Nu ska det erkännas att jag följer inte så hemskt många bloggar. Jag har en del vänner som bloggar och jag försöker verkligen hålla mig uppdaterad om vad de skriver. De som bor lite längre bort och som jag inte träffar så ofta, så känns det som om deras blogg blir ett sätt att umgås med dem. Ett sätt att utbyta tankar och åsikter. Genom att läsa deras bloggar får jag se vad som engagerar dem och vad som upptar stor del av deras tid. På senare tid har jag upptäckt att det har blivit vanligare att skriva bantningsblogg. Det var väl egentligen bara att vänta. Vi svenskar och många andra människor från andra länder blir bara fetare och fetare. För lite rörelse för kroppen och fel mat i kombination med för mycket av den felaktiga maten, gör att vi växer på fel ställen.
Nu går det inte att dra alla över en kam, det vill säga, alla blir inte feta. En del bär på gener som håller dem trådsmala hur fel de än äter. Det är alltså inte bara motion och kost som bestämmer hur vi ska se ut. Vi har en ärftlig del att ta hänsyn till också. Nu ska inte min blogg bli ytterligare ett bidrag till alla bantningsbloggar. Jag tvivlar inte på att jag skulle kunna ha en del att skriva om. Inte bara vad jag tycker om veckotidningarnas bantningstips som ständigt ändras. Är det inte det enformiga kostintaget av bananer och mjölk, så kan vi prova buljong. Alla som har råkats födas med någon slags normalfungerande hjärna förstår att det där är inte bra. Kroppen behöver näring, som på längre sikt håller våra inre organ friska. Det blir en väldig snedfördelning på näringsfronten om vi dricker buljong i två månader.
Extra intressant blir det när veckotidningarna kombinerar bantning med en åtta sidor lång bombardering av bullrecept. Då är det lätt att förstå att de vill hålla bantningsintresset hos läsarna vid liv. Det vore en katastrof för veckotidningsvärlden om svenska folket gick ner i vikt, när de, mot förmodan, har hittat en fungerande metod i veckopressen. De måste då och då trycka lite lockande bakrecept, så att de fortfarande vänder sig till en bred publik.
Jag känner att jag strax vill lämna detta ämne. När världen ser ut som den gör och människor mår som de mår, så känns det ytligt att ägna sig åt bikinibantning. Jag föraktar inte viktminskning på något sätt. Jag har själv tankar på att försöka ta ner kiloantalet till sommaren. Det är sällan jag är lika ihärdig att försöka få ner vikten till jul. Så på något sätt verkar bantning vara till lika mycket för andras del och tyckanden som min egen. För står jag ut den påklädda delen av året, så borde jag kunna stå för härligheten även under den avklädda delen av året. Men så enkel är inte alltid livsekvationen.
På något sätt tycker jag ändå att bantningstanken kan användas till något vettigt. Den påminner oss om snedfördelningen i världen. I den rika delen av världen så lever vi ett bekvämt liv med för lite motion och kroppsligt arbete. I den fattiga delen av världen så kämpar undernärda kroppar med hårt arbete ute på fälten eller med en lång vandring med tunga ämbar för att bära vatten från brunnen. Allt medan vi äter oss mätta och ofta med sådant överflöd att vi får ägna timmar åt kaloritabeller och viktkurvor. Jag vet att det hjälper inte om jag skickar pizzakartongen med innehåll till Etiopien. Det skulle vara ännu mindre tjänlig föda vid framkomst än vad det är här. Det är ingen större idé att skicka gräddtårtorna heller. De skulle hinna förvandlas till en geggig smörja. Det handlar alltså inte om förändring på det planet.
Jag tror att det handlar om att ta ansvar för vårt förvaltarskap. Det som Gud gav åt oss människor redan i begynnelsen. När han hade skapat och såg att allt var gott, så fick vi människor uppdraget att förvalta alltsammans. Om vi ska sätta på oss de kritiska glasögonen och verkligen blottlägga oss en stund, så ser vi ganska snabbt att vi har misslyckats. Hur många gånger misslyckas inte människor med sin bantning? Hur många nya tag tas inte vid varje nyår? Hur många gymkort köps i januari? Hur mycket kraft finns det egentligen inom oss människor att börja om igen och igen och igen? Om vi riktade in den kraften och viljan på att hugga i igen, så skulle vi med dessa gemensamma krafter inte bara förändra livet för oss själva, utan för alla de miljontals människor som idag lider av svår hunger och vätskebrist.
Om vi skalar på veckopressytan och alla bantningsupplagorna och om vi skrapar på vår egen yta, så märker vi förhoppningsvis att det handlar numera mycket om självfixering. Vi har blickarna in mot oss själva. Ju mer vi ser, ju mer illa mår vi. Vår värld krymper och vi tänker på stuss och stjärt, när vi är skapade av Gud att leva i frihet. Vi fokuserar in på mage, när Gud har gett oss ett förvaltarskap över hela jorden. Gå ut i hela världen manar han oss, med budskapet och med förvaltarskapet, men vi väljer att gå till närmaste butik. Vi fyller varukorg efter varukorg. Toppar vagnen med en Amelia eller Elle och hoppas på förändring. Snabbt, kortsiktigt och ofta med så hårda riktlinjer att vi tappar orken och lusten.
Vi borde ha införskaffat oss så pass mycket kunskap och erfarenhet att vi vet vid det här laget att det där är bara ett sätt för industrin att få våra pengar. Vi behöver egentligen inte den hjälpen. Det finns andra vägar som fungerar och som inte kostar skjortan. Men om det ska ge ett riktigt resultat som inte bara syns på kroppen, utan som förändrar våra sinnen, våra hjärtan och vår själ, då tror jag att vi måste lyfta blicken. Från oss själva och ut mot andra. Vi måste våga ropa och stå fasta. Vi måste våga göra oss obekväma. Vi måste sträcka ut en hand och en gåva mot någon annan. Om vi delar med oss, så får vi en slags bantning på köpet. Samtidigt som vi räddar resten av världen. Vi måste komma underfund om att vi är beroende av den. Världen behöver också näring. Det är livsfarligt för oss alla när vissa delar av världen lider näringsbrist. Vi är samlade på en jord. Vi måste fungera som en kropp. Vi kan inte koncentrera oss på utvalda kroppsdelar. Låt oss sluta med det, även om jag just i den här bloggen verkar vara den gnälligaste av gnälliga hemorojder. På återseende med ett leende!
PS. Den medicinska viktminskningen har jag inte skrivit ett ord om. Än. Självklart måste överviktiga personer få hjälp att gå ner i vikt. Det trodde jag var så självklart att jag inte ens behövde ta upp det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar