejäl återhämtningspaus. Det kommer säkert andra dagar då tårta och glass passar bra. Idag slog vi två flugor i en smäll. Födelsedag och våfflor. Vet inte om det har hänt förut. Inte som jag minns. Förresten så räcker det inte med två flugor. Mr T ska få vara med på ett hörn också. Namnsdagsfirande. Gratulerar alla födelsedagsfirare. Hoppas att ni har haft en lika skön dag som jag. Grattis Mr T! Kul att få dela dagen med dig. Som alla andra dagar.

PS. Idag är det dessutom 19 år sedan som Ingemar Stenmark körde sin sista världscupstävling. Året var 1989 och några månader senare föddes vår förstfödde och Mr T och jag fick annat att tänka på. Men visst är det lite saknad och nostalgi efter Stenmarks framfart i pisterna och Sven Plex Petterssons röst i etern. Förresten, svensken som uppfann den konstgjorda njuren heter Nils Alwall. Han levde 1904-1986. Han var medicinläkare i Lund. Han utvecklade dialysbehandlingen. Året för den konstgjorda njuren är 1965. Vi är lika gamla med andra ord. En bra årgång på bloggare, vin och konstgjorda njurar. På återseende med ett leende!

Våldet tar inte semester!

Semesteransökan. Smaka på ordet. Tänk sedan att det är chefen som uppmanar att det är dags att fylla i semesteransökan. Vilken härligt klingande order. Det är nästan så att man vill stå i givakt, göra honnör och säga ett klart och tydligt: Sir, yes sir! Thank you sir! Bli inte orolig. Jag gjorde inte så. Jag känner och vet skillnaden på film och verklighet. Top Gun, En officer och gentleman, I sanningens namn och alla andra filmer på temat givakt, marscher och honnörer. Det är långt ifrån min jobbvardag. Jag låter nöja mig med att ge chefen en blogghonnör för den sköna påminnelsen att det är dags att fylla i semesteransökan.

Jag är ingen blankettmänniska. Även om det triggar igång positiva känslor att fylla i semesteransökan, så tycker jag ändå att det är ganska trist. Fasta rader för bestämda ändamål. Mig skulle det passa bättre att skriva en liten hälsning. Något i den här stilen: Hej chefen! Jaha, så är det dags för årets semesterplanering. Eftersom jag vet att det brukar vara intensivt in i det sista före semestern, så tänkte jag ta 2 veckors semester för att förbereda mig för semesterlunken. Därefter så tänkte jag att det skulle passa bra med 2 veckors semester för att komma igång med semestern. Då har det gått 4 veckor och jag borde vara i så pass fin form att jag skulle kunna ta 5 veckors semester. Jag tror att jag även tar ut min sparade semestervecka. Ja, det är nog lika bra nu när jag är i semesterform. 6 veckor ren semester är inte för mycket, eller vad anser du?

Efter 10 veckors ledigt chefen, så tror jag det kan vara chockartat att avbryta semestern abrupt. Det kan nog få en rent skadlig effekt och är inte bra på sikt. Det är bäst att lägga till 2 veckor på en semesteravvänjning. Eller är det kanske bäst med 3 veckor? Efter 10 veckor är jag säkert inne i ett rejält semesterberoende. Ja, vi bestämmer 3 veckor på avvänjning. Då borde jag klara av att gå in i en upptrappning och en jobbförberedande period. Ojojoj, 13 veckors frånvaro från jobbet borde innebära en ordentlig uppryckning och ta-dig-i-kragen-tid. Ska vi planera för 3 veckor för detta? Det känns nog vettigt.

Ja, du chefen. Det verkar som jag måste ansöka om 16 veckors sommarsemester. Fast nu när jag kollar igenom veckorna så ser jag att jag har missat att skriva upp de 4 veckor som jag och familjen tänkte åka utomlands. Det är ju tokigt att behöva ta semester för det. För som du säkert vet, så är det ju ofta långt ifrån semester. Det är mycket jobb före med tvättning och packning. Det ska ordnas någon som tar hand om vattning, post och trädgård. För att inte tala om allt som kan inträffa under resans gång. Det brukar verkligen ta på krafterna. Vi är inte heller vana vid den starka solen och blir ofta dåsiga och ännu tröttare än hemma. Men det finns egentligen ingen annan passande ledighet för sådana påfrestande uppdrag, utan det måste bli semester va? Så med tanke på alla tröttande förseningar och eftersökningar av bortkomna väskor, så är det nog inte dumt med ett par veckor för att plana ut alla efterdyningar. Summa summarium 22 veckor.

