Vet hut för tusan

Söndag kväll och jag har för avsikt att publicera min tredje blogg. Tredje bloggen för den här dagen. En söndag för ikapp-bloggande. Det finns säkert inte sådana regler i bloggvärlden. Att man måste komma ikapp alltså. Finns det överhuvudtaget några regler? Jo, det gör det ju. Det ska inte vara bloggar ute på nätet som väcker anstöt. Det är självklart. Ändå är det långt ifrån verkligheten. I själva verket finns det så mycket elände och smutsiga grejer samlat under bloggandets tak att det inte borde vara sant. Det är sant.

På så sätt skiljer sig inte blogg-världen sig något nämnvärt från verkligheten för övrigt. Verkligheten som väcker anstöt. Verkligheten som är eländig och smutsig. Självklara grejer som inte borde hända. Ändå händer det dagligen och jag blir upprörd. Jag vill inte använda fula ord i bloggen. Jag brukar inte använda det i verkligheten heller. Jag tycker inte det är nödvändigt och det är inte speciellt vackert. Det väcker anstöt. Det går att göra sig förstådd ändå. Ibland är det nära till hands att man vill använda något starkare ord. Ska försöka låta bli.

Jag tycker det är skit att organisationer som säger sig stå på det kristna budskapet har så mycket fuffens för sig. Ikväll på nyheterna så rapporterades det om en organisation som predikar om Jesus och som i samma veva bedriver hotellverksamhet, använder sig av människors arbetskraft, utan att betala ut skälig ersättning. Människor som har kommit till vårt land och som behöver hjälp och stöd, utnyttjas istället och får en liten veckopeng i handen. En veckopeng som ska räcka till att försörja en hel familj.

Organisationen försvarar sig med att de har gett mannen logi, mat och kläder. Allt vad han behöver. Kunde han inte ha fått det ändå? Det finns ett bibelord ifrån Matteusevangeliet som säger: ”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig…” Det är en riktlinje för oss kristna hur vi ska agera. Däremot står det inget om att vi ska suga ut all arbetskraft ur den stackars människan utan att ge någon ersättning. Det är något som många i sådana här organisationer har kommit på alldeles själva. För den skull är det inte rätt. Sådant är inte i Guds namn. Tyvärr så drar många utomstående sådana slutsatser. Att sådan skit har med Gud att göra. Det har inte ett skit med Gud att göra.

Gud gråter med största sannolikhet när han ser hur sådana här organisationer beter sig. Vad som är beklämmande är att de fortsätter att vidhålla sin förträfflighet. Inför TV-kameror och mikrofoner. Att det är saligare att giva än att taga har inte nått fram till organisationens medvetande. När sådana här oegentligheter kommer fram i ljuset och prövas, så faller mycket av anseendet i kras. Än värre blir det när organisationen inte vänder om. Utan fortsätter och gör det än värre. Det är då man förstår att organisationens handlingar är långt ifrån Guds vilja. För Guds vilja tål att komma fram i det granskade ljuset. Guds vilja tål att prövas. Fast det ska inte prövas med sådana här dumheter. Hur långt ska Guds tålamod räcka? Hur länge står han ut med våra dumheter? Mitt tålamod är slut. Jag säger som Anders Björk i konstitutionsutskottets utfrågning av Carl Lidbom: VET HUT!

PS. Förhoppningsvis rättar organisationen till sina felaktigheter, så blir det lättare för mig att skriva på återseende med ett leende. Nu blir det litet krystat. På återseende med ett leende! Eller mer en grimas. Nästan som av gaser i magen på spädbarn. Inte kul alls. Gör lite ont. Tillbaka till rubriken. Vet hut för tusan. Vet hut.

Det var inte bättre förr

Bloggandet har fått konkurrens. Jag tycker visserligen att det är roligt att blogga, men det finns mycket som är roligare. Släktforskning är definitivt roligare. Igår ägnade jag merparten av dagen åt just släktforskning. Jag steg upp i ottan. Mörkret var kompakt. Det ska till ett brinnande intresse för något för att självmant ställa väckarklockan en lördagsmorgon. Till och med dubbla väckarklockor. Klockradio och mobil. Upprepande alarm. Detta är en morgon då jag absolut inte vill försova mig.

