Natur och kungligheter i högtidsdräkt

Jag minns så väl den här lördagen för trettiofyra år sedan. Jag var elva år och på förmiddagen var jag ute och cyklade. Några gator bort från villakvarteret träffade jag på en jämnårig grabb som gick i min parallellklass. Rickard. Vi pratade om kungen som skulle gifta sig samma eftermiddag. Med Silvia. Jag kollade klockan. Jag ville komma hem i tid för att hinna äta lunch och för att sedan bänka mig vid TV:n. Det var en självklarhet att ta del av denna mediaupplevelse. Jag minns att jag blev förvånad att det var inte lika självklart för Rickard. Han skulle nog spela fotboll med några kompisar. Det kändes som landsförräderi i mina ögon. Spela fotboll kunde han väl göra alla andra dagar på året? Detta var före videons intåg i det svenska folkhemmet. Detta var före SVTPlay och cyberspacetiden. Detta inträffade på den tiden när människan levde mer här och nu. I alla fall vad det gällde TV-tablån.

Jag tror det var där och då jag bestämde mig för att det kunde aldrig bli Rickard och jag. Även om det var han som gav mig min första puss när vi gick i sex-års. Han hade mörkt lockigt hår och mörka ögon. Söt. Sockersöt som Peter Jöback. Han tänkte alltså utan att blinka skippa kungabröllopet och spela fotboll istället. Jag har ingen aning om vad Richard gör idag. Han har antagligen inte tittat på kronprinsessbröllopet. Inte när det finns alternativ som fotbolls-VM på andra kanaler. För mig var det som att se en saga och lite är det väl min syn på monarkin fortfarande. Det är en saga. Lika vacker och tårframkallande som Askungen och Snövit.

Nu börjar det dra ihop sig till vigselakten och jag väntar hem Mr T. Han har bidragit med sitt basunspel vid festligheterna i Ockelbo. Brudgummens hembygd. Gävle symfoniorkester har gett en konsert i kyrkan i Ockelbo. Den direktsändes i radions P4 och det lät riktigt bra. Jag satt ute i en vilstol och tänkte få en timmas avkoppling. I andra låten så drog grannen igång handjagaren. Han var inte medveten om att det var live-konsert med kärlekstema och utan att vara alltför kritisk, så kom han i otakt ett flertal gånger. Några minuter senare kom hans hustru för att göra efterputsningen med grästrimmern. Det var som humlans flykt upphöjt i tusen. Jag satt kvar och drog på läpparna. Skulle någon flytta på sig var det ju jag. Grannarna kan knappast klippa sin gräsmatta inomhus. Jag hade dessutom en bärbar radio. Ingen tvekan vem som hade det lättaste valet. Jag satt kvar. Jag höjde volymen ett snäpp.

Det var en otroligt bra konsert. Det borde rendera i massor turnéjobb för orkestern. Kyrkoherden höll ett kort tal och det gjorde han med den äran. Något bland det bästa jag har hört i media under den här bröllopscirkusen. För visst har det varit ett enormt ståhej? Visst, det är inte varje dag som det anordnas kungabröllop i vårt land och det är väl tur med tanke på budgeten. Trots allt fejande och grejande så kommer det att vara de minuter vid vigselakten och eventuella tal vid festen som kommer att sätta sig kvar i folkets tårkanaler framöver. Jag kommer att bänka mig vid TV:n och följa skådespelet. För på många sätt är detta en saga, som är långt ifrån den verklighet vi lever i idag.

Jag har fått ställa in en dejt idag. Föremålet för dejten var inte underrättad om att det fanns en dejt, men jag hade siktet inställt på Eldemann. Han har live-sänt från Ockelbo idag och jag fick lösa det på hemmaplan. Jag har nämligen blivit förkylningsdäckad. Jag kan nästan säga att det kom som en blixt från en klar himmel. Först kände jag mig trött... efter förra helgens mastodontfirande. Sedan kände jag mig återhämtad och nästintill pigg. Så plötsligt, dunderförkyld. Från noll till hundra på någon enstaka timme. Jag har sällan blivit förkyld så snabbt. Jag vet inte om det finns någon ruta i Guiness Rekordbok för denna bedrift?

I och med sluttonen i Ockelbo kyrka så fick Mr T semester och det ska vi uppmärksamma med smörgåstårta framåt kvällningen. Jag har även bakat en morotskaka med den där ruskigt smaskiga philadelfiaoströran på topp. Det receptet gjorde jag för första gången på konungens femtioårsdag nittonhundranittiosex och då var det nytt och på modet. Så nu får det bli en upprepning på det kungliga firandet. De vill ju gärna vara miljömedvetna och jordnära och då är väl morötter på sin plats? Framåt nattkröken kan det bli jordgubbar och rosévin om så önskas. Mr T har semester och då kan kungafirandet få följa med i bara farten. Flagga på bordet ute på altanen. Flagga på matbordet inomhus. Jag har färgglad kjol men den följer inte klädkoden för kungligt bröllop då högtidsdräkt är påbjuden. Det får bli TV-soffan även i år. Där ligger jag kungligt! På återseende med ett leende!

PS. Jag har fått en ny flik på bloggen. Design. Min bloggsida har haft detta utseende sedan oktober tjugohundrasju, så det kanske är dags för lite förändring? Jag filurar vidare och under tiden kurerar jag min galopperande förkylning. Dags också för att göra min sommarlista, alltså minsta-möjliga-krav-lista på saker som jag vill få ut av min semester. För nu är det nedräkning. Fyra arbetsdagar kvar och jag längtar!

Student 2010 och fem tårtdagar på raken

Sällan har jag väl varit så trött efter en veckas ledighet som jag är efter denna. Igår reste några av mina kollegor iväg på konfirmationsläger. För min del känns det som om jag precis har kommit hem från ett. Ifjol var jag med på konfirmationslägret och det är en stor saknad att jag detta år inte satt med på bussen. Men hur skulle det ha gått till? Det är inte det lättaste att klämma in ett konfaläger mitt i studentfirande och i min brors femtioårsfirande. Jag trodde jag var tillräckligt erfaren och vis efter studentfirandet för två år sedan och att det då kändes otroligt smart att vara ledig veckan före för att i lugn och ro få saker och ting under kontroll. Då var det också rekreationsvecka efter en lång och slitsam köksrenovering. Sonens student blev en fin och härlig dag att minnas, så vi lutade oss lite tillbaka på minnet av denna. Fast med facit i hand från årets alla happenings, så skulle jag behöva vara ledig en vecka till. För återhämtning.

I början av ledigheten så lades planerandet och vi skrev en lång att-göra-lista. Efterhand så har vi strykit, men det har i samma andetag lagts till. Så det har känts som om listan har varit konstant lika lång under hela veckan. Det mesta är så ruskigt roligt, men ändå blandas det upp med oro. Mycket för sådant som vi inte kan påverka, till exempel vädret. Men även om vi inte kan påverka att det regnar hela studentdagen, så måste det praktiska ordnas för att hantera regnet. Så det blev ytterligare saker att skriva på listan. Jag skulle egentligen kunna blogga helt och hållet om hur rolig studentdagen var. Att få se sin älskade dotter komma ut i studentmössan, klädd i fin klänning, läcker kavaj och fräcka skor. Det är lycka att se henne där, den sötaste av alla, uppvaktas med blommor och andra roligheter som hängs runt halsen. Skylten, med påminnelsen om att den nu så stora och stiliga studentskan en gång har varit en liten kicka, som då inte hade en tanke på att livet skulle kunna innehålla en så rolig dag.

För är det något som vår dotter har haft under den gångna veckan, så är det roligt. Alla upptåg med brännbollsturnering och utklädnad, grillning och roliga aktiviteter med klassen, mingel med alla avgångsklasser på stan och som pricken över i:et en alldeles sanslöst rolig studentexamensdag. Jag tror att det blir oförglömligt. Jag och Mr T har jobbat extra som nattaxicxhaffisar i veckan för Gävles bussbolag körde vanlig kvällstidtabell och då slutar bussen till Hille gå klockan tjugo över elva. Då har studentglädjen nästan inte hunnit starta. Så tröttheten som nu närmar sig ett stadie av utmattning beror helt och hållet på att vi i fem av sju nätter har lagt oss någon gång mellan två och tre på natten och att vi därefter inte har tagit de längsta sovmorgonspassen i världen.

I planeringsstadiet var vi dock ganska softa och chillade mycket som ungdomarna skulle ha uttryckt det. Satt i trädgården och fikade. Njöt av solsken och bokläsning. Det går inte att laga mat hur långt i förväg som helst. Det går inte att inhandla färskvaror hur långt i förväg som helst. Det går inte att städa hur långt i förväg som helst. Så Mr T och jag roade oss med att städa ur bilarna och tvätta dem. Den kvällen var det ruskigt nära att Mr T fick solsting. För jag hade hunnit fixa hans sommarfrisyr också och även om det inte var fullt solsken, så var det tillräckligt för att solbränna hjässan.

I torsdags hade vi nog vår mest intensiva dag. Då fixade vi mat, iordningställde partytält och fixade inomhus. Plockade blommor och björkris. Tog emot långväga gäster och ordnade sängplatser för dem. Dessutom var vi hela eftermiddagen och halva kvällen på goda vänners studentmottagning. Solen gassade och buffématen smakade ljuvligt. I bakhuvudet fanns hela tiden vår egen mottagning och vetskapen om hur mycket som återstod att fixa vid hemkomst.

Det blev ett ordentligt väderomslag från torsdag till fredag. Det kunde ändå inte knäcka festglädjen. Allt löpte på och många gäster kom. Mr T höll ett underbart tal till sin dotter och maten räckte och blev över. Lite senare på kvällen fick vi glädjen att ta emot hela klassen som kom på lastbilsflaket och är det något som jag kommer att minnas så är det glädjen då de var här. Vilket underbart gäng! De stannade nästan i två timmar och det var mycket roligt som hann hända under den tiden. Det blev otroligt tyst och tomt efter dem.

När dottern ringde hem mitt i natten och undrade om vi kunde komma och hämta henne, så blev jag rädd. Hon grät nämligen. Men, vad har hänt? Det är så tråkigt att sluta... Det har varit en helt underbar klass. Jag passade mig för att säga: Åh, var det inget annat. Jag blev rädd att det verkligen hade hänt något. Utan jag förstod och uppmuntrade att försöka hålla kontakten. Att träffas igen och glädjas över alla fina vänner som har blivit sammansvetsade. När jag kom med bilen så stod en ungdomshop mitt i vägen och höll om varandra i en enda stor kramring. Det kändes fint att det inte var fyllan som hade fått ta överhanden, utan det var glädjen som hand i hand gick med saknaden.

Det fanns ingen tid för att låta tröttheten gå hand i hand med sömnen. Lördag morgon, alltså igår, fast det känns som för en månad sedan, så steg vi upp i sällskap med tuppen. Bara att ställa om siktet. Nu var studentfirandet över och raskt in i nästa firande. Jag har bara en bror och han fyller bara femtio år en gång. Så färden ställdes söderöver, närmare bestämt till Peking. Sveriges Peking, Norrköping. Nåja, inte inne i självaste stan, utan vid Stegeborg, ute vid havet. På vägen ner så släppte vi av dottern och hennes vän i storstaden Stockholm. För dem väntade en av sommarens höjdpunkter. Konsert med Kiss på Stadion på kvällen. Mr T och jag körde racet fullt ut och agerade taxiservice mellan huvudstaden och metropolen Hille på lördagsnatten.

Vi skulle ha kunnat spela huvudrollerna i Vägverkets video: Håll dig vaken vid ratten! Vi stannade och tog pauser. Sprang runt bilen. Gjorde step-ups på murar. Drack kaffe. Lyssnade på musik med volymen på max. Sjöng med i Ledin-låtar. Drog ner rutorna så det blev korsdrag. Löste melodikrysset och pratade oavbrutet. Oavbrutet ville tröttheten ta överhanden, men nej, vi tänkte inte ställa till med dumheter bara för att student och femtioårsfirande råkade sammanfalla på årets största firarhelg. Utanför Stadion på nattkröken så la vi ner framsätena och tog varsin kudde och det dröjde inte många sekunder förrän vi båda två snusade gott. Vi väcktes med en knall som fick oss att tro att tredje världskriget hade brutit ut utanför KTH. Men det visade sig vara Kiss avslutningsfyrverkeri och det är klart... om trettiotvåtusen människor betalar sexhundra kronor var, så finns det några slantar över att skjuta upp några pjäser värda namnet. Tusan vad det dundrade. Dessa knallar höll oss vakna ända hem till sängen i Hille.

Sällan har jag längtat efter min säng som denna natt. Så blir det när trötthet och förnöjsamhet går hand i hand. Tack till alla som gjorde studentdagen till vad den blev. Ett minne för livet, för dottern och oss övriga i familjen. Sjungom studentens lyckliga dar och nätter, låtom oss fröjdas gäspande i ungdomens vår. Än klappar hjärtat med friska slag och regnet friskar i och den ljusnande framtid och besök på AF är vår. Inga stormar än i våra sinnen bo, tjoho. Hoppet är vår vän och hela klassen och vi dess löften tro, i alla fall just nu. Där de härliga lagrarna gro, vad tusan betyder det? Där de härliga lagrarna gro, har vi inte lärt oss någonting under tolv år? HURRA!På återseende med ett leende!

PS. Det är i år tjugosex år sedan jag tog studenten. Det var fredagen den åttonde juni. Jo, jag var trött då också. Varför? Det är preskriberat vid det här laget.

Flaggans dresskod:Gult: NCS 0580-Y10R, Blått: NCS 4055-R95B

Den svenska flaggan vajar på flaggstången i kvarteret. Syrenerna har slagit ut och doftar förföriskt. Jag och dottern har varit på nationaldagskonsert med Gävle Symfoniorkester i det vackra konserthuset här i Gävle och jag måste säga att det är stämning på hög nivå att stå upp och klämma in i vår nationalsång och vara uppbackad av en hel orkester. Dessförinnan hade vi fått avnjuta Förklädd Gud, som jag tycker är ett fantastiskt stycke på många sätt och med en otroligt vackra textavsnitt som först reciteras och sedan sjungs av en stor kör.