Då tror jag att jag har fått med allt. Jag får återkomma med ansökan för höstledigheten senare. Du vill väl ha den och julledigheten på skilda ansökningar? Sedan är det nytt år och då görs väl ansökan för påskledigheten på det nya arbetsåret? Allt ordnar sig säkert. Vi tar en sak i taget och det ska bli så skönt med sommarsemester. Det ser jag fram emot. Hoppas du hinner få lite välbehövlig vila också. Med varma hälsningar... Även om jag inte gillar blanketter, så förstår jag varför de finns. En rad för datum. En rad för antal dagar. En rad för ansökningsdatum och en annan för min namnteckning. Chefen ser direkt att något är fel om det på raden antal semesterdagar står 110 dagar.

Då skulle han komma upp för trappan snabbare än en Formel 1-bil och peka på raden med den osannolika siffran och fråga: Är detta ett skämt? Jag skulle ställa mig i givakt och svara: Sir, no sir! Han skulle titta uppfordrande på mig och säga: Sluta genast upp med dessa dumheter! Jag skulle inse orimligheten och med stark stämma ge beskedet: Sir, yes sir! Jag har nu glidit in i filmernas värld och där ser man sällan någon fylla i semesteransökningar. Det är inte så ofta de är på semester i filmerna heller. Så det gäller att skilja på dessa båda världar. Film är film och verklighet är verklighet. Är man bara vaken över detta, så är det egentligen inga konstigheter med att fylla i sin semesteransökan. Då borde man också förstå att det är inte speciellt smart att sparka på någon som ligger på trottoaren efter att ha fått en skalle rakt i nyllet. I filmens värld kan den som ligger ner efter misshandeln resa på sig och vara fit for fight och fortsätta vendettan.

I verkligheten räcker det med en spark och livet kan vara slut. Så snabbt rinner livsgnistan ut och inget kan få den att gnistra till igen. I filmen går det att springa förbi med livet i behåll när en bilbomb exploderar, men i verklighet dör ett flertal människor som befinner sig i närheten. Hur bra de än springer så släcks deras liv. Så totalt onödigt och så totalt värdelöst. Jag önskar att det vore så enkelt att jag fyller i en normal och av chefen förväntad semesteransökan och att alla som tänker flippra ur och råna en stackars tonåring på mobil, Ipod, busspengar och klocka flipprar tillbaka till verkligheten. Det pågår saker i samhället just nu som vi inte kan ta semester ifrån. Vi kan inte åka bort ifrån dessa problem. Vi måste vara kvar och jobba på att förändra denna negativa trend.

Vi kan inte längre skydda oss med att säga att det är samhällets ansvar. Då har jag den smärtsamma uppgiften att klargöra att det är du och jag som är samhället. Alltså vårt ansvar. Vi behöver börja jobba. Vi har haft semester länge nog. Många av oss har legat och svingat oss i hängmattan medan det pågår rent helvetiska saker runt omkring oss. Solglasögon, parasoll och skyddande krämer har avskurit oss från slagfältet som råder i våra olika stadsdelar, i centrum, på ungdomsgårdar, på skolor, i hemmen och på institutioner. Vi får ta ner semesterstängt-skylten. Dags att kavla upp skjortärmarna och ta i med hårdhandskarna. Inte för att slå tillbaka eller för att slå ner. Utan för att sträcka ut handen eller för att slå ner den i bordet. På återseende med ett leende!

PS. Vem ska ha in bloggsemester-ansökan? Eller finns det ingen sådan blankett? Kanske övergår det automatiskt till någon form av bloggrapport från hängmattan. Jag låter det bero så länge. Ska slå in svärmors present. Imorgon blir det tårta och födelsedagshyllning. Ett grattis i förskott kommer här. Däremot inga innehållsavslöjanden. Bara en vink om att svärmor ska få något hon tycker om. Som orkidé och cd-bok. Det tycker hon om. Roligt att ge bort något som vi vet hon blir glad för. Mer än så säger jag inte. Lite blogg-hemligheter skadar inte.

Man tager om man så haver, sa Kajsa Warg

Dagen efter Vasaloppet. Trots att jag inte var med och körde i något av spåren, så känns det ändå som så i kroppen. Jaha, det blev dubbelt norskt över mållinjen. Inte nog med oljan, de har ett framgångsrecept vad det gäller skidåkning också. När vi blir riktigt avundsjuka på norrmännen så drar vi lite Norge-historier. Jag tycker den som yngsta tonåringen drar är bland de bättre. Vet ni varför norrmännen inte bygger tak över sina dårhus??? Jo... för då skulle de få bygga tak över hela Norge!!! Plats för skratt!

Jag och Mr T har bott i Norge. I Oslo närmare bestämt. Det var där på plats som vi upptäckte att norrmännen också berättar historier. Vi kände igen nästan varenda en. Den enda skillnaden var att ämnet gällde svenskar. De kallar dem för svensk-historier. Det var en rolig tid när vi bodde på Stensgaten to å trevde A, mitt i centrale Oschloo. Rolig på det svenska språket. Även om vi då sa koselig. Fast det var en rolig tid även på norska. Lugn och harmonisk. Vi bodde där på den tiden som Jan Boklöv kastade sig utför Holmenkollen med sin speciella V-stil. Norrmännen gjorde narr av honom. Vi svenskar försvarade honom. Efter ett tag använde hela backhoppareliten hans stil. Då hade vi tyvärr flyttat tillbaka till Sverige igen.

Det kan verka trivialt att ägna bloggen åt Norge-historier, avundsjuka på olja och skidframgångar. Men ibland kan vi väl få ha sådana dagar. Första måndagen i mars. Då livet utanför fönstret just nu är snögrått. Vad är det för kulör egentligen? Det följer mycket i spåren efter Gustav Vasa, Aukland och allt som har med Vasaloppet att göra. Det följer en hel del i spåren efter det som har med köksrenovering att göra också. Just nu har jag dragit igång något som får sommarkänslorna att vibrera. Syltkokning. Då är kulören en helt annan än snögrå.

Kulören som blir på skummet vid lingonsyltkokning är så otroligt vacker. Visst vad det väl Bengt Grive som hade de mest fantastiska beskrivningar och benämningar på kulörer när han refererade konståkning på TV? Jag tror aldrig att han nämnde lingonsyltskokningsskumsröd? Jag minns inte så noga. Den färgen är mycket vacker tycker jag. Fast jag tror den gör sig bäst ovanpå lingonen i kastrullen. Jag är tveksam om jag vill ha en sådan tröja eller jacka. 7 liter frysta lingon förvandlades till många fyllda burkar med lingonsylt. De är så fina där de står uppställda på bänken. Fortfarande ljumma.

De fick sällskap av nästan lika många burkar av min specialkomposition på syltfronten. Ska frysen tömmas, så ska den tömmas. Blåbär, hallon och vinbär. Bärblandning, vatten, socker och lite natriumbensoat. Locken på och sylten är klar. Lätt som en plätt. Blandsylten skulle säkert göra sig bra till plättar förresten. Säkert som piff till havregrynsgröten också och för att inte tala om till tårtfyllningen. Tänk så lätt det är att skapa sommarkänsla. Hela huset fylldes av bärdofter och jag kände mig som själva prototypen av husmödrar som fyller varje kvadratmillimeter i skafferiet med hemkokt. Så länge det inte är hembränt så är det väl som det ska.

Sanningen är den att det är inte så präktigt som det låter, utan rätt och slätt ett desperat försök att tömma frysen på allt onödigt. Det har väl knappast undgått någon att jag är smålänning, så att kasta bären finns inte ens med på listan. Jag räddade undan några blåbär som fick sin sista resa in i ugnen i form av en paj. Jag har ett alldeles ljuvligt litet arvegodsrecept som har den lilla finessen med rivet citronskal i smuldegen. Du anar inte vad lite rivet citronskal kan åstadkomma. Tillsammans med blåbär och smuldeg är det rena explosionen i smakupplevelse. Det smakar bara mer. Det blir snopet framöver. I frysen vilar inga blåbär mer.

Allt syltande och pajbakande fick mig att komma in i sommarlängtan. Utan att märka det, var mina tankar och förresten inte bara dem, utan hela jag, förflyttade till juni, juli och augusti. Jag nästan kan känna gräset och sanden under fötterna. Jag kan förnimma hur jag hämtar andan vid sommarens första dopp. Det är fortfarande för kallt, men det är sommar och då ska det badas. Sommaren, då skogen lägger på sin nya fina blåbärsmatta och det är bara att fritt och för intet håva in livets goda. Har du vägarna förbi en av dessa dagar då jag har bakat mina blåbärskakor, stora som en hel lunch, då ska du få sitta på altanen och njuta. Kaffe och blåbärskaka. Kniv och gaffel och sommarservetter.

Först ska köket renoveras. Före sommarnjutningen, ett rejält hantverk. Fördelen är att vid årets blåbärskakebak, så kommer vi ha dubbla ugnar. Bara att hoppas på ett gott blåbärsår. Höjden av otur om alla blåbärsblommor fryser bort. Nu när det ska sommarnjutas ordentligt. Endast blåbär gör inte en sommar. I år gäller det att elektrikern lyckas koppla allting rätt också. Spelar ingen roll hur mycket blåbär det finns i skogen om inte elen till ugnarna fungerar. Det är alltså många olika komponenter som ska till innan pajerna luktar sommar. Till dess kan vi roa oss med några fler Norge-historier.

• Vad står det i norska rondeller? Max 8 varv.

• Vet du varför norrmännen inte har is i sina groggar längre? Nä... Han som kunde receptet har avlidit.

• Vet du varför Jesus inte föddes i Norge? De kunde inte hitta tre vise män.

• Vad är det för skillnad på en överkörd kanin och en överkörd norrman??? Det finns inga bromsspår framför norrmannen.

Det verkar som bloggen börjar tappa greppet och det finns tendenser till urartning. Vill bara förtydliga att den sista Norge-historien lärde jag mig under tiden vi bodde i Norge. Då var det minsann inga bromsspår framför svensken och den norska historieberättaren skrattade rått men hjärtligt. Skidspår och bromsspår i all ära, nu ska jag undanröja alla spår som blir efter storkastrullernas syltkokning. Lite upputsning av ett snart försvunnet kök. På återseende med ett leende!

PS. Ojojoj, hur kunde jag glömma att omnämna vinnaren i damklassen i årets Vasalopp? Jag halkade omkring i historien om Gustav Vasa och precis som många andra historieskrivare, så fastnade jag vid män, krig och uppror. Jag rättar till misstaget med att i detta PS. lyfta på hatten och säga grattis och hurra till Uddevalla-tjejen Sandra Hansson. Hon hade slutat med skidåkning på grund av sjukdom, men igår visade hon att det går att ta sig tillbaka. Det blev givetvis glädjetårar vid mållinjen och nya uppsatta mål. Som till exempel OS. För detta fick hon tre rader i lokaltidningen där jag bor och dessa rader delade hon med damtvåan, Jenny Hansson. Den delen av befolkningen som tävlade i herrklassen fick samsas om nittio rader. Att journalisten är man behöver jag kanske inte nämna? Att bloggaren är kvinna och ger igen på sitt sätt behöver säkert inte heller nämnas.

I fädrens spår för framtida segrar

Vi har fått två öron och en mun. Jag hörde någon talare säga i något sammanhang att det betyder att det är viktigare att lyssna än att tala. Vi har också två ögon och bara en näsa. Det borde alltså betyda att det är viktigare att se än att lukta. Detta resonemang blir lite komplicerat om vi blandar in de fakta att många människor är döva, blinda, har talsvårigheter och saknar luktsinne. Den filosofiska tanken är tänkvärd, men den håller inte ända fram. De flesta människor har tio fingrar. För min del så skulle det kunna tolkas att det är viktigare att skriva än att höra, tala, se och lukta.

Det går inte att undvika Vasaloppet i dagens blogg. Första söndagen i mars. Över femtontusen människor på startfältet i Sälen. Enligt meterologerna så hjälper dessa människor till att höja temperaturen med en grad. Återigen visar verkligheten vad vi kan åstadkomma om vi hjälps åt. Över femtontusen människor med ett och samma mål, linjen i Mora. Vi vet redan innan startskottet har gått att några kommer inte att nå ända fram. Bland de femtontusen åkarna finns det nästan lika många förutsättningar. Utrustning, kondition, vilja, medhjälpare, vallning, incidenter och mycket, mycket mer som påverkar resultatet.

Det är imponerande att tänka att denna massa av skidåkare ska förflytta sig nio mil på skidor. En sträcka som tar en timma i bil om jag kör med en hastighet av 90 km hela tiden. Från TV-fåtöljen så tar jag mig nästan fram till Uppsala om jag kör söderut. Jag passerar Söderhamn om jag åker norrut. Jag når Falun om jag ställer kompassen västerut. Österut lockar inte idag. Snöblandat regn och gråkallt är ingen höjdare ute på havet. Det är en rejäl sträcka de ska göra på snön. Förutom kondition och vilja, så verkar vallningen vara avgörande idag. En del sliter utan minsta fäste. Andra sliter med stora snöklumpar under skidorna. Resten sliter. Vasaloppet är slitsamt. En 77-årig herre kör sitt 55:e Vasalopp. Sådant är värt både bock och nig, samt hissning av svenska flaggan.

Historia ligger mig varmt om hjärtat, även om jag har snöat in på kvinnor, 1800-tal, brott, straff, sociala skikt. Det hindrar inte att titta lite på män, 1500-tal, kungar, unioner, flykt och vapen. Vi får backa bandet nästan 500 år tillbaka i tiden. Det var år 1520 som Gustav Eriksson Vasa kom till Dalarna för att få hjälp. Han ville omedelbart störta kung Kristian II från tronen. Vid den här tiden var Sverige i union med Danmark. Hos Gustav Eriksson Vasa var missnöjet med den danska kungen stort. Han opponerade sig. Han togs som gisslan och fängslades i Danmark. Han lyckades fly. Gustav var 24 år och adelsman från Uppsala. Men mest var han frihetskämpe. På vägen upp genom Sverige sökte han stöd hos bönderna och manade till uppror. Intresset tillbaka var lojt. De ville bara ha fred.

Gustav begav sig till Dalarna. Folket där var känt för att vara hårdföra. Efter att Gustav varit på flykt i en månad, jagad av Kristians danska soldater, stod han utanför Mora kyrka och talade till dalfolket. Rent krasst borde han ha känt sorg inombords. Några veckor tidigare hade han mist sin far och sin bror i Stockholms blodbad. De hade blivit halshuggna tillsammans med 80 andra stormän. Han borde även ha känt rädsla. Det kan inte ha varit så livat att ha vilda danskar med stora rödbrusiga skägg (bloggarens fantasi tar här överhanden över sanna historiska fakta) efter sig. Han var kanske inte någon liten lort. Han var kanske en modig och mycket bestämd man. Han manade folket i Dalarna att ta till vapen.

Dalfolket gjorde inget förhastat. De ville rådgöra med grannbyarna. De kunde inte ge Gustav något besked på stående fot och förföljarna kom ikapp. Gustav hann inte invänta besked utan flydde västerut mot Norge. Strax därefter nåddes Mora av nyheterna om Kristians grymma framfart. Det tog några dagar. Det var långt före internets födelse. Det är i detta läge som skidorna kommer fram. Moras två bästa skidåkare, Lars och Engelbrekt, skickades iväg för att hinna ikapp Gustav Eriksson Vasa. De lyckades i Sälentrakten. De båda skidåkarna övertalade Gustav att återvända till Mora och att leda dem i kampen mot Kristian.

År 1521 bröt infernot ut. Gustav anföll tillsammans med dalkarlarna. I två och ett halvt år höll de på och kämpade. Kriget tog slut. Sverige blev fritt. Den 6 juni 1523 valdes Gustav till Sveriges kung. En så pass viktig händelse att både knäckebröd och skidtävlingar bär hans namn. Blåbärssoppa och vallningsteknik är nymodigheter i sammanhanget. Förhoppningsvis kommer ingen på idén att göra något minne av Napoleons återtåg från Ryssland till Frankrike. Hans armé bar endast sommaruniformer i vinterkylan. Det kunde givetvis bara sluta på ett sätt. Tusentals och åter tusentals frös ihjäl. Något sportsligt arrangemang kring detta lockar inte mig.

Vi är inne i mars månad. Vår grannplanet heter mars och är den fjärde planeten i solsystemet, räknat från solen och ut. Mars är mindre än vår egen planet jorden. Mars är också ett företag som säljer godis, livsmedel och kattmat. De har till och med en chokladbit som heter Mars. Månaden mars har 31 dagar och vi är redan inne på den andra. Mars, vårmånaden. Mars, som kommer av latinets Martius, helgad åt guden Mars i romerska mytologin. En del får skidlopp uppkallade efter sig. Andra får månader. Vi övriga får använda våra ögon, öron, näsor, munnar och fingrar efter bästa förmåga. På återseende med ett leende!

PS. Det lutar åt norsk seger i Vasaloppet anno 2008. Så länge inte en dansk segrar så må det vara förlåtet. För det skulle väl vara ett snopet firande av Gustav Eriksson Vasas kamp? Eller har kampen mot danskarna slätats ut med tiden. Sport ska väl förbrödra och förena?

Skott+OS=SANT

På något sätt är alla dagar speciella. Vi fyller lungorna med olika sorters luft varje dag. Vi dricker inte samma vatten dag efter dag. Vi har kanske andats den här luften som vi andas nu förut någon gång. Den har passerat hos andra och den har upptagits av naturen och så är den tillbaka här hos mig igen. Vattnet som flöt för miljoner år sedan och som har använts för toaspolning någon annanstans kommer till mig som rent dricksvatten. Vi är inneslutna i ett kretslopp. Vi är alla en del av något så fantastiskt som luft och vatten. Detta som gör att vi kan leva och överleva. Vi är också inneslutna i tidens gång. Dagar som blir till veckor och veckor som blir till år. Igår var det en alldeles speciell dag. Skottdagen. Den kommer bara var fjärde år. En extra dag. Skottdagen är till för att hålla ordning på årstiderna. Om inte skottdagen fanns så skulle det bli lite hipp som happ med vår, sommar, höst och vinter.