Likt ett litet barn på julafton hoppade jag med förväntan ur sängen. Hoppa var kanske inte rätt beskrivning, efter att dagen innan ha slagit omkull och satt båda knäna i betonggolv. Det var glashalt ute, men jag slog runt inomhus. Det var både pinsamt och smärtsamt. Trapporna är värst. Värkande knän får inte mig att avstå släktforskning en hel dag. Detta kommer aldrig ske.

Packning av matsäck, släktforskarmaterial, bärbar dator med släktforskarprogram och så iväg. Efter en uppiggande frukost och dusch förstås. Fortfarande genommörkt ute. Inte ens hundägare går ut så tidigt en lördag morgon. Efter många mils bilåkande i ett glatt tjejgäng så var vi framme vid arkivet. Det där är en skön stund av dagen. Då allt ligger framför. Orört och ohittat. Vi har ett traditionsbundet schema så där i inledningen. Kaffe och macka. Sedan in bland hyllorna och hitta pärmen. Vi hinner lagom igång med forskandet för att ta itu med nästa tradition. Melodikrysset.

Det där måste vara ett hjärnans maratonlopp. Lyssna på Anders Eldermans frågor och hänvisningar, ta in musiken och klura ut svaren, samtidigt utnyttja forskartiden och leta efter en massa döingar. Igår var melodikrysset oförskämt lätt med enbart anknytning till Astrid Lindgrens sånger. Sådana sånger som man kan utan och innan. Underbara och underhållande. Det kunde inte bli bättre. Svårigheten i det hela var väl att låta bli att gnola med. I släktforskarsalen är det tystnad som gäller. Tyst som i graven.

Igår hade jag bestämt mig för att fortsätta på en gren på min farfars sida. En gren som varit lite svårforskad av lite olika anledningar. Främst för att de flyttade från Hässelby socken till Hässle by. Den senare ligger i Karlstorps socken. Ibland står det still i släktforskarsalen och ibland blixtrar det till och så rinner det till igen. Det är ett slags detektivarbete. Spännande och utmanande. Det blir en extra krydda i arbetet att det gäller mina anor, mina rötter, anledningarna till att just jag finns till.

Igår ägnade jag en familj lite extra forskning och tid. Mannen och kvinnan som var födda i slutet på 1700-talet fick en son i början på 1800-talet som dog innan fyllda tre år. Orsaken var skållning. Skållad till döds, hade prästen skrivit i husförhörslängden. Då fanns det inte resurser i sjukvården att rädda livet på ett skållat barn. Det var inte alltid bättre förr. Samma kvinna blev änka i unga år. Mannen som var soldat dog endast fyrtiofyra år gammal. Han dog inte i krig, han dog av bröstfeber. Det var före penicillinets tid. Allt var inte bättre förr.

Hustrun hamnade på fattighuset. Hon dog efter upprepade slaganfall efter att ha varit sängliggande i flera månader. Hon dog som fattighjon. Dödsorsaken i dödboken var ålderdom. Hon blev fyllda åttio år. En relativt hög ålder på den tiden. Hela hennes levnadsöde var omskrivet av prästen. Hon var till frädgen stilla och oklanderlig. Hon hade tjänat på många platser. Men hon dog fattig. Hennes karriär var piga, soldathustru, soldatänka, fattighjon. Det var inte bättre förr.

Jag hyser stor vördnad för min historia. Människorna som finns i generationer före mig ligger mig varmt om hjärtat. Visst är det en kul grej att fylla på luckorna och se hur släktträdet växer och förgrenar sig. Men främst är det en stor tacksamhet som finns i mitt inre. En tacksamhet till livet och hur fantastiskt det är att jag finns till.

PS. Förhoppningsvis kan allt forskande resultera i en enormt stor och härlig släktfest så småningom. Tänk att få se dem komma från öst och väst, från syd och nord. I alla fall från Söderala, Söderhamn, Svärdsjö, Virserum, Åseda och Karlstorp. Till dess får jag festa och fira för att Brynäs IF slog svenska mästarna Modo i hockey igår. På bortaplan. Så ska skåpet stå. Förhoppningsvis möblerar Södertälje SK om imorgon och visar var deras skåp ska stå då de möter Brynäs IF. Jag håller tummarna. Skriker live gör jag imorgon!

Bokmärke med budskap

Min farmor sa inte att jag var tvungen att läsa böckerna som hon gav till mig när jag var liten. De båda böckerna som skiljde sig både till utseende och till innehåll i jämförelse med de böcker som jag brukade läsa i den åldern. Farmor sa bara att jag skulle få dem av henne. Hon ville att jag skulle ha dem. Jag tog emot dem och tackade för dem, men ägnade dem därefter inte någon större uppmärksamhet. Jag återgick till mina favoritböcker. Färgglada framsidor och med röda bokryggar. Högst upp på framsidan stod det antingen B. Wahlströms flickböcker eller B. Wahlströms ungdomsböcker.

Jag kan fortfarande minnas en del av titlarna. Ridkompisar. Annikas ridskola. Petra och vildhästen. Min lyckohäst. Titlar som avslöjade min dröm. Drömmen om en egen häst. Ingen ovanlig dröm för en liten flicka. Jag läste också Lotta-böcker med titlar som Toppen Lotta! Heja Lotta! Rena cirkusen, Lotta! Alltid utropstecken i titlarna. En av Lotta-böckerna fick jag av Eva Pettersson. Ett av alla barn som jag träffade på sjukhus. I den boken ligger fortfarande vykortet kvar som hon har skrivit en liten hälsning på. En hälsning som fortfarande värmer hjärtat efter drygt 30 år. ”Hej ing-mari jag hoppas att du inte har lika besvärlikt som jag hade när jag var nyopererad jag är jetepig nu jag tror du ochså blir lika pig som jag ha det så bra helsningar från sengkamraten EVA Pettersson”. En lila orkidéstängel på vykortets framsida.

Eva hade också opererat sina njurar, urinblåsa och urinledare som jag också fick göra i 10-årsåldern. Professor Eriksson på barnkliniken på Karolinska sjukhuset brukade skämta att Gud hade fått hjälp av Picasso när han skulle skapa mina njurregioner. På en liten papperslapp skissade han upp mina medfödda fel och undertecknade det med Picasso. Han gav den till min mamma som sedan dess har bevarat den och tagit fram den och visat den vid de tillfällen då vi har talat om njurfel, professor Eriksson, Karolinska sjukhuset eller snarlika ämnen. Ett roligt minne av en fantastisk människa. Pappersbiten är i pengavärde säkert helt värdelös, men det finns mycket här i livet som är mer värdefullt än alla pengar tillsammans.

Det är ganska typiskt för Eva, som även hon tillbringade mycket tid av sin barndom på sjukhus, att ge en bok i present. Många som inte har den erfarenheten ger ofta snittblommor, som för dem mesta hamnar på avdelningens sköljrum för att de framkallar allergier. Eller av vänlighet ger man godis, som ett nyopererat barn inte får äta direkt efter operationen. En bok kan fördriva långtråkigheten på sjukhuset. En bra bok kan bli ett minne för livet. Så farmor visste vad hon gjorde. Idag uppskattar jag hennes gåva. Selma Lagerlöf i skinnband. Vackra böcker. Med ett fantastiskt innehåll.

Intresset för böcker har så fått följa mig genom livet. I glädje och sorg. När jag varit frisk eller sjuk. Lediga dagar och arbetsdagar. Att leva sig in i och följa med på bokens äventyr är härligt och befriande. Vilsamt för tankarna. Avkoppling för själen. Tack farmor. Tack för alla böcker. Tack för alla barnböcker till jul och födelsedag. Tack för alla vuxenböcker som jag har fått växa ikapp. De ger mig fina minnen. Från en fantastisk barndom. En barndom där böcker och bokmärken hade budskap. Jag låter dem ligga kvar. Alla minnen. På återseende med ett leende!

PS. Igår, lördag, hade min mormor Esther namnsdag. Alla namnsdagskännare vet att det inte var Ester igår. Det stämmer. Det var Naemi. Ett ovanligt och vackert namn. Så grattis mormor! Jag antar att det var småländska kringlor i himlen igår. Dina hembakade kringlor som har så gott rykte. Kringlor som jag bara har hört talas om, men inte hann smaka. Du dog alldeles för tidigt. Nio år före det att jag föddes. Gud hade säkert hört ryktas om kringlorna. Han lät sig säkert väl smaka! Återigen grattis!

Kaffekärringen går till attack!

Kannan till vår kaffemaskin gick plötsligt sönder. Det brukar ske plötsligt. En olyckshändelse. Den här gången hade det kanske varit någon spänning i den, för det behövdes bara att vi lyfte upp den, så föll en stor skärva bort. Som tur var så fanns det inget i den. Det skulle gå att brygga cirka 2,5 kopp kaffe i den. Till den markeringen gick skärvan. Det kändes som ett onödigt experiment, så vi tog fram en gammal melittatratt och körde nödvarianten. Koka vatten i vattenkokaren, slå på över kaffet i melittabehållaren, låta det rinna igenom, ner i en termos.

Allt funkar. Lite mer omständligt. Nutidsmänniskan är van vid att ha allt ordnat runt omkring sig. Allt ska fungera och när det inte gör det, så gungar det till ett ögonblick. Så får vi lära oss att ta ett steg tillbaka och använda vår kreativitet. Det kan ta lite tid. Både att hitta kreativiteten och också att utföra i vanliga fall lätta uppdrag, på ett annat och mer primitivt sätt. Tid har vi allihop. Konstaterar återigen att dygnet består av 24 timmar, så visst finns det tid att ordna kaffe på ett gammaldags sätt.

Kaffemaskinen har också möjlighet att fixa en espresso. Den delen fungerar utan kanna och därför blev vi aldrig så hemskt svårt strandsatta Mr T och jag. Vi har fått i oss vår vanliga koffeindos utan särskilt stor ansträngning. Värre var det att få tag i en ny kanna. Vi begav oss till det stora köpcentret i närheten. Till en av affärerna där kaffemaskinen var inköpt. Någon lös kanna hade de inte till försäljning. De kunde självfallet beställa hem. Mr T och jag valde att göra en koll på alla andra liknande affärskedjor.

Det blev en kaffekannejakt liknande Mission Impossible. Hur kommer det sig att stora kedjor som säljer kylar och frysar, datorer och mobiler, TV-apparater och stereos, våffeljärn och kaffekokare, inte väljer att serva kunden med reservdelar? Som i vårt fall en kaffekanna. OK, det är säkert jättesvårt att ha det i lager. Den förklaringen köper jag. Så länge de inte fyller sina hyllor med handdukar, servetter, bordstabletter, servettringar, bestick, värmeljuslyktor och annan heminredning. Detta gör mig irriterad och irritationen finns säkert också i de affärer som just säljer sådana varor. Ska de börja klampa in och börjar sälja storbilds-TV och hårfönar bredvid lampskärmarna?

Mr T och jag fick lösa problemet genom Internetförsäljning. Inte svårt alls. Bara skriva kaffemaskinsbeteckningen, så kom vi rätt. Vi kunde till och med jämföra priser, beställa och invänta leverans. Bilden på nätet visade kanna med lock. Tror kunden då att kannan levereras med lock? Jag tror det. Mr T tror det. Speciellt när det inte går att brygga kaffe utan lock. Detta var dock ingen självklarhet. Kannan levererades utan lock. Ny kontakt med leverantören. De kunde erbjuda att skicka ett lock utan fraktkostnad. Gentilt, tyckte säkert leverantören. Verkligt dålig stil tycker jag. Sista ordet är inte sagt i lockfrågan. Det finns konsumentvägledare och ARN. Det finns TV-programmet PLUS. Kaffetarmen har skrikit länge nog nu. Ge kannan ett lock för tusan!

Nu har leverantören gjort ett litet tillägg i sin kannförklaring. Tack vare MrT och mitt kanninköp. Vi har varit med och förändrat världshistorien. I alla fall inom området försäljning av kaffekannor. Kannan skickas numera utan lock. Står det på hemsideinformationen. Kannan är ett tillbehör till kaffemaskinen och locket är ett tillbehör till kannan. Ungefär som att sälja en bil utan hjulaxlar. Längst ut på hjulaxlarna måste det finnas däck. Precis som det visas på bilderna i bilkatalogen. Vid leverans kommer det en bil med hjulaxlar. Däcken får köpas till separat. Om du vill köra bilen förstås. Du kan givetvis beställa transport hem med bilbärgare. Precis som vi, Mr T och jag får fortsätta att brygga kaffe med melittatratt och termos. För lock är bara tillbehör. Ett viktigt tillbehör. Så viktigt att det fanns med på bilden. Så viktigt att det inte blir kaffe utan locket. Det har konstruktören sett till. Det har leverantören sett till att tjäna lite extra kulor på. Tänk vad alla ser till. På återseende med ett leende!

PS. Igår hamnade Mr T och jag, hastigt och mycket lustigt, på konsert. Storband, Louise Hoffsten och sånggruppen Vocation. Så någon blogg hann jag helt enkelt inte med. Kan inte hinna allt. Någon mer som har märkt det?

Idag var det ingen vanlig dag

Kära Astrid!
Jag är ledsen för att det här brevet inte kom iväg tidigare. Jag är ledsen för att du inte fick det i din hand då du ännu var i livet. Nu är det för sent för att låta brevbäraren hasta iväg med min hälsning. Du bor inte längre kvar på Dalagatan i Stockholm, även om lägenheten finns kvar, precis som då du bodde i den. Kanske är det en välsignelse för dig att mitt brev inte kom då du fortfarande levde. Du fick så mycket beundrarpost att du behövde hjälp med sortering, läsning och brevsvarande. Jag låter det få bli en blogg istället och förhoppningsvis får du se en skymt av den eller kan känna en aning av all beundran som finns i denna blogg. Beundran av dig, ditt liv och ditt verk.

Idag är det din 100-årsdag. Över hela Sverige uppmärksammas din födelsedag, även om jag tror att du inte tycker det är så märkvärdigt. Jag tror ändå att du hade gillat den skolkonsert som jag besökte idag på Gävle konserthus. Jag tror du hade glatt dig över alla barn som fyllde konserthussalen och som med spänd förväntan satt och guppade på de gröna sammetsklädda stolarna. Sorlet som fyllde konserthuset var ett underbart sorl som jag tror du gärna hade sorlat med i.

Så fylldes scenen av musiker från Gävle symfoniorkester som säkert var och en har personliga upplevelser av alla dina figurer i dina böcker. De rev av Pippi Långstrump så det stod härliga till och in rusar en massa barn i härligt glada färger och sjöng så taket nästan lyfte. Alla barn som gärna läser dina böcker eller som vill att någon vuxen ska läsa för dem. Det blev en timma långt och festligt födelsedagskalas med dina välkända sångtexter, dans och teater i en underbar blandning. Publiken sjöng med. Så stod vi alla upp och sjöng födelsedagssången ur Lotta på Bråkmakargatan och det var verkligen ingen vanlig dag, för detta var din födelsedag, Astrid.

Längst fram över scenen satt ett stort svart-vitt foto av dig själv. Du tittade så snällt på oss alla och lutade hakan i din högra hand. Det verkade som om du funderade på om vi hade blivit helt galna som sjöng för en gammal dam som varit död i flera år nu. Saken är den, förstår du Astrid, att du inte är död. Du lever i allra högsta grad i våra hjärtan och så kommer det att förbli. Vi kommer aldrig att kunna förstå din storhet fullt ut. Din förmåga att kunna nå hela jordens befolkning genom ditt skrivande, ligger gömt någonstans bland dina textrader. Vi har inte hittat den finessen. Du tog den med dig.

Jag kan tänka mig att vår Herre har det trevligt idag, när det är födelsedagsfest i himmelen. Han måste ha mått gott de senaste åren med dig i sitt sällskap. Jag hoppas att du hittar på något rackartyg eller ger honom lite tips om hur man ska styra och ställa eller varför inte berätta något vackert för honom. Du kommer nog säkert på något bra. Jag är inte orolig. Jag vet att du har någon idé på gång. Astrid, du är ett föredöme för mig. Större än du kan tänka dig. När jag såg TV-programmet om dig, ditt liv och författarskap i går kväll, så log jag och så grät jag. Jag fick då och då gåshud över hela kroppen.

Detsamma skedde med mig idag. Jag blev berörd och rörd. I somras satt jag mitt emot dig på Vimmerby torg. Då infann sig samma känsla. Visserligen var det en staty, ett minne av Vimmerbys stolthet. Statyn var så fint gjord att den kändes så äkta som du känns. En äkthet som slår igenom i dina böcker. Som går som en röd tråd genom allting. Vare sig det gäller hyss eller livet efter detta. Du kommer att fortsätta att vara Vimmerbys stolthet och hela Sveriges stolthet. Du får lära dig att finna dig i det. Vi är fulla av beundran och när jag tänker på ditt foto över konserthusscenen, så tror jag nog att glimten i ditt öga är gillande inför det du ser. Även om det är ett spektakel och helgalet. Tack Astrid! Tack för allt! Du har förgyllt min barndom och även mina barns. Det är värt all beundran. På återseende med ett leende!

PS. Viktig information kom från Småland om att det var ostkakans dag idag. Fjärde oktober är det kanelbullens dag, 14 november är det ostkakans dag. Passande att det infaller på Astrid Lindgrens födelsedag. Kan det vara så att Frödinge ostkakstillverkare ligger bakom detta datum och denna idé? Frödinge som ligger utanför Vimmerby. Mr T och jag hyllade Astrid med ostkaka, vispgrädde och småländsk hallonsylt. Precis som den ska vara. Vi har dock hittat en ny favorit och den ostkakan kommer från Vrigstad. Också i Småland. Hälsinge-ostkakan är inte heller så tokig. Den kom i vår väg i somras. Annorlunda mot den småländska, men god. Riktigt smaskig.

Träning och choklad ska avnjutas i lagom dos

Jag är inte dagvill. Jag passar bara på att publicera gårdagens blogg. Den jag skrev då det fortfarande var måndag. Den som inte gick att publicera pga det stora störningsmomentet någonstans därute. Här kommer den. Så är ordningen återställd i alla fall från mitt håll. Så hoppas jag att bolaget ser till att hålla koll på alla störningar, så att jag slipper bli störd i mitt bloggande fortsättningen. Läs, igår var det måndag igen och inte vilken måndag som helst. Så kommer du straxt in på banan. Träningsbanan. Fotbollsgalan i TV var igår kväll. Så jag kan passa på att gratulera Oremo till utmärkelsen "Årets nykomling". Roligt för honom. Så med facit i hand var Fars Dags-choklad utsökt. Onödigt utsökt! Nu till gamla bloggnyheter.

Idag var det måndag igen och inte vilken måndag som helst. Det var en regnig, grå och riktigt ruskig måndag. En genomsvart eftermiddag. Kallt spikregn som då och då förändrades till snöblask. Jag och Mr T tog en sväng till gymmet. Eftersom gymmet har både tak och skyddande väggar, värme och ljus, så finns det ingen bortförklaring. Självklart ska vi träna. Inomhus, vad har vi att klaga på?

Efter drygt en halvtimma på löpbandet koncentrerade jag mig på överkroppen. Armar, axlar, bröst, mage och rygg. Likaså gjorde Mr T. Han inledde dock det hela med en cykeltur framför storbilds-TV: n. Kul att ha sällskap på gymmet. Ett annorlunda sätt att umgås på. Inte så mycket prat, utan mer blickar och uppmuntrande leenden. En snabb koll om hur det går och så fortsätta med ytterligare en omgång lyft med hantlarna.

Det går inte att komma ifrån. Det händer något positivt med kroppen när man tränar den. Vissa dagar tar det emot som sjutton att träna. Det räcker bara med att tänka tanken så tar det emot. För att inte tala om när man väl inleder träningen. Allt som är jag kan ta emot. En stor Berlin-mur mellan mig och träningen. Vissa dagar går det lättare. Det flyter på och känns som om det befriar och rensar ut en massa spänningar. Det ersätter värk med trötthet och en känsla av slapphet i hela kroppen. Ibland så påtagligt att det är svårt att förstå hur man ska ta sig till duschen.

Duschen är belöningen. Vattenflaskan och bananen likaså. Det är inte stora krav direkt efter en träning. Belåtenheten är total. Det gick igenom den här gången också. Lika spännande varje gång att se hur kroppen reagerar. Det visar sig imorgon eller i övermorgon. Ibland hittar jag en muskel som jag inte visste att jag hade. Kroppen är helt fantastisk.

Fördelen att gå och träna tillsammans med Mr T är sällskapet. Att ha någon som sporrar och ger peptalk. Ibland är Mr T min coach, ibland är jag hans. I gymmet är våra tävlingsinriktade skallar avkopplade och vi springer inte i kapp på var sitt löpband som om det gällde New York maraton eller tävlingscyklar som om det gällde Giro di Italia. På gymmet lyfter Mr T de vikter han klarar av och jag lyfter mina. Gym är en bra träningsform för Mr T och mig. Squash är ingen bra träningsform för oss båda. Inte om vi ska utöva det tillsammans. Då är det en katastrof. Vi har gjort det en gång och det är ett under att vi fortfarande är gifta efter den matchen. Vi var kloka nog att konstatera att detta gör vi inte om.

Okej, det är många år sedan nu. Det börjar säkert bli upp emot tjugo år. Det ska inte avslöjas några detaljer från squash-matchen, men jag kan tala om att Mr T avgick med segern. Så långt har jag kommit med bearbetningen efter matchen. Mr T vann. Han vann stort. Det gjorde han. Nu har det gått så många år att vi brukar skratta åt minnet. Vi brukar riktigt gapflabba åt det. Det gjorde vi absolut inte direkt efter matchen. Mr T var säkert glad över matchvinsten, men han vågade inte knysta ett ljud om att han hade vunnit, inte när världens sämsta förlorare satt bredvid. Det visade sig dock att kärleken var större än vinnarinstinkten. På återseende med ett leende!

PS. Ett öga på fotbollsgalan på TV4. Festligt med TV-sändning från Hovet. Hela fotbolls-Sverige samlat på bankett. Långt ifrån svetten, värken, gräsfläckarna, blodsmaken och de pinande träningarna i regn och rusk. Det finns en enorm vilja församlad i Hovet ikväll. En vilja som jag blir imponerad av. Grattis alla vinnare som får utmärkelser ikväll. Ni är värda allt ni kan få. Även de som inte får något är värda en uppmuntran. Så även jag och Mr T. En liten ruta på Fars Dags-chokladen kanske?

Var är vetebullsbudet?

Så har jag två gånger på raken blivit hindrad från att blogga. Inte av mänsklig kraft, utan av något osynligt fel ute i det stora obegripliga området, som vi brukar kalla cyberrymden. En viss irritation infann sig igår kväll, när jag bara skulle trycka på knappen med texten "publicera inlägg" och så upptäcker jag att det inte fungerar. Det fungerar inte heller att skicka eller ta emot e-post. Det går inte att använda sig av msn och det går inte komma ut på nätet.

Idag ringde äldste tonåringen upp bolaget som ska se till att vi har alla dessa tjänster och efter en tålamodsprövande telefonkö, så fick han till slut svaret att det var någon störning på servern eller routern. Han som skulle sitta inne med alla svaren, var inte riktigt säker. Han visste inte heller när det skulle vara åtgärdat och felfritt.

Livet fortsätter trots allt. Det är inte dödligt att inte komma ut på nätet. Vi överlever utan att blogga. Hjärtat fortsätter att slå och lungorna fortsätter och andas. Vilken tur att det inte hänger på en server någonstans där vi aldrig har varit eller på en router som vi inte ens vet var den finns. Men det är irriterande. Vi betalar ändå för en fungerande tjänst. Inte för en ibland fungerande tjänst eller som det nu har varit en allt som oftast icke fungerande tjänst.

När bolaget nu vet om att deras tjänst som de har sålt till oss inte fungerar som den ska, då borde det automatiskt gå ut någon trevlig ersättning. Pengar tillbaka är inte direkt trevligt, men ändå något som vi har rätt till. Trevligare vore ett vetebullsbud som ringde på dörren och som levererade färska vetebullar till hela familjen, som för tillfället inte kan använda nätet. Eller varför inte en chokladask per varje dag som felet pågår? Eller färska blommor? Eller varför inte en biobiljett till varje familjemedlem?

Jag inser ganska snabbt orimligheten i hela ersättningsprojektet. Många vetebullar blir det. Fast det är inte mitt problem. Mitt problem är att internet inte fungerar när det ska. Sådana bekymmer har inte mina kära föräldrar. De lever sitt liv lyckligt ovetande om datorproblem. De har ingen dator. Jag samtalade en lång stund med min mamma alldeles nyss. De verkar överleva utan internet och hela cyberrymden. Deras hjärtan slår och lungorna andas. Utan irritation för att msn-kontakterna ligger nere då och då.

Så jag tar ett steg tillbaka. Ett ofrivilligt men nyttigt steg. Under den värsta irritationen tog jag telefonluren och ringde en väninna som det var länge sedan jag pratade med. Det var trevligt att höra hennes röst och inte bara se hennes stillbild och skrivna text på msn. Så medaljen har alltid en baksida. Den här gången var just baksidan på medaljen blank och positiv. Livet går vidare utan datorer, även om det blir annorlunda och obekvämt. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Kristian och Krister namnsdag. Även Christian och Christer. Det tog ett tag för mig att komma på det. Det var innan jag tittade ordentligt i almanackan. Då hade jag redan missat några naturliga Christer-objekt och inte hävt ut mig ett grattis. Jag har bättrat på mig nu och på olika sätt ordnat upp missarna. Det känns bra. Det är roligt att göra andra glada, även om det bara är ett litet enkelt grattis.