Det här blir mitt fjärde blogginlägg för februari och mer än halva månaden har passerat. En sådan mening innehåller både negativa och positiva vibbar. Det är skralt med blogginlägg och det känns trist. Att mer än halva februari har passerat känns bra. Vi verkar klara av den här enormt långa och intensiva vintern. Vårmånaden mars närmar sig. Håll ut. Häng kvar. Jag lockar med fågelsång, vårblommor, videkissar och solsken. Det finns där någonstans. Det ligger vilande och snart har vi det hos oss. Det går att vända den negativa bloggtrenden till något positivt också för den delen. Jag hade tre blogginlägg allt som allt i januari, som är en något längre månad än februari. Inte illa pinkat i jämförelse att redan ha fyra inlägg så här långt.
Jag har återhämtat mig från influensadäckningen i förra veckan. Därefter fick jag förmånen att vara på retreat på Breidagård i drygt två dygn. Breidagård, för dig som inte har varit där, är en underbar plats utanför Uppsala. Precis vid sjön Trehörningen. Det är en av Uppsala stifts två stiftsgårdar. Nu var det retreat och det innebär att alla i gruppen går in i tystnad efter första kvällsmässan. Alla måltider och alla möten sker under tystnad. Jag måste erkänna att det är inte det första jag eftersträvar att gå in i total tystnad, men jag förstår poängen och jag sträcker mig så långt att jag tar för mig och samlar intryck.
Jag funderade mycket över dövkulturen och dövas situation under dessa dagar. Vi åt under tystnad i matsalen, men någon tystnad är det ju inte egentligen. Klassisk musik spelades i högtalarna och stolar dras ut och dras in. Bestick möter porslin. Dryck hälls upp i glas. Munnar tuggar och någon får en hostattack. Helt annorlunda än den ständiga retreaten som döva befinner sig i. Jag antar att denna totala tystnad, dock ofta förenad med susningar och tjut som med ett finare ord kallas tinnitus, ger tillfälle att ta in en massa intryck. Döva har en gåva som hörande inte har på samma sätt. Att känna in och avläsa.
Under en måltid satt jag i det lilla rummet bredvid matsalen. Jag vet inte om vägglampetterna var nya eller om de suttit monterade där förut när jag besökt gården. Nu, när jag inte var upptagen med att vara social och pratsam, så hann jag reflektera att de passade inte in i den övriga miljön. De borde sättas i en mörk tunnel under järnvägen här i Gävle. Vi fick ärtsoppa till lunch en av dagarna. Hemlagad förstås. Dock inte med fläsk, eftersom alla då skulle kunna få del av samma soppa. Temat för dagarna var "Vi är ett" och kanske var ärtsoppan en del i programmet. Den smakade gott som alla maträtter gör på Breidagård, men jag funderade en stund över hur genomtänkt det är att servera ärtsoppa under en retreat. Några timmar senare ges ju magen och hela fis-kavalleriet fritt spelrum. Hur kul och hur retreatigt tyst blir det under en meditation när fjärtsoppan leker kurragömma i magen.
Jag gick inte på retreat den dagen. Inte så mycket för ärtsoppan, för det skulle kännas som ett nederlag om en soppa fick styra mitt liv. Utan jag hade bestämt mig för att jag skulle läsa mycket under dessa dagar och låta detta vara retreaten. Morgan Allings bok Kriget är slut låg nerpackad i väskan och jag hade som mål att läsa ut trehundra sidor. Det lyckades jag med. Boken var lättläst rent ordmässigt sett. Desto mer svårläst innehållsmässigt. Jag berördes och rördes av hans uppväxt. Jag blev förbannad och ilsk. Besviken och förbannad igen. En bön formades inom mig: Gud, låt mig inte bli ännu en vuxen som sviker ett barn. Om du inte har läst den, så tycker jag du ska göra det. Det finns så mycket seger i den boken och jag älskar den starka pennan som kan skriva det sista ordet. Jag är så glad för att Morgan Alling är där han är idag. Ingen har hjälpt honom dit. Han har fått kämpa sig dit, med en enorm överlevnadsinstinkt. Jag vill bocka och buga inför detta. Boken är med på kommande bokrea, så se till att skaffa dig ett exemplar. Det är en bok som du sedan ska låna ut till alla du känner, med uppmaningen: läs den!
Jag hade även planerat att skriva en text. Jag hade en deadline framför mig. En text skulle produceras om Sexagesima eller Reformationsdagen, som den också kallas. En text för söndagen den tjugosjunde februari. Alltså nästa söndag. En söndag med rubriken "Det levande ordet". Så datorn låg också nedpackad. Det går förvisso att skriva för hand, men det är betydligt lättare att räkna ord i ett Word-dokument. Det fanns inget nätverk på gården, i alla fall inte som jag kunde nyttja, så datorn blev en ren skrivmaskin.
Den första dagens kväll var det meditation före kvällsmässan. Jag tänkte att det kunde vara fint att låta meditationen bli en bro från vardagen med jobb och hemmaliv till retreaten med lugn och skrivar- och läsro. Jag gick dit med en bön inom mig. Gud, ge mig en hint om texten. Vad ska jag skriva? Kom med förslag. Tacksamma hälsningar från mig som textförfattare. Jag hade förväntningar. Så fick vi några ord från en psalm att reflektera över i meditationen. Psalm femhundratjugotvå. I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. I en meditation går det inte att ropa ut högt: Hallå, ursäkta mig, jag vill lägga in en protest. Av hänsyn till alla andra i gruppen så satt jag där, tyst och protesten fick riktas in mot mig själv. Vadå ordlös? Stilla? Utan krav?
Att vara ordlös kan inte vara en textförfattares bästa epitet. Stilla... Breidagård som inbjuder till långa och härliga promenader. Är det någon text som jag någon gång känt kravfull, så var det just den här texten. Den skulle nämligen publiceras på Svenska kyrkans officiella hemsida. Tankar inför söndagen. Det kändes inte längre som jag bar på endast ett kors. Det som Jesus uppmanat mig att lyfta upp och bära för världen. Utan jag hade helt plötsligt två ytterligare. Två stora, tunga kors-ord: Sexagesima och Reformationsdagen. Du har kanske redan gjort din egna reflektion? Att jag hoppade raskt över de inledande orden i psalmen? I Guds tystnad får jag vara.
Det händer säkert titt som tätt. Att vi hoppar över. Att vi endast får blicken på det som känns rätt eller fel för stunden. Ofta tappar vi det väsentliga. I det här fallet totalmissade jag inbjudan till att sitta inför Gud. Att få komma och bara vara under den tjugo minuter långa meditationen. Många värdefulla minuter gick åt till att lämna in en protest. Fnysa åt orden ordlös och utan krav. Jag har självklart tagit mig själv i örat många gånger efteråt. Att du aldrig lär dig. Du som verkar så småländskt stabil och förnuftig. Ändå rusar du iväg och skuttar som om du vore ute på en lekfull hoppa-över-gärdesgårdar-runda och landar med en krasch på ordet ordlös.
Jag skrev en text på Breidagård. För att vid hemkomst, när sorlet och de vanliga göromålen pockade på, dissa den helt. Det där kan du inte publicera, sa jag till mig själv. Ungefär med samma bestämda styrka i orden som vid protesten vid meditationen. Jag håller faktiskt med mig själv. Det var inte en bra text. Den var krampaktig. Inte ordlös, men det hade varit bättre om den hade varit det. Det fanns inget av mig i den. Det var en sådan där text som det räcker med tre bokstäver för att få ihop. Bla, bla, bla, bla, bla. Varierat med bl.a, bl.a, bl.a, bl.a, bl.a. Vem vill läsa sådant? Då kan de ju lika gärna köpa Aftonbladets nöjesbilaga.
Jag vet att jag skriver ganska bra under press. Det är väl därför det blir så sporadiska inlägg här på bloggen. Jag har ingen publiceringspress. Nu blev det i alla fall till att sätta fart. En deadline är en deadline. Sådant vill jag inte strula med. Så kom texten, när jag satt i min bästa skrivarposition. På fårskinnet i vilfåtöljen, med fötterna på fotpallen och med datorn i mitt knä. Måste jag välja en position där jag trivs bäst, så kommer jag att få stora problem att välja mellan den skrivarpositionen och den då jag har placerat mig själv i kajaken. Varför skrev jag kajak? Nästa text med deadline kommer att handla om att bli buren. Då ska Lisa få flyta med bland raderna. Det är i april och då måste jag ha gjort premiärturen. Snacka om att få sitta ordlös, stilla och utan krav. Psalm 522 saknar en vers. Kajakversen. På återseende med ett leende!
PS. En mycket lugn helg har det varit hittills och jag tror att den kommer att avslutas med lugna förtecken. Jag, Mr T och Millie är bjudna till dottern och hennes pojkvän på eftermiddagsfika. Det ska bli mysigt. Helgen inleddes förresten med en helt fantastisk konsert i fredags kväll. Nästintill fullsatt och vackra örhängen rent musikaliskt rakt igenom. Beethoven, Tjajkovskij och Sibelius. Visst, var det trist att ett instrument i träblåset lät som häcken i inledningen av Beethoven och det hade enligt min åsikt räckt med en sats i Tjajkovskijs violinkonsert, men temat i den är förvisso så vackert att det kanske skulle ha varit en sats till? Höjdpunkten för min del kom i Sibelius andra symfoni. När jag hör sådan musik, då skulle jag kunna gå in i himlen och känna mig nöjd och tacksam för allt som varit. Jag känner mig färdig på något vis. Fast då hade jag ju missat ölprovningen som jag hade ordnat för mig och Mr T vid hemkomst och då tänkte jag i mitt stilla sinne: Gud ursäktar nog om jag sitter här i hans tystnad, ordlös, stilla och utan krav ett tag till. På jorden alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar