En bloggare är upphittad, något tilltufsad

Jag är sjuk. Till och med jag har insett det. Detta innebär att jag är sjukskriven för ovanlighetens skull. Jag fick lägga undan min envishet och istället plocka fram förståndet. Det är många i min närmaste omgivning och i ringarna runt omkring, som förvånade höjer på ögonbrynen. Jag tycker att det både är svårt och lätt att vara sjukskriven. Svårt, för att jag tycker att det är så otroligt trist att inte vara i farten på ett eller annat sätt. Lätt, för att det just nu inte finns något annat alternativ. Hur mycket jag än försöker sätta fart, så kommer det ingen fart. Jag är alltså så tillräckligt sjuk att det inte hjälper med den vanliga envisheten, läs: dumheten.

Det som förvånade mig var att det kom så hastigt. Inte så där med en olustig förvarning med frysningar, tungt huvud och lite kli i halsen. Det kändes nästan direkt som jag hade fått både lunginflammation och bihåleinflammation. Det gick från noll till hundra på ett par minuter. Inom en timme kände jag mig totalt däckad. Tungt att andas. Rosslig långt ner i bröstet. Igenkorkad i skallen. Hög feber. Dålig balans. I söndags ringde jag till sjukvårdsupplysningen. Jag var lite intresserad av att höra hur läkarvetenskapen fixar en rejäl bihåleinflammation utan att använda penicillin. Jag är inte en extrem motståndare till penicillin, utan är glad att det finns när det verkligen behövs. Saken är den att jag i september tjugohundrafyra fick en akut penicillinchock och höll på att lämna detta jordeliv under väldigt chockartade former, så att äta penicillin hur som helst är inte aktuellt.

Jo, det går att skölja bihålorna. Alltså att med vattentryckshjälp få loss snorbildningen. Det är tydligen lika otrevligt som det låter och brukar vara förenat med väldigt stor smärta. Så upplysningsdamen föreslog värktabletter och överdosering av nässpray. Försök att hålla ut. Självklart. Är det något jag är bra på så är det att hålla ut. Det gjorde jag så till den milda grad i fjol när jag hade sorkfeber och tänkte för varje dag som gick att det måste ju ge sig snart. Det slutade med akuten och utslagning av både det ena och det andra. Upplysningsdamen tog mer allvar på mina lungor än på mina bihålor. Med en sådan snabb utveckling av rossel och besvärlig hosta, så är det lätt att misstänka svininfluensa.

Jag vet inte om hon hörde min suck i luren. Tänk att det alltid måste vara något djur inblandat i mina krämpor. Sork i fjol. Svin i år? Vi kom överens om att avvakta till måndag för att eventuellt ta ett prov och kolla lungor. Om jag ska vara riktigt ärlig, så var det nog mer jag som påverkade samtalet i den riktningen. Dels kände jag mig för hängig för att uppsöka sjukvården. Jag hävdar bestämt att ska någon människa in i vårdsvängen, så måste den människan vara extremt pigg och frisk, annars kan det sluta med att den blir dödssjuk på kuppen. Dels så tror jag inte på det här med svininfluensa. Fast jag trodde inte på sorkfeber i fjol heller när min mamma yppade sin idé. Hon fick rätt i slutänden. Mammor brukar få det.

Som sagt, provet skulle eventuellt tas på måndagen och nu är det tisdag och jag verkar klara mig bra utan något prov. Ändå måste jag medge att jag mår sämre idag än igår. En liten svacka. Jag inbillar mig att kroppen vill ända-in-i-kaklet-läget innan den vill göra vandringen tillbaka till pigghetsläget. Alltså, ett litet bakslag typ att det måste komma lite mer snö innan blåsipporna anstränger sig för att bryta igenom. Det var kanske en dålig symbolik, för blåsippor brukar ju ha den effekten att människor blir glada och hoppar omkring i träskor och hoppar hopprep. När jag bryter igenom och dyker upp på jobbet igen, så gör jag det säkert som ett vitt lakan som legat en vecka i klorblekning. Jag blir nästan rädd när jag ser mig i spegeln. Kommer du ihåg filmen "Fyra nyanser av brunt"? Jag skulle kunna göra uppföljaren: "Fyra nyanser av blekt".

På tal om att komma snö, så kom det mer snö i fredags här i stan. Då på ett sådant där olustigt och blaskigt sätt. Igårkväll och i natt var det dags igen, men då singlade flingorna ner så där vackert och på något bullerbyiskt sätt, så det kändes rent idylliskt. O, signade snöflingor kom och bilda ett täcke, rent och skärt över nejden. O, rena, vita flinga kom och dölj hela hundbajsfejden. Nej, jag ska inte börja dikta. Jag är sjuk och det verkar som om det bara vill pluppa upp sjuka texter också. Idag skiner i alla fall solen från en klarblå februarihimmel och eftersom vi är lyckliga hundägare, så har jag varit tvungen att ta mig ut en liten, försiktig runda i närområdet. Vår hund går nämligen inte på toaletten inomhus med toapapper och spolning och så vidare. Vår hund vill ut, springa, nosa, stanna upp, jaga allt som rör sig, kissa, städa upp efter sig, ta mattes vante och rulla sig runt, runt i snön. En glad hund med andra ord.

Det är en sak att sega sig i vilstolen, i soffan eller i sängen. En helt annan att sega sig ut och ta några steg. Jag var helt färdig när jag kom hem igen. Ändå glad att ha fått känna att solens strålar faktiskt värmde i ansiktet. Jag har burit vårkänslor länge nu. Trots att jag är ytterst medveten om att det är långt kvar till riktig vår. SMHI definierar vår när dygnsmedeltemperaturen är stigande och håller sig över noll grader i minst sju dygn. Dessa sju dygn måste enligt SMHI inträffa efter den femtonde februari. Alltså, jag är en vecka för tidigt ute. Men solen värmde mitt ansikte, det kan ingen ta ifrån mig eller fåglarna som sjung så ljuvligt. Takdroppet var intensivt och när jag lyssnade noga, så hörde jag att det lät: Vår, plopp, vår, dripp, dripp, dropp!

Det är en del som jag missar nu när jag är sjuk. Jag fick ställa in en planerad operakonsert i lördags med Gävle symfoniorkester och elever från Operahögskolan i Stockholm. Ja, nu skulle inte jag själv dra någon aria, men jag hade tänkt att sitta i publiken och få mig lite örongodis till livs. Om det hade varit Gilbert O'Sullivan eller The Real Group som gästat huset, så hade jag säkert pallrat mig dit, men opera i all ära klarar jag mig utan ytterligare en dag eller etthundra dagar. Samtidigt ser jag fram emot uppsättningen av Puccinis "Tosca" i Gasklockorna i Gävle till hösten. Den ska jag se och framför allt höra.

Något jag gärna hade kunnat missa var SSK:s förlust borta mot AIK i lördags eftermiddag. Jag var tämligen säker på vinst för Täljepojkarnas del. Så det gjorde det hela lite extra snopet. AIK vann med tre-två och jag tycker nog att de hade kunnat dela på poängen och stanna vid oavgjort. Eftersom jag var sjuk. Jag hade behövt den peppningen. Ännu tristare än både missad konsert och omissad hockeyförlust är att jag i helgen insåg att jag skulle bli tvungen att avstå dagarna med psalmskolan. Gänget skulle stråla samman igen under tre dagar i Stockholm och förutom textbearbetning, så skulle vi ha gästat Stadsmissionen i huvudstaden och fått en inblick i deras arbete. Just sådant som ligger mig nära om hjärtat och därför är det kännbart att nu vara hemma och ägna mig åt egen kurering.

Nu är vi snart framme vid målsnöret för denna psalmskola. Helt otroligt vad två och ett halvt år går fort. Det har varit en givande tid på många sätt. Inte minst textmässigt, men på god andra plats kommer verkligen relationsarbete. Det har varit givande och lärorikt att få träffa så många konstnärssjälar, både i gruppen och som besökande gästföreläsare. Det finns verkligen saker som jag absolut inte har velat suga i mig, eftersom det är sådant som jag inte vill stå för. Men även sådant kan fascinera och vara till nytta. Det är nyttigt att ta ställning. För eller emot? Ja eller nej? Bra eller dåligt? När psalmskolan är över så ska jag återkomma med några reflektioner i ett eget blogginlägg. Just nu är jag sjuk. Sjukskriven. Då kan jag skriva om att vara sjuk. Sjukskrivning alltså. På återseende med ett leende!

PS. Det är inte bara av ondo att vara sjuk. Då hinner jag sätta mig in i SJ:s telefonkösystem. Jag behövde avboka tågbiljetterna till Stockholm. Eftersom jag hade pappersbiljetter, så gick detta inte att göra över nätet. Utan jag var tvungen att ringa 0771-757575. Till SJ:s telefonservice. Den fungerar så här: Du ringer upp och får en hel mängd knappval. Sedan följer väntetid. Var beredd på en halvtimme. Var sedan beredd på att du får upptaget-ton. Var beredd på att börja om från början. Knappval. Väntetid. SJ:s telefonservice är lika oförståelig som deras biljettprissättning. För att inte tala om alla inställda tågavgångar. Så långa PS går inte att skriva...