Ska det vara spontant eller spån-tant när det gäller mig?

Lugn bara lugn. Det är ingen fara på taket. Igår blev det ett blogguppehåll. Bloggaren har överlevt. Tydligen bloggläsaren också. Allt är i sin ordning. Vad fick mig att hålla mig ifrån bloggen igår? Svaret är spontanitet! Just det, något så enkelt, men dock så ovanligt. Spontanitet. Säg ordet. Smaka på det. Medge att det inte är så ofta du använder det. Inte så ofta du är det heller. Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att leva i en tidsbunden, välstrukturerad och ofta ganska stressad tillvaro. Vakna, duscha, klä på mig, äta frukost, packa ner matlåda, ta med arbetsmaterialet, köra iväg till jobbet, jobba, uträtta ärenden, komma hem, byta om till ledighetsuniformen, sköta om vardagssysslor, idka tonårstaxirörelse, kvällste, nyheterna, läsa bok, få boken i ansiktet, släcka lampan, god natt.

Var bland dessa kommatecken i ovanstående uppräkning kan jag helt plötsligt ställa mig upp och säga: Nej, men nu tror jag att jag ska ta och vara lite spontan en stund. Kanske mellan ”köra iväg till jobbet” och ”jobba”. Bara spontant köra åt helt motsatt håll och åka ut till havet och sitta där och filosofera bland måsar och lastbåtar. Eller mitt emellan punkterna ”kvällste” och ”nyheterna” lite spontant dra in till stan och gå på nattbioföreställning och äta popcorn och Ahlgrens bilar. Det låter som om spontanitet är lite förknippat med ungdomsåren. Varning, varning, jag vill inte tillbaka till tonårsåren. Jag mår ju så bra och trivs där jag är.

Men lite spontanitet har ingen dött av. Det kan bli blogguppehåll, men det är inte direkt dödande. Trist kanske, men livet fortsätter. Igår var jag spontan. Jag ska vara ärlig att säga att jag var inte upphovskvinnan till spontaniteten, men jag hängde chockartat snabbt på. Jag befann mig precis i en kombination av uträtta ärenden, sköta om vardagssysslor, idka tonårstaxirörelse och kvällste, när jag vid ett ärende fick en spontan fråga. ”Vill du inte komma in och ta en kopp kaffe när du ändå är här? Jag ska precis sätta på”. Jag gillar spontanitet innerst inne. Det är sådan jag är och alltid har varit, men jag har fallit in i vuxenmönster och min stads mentalitetsmönster. När jag känner efter så tycker jag det är kul att vara spontan och vara med på spontana upplevelser.

Ändå hinner min hjärna reagera och se tvätthögen hemma som ska strykas, brevet som ska färdigställas och några andra förberedelser inför kommande arbetsuppgifter. Så kommer svaret, någonstans långt inifrån, där mitt rätta jag finns. ”Ja tack, gärna. Vad trevligt.” Så satt vi där vi köksbordet. Kaffe och bulle. Talade om saker som är aktuella i våra liv just nu och så det roligaste intresset som finns, nämligen släktforskning. När du hittar en riktig släktforskarvän. Var rädd om den. Det är guld värt att ha någon att filura ut svårigheter i släktträdet med. Utbyta kunskap. Tänk om ni till och med hittar samma gren i varandras släktträd.

Är släktforskarvännen dessutom spontan, så du blir inbjuden på kaffe vid köksbordet en vanlig mörk, kylig och mycket blåsig måndagskväll i november. Då vet du att du har en rikedom utöver det vanliga. Det är inte dödande att bli pank på pengar. Det kan vara jobbigt. Men att bli pank på mänskliga kontakter, det kan vara dödande i längden.

Så varför inte försöka vara lite spontana lite till mans. Kanske förvånar du någon. Kanske glädjer du någon. Kanske blir du lycklig själv och lite lättare känns vägen att gå mot stryktvättshögen. Det var så härligt. Jag kände mig så glad efteråt att jag inte ens hade behov av att blogga. Jag åkte iskana på spontanitetens nyspolade arena och det var en skön känsla. Störtskönt. Till och med strykhögen sjönk med lätthet efteråt, för att förvandlas till prydliga nystrukna högar. Så med lite spontanitet varje dag, så blir det nog både pyntat, julkort skrivna, bakat och julklappar inslagna före jul. I spontant lagom dos. På återseende med ett leende!

PS. Stort tack till min spontana vän Anna. Jag tror inte du är medveten om att du är så värdefull som du är. Så lite bloggspontant talar jag om det för dig nu. Du är enormt värdefull!Tack för bullen. Den var god, smakade som hembakt!

Dags att säga gott nytt år!

Så var det då sista söndagen på året. Tiden går fort. Alltså sista söndagen på kyrkoåret. Nästa söndag blir det ett nytt år. I kyrkan. Men innan dess ska vi genomlida domsöndagen. Den dag som tidigare gick under namnet ”Den yttersta domen”, men för drygt tjugo år sedan tonades det hemska ner en aning och så blev det tydligare att det finns försoning och förlåtelse att få genom Jesus Kristus. En av dagens texter är ganska välkänd och tagen från Uppenbarelseboken, längst bak i bibeln. "Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”. Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt."

Tänk, ingen död och ingen sorg. Ingen klagan och ingen smärta. Det som det ständigt finns så mycket av här runt omkring oss. Vi har nästan blivit ett med allt detta. Vi har vant oss vid det att vi tycker det är vår vardag. Vi har nästan blivit avtrubbade ibland och orkar inte ta in allt fruktansvärt som vi ser eller läser om. Eller som vi direkt drabbas av. Det är för smärtsamt. Det är för sorgligt. Det sitter ibland så djupt att vi inte ens orkar klaga. Vi skjuter undan det, utanför vår bubbla. Bubblan är overklig och ofattbar. Vi ser på när dagen kommer och när dagen går. Årstider kommer och går. År kommer och går.

Så en dag så händer det något i bubblan. Känslorna kommer ifatt och sorgen väller fram. Den vågen är så mäktig att den nästan kan dränka en människa. Speciellt i detta läge, då orken inte finns. Vågen snärtar till i det inre och skapar en sådan smärta att man nästan tappar andan. Trots att man inte har sprungit maraton, inte ens har varit iväg med soporna till sophuset, så är man andfådd. Det är omöjligt att dra djupa, livgivande andetag, för där har en klump växt sig så stor att lungorna inte får plats att vidga sig.

Så radas alla minnen upp. Inte i någon bestämd ordning. Utan huller om buller. Har det gått mycket lång tid inne i bubblan, så kommer det säkert också en ilska kopplad till smärtan. Över att det får ta sådan tid fortfarande. Det är mitt liv som går till spillo. I sorg, i smärta, i klagan. Det känns så enormt djup att döden inte känns hotfull, utan nästan som en befrielse. Inte blir det bättre av att mörkret utanför omsluter oss nästan hela dygnet. Det är mörkt när vi går till arbetet och mörkt när vi kommer hem. Där emellan är det på sin höjd grått.

Idag mår många människor dåligt. Trots att de flesta har det materiellt välbeställt, så är den inre friden i farozonen. Unga människor och då menar jag mycket unga människor, dricker huvudet av sig på helger. Gymnasieungdomar testar knark i så hög utsträckning att det inte längre rör sig om någon enstaka råbuse som kommit på glid. Antidepressiva läkemedel står högst upp på receptlistan och våra mottagningar för människor i djup psykisk kris är överfulla och det är flera månaders kö för att få hjälp.

Vart är vi på väg i Sverige? Detta välfärdsland. Se er omkring. Vi blir inte lyckligare för senaste modellen av BMW. Det är en illusion att tro att tre veckor på Maldiverna kan förändra en hel livssituation. Det måste till en radikal förändring inom oss. Inte någonting som bara putsar upp ytan för en tid. Utan något som gör allting nytt. Något som gör att smärtan och sorgen får ge vika. Något som gör att klagan får ersättas med glädjerop. Domsöndagen behöver inte vara tung. Domsöndagen kan få vara den dag på året då vi får inge varandra hopp. Domsöndagen kan få vara en dag då vi tar tillfället i akt att säga förlåt. Detta ord är läkande. Detta ord har en fantastisk förmåga att göra allting nytt. Så gott nytt år! Det är aldrig helt kört. Är du utan hopp, så ta tag i mitt. Det finns en som vill göra allting nytt. Hans namn är Jesus.

PS. Det finns en annan sida av domsöndagen. Det är den sportsliga. Mr T och jag har haft våra tonåringar på diverse olika planer idag. Både som spelare och som domare. Både i fotboll och i hockey. Där är det ungefär som livet är mest. Sorg, klagan, smärta och så nytt hopp vid slutsignalen. Nya matcher som väntar. På återseende med ett leende!

Varumärket Svinto firar 60 år

Kan inte låta bli att tänka på Askungen, där hon står i fönstret och längtande står och ser mot slottet. På slottet är det bal och Askungen har haft så mycket att göra så hon inte har hunnit göra sig i ordning själv. Hon har inte hunnit förbereda något att ha på sig. Så står hon där och säger: Vad är väl en bal på slottet? Den kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar.

Nu är det inte så att jag har haft så mycket att göra, så att jag inte har hunnit göra mig i ordning till balen. Jag har inte ens fått en inbjudan till en bal på slottet. Ändå passar Askungens ord in i sammanhanget. För vad är väl en historielektion? Den kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar.

Jag minns knappt historielektionerna i grundskolan. På gymnasiet däremot kommer jag ihåg ämnet historia. Inte för att de var roliga och intressanta, utan för att läraren hade ett grått svintoliknande hår som han kammade över flinten. Ibland så lyfte håret och flinten blev synlig och håret hängde som en grå svintohylla vid sidan av huvudet.

Jag minns även den muntliga redovisningen av andra världskriget, där svintomagistern valde ut oss genom lottning. Det är första och enda gången i mitt liv som jag har fått en vinstlott och sett det som en nit. Jag minns också hur vi fick lära oss att uttala namnet Kopernikus rätt. Det var tydligen viktigare än vad denne Kopernikus skulle minnas för.

Detta till trots så har jag även studerat historia på högskola. A, B, C, D-kurser med blandat innehåll. Ganska snart blev jag varse att historia var mer än andra världskriget och uttalet av namnet Kopernikus. Historia som ska tenteras av är så mycket mer. Ibland så trist och tråkig att jag undrar varför jag överhuvudtaget utsätter mig för detta. Frivilligt. Jag har kanske en självplågare inneboende hos mig?

Det har också varit helt enastående tillfällen på högskolan. Med ivriga och mycket vägledande handledare. Uppmuntrande och ärliga. Brinnande för sitt ämnesområde. Med visat intresse för mitt ämnesområde. Som är kvinnliga brottslingar på 1800-talet. I dessa regioner trivs jag alldeles utmärkt och glömmer ibland både tid och rum. Det fungerar nästan som en tidsmaskin och flyttar mig ett par hundra år tillbaka i tiden. Det är en oslagbar upplevelse.

Hur som helst, idag fick jag en alldeles underbar historielektion. Professorn i historia vid Lunds universitet, Dick Harrison, gästade stadens konserthus och berättade intressant om kolonialismen och imperialismen. Detta blandades upp med symfonisk musik, med trumpetande krigsfanfarer och trumvirvlar, med kanoner och krigsrök. Det kändes som vi i publiken satt mitt i slagfältet. Det var en mäktig och nästan lite ruskig upplevelse.

Historia behöver tydligen inte vara tweedkavajer och syrefattiga föreläsningar. Historia kan vara levande och entusiasmerande. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Att använda musik att belysa tidsandan med var dock en genialisk idé. Kröningsmusiken till Elisabeth II svängde som en 50-talsfilm. Slagfältsmusiken var otäckt verklig. Musiken gav ytterligare en dimension till historian. Vår historia. Vägen till där vi är idag. Eftermiddagens något annorlunda föreläsning och konsert är också redan historia. Nutidshistoria. Nysshistoria. Som kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar! På återseende med ett leende!

PS. En månad kvar till julafton, men vad är det emot att pappa har en av sina namnsdagar idag? Jag ringde och utan att ha sjungit igång strupen på morgonkvisten, så sjöng jag så att telefonlinjen vibrerade. Ha den är idag, det är din namnsdag idag! Du är värd att firas. Du är världens bästa pappa. Utan tvekan. Jag vet. Ingen kan berätta den spännande nyckel-historien som du. Världens bästa historieberättare. Aldrig trist och tråkig. Alltid underbar! Med eller utan musik. Grattis pappa Rune!

Stopp och belägg, det är rött som gäller nu!

Så länge jag kan minnas så har julens färg varit röd. Varm, hjärtlig och röd. Så har det varit så länge jag kan minnas. Visst har det funnits avvikande färger i ljuslyktor och julgranskulor. Men övervägande är den röda färgen. Ibland kan man också kalla en viss röd kulör för julröd och då vet man precis hur den ska vara. Precis vilken röd färg man menar. Idag upptäckte jag att julens färg tydligen inte är röd längre. Den har ersatts av svart. Svarta tomtar, svart julstjärna i fönstret, svarta ljuslyktor och svarta servetter.

Dystert och tungt tycker jag. Långt ifrån varmt. Trendigt och inne kanske, men ganska kallt och opersonligt. Ska den riktiga tomten som kommer på julafton också ha svart luva, svart rock, grå byxor och svarta stövlar? Hur långt kan trendigheten och nymodigheterna få gå? Ska paketen under granen ha svarta snören? Ska julklänningen på den lilla förväntansfulla lilla flickan vara av svart sammet och med svarta tofsar i håret?

Är det möjligt att modernisera och trendförändra julen? Eller mår vi bäst av att låta den komma tillbaka med samma stil varje år? Låta det som alltid har varit rött, vara rött i fortsättningen också. Jag hoppas att jag kan stå emot dessa svarta blommor och svarta adventsstjärnor. Jag hoppas att jag kan vara en som fortsätter att sätta hjärtröda snören på klapparna och låter den röda jullöparen ligga på julbordet.

Svart har jag sett nog av den här hösten. Svarta dagar, svarta rubriker, svarta händelser, svarta kläder och svarta inredningar i butiker och restauranger. Låt oss hålla julen utanför detta mörker. Julens budskap som talar om frid, ljus, värme och hopp. Räddning från allt det onda och mörka. Julen firas till minne av Jesu födelse och den händelsen är långt ifrån svart. Den är varm och talar om kärlek. En kärlek som övergår allt mänskligt förstånd. En kärlek som är rödaste röd.

Idag höll jag på att falla i advents- och julhysterigropen. Jag började känna mig stressad och bekände denna stress för Mr T och tonåringarna. Jag borde veta bättre. Jag har en hel del år som kan kallas livserfarenhet. Jag har mina värderingar. Jag vet varför vi firar jul och ändå lät jag stressen ta överhanden och skymma glädjen i det hela. Jag fick vägledning av tonårsdottern som påminde mig om något som jag långt därinne redan visste. Advent är inte synonymt med nytvättade fönster och välstrukna gardiner. Advent är inte ett superglänsande hem. Advent är inte stress och hysteriskt planerande.

Advent betyder ankomst och vi väntar och förbereder oss för det lilla Jesusbarnet. Vi tänder ljus varje söndag i advent och vi närmar oss med eftertanke den stora högtiden. För varje vecka som går blir det ljusare. Till sista lyser fyra ljus upp och sedan blir det en glädjefest utan dess like. Jag tror att min Skapare tycker att jag ska längta efter julen för att få känna frid, glädje och värme i mitt inre. Det har inte så mycket med julgardiner och pyntning att göra. Visst tycker jag om att göra fint hemma till jul. I själva verket älskar jag det. Men det har gått för långt om det skapar stress och illamående.

Imorgon är det en månad kvar till julafton och den månaden skulle jag vilja ta med ro och se julen för vad den är. En högtid för att fira Jesus födelsedag. Inte för att skapa irritation och jäkt. Så här och nu tar jag ett bloggbeslut. Jag ska ta en dag i sänder och låta julen komma som något jag verkligen behöver nu. Som något jag verkligen längtar efter. Något rött och värmande. Sådana beslut ska firas! Så ikväll blir det hemgjord smörgåstårta och ett glas gott öl. Det är ingen brådska. Det är över en vecka till första advent. På återseende med ett leende!

PS. Vilken förmån det är att få vara lärare. Idag hade jag en sådan mäktig upplevelse i klassrummet. Skulle Gunde Svan ha beskrivit det så hade det varit med ordet ståpäls. Så jag tackar alla elever som är så otroligt duktiga och fantastiska. Ibland så skulle jag kunna betala för att se deras utveckling och få ta del av deras syn på livet. Med tanke på att man dessutom har betalt, så är det nästan för bra att vara sant. Sluta skäll på ungdomen. Umgås med dem istället. Vägled dem. Låt dem inspirera oss vuxna. Tack för att jag får! Snacka om värmande rött!

Bortskänkes: Jantelag. Välanvänd, men i gott skick.

Lösnummerpriset för vår dagstidning är i vanliga fall tio kronor. Idag var det rabattpris, endast fem kronor. Undrar hur länge detta rabatterade pris ska pågå? Hur blir det med oss helårsprenumeranter? Kommer det något rabattpris på vår faktura? Nu kan man läsa tidningen på nätet. Men det kommer aldrig att kunna ersätta den vanliga papperstidningen. Det är en speciell känsla att lägga ut tidningen på köksbordet och avnjuta den tillsammans med en ordentlig och välsmakande frukost. I sådana stunder finns det inte så mycket övrigt att önska av livet.

Det skulle i så fall vara lite mer noggrann korrekturläsning. Förr kallades fel i tidningen för anka. Tidningsanka. Nu för tiden är det alldeles fullt av ankor och deras skit. Detta är ganska konstigt eftersom vi har stigit in i den datoriserade stavningskontrollvärlden. Det borde inte bli så mycket stavfel och syftningsfel. Nu sitter jag kanske och kastar sten i glashus och det vore mycket pinsamt. Jag får väl ursäkta detta med att jag inte är en välutbildad journalist och att jag inte får ett öre betalt för mitt bloggande.

Bortser jag och har överseende med alla tidningsankor, så var det ingen munter läsning i dagens tidning. Skolor stängs. Socialtjänsten måste spara 40 miljoner. Skuldsatta människor. Uteblivna försäkringskassepengar. Interna problem inom polisen. Detta endast på lokalsidorna. Flyttar vi nyheterna något utanför vår sfär, så hamnar vi på sidor med hotade åklagare, kravaller i Dakar och SAS som har brister i sin säkerhet. Detta elände är bara tidningens urval. Vi som lever i världen vet att eländet är större än vad som får plats på tidningens två sidor för inrikes- och utrikesnyheter.

Nu väntar jag bara på kommande dagars insändare. De kommer. Arga, förbannade, ilskna och upprörda insändare. I bilen på väg hem efter jobbet så gjordes det en direktsändning i lokalradion från en presskonferens. Stadens fotbollsarena ska byggas om. Men inte nog med det. I anslutning till detta ska det byggas ett konferenshotell med 200 rum, en övnings- och konsertlokal för stadens symfoniorkester, restauranger, en inomhusarena för 3000 personer. Det ska bli ett gigantiskt evenemangscenter som ska ligga i anslutning till nuvarande konserthus och fotbollsstadion. Bygget kostar i runda tal 500 miljoner.

Jag förstår att insändarna kommer. Med all rätt gör de det. För visst är det en svårlöst ekvation när skolor läggs ner, personal sägs upp och socialtjänsten måste dra åt svångremmen att då bygga ett sådant gigantiskt centrum. Det sticker i ögonen på folk. Ändå kan jag inte annat än glädjas för att det är något som vågar sticka ut här i staden. Självaste mittpunkten för tillvarons jantelag. Här ska man verkligen inte tro att man är något. Att då gå ut med dessa planer som ska vara förverkligade om ett par år är annorlunda och känns hoppfullt. Jag har aldrig förstått att så fort landstinget har ont om pengar, så måste kulturen dras in. Så fort skolor läggs ned så måste idrotten också göra det.

Hur sjuka skulle vi inte bli om vi inte kunde lyssna på levande musik och se teater på scen? Hur tunga och tungsinta skulle vi inte bli om all idrott försvann? Varför måste allt som roar, underhåller och utvecklar oss stryka på foten, bara för att allt det nödvändiga går på knäna? Måste vi försämra allt bara för att det är dåliga tider nu? Är det inte bättre att vi börjar söka efter felet? Varför är det alltid budgetunderskott inom landstinget? Varför finns det inte möjlighet att bedriva verksamhet inom kommunen så att alla medborgare får den service, hjälp och utveckling de behöver? För vi pratar om stora summor. Det är mycket pengar som rullar. Men vart rullar de, så att de försvinner?

Om vi skulle följa alla negativa insändares råd och lägga ner all kultur, så är jag helt övertygad om att vi ändå skulle få se skolor stängas och personal dras in. Om vi slutade satsa en endaste krona på idrotten, så skulle ändå landstinget ha en ohållbar ekonomi. Vi skulle stå där med skoltrötta elever och sjuka människor likväl. Hur rolig skulle tillvaron vara då? Då musiken har tystnat och spelet på alla arenor har stannat upp?

Så bygg och gå emot jantelagen. Bygg och gör det med förnuft. Bygg och andas framtidstro. Bygg och se till att få hedervärd personal. Som vet hur man bäst förvaltar medlen. Det finns alltför många platser och verksamheter där det är för mycket fuffens och fiffel med ekonomi och annat. Där förnuftet för länge sedan har rationaliserats bort och istället ersatts med hutlöst dyra konsultkostnader. Bygg och låt stadens invånare få glädjas. Vi behöver skolor, vi behöver sjukvård. Men det är inte hela livet. Vi behöver annat också. På återseende med ett leende!

PS. Jag gratulerar en mycket fin arbetskamrat som idag fick besked om en tjänst. En tjänst som hade sökts och som var önskad. En tjänst som arbetskamraten ska få tillträda alldeles snart. Helt plötsligt blev den ganska grå novemberdagen lite ljusare och beskedet hjälpte verkligen att lyfta dagen. Det rådde till och med på vädret, för en stund senare sken solen genom molnen. En liten stund, innan det blev novembermörkt igen på eftermiddagen. Men även en liten stund med sol räknas. Det värmer med sol och att få glädjas med andra. Grattis Björn och lycka till!

Voffor gör di på dette viset?

Idag skulle vi ha en liten högtidsstund, jag och tonårsdottern. Ingen skolmatsal, ingen mikrougnsvärmd matlåda på jobbet. Vi skulle äta lunch tillsammans ute på stan. Vi hade bestämt oss för ett litet mysigt ställe vid namn Berggrenska gården i centrala stan. I gammaldags miljö, med gammaldags möbler och gardiner. Personalen i rutiga eller blommiga klänningar. En massa godsaker och efterrätter i en gammaldags glasdisk. Ett komplement till alla flashiga och väldigt moderna innehak i stan, som pluppar upp som svampar. Där det hela tiden ska vara senaste trenden.

Berggrenska gården har varit ett sådant där ställe som man tar gäster till, för att visa en liten pittoresk sida av staden. För att få komma ifrån stadens neon, glam och spektakel och bara sjunka ner bland trasmattor och luggslitna kuddar i en hemtrevlig atmosfär. Jag skriver har varit. Det blev en smärre chock när vi kom innanför ytterdörren. Väggar, golv och tak var fortfarande samma gamla stil, men borta var griffeltavlan med dagens meny. Likaså glasdisken med alla sötsaker. Alla möbler som verkligen ingav nostalgi i besökarna hade ersatts med benvita skinnstolar. Sådana där stolar som snart ska finnas i var mans vardagsrum och kök. Stolar som man ser i varenda inredningsbutik. Stolar som finns på de flesta restauranger och caféer.

Jag visste att det var nya ägare till Berggrenska gårdens restaurang och café. Det har stått i lokaltidningen. Vad jag däremot inte visste var att det var världens osmartaste ägare som helt osmakligt gått in och förändrat hela konceptet. Visst är det trevligt med förnyelse, men då får man göra det med smak. Om dessa ägare bar på en önskan om att starta ett modernt och trendigt inneställe, varför fixar man inte en lokal på en passande plats då? Detta var bland det fulaste och dummaste jag har sett.

Lunchpriset var höjt också. Ägarna måste självklart ha hjälp med fakturorna för dessa onödiga möbler och ljuskronor. När skinnet på stolarna var betalt räckte det inte ens till en flashig menytavla, utan ett enkelt blädderblock var provisoriskt upphängt och med spretig stil med illröd spritpenna erbjöds vi hemrullade köttbullar och stuvade makaroner, fiskgratäng eller soppa. Nej tack. Enkel husmanskost i förstörd miljö till ett dyrare pris. De nya ägarna har gjort bort sig totalt. Ett i vanliga fall knökfullt Berggrenska gården var glest besatt idag. Inte hjälpte vi till att fylla ut tomrummet, jag och tonårsdottern.

Jag tänker inte vara med och betala för att se en sådan kulturförstörelse. Var är alla K-märkare i sådana här sammanhang? Finns det ingen som har detta ansvarsområde? Det dröjer väl i så fall inte länge förrän de nya ägarna får för sig att riva denna gamla anrika byggnad och ersätta den med en glasmonter med häftiga panelgardiner och med ett par strå uppstickande ur höga vasar. Inredningstrenden är nu avskalad och opersonlig. I Berggrenska gårdens fall så är det ett ordentligt övertramp och så sjukligt dumt. Det kommer inte att dröja länge förrän det är nya ägare. Nuvarande kommer att gå i konkurs och stå där med nedsmutsade och solkiga benvita skinnstolar.

Mycket dumt ska man behöva se och vara med om innan ögonen trillar ur. Detta känns så overkligt att jag nästan funderar på om det var ett sådant där dolda-kameran-inslag. Någon som vet hur ovanligt det är att tonårsdottern och jag lunchar tillsammans på stan och så riggar de upp värsta överraskningen. Förhoppningsvis är det så. Jag får ge det en chans och smyga dit någon dag och se om ordningen är återställd. För de kan väl inte mena allvar med att behålla den där inredningen? Finns det ingen känsla kvar för att behålla det genuint mysiga? Finns det något ställe kvar, där man kan få välja på 25 sorters efterrätter och dricka kaffe ur kopp istället för mugg?

PS. Ikväll dricker jag kaffe ur finaste kaffekoppen och tar bästa kakan ur frysen. Det får liknas vid ett så kallat begravningskaffe, eftersom stans mysigaste ställe har gått i graven. Vilka dödgrävarna är skulle jag gärna vilja veta. Då skulle jag ta dem i örat och säga ajabaja. Förhoppningsvis blir kaffet ett kombinerat festfika för att Sverige tar avgörandet i sina händer och dänger till Lettland på Råsunda. Tonårsdottern är på plats och hejar. Vi övriga intar TV-soffan. Du gamla du fria, hejaramsor och friskt humör. Nu gäller det. På återseende med ett segerleende!

Många kappor vänder i novemberblåsten

Idag vaknade jag när väckarklockan ringde och min första tanke var faktiskt att ikväll måste jag lägga mig tidigt. Innan jag ens hade stigit upp, så planerade jag för läggdags. Det är säkert det som kallas trötthet. Så trött och även något förvånad möter jag den nya dagen. Eller vad man kan kalla den grå massa som hade infunnit sig utanför fönstret. En massa som inte gav vika någon gång under hela dagen och som ikväll ligger som en vit och isig dimma över hela tillvaron.

Förvåningen som jag bar på så där i starten på dagen var att jag kände sådant motstånd till att kliva upp. Jag som gillar att vara i farten, som älskar mitt jobb och som inte alls är den där drönartypen, längtade efter att dra mig och kanske till och med unna mig lyxen att somna om. Håller höstmörkret på att få ett stadigt grepp om mig? Vad är det som håller på att ske?

När man känner detta grepp om hela sin varelse, fast man absolut inte vill, så blir det inte lättare av att kämpa sig ut i kylan. Allt som nästan hade smält undan och som igår ingav hopp om varmare tider, hade idag frusit till isgata och isgrå små nubb omslöt hela mig. Trött, förvånad och frusen anlände jag till jobbet och simsalabim så var det som bortblåst. Är det sjukligt att vända så på en femöring eller är det bara fantastiskt beröm till min arbetsplats, där jag verkligen stortrivs?

Fast stortrivs gör jag hemma också. Inget går upp mot Mr T: s och tonåringarnas sällskap. Det är då jag känner mig mest hel. Så hade det bara gällt att välja det jag helst ville göra, så hade jag givetvis gärna umgåtts med dem hela dagen. Fast det finns något som heter ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen, så därför pallrade jag mig iväg till arbetet. Det är en fantastisk bonus att dessutom trivas där och vara glad för varenda arbetskamrat jag träffar under dagen. Lite extra styrka och större dos i kaffeautomatens servering av kaffe också, så var det ingen större fara på taket med tröttheten eller kylan heller för den delen. Förvåningen fanns dock kvar. Förvåningen att jag hade känt mig så trött efter en god natts sömn.

Tillbaka till orden ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen. All min förvåning hänger nog inte samman med tröttheten, utan en del av förvåningen grundar sig nog på att det i så många professionella organisationer finns så få riktiga ledare. Ledare som vågar ta ansvar. Ledare som är lojala mot sig själva, mot andra och mot organisationen och dess värderingar. Ibland kan det tyckas vara omöjligt att vara lojal mot allt och alla, men är det inte lojalitet också att vara ärlig och rak och stå för sina åsikter om man vet att det i långa loppet främjar organisationen?

Om vi riktar blicken mot idrotten och mot den del av idrotten där den verkligen är på hög nivå och där det till och med finns galor som nominerar människor till bästa ledare. Jag är medveten om att det finns ledare som har gjort ett hästjobb för att föra klubben dit den vill. Ledare som har lagt ner tusentals timmar på att klubben ska nå framgång. Det ger resultat i tabeller och i media. Ribban höjs och pressen blir större. Vi vet alla hur lätt det är att fallet blir större ju högre upp man flyger. Tråden till ett misslyckande är tunn och skör. Ena dagen hjältar, andra dagen världens största syndabock.

Hur stor är man som ledare om man lyckas ta bort all glädje i idrotten? Om man skapar en så stor konkurrens att människor som egentligen är mycket duktiga i sin idrott inte längre orkar. Fysiskt, men inte psykiskt. Hur bra ledare är man om man låter sig smöras av smicker och upphöjande till skyarna av människor som inte har tillräckliga kunskaper i idrotten, men som kan snacka sig till en plats? Hur tänker man som ledare om man lovar en sak men gör en helt annan? Eller om man gång på gång poängterar vissa saker och framhåller dem som riktmärken för klubbens arbete, men sedan inte är stark nog att hålla stånd mot dumheter och så rasar strategin på nolltid. Är det för mycket begärt av en ledare att vara ärlig, rättvis, vägledande, uppmuntrande, bestämd, förklarande och principfast bredvid de idrottsliga egenskaperna med träningsupplägg, coaching på matcher, kostlära, skadeinsikt och annat som förknippas med idrott?

Det finns ledarutbildningar och visst de kan vara utmärkta. Men någonstans måste det finnas en inbyggd ledarförmåga hos de individer som blir ledare. Förmågan att se andra människor och våga leda dem. Även i obekväma situationer. En ledare kan inte alltid följa med flocken. En ledare måste våga gå före och visa vägen. Ibland kanske en ledare måste vända tillbaka och hämta in någon som har blivit efter. Ibland kanske ledarna måste finnas mitt i gruppen för att kunna undervisa och förklara. Ibland måste ledaren våga stå ensam. Hemskt ensam. En ledare som i det läget inte har en åsikt eller röst att höja, ska nog fundera över sin fortsatta ledarkarriär. Då är man i ett tydligt vägskäl. Dags att välja sida. Gör det nu. Innan det leder fel.

PS. Tröttheten är som bortblåst efter Mr T:s underbart goda potatis- och purjolökssoppa, tända ljuslyktor och trevligt sällskap i hemmets lugna vrå. Nu ska jag snart ut i dimman med den fantastiska reflexvästen och den än mer fantastiska Mr T. I hans sällskap försvinner kylan och alla förvåningar. Han ska få en reflexvästskram av sin dam! På återseende med ett leende!