Innan jag säger god natt vill jag säga det här

Egentligen är det väl läggdags och inte bloggdags, men jag tror inte att det är någon större idé att jag lägger huvudet på kudden direkt. Huvudet är nämligen fullt av en massa tankar som pockar på att få cirkulera en stund till. Det är dessutom en del upprörda tankar. Om jag bloggar om dem, så kanske jag kan lägga dem åt sidan och lägga mig själv i sängen. Det är värt att försöka i alla fall. Det blev en löpsedel för mycket för mig idag som gör att jag kan inte låta detta vara obloggat längre.

I början av veckan gällde Aftonbladets löpsedel de personer som tjänar mest i Gävle. Namn, ålder och inkomst gav feta rubriker. Jag tycker sådan journalistik är träskjournalistik. Vi vet att två miljarder av jordens befolkning lägger sig hungriga varje kväll och att många dör varje dag på grund av sjukdomar, svält och förföljelse. Att då, som en av Sveriges största tidningar, ägna sin tid och fokusering på att namnge de som tjänar mest i en stad, är en form av maktmissbruk. Att förvalta pennan och tangentbordet på fel sätt. Jag blev arg, upprörd, förbannad, irriterad och suckade för mig själv där jag gick gågatan fram: Vart är vi på väg?

Ja, nu är som tur inte alla på väg ner i det där äckelträsket som Aftonbladet befinner sig i. Jag lät min upprördhet få flöda med text och bild på Facebook och jag har nog aldrig fått så många reaktioner tidigare. Det vittnar om att vi är fortfarande många som bryr oss och som har lyckats hålla fokuseringen på medkänsla och medmänsklighet. Vi får helt enkelt inte sluta bry oss. Historien måste ha lärt oss något. Vad som händer när människor inte bryr sig eller inte vågar bry sig.

Jag är medveten om att det kan krävas mod att gå emot galenskap. Fast jag inbillar mig att det krävs större mod den gång vi måste förklara oss varför vi gjorde si eller så. Eller varför vi inte gjorde så eller si. Jag brukar gå tillbaka till andra världskriget som jag tycker är ett lysande exempel på hur illa det kan bli. Men så satt också de stora nazistledarna så småningom innanför de anklagades skrank och bara längtade efter att få tugga sönder giftampullen. Sanningen om att inte ha agerat eller att ha agerat fel blir för smärtsam.

Tänk om Aftonbladet kunde anamma sådan journalistisk stake, ja, så att pennan reser sig som en enorm fallos till någon nytta för de fattigaste människorna i vår stad. De som lever under existensminimum. De som kämpar och kämpar och som varje månad slåss mot försenade utbetalningar från Försäkringskassan eller som har fått tack och adjö från Arbetsförmedlingens fas3-ruta och som nu står på ruta noll igen. Varför inte en löpsedel om den ensamstående mamman som nu tittar igenom önskelistorna från barnen? Varför inte en löpsedel om pensionären som snålar och snålar, men ändå räcker inte pensionen till medicin och läkarbesök?

Jag hade fått nog av denna sortens journalistik redan i början av veckan och så pang, en ny käftsmäll idag. Ny löpsedel från Aftonbladet. De kvinnor under 40 år som tjänar mest i Gävle. Fet rubrik. Mina känslor lät inte vänta på sig. Men vad f-n? Jag behöver verkligen någon som kan argumentera emot mig och som på så sätt kan hjälpa mig att förstå vad det är som är så intressant. Jag känner mig som en utomjording i sammanhanget. Jag kan tänka mig två miljarder saker som är viktigare att uträtta eller att fokusera på än att plöja tabeller i Aftonbladet och se vilka människor i Gävle som tjänar mest. Självklart är det bra att människor tjänar och har ekonomi så de klarar sig, men pengar är faktiskt ingen garant för lycka eller hälsa. Fast någon sådan kolumn har säkert inte Aftonbladet lagt till. I bottenträskjournalistiken är detta inte relevant i sammanhanget. Där ska vi bara gotta oss åt de stora inkomsterna.

Jag är ändå vid gott mod, tack vare reaktionerna på min FB-status. Vi verkar bry oss. Jag har inte uppdaterat min FB-status om en alldeles nytillkommen upprördhet som jag fick mig till livs nyss på TV. I ett debattprogram diskuterades det aktuella ämnet kyrkan och skolavslutningar. Så fasansfullt att barn blir skadade för livet, eftersom de har varit i kyrkan på skolavslutningar och inte fått välja själva. Nej, då måste det vara bättre att samla dem i skolans gymnastiksal där doften av gammal svett sitter kvar i höjdhoppsmattan och där de romerska ringarna hänger i taket som symboler för misslyckade loopar. Eller aulan är väl ett lysande rum för en avslutning? Där det nationella provet i matte skrevs och där suddigummsbiten ven förbi örat, eftersom någon dampkompis hade för lite att göra.

Jag lider verkligen med mamman som argumenterade emot att låta sitt barn komma till kyrkan på en skolavslutning, eftersom barnet då skulle komma till en plats där det hänger ett lik på ett kors längst fram. Vi som fortfarande tillhör kyrkan och som tror på Gud och som kallar oss kristna och som bättre upp förhoppningsvis hellre lever som kristna, har ett enormt missionprojekt i vårt eget land att utföra. Jag skulle säkert också sitta i en TV-studio och förfäras över lik om jag inte fått uppleva en tro på en levande Kristus. Tänk så fruktansvärt om jag skulle tillbe reliker. Ett skelett som skulle kunna malas ner till pulver i närmaste kvarn. Hu så makabert.

Det är inte så farligt att bli välsignad. Jag har blivit det flera gånger och överlevt. En välsignelse är en uttalad önskan om välgång och lycka. Motsatsen torde vara förbannelse. Jag skulle bli mer skrämd om mina barn kom hem från skolvärlden och berättade att någon hade gett dem en förbannelse eller uttalat en sådan över hela skolgruppen. För vi önskar väl egentligen välgång och lycka för våra barn? Jag tror faktiskt att vi i det långa loppet, var och en, kommer att upptäcka att vi inte fixar att ordna det på egen hand. Att vi måste vända oss till något större och gudomligare än oss själva. Vi kallar ibland detta för Gud. Gud är inte kyrkan. Kyrkan kan dels vara en byggnad och det vet vi alla att sådana kan rasa vid en bombning eller en jordbävning. Så vi har mycket mer makt än kyrkobyggnaden. Vi behöver alltså inte känna rädsla för den.

Men kyrkan är också vi. Alla vi som gemensamt förenar oss i tro på Gud och som har tagit emot hans son Jesus i våra liv. Så en skolavslutning skulle kunna hållas utomhus och få samma innebörd. För tron finns i människors hjärtan och vi kan tänka välsignelse över vem som helst, när som helst och var som helst. Det gör vi också och jag är så tacksam för det. För jag vågar inte tänka på hur världen skulle se ut annars. Om förbannelser i den andra vågskålen fick fritt spelrum.

Jag skulle nog vilja göra ett klarläggande från insiderhåll också, som jag inte tyckte kom fram i TV-debatten. Det verkade som det är kyrkan, som en tredje betydelse, som organisation, som tvingar skolan att ha sina avslutningar i kyrkorummet. Det argumentet känner jag inte till från verkligheten. Där tycker jag det är raka motsatsen. Att kyrkan får maka på sina egna aktiviteter för att skolorna vill boka sina avslutningar där. Eller när stadens Lucia vill ha sina tablåer där. Eller när stödgalorna vill ha sina arrangemang där. Vad skulle hända om kyrkobyggnaden, de kristna, den kyrkliga organisationen började säga nej. NEJ, tyvärr. Vi har gudstjänst då. NEJ, tyvärr. Vi har samlats för bön då. NEJ, tyvärr. Vi har ett arv, en kultur, en tradition, ett uppdrag att ägna oss åt. Jag bara funderar skrivandes. I hopp om att vi kan sätta ner foten eller båda knäna och vara kyrka. Inte bara för att det är så trevligt. Utan för att det är livsnödvändigt. På återseende med ett leende!

PS. Jag måste skriva något trevligt också. Jag kan ju inte gå och lägga mig och vara den sura bloggaren i Hille. Så varför inte nämna något om dagens namnsdagsbarn. Virginia. Det är ett latinskt namn och vi känner säkert igen det också från engelskans "virgin" som betyder jungfru, oskuld och mö. Självklart syftar det tillbaka på världens mest kända jungfru, nämligen Maria. Mamman till Jesus. Hon som födde ett levande barn. Som hon såg växa upp och utvecklas. Som hon sedan följde i glädje, förundran, bävan och sorg. Maria har inte namnsdag idag. Men det har Virginia. Som syftar på jungfrun som bar ett heligt barn inom sig. Högaktuellt i dessa advents- och jultider. Det är inte bara trevligt utan självaste orsaken till att skolorna överhuvudtaget har julavslutningar. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Sov gott.

Förakta inte stumpen

Mörkret har sänkt sig kompakt över Hillebygden och de två ljusen i adventsljusstaken gör verkligen nytta. Det fascinerar mig hur två små enkla lågor kan besegra mörkret och ge en så hög mysfaktor. Jag kommer att tänka på berättelsen om den lilla stearinljusstumpen som ligger i ett förråd bland många andra stearinljus. Långa, ståtliga, vita stearinljus. Tjocka blockljus. Ljus med lång brinntid och ljus med självsläckningsmekanism. Ljuset slocknar när det är så kort att det är fara för ljusstaken. Den lilla ljusstumpen ligger och får mindervärdskomplex. Ett fult uttjänat ljus, som inte duger någonting till. Ju mer ljuset tänker på sin värdelösa situation, desto större och vackrare blir de andra ljusen. Trots att detta är ett välfyllt ljusförråd, så råder mörker och utanförskap kring den lilla stumpen.

Så en dag kommer det in någon i förrådet och närmar sig hyllorna och kartongerna, där ljusen är placerade. Plötsligt känner den lilla ljusstumpen hur en varlig hand lyfter upp den och bär iväg med den. Missmodet växer. Ska den inte ens få ligga kvar och uppta en plats i ljusförrådet? Nej, nu är det nog dags att bli bortkastad. Utrensad. Döm om den lilla ljusstumpens förvåning när placeras i en ljushållare. Vad är det som står på? Det lilla ljuset funderar och ser sig omkring. Så tänds veken med en tändsticka och plötsligt strålar omgivningen i ljus. Förbryllat ser ljuset sig omkring ännu en gång. Hur gick det här till? Då ser det att ljuset är omgivet av speglar och prismor högst uppe i ett fyrtornsrum. Ljusstrålarna skickas ut över det mörka havet och blir till hjälp och ledsagning för fartyg och småbåtar. I rätt miljö och med någon som förstod storheten i det bortglömda ljuset, så kunde undret ske och många fler fick del av ledljuset.

Har du börjat dra någon slutsats till vad jag har på hjärtat denna mörka decembersöndag? Den andra söndagen i advent. Kan det vara så att vi då och då hamnar i en kartong som ett välanvänt stearinljus? Stunder då vi jämför oss med alla andra och då vi känner att den jämförelsen inte är till vår fördel? Vi känner oss mindervärdiga och onyttiga. Inte kan väl jag? Inte ska väl jag? Det vi glömmer i dessa dalar är att Gud är den där varsamma handen som lyfter upp oss och ger oss de rätta förutsättningarna för att komma till användning. Han ser storheten i det svaga och i det undanstoppade och lyfter fram det och låter styrkan komma som samarbetar med det svaga och bräckliga. Det finns en plats för oss var och en. Med tanke på hur mörkt det är, och nu menar jag inte enbart årstidsmässigt, utan även samhällsmässigt, så är det lätt att förstå att Gud behöver oss.

Jag har nyligen läst en bok med titeln: "Ulles mamma". Den är skriven av Elisabeth Sandlund. Den handlar om livet tillsammans med sin dotter, som är handikappad och som kan säga högst tio ord. Det kan vara lätt att tänka: Kan det vara något? Vad är ett sådant liv värt? Jag kan bara säga att Ulles liv har berikat mitt genom att jag fick läsa mammans bok. Ulle känner en längtan att få komma till sin församling, Clara församling i Stockholm, på söndagsgudstjänsten. Idag på förmiddagen TV-sändes gudstjänsten därifrån. Jag förstår att Ulle längtar dit. Det var en varm och öppen gudstjänst med en Gudsnärvaro, som inte krävde stora eller långa ord. Församlingen är säkerligen en tillgång för Ulle, men jag är minst lika säker på att Ulle är en tillgång till församlingen.

Mörkret sluter sig tätt omkring oss. Livet slår emot oss med kyla och missmod. Det är lätt att låta tankarna få fritt spelrum om att vi inte duger till något vettigt. Det är lätt att vi fokuserar i fel riktning och startar ett jämförelselopp med till synes perfekta ideal. Låt oss tända det första adventsljuset för att skingra mörkret. I rummet och i vårt liv. Låt det få lysa upp och ge oss värme och en mysfaktor. Låt lågan brinna för vårt välbefinnande. Låt oss tända det andra ljuset för det svaga och skira. I våra liv och ute i samhället. Låt det få lysa upp och visa på storheten och styrkan som bor i oss och i andra. Låt lågan brinna för möjligheten som finns nedlagd i oss alla. Låt oss tända ljusen och upptäcka att mörkret ger vika. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det årsdagen av Stureplansmorden. Ett våldsdåd där en dörrvakt till nattklubben Sturecompagniet och tre gäster sköts till döds. En av de mördade gästerna var den döva författaren Daniella Josberg. Låt oss tända ljusen för de som har lämnat oss och som fattas oss. Vi står kvar med alla frågor, men också med de ljusaste minnen. Sådana som inte mörkret rår på. Höll förresten på att missa att uppmärksamma att bloggen har ett litet jubileum i och med det här inlägget. Sexhundra inlägg har det blivit och visst finns det viktigare saker här i livet, men nog kan ett par ljus få brinna i bloggtårtan idag. Må de värma och lysa för alla bloggläsare.

Bilden av det goda och glädjefyllda fattas oss

Vissa tankar kan jag inte tänka klart. Nu menar jag klart i betydelsen färdigt. Alltså inte suddiga eller luddiga tankar. Sådana tänker jag säkert många och ofta. Men dessa ofärdiga tankar, som jag inte klarar av att tänka ända ut till spetsen, de kommer någon gång ibland. Jag gör mitt bästa för att vifta bort dem. Förresten tankar, i plural, stämmer det? Eller är det inte så att det rör en speciell tanke. En enda. Den som är så smärtsam att tänka färdigt att jag måste hejda mig och låta hjärnan vila sig en stund. Den tanken som direkt ilar iväg till mitt hjärta och det gör så fruktansvärt ont. Jag kan nästan inte skriva om den tanken utan att tårarna vill tränga sig fram. Tårar som inte kommer bara från tårkanalen, utan tårar som nästan verkar ha hela kroppen med sig ut. Den stora, smärtsamma floden, som ska trängas ihop till en droppe av saltat vatten.

Igår fick jag tänka tanken igen, för ämnet aktualiserades. Budet nådde oss på arbetsplatsen att en älskad kollega inte bara behövt tänka tanken, utan han och hans familj befann sig mitt i den verklighet som tanken handlar om. Budet nådde oss och reaktionerna lät inte vänta på sig. Tårar, skakningar, tystnad, förstämning och stilla frågor som: Är det någon som vet vad som hänt? Är det någon som har pratat med dem? Den normalt mycket uppsluppna fredagsstämningen med färska frallor på fikabordet kom av sig. Givetvis kom den av sig. Den halvtimmen som i normala fall brukar vara veckans höjdpunkt, blev nu en halvtimme av att försöka få ihop kroppen, fysiskt och psykiskt.

Jag frös och tårarna trängde fram och jag såg ingen anledning till att hejda dem. Kroppen värkte och en massa ord snurrade runt kring bordet och så även i mitt huvud. Tragiskt. Ofattbart. Varför. Avgrund. Mörker. Hemskt. Tomt. Ändå så räckte inte orden till. För vad kan beskriva den tomma plats som ett barn lämnar efter sig? Förstår du nu, varför jag inte vill eller kan tänka tanken ända ut? Det fattas familjen en son. Nio år gammal. En älskad son. Ett hjärtebarn. Ett barn som har pekat på godhet och glädje. Ett barn som är föräldrarnas allt. En älskad bror. Ett barnbarn. En vän. En klasskompis. En kyrkobesökare. Listan kan byggas på och det görs kanske bäst av dem som kände honom. Jag känner honom som en kollegas son och även för mig öppnar sig avgrunden. För rent mänskligt är detta så fel.

Jag föddes med en allvarlig missbildning på ena njuren. Det fanns inte möjlighet att göra en transplantation. Den missbildade njuren liknade en rutten potatis. Du vet så där ihopskrumpnad och oanvändbar som bara en rutten potatis kan bli. Den andra njuren, som jag brukar kalla den friska njuren, var inte heller i bästa skick och den slet hårt mot alla urinvägsinfektioner, blåskatarrer och njurinflammationer som var ständiga följeslagare i min barndom. Jag saknade klaffar i urinledarna. Om jag inte fick två fungerande njurar vid skapandet, så fick jag som lite plåster på såren tre urinledare. Denna extra bonus var inte så mycket att stoltsera med eftersom det saknades klaffar. Utan fungerande njurfunktion påverkas snabbt övriga organ och jag var ett sjukt barn med ständiga febertoppar, feberkramper, svarta ringar under ögonen och glåmig hy. Jag var för svag för operation och låg på sjukhus. Ofta på Karolinska sjukhuset i Solna.

Där samlades barn från hela Sverige. Björn från Norrköping. Eva från Katrineholm. Päivi från Stockholm. Ing-Marie från Virserum. Cancersjuka barn. Brännskadade barn. Barn med njurfel. Barn med hjärtfel. Förlamade barn. Så svårt sjuka barn att det var lika vanligt att de dog som att de överlevde. Det var många morgnar som jag vaknade och en rumskompis var borta. Inte för att han hade fått åka hem på natten, utan för att han var död. Död. Död? Ett tre bokstäver långt ord som ska heltäcka ett faktum så stort att det svindlar.

Min mamma bodde på mamma-avdelningen på våning tio. Där var det inte det glada syjuntegänget som man skulle kunna tänka sig att det kan vara när så många kvinnor i yngre medelåldern slussas samman i ett enda stort kvinnokollektiv. Där var smärtans hemvist. Orons hemvist. Saknadens hemvist. Osäkerhetens hemvist. En plats som någon alltid lämnade för gott, inte för att barnet blivit friskt, utan för att barnet hade slutat sin vandring på jorden.

Jag blev själv mamma för första gången nittonhundraåttionio. Jag och min man har inte varit helt förskonade från sjukhus med våra två barn, men det har inte varit några livshotande tillstånd. Utan mer operationer av nyckelben och knän. Tillrättaläggning av bruten näsa och finger. Idrottsrelaterade skador. Jag vill inte nonchalera smärtan i dessa besök och en del astmaattacker har varit allvarliga. Men vi har inte levt med ovissheten om det ska gå bra eller inte. En del föräldrar gör det hela tiden. Mina föräldrar gjorde det hela tiden. De fick lära sig leva med tanken att tacka för varje ny dag som avlöpte väl. Jag beundrar dem för det. I min enkla tro, så tror jag att Gud redan före det nya livet skapas vet vilka föräldrar som är lämpade för att ta emot dessa Gudagivna barn. De barn som behöver lite extra omsorg och omvårdnad. De barn som inte följer mönstret i utvecklingskurvorna. De barn som ställer tillvaron på ända. Gud har sett dessa föräldrar långt före barnet föds och han känner sig nöjd med valet. Han vet att detta barn får den bästa tillvaron man kan tänka sig.

Jag är tacksam för Guds val av föräldrar till mig. De är mina hjältar. Deras omsorg om mig finns fortfarande kvar, fastän jag idag är en vuxen kvinna och mamma själv. Därför de vet, det som många andra inte vet, att jag är fortfarande det barn som har en missbildad njure och som har en allt annat än frisk njure som en del i det kroppsliga maskineriet. Min mamma är känslomässigt en fullfjädrad läkare, som ställer diagnos långt före läkarvetenskapen. För några år sedan, när jag drabbades av sorkfeber, som har som följd att det slår ut njurfunktion, då var hon den som först påpekade att de borde kolla upp om det är sorkfeber. Just för att hon visste att det kan slå ut njurfunktionen. Mycket riktigt, det slog ut njurfunktionen och med en lite halvsjaskig njure, gick det dessutom väldigt fort. Jag tror Gud även har koll på syskonen i dessa speciella familjer. De blir viktiga pusselbitar med en alldeles speciell utmaning. Det kommer att forma dem och jag vet att de går rustade på ett alldeles speciellt sätt genom livet. Jag har världens bästa bror. Gud, tack för honom.

Jag önskar att människor inte skulle behöva ställas vid den här avgrunden och tvingas leva i en verklig tanke att förlora ett barn. Vi som står vid sidan om funderar: Hur orkar de? Jag tror inte att man gör det. Jag tror att kraften som uppbådas är given av den Gud som skapat oss och som vet allt om oss. Han som vet vad smärta är och som vet vad död är. Han som gav löftet att alltid vara med oss. Inte bara på sommarängen, eller i höstlövshögarna. Inte bara i skidbacken eller vid vårfloden. Han som lovade att vandra med oss i dödsskuggans dal är nära. För övrigt känns det tomt, kallt, nästan kusligt ruggigt. Så där ofattbart så att tanken snurrar och luddar till sig. En nioårig pojke fattas oss. Det är ett tomrum här som aldrig kan ersättas. Men det kommer att fyllas på av ljusa minnen. Glada minnen. Minnen av skratt och lek.

För alla vackra saker är inte långa. Det finns korta saker som är oemotståndligt vackra. Pyttesmå saker som i skönhet slår de storslagna. Så ett kort liv kan vara vackert och ge vacker efterklang. Det lindrar inte smärtan, men det ger ett tröstande leende mot oss. För så är det tror jag, att livet ler mot oss trots att vi har svårt att le just nu. På återseende lilla älskade barn med det himmelska leendet!

PS. Usch och fy vilket eländigt väder det har varit idag. Regnigt, blåsigt och väldigt kyligt. Nästan som om vädret vill känna precis som vi sörjande. Sonen är i Barcelona och rapporterar värme och sol och förnöjsamhet. Han sitter just nu på fotbollsarenan Camp Nou och jag ser honom framför mig. Han är i sitt esse. Dottern hade ännu en tenta igår, så jag unnar henne lite adventsmys tillsammans med den finaste fästmannen. Maken har legat däckat några dagar och så även idag. Jag passade på att lämna grejer vid Erikshjälpen och återvinnningen. Det finns mycket att blogga om i det sammanhanget. Köerna till exempel. Jag gör inte det idag. Jag bloggar istället i tacksamhet om att himlen är en plats där inte tårar eller kyla finns. Och inga köer. En plats där nioåriga killar får vara i sitt esse. Jag undrar i min nyfikenhet vad han pysslar med nu? En gång i framtiden får vi veta.

Först och främst: förlåt mig!

Det är första december och det är första gången på mycket länge som jag sitter vid bloggtangentbordet. Jag funderade ett tag på om jag skulle göra någon slags resumé av vad som har hänt i mitt liv under den tid som jag har haft bloggfrånvaro, men kom fram till att denna dags innehåll räcker och blir över till ett blogginlägg. Givetvis har jag funderat en del på varför detta uppehåll överhuvudtaget har legat där och bara blivit längre och längre, men jag kan inte peka på en enda sak. Livet har rullat på, men det gjorde det förut också, när jag bloggade som mest intensivt, så det kan inte vara en heltäckande förklaring.

Jag funderar vidare och kommer fram till att jag har skrivit mycket annat och det kan vara en bättre förklaring. Under våren slutförde jag mitt deltagande i psalmskolan och under hösten har jag skrivit barnsångstexter till en liten barnmusikal. Det har alltså blivit orduppradande och ordbadande, så när det gällde bloggande, så kändes det skönt att vara ordlös. Blanka inlägg är väl inte vad en bloggläsare förväntar sig och då är kanske ett uteblivet blogginlägg att föredra? Även om en del har hört av sig och frågat om det inte är dags snart. En del har verkligen varit trötta på att se rubriken: "Bodde granne med kungafamiljen några dagar". Till dessa trötta men trogna och mycket uthålliga bloggföljare vill jag passa på att säga ett förlåt. Jag tror inte det är första gången jag gör det i denna blogg.

Däremot var det första gången som jag stod upp inför publik idag och berättade om mina sångtexter. Det är med väldigt blandade känslor jag gör det. Självklart är det roligt att få höra sångerna sjungas i mer offentlig miljö. Om jag inte skulle tycka det, så verkar det ju väldigt knasigt att skriva just sångtexter. Inte så kul att ha femtio sånger som bara jag ska gå runt och gnola på. Det verkar överambiöst och onödigt. Så, om texterna inte tål rampljus vore det kanske bättre att satsa på hemliga kodtexter, men där känner jag att gränsen är nådd för mig. Ett enda stort varför tornar upp sig.

Det är själva skrivarprocessen som är viktig för mig. Jag har så länge jag minns haft ett behov av att skriva. Inte så mycket för att skriva av mig, utan mer för skrivandet i sig. Jag tror att det egentligen bottnar i att jag tillbringade mycket av min barndom på sjukhus. För sjuk och svag för några vildare lekar. Läsning, ritande och skrivande var sådant som jag kunde utföra från sjuksängen. Vi långliggare fick böcker i gåva från farbror Erik, vilket jag långt senare fick lära mig att denna snälla farbror var Erikshjälpens grundare. Jag hoppas att Erikshjälpen fortfarande gör detta arbete hos sjuka barn. Det är något speciellt att få en bok i gåva. Det är inte bara en fysisk sak som vi kan se och ta på. Det är också en resa ut i ett oanat äventyr och sådana resor behöver vi då och då. Vår tanke behöver det och ofta händer det att tanken delar med sig av äventyret till både hjärtat och själen och beröringen av bokens innehåll finns kvar länge.

Jag skrev små berättelser som barn. Ofta hämtade från sjukhusmiljön, men också berättelser från en fantasivärld. Den första berättelse som jag minns att jag fick omdöme på, förutom familjens kärleksfulla ord och uppmuntran, var en ungdomsdeckare. Jag skrev den när jag gick på mellanstadiet och en svenskalärare på högstadiet läste den och han lät mig få veta att han var imponerad. Han ville använda den som exempel för sina elever på högstadiet. Jag blev både stolt och lite nervös. På högstadiet gick ju de snygga killarna som nu alltså skulle läsa min ungdomsdeckare på svenskan. Dessa blandade känslor har hållit i sig genom åren. Numera lägger jag inte så mycket vikt vid de snygga killarna, utan människor överhuvudtaget. Stolt och nervös, tiden förändrar inte detta.

Det har inte blivit fler deckare. Jag läser gärna andras och jag behöver inte vara orolig att de kommer att ta slut. Det är deckarboom och många författare verkar ha mycket hemskheter att nedteckna. För min del klappar hjärtat för uppsatsskrivande inom det historiska området. Forskningen som skrivandet måste grunda sig på är i och för sig ett litet detektivarbete och eftersom jag har inriktat mig på brott och straff bland kvinnor under 1800-talet, så finns det både hemskheter och mörker att skriva om. Min dröm är att så småningom få skriva en historisk berättelse om dessa kvinnor.

Den här bloggen, Hela krukan, kom nog till av den anledningen att jag behövde en skrivaroas. En plats dit jag kunde komma med alla tankar och idéer, men också få en träningsplats. Jag tror nämligen att det är viktigt med träning. Precis som inom idrotten, så går det inte att slarva med träningspassen. Kondition och styrka är en färskvara. Så även skrivande. Det är lätt att tappa flödet och även om ambitionen inte hela tiden kan ligga på att skriva som Tolstoj eller Astrid Lindgren, så kan vi kalla det för motionärsskrivande. Alla som tränar inom idrotten har kanske inte ambitionen att bli snabbast i världen på 100 meter eller att bli fotbollsproffs i Barcelona. Jag har inte ambitionen att få Nobels litteraturpris, men om de trugar, så lovar jag att säga tack!

Tillbaka till sångeriet och morgonens personalsamling. Egentligen blir det inte en sång, utan bara en text, om det inte finns musik till. Jag har förmånen att samarbeta med den eminente organisten i Heliga Trefaldighets församling i Gävle. Han komponerar musik till mina texter och någon gång har det hänt att han har skrivit musik först och jag har skrivit text till. Det är också väldigt spännande. Samarbetet har pågått i ett par år och det börjar ge resultat i tjocklek i den pärm där alla färdiga alster är insatta. Idag var det alltså dags att för första gången plocka fram en hel hög av sångskatten. För visst känns det som en skatt för oss. Enstaka alster har framförts tidigare, men då har det inte getts så mycket bakgrund till sångerna.

Jag hade valt att vara ärlig i min presentation. Några av sångerna var nämligen skrivna under en mycket tung fas i mitt liv. En fas som jag många gånger har funderat på varför jag var tvungen att genomlida. I mina diskussioner och suckar till Gud har jag många gånger "tryckt upp honom mot väggen och ropat varför". Jag fick lite svar av honom när jag i veckan tidigare planerade vad jag skulle säga och i morse kom det mer svar: "Du ser, mitt barn, det var därför". Det är en fascination som jag har gentemot Gud. Han vet vad han gör och även det som han absolut inte är orsaken till, så har han förmågan att vända den mest mörka natt till en sommardag på blomsterängen. För mig är det viktigt att skriva om. Detta får bli min slutkläm så här den första december i mitt första blogginlägg på mycket länge. Min sånger ska handla om honom som är den förste men även den siste. På återseende med ett leende!

PS. Första december betyder julkalenderstart. Det verkar bli en lovande sådan på TV i år. Tjuvarnas jul. Lite Charles Dickens-stil. Är du lycklig ägare till en chokladjulkalender? Det är inte jag. Jag har två andra, en som blivit uppskickad per post från smålandsskogarna och som stöder Lions i Virserum och den andra är en tvättlinemodell med klädnypor som klämmer en tian-lott för varje dag. Den julkalendern stöder inget speciellt i skrivandes stund, men det är enda gången på året som jag köper lotter. Jag brukar alltid säga att jag aldrig vinner och det är inte så konstigt, eftersom jag aldrig köper lotter. Det brukar underlätta. Nu har jag tjugofyra stycken, men vinner säkerligen inte ändå. Men någon gång ska kanske vara den första!

Bodde granne med kungafamiljen några dagar

I och med det långa blogguppehållet så finns det händelser i mitt liv som inte har blivit uppmärksammade och nedskrivna i bloggen. I och för sig har jag inte något behov av att skriva någon slags dagbok i min blogg, men jag tycker på något sätt att vissa milstolpar förtjänar att få ett bloggutrymme. Ett sådant tillfälle är Mr T:s och min tjugofemåriga bröllopsdag. Jag höjer på ögonbrynen och pannan lägger sig tillrätta i djupt förvånande veck. Tjugofem? År? Jajamensan! Vi har under semestern firat vår silverbröllopsdag. Det är idag en månad sedan som vi satte oss i bilen för en tripp söderöver. Mot Borgholm på Öland.

När tankarna på denna speciella bröllopsdag började snurra runt och det var dags att planera, så kom både enormt exotiska och mindre exotiska platser på tal. Eftersom vi båda två älskar den svenska sommaren och numera att den helst ska innehålla så många paddelturer som möjligt, så kändes det inte rätt att ta större delen av semestern för en lyxkryssning i Medelhavet eller en tur till New York. Jag kan tänka mig att det kommer sämre dagar på svensk mark då sådana resor känns mer angelägna. När vi såg att den amerikanska musikgruppen TOTO skulle stå på scenen i Borgholms slottsruin just på bröllopsdagskvällen så var det inte så mycket att tveka på. Det kändes som en nostalgitripp tillbaka till åttiotalet då vinylskivorna nöttes med låtar som "Africa" och "Hold the line".

Sagt och gjort. Två biljetter till TOTO uppiffat med bokning av hotellrum på en aning lyxigare hotellrum än vad som kanske hade gjorts för en vanlig semestertripp. Det började bra vid incheckningen: Vi hoppas inte ni blir ledsna för att vi har tvingats uppgradera ert rum? Jag fick dra på mig en neutral artighetsmin och säga: "Åh, tack! Det var trevligt! Vi är nämligen här för att fira tjugofemårig bröllopsdag". Smålänningen inom mig hade annars haft lust att springa innanför receptionsdisken och kasta sig om halsen på kvinnan som stod där vid bokningsskärmen och utbrista i ett sagorusigt: "Wow, shit, vad härligt! Klart vi inte blir ledsna för det".

Spänningen steg givetvis litegrann på väg upp till första våningen där vårt rum skulle finnas. Korridoren såg fräsch och nyrenoverad ut. Snygga ekdetaljer kring rumsdörren. Oj, vad fint! Rummet visade sig vara det trendigaste av trend och det tog oss en rejäl stund att bara checka av badrummet. I stort sett skiljde det sig inte så mycket från andra badrum, utan där fanns alltså möjlighet att duscha, göra sina behov samt tvätta av sig vid handfatet. Men utöver detta så fanns det en liten golvspotlight som lyste hela tiden. Mysbelysning på toa. Det kändes som att sitta på ett småskaligt Champs Elysée i kvällsbelysning. Värt att notera var också den automatiska nedfällningen av toasitsen. När spolningen var färdig, så ersattes vattenbruset av ett svagt surrande ljud. Som en liten motor och som i slow motion fälldes toasitsen. Vad står det i den reklamen från toasitsfabrikanten? Fälld eller öppen sits startar numera inga äktenskapsgräl... så vill ni gnabbas får ni hitta andra skäl!

Låt mig nämna duschkabinen innan jag lämnar hotellbadrummet. Det fanns två alternativ för duschningen. Antingen ställde man in vredet så att vattnet kom från en kvadratisk platta i taket och tro mig, det kändes som att stå under ett vattenfall och formligen dränkas i vattenmassorna. Inget alternativ om någon utbrister: Åh, jag vill inte blöta håret. Däremot, om det inte fanns några hinder för att bli genomblöt, så var det nog den skönaste duschen jag har upplevt under hela vårt äktenskap eller faktiskt i hela mitt liv. Det andra alternativet kom genom något som såg ut som en väldigt hipp mikrofon. Designen var som en rostfri trollstav med svarta detaljer och en slang i ena änden. Vid yttersta toppen var det några små knappnålsstora hål och det var väl ganska logiskt att vattnet skulle komma den vägen. Men icke. Trend och logik verkar inte synonymt med varandra. Annat läge på vredet och pang in i kaklet. Den jetstrålen skulle fälla en elefant. Vattnet kom från ett pyttelitet hål på trollstavens långsida. Så där lagom trendigt gömt. Första duschtillfället var som när bonden släpper ut kossorna på första grönbetet på våren. En massa skratt och fniss och hopp och ståhej. Det borde ha stått en varningstext på badrumsdörren.

Vi gjorde ett stopp i Söderköping på vägen ner till Borgholm. Vilken tur att vi skulle svänga av mot E22:an just där världens härligaste glasscafé är beläget. Just när vi var redo för att gå längs Göta Kanal bort mot Smultronstället, så sken solen upp och allt var så där ljuvligt somrigt. Sol, vatten, båtar, glass och glädje. Inte behövde vi köa oss in heller som annars inte är direkt ovanligt. Vi fick ett bord för två under ett parasoll och sedan började väljandet och vrakandet. Mr T bestämde sig ganska snabbt för en "Peppar Peppar" som innehöll vanilj- och pepparlakritsglass med saltlakritskulor. Detta toppades med grädde, salmiakrippel och turkisk pepparstång. Helt i Mr T:s smak. Jag vara nära att falla för den "Bubbliga Bengt" med den gröna leksaksgrodan på toppen, men stillade mitt bushumör och tog en sommarfräsch skapelse med citronglass. På vägen tillbaka till bilen smet jag in på ett smyckes-outlet. Kom ut en stund senare med fyra nya härliga smycken. Två armband och två halsband. Mitt leende var ett par centimeter större när vi satte oss i bilen igen.

Jag har under många år haft ett motto och det är att: Du kan omöjligt vara olycklig tillsammans med en glass. Nu var det ingen risk för att känna sig olycklig under dessa Ölandsdagar med bröllopsfirande, men glass skadar aldrig och på bröllopsdagen gick Mr T och jag och förmiddagsglassfikade på ett ställe där de gjorde Ölandsglass. Där satt vi med varsitt gammaldags rån proppat med olika glassorter och toppat med sylt och grädde. Detta nersköljdes med gott kaffe serverat i baljliknande koppar ute i caféets trädgård. Över alltihop lyste solen på sitt gladaste humör.

Det är något visst med Öland. Jag tillbringade många somrar där i min barndom och ungdom. Sedan ska jag erkänna att det har funnits en period i mitt liv, då jag inte har känt någon tjusning över det landskapet. Tankar som: Vad ska folk dit och trängas hysteriskt för? Sverige har så enormt många vackra platser. Men nu, i år, den här silverbröllopsresan, så infann sig Ölandskänslan igen och jag var kär. Cikoria i diket, väderkvarnar vid sidan av vägen, det stora Allvaret och så fyren Långe Jan vid Ölands södra udde. Det är något speciellt mellan mig och fyrar och det är inte en slump att jag har en fyr tatuerad på min vänstra underarm. Den står för ljuset i mörkret. Vägledning och stolthet. Fyren Jan har lyst på sin plats sedan november sjuttonhundraåttiofem. Då vallfärdade säkert inte turister från hela världen dit, men det gjorde det den dagen vi var där. Mr T och jag och många andra avnjöt Ölandsrätten Lufsa, som är en slags raggmunk men som gräddas i ugn. Serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Det vattnas fortfarande i munnen så här en månad efteråt. Förresten, fyren står också för min alldeles specielle vän i livet. Jesus. Han har lyst i mörkret i över tvåtusen år. Jag vågar inte ens tänka på hur många människor som skulle ha gått vilse om hans lampa hade slocknat.

Det är väl ingen risk att medlemmarna i TOTO läser min blogg och sitter och tjurar för att de inte har fått största utrymmet i bloggen. Några ord bör jag väl ändå säga om konserten. Det var en alldeles underbar Ölandskväll. Klarblå himmel, solsken och många förväntansfulla människor i alla åldrar. Mr T och jag vandrade upp mot slottsruinen från Borgholms centrum. En livekonsert är alltid en livekonsert. Vi hade preparerat oss med CD-musik på bilresan söderöver och var skapligt uppdaterade på alla av bandets låtar. Men den totala upplevelsen med bra ljud, fantastiska musiker och sångare som verkligen bjöd av sig själva, går bara att få där på plats. Det blev en höjdarkväll. Vi bestämde där och då att vi måste även se vårt favoritband live. Chicago. Kanske när vi firar guldbröllop. Fast vi undrade förstås om de orkar stå på scen då. Om tjugofem år. Vi ska hålla koll på deras turnéplan. Det kan faktiskt vara idé att fira tjugosex år och tre månader också. Fira bör man, annars trökdör man. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte riktigt släppa fyren Långe Jan. Eller det officiella namnet är egentligen Ölands södra udde. Smeknamnet kommer ifrån att stenen för uppbyggandet av fyren är hämtad från ett nedrivet kapell som också låg på Ölands södra udde. Capella Beati Johannis. Långe Jan är Sveriges högsta fyr. Vid fågelstationen alldeles bredvid stod att läsa vad en komminister hade skrivit om folket på Öland i mitten av artonhundratalet. "På västra kusten möter man överhuvudtaget blott ljuslätta och trygga människor, på den östra däremot är det sällsynt att se en blond karl. Östledingen har också namn för sig att vara en vildsint och styv sälle..." Förhoppningsvis har kyrkans folk ändrat sin syn under årens lopp. Jo, så måste det vara. Annars hade kanske fler kapell rivits och våra kuster hade haft som ett staket av fyrbåkar. Förresten, hörde att konungen Carl den sextonden Gustaf var väldigt besviken efter konserten i slottsruinen. Han fick inte se en "toto" på hela kvällen, trots att drottningen hade berättat det för honom. Förlåt, det var lågt men efter lite silverbröllopschampagne så är den humornivån av världsklass! Tack Mr T för tjugofem års äktenskap i nöd och lust. Jag älskar dig!

Supporten som kom, såg men inte segrade

Mr T och jag tog oss de tio milen enkel resa till Avesta i lördags för att se Hille besegra dalalaget. Det verkade på förhand vara en sådan där given match. Betala femtiolappen per biljett och du kvitterar ut en seger. Sådana dagar är det tungt att vara smålänning och förlorare i samma kropp. Slänga ut femtio kronor på en sådan skitmatch. Det hade jag fått två våfflor med två kulor i varje av Wayne's Coffees SIAglass. Då hade jag åtminstone varit lycklig två gånger tjugo minuter. Hellre det än att sitta förbannad i nittio minuter. Det är verkligen trist att sitta vid sidan av och titta på bollar som slås från backlinjen fram till toppforwards som inte gör mål. De bollar som någon gång nådde mittfältet kan jag räkna på ena handens fingrar. Många bollar från backlinjen gick ofta ut längs långsidan och då blir det inkast för motståndarlaget.

Hillelaget spelade som om det återstod tre minuter av matchen i hela andra halvlek. Stressat, irriterat och med fokus på allt annat än att göra mål och vinna matchen. Det har gått långt när jag indoktrinerat mig själv och tror att jag skulle kunna gå in på planen och tillföra något i spelet. I en divisiontrematch i herrfotboll. Du förstår kanske hur frustrerad jag var. Hille förlorade matchen med ett futtigt mål mot ett av bottenlagen. Det enda nöjet var att kexen med hallonsmak från Göteborgskexfabriken i Kungälv var så himla goda. Tröstätande på division 3-nivå.

Ikväll var det match igen. På hemmaplan. Ett så kallat derby mot Brynäs. Senast lagen möttes var före semestern och Hille vann på bortaplan på Måsberget, vid Segletrondellen ut mot Bomhus. Då måste Mr T ha jobbat, eftersom jag själv representerade den Lundbergska hejarklacken. Jag måste ha gjort det bra för Hille vann, men jag minns det som en nagelbitare. Förresten nu kom jag på att Mr T var i Bergen och spelade. Så det ursäktar honom att han inte var på fotboll den kvällen. Ikväll gick vi dock mangrant, kvinngrant och hundgrant ur huset för att heja fram en seger. Många hade tänkt likadant. Det var mycket folk på Hille IP och en underbar sommarkväll utan mygg och knott.

Det kändes från start att alla spelare och ledare hade förstått att taktiken från Avestamatchen inte var ett vinnande koncept. Spelet var helt annorlunda. Passningar mellan alla lagdelar som resulterade i fina anfall och även mål. Matchen slutade med seger för Hille med siffrorna fyra-två och då hade båda lagen fått varsin rättvis straff. Brynäs fick en spelare utvisad också. Rött kort direkt för att han gick med dobbarna före i en situation. Det måste kännas snopet att bli inbytt och endast spela tre minuter innan det röda kortet kommer. Det gäller att ladda lagom mycket på bänken så att man inte sitter och blir överhettad. Han var nog lika glad att åka ifrån Hille som Mr T och jag var för att få lämna Avesta i lördags.

Ny match på lördag eftermiddag. Då kommer Trönö på besök. Jag hade gärna sett att det var bortamatch, för Trönö har en av områdets mysigaste fotbollsanläggningar enligt mig. En pärla ute på landet. Där andas det stolthet, familjekänsla och omsorg. För frågar du mig, så tycker jag fotboll handlar om så mycket annat än just bara en rund boll. Det känns som om hälsingebygden har fått med sig det.

Som jag nämnde i förra blogginlägget så är semestern över för den här gången. Det står så enligt semesterschemat på jobbet. Tyvärr har inte min kropp och min dygnsrytm anpassat sig riktigt efter det ännu. De långa ljusa sommarkvällarna är passerade, men kvar finns de långa sommarkvällarna och jag har svårt för att komma i säng. Jag tycker det är mysigt att suga ut det sista av dagen och känna att allting får landa. Gärna i sällskap med en spännande deckare på TV eller i bokform. Det är väl egentligen inte alls vad sovcentret i hjärnan eftersträvar före läggdags, men det är något visst med att få veta vem mördaren innan natten närmar sig. Varje morgon säger jag till mig själv på skarpen att gör inte om dumheten ikväll igen, utan gå och lägg dig som om du ska upp och jobba imorgon bitti. För det ska du. Jag undrar om det är någon mer därute som är olydig mot sig själv? Jag har försökt åstadkomma något slags gå-halva-vägen-var-läge, där jag som arbetare får försöka lura till mig någon extra minuts sömn av den semesterlängtande bloggare som så gärna vill ha extra timmar till sitt förfogande varje kväll. Det skulle inte förvåna mig om jag i en kommentar till detta inlägg hittar bokstäverna GOLD. Jag har nämligen en kollega som brukar mana mig i säng genom att skriva det. Det betyder Gå Och Lägg Dig! Men skulle också kunna betyda Ge Oss Lite Dygnsöverflöd! På återseende med ett leende!

PS. Du kanske tycker att detta inlägg bara blev ett blajflöde från en gnällig fotbollssupporter med inslag av tillbaka-till-semester-längtan. Jag kan hålla med dig om det. Märk väl att jag för ovanlighetens skull inte skällde på domaren. Tvärtom vill jag för en gångs skull säga något positivt om domarkåren. Deras tröjor har så snygg färg den här säsongen. Någon slags turkos-klarblå nyans som är som himmelen den vackraste av sommardagar. Inte så långt ifrån VKV Lisas dekorfärg. Alltså en av de vackraste färgerna i Guds stora färglåda. Helt plötsligt slår det mig att det kan inte vara lätt för en färgblind fotbollsspelare att veta om han får gult och rött kort. Men det är en alldeles för stor fråga att ta itu med här och nu. Det är dags för GOLD! Gå Och Lägg Dig!

Blåslagen bloggare bajsar bär... & bokstäver!

Bloggaren är tillbaka. Senast vi sågs så var rubriken: "Jesus i Hille för att stanna". Något brukar hända i människors liv när de möter Jesus, men det är faktiskt första gången jag har hört att de ger upp bloggningen. Senaste blogginlägget handlade om den fantastiska föreställningen "Jesus Christ Superstar" som Hille församling satte upp och framförde med den äran i Hille kyrka och visst satte föreställningen spår i mitt liv. Tänk att få köa in i kyrkan tillsammans med en brokig skara människor. Tänk att få fascineras över de duktiga människor som jobbat fram en helt enastående musikal. Tänk vilket budskap som nådde mitt hjärta på nytt. Helt klart skulle mitt blogguppehåll kunna bero på att jag var tvungen att smälta alla intryck eller varför inte vara orsakat av mitt hjärtas "JA" till Jesus den kvällen. För så kändes det och så svarade mitt hjärta. Visst vill jag följa denne Jesus.

Men du vet säkert hur det är. Ibland förändras vårt självklara ja till ett tveksamt nja eller ett till ett tydligt nej. Säkerligen hör vi oss själv säga då och då ett bestämt ALDRIG I LIVET! Därför är det viktigt att få tillfällen då vi får komma tillbaka och ta nya tag. Musikalen i Hille kyrka väckte den längtan som jag bär i mitt hjärta. Att få leva ett liv som kristen och göra det som Jesus behöver få gjort genom mig. Så det vore en underbar anledning. Tänk om jag kunde skriva att jag gav upp bloggningen och följde honom helt och fullt. Precis som lärjungarna lämnade sina fiskebåtar och nät på stranden för att följa i hans spår. Du som har mig som vän på Facebook vet ju att jag har varken lämnat datorhamnen eller det nutida nätet. Jag har funnits där hela tiden.

Varför har jag då inte bloggat? Jag önskar att jag kunde ge ett klart svar på det, men jag kan tyvärr inte det. Jag har funderat på om det var så att jag behövde göra ett uppehåll för att få samla mina tankar och få ny inspiration? Var jag kanske rädd för att jag började komma in i ett bla bla bla-tillstånd? Men om jag var så medveten att jag skulle gå i bloggide, så borde jag väl åtminstone ha kunnat använda frånvarohanteraren och ge bloggosfären ett meddelande? Jag är bloggbefriad på obestämd framtid. Om det är något brådskande ärende, så går det att nå mig på Facebook. För bloggläsning hänvisar jag varmt till alla andras underbara bloggar.

Icke då. Helt plötsligt blev det bara tomt. Inte i en vecka, utan snarare i nästan femton veckor. För att helt oannonserad ramla in igen som om ingenting har hänt. Det är just det. Väldigt mycket har hänt. Nu närmast bakom mig har jag fem veckors semester. Jag har börjat jobba idag igen och eftersom min ambition är att vara ärlig även i bloggen, så måste jag erkänna att det hade inte gjort ont att ha fem veckor till. Eller de fem veckorna hade kunnat få ligga framför mig i tiden istället för bakom mig. Just nu är jag i det läget att jag har intalat mig att "Det finns många fina paddelkvällar kvar efter arbetstiden" och "Om du tar en glass på stan innan du cyklar hem efter jobbet, så känns det som om du är turist och livet verkar mindre trist".

Sådana här små knep som tröstshopping funkar också och än bättre om jag samtidigt låtsas att det är mitt i semestern i en annan stad. Så länge jag håller mig till Stadium och Hennes & Mauritz kan jag ju låtsas hur bra som helst. Göteborg, Kalmar, Stockholm, Karlstad. Det blir värre om jag får längtan efter till exempel "Heart Store" i stadsdelen Haga i Göteborg. Jag blev kär i den affären. Ett hjärta kan göra mig knäsvag. Tio hjärtan kan få mig på fall. Ettusen hjärtan samlade på några kvadratmeters försäljningsyta gjorde mig cementerad i hjärtträsket.

På tal om träsk, så har det blivit en del paddling i sommar. Inte direkt träskpaddling men i allt från hav till å. Ganska långt in på säsongen satte jag en riktig kajakönskan i verket. Jag tränade urtrillning ur kajaken i vattnet och istigning från vattnet till kajaken. Min erfarenhet av detta är att det är lättare att trilla ur en kajak än att komma i. Eftersom jag ville göra övningen så verklighetstrogen som möjligt, så förvissade jag mig i förväg om att jag inte skulle stå i bott. Utan jag visste alltså redan på förhand att just här är det djupt och jag måste trampa vatten och hänge mig att lita på flytvästens förmåga. Det gick bra. Problemen började väl egentligen i den stund då jag bestämde mig för att ta mig upp i kajaken igen. Mina blåmärken på framsidan av låren i ljumsktrakten, på magen, på ändan, på baksidan av låren, på överarmarna, på underarmarnas insida vittnar om att det var inte som att stiga i vid land eller från bryggan.

Jag tror att om någon såg kampen från land, så där på långt håll, så skulle de kunna tro att jag höll på att besegra en krokodil i vattnet. En vit krokodil med klarblå detaljer. Jag lyckades häva mig upp för att vid första försöket ta mig i kajakens sittbrunn bara för att känna hur jag åkte av på mage på andra sidan kajaken. Fasen också, tänkte hjärnan. På den igen. Den vita krokodilen som låg och flöt där i vattnet. Det som sedan skedde måste vara ett av cirkusvärldens mest otroliga nummer. Jag höll balansen så att jag kunde sitta grensle över kajaken bakom sittbrunnen. Ett litet moment kvar. Frågan var: Och nu? Hur kommer jag härifrån ner i sittbrunnen?

Lova mig en sak. Glöm aldrig dina vänner i livet. Alltså de människor som ställer upp i vått och torrt. Nu gällde det onekligen ett vått läge och du anar inte så viktigt det är med vattentrampande vänner ibland. Helt plötsligt satt jag där. I sittbrunnen på min kajak och jag kände mig lika trygg som hemma i TV-fåtöljen. Min älskade kajak och jag hade kommit varandra ännu närmare. Nu vet vi hur vi reagerar på varsitt håll när allt vänds upp och ner. Det blir blött, tungt och väldigt blåmärkigt. Men någonstans därborta vid horisonten finns det land. Land som kan få vara en oas och viloplats. Fast så värst länge vill vi inte stanna där, Lisa och jag. Helst vill vi i plurret igen. Flyta omkring och känna att det bär. Jag tror att det har jag, Jesus, Lisa och lärjungarna gemensamt. Behovet av att känna att det bär genom livet.

Det för mig osökt över på bär. Alltså blåbär, hallon och smultron. Det finns gott om dem i våra skogar. Jag har mumsat i mig på direkten på alla sommarens skogspromenader. Hjälp vad rik jag känner mig när jag kan stoppa en hög solvarma smultron i munnen. Då och då har jag plockat och satt dem på strå. Så vackert! Blåbär likaså och vetskapen om att de är bra för synen och även själen. Det tror jag i alla fall. I hallonen finns det mask. Små vita rackare. Att stoppa dem direkt i munnen är som att köpa lotter. Nit eller vinst. Hallon med mask eller utan mask. Visst, det är inte kul att tänka på att det slinker ner en mask i magen, men hur kul är det för masken? Han eller hon, går det att könsbestämma en hallonmask... som är alldeles vit och fin blir ju verkligen nerskitade så småningom. Jag skulle inte vilja vara sonen eller dottern Mask, när de så småningom hittar ut och återförenas med mamma Mask. Var har ni varit? Ni är ju alldeles bruna av smuts. Gå genast in i ett hallon och smeta av er lorten. Tänk på det, nästa gång du stoppar ett skogshallon i munnen. Det kanske inte bara innehåller en mask, utan en liten hälsning från Ing-Marie kanal. På återseende med ett leende!

PS. Dagens namnsdagsbarn är Per, eller Pär som några väljer att stava. Vi har två Päron på jobbet som jag idag inte har hurrat eller sjungit för, men en blogghyllning ska de ha. Var de än befinner sig så säger jag gratulerar på namnsdagen och kom ihåg att för mig är det inte så jätteviktigt om jag äter namnsdagstårta på rätt dag eller inte. Det går bra att bjuda på den när ni kommer tillbaka till jobbet. Ni kan väl undvika hallondekorationen bara.