Ibland ger livet oss möten som vi inte kan släppa. Det behöver inte vara stora och väl planerade möten. Det kan vara små enkla möten i vardagen. Möten som bara sker. De kommer aldrig att stå på löpsedlarna. Ingen mer än jag och den som jag möter vet om att mötet har skett. Ändå är dessa små enkla möten så viktiga och berör oss i vårt djupaste innersta. Möten av det här slaget kan ha en svår innebörd. De kan bära på en djup hemlighet. De kan blotta oss och visa vilka vi verkligen är.
Är vi inte rädda för att bli berörda, så är det dessa möten som hjälper oss vidare. Vissa skeden i livet måste delas med någon. Jag känner mig otroligt ödmjuk inför förtroenden. Några möten berättar de mest ofattbara skeden. Jag kan inte alltid greppa det som har hänt. Jag får försöka sätta mig in i scenariot, som om jag var i huvudrollen. Om det drabbar mig på samma sätt som det har drabbat den jag har mött. Jag kan inte påstå att jag har några lösningar. Jag har inte heller några ord. Vilka ord kan trösta den besvikelse eller sorg som någon bär på?
Om du kommer på något, så hör av dig. Jag menar ett sådant ord skulle vi alla vilja ha. Men hur mycket vi än försöker, så kommer vi till korta. Det finns ofta inga ord till tröst. Det finns ofta inga ord till lösningar. Det som finns är mötet. Mötet som är till för att dela smärtan. Mötet som för en liten stund får vara en ventil för insläpp av frisk luft. För i besvikelse, svek och sorg är vissa dagar tömda på livgivande syre. De dagar då det bara finns en massa frågor utan svar. En massa osorterade frågor som bara snurrar.
Det finns olika typer av svek. Alla typer har ett gemensamt. Smärtan. Ett svek känns aldrig behagligt eller önskat. Sveket skapar olika typer av smärta. Svidande. Bultande. Malande. Skärande. Tryckande. Ömmande. Sveket kan klippa till oss, så att hela tillvaron gungar. Egentligen finns det inte bättre eller sämre svek. Grundsveket är tillräckligt illa och skapar ensamhet. Det enda jag vill förmedla i min blogg just nu är budskapet: du är inte ensam. Vårt möte finns och det har inte lämnat mig oberörd. Du vilar i en ombonad svit i mitt hjärta och du vaggas i mina tankar. Du känner ett svek och det går inte att göra ogjort. Det som ligger framför dig nu är fakta och möjligheterna att göra val.
Tack för mötet och vad det innebar. Du vet att jag vet. Du vet att jag bär detta inom mig. Jag bär det ingen annanstans. Jag har det kvar. Nästa gång vi ses kanske mötet bara blir en blick. Ett litet leende. En gemensam tanke. Det kanske räcker för stunden. Det blir kanske en stilla kram och du vet att du behöver inte säga alla ord om du inte vill. Du vet att du får säga något om du vill. Jag är inte rädd för smärtan. Jag är bara ledsen för att du behöver uppleva den. Du är värd så mycket bättre. Du är värd all respekt. Så jag önskar verkligen att allt ska bli mycket bättre för dig och du har min respekt.
Sveket som du känner har säkert en förklaring. Frågan är om det är viktigast med förklaringar nu eller om det är viktigast att få lite frisk luft och med tiden hitta en väg, en strategi för att återfå dig själv och det liv som du vill leva. Det finns ett liv som är värt att leva. Vi behöver bara veta hur det ska gå till. Det innebär kanske ett pusslande och filurande. Vi har inga färdiga koncept för sådant här. Just nu för stunden har vi bara ett djup och en lång uppförsbacke. Den uppförsbacken kan ta på krafterna. Då behövs möten. Möten med någon som inte är rädd att dela smärtan. Uppe på krönet kommer en ny verklighet och nya möjligheter att visa sig. Du kommer att få blicka ut över fantastiskt vackra vidder. Med nya möten. Möten som du får dela med andra. På återseende med ett leende!
PS. Ilska är en känsla som jag tycker är sund. Ett friskhetstecken. Men som med allt annat är överdosering skadligt. Ilska i för hög dos kan suga all kraft och äta upp livet inifrån. Rätt riktad ilska är bra. Ett tag. Sedan måste den övergå i något sundare. Jag tror det kallas förlåtelse. Om inte annat för vår egen skull.
Är vi inte rädda för att bli berörda, så är det dessa möten som hjälper oss vidare. Vissa skeden i livet måste delas med någon. Jag känner mig otroligt ödmjuk inför förtroenden. Några möten berättar de mest ofattbara skeden. Jag kan inte alltid greppa det som har hänt. Jag får försöka sätta mig in i scenariot, som om jag var i huvudrollen. Om det drabbar mig på samma sätt som det har drabbat den jag har mött. Jag kan inte påstå att jag har några lösningar. Jag har inte heller några ord. Vilka ord kan trösta den besvikelse eller sorg som någon bär på?
Om du kommer på något, så hör av dig. Jag menar ett sådant ord skulle vi alla vilja ha. Men hur mycket vi än försöker, så kommer vi till korta. Det finns ofta inga ord till tröst. Det finns ofta inga ord till lösningar. Det som finns är mötet. Mötet som är till för att dela smärtan. Mötet som för en liten stund får vara en ventil för insläpp av frisk luft. För i besvikelse, svek och sorg är vissa dagar tömda på livgivande syre. De dagar då det bara finns en massa frågor utan svar. En massa osorterade frågor som bara snurrar.
Det finns olika typer av svek. Alla typer har ett gemensamt. Smärtan. Ett svek känns aldrig behagligt eller önskat. Sveket skapar olika typer av smärta. Svidande. Bultande. Malande. Skärande. Tryckande. Ömmande. Sveket kan klippa till oss, så att hela tillvaron gungar. Egentligen finns det inte bättre eller sämre svek. Grundsveket är tillräckligt illa och skapar ensamhet. Det enda jag vill förmedla i min blogg just nu är budskapet: du är inte ensam. Vårt möte finns och det har inte lämnat mig oberörd. Du vilar i en ombonad svit i mitt hjärta och du vaggas i mina tankar. Du känner ett svek och det går inte att göra ogjort. Det som ligger framför dig nu är fakta och möjligheterna att göra val.
Tack för mötet och vad det innebar. Du vet att jag vet. Du vet att jag bär detta inom mig. Jag bär det ingen annanstans. Jag har det kvar. Nästa gång vi ses kanske mötet bara blir en blick. Ett litet leende. En gemensam tanke. Det kanske räcker för stunden. Det blir kanske en stilla kram och du vet att du behöver inte säga alla ord om du inte vill. Du vet att du får säga något om du vill. Jag är inte rädd för smärtan. Jag är bara ledsen för att du behöver uppleva den. Du är värd så mycket bättre. Du är värd all respekt. Så jag önskar verkligen att allt ska bli mycket bättre för dig och du har min respekt.
Sveket som du känner har säkert en förklaring. Frågan är om det är viktigast med förklaringar nu eller om det är viktigast att få lite frisk luft och med tiden hitta en väg, en strategi för att återfå dig själv och det liv som du vill leva. Det finns ett liv som är värt att leva. Vi behöver bara veta hur det ska gå till. Det innebär kanske ett pusslande och filurande. Vi har inga färdiga koncept för sådant här. Just nu för stunden har vi bara ett djup och en lång uppförsbacke. Den uppförsbacken kan ta på krafterna. Då behövs möten. Möten med någon som inte är rädd att dela smärtan. Uppe på krönet kommer en ny verklighet och nya möjligheter att visa sig. Du kommer att få blicka ut över fantastiskt vackra vidder. Med nya möten. Möten som du får dela med andra. På återseende med ett leende!
PS. Ilska är en känsla som jag tycker är sund. Ett friskhetstecken. Men som med allt annat är överdosering skadligt. Ilska i för hög dos kan suga all kraft och äta upp livet inifrån. Rätt riktad ilska är bra. Ett tag. Sedan måste den övergå i något sundare. Jag tror det kallas förlåtelse. Om inte annat för vår egen skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar