Gilbert O'Sullivan i snölyktans sken

Allhelgonadagen. Lördag. Helgdag. En dag då vi minns alla släktingar, vänner och övriga som har lämnat jordelivet. Vi har inte någon grav som vi är direkt ansvariga för, Mr T och jag, men det finns ändå anledning att hedra minnet av några riktigt nära vänner. Dessutom är det vackert med alla ljus som brinner i mörkret. Hoppfullt på något vis, mitt i all sorg och saknad.

Idag på morgonen låg det ett vitt täcke över gräsmattor, tak och träd. Det började snöa igår kväll. På förmiddagen kom det mer. En hel dag har gått och det ligger kvar. SMHI varnar för mer snö och även halka. Mr T gjorde rätt i att byta däck igår. Det lyser en snölykta på grannens tomt. Vackert, men visst är det onödigt tidigt med snö? Men som sagt, vackert med snölykta. Bra initiativ. Lika bra att göra det bästa av saken.

Ingen tidning. En tidningsfri lördag och genombläddring av gårdagens nummer. Kändes lite som gamla nyheter. Endast melodikrysset var aktuellt och idag lyckades vi lösa hela, Mr T och jag. Det är telefontystnad i vårt hem under den förmiddagstimmen på lördagar. Vi har dresserat släkt och vänner väl. Den oinvigde som ringer ändå, får nöja sig med att telefonsvararen går på. Jaså, de är inte hemma… Jodå, nog är vi hemma alltid, men fullt upptagna med melodikryss och fika.

Skönt att inte alltid vara nåbar. Jag drygade ut onåbarheten en stund till med att lyssna på ett fynd jag gjorde igår. En LP-skiva med Gilbert O’Sullivan. Den skivan hade min brorsa när jag var liten. Jag fick inte låna den. Men när han lyssnade, lyssnade även jag. När han inte var hemma, smyglånade jag den. Detta blir tydligen en bekännelseblogg. Han är utomlands ett par veckor nu och läser förhoppningsvis inte dagens blogg. Kanske är min barndomssynd preskriberad vid det här laget?

Jag vet inte vad det är som berör mig, men för mig är det en riktig feel-good-skiva. Jag köpte 10 LP-skivor à 10: - på loppis igår. Jag hade i bakhuvudet att kanske finns skivan med stort S i utförsäljningen. S som i Sullivan. Hade nästan gett upp, men av sex välfyllda backar dyker den upp i den sista. Det grå skivomslaget med bilden på framsidan av Gilbert. Gilbert i uppknäppt vinröd skjorta. Hårigt bröst med långt hängsmycke. Bilden kan jag blunda för, den ger mig rysningar av det obehagliga slaget. Men musiken, de rysningarna är av välbehag.

Jag utbrast högt och ljudligt i loppislokalen: Oh shit här är den ju! Tillbaka med skivan kom även barndomen och alla fina minnen från den. Äntligen har jag kunnat göra mig kvitt avundsjukan mot brorsan. Nu har jag en egen Gilbert O’Sullivan-LP. Det är snudd på kultvarning över detta. Så det blev en dag av minnen. Precis som det ska vara Allhelgonadagen. Stillhet. Jag kan tänka mig att många passar på att shoppa loss inne i staden. Gratis parkering är det väl också? Helgdag. Lördag. Allhelgonadag.

PS. Ikväll ska det firas. Södertälje SK dängde till Frölunda med 7-2. Det är sådant som låter som ljuv musik i mina öron. Det och Gilbert O’Sullivan. På återseende med ett leende!

Det blå UFO-skeppet har lyft

Såg ett litet inslag på TV i morse med komikern Lasse Eriksson. Han har tydligen en ny bok på gång. ”I huvudet på en orolig komiker” tror jag den heter. Herr Eriksson pratade om att han sällan har långtråkigt. Han kunde alltid se det komiska i saker och ting. Kanske är det något liknande hos mig själv. Jag kanske har långtråkigt oftare än jag tror, men jag märker inte av det eftersom situationen blir komisk och jag trivs med det lustiga och komiska i det hela. Så kan det vara. Jag avblåser härmed långtråkighetsefterlysningen från igår.

Idag tog jag ett tag med krattan igen. Det var absolut sista gången detta år. Eller sa jag så förra gången också? Det var som om jag kände det på mig att kvarterets container för trädgårdsavfall skulle tas bort idag. Jag hade inte mer än hunnit sätta in krattan och korgen i garaget, förrän en lastbil med containerkrokar kom och svingade upp den i luften och satte ner den på lastbilsflaket. Jag var nog kvarterets sista användare av denna container. Nu när containern är borta, så återstår ett stort rektangulärt märke, där det förut var gräsmatta. Det ser ut som ett rektangulärt UFO har landat och gjort avtryck på jorden.

Så är det inte alltså. Det är bara en konstig placering av en trädgårdsavfallscontainer, med tanke på att kvarteret för några år sedan kostade på ganska mycket pengar för att åtgärda de gemensamma gräsytorna. Det var då det. Nu har vi ett stort rektangulärt märke, men det göms snart i snö. Mr T fixade fyra vinterdäck på kärran idag. Solen sken och vintern verkade avlägsen, men snart drar säkert snövindarna in över bukten. Lite tryggare med rejäla däck.

Idag och i helgen är det valet mellan Allhelgona och Halloween. För mig blir det inget val. Jag satsar på Allhelgona för att minnas de människor som inte längre finns vid min sida. I år känns det extra aktuellt, eftersom det är många som har fått sluta jordevandringen. Självklart är jag ingen glädjedödare, så låt barnen ha lite kul, men föräldrar ta ert ansvar och lär dem busa ordentligt. Det har ringt på dörren några gånger ikväll och utanför har det stått några barn utklädda i hemska masker. Bus eller godis frågade de och vi svarade BUS SÅKLART! Men det gick de inte med på, utan krävde godis. Efter en stund kom samma gäng tillbaka. Tydligen ett givande ställe att gå till, men den här gången krävde vi BUS! Men det blev inget. Halloween är och förblir nog inte riktigt Sveriges grej. Här är det svårt att få fram ett hederligt skrattframkallande bus.

PS. Ska erkänna att jag föll för en Halloweentårta idag och köpte med den hem. Den såg så pillimariskt glad ut, så jag blev glad bara av att titta på den. Mr T fixade renskavspaj med champinjoner ikväll och den smakade ljuvligt. Tårtan får vi spara till imorgon. På återseende med ett leende!

Varför får jag aldrig ha det långsamt längre?

Missade att bloggen hade jubileum under gårdagen. Tjugo bloggar allt som allt. Dags för den tjugoförsta och detta på första dagen på årets näst sista månad. Halva ledigheten på höstlovet har passerat, men ännu tillräckligt med dagar kvar för att känna sig ledig. Upptrappningen har inte börjat. Nedtrappningen är precis genomgången. Det tar ett par dagar att komma in i ledighetsvarvet. Det är väl därför som en helg bara svischar förbi utan att man ens märker att den kom och gick. Hem fredag eftermiddag, tillbaka måndag morgon. Oj, fanns det en ledighet däremellan? Varför sa ingen något om det?

Å andra sidan är känslan över vardagarna likadan. Måndag morgon och så raskt marscherat fram till fredag eftermiddag. Jag tycker inte längre att tiden går långsamt. Jag har aldrig långsamt. Jag saknar det. Jag gör en bloggefterlysning och ser om det finns långsamhet någonstans. Någon som vet var? Jag skulle gärna hämta hem ett lager långsamhet. Är det åldern som har ett finger med i spelet? Är det så ålderstecknen kommer? Vad är det för fel på grått hår och rynkor? Synliga, vackra och tydliga åldersförändringar? Avsaknad av långsamhet, så abstrakt ålderssymtom.

Jag minns en tid då jag hade det långsamt. Jag minns, alltså kan jag inte uppvisa uråldrighetstecken. Jag minns när jag var liten och uppgivet sökte hjälp hos någon av mina föräldrar: Jag har så långsamt. Jag har så långtråkigt. Ibland kunde det hända att svaret blev: Så skönt! Så skönt? Inte det svaret jag vill ha då. Men nu kan jag inte annat än att hålla med. Så skönt med långsamhet. Därför ska jag prioritera långsamhet idag. Tänker pröva ett nytt grepp några bloggar framöver eller kanske cirka tjugo stycken framöver. Funderar på att korta ner det dagliga bloggmaterialet för att sedan bestämma mig för hur jag vill ha det framöver. Långa eller korta? Spelar kanske ingen roll, bara de inte blir långsamma och långtråkiga.

PS. På återseende med ett leende! Kort och förhoppningsvis gott!

Vem har skitit i ditt torra hö?

Frågan i dagens bloggrubrik är ett talesätt från Småland, där jag är född och uppvuxen. Jag vet inte hur pass utspritt det är, men jag har i alla fall hört det ett oräkneligt antal gånger under min uppväxt. Om någon gick omkring och var sur och vresig, så ställde man inte frågan: Varför är du sur? Inte heller: Vad är det som har hänt? Utan ofta kom istället frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? Även fast ingen bokstavligt hade skitit och man behövde heller inte bokstavligen ha något torrt hö. Man behövde faktiskt inte ha något hö alls.

Om någon hade frågat den helt normala frågan: Varför är du sur? Så hade kanske svaret blivit: Jag är inte sur! Eller: Skit i det du! Men efter att frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? hade ställts, så kom ofta ett litet leende på den sures läppar och surheten ändrade riktning till det lite mindre sura. När jag förflyttade mig över Smålands gränser efter avslutat gymnasium, så tog jag med mig mycket gott och användbart därifrån.

Så även frasen: Vem har skitit i ditt torra hö? De gånger jag har använt den och ställt den till någon som inte är så van vid sådana formuleringar, så har reaktionen oftast blivit: Vad sa du? Eller: Vad sa du egentligen? De flesta har tyckt att det har varit ett mycket bra och användbart uttryck. Så det har spridit sig, utanför Smålandsgränsen. Jag tror någon säger det då och då i Dalarötrakten, i Södertälje-området, i Stockholm, i Göteborg och till och med utanför Sveriges rikes gränser, närmare bestämt i Oslo. Där är det omöjligt att hålla sig för skratt när man hör meningen på norska.

Nu ska dyngan även bloggspridas. Användbara och bra saker ska man inte hålla för sig själv. Varsågoda, ett uttryck som säkert kommer till användning någon gång. Vem har skitit i ditt torra hö? Idag kan jag faktiskt inte komma på någon som har skitit i mitt torra hö. Hade någon gjort det, så hade det säkert visat sig i bloggen. Förhoppningsvis har inte jag heller bidragit med någon skit i någon annan människas torra hö. Det är också värt en blogg.

När jag ändå håller på med att sprida det goda med Småland, så ska det nämnas att jag såg något så fint på en ölburk för en tid sedan. Det var givetvis ett öl från Småland med det vackra och tydliga namnet "Småland" från Åbro bryggeri. Orden som var tryckta på ölburken var följande: Man kan ta smålänningen ur Småland, men man kan aldrig ta Småland ur smålänningen. Så sant som det stod tryckt på ölburken. Ingen annanstans är ekhagarna så vackra som i Småland. Ingen annanstans är stenmurarna så stadiga som i Småland. Ingen annanstans är gärdesgårdarna så bra gjorda som i Småland. Ingen annanstans är enebackarna så mäktiga som i Småland. Ingen annanstans är skogen och sjöarna så påtagligt ljuvliga som i Småland.

Med handen på hjärtat: jag erkänner att saknaden efter Småland är ibland mycket påtaglig. Idag blev jag lite påmind om detta när det kom ett stort brev från det djupaste och mest genuina med Småland, nämligen från mor och far. Brevet var så stort att det var tvunget att hämtas på postens utlämningsställe. Att det var från mor och far gick inte att ta miste på. Ingen kan tejpa igen stora brev/paket som de kan. Brunt omslagspapper och packtejp. Det kan vårdas vårdslöst av posthanteringen och ändå komma heltejpat fram.

Det är lite av julafton när ett sådant paket anländer. Det innehåller det som ska skickas, sådant som vi har kommit överens om. Men så innehåller det alltid överraskningar. Inte bara en, utan flera. Sådant som man blir glad av. Sådant som får en att dra på mungiporna. I det läget behöver ingen ställa frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? Tog telefonen och ringde direkt till Smålandshemmet, men inget svar. Får försöka igen. Vill tala om att det har kommit fram, men också säga tack för alla överraskningar.

Paketet innehöll också ett fint kort med en vacker blomma på framsidan. Baksidan var fullklottrad med småländska nyheter. En blogg i vykortsform. Det är skönheten med att mor och far inte har anskaffat sig någon dator. Det kommer fortfarande handskrivna brev och kort. Telefonen ringer då och då med förfrågan om vi kan gå in och kolla upp något på nätet. Skulle ni vilja ha besväret? Är det mycket besvär? Nej, det är inget besvär. I så fall ett kärt besvär.

Idag innehöll paketet bland annat ett par hemstickade lovikavantar i grått svenskt ullgarn. Jättevackra och varma. De kommer snart till användning. Vi närmar oss den årstiden, då lovikavantar kommer väl till pass. I söndags talade till och med almanackan om det svart på vitt. Sommartid slutar. Nu är det vinter snart. Väderleksrapporten meddelade idag på morgonen att det skulle bli regn, snöblandat regn, längre fram på dagen. Mycket riktigt. När mörkret infunnits sig på oktobers sista dag, så kom det isande spikar ovanifrån uppblandat med blaskiga flingor. Rapporten meddelade också att det kunde bli blixthalka. Jag är av den åsikten att varje årstid har sin tjusning. Så även vintern, bortsett från det här med blixthalka. Den kunde vi klara oss utan. Men jag tänker inte låta den skita i mitt torra hö. På återseende med ett leende!

PS. Anledning att fira. Idag fyller en smålänning i förskingringen 46 år. Hillebo och väninna. Det blev inget kalas och paketöverlämnande idag. Den som spar hon har. Ibland går inte pusslet ihop med tider, platser och baskelusker. Ibland får man skjuta upp firandet. Men jag höjer tekoppen och utbringar ett fyrtiosexfaldigt leve. Det är hon värd! Grattis GO!

Marta vs Maria i vardagsdramatiken

Det är en viss skillnad mellan att tvätta när man är ledig och att tvätta i kombination med en lång arbetsdag. Att tvätta under ett höstlov innebär att man kan välja och vraka bland dagar och tider på bokningstavlan. Det är också en typ av frihet. I vanliga fall, då jag är mitt uppe i vanliga arbetsveckor, då är tvättningen något som bara måste göras. Någon dag. Någonstans. Nu när jag är ledig så måste det också göras. Ingen av oss i familjen går nakna bara för att vi är lediga. Tvättmängden är ungefär densamma. Svettiga och smutsiga träningskläder utgör som vanligt den största delen av tvättmängden. Två träningsflitiga tonåringar sätter sina spår i tvättmängdsnivån. Mr T och jag tillför vår beskärda del.

Idag var tvättpåsarna sorterade och klara i god tid. En lugn promenad till tvättstugan. Vi har tvättmaskin och torkmöjligheter inne i vårt hus. Men i kvarterets gemensamma tvättstuga finns tre maskiner, torktumlare, dubbelt torkskåp och mangel. Att tvätta där är enormt smidigt. Tvättningen blir också avklarad på den begränsade bokade tiden. Det finns för- och nackdelar med allt. Den glänsande medaljen har också en baksida. Nackdelen med att tvätta i en tvättstuga som används av kvarterets andra hushåll är att man ganska snabbt kan sortera upp andra hushålls krav på städning av tvättstuga i flera olika kategorier. Jag vet att man inte ska lägga näsan i blöt i andras byk, men jag måste få ägna en blogg åt detta smutsiga ämne. Det är inte mycket begärt, efter att återigen ha fått börja tvättningen med att rengöra efter föregående tvättare.

Det är alltså inte första gången. Ibland vet man exakt vem det är som har haft tvättstugan före vårt hushåll. Ibland vet man det inte. Jag har lärt mig att ana. Jag har även lärt mig att gallra och sortera upp hushållen i följande tvättpåsar... 90 grader vittvätt: De som alltid städar exemplariskt efter sig. 60 grader kulörtvätt: De som gör en normalstädning efter sig. 40 grader fintvätt: De som tvättar och drar ett snabbt städtag efter sig. 30 grader ylletvätt: De som rengör filter i torktumlaren och inget mer. Kalltvätt: De som tvättar och därefter stänger dörren till tvättstugan.

Någon från den sistnämnda kategorin hade tvättat före mig idag. Tagit sin tvätt, sitt pick och pack och vänt hemåt. Stängt dörren och lämnat kvar dammiga ytor. Dammiga och skräpiga golv. Tvättmedelspill och sköljmedelsfläckar. Damm som svävar ut i fria luften då man öppnar luckan till torktumlaren. Vad har hänt? Har personen helt plötsligt ryckts upp från jordelivet? Lyckligtvis fick personen sin rena tvätt med sig.

Trots att det står på förtryckta instruktioner för skötsel av tvättstugan att det ska städas och rengöras efter varje tvättningstid, så är det någon som bara har struntat blankt i detta. Hur tänker man då? Trots att det tydligt står att man inte får slänga förpackningar och annat som ska till återvinningen i papperskorgen, så låg det en sköljmedelsflaska i plast och flera tvättmedelskartonger i papp i korgen idag. Tillåt mig att fråga: varför?

När sådana här problem tas upp i allmänna ordalag på till exempel städdagar, föreningsmöten, kvartersfester, så finns det alltid någon som är av den åsikten att alla har inte samma kriterier på vad som är städat. Helt sant och det är många gånger väldigt tydligt. Men någon form av samvete borde väl alla brukare av den gemensamma tvättstugan ha? Eller är det så enkelt att de lämnar tvättstugan som de själva vill möta den? Tänkte faktiskt i ett svagt ögonblick att jag skulle testa den varianten. Men mitt samvete förbjöd mig.

Istället gick tankarna till Marta och Maria, två systrar som kom i luven på varandra. Marta blev lite syrak på Maria, för att Maria lät Marta styra och ställa med allt det praktiska i hushållet, medan Maria satt i lugn och ro och lyssnade på Jesus som var på besök i deras hem.

Ja, Marta stod där med allt jobb. Kanske var det med sortering av tvätt, tvättning, hängning av tvätt, sortering och hopvikning. Irriterande. Ändå försvarade Jesus Maria, som satt och lyssnade på honom. Han tyckte att hon hade gjort det som var rätt för henne. Kanske hade han sett annorlunda på det hela om det gällde en förbokad tvättningstid i en gemensam tvättstuga i Betania?

Jag blev lite Marta-aktig idag. Jag röjde i tvättstugan före tvättningen och direkt efter tvättningen. Det var lite irriterande. Jag vet inte riktigt vem som var föremål för min irritation. Vem var kvarterets Maria som hade stuckit ifrån sitt ansvar? Det spelar inte så stor roll. Det är enklare att vara en Marta-figur när det är tvättning under höstlov. Men skärpning tack, nästa vecka är det vanlig arbetsvecka igen, som ska kombineras med tvättning. Hoppas att alla har hunnit sortera in sig under kategori 90 eller 60 grader då. På återseende med ett leende!

PS. Oktobers sista strykning är avklarad. Känns rätt skönt att vara en Marta också. Speciellt när kaffekopp och blogg är belöningen. Idag har Mr T uträttat storverk. Jag är honom ett stort tack skyldig. Nu är jag bara millimeter från ett förverkligande av en lång och innerlig dröm. I jämförelse med det är lite damm i tvättstugan ingenting. I jämförelse med allt jobb Mr T lagt ner för att hjälpa mig, så är det jag som är Maria i sammanhanget. Det handlar nog om att ge och ta emot. Att vara både och. Det är faktiskt bara en bokstav som skiljer namnen åt. Fyra bokstäver som förenar.

Boork, ta på dig en vacker halsduk

IFK Göteborg blev igår svenska mästare i fotboll. Det är värt ett omnämnande i bloggen. En gratulation till Göteborg, till laget, till ledningen, till föreningen, till alla fans och till alla sponsorer. Inför 41 471 åskådare gjorde laget det som behövdes och klockan 16.53 ljöd slutsignalen och fotbollsplanen invaderades av glädje och segeryra. En förstaplats innebär att få stå i solen ett tag. I media, på alla löpsedlar och så noteras det i sportens alla årsböcker. Ett guld glänser och glädjen är stor. En liten tid av njutning, innan segern läggs till handlingarna och en ny kamp börjar. Fokus på nästa säsong. Försvarandet av SM-guldet. Träningar, petningar, avbytarbänk, målgörandet, segrar och förluster.

Östers IF åkte förra året ur Allsvenskan. Det kändes hårt. Det har varit fotbollslaget i mitt hjärta sedan i mitten på 1970-talet. Oavsett om jag har bott 8 mil, 25 mil eller 60 mil ifrån Växjö, så har lojaliteten funnits kvar. Jag har småhejat på lokala fotbollsklubbar vid sidan om, men det har alltid varit ett andrahandsalternativ. Mest för att stötta familjens tonåringar och inte verka alltför avvikande i största allmänhet. Hjärtat klappar för Östers IF. Som gammal göteborgsbo, kan jag glädjas med IFK Göteborg. Men hjärtat gråter kalla isande tårar eftersom Östers IF trillar ur Superettan.

Sådant är tungt. Inte en enda solstråle letar sig fram och belyser sådana resultat. Helt nyligen fick Leif Boork lämna hockeyarenans rampljus. Brynäs IF sa tack och adjö. Eller så sa de inte ens det. Det har inte gått så lång tid sedan Boorken ansågs vara en hockeyspelets frälsare och han skulle kunna uträtta stordåd med Brynäslaget. Därefter kom förlusterna. Inte ett par, utan många. Strålkastarna riktades mot tränaren. Han stod stadigt kvar i sina åsikter. Han stod stadigt kvar i sina beslut. Han tänkte inte lämna spelarna i sticket. Han menade att de bäst behövde en tydlig ledare i svårigheternas stund.

Hade Boork fått sista ordet i denna turbulens, så hade han säkert fortfarande stått och coachat laget. Både till segrar och till förluster. Det fanns dock en annan sida, om det är spelarna eller Brynäsledningen eller vilka det är, kan jag inte uttala mig om, men den andra sidan såg till att Leif Boork var färdig med Brynäs. Det är fantastiskt vad flaggor eller kappor kan vända med vinden. Det behövs inte mycket vind förrän åsikter och beslut ändras. Ena dagen en hjälte och frälsare, den andra dagen en förlorare och utsparkad stackare. Det har kommit ett par segrar efteråt. Utan Boorken. Självklart samlar truppen ihop sig och bevisar att de kan vinna. De har fått något att stå upp för. Det har även blivit förlust. Utan Boork. Vad beror det på?

Detta är sportens små marginaler. Det finns inte mycket utrymme och acceptans för nedgång och motstånd. Det ska hela tiden presteras och uppvisas plusstatistik. Annars börjar jakten på syndabockarna. Detta är inte specifikt för sportens värld. Denna tanke har planterat sig på de flesta områden. Långsiktiga visioner och att göra något med bestående värde har inte någon guldglans över sig. Det snabba, föränderliga och pengagivande paketet premieras.

Ansvar. Sex bokstäver som bildar ett ord. Ansvar är ett ord som ligger många av de riktigt stora ledarna närmast hjärtat. Att se sitt ansvar i det hela. Att ge ansvar till andra människor runt omkring sig. Att ta ansvar då det bara visar minus, motgång, förluster och negativa trender. Att stå upp och säga rakt och tydligt: jag tar detta på mitt ansvar. Det är en verklig ledare. Tyvärr finns det för få sådana ledare idag. Politiker, företagsledare, församlingsledare, skolledare, sportledare och andra typer av ledare försvinner ofta i sin otydlighet och lägger tydligheten i skulden hos andra.

Ansvar är inte längre något hedersord. Vi börjar se resultatet av oansvariga ledare. Rikta blicken mot politikens arenor. Är du nöjd? Rikta blicken mot företagens hantering av anställda? Är du nöjd? Rikta blicken mot våra kyrkor och frikyrkor? Är du nöjd? Rikta blicken mot skolvärlden. Är du nöjd? Rikta blicken mot sportarenorna. Är du nöjd? Se dig omkring och gör en sökning på ordet ansvar. Hur många träffar får du?

OK, vi kan göra det lätt för oss och precis som på sportens område vara åskådare och från läktarhåll stå och skrika ut vår vrede mot spelare, tränare och domare. Om vi är 250, 7000 eller 40 000 i publiken spelar ingen roll. Vi har alla bättre kunskap, än alla de som har tränat i åratal, på det som vi bara har tittat på. Vi kan gå med plakat i protestmarscher och skrika: Anders Borg vår stora sorg! Visst, det rimmar käckt, men förändrar det något? Vi kan stå i foajén i våra kyrkor och oja oss över både det ena och det andra med orden: så har vi alltid gjort eller så har vi aldrig gjort. Hjälper det oss att nå himlen? Förändrar det något?

Är det bara ledare som ska ha ansvar? Eller är det så att ansvaret ligger nedlagt hos oss var och en? När vi vet att något är fel, när något är orättvist, när någon blir felbehandlad, kan vi då bara ställa oss platt mot en vägg? Göra allt vi kan för att hålla i oss när vinden börjar ryta och försöka rädda det som räddas kan av oss själva? Är det ansvar? Eller är det feghet?

Jag har sett dåligt ledarskap på nära håll. Det kunde bara sluta på ett sätt. Enkel biljett åt helvete. Det fanns inte tillstymmelse till ansvar. Det hade vinden för längesedan blåst bort. Regeln kvinnor och barn först, när skeppet höll på att gå under gällde inte, utan ledarna tog alla livbåtar som fanns att tillgå. Detta är ynklighet. Det jag bevisar genom denna blogg är att det går att överleva dåligt ledarskap. Det går att överleva oansvariga och otydliga ledare. Även om det är hett och djävligt i helvetet. Se bara till att hoppa av tåget innan det når slutdestinationen.

Den ansvarsfulla avskedshälsningen från den inkompetente ledaren var: vilken fin halsduk du har förresten! Ja, faktiskt. Jättefin! Med den fina halsduken knuten om halsen stod jag kvar en stund på perrongen och hörde tåget köra vidare. Själv började jag axla det tunga ansvaret att vandra tillbaka. Till solskenet. Till segerarenan. Till guldmedaljsutdelningen. Till visioner och till de sex bokstäverna: ANSVAR! Då och då har jag slängt ett öga i backspegeln, bara för att konstatera att jag varken har hört eller sett en skymt av den inkompetente ledaren. Ledaren som inte hade stake nog att säga tack och adjö. Boork, bra att du klev av tåget. Gå tillbaka. Till den du vill vara!

PS. Första dagen på det riktiga höstlovet är grå, grå, grå. I huset luktar det nybakat bröd, tre olika sorter. Tvätten är struken och middagen förberedd. Återstår lite handling och tonårstaxirörelse. Vi har alla våra olika ansvarsområden. På återseende med ett leende!

Jag vill inte ha min datorskärm nerkladdad av bloggträsket

Mr T ropade upp till mig idag på förmiddagen. Han hade gått ner och satt sig vid datorn för att läsa gårdagens inlägg i min blogg. Du har fått en kommentar i din blogg, ropade Mr T. Jag tog för givet att det var Mr T själv som kommenterat skriftligt och ropade glatt tillbaka: Det är du, va? Mr T ropade tillbaka och intygade att det inte var han som hade kommenterat bloggen. Jag släppte ögonblickligen det jag hade för händer och aktiverade datorn på övervåningen. Fortfarande hade jag tanken kvar i bakhuvudet att det kunde vara Mr T som skojade lite med mig. Vilken hade han valt att kommentera i så fall?

Jag kunde inte tåla mig, datorn verkade ta evigheter på sig för att starta upp och jag ropade än en gång till Mr T. Vilken av bloggarna är kommenterad? Svar från Mr T: Den från i förrgår, under ämnet skola. OK, kan det vara så att kollegan varit inne och läst… Mycket riktigt, där fanns den. Min första skriftliga bloggkommentar! Det är stort. Jag har under cirka två veckor fått muntliga kommentarer av Mr T och två tonåringar. Nu kom det en svart på vitt, utifrån allt det stora som många kallar cyberrymden.

Det kändes enormt häftigt och jag läste den flera gånger. Första gången så där hastigt, bara för att ögna igenom den på ett ungefär. Jag fick inte med mig mer än att det verkligen var en riktig bloggkommentar. Läste den en gång till och kunde konstatera att det var en positiv bloggkommentar, en kommentar som gladde mig. En genomläsning till och jag kände mig stolt. Nu är det på gång. Bloggtåget har börjat rulla. Kul att jag hoppade på tåget. Ser med spänning fram mot destinationen.

Idag passerade tyvärr bloggtåget det äckliga bloggträsket. Det var illaluktande och spyframkallande. Jag roade mig en stund idag med att titta på andra bloggsidor, för att se hur andra människor bloggar. Döm om min förvåning när jag hamnade på värsta porrbloggsidan. Fem bilder på rad med lättklädda och avklädda damer. En av damerna hade bröst som såg ut att lida av flera månaders lång mjölkstockning. Jag blev nästan rädd att dessa konstgjorda bomber skulle explodera och kladda ner hela min datorskärm. Vad får en kvinna att göra sådana ingrepp på sin kropp, så att brösten ser ut som två kamouflerade vattenmeloner? För vem gör hon det? Varför?

En annan kvinna stod med en trädstam inkilad mellan tuttarna. Var det varmt den dagen när bilden togs? Är vi tillbaka till Eva-i-lustgården-modet? Eller vad är meningen med att slingra brösten kring en kal trädstam? En kvinna låg på mage i sängen och var i jämförelse med de övriga välklädd, förutom på skinkorna som stack upp som ett par kamelpucklar ur de baktill håliga byxorna. På fjärde bilden satt en kvinna uppflugen på en stolsrygg och det såg riktigt vågat ut. Tänk om stolen skulle falla omkull? Hon borde vara försedd med mer skydd om hon ska sitta och göra sådana där balanskonster. Ett par tunna stay-ups i nylon är inte mycket till skydd.

En bild kvar för kommentar. Kvinnan på den bilden står och håller med ett stadigt tag om sina bröst, för att hålla upp dem. Släpper hon taget, så sätter jag en femma på att de ramlar ner på magen. Typiskt för en gång i tiden ammande kvinnor. Åldern tar ut sin rätt. Tuttarna ramlar ner precis som skinkorna gör det. Det går till en viss gräns att förhindra genom träning, men kroppen vill ha sin naturliga förändring. Det går inte att göra något åt. Mitt budskap till kvinnan på bilden är att det finns push-up-bh: s att köpa på vilken välsorterad underklädesbutik som helst. Då slipper du att stå och hålla upp bysten och kan använda dina händer till något vettigare.

Det finns fler bloggar liknande denna, med kvinnor som har valt att visa sig mer eller mindre avklädda, som har valt att kalla sig Sexygirl, Sugarbabe, Hotgirl, Bigbreast med mera. Jag antar att detta inte är deras dopnamn. Kvinnor världen över ropar för jämlikhet. Mer eller mindre starka rop. I många delar av världen vågar inte kvinnor ropa särskilt starkt. Det skulle vara förenat med fara för deras liv. I vår del av världen, där vi lever i frihet, så använder en del av oss fortfarande våra kroppar för att föra vår talan. Inte alltid med den kropp vi är skapade med, utan många gånger en kropp som är full av implantat av olika slag.

Kvar finns min fråga... Varför finns detta kvar? Varför? Är det för att behaga männen? Är det för att det finns stora pengar i denna industri? Är det värt priset? Denna förnedring? Vi har fått ett liv och en kropp. Vi lever en kort tid här på jorden. Varför tar vi inte hand om det viktigaste vi har? Varför duger vi inte som vi är skapade? Varför kan vi inte kalla oss vid vårt rätta namn? Vem har satt sig över allt detta vackra som finns nedlagt i varje människa? Varför gör vi inte en markering här och nu att detta är fel?

Det finns en liten hjälpfunktion på bloggsidan. Det är att man kan flagga för bloggar med tvivelaktigt innehåll. Känns inte rätt att använda just ordet flagga när det är förknippat med något som är fel och tvivelaktigt. Flagga borde man göra för de bloggar som är vackra, intressanta och bra. Hur som helst, jag har dock flaggat för de sidor som jag fann tvivelaktiga. Jag ber om din hjälp. Hjälp mig att markera. Hjälp mig att flagga. Hjälp mig att rensa i bloggträsket. Om jag ska göra det själv, kommer jag inte att hinna med att blogga för min egen del. Förhoppningsvis kommer de som tar hand om alla flaggor finna att dessa sidor är mycket, mycket tvivelaktiga. För inte har väl bloggträsket nått ända upp i bloggansvarigas regioner?

PS. En flagga som ska upp idag är den för min morfar som idag har sin riktiga födelsedag. Grattis morfar på 109-årsdagen! Vi firade med äppelpaj och vaniljsås efter middagen. Jag antar att det var färska jordgubbar och grädde som gällde för dig. Det går väl att fixa i oktober om man har den äran att fira i himmelen? Hoppas att du hör hur mitt hjärta hurrar för dig idag. På återseende med ett leende!