Idiotförklarad?

En vän, bland alla vänner som jag har på Facebook, ställde igår frågan på sin status: Undrar vad man svarar när nån frågar Allt väl? Därefter stod det lilla ordet Allt om igen, efterföljt av ett frågetecken. Allt? Min första tanke var att skriva en liten kommentar, men så upptäckte jag att det var en alldeles för stor fråga, för att kunna besvara den med ett litet enkelt svar i kommentarsutrymmet. Facebook kändes plötsligt inte som de stora frågornas forum. Så då tar jag den hit, till bloggen. Klarar den de stora frågorna? Jag börjar skriva, så får vi se om vi landar där vi brukar, nämligen: På återseende med ett leende!

Jag fick en liten underkänsla vid just den här frågeställningen att så går det helt enkelt inte att fråga. Det kändes som om det saknades ett viktigt ord i den här statusuppdateringen. Undrar vad man svarar när nån idiot frågar Allt väl? Jag ska villigt erkänna att jag har många gånger varit den där idioten som ställer den frågan: Allt väl? Jag kommer inte att ägna bloggtiden åt att skriva ett försvarstal varför jag ett flertal gånger i mitt liv har ställt denna idiotiska fråga. Det har helt enkelt varit mitt sätt att säga till personen: Jag ser dig. Jag bryr mig om dig. Jag hoppas att ditt liv ska vara bra. Inte bara valda delar av ditt liv. Utan det gäller allt i ditt liv. Allt!

Ofta ställs sådana där frågor när människor möts och våra möten tenderar att bli mer och mer hastiga. Vi stöter på varandra i snabbköpet, ute på parkeringen, i trappan på jobbet eller omklädningsrummet på gymmet. Lägen då det inte hinns med att säga alla de där omsorgsfulla meningarna: Jag ser dig. Jag bryr mig om dig. Jag hoppas att ditt liv ska vara bra. Inte bara valda delar av ditt liv. Utan det gäller allt i ditt liv. Allt! Det får bli summeringen: Allt väl?

Visst, när jag ställer en sådan fråga, så måste jag vara beredd att stanna upp och höra svaret. Jag kan inte tänka mig många saker som vore viktigare att göra än att just stanna upp hos en medmänniska om hon skulle svara: Nej, allt är inte väl... Min väninna har en hjärntumör och där hemma har hon tre små barn. Hur ska det gå för dem? Eller kanske svarar personen: Min son ska skiljas. Jag tycker det är så otroligt jobbigt med tanke på barnen. Det finns små och stora kaotiska händelser i människors liv och det ligger inbäddat i frågan: Allt väl? Självklart kan vi inte bära omkring en lista på eventuella livskriser som människor just nu går igenom. Vi får helt enkelt vara beredda på att någon kan ha tagit livet av sig, något kan ha gått snett vid en förlossning, någon kan ha mist sin älskade syster, någon sliter sitt hår i kontakten med Arbetsförmedling och Försäkringskassa. Allt är långt ifrån väl den större delen av livet.

Jag funderar på om det vore bättre att lägga fram en fråga som ett negerande påstående. Allt är inte väl va? Att redan som utgångspunkt vara medveten om livets dalar och så få den inkörsporten? Men är det verkligen nödvändigt att börja i underläget hela tiden? Att ta bort den lilla gnista av hopp att kanske något litet kan vara väl i alla fall? Varken jag som frågeställare eller mottagaren blir väl gladare för att jag lägger ribban på marknivå? På något sätt känns det okej om jag lägger den åtminstone tio centimeter över markytan. Om det känns för högt, så får vi väl riva ner den. Samtidigt som vi river ner murarna, stängseln och fasaderna. Bort med alla ytor. För ska vi verkligen bry oss och våga öppna oss, då får det inte plats några oväsentligheter emellan.

Jag funderar lite på om det inte är bättre att ställa frågan Allt väl? än att vid mötet med en medmänniska bara yttra ett snabbt hej eller bara använda huvudet och få till en nickning? Jag signalerar förvisso att jag har uppmärksammat dig och jag gör en hälsningsfras, men det betyder väl inte så mycket mer? Jag avslöjar inte min omsorg och min omtanke, för jag håller inne med öppningsfrågan: Allt väl? I hejandet och i nickandet finns inte den öppningskoden. Det handlar bara om att gå vidare och sköta sitt.

När vi, eller snarare jag själv, är inne och petar i frågeställningen, så tycker jag att det är intressant att peta ordentligt och då skulle jag vilja ta upp det lilla ordet man. Det är rätt märkligt att använda en könlös biform i tredje person singularis. Språkligt sett så betecknar det visserligen ett levande väsen. Men varför ställa frågan i tredje person? Inte i första, det rör inte mig och inte heller i andra person, det rör tydligen inte dig heller. Utan vi lägger det ännu längre bort, i tredje person och dessutom helt könlöst. Jag behöver inte svara på frågan, utan det är man, i tredje person som ska svara. Smaka på den här meningen: Undrar vad jag svarar när nån frågar Allt väl? Testa den här också: Undrar vad du svarar när nån frågar Allt väl? Helt plötsligt förändras hela världsbilden och vi kommer nära. Vi blir personliga. Jag struntar väl egentligen vad en könlös biform kan tänkas svara. Riktigt intressant blir det att veta vad jag eller du svarar.

Det kan vara spännande att lägga in frågeställningen i ett kristet perspektiv. Nu menar jag inte i ett sådant där klyschigt kristet perspektiv, som allt som oftast går ut på att allt verkligen ska vara väl. Om det inte är det, så sopas det helst in under närmaste matta. För det ska väl inte finnas några djävligheter om vi är frälsta och evigt räddade? Sådant kristet tänk får mig att vilja stoppa två eller fem fingrar i halsen. Ibland behövs inga fingrar. Beteendet är kräkframkallande av sig självt. Att lägga undan en sjukdom, en livskris, ett dödsfall, ett bråk, en ekonomisk konkurs och låtsas som om det inte finns problem förvärrar bara läget. Ofta blundar kristna församlingar för detta och lyfter sina händer lite högre och ägnar sig åt något helt annat. Det skulle inte förvåna mig om Jesus själv en vacker dag kommer in och ställer frågan högt och tydligt: Är allt väl? Alltså, till församlingen.

Gud såg sin skapelse och såg att allt var långt ifrån väl. Hans kärlek var lika stor, men något mer måste till. Så sände hansin son till världen. Jesus Kristus. Genom detta kan vi förstå att det var viktigt för Gud att allt skulle vara väl. Det ska mycket till innan någon förälder utsätter sin son för de prövningar som Jesus skulle möta. Vi kan läsa mycket om detta i Bibeln. I Gamla testamentet, den första delen av Bibeln, så står det till exempel så här i Jesaja: Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Det var för vår skull, för att vi skulle få leva och ha det bra som Jesus kom.

Vi kan fortsätta in i Nya testamentet, den andra delen av Bibeln och i ett av Petrusbreven, närmare bestämt det första, så står det så här: Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. Vi märker att Jesus hade ett väldigt speciellt uppdrag. Vi märker att vi är väldigt viktiga i sammanhanget. Gud vill verkligen vinnlägga sig om att göra allt väl. Jesus hejar inte bara eller nickar i mötet med oss. Hans blick och hans ord säger: Jag ser dig. Jag bryr mig om dig. Jag hoppas att ditt liv ska vara bra. Inte bara valda delar av ditt liv. Utan det gäller allt i ditt liv. Allt! Fast det kan kanske tänkas att han frågar: Allt väl? På återseende med ett leende!

PS. Idag är det en perfekt tårtätardag. I alla fall i Borlänge i Dalarna. Mr T:s storebrors yngsta tonåring firar sin femtonårsdag och en blogghyllning är på sin plats. Varmaste grattiskramarna till Adina som fyller sig själv rakt in i moppeåldern. Hoppas det blir en riktigt fin födelsedag och hur konstig jag än må verka, så vill jag ställa frågan: Allt väl?