Utan skottdag så skulle det bli en förskjutning så att på hundra år så skulle almanackan ligga 26 dagar före årstiderna. Alltså inget som vi kanske skulle märka, men tänk på kommande generationer. På tvåhundra år så skulle det innebära 52 dagar och på trehundra år så skulle det betyda 78 dagar. Det skulle inte bli någon ordning alls. Vi skulle så småningom få fira julafton vid poolen och semesteransökningarna skulle urarta. Det går inte att begära att semesteransvarige på arbetsplatserna ska sitta med sådana beräkningar och försöka ha koll på när sommaren egentligen kommer. Så skottdagen behövs. En ynka liten dag kan skapa så stor ordning. Förakta aldrig det lilla i tillvaron. Tack vare skottdagen så kan vi lägga vår tid och kraft på klimatförändringar och miljöförstöring. För vi är på väg mot förskjutningar av årstider. Vi skulle behöva ytterligare en skottdag eller en hel skottvecka för att skapa ordning på det hemska scenario vi människor nu ställer till.

På den nuvarande skottdagen får flickorna fria. Alltså de blir inte fria, det har inget med frihet att göra, utan tvärtom nästan. De får fråga någon de älskar om de vill binda sig i nöd och lust resten av livet. På en fyraårsperiod får flickorna möjlighet att fria en dag. Resterande dagar är vikta för grabbarna. Det kan verka som detta är typiskt manligt att fria. En riktig karl friar. Inget för kvinnor alltså. Ungefär som att många anser att yrken som brandman, sotare och präst inte är något för kvinnor. Dags att vakna. Kalendern har fört oss fram till 2000-talet. Kvinnor är idag brandmän, sotare och präster. Vi har också kommit så långt att vi kan fria till den vi älskar. Poängen med oss kvinnor är att vi är så modiga, effektiva och duktiga på att planera, så vi behöver endast en dag till detta. Männen behöver en hel säck med dagar eller veckor eller snarare år. Detta bjuder jag på.

Den 29 februari har sedan år 2000 blivit den officiella skottdagen. Tidigare låg ansvaret på den 24 februari. Det var EU som bestämde att dagen skulle flyttas. Detta måste vara ett av EU:s bättre beslut. Då känns det verkligen att det blir en extra dag. Den 24 februari finns ju där alla andra år också. Skottåret har en annan funktion också. Skottåret påminner om att samma år är det sommar-OS. I år äger denna händelse rum i Peking i Kina. Att valet föll på Kina som OS-arrangör har inte lämnats odiskuterat. Det finns många tveksamheter att låta en diktatur genomföra vart fjärde års största sporthändelse. Jag kan tänka mig att det just nu byggs, poleras, planeras och förbereds i minsta detalj i det stora landet i öster. Samtidigt som det med all säkerhet göms, glöms, tystas och städas upp i den smutsiga dy som oliktänkande i dessa länder leder till.

Så världen utanför har ett stort ansvar. I samma takt som de sportsliga förberedelserna görs, så borde iakttagande förberedelser också göras. Precis som sportmännen och sportkvinnorna nu lägger den sista finishen på muskler och hjärnceller, så måste vi i omvärlden vinnlägga oss om att spänna musklerna och våra tankar för att vara fokuserade på vad vi egentligen vill ha för värld. Har vi samveten till att vara tysta? Ska vi ha ensamrätt på mänskliga rättigheter? Eller ska dessa rättigheter råda överallt där det finns människor? Med rättigheter följer skyldigheter hand i hand. Så vår skyldighet är att stå upp för det som vi tror på. Våga höja våra röster för att vi alla människor ska få andas frisk luft och dricka rent vatten. Våga sträcka ut våra händer för att alla människor ska få leva på rätt sida av 2000-talet. I många länder tvingas människor leva kvar i en grym avlägsen tid av straff, tortyr, förnedring och lemlästning. Detta förpestar vår gemensamma luft. Detta förorenar jordens vattenresurser. Vi kan inte lägga allt ansvar på skottdagen. Den håller bara ordning på almanackan. Resten måste vi göra själva.

PS. En extra dag, skottdag eller bonusdag, kalla den vad du vill, men jag lyckades få in ett stort och härligt fastlagsris. Hade tänkt på det länge och igår när jag passerade ett björkkalhygge, så passade jag på att bryta ett rejält knippe. Riktigt fint blev det med färgglada fjädrar i rummets färger. Många tycker kanske att det är för tidigt och då har de påskris i tankarna. Nu är vi inne i fastan. Ja, det kan vara svårt att upptäcka eftersom köerna i snabbköpet är lika långa som vanligt och konditorierna säljer fortfarande semlor. Förr hade man ris för att piska varandra. Antingen på fettisdagen eller långfredagen. Allt för att påminnas om Jesu lidande på korset. Nu har vi utvecklat detta till en rumsdekoration och behöver kanske påminna oss på ett annat sätt? Det hade snöat natten till skottdagen. Någon med sinne för ord-humor hade slängt ner lite snö. Inte tillräckligt för att börja skotta. Sommar-OS 2008 är förresten den 8-24 augusti. Påminnelser om Jesu död och OS-tider bara haglar i bloggen. På återseende med ett leende!

Jag bygger en blogg-bro idag

Ibland ger livet oss möten som vi inte kan släppa. Det behöver inte vara stora och väl planerade möten. Det kan vara små enkla möten i vardagen. Möten som bara sker. De kommer aldrig att stå på löpsedlarna. Ingen mer än jag och den som jag möter vet om att mötet har skett. Ändå är dessa små enkla möten så viktiga och berör oss i vårt djupaste innersta. Möten av det här slaget kan ha en svår innebörd. De kan bära på en djup hemlighet. De kan blotta oss och visa vilka vi verkligen är.

Är vi inte rädda för att bli berörda, så är det dessa möten som hjälper oss vidare. Vissa skeden i livet måste delas med någon. Jag känner mig otroligt ödmjuk inför förtroenden. Några möten berättar de mest ofattbara skeden. Jag kan inte alltid greppa det som har hänt. Jag får försöka sätta mig in i scenariot, som om jag var i huvudrollen. Om det drabbar mig på samma sätt som det har drabbat den jag har mött. Jag kan inte påstå att jag har några lösningar. Jag har inte heller några ord. Vilka ord kan trösta den besvikelse eller sorg som någon bär på?

Om du kommer på något, så hör av dig. Jag menar ett sådant ord skulle vi alla vilja ha. Men hur mycket vi än försöker, så kommer vi till korta. Det finns ofta inga ord till tröst. Det finns ofta inga ord till lösningar. Det som finns är mötet. Mötet som är till för att dela smärtan. Mötet som för en liten stund får vara en ventil för insläpp av frisk luft. För i besvikelse, svek och sorg är vissa dagar tömda på livgivande syre. De dagar då det bara finns en massa frågor utan svar. En massa osorterade frågor som bara snurrar.

Det finns olika typer av svek. Alla typer har ett gemensamt. Smärtan. Ett svek känns aldrig behagligt eller önskat. Sveket skapar olika typer av smärta. Svidande. Bultande. Malande. Skärande. Tryckande. Ömmande. Sveket kan klippa till oss, så att hela tillvaron gungar. Egentligen finns det inte bättre eller sämre svek. Grundsveket är tillräckligt illa och skapar ensamhet. Det enda jag vill förmedla i min blogg just nu är budskapet: du är inte ensam. Vårt möte finns och det har inte lämnat mig oberörd. Du vilar i en ombonad svit i mitt hjärta och du vaggas i mina tankar. Du känner ett svek och det går inte att göra ogjort. Det som ligger framför dig nu är fakta och möjligheterna att göra val.

Tack för mötet och vad det innebar. Du vet att jag vet. Du vet att jag bär detta inom mig. Jag bär det ingen annanstans. Jag har det kvar. Nästa gång vi ses kanske mötet bara blir en blick. Ett litet leende. En gemensam tanke. Det kanske räcker för stunden. Det blir kanske en stilla kram och du vet att du behöver inte säga alla ord om du inte vill. Du vet att du får säga något om du vill. Jag är inte rädd för smärtan. Jag är bara ledsen för att du behöver uppleva den. Du är värd så mycket bättre. Du är värd all respekt. Så jag önskar verkligen att allt ska bli mycket bättre för dig och du har min respekt.

Sveket som du känner har säkert en förklaring. Frågan är om det är viktigast med förklaringar nu eller om det är viktigast att få lite frisk luft och med tiden hitta en väg, en strategi för att återfå dig själv och det liv som du vill leva. Det finns ett liv som är värt att leva. Vi behöver bara veta hur det ska gå till. Det innebär kanske ett pusslande och filurande. Vi har inga färdiga koncept för sådant här. Just nu för stunden har vi bara ett djup och en lång uppförsbacke. Den uppförsbacken kan ta på krafterna. Då behövs möten. Möten med någon som inte är rädd att dela smärtan. Uppe på krönet kommer en ny verklighet och nya möjligheter att visa sig. Du kommer att få blicka ut över fantastiskt vackra vidder. Med nya möten. Möten som du får dela med andra. På återseende med ett leende!

PS. Ilska är en känsla som jag tycker är sund. Ett friskhetstecken. Men som med allt annat är överdosering skadligt. Ilska i för hög dos kan suga all kraft och äta upp livet inifrån. Rätt riktad ilska är bra. Ett tag. Sedan måste den övergå i något sundare. Jag tror det kallas förlåtelse. Om inte annat för vår egen skull.

Min lathet blomstrar

För en tid sedan rensade jag ut en hel del böcker. Det blev så många så det fyllde två stora papperskassar. Jag funderar på om något antikvariat kan vara intresserade. Annars får kassarna sig en sista resa till en loppmarknad. Om någon såg min utrensning så skulle de kunnat tro att den var i bästa Feng shui-anda. Jag kallar den mest en nödvändighet. Mr T och jag älskar böcker. Vi har många. Den nödvändiga utrensningen talar för att de är för många. Utrensningen var ingen lätt lek. Den gjorde ont. Att skiljas från böcker är som att skiljas från berättelser, mina och andras levnadsöden. Sådant gör jag inte obemärkt.

Utrensningen blev därför en utrensning på ytan. Dubbla exemplar, inbundna och pocket. Inbundna kvar, pocket bort. Lite skräptitlar bort. Några kiosklitteraturer bort. Några trädgårdslexikon. Vår trädgård ligger på en rullstensås. Sätt en knivsudd i marken och det säger klink en halv centimeter ner. Sten. Jorden som läggs på, silas ner mellan stenarna och försvinner. Stenen har vunnit kampen. Vita alprosor, kärleksört och lupiner överlever förutsättningarna som ges och för dessa växter behövs inte en avdelning för trädgårdslexikon i bokhyllan.

Så var det dags för årets bokrea igen. Vilken tur att utrensningen var avklarad. Mr T och jag var förberedda med genomgångna reakataloger. Framlänges och baklänges. Markerade titlar. Prisjämförda titlar. Inköpslistan var klar. Vilken underbar sportlovsledig dag. Hålla, vända, läsa, öppna, inspireras. Tre kassar, något mindre storlek än de som användes vid utrensningen, bars hem och sorterades in. Alla fick med lätthet plats. Så kom suget efter att läsa. Ny önskelista: tid. Min bästa läsperiod har jag på sommaren. Jag har inte egentligen inget större behov av att planera semestern i minsta detalj med massa förbestämda planer. Skiner solen: läs en bok på stranden. Regnar det: läs en bok på altanen. Reser du: läs en bok på tåget.

Jag är alltså lite av en periodare. Perioden sträcker sig över hela året. Intensifieras på sommaren, kommer och går över övriga året. Ibland läser jag mest för att låta ögat njuta. En sådan bok fanns på årets rea. Svenska äpplen. 240 sorter. Bild på alla. Vilken vacker bok. Den stod inte på inköpslistan. Den får bli boken som jag väntar in halva rea-priset på. Smålänningen gillar också bokrea. Däremot köpte vi en vacker bok med titeln Spirituella resor. Kan kanske tolkas som en bok om andlighet med dragning åt det lite märkligare hållet, men det var rätt och slätt en bok om drycker. Vin, whiskey, cognac med mera. Vackra bilder, historia och fakta om tillverkning och lite idéer om användning. En må-bra-bok. Jag föll för titel och utseende. Precis så som jag köper vin. På namn och etikettens utseende. På återseende med ett leende!

PS. På tal om trädgårdslexikon. Här kommer ett trädgårdstips över bloggen. Mitt första och kanske sista trädgårdstips. Förra våren grävde jag upp en hel del vårlökar. Vår och vår. Livet hade nästan gått över till sommar. Vårlökarna var överblommade och vissna. Jag ville inte kasta dem, hade ingen annanstans att placera dem just då och av ren lathet kastade jag i alltihop i en tom kompostbehållare. Häromdagen lyfte jag på locket och förvånat kunde jag konstatera vad min lathet hade åstadkommit. Lökarna var riktigt på gång och de nästan skrek av glädje när jag lyfte på kompostlocket. Det där var givetvis rent ljug, jag bara överförde den glädje jag kände på lökarna. De har en viktig uppgift och det är att ingjuta hopp och glädja vintertrötta människor. Jag har lyft på locket. Plockat upp dem. Placerat dem på synliga och varma platser. Min lathet har gjort sitt. Nu får solen göra resten.