I farten, ordtyngd och med en massa krav

Det här blir mitt fjärde blogginlägg för februari och mer än halva månaden har passerat. En sådan mening innehåller både negativa och positiva vibbar. Det är skralt med blogginlägg och det känns trist. Att mer än halva februari har passerat känns bra. Vi verkar klara av den här enormt långa och intensiva vintern. Vårmånaden mars närmar sig. Håll ut. Häng kvar. Jag lockar med fågelsång, vårblommor, videkissar och solsken. Det finns där någonstans. Det ligger vilande och snart har vi det hos oss. Det går att vända den negativa bloggtrenden till något positivt också för den delen. Jag hade tre blogginlägg allt som allt i januari, som är en något längre månad än februari. Inte illa pinkat i jämförelse att redan ha fyra inlägg så här långt.

Jag har återhämtat mig från influensadäckningen i förra veckan. Därefter fick jag förmånen att vara på retreat på Breidagård i drygt två dygn. Breidagård, för dig som inte har varit där, är en underbar plats utanför Uppsala. Precis vid sjön Trehörningen. Det är en av Uppsala stifts två stiftsgårdar. Nu var det retreat och det innebär att alla i gruppen går in i tystnad efter första kvällsmässan. Alla måltider och alla möten sker under tystnad. Jag måste erkänna att det är inte det första jag eftersträvar att gå in i total tystnad, men jag förstår poängen och jag sträcker mig så långt att jag tar för mig och samlar intryck.

Jag funderade mycket över dövkulturen och dövas situation under dessa dagar. Vi åt under tystnad i matsalen, men någon tystnad är det ju inte egentligen. Klassisk musik spelades i högtalarna och stolar dras ut och dras in. Bestick möter porslin. Dryck hälls upp i glas. Munnar tuggar och någon får en hostattack. Helt annorlunda än den ständiga retreaten som döva befinner sig i. Jag antar att denna totala tystnad, dock ofta förenad med susningar och tjut som med ett finare ord kallas tinnitus, ger tillfälle att ta in en massa intryck. Döva har en gåva som hörande inte har på samma sätt. Att känna in och avläsa.

Under en måltid satt jag i det lilla rummet bredvid matsalen. Jag vet inte om vägglampetterna var nya eller om de suttit monterade där förut när jag besökt gården. Nu, när jag inte var upptagen med att vara social och pratsam, så hann jag reflektera att de passade inte in i den övriga miljön. De borde sättas i en mörk tunnel under järnvägen här i Gävle. Vi fick ärtsoppa till lunch en av dagarna. Hemlagad förstås. Dock inte med fläsk, eftersom alla då skulle kunna få del av samma soppa. Temat för dagarna var "Vi är ett" och kanske var ärtsoppan en del i programmet. Den smakade gott som alla maträtter gör på Breidagård, men jag funderade en stund över hur genomtänkt det är att servera ärtsoppa under en retreat. Några timmar senare ges ju magen och hela fis-kavalleriet fritt spelrum. Hur kul och hur retreatigt tyst blir det under en meditation när fjärtsoppan leker kurragömma i magen.

Jag gick inte på retreat den dagen. Inte så mycket för ärtsoppan, för det skulle kännas som ett nederlag om en soppa fick styra mitt liv. Utan jag hade bestämt mig för att jag skulle läsa mycket under dessa dagar och låta detta vara retreaten. Morgan Allings bok Kriget är slut låg nerpackad i väskan och jag hade som mål att läsa ut trehundra sidor. Det lyckades jag med. Boken var lättläst rent ordmässigt sett. Desto mer svårläst innehållsmässigt. Jag berördes och rördes av hans uppväxt. Jag blev förbannad och ilsk. Besviken och förbannad igen. En bön formades inom mig: Gud, låt mig inte bli ännu en vuxen som sviker ett barn. Om du inte har läst den, så tycker jag du ska göra det. Det finns så mycket seger i den boken och jag älskar den starka pennan som kan skriva det sista ordet. Jag är så glad för att Morgan Alling är där han är idag. Ingen har hjälpt honom dit. Han har fått kämpa sig dit, med en enorm överlevnadsinstinkt. Jag vill bocka och buga inför detta. Boken är med på kommande bokrea, så se till att skaffa dig ett exemplar. Det är en bok som du sedan ska låna ut till alla du känner, med uppmaningen: läs den!

Jag hade även planerat att skriva en text. Jag hade en deadline framför mig. En text skulle produceras om Sexagesima eller Reformationsdagen, som den också kallas. En text för söndagen den tjugosjunde februari. Alltså nästa söndag. En söndag med rubriken "Det levande ordet". Så datorn låg också nedpackad. Det går förvisso att skriva för hand, men det är betydligt lättare att räkna ord i ett Word-dokument. Det fanns inget nätverk på gården, i alla fall inte som jag kunde nyttja, så datorn blev en ren skrivmaskin.

Den första dagens kväll var det meditation före kvällsmässan. Jag tänkte att det kunde vara fint att låta meditationen bli en bro från vardagen med jobb och hemmaliv till retreaten med lugn och skrivar- och läsro. Jag gick dit med en bön inom mig. Gud, ge mig en hint om texten. Vad ska jag skriva? Kom med förslag. Tacksamma hälsningar från mig som textförfattare. Jag hade förväntningar. Så fick vi några ord från en psalm att reflektera över i meditationen. Psalm femhundratjugotvå. I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. I en meditation går det inte att ropa ut högt: Hallå, ursäkta mig, jag vill lägga in en protest. Av hänsyn till alla andra i gruppen så satt jag där, tyst och protesten fick riktas in mot mig själv. Vadå ordlös? Stilla? Utan krav?

Att vara ordlös kan inte vara en textförfattares bästa epitet. Stilla... Breidagård som inbjuder till långa och härliga promenader. Är det någon text som jag någon gång känt kravfull, så var det just den här texten. Den skulle nämligen publiceras på Svenska kyrkans officiella hemsida. Tankar inför söndagen. Det kändes inte längre som jag bar på endast ett kors. Det som Jesus uppmanat mig att lyfta upp och bära för världen. Utan jag hade helt plötsligt två ytterligare. Två stora, tunga kors-ord: Sexagesima och Reformationsdagen. Du har kanske redan gjort din egna reflektion? Att jag hoppade raskt över de inledande orden i psalmen? I Guds tystnad får jag vara.

Det händer säkert titt som tätt. Att vi hoppar över. Att vi endast får blicken på det som känns rätt eller fel för stunden. Ofta tappar vi det väsentliga. I det här fallet totalmissade jag inbjudan till att sitta inför Gud. Att få komma och bara vara under den tjugo minuter långa meditationen. Många värdefulla minuter gick åt till att lämna in en protest. Fnysa åt orden ordlös och utan krav. Jag har självklart tagit mig själv i örat många gånger efteråt. Att du aldrig lär dig. Du som verkar så småländskt stabil och förnuftig. Ändå rusar du iväg och skuttar som om du vore ute på en lekfull hoppa-över-gärdesgårdar-runda och landar med en krasch på ordet ordlös.

Jag skrev en text på Breidagård. För att vid hemkomst, när sorlet och de vanliga göromålen pockade på, dissa den helt. Det där kan du inte publicera, sa jag till mig själv. Ungefär med samma bestämda styrka i orden som vid protesten vid meditationen. Jag håller faktiskt med mig själv. Det var inte en bra text. Den var krampaktig. Inte ordlös, men det hade varit bättre om den hade varit det. Det fanns inget av mig i den. Det var en sådan där text som det räcker med tre bokstäver för att få ihop. Bla, bla, bla, bla, bla. Varierat med bl.a, bl.a, bl.a, bl.a, bl.a. Vem vill läsa sådant? Då kan de ju lika gärna köpa Aftonbladets nöjesbilaga.

Jag vet att jag skriver ganska bra under press. Det är väl därför det blir så sporadiska inlägg här på bloggen. Jag har ingen publiceringspress. Nu blev det i alla fall till att sätta fart. En deadline är en deadline. Sådant vill jag inte strula med. Så kom texten, när jag satt i min bästa skrivarposition. På fårskinnet i vilfåtöljen, med fötterna på fotpallen och med datorn i mitt knä. Måste jag välja en position där jag trivs bäst, så kommer jag att få stora problem att välja mellan den skrivarpositionen och den då jag har placerat mig själv i kajaken. Varför skrev jag kajak? Nästa text med deadline kommer att handla om att bli buren. Då ska Lisa få flyta med bland raderna. Det är i april och då måste jag ha gjort premiärturen. Snacka om att få sitta ordlös, stilla och utan krav. Psalm 522 saknar en vers. Kajakversen. På återseende med ett leende!

PS. En mycket lugn helg har det varit hittills och jag tror att den kommer att avslutas med lugna förtecken. Jag, Mr T och Millie är bjudna till dottern och hennes pojkvän på eftermiddagsfika. Det ska bli mysigt. Helgen inleddes förresten med en helt fantastisk konsert i fredags kväll. Nästintill fullsatt och vackra örhängen rent musikaliskt rakt igenom. Beethoven, Tjajkovskij och Sibelius. Visst, var det trist att ett instrument i träblåset lät som häcken i inledningen av Beethoven och det hade enligt min åsikt räckt med en sats i Tjajkovskijs violinkonsert, men temat i den är förvisso så vackert att det kanske skulle ha varit en sats till? Höjdpunkten för min del kom i Sibelius andra symfoni. När jag hör sådan musik, då skulle jag kunna gå in i himlen och känna mig nöjd och tacksam för allt som varit. Jag känner mig färdig på något vis. Fast då hade jag ju missat ölprovningen som jag hade ordnat för mig och Mr T vid hemkomst och då tänkte jag i mitt stilla sinne: Gud ursäktar nog om jag sitter här i hans tystnad, ordlös, stilla och utan krav ett tag till. På jorden alltså.

Bland kalorier och måttband

Nu ska det erkännas att jag följer inte så hemskt många bloggar. Jag har en del vänner som bloggar och jag försöker verkligen hålla mig uppdaterad om vad de skriver. De som bor lite längre bort och som jag inte träffar så ofta, så känns det som om deras blogg blir ett sätt att umgås med dem. Ett sätt att utbyta tankar och åsikter. Genom att läsa deras bloggar får jag se vad som engagerar dem och vad som upptar stor del av deras tid. På senare tid har jag upptäckt att det har blivit vanligare att skriva bantningsblogg. Det var väl egentligen bara att vänta. Vi svenskar och många andra människor från andra länder blir bara fetare och fetare. För lite rörelse för kroppen och fel mat i kombination med för mycket av den felaktiga maten, gör att vi växer på fel ställen.

Nu går det inte att dra alla över en kam, det vill säga, alla blir inte feta. En del bär på gener som håller dem trådsmala hur fel de än äter. Det är alltså inte bara motion och kost som bestämmer hur vi ska se ut. Vi har en ärftlig del att ta hänsyn till också. Nu ska inte min blogg bli ytterligare ett bidrag till alla bantningsbloggar. Jag tvivlar inte på att jag skulle kunna ha en del att skriva om. Inte bara vad jag tycker om veckotidningarnas bantningstips som ständigt ändras. Är det inte det enformiga kostintaget av bananer och mjölk, så kan vi prova buljong. Alla som har råkats födas med någon slags normalfungerande hjärna förstår att det där är inte bra. Kroppen behöver näring, som på längre sikt håller våra inre organ friska. Det blir en väldig snedfördelning på näringsfronten om vi dricker buljong i två månader.

Extra intressant blir det när veckotidningarna kombinerar bantning med en åtta sidor lång bombardering av bullrecept. Då är det lätt att förstå att de vill hålla bantningsintresset hos läsarna vid liv. Det vore en katastrof för veckotidningsvärlden om svenska folket gick ner i vikt, när de, mot förmodan, har hittat en fungerande metod i veckopressen. De måste då och då trycka lite lockande bakrecept, så att de fortfarande vänder sig till en bred publik.

Jag känner att jag strax vill lämna detta ämne. När världen ser ut som den gör och människor mår som de mår, så känns det ytligt att ägna sig åt bikinibantning. Jag föraktar inte viktminskning på något sätt. Jag har själv tankar på att försöka ta ner kiloantalet till sommaren. Det är sällan jag är lika ihärdig att försöka få ner vikten till jul. Så på något sätt verkar bantning vara till lika mycket för andras del och tyckanden som min egen. För står jag ut den påklädda delen av året, så borde jag kunna stå för härligheten även under den avklädda delen av året. Men så enkel är inte alltid livsekvationen.

På något sätt tycker jag ändå att bantningstanken kan användas till något vettigt. Den påminner oss om snedfördelningen i världen. I den rika delen av världen så lever vi ett bekvämt liv med för lite motion och kroppsligt arbete. I den fattiga delen av världen så kämpar undernärda kroppar med hårt arbete ute på fälten eller med en lång vandring med tunga ämbar för att bära vatten från brunnen. Allt medan vi äter oss mätta och ofta med sådant överflöd att vi får ägna timmar åt kaloritabeller och viktkurvor. Jag vet att det hjälper inte om jag skickar pizzakartongen med innehåll till Etiopien. Det skulle vara ännu mindre tjänlig föda vid framkomst än vad det är här. Det är ingen större idé att skicka gräddtårtorna heller. De skulle hinna förvandlas till en geggig smörja. Det handlar alltså inte om förändring på det planet.

Jag tror att det handlar om att ta ansvar för vårt förvaltarskap. Det som Gud gav åt oss människor redan i begynnelsen. När han hade skapat och såg att allt var gott, så fick vi människor uppdraget att förvalta alltsammans. Om vi ska sätta på oss de kritiska glasögonen och verkligen blottlägga oss en stund, så ser vi ganska snabbt att vi har misslyckats. Hur många gånger misslyckas inte människor med sin bantning? Hur många nya tag tas inte vid varje nyår? Hur många gymkort köps i januari? Hur mycket kraft finns det egentligen inom oss människor att börja om igen och igen och igen? Om vi riktade in den kraften och viljan på att hugga i igen, så skulle vi med dessa gemensamma krafter inte bara förändra livet för oss själva, utan för alla de miljontals människor som idag lider av svår hunger och vätskebrist.

Om vi skalar på veckopressytan och alla bantningsupplagorna och om vi skrapar på vår egen yta, så märker vi förhoppningsvis att det handlar numera mycket om självfixering. Vi har blickarna in mot oss själva. Ju mer vi ser, ju mer illa mår vi. Vår värld krymper och vi tänker på stuss och stjärt, när vi är skapade av Gud att leva i frihet. Vi fokuserar in på mage, när Gud har gett oss ett förvaltarskap över hela jorden. Gå ut i hela världen manar han oss, med budskapet och med förvaltarskapet, men vi väljer att gå till närmaste butik. Vi fyller varukorg efter varukorg. Toppar vagnen med en Amelia eller Elle och hoppas på förändring. Snabbt, kortsiktigt och ofta med så hårda riktlinjer att vi tappar orken och lusten.

Vi borde ha införskaffat oss så pass mycket kunskap och erfarenhet att vi vet vid det här laget att det där är bara ett sätt för industrin att få våra pengar. Vi behöver egentligen inte den hjälpen. Det finns andra vägar som fungerar och som inte kostar skjortan. Men om det ska ge ett riktigt resultat som inte bara syns på kroppen, utan som förändrar våra sinnen, våra hjärtan och vår själ, då tror jag att vi måste lyfta blicken. Från oss själva och ut mot andra. Vi måste våga ropa och stå fasta. Vi måste våga göra oss obekväma. Vi måste sträcka ut en hand och en gåva mot någon annan. Om vi delar med oss, så får vi en slags bantning på köpet. Samtidigt som vi räddar resten av världen. Vi måste komma underfund om att vi är beroende av den. Världen behöver också näring. Det är livsfarligt för oss alla när vissa delar av världen lider näringsbrist. Vi är samlade på en jord. Vi måste fungera som en kropp. Vi kan inte koncentrera oss på utvalda kroppsdelar. Låt oss sluta med det, även om jag just i den här bloggen verkar vara den gnälligaste av gnälliga hemorojder. På återseende med ett leende!

PS. Den medicinska viktminskningen har jag inte skrivit ett ord om. Än. Självklart måste överviktiga personer få hjälp att gå ner i vikt. Det trodde jag var så självklart att jag inte ens behövde ta upp det.

Idiotförklarad?

En vän, bland alla vänner som jag har på Facebook, ställde igår frågan på sin status: Undrar vad man svarar när nån frågar Allt väl? Därefter stod det lilla ordet Allt om igen, efterföljt av ett frågetecken. Allt? Min första tanke var att skriva en liten kommentar, men så upptäckte jag att det var en alldeles för stor fråga, för att kunna besvara den med ett litet enkelt svar i kommentarsutrymmet. Facebook kändes plötsligt inte som de stora frågornas forum. Så då tar jag den hit, till bloggen. Klarar den de stora frågorna? Jag börjar skriva, så får vi se om vi landar där vi brukar, nämligen: På återseende med ett leende!

Jag fick en liten underkänsla vid just den här frågeställningen att så går det helt enkelt inte att fråga. Det kändes som om det saknades ett viktigt ord i den här statusuppdateringen. Undrar vad man svarar när nån idiot frågar Allt väl? Jag ska villigt erkänna att jag har många gånger varit den där idioten som ställer den frågan: Allt väl? Jag kommer inte att ägna bloggtiden åt att skriva ett försvarstal varför jag ett flertal gånger i mitt liv har ställt denna idiotiska fråga. Det har helt enkelt varit mitt sätt att säga till personen: Jag ser dig. Jag bryr mig om dig. Jag hoppas att ditt liv ska vara bra. Inte bara valda delar av ditt liv. Utan det gäller allt i ditt liv. Allt!

Ofta ställs sådana där frågor när människor möts och våra möten tenderar att bli mer och mer hastiga. Vi stöter på varandra i snabbköpet, ute på parkeringen, i trappan på jobbet eller omklädningsrummet på gymmet. Lägen då det inte hinns med att säga alla de där omsorgsfulla meningarna: Jag ser dig. Jag bryr mig om dig. Jag hoppas att ditt liv ska vara bra. Inte bara valda delar av ditt liv. Utan det gäller allt i ditt liv. Allt! Det får bli summeringen: Allt väl?

Visst, när jag ställer en sådan fråga, så måste jag vara beredd att stanna upp och höra svaret. Jag kan inte tänka mig många saker som vore viktigare att göra än att just stanna upp hos en medmänniska om hon skulle svara: Nej, allt är inte väl... Min väninna har en hjärntumör och där hemma har hon tre små barn. Hur ska det gå för dem? Eller kanske svarar personen: Min son ska skiljas. Jag tycker det är så otroligt jobbigt med tanke på barnen. Det finns små och stora kaotiska händelser i människors liv och det ligger inbäddat i frågan: Allt väl? Självklart kan vi inte bära omkring en lista på eventuella livskriser som människor just nu går igenom. Vi får helt enkelt vara beredda på att någon kan ha tagit livet av sig, något kan ha gått snett vid en förlossning, någon kan ha mist sin älskade syster, någon sliter sitt hår i kontakten med Arbetsförmedling och Försäkringskassa. Allt är långt ifrån väl den större delen av livet.

Jag funderar på om det vore bättre att lägga fram en fråga som ett negerande påstående. Allt är inte väl va? Att redan som utgångspunkt vara medveten om livets dalar och så få den inkörsporten? Men är det verkligen nödvändigt att börja i underläget hela tiden? Att ta bort den lilla gnista av hopp att kanske något litet kan vara väl i alla fall? Varken jag som frågeställare eller mottagaren blir väl gladare för att jag lägger ribban på marknivå? På något sätt känns det okej om jag lägger den åtminstone tio centimeter över markytan. Om det känns för högt, så får vi väl riva ner den. Samtidigt som vi river ner murarna, stängseln och fasaderna. Bort med alla ytor. För ska vi verkligen bry oss och våga öppna oss, då får det inte plats några oväsentligheter emellan.

Jag funderar lite på om det inte är bättre att ställa frågan Allt väl? än att vid mötet med en medmänniska bara yttra ett snabbt hej eller bara använda huvudet och få till en nickning? Jag signalerar förvisso att jag har uppmärksammat dig och jag gör en hälsningsfras, men det betyder väl inte så mycket mer? Jag avslöjar inte min omsorg och min omtanke, för jag håller inne med öppningsfrågan: Allt väl? I hejandet och i nickandet finns inte den öppningskoden. Det handlar bara om att gå vidare och sköta sitt.

När vi, eller snarare jag själv, är inne och petar i frågeställningen, så tycker jag att det är intressant att peta ordentligt och då skulle jag vilja ta upp det lilla ordet man. Det är rätt märkligt att använda en könlös biform i tredje person singularis. Språkligt sett så betecknar det visserligen ett levande väsen. Men varför ställa frågan i tredje person? Inte i första, det rör inte mig och inte heller i andra person, det rör tydligen inte dig heller. Utan vi lägger det ännu längre bort, i tredje person och dessutom helt könlöst. Jag behöver inte svara på frågan, utan det är man, i tredje person som ska svara. Smaka på den här meningen: Undrar vad jag svarar när nån frågar Allt väl? Testa den här också: Undrar vad du svarar när nån frågar Allt väl? Helt plötsligt förändras hela världsbilden och vi kommer nära. Vi blir personliga. Jag struntar väl egentligen vad en könlös biform kan tänkas svara. Riktigt intressant blir det att veta vad jag eller du svarar.

Det kan vara spännande att lägga in frågeställningen i ett kristet perspektiv. Nu menar jag inte i ett sådant där klyschigt kristet perspektiv, som allt som oftast går ut på att allt verkligen ska vara väl. Om det inte är det, så sopas det helst in under närmaste matta. För det ska väl inte finnas några djävligheter om vi är frälsta och evigt räddade? Sådant kristet tänk får mig att vilja stoppa två eller fem fingrar i halsen. Ibland behövs inga fingrar. Beteendet är kräkframkallande av sig självt. Att lägga undan en sjukdom, en livskris, ett dödsfall, ett bråk, en ekonomisk konkurs och låtsas som om det inte finns problem förvärrar bara läget. Ofta blundar kristna församlingar för detta och lyfter sina händer lite högre och ägnar sig åt något helt annat. Det skulle inte förvåna mig om Jesus själv en vacker dag kommer in och ställer frågan högt och tydligt: Är allt väl? Alltså, till församlingen.

Gud såg sin skapelse och såg att allt var långt ifrån väl. Hans kärlek var lika stor, men något mer måste till. Så sände hansin son till världen. Jesus Kristus. Genom detta kan vi förstå att det var viktigt för Gud att allt skulle vara väl. Det ska mycket till innan någon förälder utsätter sin son för de prövningar som Jesus skulle möta. Vi kan läsa mycket om detta i Bibeln. I Gamla testamentet, den första delen av Bibeln, så står det till exempel så här i Jesaja: Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Det var för vår skull, för att vi skulle få leva och ha det bra som Jesus kom.

Vi kan fortsätta in i Nya testamentet, den andra delen av Bibeln och i ett av Petrusbreven, närmare bestämt det första, så står det så här: Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. Vi märker att Jesus hade ett väldigt speciellt uppdrag. Vi märker att vi är väldigt viktiga i sammanhanget. Gud vill verkligen vinnlägga sig om att göra allt väl. Jesus hejar inte bara eller nickar i mötet med oss. Hans blick och hans ord säger: Jag ser dig. Jag bryr mig om dig. Jag hoppas att ditt liv ska vara bra. Inte bara valda delar av ditt liv. Utan det gäller allt i ditt liv. Allt! Fast det kan kanske tänkas att han frågar: Allt väl? På återseende med ett leende!

PS. Idag är det en perfekt tårtätardag. I alla fall i Borlänge i Dalarna. Mr T:s storebrors yngsta tonåring firar sin femtonårsdag och en blogghyllning är på sin plats. Varmaste grattiskramarna till Adina som fyller sig själv rakt in i moppeåldern. Hoppas det blir en riktigt fin födelsedag och hur konstig jag än må verka, så vill jag ställa frågan: Allt väl?

En bloggare är upphittad, något tilltufsad

Jag är sjuk. Till och med jag har insett det. Detta innebär att jag är sjukskriven för ovanlighetens skull. Jag fick lägga undan min envishet och istället plocka fram förståndet. Det är många i min närmaste omgivning och i ringarna runt omkring, som förvånade höjer på ögonbrynen. Jag tycker att det både är svårt och lätt att vara sjukskriven. Svårt, för att jag tycker att det är så otroligt trist att inte vara i farten på ett eller annat sätt. Lätt, för att det just nu inte finns något annat alternativ. Hur mycket jag än försöker sätta fart, så kommer det ingen fart. Jag är alltså så tillräckligt sjuk att det inte hjälper med den vanliga envisheten, läs: dumheten.

Det som förvånade mig var att det kom så hastigt. Inte så där med en olustig förvarning med frysningar, tungt huvud och lite kli i halsen. Det kändes nästan direkt som jag hade fått både lunginflammation och bihåleinflammation. Det gick från noll till hundra på ett par minuter. Inom en timme kände jag mig totalt däckad. Tungt att andas. Rosslig långt ner i bröstet. Igenkorkad i skallen. Hög feber. Dålig balans. I söndags ringde jag till sjukvårdsupplysningen. Jag var lite intresserad av att höra hur läkarvetenskapen fixar en rejäl bihåleinflammation utan att använda penicillin. Jag är inte en extrem motståndare till penicillin, utan är glad att det finns när det verkligen behövs. Saken är den att jag i september tjugohundrafyra fick en akut penicillinchock och höll på att lämna detta jordeliv under väldigt chockartade former, så att äta penicillin hur som helst är inte aktuellt.

Jo, det går att skölja bihålorna. Alltså att med vattentryckshjälp få loss snorbildningen. Det är tydligen lika otrevligt som det låter och brukar vara förenat med väldigt stor smärta. Så upplysningsdamen föreslog värktabletter och överdosering av nässpray. Försök att hålla ut. Självklart. Är det något jag är bra på så är det att hålla ut. Det gjorde jag så till den milda grad i fjol när jag hade sorkfeber och tänkte för varje dag som gick att det måste ju ge sig snart. Det slutade med akuten och utslagning av både det ena och det andra. Upplysningsdamen tog mer allvar på mina lungor än på mina bihålor. Med en sådan snabb utveckling av rossel och besvärlig hosta, så är det lätt att misstänka svininfluensa.

Jag vet inte om hon hörde min suck i luren. Tänk att det alltid måste vara något djur inblandat i mina krämpor. Sork i fjol. Svin i år? Vi kom överens om att avvakta till måndag för att eventuellt ta ett prov och kolla lungor. Om jag ska vara riktigt ärlig, så var det nog mer jag som påverkade samtalet i den riktningen. Dels kände jag mig för hängig för att uppsöka sjukvården. Jag hävdar bestämt att ska någon människa in i vårdsvängen, så måste den människan vara extremt pigg och frisk, annars kan det sluta med att den blir dödssjuk på kuppen. Dels så tror jag inte på det här med svininfluensa. Fast jag trodde inte på sorkfeber i fjol heller när min mamma yppade sin idé. Hon fick rätt i slutänden. Mammor brukar få det.

Som sagt, provet skulle eventuellt tas på måndagen och nu är det tisdag och jag verkar klara mig bra utan något prov. Ändå måste jag medge att jag mår sämre idag än igår. En liten svacka. Jag inbillar mig att kroppen vill ända-in-i-kaklet-läget innan den vill göra vandringen tillbaka till pigghetsläget. Alltså, ett litet bakslag typ att det måste komma lite mer snö innan blåsipporna anstränger sig för att bryta igenom. Det var kanske en dålig symbolik, för blåsippor brukar ju ha den effekten att människor blir glada och hoppar omkring i träskor och hoppar hopprep. När jag bryter igenom och dyker upp på jobbet igen, så gör jag det säkert som ett vitt lakan som legat en vecka i klorblekning. Jag blir nästan rädd när jag ser mig i spegeln. Kommer du ihåg filmen "Fyra nyanser av brunt"? Jag skulle kunna göra uppföljaren: "Fyra nyanser av blekt".

På tal om att komma snö, så kom det mer snö i fredags här i stan. Då på ett sådant där olustigt och blaskigt sätt. Igårkväll och i natt var det dags igen, men då singlade flingorna ner så där vackert och på något bullerbyiskt sätt, så det kändes rent idylliskt. O, signade snöflingor kom och bilda ett täcke, rent och skärt över nejden. O, rena, vita flinga kom och dölj hela hundbajsfejden. Nej, jag ska inte börja dikta. Jag är sjuk och det verkar som om det bara vill pluppa upp sjuka texter också. Idag skiner i alla fall solen från en klarblå februarihimmel och eftersom vi är lyckliga hundägare, så har jag varit tvungen att ta mig ut en liten, försiktig runda i närområdet. Vår hund går nämligen inte på toaletten inomhus med toapapper och spolning och så vidare. Vår hund vill ut, springa, nosa, stanna upp, jaga allt som rör sig, kissa, städa upp efter sig, ta mattes vante och rulla sig runt, runt i snön. En glad hund med andra ord.

Det är en sak att sega sig i vilstolen, i soffan eller i sängen. En helt annan att sega sig ut och ta några steg. Jag var helt färdig när jag kom hem igen. Ändå glad att ha fått känna att solens strålar faktiskt värmde i ansiktet. Jag har burit vårkänslor länge nu. Trots att jag är ytterst medveten om att det är långt kvar till riktig vår. SMHI definierar vår när dygnsmedeltemperaturen är stigande och håller sig över noll grader i minst sju dygn. Dessa sju dygn måste enligt SMHI inträffa efter den femtonde februari. Alltså, jag är en vecka för tidigt ute. Men solen värmde mitt ansikte, det kan ingen ta ifrån mig eller fåglarna som sjung så ljuvligt. Takdroppet var intensivt och när jag lyssnade noga, så hörde jag att det lät: Vår, plopp, vår, dripp, dripp, dropp!

Det är en del som jag missar nu när jag är sjuk. Jag fick ställa in en planerad operakonsert i lördags med Gävle symfoniorkester och elever från Operahögskolan i Stockholm. Ja, nu skulle inte jag själv dra någon aria, men jag hade tänkt att sitta i publiken och få mig lite örongodis till livs. Om det hade varit Gilbert O'Sullivan eller The Real Group som gästat huset, så hade jag säkert pallrat mig dit, men opera i all ära klarar jag mig utan ytterligare en dag eller etthundra dagar. Samtidigt ser jag fram emot uppsättningen av Puccinis "Tosca" i Gasklockorna i Gävle till hösten. Den ska jag se och framför allt höra.

Något jag gärna hade kunnat missa var SSK:s förlust borta mot AIK i lördags eftermiddag. Jag var tämligen säker på vinst för Täljepojkarnas del. Så det gjorde det hela lite extra snopet. AIK vann med tre-två och jag tycker nog att de hade kunnat dela på poängen och stanna vid oavgjort. Eftersom jag var sjuk. Jag hade behövt den peppningen. Ännu tristare än både missad konsert och omissad hockeyförlust är att jag i helgen insåg att jag skulle bli tvungen att avstå dagarna med psalmskolan. Gänget skulle stråla samman igen under tre dagar i Stockholm och förutom textbearbetning, så skulle vi ha gästat Stadsmissionen i huvudstaden och fått en inblick i deras arbete. Just sådant som ligger mig nära om hjärtat och därför är det kännbart att nu vara hemma och ägna mig åt egen kurering.

Nu är vi snart framme vid målsnöret för denna psalmskola. Helt otroligt vad två och ett halvt år går fort. Det har varit en givande tid på många sätt. Inte minst textmässigt, men på god andra plats kommer verkligen relationsarbete. Det har varit givande och lärorikt att få träffa så många konstnärssjälar, både i gruppen och som besökande gästföreläsare. Det finns verkligen saker som jag absolut inte har velat suga i mig, eftersom det är sådant som jag inte vill stå för. Men även sådant kan fascinera och vara till nytta. Det är nyttigt att ta ställning. För eller emot? Ja eller nej? Bra eller dåligt? När psalmskolan är över så ska jag återkomma med några reflektioner i ett eget blogginlägg. Just nu är jag sjuk. Sjukskriven. Då kan jag skriva om att vara sjuk. Sjukskrivning alltså. På återseende med ett leende!

PS. Det är inte bara av ondo att vara sjuk. Då hinner jag sätta mig in i SJ:s telefonkösystem. Jag behövde avboka tågbiljetterna till Stockholm. Eftersom jag hade pappersbiljetter, så gick detta inte att göra över nätet. Utan jag var tvungen att ringa 0771-757575. Till SJ:s telefonservice. Den fungerar så här: Du ringer upp och får en hel mängd knappval. Sedan följer väntetid. Var beredd på en halvtimme. Var sedan beredd på att du får upptaget-ton. Var beredd på att börja om från början. Knappval. Väntetid. SJ:s telefonservice är lika oförståelig som deras biljettprissättning. För att inte tala om alla inställda tågavgångar. Så långa PS går inte att skriva...

Uppsala och Undersvik och alla känslorna därtill

Det finns inget försvar för att utebli från bloggosfären under en så lång tidsperiod som jag nu har varit osynlig. Jag har dock klarat mig från efterlysningar, vilket skrämmer mig en del. Detta kan innebära att mina följare tänkte tanken: Nä, ska det vara på det här sättet, då skiter jag i denna bloggsida. Jag är kanske deletad, eller deletead kanske det svengelska ordet måste stavas... och bortglömd vid det här laget. Det är inte mer än rätt åt mig. Skulle all världens ansvarstagande människor sköta sina ansvar så här ansvarslöst, så skulle det inte längre finnas någon värld att sköta om. Så det måste absolut till en uppstramning hos bloggaren, det vill säga mig själv. Att skriva om bloggaren i tredje person kan vara ett sätt för mig att göra problematiken lite mindre problematisk. Det känns inte lika tätt inpå. Det är lite som att skylla ifrån sig på den där bloggaren, som om det inte alls hade med mig att göra. Jag vet, det är nästan ett schizofrent bloggbeteende och något intyg på schizofreni kan jag inte lägga fram. Så jag måste helt enkelt be om ursäkt. Bloggen har varit misskött och nästintill bortglömd.

Jag är nog den person som har lidit mest av detta. Eftersom jag älskar att blogga, så blir det ju väldigt kännbart med ett så här långt uppehåll. Du har själv kanske längtat efter någon du älskar, så att det nästan gör ont? Till slut räknade du kanske timmar och minuter till den älskvärda personen åter skulle befinna sig i din famn? Lite så har det varit för mig och för min längtan efter bloggen. Nu när jag åter håller den i min famn, så är jag lycklig och lugn. Det skymtar säkert ett litet småleende på mina läppar. Nästintill fånigt kanske. Det skiter jag i. Nu är det jag och min blogg igen. Vi är tillsammans och just nu kan inget komma i vår väg.

Behövs det någon bloggfrånvaroanalys? En förklaring till varför jag inte har bloggat, om det nu är så att jag hävdar hur viktigt det är för mig att få skriva på denna bloggsida? Det finns nog inte en förklaring, utan många. Jag ska inte lista dem, utan plockar dem i någon slags pop-up-ordning. Jag tror att en hel del kan skyllas på jobbet. Jag var ledig väldigt länge och det gav i och för sig inte resultatet att jag bloggade mer, men när väl jobbet drog igång igen, så gjorde det det med fulla spjäll. Eventuell kompledighetstid som jag plockade ut vid jul- och nyårshelgen, har snabbt fyllts på och jag funderar på om sportlovet kan bli nästa lucka för kompledighetsplockande. Jag fick nämligen smak på ledighet. Det var skönt!

En annan orsak kan vara dotterns förberedelser för utflyttande från föräldrahemmet. Nu är det allvar. Det som jag har vetat om sedan förlossningen på Östra Sjukhuset i Göteborg för nästan tjugo år sedan. Navelsträngen klipptes redan då, men sedan har mor- och dotterbanden tagit vid och vävts starkare än den segaste navelsträng. Så visst känns det konstigt att det bara kunde säga vips och så är tjugo år borta. Jag försöker hantera detta på ett väldigt vuxet och förnuftigt mammiskt sätt. Jag lyckas inte till punkt och pricka kan jag avslöja. Om inte Per Gessle hade hunnit före, så hade jag kunnat skriva texten till en riktigt bra hitlåt: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

För så är det. Känslorna blandas. Det blir tomt och skönt på samma gång. Inte skönt för att bli av med henne, utan skönt för att allt har ordnat sig så bra. Självklart är jag som mamma stolt och tacksam att dottern har gjort ett studieval och att hon på det allra bästa sättet har kämpat sig dit. Slet på gymnasiet för att få så bra betyg som möjligt, samtidigt som ett söndertrasat knä slog många planer om intet. Studier på högskolan under hösten för att läsa in kompetensen i biologi, för att vara behörig att söka till sjukgymnastprogrammet på tre år i Uppsala. Så visst var det glädje när antagningsbeskedet kom och förstahandsvalet gick igenom.

Jag, Mr T, dottern och hennes pojkvän gjorde en liten Uppsalatripp fredagen den fjortonde. På måndagen efter helgen skulle studierna sätta igång och det kändes säkert skönt att kolla in var skolan låg, vilken ingång som gällde och att även få se lite andra strategiska studentplatser. Jag tror att Uppsala som stad kommer att passa dottern ypperligt. Det stora problemet har hela tiden varit att få tag på en bostad. Att söka studentlya i Uppsala är nästan svårare än att leta efter en knappnål i en höstack. Skolan satte igång och inget napp på bostadsmarknaden. Dottern var inställd på att pendla, men att gå upp klockan tjugo över fem varje morgon är inte kul. På tisdagen kom ett glädjefnatts-sms! Dottern hade blivit med egen studentlägenhet. Eget kök. Eget badrum. Allt på den enormt kolossalt stora ytan av nitton kvadratmeter.

Veckan som följde innehöll pendling, nollning, studier och packning av bohag. För varje timme som gick här hemma, så växte staplarna av kartonger, möbler och attiraljer. På lördagen gick flyttlasset. Efter att sängen och en kartong burits ut, så hördes ett skott i kvarteret. Tyvärr satt det i Mr T:s rygg. Det är inte precis vad som står högst på önskelistan när det är dags att agera flytthjälp. Mr T gjorde en heroisk insats den dagen och genomförde flyttningen, trots ett kraftigt ryggskott i ländryggen.

Igår gjorde jag mig lös och ledig för att ta Upptåget ner till Uppsala och möta dottern när hon slutade skolan. Vi ägnade resten av dagen åt lunchmys, shoppingmys, promenadmys, lägenhetsinspektionsmys, fikamys och allt kändes så där bra och precis som det ska när livet förändras på ett naturligt sätt. Det gäller bara att ta vara på de glädjeämnen som finns kring allt det nya. Istället för att sitta hemma och känna att oj, vad tomt det är i tvättkorg och i det gamla tonårsrummet. Nu önskar jag att dottern ska trivas och orka med allt det nya. Jag hoppas att hon ska hitta en balans emellan att vara en ambitiös student och att försöka hinna njuta av all sin egentid.

Jag har hunnit med en ort till på U den här veckan. Undersvik. I Hälsingland. Jag hade förmånen att få gästa stiftsgården i Undersvik tillsammans med övriga personalarbetslaget. Det blev ett härligt dygn med mycket vintersol, god mat och gott fika. Intressanta samtal och fina andaktsstunder. Om jag ska välja ut en bloggbar timme som jag tyckte var extra givande, så var det kvällstimmen då vi träffades under mer lekfulla former. Jag tror på att mötas och på att skratta tillsammans. Jag tror det är viktigt att vi vågar bjuda på oss själva och vi tar emot varandra för dem vi är. Jag tror att det är livsviktigt att vi vågar visa varandra vinnarskallar och misslyckanden under sådana här ordnade former. För klarar vi inte det, så tror jag inte att vi klarar att stå enade när det blåser i aktiv tjänst och när tillvaron är allt annat än ordnad.

Det finns ett par icke bloggbara timmar som jag skulle kunna lyfta fram också. De var säkert de mest värdefulla under hela dygnet. Då ordnade jag och kollegan all planering och ändrade många frågetecken till utropstecken. Vi sågade bort många höga trösklar och strödde lite rosor på vår väg. Detta utanför uppsatt arbetstid. Så kan det vara. Att mycket givande arbete ofta görs utanför schemat. Det bjussar vi på. Vi lärde oss även att det är inte bara ytan som räknas och att det spelar egentligen ingen roll om ytan ändrar färg eller inte. Det är innehållet som är det viktiga. Fast det visste vi ju redan... innerst inne. På återseende med ett leende!

PS. Ikväll är Mr T och jag bortbjudna till trevliga människor tillsammans med andra trevliga människor. Vi ska alltså tillbringa vår lördagskväll i ett trevligt hus, säkerligen med trevlig musik och helt sikkert med något trevligt och gott på tallrikarna och i glasen. Så passande att jag då igår kom hem med påsar både från Joy och Rabalder så att jag kan gå lite på den trevliga catwalken ikväll eller åtminstone sitta där på stolen och känna mig fin. Dagen har börjat bra. Melodikrysset är löst och inskickat. Kaffe har vi avnjutit. Jag har dessutom bloggat. Äntligen!

Nu vi står tre brødre sammen, og skal sådan stå!

Idag är det trettondagen och här i västerlandet firas minnet av de tre vise männen som besökte Jesusbarnet i Betlehem. Det är inte med all säkerhet fastställt att de var tre till antalet och det är väl inte till hundra procent fastställt varifrån de kom heller. Det enda som vi vet säkert är att de inte kom från Norge och det beror helt enkelt på att det är svårt att hitta så mycket som en vis man därifrån. Ja, det där senaste norrmanspåhoppet har förstås inget med bibelberättelsen om Jesu födelse att göra och inte heller med sann kristen anda. Det kallas humor och om det kan trösta någon, så berättar norrmännen precis exakt samma historier i Norge. Alltså inte om sig själva, utan om oss svenskar. "Vet du varför det inte är tak på sinnessjukhusen i Sverige?", undrar norrmannen och ler pillimariskt. Svaret kommer glatt och klingande: Vel, for da ville de bygge et tak over hele landet! Vem av oss ska tala om för den stackars norrmannen att det inte längre finns några sinnessjukhus i Sverige? Att psykvården helt har rasat samman och att människor som mår psykiskt dåligt nu får klara sig på egen hand ute i samhället? Våra beslutsfattare har inte förstått vilket dilemma detta är. Inte minst för norrmännen, som nu måste försöka lära sig en ny morsom historia om svenskerne.

Låt oss anta att de var tre. De vise männen alltså. Vi gör det enkelt för oss och tror precis som lärde teologie doktorer har kommit fram till i sina slutsatser. Tre presenter. Tre besökare. Tänk om det var ett helt arbetslag som gick samman och framförskaffade en present? Så att det i själva verket var fyrtiofem besökare på tre presenter? Eller att det var endast en frikostig vis man, som slog på stort och köpte tre presenter på alldeles egen hand? Han kanske tänkte: Inte varje dag jag reser för att uppvakta en konung. Vad jag ska köpa? Så fick han kanske beslutsångest och drog till med guld, rökelse och myrra. Det vet väl alla som har haft inköpsuppdrag till dop, bröllop eller femtioårsdag? Det är inte så himla lätt och så drar man till ordentligt. Tjugo rosor, när det hade räckt med fem. En flaska whiskey, när det hade räckt med en flaska vin. En marsipanlåda från Anthon Bergs, när det hade varit mycket godare med en tvåhundragrammare Marabouchokladkaka. Vilket ska vi välja? Äsch, ta alltihop! Rosorna, whiskeyn, marsipanen.

Det uppstår en del myter om sådant vi inte vet säkert. I den västerländska kyrkan fick de tre vise männen namnen Caspar, Melchior och Balthasar. Det står inga namn i bibeln, så det finns ingen originalkälla till de namnen och i andra kyrkor har de tre fått helt andra namn. Jag tycker egentligen inte att det är någon större grej vad de heter. Eller varifrån de kommer. Jag imponeras mer över deras iver att resa så långt och genom obekväma landområden, för att få buga sig inför den nyfödde konungen. En konung som skulle förändra hela världshistorien och inte nog med det. Som på ett alldeles påtagligt sätt skulle gripa in i människors liv och rädda dem. De var stjärntydare och antagandet säger att de kom ifrån Persien, i det som vi idag kallar Iran. En resa, som i dagens mått mätt, skulle innebära en del packning och planering. Som skulle innebära att vi, vid framkomsten, skulle känna behov av att få ta en välgörande dusch och råda bot på miljöombytet och på reströttheten genom en del timmars sömn. Detta, trots att vi idag varken behöver använda kameler eller apostlahästar för att nå vårt mål.

Detta visar att det var något speciellt där i det enkla stallet. Stjärnan visade dem inte vägen till ett palats. Inte till prakt. Inte till prål. Gud visar oss vägen till det enklaste av enkla. Det gör det lättare för oss att förstå att Han även hittar vägen till oss i vår enkelhet och till vår utsatthet. Gud hittar till fattigdomen, om den är ekonomisk eller känslomässig. Han hittar till misären, om det är krass skitighet eller skitstövelhet. Han hittar till dem som är utslagna eller slagna. Det är något alldeles speciellt som Han ger oss. Så speciellt att till och med välbärgade vise män gör sig omaket att besöka platsen där gåvan finns. Det är lätt att föreställa sig att om de har råd att bära dit guld, rökelse och myrra, så hade de också haft råd att skaffa sig ett rikt liv på egen hand. Om vi med rikedom menar bilar, smycken, kristallvaser, utlandssemestrar och yta. De bar på kunskap och insikt. I dagens mått mätt hade de kanske universitetsexamen och doktorshattar. Ändå var detta viktigt. De gav sig av. De följde en stjärna. De behövde se och fylla den inre längtan som vi alla människor bär på. Oavsett vilka vi är eller varifrån vi kommer.

I dagens trettondagsgudstjänst så fick vi möjlighet att följa hela julevangeliet från kejsar Augustus påbud fram till de vise männens strapatsfyllda resa till stallet. Detta blandades med psalmsång och trestämmig damkör. Jag gick ifrån gudstjänsten välsignad och varm om hjärtat. Jag ska avslöja att jag inom mig kände: "Vi kan ju". Alltså, vi kan ju. Få till innerliga och nära gudstjänster. Som berör och tränger in i djupet. Som stannar kvar och får betydelse för kommande veckodagar. Visst, många kanske tyckte att den var enkel. Lite mer högtravande och uppvisande borde den nog vara. Skulle någon sagt det till de tre vise männen, så hade de aldrig hittat fram till det enkla och slitna stallet. Då hade de fortfarande hållit på och letat efter mer högtravande och uppvisningsbara byggnader. Med prakt och prål. Då hade vi inte haft anledning att gå till kyrkan överhuvudtaget idag. Trettondagen hade inte varit de tre vise männens dag. För vem har behov av att minnas tre vilse män, som sökte lyckan i sådant som en bomb kan göra slut på noll komma noll två sekunder?

Trettondagsmiddagen som jag gjorde iordning, när jag fortfarande funderade på dagens upplevelse i kyrkan, bestod av baconlindade kycklingfiléer, som var fyllda med fetaost, färska kryddor och soltorkade tomater. Till detta serverades klyftpotatis à la bloggaren och sallad. Det är något visst med lediga helgdagar. De ger utrymme för att låta både ande, själ och kropp få sitt. Så det har blivit fest i dagarna två. Igår var det trettondagskonsert på Konserthuset med dans till klassisk musik. Allt var så där trettondagsaftonsbaligt som det bara ska vara. Röd matta. Välkomnande gester av dansare utklädda till fåglar. Mycket folk. Festklädda och glada. Kvällen kändes magisk och konserten var fantastiskt bra, med kombinationen ljus, ljud och rörelse. Dansösens klänning sprack sönder i ryggen, men även detta avlöpte väl och innebar bara lite extra spänning hos oss i publiken. Allt för konsten. Efter konserten var Mr T, jag och Millie bjudna på supé hos trevliga vänner. Så nu är pluskontot välfyllt och välmående. Trots att året knappt har börjat. På återseende med ett leende!

PS. Sverige tog sig inte till final i junior-VM i hockey. Det kan bero på att jag inte hejade ordentligt utan valde att gå på styrÖLsemöte häromkvällen. Nu var det istället Ryssland-Kanada som gjorde upp i finalen och guldmedaljerna fördes österut, efter resultatet fem-tre. Silver är inte fy skam heller. Rent metalliskt tycker jag det är snyggare. Fast då har jag inte kämpat mig svettig i en finalmatch. Då hade jag kanske tyckt annorlunda. Om du funderar på titeln på dagens blogginlägg, så kan jag tala om att det finns inget belägg för att de tre vise männen var bröder. Jag gjorde ett litet lån ur den norska nationalsången, för jag tyckte på något sätt att orden passade och så kanske det ursäktar att jag drog en Norge-historia mitt upp i alltihop. För är det något Norge har, så är det en rejäl nationalsång. Åtta verser lång och en uppmaning till norrmännen i den sjunde versen att tacka Gud. Så Norge handlar inte bara om olja, Mette-Marit och dyra restaurangluncher. De har i sin nationalsång upptäckt vikten av att leva i frihet. Så låt oss ta lärdom av de tre vise männen och norrmännen.

Från styrÖLsen till er alla: Gott nytt år!

Jag vet, det är alldeles för tidigt att trigga igång vårkänslorna. Julgranen i vardagsrummet påminner om att vi fortfarande är inne i jultiden. Minusgraderna påminner om att det är vintertid. Ändå kan det inte hjälpas att på några av promenaderna under de lediga dagarna, så har jag upptäckt en ny ingrediens i luften och jag tror att det är ett stänk av våren. För låt oss se framåt och då ligger ju våren där borta någonstans. För vem har behov av att se tillbaka nu? Mot vintern och hösten och en avslutad kajaksäsong? Det är mer liv i att se fram emot en ännu icke påbörjad kajaksäsong.

Det finns säkert någon vän av kalenderordningen, som nu gärna vill inflika att det är långt till vår och att det kan komma många bakslag och visst, så är det. Jag vill för den skull inte hålla tillbaka känslan av att det finns något nytt inslag i luften. Kan det vara så enkelt att det faktiskt har kommit ett helt nytt år sedan jag bloggade senast? Låt mig önska dig, mig själv och alla andra ett riktigt gott, roligt och fint nytt år! Må livet vara så där härligt och underbart som livet kan vara under hela det nya året. Nu vet vi alla, att helt genomhärligt och helt genomunderbart blir livet sällan. Fast just nu, i önskandets stund, så kan vi väl tillåta oss att tänka positivt och utan livets jäkligaste erfarenheter? Om några sekunder kanske vi måste återvända till verkligheten och stå där ansikte mot ansikte med sjukdom, ekonomiska problem, krig, svält, förstörd natur, gräl, mobbning och all annan skit. Låt oss mitt i allt detta ge varandra löften om att vi ska fortsätta att bry oss om varandra. Fortsätta le mot varandra. Fortsätta att räcka ut vår hand till stöd. Fortsätta att visa uppmuntran. För om vi slutar att fortsätta, vad händer då? Fundera på den tanken en stund, medan jag fortsätter att blogga under tiden.

Jag hade tänkt att vara ledig i dessa mellandagar, men det blir inte alltid som jag har tänkt mig att det ska bli. Ibland kommer självaste livet emellan våra planeringar och det är inte mycket att göra åt. Så värst tungt kändes det inte att bryta av för lite jobb. Dels har jag världens bästa jobb om du frågar mig och så visste jag att som en belöning väntade årets första styrÖLsemöte. Något som jag har sett fram emot väldigt länge och ikväll var det dags. Nu slumpades det sig så bra att ordföranden och jag hade möjlighet att lägga en stor del av söder för våra fötter innan vi äntrade vårt stamställe, Bishop Arms. Vi hade planerat att ta tag i alla de affärer som vi aldrig går in i annars. Läs gärna, "de affärer som det kostar en smärre förmögenhet att bara titta i skyltfönstret hos". Så här på nyåret är det rea lite varstans i stan, så även i dessa lite mer exklusiva butiker eller boutiquer som de kanske vill benämnas. Vad jag kunde se, så skulle vissa kunna kallas Myrorna eller lumphandel, för det är skrämmande vad de kan hänga på galgarna och ta tusenlappar i betalt. De verkar inte ens skämmas. Jag blir extra skeptisk när det trippar omkring en golvmopp, med ett kinky halsband om halsen och gläfser runt smalbenen på kunderna. Visst, jag är djurvän och kanske just därför känns det sprött att hunden är placerad just där.

Jag vet inte om du minns att jag såg en adventsljusstake i elbutiken mitt emot puben, straxt före jul? Om du gör det, så minns du kanske också att smålänningen skulle vänta ut rean? Nu var det rea-dags och visst, elljusstaken och alla andra julbelysningar var sänkta till halva priset. Ljusstaken ska jag ha i fönstret i mitt arbetsrum på jobbet. Även om jag är ganska snabb på att få ut julprylarna hemma, så ska den ljusstaken ställas i fönstret imorgon och jag tänker inte ta bort den förrän Knut har kommit och dansat ut julen. Det kan tänkas att den får några bonusdagar också, eftersom jag berövade den på några veckor i strålglansen. Somliga skulle kalla detta småländska fenomen för snålhet. Jag, som är uppväxt nära den småländska myllan, vet bättre än så. Det är ett briljant ekonomiskt sinne, som gör att den där ljusstaken kommer att vara till större glädje. För den halvan som jag har sparat på att köpa den på rea, kan komma någon eller något annat till del. Så är inte bara jag glad, utan flera. Tvåhundra kronor extra i en insamlingsbössa blir säkert till mat i en vecka för en familj i Tanzania. Men fortsätt gärna kalla oss smålänningar för snåla. Det glädjer mig att fnissa åt att människor bara går på talesätt, utan att införskaffa sig fakta.

Förresten köpte jag två batteridrivna ljusbollar i guld. Som små ljuslyktor att ställa på bord, med den minsta lilla glödlampa jag kan tänka mig högst ovanpå. Nu var det förstås inte äkta guld. Det kunde smålänningen förstå på priset. Då skulle det säkerligen ha kostat mer än sjuttionio kronor för två stycken. Ordföranden var dock beredd att betala etthundranitton utan att blinka. Nästan en öl. På puben mittemot. Hon köpte en i guld och en i en otroligt djupt röd färg. Pengarna betalades tillbaka och kvitton fixades till. Dags att rusa över gatan. Ordningskvinnan skulle säkerligen hinna före oss, trots att hon så ordentligt sms:at om missad buss och försening.

Naturen och livet må bjuda på sol och fågelsång. Det må vara rea i stans alla butiker. Lyckan kan kännas enorm över julbelysning på halva priset. TV må sända briljant hockeyspel från junior-VM. Men det går inte att komma ifrån, den riktigt djupa glädjen återfinns på StyrÖLsemötet. Nu satt vi där, samlade till årets första möte och den första ölen var inte ens beställd, när jag kände att det här blir ännu en toppenkväll. Ordningskvinnan berättade att hon hade umgåtts med en ängel och då får ordföranden och protokollföraren se det som extra hedersamt att hon överhuvudtaget anslöt till kvällens styrÖLsemöte. För det är väl möjligen inte så att även vi kan anses vara änglar?

Dagens blogginlägg är redan långt och det får inte bli hur långt som helst. Nu var tanken egentligen att detta skulle bli ett långt och utförligt protokoll från årets första styrÖLsemöte, men jag vet att jag kommer att ligga bra till hos ordningskvinnan om jag skriver i kort punktform. Detta helt beroende på vad vi avhandlade under mötets gång. Jag vet att vissa bloggläsare är mer intresserade av vad vi avhandlar verbalt än det vi inhandlar och inmundigar oralt, men jag vill ändå inte frångå att det finns ett visst allvar i det vi äter och framförallt dricker under kvällens gång.

Laget runt, alltså tre personer i StyrÖLsen, beställde en laxtoast och vi var rörande eniga om att den var snålt tilltagen. Den funkade endast som aptitretare. Jag satt och hade raggmunken i salig åminnelse en lång stund. Till laxtoasten avnjöt vi en Old Speckled Hen som för kvällen fick 3,5 sejdel. Detta påminner mig om att jag fick i uppdrag att kolla vad den har fått av oss tidigare. Vänta, ett ögonblick, jag återkommer strax... Nu är jag tillbaka och jag måste erkänna att jag hittade ingen tidigare notering om betyg av Old Speckled Hen. Detta kan ha sina förklaringar. Antingen har vi inte druckit den laget runt i StyrÖLsen tidigare. Jag vet att jag har druckit den ett flertal gånger med Mr T, men då sätter jag inte sejdelbetyg. Dessutom vet jag att kyrkoherden har avnjutit den, men honom ska vi kanske inte dra in i protokollet hur som helst. Jag trodde det var så enkelt att kolla i öllistan i bloggen, men där upptäckte jag bara att jag ligger efter med uppdateringen, så det kändes helt enkelt bara hemskt pinsamt. Jag försvarar detta med att det är bra mycket roligare att vara på styrÖLsemöten än att uppdatera dem. OK, 3,5 sejdel för Old Speckled Hen.

Jag tror att vi skulle ha klarat en raggmunk till Helsinge Rökölen, som vi visste fanns på tappen, men, jag ska ju klara att blogga om det också. Vad ska folk tänka? Först en laxtoast och sedan en raggmunk. Vad är det för matvrak som finns i styrÖLsen? Därför fick det bli en sofistikerad plockbricka med diverse godsaker. Det smakade ypperligt gott till den ypperligt goda Helsingen, som i vanlig ordning och utan tvekan får fem sejdlar. Den dagen då den får sämre betyg, då har den slutat tillverkats eller så är styrÖLsen upplöst. Två otänkbara lösningar som det känns just nu. Jag måste komma ihåg att skriva in i mitt vita arkiv att jag ska ha Helsinge Rököl som gravöl. Det borde liva upp tillställningen rejält. Fem sejdlar. Det säger en del. Vore jag riktigt surpuppig skulle jag kunna skriva dit: Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel, som nästintill drog på sig en krossad sejdel!

Vi satt där och skålade och önskade varandra ett gott nytt år, ett gott nytt styrÖLseår, ett gott nytt levnadsår och hade det så gott. Vi gladde oss åt ung kärlek som finns i vår omgivning och detta skålade vi för så klart. Vi gjorde en tvär gir kring öststatshoror och önskeflykt i julnatten, men efter en skål till så hamnade vi i Farsta Strand och det kändes mycket trevligare. Nu pratade vi inte så mycket om Robert Aschberg, men inte så långt ifrån faktiskt. Vi städade upp samtalet och gick in på riktigt skitsnack en stund. Alltså, inte om folk och fä, utan om toalettbesök. Häpnadsväckande vad vi fortfarande kan lära oss. Det är ju strålande!

Det behövdes en tredje öl och vi hade hoppats på att det skulle ha blivit en sådan där vi-tar-en-tripp-till-ölhimlen-en-timme. Det blev ingenting kan jag säga. Det var bara styrÖLsens goda humör för kvällen som räddade den ölsorten från att inte hamna i samma krossade sejdelklass som Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel. S:t Eriks IPA, alltså India Pale Ale skrapade ihop en sejdel för ölet och en för formen på flaskan. Alltså två sejdlar totalt och detta helt beroende på godheten hos styrÖLsen, inte på godheten hos ölet. Jag har gett den omdömet i protokollanteckningarna som att den är som "ett vulkanbukett i en tulpanvas av Alvar Aalto". Om jag så här i efterhand och i något nyktrare tillstånd får korrigera mig något, så tror jag att det ska stå ett vulkanutbrott i en tulpanvas, men jag ska för säkerhets skull kolla med Interflora om de säljer några vulkanbuketter nu för tiden. Det kan tänkas!

I den IPA:n så var återigen hela kolonin samlad. Med Sune och allt. Jag tror även att Tore och Agne var med på ett hörn också. Det märkliga med sådana ölklunkar, är hur fort de valsar runt smaklökarna, utan att lämna några spår alls. Hur vi än försökte så hittade vi ingen eftersmak. En trist öl helt enkelt. Kanske är det en sådan, som ger storslagna idéer och storslagna projekt? Jag vågar inte skriva att styrÖLsen kom till beslut i frågan, men helt säkert är att styrÖLsen la fram ett förslag och vi borde kanske ta upp frågan i början av nästa styrÖLsemöte. Vad sägs om en styrÖLsekalender? Med de tre styrÖLseledamöterna som kalenderflickor? Eller snarare kalendertanter, om vi nu ska vara ärliga mot våra spegelbilder. Satte du luften i matstrupen? Läser du meningen om och om igen? Skakar du på huvudet? Fnittrar du hysteriskt? Ropar du helt spontant: YEEEEEEES?

Vi kom i alla fall så långt i vårt arbete att vi gjorde en lista för våra respektive månader i kalendern. Ordföranden har dessa: februari, maj, oktober och december. Ordningskvinnan: januari, april, juli och september. Protokollföraren: mars, juni, augusti och november. Vi utgick från att vi skulle ha våra egna födelsedagsmånader och därefter följde ett pusslande och ett kacklande innan vi återigen höjde en skål för ett gott samarbete. Nu behöver vi bara intressenter som kan tänka sig att köpa en kalender. En får vi se till att hänga på väggen i styrÖLserummet. Eller inte, för då kanske det blir fullbokat resten av evigheten och vi får problem med lokal för vårt framgångsrika arbete. På återseende med ett leende!

PS. På något sätt tycker jag att det passar sig att skriva att det är idag etthundratjugotre år sedan som det första sugröret patenterades i USA. Det har vi inte provat... ännu. Sugrörsdricka en styrÖLseöl. Ja, något ska vi ju ha kvar att glädjas åt på ålderdomshemmet. Men det kanske räcker med att en vältummad kalender hänger på väggen?