Nu sitter jag alltså här och känner mig förnöjsam, långt in i den svenska själen. För stunden kan jag inte komma på något som är värt att klaga på, även om det vore på sin plats att göra det på självaste nationaldagen. För är det något som är typiskt svenskt, så är det väl ändå klagandet? Vi klagar på vädret, vi klagar på skolmaten, vi klagar på tomgångskörning i kvarteret, vi klagar på kommunledningar och vi klagar på akutmottagningar. Självklart är många klagomål befogade, men minst lika många är obefogade. Jag tror att det kan bero på att vi lever i en väldigt snäv och bortskämd värld. Vi har för få perspektiv på andra människors situation och så har vi blivit mer och mer egotrippade. Det är idag viktigast att tillfredsställa våra egna behov. När det inte lyckas till hundra procent, så klagar vi. Tänk om vi kunde klämma in en reflektion då och då på hur andra människors världsbild fungerar. De som har många års sjukdom att tampas med. De som sitter i husarrest för sin politiska åsikt. De som inte har rent vatten eller mat för dagen. De som har sett alla sina tillhörigheter brinna upp. De som har förlorat en närstående.

Vi tog en tidig morgonpromenad idag och det är svårt att klaga när jag ser hur naturen har rustat sig för sommar. Så många fantastiska nyanser av grönt och den enklaste sommarblomman är i sin enkelhet så storslagen. Visst, det finns myggor och pollen och det är inte trevligt med bett som kliar och allergi som retar kroppens alla slemhinnor, men vi lever i ett land där det mesta av detta kan avhjälpas. Just vid den här tiden på året så fäller tallarna från skogen utanför vår tomt sitt gula mjöl och det är ett säkert tecken på sommar när vi måste torka, torka, torka. Men vi lever med en altanutsikt som är lugnande och fridfull och vi kan följa hur blåbärsriset utvecklas och snart vankas det blåbärspaj. Vi har de viktiga ingredienserna två meter från gräsmattan. Visst, om jag letar riktigt djupt, så finns det att klaga på. Jag har inte obegränsat med pengar, men jag har obegränsat med blåbär. Vem har bestämt vad som ska vara mest värdefullt?

Ett annat sommartecken är grillen. Den är nu framplockad och använd till allas glädje. Grillar har blivit en vetenskap som med så mycket annat. För några verkar det som om största bästa grillen är garanti för en lyckad fest. För min del handlar det mer om resultatet och då är det råvaran och grillskickligheten som räknas. Mr T gör om och om igen strålande insatser för grillkonsten. Grannen har den mest oansenliga grill man kan tänka sig, men i det hushållet grillas det på bredden, längden, höjden och på djupet. Det luktar gott och härligt. Stenåldersmänniskor hade inga flashiga grillar, men grillade gjorde de säkert dagligen. Jag tror att grilltrenden följer livet för övrigt. Det ytliga har blivit viktigare än insidan. Det viktigaste är hur det ser ut. Viktigare än hur det är.

En av sommarens fröjder är att cykla bort till Wennbergs handelsträdgård och ögonfröjdas lite. Det gjorde Mr T och jag idag. Pakethållare och cykelkorg fylldes med vackra blomster. Det är så underbart att få jobba med jord och liv i form av växtlighet. Den stolta rödvita dahlian, den skira vita lobelian, den stiliga pelargonen. Jag har absolut inte gröna fingrar, men jag har glada fingrar när det gäller att hjälpa sommaren på traven.

Tyvärr så jobbade Mr T igår med repetitioner inför dagens nationaldagskonsert. Jag fick därför lägga mina pannrynkor i djupa veck och spetsa öronen för oss båda, då det gällde att lösa melodikrysset. Nästa lördag kan det hända att jag följer det live i Ockelbo. Mr Eldemann kommer dit i anslutning till kungabröllopet och alla festligheter som då går av stapeln i det lilla samhället fem mil norr om Gävle. Ska det vara något som drar mig till Ockelbo en sommarlördag, så ska det nog vara i klass med Eldemann eller för all del Gävle Symfoniorkester. De ska spela kärleksmusik i kyrkan och det tror jag kan bli riktigt fint.

Den gångna veckan har varit fylld av arbete av olika slag, men jag har ändå sommarnjutit. Jag har faktiskt ansträngt mig för att inte missa den snabba rusch som naturen nu gör. Promenader, cykelturer och trädgårdsvistelser i den mån arbetstider har medgett. Mr T och dottern har varit sommarförkylda. En envist fasthängande förkylning som verkar trivas gott i deras sällskap. Jag kan förstå förkylningen, jag trivs också gott i deras sällskap. Syrendoften har fått sällskap av den goda doften från nykokad rabarberkräm. Svårslaget. Jag kan för stunden inte komma på något som är så förknippat med sommar som rabarber i kräm, paj eller saft. Det ska dock intagas med måtta, eftersom oxalsyran i rabarben kan skada njurarna. Så rabarber och klagan får sorteras in under samma kategori. Avdelningen för sådant som ska användas med måtta. För övrigt lever vi fullt ut och låter själen glädja sig vid att nu är det sommar. På återseende med ett leende!

PS. I dagarna har tusentals ton granulat anlänt till Hille och dess idrottsplats. Nu sätter förberedelserna igång för att lägga konstgräns. Hille IF har fått ärva Gefle IF:s gamla matta och det blir ett tillskott för kommande träningspass i den breda ungdomssatsningen. Gnosjöandan, Ockelboandan... Har vi månne en Hille-anda på G? G som i granulat och galenskap. Det senare ska jag ägna mig åt i veckan som kommer. Kompledighet för förberedelser inför dotterns student. Helt galet bara det att hon är så stor att hon nu ska ta studenten. Om det är något jag ska klaga på så är det att tiden går för fort. Vart har nitton år tagit vägen? Jag ska ställa mig vid klagomuren en stund tror jag.

Sassa BRASSa mandelmassa

Det finns tillfällen i livet som jag säger ja, men när almanackan visar nej. Egentligen ett ganska klart och tydligt nej. Skrivet med versaler: NEJ! Ändå säger jag ja och får våndas en aning. Så har det varit i helgen. Våndan bestod helt och hållet på tidsbrist. För hela mitt väsen och framförallt mitt hjärta ropade ja. Med versaler: JA! Jag fick för en tid sedan förfrågan om jag kunde ställa upp som konferencier vid en brasskonsert i Borlänge. Jag kan säga att det var ytterst smickrande att bli efterfrågad igen, för dörren kunde ha varit stängd för alltid. Jag var nämligen konferencier för samma brassband, när de gjorde en välgörenhetskonsert i Linköping för drygt ett år sedan.

Jag gjorde en ny upptäckt hos mig själv vid det tillfället. Jag älskar konferenciersskapet. Sällan har jag haft så roligt och njutit så mycket av de cirka två timmar som konserten pågick. Inte för att jag hade ett uppdämt behov av att synas på scen, utan för att hela konceptet var helt enkelt min grej. Visst, det kanske är så som med fotbollsdomare att de får ofta den karriären för att de inte håller på någon högre nivå som fotbollsspelare. Jag skaffade mig aldrig någon karriär på althorn. Jag hade aldrig den ambitionen, mina läppar ville inte skaffa sig den ambisen som krävdes och jag ville inte räkna de svarta pluttarna som lite mer professionellt kallas för noter. Ambis har förresten, om vi ska fortsätta den professionella nivån, att göra med den vältränade muskelaturen i läpparna som brassmusiker har. Ambisen är för dem, vad syreupptagningsförmågan är hos skidåkare. Livsviktig och avgörande för hur hög professionell nivå de kan hålla. Lite internt och utan att ropa det högt ut över hela världen, så kan jag påstå att brassmusikers läppar håller även hög klass när det gäller kyssar. Prova gärna någon gång. Dock inte på Mr T.

Så när jag inte tänkte bli professionell brassmusiker, så återstår alltså konferenciersskapet och det glädjer mig. Jag svarade ja. Utan att tveka. Tidsbristen har jag fått deala med i efterhand. Det krävs en del förberedelser. Något vettigt att fylla ut mellanrummen med och ge musikerna en vettig chans att återhämta sig och få ner adrenalinet och pulsen. Ganska snabbt bestämde jag mig för att kombinera musiken och fotbollen. Konserten framfördes som ett komplement till den stora Eurovisionsschlagerfestivalen som gick av stapeln i Oslo. Vad det gäller fotbollen så ligger den mig och min familj varmt om hjärtat. Vårt veckoschema skulle gapa skapligt tomt om det inte fanns en rund tingest att jaga. Dessutom är det snart fotbolls-VM i Sydafrika. Jag tycker att kopplingen är glasklar. Det gällde bara att övertyga alla andra om det också.

Jag vet inte om jag har lyckats. Det blev i alla fall en väldigt glad och positiv tillställning och jag är förälskad. I hela Östgöta brass. De är ett härligt gäng, med en stor portion humor och värme. Detta är uppblandat med en klar och tydlig målsättning. De sprider budskapet om Gud och hans vilja för oss människor. De gör det seriöst och med tyngd. De känns stabila och inte något glidargäng. Ett otroligt fint gäng att få samarbeta med. Trots att det nu hade gått ett drygt år sedan vi möttes i den här konstellationen, så var det direkt som att komma hem och träffa de allra käraste. Många kramar, skratt och leenden. En och annan ryggdunk.

Jag behövde bara koncentrera mig på konferenciersskapet. Musiken hade dirigenten och brassbandet full koll på. Jag körde temat fullt ut och klädde mig därför i Hille IF:s matchställ. Vadan detta? Så här ser jag på den saken. Jag hade helst velat ha Östers IF:s matchställ, det röd-blåa, men eftersom vi för dagen befann oss i Borlänge med det välkända fotbollslaget Brage, så fegade jag ur i sista minuten. Brage slog nämligen Öster på Domnarvsvallen för en tid sedan. Det är bara idioter som skulle gå in i lejonkulan klädd i röd-blått och trigga igång Brage-klacken igen. Jag valde därför det neutrala Hille. Gult och svart är dessutom en snygg och trevlig kombination.

Jaså, du tänkte inte just på lagtillhörigheten? Utan varför jag överhuvudtaget valde fotbollsutstyrsel? Så pass. Det beror nog på att jag har tröttnat på konventioner. Att det måste vara precis på ett visst sätt för att det ska vara som det alltid har varit. Jag har sedan länge bränt syndakatalogen om det nu har funnits någon eller om den bara är en myt för att få in fritt tänkande människor i en och samma fålla. Det står mig upp i halsen att bara för att vi tror på Gud så ska vi vara precis likadana. Hade Gud haft den planen för oss människor hade han säkert skapat oss likadana på en gång. Som marionetter. Jag har dessutom genom åren kommit fram till den slutsatsen att folk blir mer vakna och lyhörda när det oväntade sker. Vi människor mår bra av lite upptåg och galenskap. Ska jag vara riktigt ärlig så är fotbollsklädseln en bland de bästa klädslar jag någonsin har haft på en musikgudstjänst. Svalt och med ett material som både svalkar och värmer.

Jag har ett föredöme när det gäller att tänka fritt och det är Frälsningsarméns grundare William Booth. Han bar på en stark vision och på en tydlig kallelse från Gud. Att nå det mål som han kände att Gud hade lagt på hans ansvar och på hans hjärta, så använde han sig av metoder som inte var stöpta i någon kyrklig mall. Han levde mycket bland människor och lärde sig vad de tyckte om och vad de attraherades av. Detta tog han till sig och använde i sin kamp för människors räddning. Utan att för den skull göra avkall på budskapet. Han var rak och tydlig, även till sina närmaste. Människor kom till frälsning och upptäckte Guds kärlek. På ett annorlunda sätt, men är verkligen sättet det viktigaste? Eller kan vi enas om att det är viktigast att hindren mellan Gud och oss människor försvinner? Tyvärr har Frälsningsarmén tappat mycket av sin grundidé och därför ser det ut som det gör idag i soldatleden. Jag tänker inte kasta sten när jag sitter i glashus och därför vill jag vara noga med att poängtera att detta gäller hela kristenheten. Vi har fått ett pund att förvalta och många gånger sköter vi förvaltarskapet fruktansvärt illa.

Nu kanske någon vill dra detta till sin spets och lika noga poängtera att människor inte räddas genom att jag klär mig i Hille IF:s matchställ. Det är helt sant. Men Gud har gett oss humor. Hade han velat att vi skulle vara humorbefriade, så hade han skapat oss sådana. Vi har fått så många gåvor, talanger och möjligheter av vår Skapare. Varför använder vi dem inte? Han har gett oss full frihet. Varför lever vi inte i den friheten? Varför har det blivit viktigare att påpeka kjollängd och tatuerad hud, än att Gud vill ge oss liv i överflöd? Jag har aldrig förstått varför människor måste bli dönickar, nuckor, paragrafryttare och bittra bara för att de blir kristna? Den som kan peka på det bibelordet där det klart och tydligt står skrivet att nu ska du sluta leva ett glatt och härligt liv och bli kristen istället, får gärna skicka en kommentar till dagens inlägg. Så det kan faktiskt vara så att matchstället är en tydlig tyst protest att inte bli stöpt i tristessens mundering. Jag älskar fotboll och jag älskar Gud. Det ena utesluter inte det andra.

Jag blåste igång hela musikmatchen med visselpipan. Förra gången tog jag en ton på althornet, men jag har insett min begränsning på det området. Kaptensbindel utdelades till förstakornettisten och brassbandets presenterades med bilden av en laguppställning på fotbollsplan. Dirigenten blev därför dagens coach. Jag själv satte mig på bänken och avvaktade tillfällena då det fanns en plats för mig. Appellen gick i fotbollens tecken, med det fantastiska budskapet om att vi är frälsta av nåd, genom tro, inte av oss själva. Det är Guds gåva. Vi var lite vågade och drog igång Vågen och istället för ett långt kollekttal så ropade vi: Hela Hallen (klapp, klapp, klapp)! Detta var en glädjens dag för gammal och ung och jag gladdes med den unga lokala sångsolisten som fick härliga ovationer efter varje framförd sång. Hon kommer att gå långt och är dessutom den enda som har fått se min tatuering på ankeln. Uppe på Frälsningsarméns plattform. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det Mors Dag och jag kan inte avsluta blogginlägget med annat än att hissa flaggan för min mamma, som är den absolut bästa mamman jag kunde ha fått. Jag skänker också tacksamma kramar till mina egna barn som vid min hemkomst mötte mig med kram och uppvaktning. I dessa stunder så vet jag varför jag står i Hilles matchställ på en musikgudstjänst. Jag lever ett lyckligt liv. Låt mig göra andra lyckliga. På mitt sätt. För Guds skull.

I kyrkan är det klackarna både i golv och tak

Jag befinner mig precis någonstans mitt emellan nu. Jag landar i tillvaron från en trevlig happening igår kväll. Det bästa av allt var att ingen gav mig bloggningsförbud och inte heller bloggningsrestriktioner, så det är bäst att jag skyndar mig. Det vore trist om någon av kollegorna vaknade upp till den här dagen med ett pling i skallen som säger: Visst ja, detta vill jag inte läsa om på bloggen. Bäst att jag ringer på en gång. Jag borde kanske säkra med att dra ur telefonjacken och slå av mobilerna? Ingen ingående telefontrafik den närmaste stunden. Bara utgående tokighetstrafik. För visst finns det att blogga om. Vi hade personalfest på kyrkan igår kväll.

Om det nu är så att jag befinner mig mitt emellan, så undrar kanske någon vad det är som väntar runt hörnet. Jag och Mr T ska snart bege oss västerut. Till Borlänge närmare bestämt. För alla utländska läsare borde det gå att översätta till Liveverylong. Det är i alla fall det som jag har skrivit på den tröja som jag tänker lämna över till välkomstkommittén i Borlänge. In Liveverylong. Ostgota brass on tour. Twentyten May Twentynine. Krävs kanske en översättning åt andra hållet? I Borlänge. Östgöta brass på turné. 2010 Maj 29.

Så här mitt emellan, så funderar jag mest över hur jag ska få ner mina linedancetrötta fötter i ett par fotbollsskor. Jag som inte har någon som helst vana att gå eller springa i ett par sådana. Jag har nästan aldrig ägt ett par egna fotbollsskor, utan dessa som jag ska gå i under eftermiddagen har jag fått ärva av min son. De är i skick som nya, eftersom det var under den perioden i livet som hans fötter växte från storlek trettioåtta till fyrtio över en natt. Jag undrar hur många skor, kängor, skridskor, fotbollsskor, joggingskor och andra skodon som under en barndom helt plötsligt blir för trånga? Jag har inte hållit räkningen, så jag vet inte hur många vi har skänkt, sålt eller låtit gå i arv, men det blir en del. Jag tyckte att jag med all rätt kunde norpa undan ett par fotbollsdosor av märket Umbro.

Jag borde kanske dementera direkt att jag har inte skrivit under något damfotbollskontrakt. Inte något herrfotbollskontrakt heller för den delen. Jag har bara tackat ja muntligt till att vara konferencier vid en brasskonsert i Borlänge ikväll. Varför jag ska gå i fotbollsskor får jag nog återkomma till. Det kan, mot förmodan, vara någon som läser bloggen innan konsertstart och jag vill inte skrämma iväg någon. Varken i publiken eller av de medverkande. Hemska tanke, tänk om jag blir avstängd på förhand. Jag återkommer om hur konferenciersskapet fortlöpte. När jag vet lite mer. Det som är så bra med att vara i mellanläget är att jag redan nu vet lite mer om personalfesten igår. Håll i er. Nu är avslöjandets minut inne.

S:t Ansgars Hus samlingslokal var för kvällen omstylad till en saloon. Jag kan säga att det saknades inte en pinal för att få igång den rätta saloonkänslan. Vagnshjulen var där, käpphästen, sadlar, oljepresenningar, bardisken, lassot, oljelamporna, ölen och tilltugget. En efter en anlände cowboys och cowgirls till Holy Trinity Saloon och jo, en söt indianflicka också. Hon fick för kvällen ett nytt namn: Det lilla molnet. Jag tycker nog, med tanke på hennes personlighet att hon skulle få heta Den stora solen, men det kanske bara är hövdingar som får kallas så. Jag är inte så bra på indiannamn. Det var jeans, boots, scarfs och rutiga skjortor både högt och lågt. Cowboyhattar och västar. Själv hade jag säkrat med ett munspel i bakfickan. Det är western för mig. Jag tänkte att ifall någon tänder en lägereld framåt småtimmarna, då ska jag dra några trevliga in- och utblås i spelet. Det blev ingen lägereld, så jag pustade bara ut och drog efter andan några gånger. Det blev nämligen en och annan linedancesväng. Ska sanningen fram så slog det gnistor på dansgolvet och arbetslagets kroppar eldades igång. Det var riktigt härligt!

Från att ha varit en glad amatör till att dra några linor på linedancegolvet, så avancerade jag till att bli uppvisningsdansare igårkväll. Hur gick det till? Mr T, jag, en arbetskamrat tillika linedanceälskare och hans fruga fick äran att tillsammans med vår älskade linedancekursledare köra två uppvisningsdanser i full fart. Tjohej så roligt och svettigt det var. Sedan var det dags för instruktören att dra upp alla kollegorna på dansgolvet och vi tog oss igenom två nya danser innan det var dags för mat. Jag måste säga att det fanns så mycket talang i den här gruppen. Det såg så proffsigt ut och det borde läggas ut en film på youtube snarast. Problemet är bara att det finns nog inte någon film att lägga ut. Alla var fullt upptagna med att gå två steg framåt och fyra steg bakåt och höja knäna och byta håll. De som gav upp först... så väntat... var musikerna. De som har som sitt arbete att hålla takten, hade inte uthålligheten att försöka hitta den i sina egna kroppar. Jag trodde faktiskt att de skulle bli lite inspirerade av Mr T och ha honom som föredöme och som motargument. En musiker kan faktiskt dansa. Till och med i uppvisning.

Så musikerna stod längs väggarna som några utställningsföremål. Ungefär som rangliga, finniga tonåringar på en skoldans, som är mer intresserade av vad som kan ätas än att dansa. Det skulle vara intressant att göra en forskning på musiker och deras danssteg. Vad är det som jobbas bort i rytmiken under det att de studerar rytmik, för att sedan kunna utföra den professionellt? Buffén dukades in på ett långbord. En välbehövlig paus för alla svettiga dansare och till lättnad för alla icke-dansande musiker. Detta var inte vilken buffé som helst. Detta var en western-buffé värd namnet. Det saloonska intrycket med mingelstunden i början, i-rad-dansandet till countrymusiken och så grillade majskolvar, spareribs, potatishalvor, kycklingklubbor och annat smaskigt på det... Festkommittén låg bra till efter bara ett par timmar.

Mr T och jag hade dessutom satsat på några amerikanska ölsorter, där allt från namn till etiketter påminde om det hårda cowboylivet. Intressant att en av styrÖLsemedlemmarna, som var närvarande, också hade jobbat lite extra för att få till några goda sorter. StyrÖLsen präglar verkligen livet utanför sammanträdesrummet. Sammankallande tycker att starkölen på Finlandsfärjan har blivit slätstruken, jag klagar på lättölen på lunchen och tycker att den är avslagen och blaskig, ordföranden tycker att vi måste ha AU titt som tätt. Det känns som om vi mer och mer närmar oss en livsstil. Därför lät vi varandra provsmaka.

Jag blev så där pösmätt, så jag inte riktigt förstod hur jag skulle kunna fortsätta att dra linor på linedancegolvet. Men när jag tittade mig omkring och lystrade till kollegornas mättnadslustar, så förstod jag att jag var i gott pösigt sällskap. Sedan fanns det inte tid för några funderingar längre, för på festkommitténs program stod det LEKAR! Inte vet jag hur det gick till, men jag klarade att lägga en krona på armbågen och sen snabbt dra armen och fånga kronan i luften. Den leken ska jag tydligen vara lite öligt avtrubbad och westernmatspäsig för att klara av. Tror aldrig att jag hade fixat det en vardagsförmiddag på jobbet. Igår kväll klarade jag två av två möjliga. Jag imponerade på mig själv om inte annat. Likaså att snärta till en tändsticksask på bardisken så att den flyger upp i luften och innan den landar så ska den fångas i den hand som tidigare snärtade till den. I detta moment klarade jag en av två möjliga. Halvimponerad alltså.

I pilkastning och skjuta ner konservburkar så gick det väl hyfsat. Jag förstod egentligen aldrig hur de räknade burknedskjutandet och det tror jag inte de förstod själva heller. Att skjuta konservburkar med tennisbollar på tid har ju mer att göra med hur snabbt vi hämtar in och bygger upp burktornet igen. Egentligen ingen bedrift att skjuta ner alla, utan nästan bättre att häva iväg bollarna och hoppas att bara en burk åker ner. Eller helst ingen. Det skulle ha gått snabbast. Nu är jag ju en sådan där tävlingsnörd som kan vara svår att ha i möblerade rum, så mest förvånad var jag över att jag höll mig så lugn och sansad över dessa något oklara tävlingsregler. Jag gick in för att ha en trevlig kväll och en trevlig kväll fick jag. Mitt bord och tillika mitt lag kom på andra plats av fyra placeringar, så jag tycker nog att vi kan känna oss nöjda med insatsen. Placeringarna tillkännagavs vid kaffet och den fantastiskt goda Hillebrowniesen. Onödigt god. Onödigt stor. Men ljuvlig. Jag mäktade dock inte med att avsmaka kakan som var i form av en westernstövel. Bakad av en präst för kvällen iklädd cowboyboots med sporrar och ett bälte med silverspänne som det säkert gick att spegla sig i. Vi har många gåvor och talanger samlade under samma arbetstak på vår arbetsplats må jag säga. Vem vet, detta kanske var startskottet för kommande linedancemässa i kyrkan? På återseende med ett leende!

PS. Det blev pay-back-time för sonen igårkväll. Han agerade nattaxichaffis och det kändes skönt för mor och far. Som bonus fick han en extrapassagerare som verkade ha varit i slagsmål i en hönsgård, för baksätet var fullt av fjädrar när hon steg ur bilen. Hur det gick till har jag ingen aning om. För något kuddkrig har vi inte haft. Det kan få bli temat för nästa personalfest. Må det inte dröja alltför länge. Fast då ska jag lova mig själv att inte stå upp och sjunga sju verser solo i en cowgirlsång utan ackompanjemang. Fast lite stolt är jag att jag lyckades klämma in ett rim på Holy Trinity Saloon. Det är stipendieklass på sådant.

Idag har vi haft mani på fest!

Pingsthelg och jag kan inte låta bli att tänka på mina teckenspråkslektioner på Polhemsskolan. I avsnittet för tecken om helger och högtider, så hamnade vi så småningom på just pingsten. Jag har för mig att den stod listad i första kolumnen, ganska långt ner. Där stod helgerna som infinner sig under årets första halva. När det gällde att lära ut tecknet för pingst, så krävdes det en förklaring. Något som eleverna kunde hänga upp tecknet på, så att det skulle bli lättare att komma ihåg det. I och för sig, den taktiken hade jag för nästan alla tecken som jag lärde ut. Jag brukade fråga eleverna: Vad tänker ni på när ni hör ordet pingst? Det var väntade och förståeliga svar. Ledighet, sommar, bröllop, fest, firande, god mat.

Självklart hör allt detta ihop med pingsten. Men om det inte hade varit pingst... Hade vi varit lediga då? Hade människor valt att gifta sig då? Hade vi nöjt oss med lite vanlig helgmat om det inte varit pingst? Det är något speciellt med pingst, eftersom dagen före pingstdagen heter pingstafton. Precis som julafton och påskafton är lite extra speciella och inte vanliga vardagar före en röd dag. Låt oss ta fasta på ordet firande. För på sätt och vis så handlar det om ett stort och mäktigt födelsedagskalas. Vem fyller år? Kyrkan! Det är kyrkans födelsedag den här helgen. Det behövs kanske en bakgrund innan vi smäller ihop en gräddtårta och blåser upp ballonger. Det är i senaste laget för att skicka ut inbjudningskort, men om vi hjälps åt så ska vi nog hinna få så många som möjligt med på festen.

Pingst betyder egentligen femtio. Så om några veckor så skulle jag kunna skriva: Grattis på pingstårsdagen brorsan! Hoppas du får en härlig dag! Siffran innebär att det nu har gått femtio dagar sedan påsk. Tiden går. På teckenspråk tecknas pingst med tecknet för röd, pekfingret mot munnen och därefter formas en låga över huvudet med hjälp av pekfinger och tumme. Jag kan minnas elevernas förvånade ansiktsuttryck och jag hade lust att säga att behåll den där mimiken till dess att ni ska teckna ordet förvånad. Men jag lät bli. Jag förstod att det för stunden räckte med att redogöra för pingsten. Så följde alltså en pingstberättelse. Vilket underbart yrke jag har haft. Att på betald arbetstid få berätta om det märkliga äventyret på pingsten. Någon representant från Skolöverstyrelsen var inte där och det var synd, för då hade de fått se hur skolan med bara ett litet tecken i teckenspråket kunde öppna upp för en kunskap och för en förståelse om vårt kristna arv. Det hör till saken att ingen av eleverna avled av denna insikt och de var dessutom så pass förnuftiga och tänkande varelser att de kunde välja om de trodde på det eller inte. Dessutom kunde de sedan teckna pingst och det kan vara användbart om de ska på pingst/bröllop eller jobba på pingst/afton.

När jag ändå är inne på skola, kyrka och tro, så ligger det nära till hands att skriva lite om skolavslutningar, men det kan få bli ett eget blogginlägg lite längre fram. Jag nöjer mig med att skriva att det är fruktansvärt trist att det finns skolledningar som tror att de ska kunna leva sitt liv och kunna tillgodose alla människors uppfattningar och trosinriktningar. Så länge de inte vågar stå för sitt lands kristna arv, så utarmar de myllan som alla de frön ska gro i som skolan är med och sår ut. Det skrämmer mig att dessa skolledare dagligen är i närheten av vår framtid, det viktigaste vi har. Jag kan inte för mitt liv förstå hur en stund i kyrkan skulle kunna fördärva våra barns framtid, när det finns knark, alkohollangning, sexövergrepp och annan skit att ta itu med? Jag är ledsen att säga den chockerande sanningen, men kyrkan har funnits i tvåtusen år. Den kommer att överleva nuvarande skolledningar. Det sitter nämligen inte i kyrkväggarna eller i kyrkbänkarna. Det sitter i tron på en Gud som aldrig sviker. Inte ens när människorna korsfäste hans egen son.

Vad har en röd låga att göra med kyrkans födelsedagsfirande? Är det tårtljusen? Vi backar bandet till det år då Jesus hade dött och uppstått. Han hade dessutom hunnit med färden till himlen. Vi firade nyligen Kristi Himmelfärdsdag. Du vet, då vi fick sovmorgon en alldeles vanlig sketen torsdag. När han lämnade lärjungegänget, så lovade han dem att de inte skulle vara ensamma. De skulle få en hjälpare, nämligen den helige Ande. Jag kan gott tänka mig att det inte var så lätt att få in detta besked i sunt tänkande hjärnor och det är fortfarande inte helt enkelt kan jag säga. Vadå Ande? Det visade sig att det behövdes inte så mycket tänkande. På pingstdagen svepte ett dån in över Jerusalem och en vind tog tag i hela området och där lärjungarna satt i ett hus och försökte hålla uppe livslågan så gott det nu gick efter att Jesus inte hade synts till på länge, så drog Anden in och över allas huvuden tändes en låga. En flammande låga av eld. Nu fanns nog inte ordet coooolt på den tiden, men säkert något liknande. Eller så blev de så paffa att de i sig själva inte kunde säga någonting. Men Anden gav dem förmågan att tala språk de inte hade kunnat tala tidigare. Hade jag varit där, så hade jag kanske talat flytande damin, ett av de många språken som talas i Afrika och i vilket det används speciella klickljud.

Hur som helst, så var detta enormt användbart, eftersom det just vid den här tiden hade samlats mycket folk i Jerusalem och nu kunde de höra berättelsen om Gud och om Jesus på sina egna språk. Detta kanske kan sägas vara det första riktiga inlägget i tolkdebatten? Vikten av att få information och budskap på sitt eget språk. Så att alla förstår. Det här med hänryckning som många pratar om som synonymt med pingsten, har egentligen inte något med pingsten att göra, utan det var diktaren Esaias Tegnér som skrev en dikt om extasen på våren efter en lång vinter. Jag är därför inte helt säker på att lärjungarna var så speciellt exalterade och hänryckta, när de upptäckte att de helt plötsligt, utan tre år på skolbänken, kunde ett nytt språk. Jag tror att de var förvånade och om de hade en tillstymmelse till humor, så tyckte de nog att det var lite ballt. Denna tanke står jag för. Pingstdagen var första dagen som tungotalet visade sig. Det fyllde då en funktion, eftersom budskapet spreds på alla möjliga språk. Det skapade samhörighet. Det skapade en mission. Det skapade en församling. När det däremot skapar utanförskap, inbördes beundran och titta-jag-kan-jag-känsla, då är det något helt annat och långt ifrån Gud och pingstens ord om den helige Ande.

Jag är lite rädd för att dagens Jesusmanifestation i Stockholm har en del inslag av utanförskap, inbördes beundran och titta-jag-är-kristen-jag-känsla. Det blir som en enda stor jättematch där deltagande lag är alla kristna vs alla icke-kristna. Jag är inte så mycket för manifestationer, utan blir mer imponerad av när en kristen människa gör något för en annan människa utan att det behöver stå på löpsedlarna. Jag är alltså inte speciellt imponerad av dessa stora fadderbarnsgalor där artister i TV-rutan talar om att de har ett fadderbarn. Det är säkert många som har både ett, två och kanske fler fadderbarn utan att det behöver sägas i TV. Det blir oftast mer fokus på artisten än på själva behovet hos barnen. Om nu Jesusmanifestationen håller fokus på Jesus, så är det bra, men risken finns att det blir mycket uppvisande av Hurra vad jag är bra. Det är inte speciellt svårt att manifestera när det rör sig om en massamling av tjugotusen. Det är upptryckt mot en vägg, när vi ifrågasätts om vår tro, som det visar sig hur stor plats Jesus har i vårt liv.

Jag är alltså inte direkt besviken för att jag inte har varit i Stockholm idag och dessutom har det varit en av de trevligare pingstaftnarna på åratal. Sonen har firat sin tjugoettårsdag och dottern har förberett sig större delen av dagen för att kunna gå på studentbal. Så vi har firat och fixat om vartannat. Över alltihop har solen skinit och dagen inleddes med frukost på altanen. Premiär för i år. Altanvistelsen gav mersmak och därför fick Eldemann följa med i bärbar låda. Melodikrysspremiär utomhus. I sådana stunder finns det inte mycket som kan slå njutningsnivån. Som om det inte räckte av njutning, så tog jag och Mr T en promenad till Wennbergs handelsträdgård. En smålänning som jag kan inte låta erbjudandet om pelargoner till halva priset gå till spillo. Promenad, Mr T, jeansshorts, växthus och så träffade vi sonens lågstadiefröken. När vi berättade att han fyller tjugoett idag, så häpnade hon. Jag tror det kändes lite som igår när han gick i Nyckelpigeklassen på Varva skola.

I afton har Mr T och jag vilat ögonen på en massa uppklädda balungdomar. Den ena bilen efter den andra rullade in på gården ute vid Engeltofta och när bilarna stannade vid entrén så steg prinsessor och deras kavaljerer ur. Vår dotter hade förvandlats från ihärdigt pluggande tjej till kvällens drottning. Det var nästan magiskt att se henne. Klädd i vackert röd klänning. Fina smycken och håret festligt uppsatt. Sminkningen var snygg och hon bländade oss verkligen. Mr T och jag följde på avstånd och fotade så mycket vi hann. Julia Roberts hade blivit arbetslös i filmen Pretty Woman om filmskaparna hade sett henne som hon såg ut ikväll. A Lady in red!

När vi kom hem, för vi stannade inte som paparazzis hela balkvällen, så firade vi återigen sonen med lite god mat och dryck, innan han försvann iväg i försommarkvällen för lite firande med kompisar. Nöjda, lite trötta, så kopplar jag och Mr T av med lite fotboll. Premier League-final. En nostalgitripp tjugoett år tillbaka i tiden har vi gjort också. Då var kvällshimlen alldeles röd över Oslo och en liten svensk gutt hade kommit till världen. Sju minuter över nio på kvällen och den norska hejarklacken i form av jordemor och hennes assistent kunde gå hem och känna sig nöjda över att alla deras hejarop hade gett resultat. På deras fråga:hvilket navn vil dere gi gutten? så svarade vi enhälligt: Han skal hete Daniel. For en fin navn, svarade de båda och log. När de sedan prövade att säga det, så lät det som Dån-i-el. Så vi emigrerade tillbaka till Sverige så småningom. På återseende med ett leende!

PS. Sonen delar sin födelsedag med sin faster. Så grattis Marie på din födelsedag! Hoppas den har varit härlig. Det är du värd!

Ibland stämmer inte kemin

Jag hörde för en stund sedan att jag är värd på sin höjd en hundring. Det var väl upplyftande att få veta det så här fram emot arbetsveckans slut? Fredagskväll och vid inledandet av pingsthelgen, så kommer beskedet. Du har ett värde av cirka hundra spänn. Visst, det beror på vad jag jämför med och många tycker att det är ganska bra betalt ändå för en kvinna som har fyllt fyrtiofem och som har fött två barn. Alla med något innanför pannbenet vet ju att kroppen förändras vid barnafödande, amning och med stigande ålder. Just det här med ålder påverkar inte bara kvinnor, utan det påverkar även män. Några påstår att män blir bara charmigare och sexigare när de blir äldre. De grå tinningarnas charm ska visst vara något speciellt på män. Män blir stiligare män med åren och kvinnor blir kärringar. Struntprat. Det måste ha varit en man som påstod det från början. Visst finns det stiliga äldre herrar, men det finns ju mindre stiliga också. Precis som med damerna. Gemensamt för oss alla är att vi är värda ungefär etthundra svenska kronor. Kemiskt sett.

Det skulle säkert kosta mer att utvinna de olika kemikalierna från våra kroppar, så jag tror inte att det är någon större idé att försöka tjäna en slant. Jag hörde också att vi är bara ett fysiskt hölje och det påståendet tycker jag är mer alarmerande. Jag kan acceptera summan i slantar, men jag lägger in en protest mot att jag bara är ett hölje. Ett hölje kan i och för sig vara tomt, men i mitt, om jag känner efter, så finns det både tankar, känslor, minnen, hjärtslag och en själ som ibland finner sig tillrätta och som ibland irrar omkring. Självklart finns det mycket mer inom mig, inom alla. Radiorösten sa också att höljet förändras. Visst, det behöver vi inte krypa in i radioburken för att våga uttala. Det kan vi se framför spegeln varje morgon. Vissa dagar verkar vi förändras snabbare än andra. Det är inte bara plus eller minus. Mörkt eller ljust. Ibland suddas gränserna ut och vi kan både känna oss och se yngre ut än igår, trots att vi hela tiden blir äldre.

Om det nu är på sin höjd en hundring som ska plockas bort i detta jordeliv, så kan jag undra varför det ska vara så vansinnigt dyrt att bli begraven. Många pensionärer får hålla igen och spara för att ha råd att komma i jorden. Det verkar vara en människas värsta mardröm att stå eller snarare ligga där död och visa att det finns inte ekonomi att få ner personen i jorden. Varför gör vi oss sådana bekymmer alldeles i onödan? När vi väl dör, så tror jag inte att någon är intresserad av att ge en hundring för att behålla mitt kemiska värde ovanför jord. På något vis ser de säkert till att jag kommer ner sex fot under jord. Jag tror att vi gör oss många bekymmer i onödan. Under tiden går livet oss förbi och vi hinner inte njuta. Kan vi inte här och nu ta ett beslut om att alla människor åldras. Hundringen handlar bara om kemin, inte allt det andra som gör oss till människor. Av jord har vi kommit, till jord kommer vi säkert att bli så småningom. Men nu, fram tills dess, så kan vi väl försöka att göra det bästa av det liv vi har. För dem som har det kämpigt kan det kanske vara någon av oss andra som kan rycka in och stötta. Jag tror att det är så enkelt att det är det som höjer vårt värde till oanade höjder.

För att förstå det här med vårt värde lite bättre, så tänkte jag berätta en liten historia. Den handlar om en liten pojke. Vi kan kalla honom för Simon. Han skulle säkert inte gilla att jag kallade honom för en liten pojke. Han hade ju hunnnit bli elva år. Simon tyckte om att göra saker med sina händer. Det han gillade bäst var att tälja i trä. I två månader hade han hållit på att jobba med en båt. Inte någon liten barkbåt, utan en rejäl sak. Nästan en meter lång. Pappa hade fått hjälpa honom litegrann med kölen och mamma hade sytt segel. Vita, fina segel. Nu var båten klar och det var dags för den stora sjösättningen.

I samband med en familjeutflykt så satte Simon båten i sjön. Vinden fyllde seglen. Kölen höll båten upprätt och den gled fint längs strandkanten. Plötsligt vände vinden och båten drev ut mot mitten av sjön. Simon sprang ut i det grunda vattnet. Pappa såg vad som hände och rusade efter. Men det var för sent. Ingen kunde nå den. Simon blev förstås jätteledsen. Detta var inte vilken båt som helst. Detta var hans egen. Den han hade gjort själv.

Några veckor senare var Simon och hans pappa inne i stan. När de passerade skyltfönstret till Second Hand-butiken, så fick Simon syn på sin båt. Nämen, min båt, utbrast Simon förvånat. På prislappen såg han att den nu kostade femtio kronor. Han frågade pappa om ett lån, som han självklart skulle betala tillbaka när han kom hem. Så gick Simon in i affären, pekade på båten i skyltfönstret och sa till expediten: Hej, jag vill köpa båten i fönstret. Den är nämligen min.

Med ett stolt leende kom Simon ut ur affären. Så lycklig. Pappa, nu är det i alla fall min båt. För nu har jag både gjort den och köpt den själv. Så slutade den här historien bra. Hur är det för dig och mig? För alla andra människor? Gud skapade oss. Fint och fantastiskt. Så stack vi iväg. Vände honom ryggen. Fick annan vind i seglen. Det kallas synd. Ett ord som det ligger laddning i. Jag hävdar att det går inte att släta ut det begreppet. Vi gör fel. Vi missar målet. Vi lägger saker i vägen mellan oss och Gud. Det är det som är synd. Inte synd som i otur eller stackars oss. Utan synd som beskriver hindret som ligger och förstör relationen med Gud.

Gud har köpt oss tillbaka. Inte från en Second Hand-butik, där de säljer begagnade grejer. Han betalade med Jesu död och uppståndelse. Kan du förstå detta höga pris som han var beredd att lägga ut? Det kan inte jag. Jag har slutat försöka förstå. Men jag anar att jag är värdefull. Kemiskt sett är jag värd en hundring. I Guds ögon är jag värd hans egen son. Den tanken svindlar och det är helt ofattbart. Det jag i min förundran kan utbrista i är ett TACK! Tack för att jag är skapad och tack för att du Gud har köpt mig tillbaka till ett liv med dig. På återseende med ett leende!

PS. Det kändes fint att få tid över till att blogga, men ska jag vara helt ärlig så hade jag helst velat vara på konsert nu. Symfoniorkestern har säsongsfinal ikväll med fin musik. Violinkonsert och Tjajkovskijs sjätte symfoni. Dessutom missar jag ett uppdrag som respektive på Mr T:s personalfest efteråt. Så lite trist känns det. Jag säger det nu... så vet du att jag tycker det är kul att blogga, MEN det är kul med fest också. Varför jag missar kvällens begivenheter? Helt av den anledningen att jag har gått och blivit förståndig. Frågan är om det är högst temporärt eller om det blir ett bestående fenomen? Kanske lite förstånd kan höja värdet en femma? Vad tror du?