Arbetsfilial mitt nya ideal

Det här blir årets första kräftblogginlägg. Men vad står på, undrar säkert någon vän av ordningen. Kräftpremiären är väl inte förrän i augusti? Det är alldeles riktigt. Läckerbitarna får vi vänta med ännu några månader. Nu rör det sig inte om någon läckerbit, utan det handlar helt och hållet om bloggaren själv. Som den här dagen har antagit en något spännande ansiktsfärg. Hos Färgton tror jag den heter Nordsjö SensationElle och inte vet jag om detta kan klassas som en sensation, men franskans ord för hon passar bra i sammanhanget. Min ansiktsfärg borde kanske heta DumdristigElle istället. Eller rätt och slätt KoktKräfta.

Hur har nu detta gått till? Det finns bra dagar på jobbet och så finns det superbra dagar på jobbet. Idag har det varit en sådan där superduperbra dag på jobbet. Nästan så att jag får dåligt samvete för att jag har det så bra och att många andra kanske inte har det lika bra. Men så rycker jag upp mig ur Luther-träsket och tänker, men vad tusan? Det kommer väl solskensdagar när det står trettio plus på termometern och det är playan som gäller för alla andra, utom för mig. Så idag har jag njutit. Fullt ut. Ett påtagligt minne av detta har jag i fejjan. Att-Elle-Aldrig-Lär-Sig-Kulören.

Jag anlände till Stockholm på förmiddagen och fick trevligt sällskap ut till Fjäderholmarna. Sällskapet hade varit där tidigare, så jag kände mig lite som en lantis som inte hade varit på Fjäderholmarna tidigare. Stockholms närmsta skärgård. En härlig tur med en av skärgårdsbåtarna. Solen glittrade i vattnet och håret lekte i vinden. Det kändes helt underbart och jag konstaterade att vår huvudstad måste vara en av de vackraste i världen. Någon i sällskapet påstod att Prag är utsedd till den vackraste och på god andraplats kommer Stockholm. Idag, under båtturen, så kan jag inte tänka mig att det finns någon vackrare huvudstad någon annanstans.

En liten upphämtning vid bryggan i Nacka Strand, där Carl Milles-statyn stoltserar. Tydligen var den tänkt att placeras utanför FN-byggnaden i New York, men den ansågs för kristen. Så hamnade den i Nacka Strand istället. Löftesbågen. Med tio stjärnor av något slag, som mest såg ut som sådana där metallgrejer som polisen slänger ut på vägen när de vill stoppa bovar. Har ingen aning om vad det heter, men jag tror inte Milles tänkte på snuten när han skapade denna staty. På bryggan satt folk och kopplade av med öl och vin och jag tänkte: Jobbar inte folk? Tills jag kom på att samma tanke kanske slängdes ut från bryggan till båten. Där stod jag och njöt. En dag på jobbet.

Intressant att se den pampiga byggnaden som är Manillaskolan ute på Djurgården. Den körde vi förbi med båten och jag tog ett kort med min iPhone. Strax senare anlade båten vid bryggan och på ett av husen stod det: FJÄDERHOLMARNA. Precis när vi hade stigit av båten så upptäckte jag skylten som avslöjade att Mackmyra Whiskey har filial där ute. Attans, jag påminde mig själv om att jag hade en dag på jobbet, så whiskeyprovning tror jag blir svårrapporterat. Jag nöjde mig med att bli fotad av sällskapet. Jag poserade upphoppad på en bänk, pekandes på skylten och helt plötsligt var jag inte lantisen längre, utan jag var den som kom från området där Mackmyra Whiskey tillverkas. Företaget som har filial på Fjäderholmarna. Efter en dag därute så kan jag säga att jag önskar att Svenska kyrkans teckenspråkiga arbete i Uppsala stift också skulle ha filial därute. Vilken underbar plats! Har du inte varit där... åk dit! Någon gång mellan maj och september. Under den tiden går båtarna fram och tillbaka och restauranger och handelsbodar har öppet.

Jag som är på jakt efter en skrivarlya skulle inte tveka en sekund om någon hade en liten fiskarstuga att hyra ut. Något fyrtorn såg jag inte till, men för övrigt var det en perfekt plats för njutning och välmående. Vi promenerade runt en sväng och sedan blev det långlunch ute på en av bryggorna. Med solen i ansiktet. Med vattnet en meter från axeln. Med trevligt sällskap runt omkring mig. Du ska inte tro att jag klagar en sådan dag. Det finns trehundrasextiofyra andra dagar att göra det på. Ytterst motvilligt lämnade jag detta paradis. Det händer inte så ofta att jag tvekar inför hemgång vanliga arbetsdagar, men detta var ingen vanlig arbetsdag. Detta var dagen som jag fick som en bonus för att klara av alla andra dagar. Jag tog med mig fina minnen och foton hem. Jag tog med mig glädjen i mitt hjärta och som sagt, jag tog med mig kräftkulören.

Som om inte dagens upplevelser räckte, så har jag ikväll spenderat över en timme i telefon med min allra bästa tjejvän. Det ska erkännas att det kan gå mycket lång tid emellan varven, men det behövs bara ett hej, så är vi där vi alltid har varit. Mycket nära varandra. Det blir alltid en blandning av skratt och gråt. Allvar och lek. Vi har upplevt mycket tillsammans som kollegor och ibland behöver saker och ting inte uttalas, vi förstår ändå. Jag tackar Gud för min vän, med det mycket passande persontecknet för busig. Hon lever upp till det! På återseende med ett after-sun-lotionerat leende!

PS. Nog har solen skinit idag... Så passande eftersom det är Världsdagen för meteorologi. Undrar hur John Pohlman och Åsa Bodén firar den? Jag tror inte att de har varit på Fjäderholmarna i alla fall. Där borde jag ha sett dem. Större är inte den platsen. Däremot såg jag ett ortodoxt sällskap med en biskop i täten, tätt följd av ett gäng kostym- alternativt kaftanklädda män. Biskopen rökte någon slags cigarell och såg ut att njuta av livet. Placerad i skuggan. I den svarta utstyrseln sitter man nog inte självmant i gassande sol. Om han inte hade ett inbyggt solcellsanläggning innanför klädseln förstås. Jag tippar på att han har annat att tänka på. Så där biskopskt högt uppe, med översyn över allt och alla.

Detta kan du nog inte läsa någon annanstans

Det är intressant att jag som är så otroligt intresserad av idrott har en blogg utan etiketten sport. Hur har det gått till? Självklart har jag bloggat om sport, men dessa inlägg har jag troligen sorterat in under etiketten kultur. Inte helt feltänkt tycker jag. Sport är kultur. Speciellt fotboll. Östers IF i synnerhet. Du som inte är det minsta sportintresserad ska nog inte läsa dagens inlägg. Du som tycker det är töntigt att jag skriver om Öster bör stanna kvar. Jag ser det nämligen som sport att övertyga dig om vikten att skriva om Östers IF. Det finns kanske de som tror att Öster är ett skitlag från östra delen av Sverige. Någon kanske tror att det är ett korplag med deltagare från hela den östra kusten av Sverige. Så är inte fallet. Öster är ett lag från Växjö. Ett småländskt lag. Ett lag från södra Sverige. Värt att blogga om alltså.

Östers IF betyder egentligen Övriga Stater Tar Efter Riktig Suveränt Intressant Fotboll. Detta visste du inte. Det är inte många som vet det. De flesta tror att det är Öster som försöker ta till sig suverän och intressant fotboll från andra lag, som Manchester United och Real Madrid och så vidare. Några tror kanske att Öster har spanare på Helsingborgs och IFK Göteborgs matcher, men nu meddelar jag alltså att det är tvärtom. Den två- till tretusen lilla grupp av människor som ser de här matcherna som Öster spelar, tror de flesta är publik, men så är inte fallet. De flesta som sitter på läktarplats är spejare. De som vill se och lära hur fotboll egentligen ska spelas. Vi kan använda ett mer välkänt begrepp som jag tror de flesta känner till. Industrispionage. Då kanske du förstår hur stort det här laget verkligen är? För en billig penning i form av entrébiljett får dessa fotbollsspioner veta hur fotboll ska spelas. De får se in i själva hjärtat av fotbollen.

Det är det hjärtat som vi supportrar har fått titta in i för länge sedan. Vi är kvar trots allt hån och spe som vi får ta emot från andra så kallade förstå-sig-påare-vad-det-gäller-fotboll. Jag har under många år låtit dem hålla på och tänkt: Förlåt dem Herre, för de vet inte vad de gör, men nu är det dags tycker jag att ställa allt tillrätta. Tala om för fotbollsvärlden hur det egentligen ligger till. Märker du att min blogg har helt plötsligt fått en helt annan betydan? Det är här den stora fotbollsskrällen kommer att bli synlig. Det är med största sannolikhet den största aha-upplevelsen som fotbollsfansen får i sitt liv. Fotboll utgår från Värendsvallen. Alla andra lag, alla andra bollar, alla andra matcher, alla andra träningar är bara sticklingar ut från fotbollens rötter.

Vad tror du Zlatan Ibrahimovic har haft för föredöme för att kunna bli en så bra fotbollsspelare? Östers IF förstås. Svennis, du vet, vår svenske fotbolltränare av rang, du tror väl inte att han har blivit så fotbollstokig av att titta på de värmländska lagen? Självklart inte. Både han och Tord Grip gör regelbundna visiter i Växjö. Helt anonyma besök givetvis, för att inte avslöja för motståndarlagen var de hämtar sina fotbollstaktiker ifrån. Sverige hade aldrig tagit VM-brons 1994, om inte landslaget hade sparrats emot Östers IF och fått ta del av deras fotbollsanda och delat stämningen i omklädningsrummen. Sången: "När vi gräver guld i USA" skrevs egentligen först till Östers IF, men som det kanonlag de är, så svarade de samstämmigt: Ge låten till landslaget, de behöver den bättre.

Jag kanske kastar om hela din fotbollsvärldsbild nu, men jag tänker så här: Hur länge ska du gå och leva i denna ovisshet? Är det rätt av mig att hålla inne med den här vetskapen? Nu när du vet, så kanske du skippar att heja på AIK, Gefle IF, Sundsvall, Landskrona BOIS, Barcelona, Juventus och andra karaktärslösa lag från början. Innan de fick sina så välbehövliga lektioner i fotbollens kärna från just Östers IF. Jag är fullt medveten om att ett inövat mönster som supporter för en annan klubb än Östers IF inte går att radera ut hur som helst. Jag förstår därför att du nu kanske går in i en period av förnekelse och grubblerier. Du kanske känner dig lurad. Om du under flera års tid har hållit på Elfsborg till exempel och så märker du nu att det var inte fotbollens själ och hjärta du såg, utan bara en kopiering av originalet. Du ställer kanske frågan om och om igen: Är detta sant? Jag lovar att stå kvar och intyga, om och om igen. Ja, det är sant. Östers IF är fotbollen.

Detta manifesterades idag på Söderstadion i Stockholm. Öster besökte huvudstaden och Hammarby gled in på planen och trodde att detta skulle bli en lätt match. En liten munsbit för den stora hemska storstadsvargen som skulle sluka den lilla kycklingen från skethålan Växjö. Frågar du mig, så är Växjö inte en skethåla, utan jag försöker bara beskriva vargens perspektiv. Det Bajen har lärt sig efter denna match är att förakta aldrig en liten kyckling. Den pinnar på bra, är ivrig och kan dessutom picka med näbben så det känns rejält i vargtassen. Östers IF åkte hem med tre stadiga pinnar och TV-kommentatorerna sa att det var helt rättvist. Klart det var helt rättvist.

Hammarbys målvakt släppte in ett mål. Östers målvakt släppte in noll. Östers backlinje var säkrare än Bohus fästning på sin tid. Hammarbys dito agerade lite hönsgårdsaktigt. Jag tror de hade fått sig tillsagt att hålla koll på Östers anfallare och det gjorde de. Istället för att spela fotboll. Mittfält mot mittfält. Öster vann ju, så vad jag kan säga mer? Den stora bajenklacken tystnade och den lilla Österklacken vred upp sin hejarvolym efterhand. Spionerna på läktaren fick det återigen bekräftat, vad de tidigare hade hört talas om. Det är Öster som är fotbolls-Sverige.

På Facebook finns det en grupp för oss Öster-anhängare. Med det småländskt klingande namnet Eastfront. Du orkar säkert inte med några fler livsavgörande loopar idag, så jag sparar nyheten om att forskningen visar att engelskan egentligen härstammar från trakterna, där nu Växjö är beläget. Jag tillhör givetvis den gruppen på Facebook som för närvarande har tvåhundraåttiofyra fotbollsälskande medlemmar. Efter denna blogg antar jag att det kommer att finnas ungefär dryga sex miljarder. Kanske dags att bilda en liten Ö-STERelse för att hålla ordning på allihop? Någon som vill bli ordförande? Sammankallande? Jag kan ta på mig att bli protokollförare.

Någon därute undrar vad man i så fall får tillbaka? Du får skrika helt galet mycket och glädja dig i hela nittio minuter som Östermatchen pågår. Du får sedan en glädje som består. Dessutom får du klä dig i snygga färger. Rött och blått. Det är modernt i år. Du kommer att vara trendigt supportklädd. Bäst av allt: du får uppleva fotboll när den är som bäst. Östers IF, glöm inte var du läste om dem när de vinner det allsvenska guldet. När? Snart! De ska bara lära upp lite andra lag som vill vara med och slåss underifrån. De har inte enbart åkt ut Allsvenskan, de känner ansvar för de lägre serienivåerna och stannar därför kvar några år. Snart är ordningen återställd. Snart vinner Öster SM-guld. Det är inte en fråga om de kan vinna. Det är en fråga när de vinner. För det gör de. De har förresten redan vunnit. Mitt supporterhjärta. På återseende med ett leende!

PS. Eastfront är alltså inte bara en grupp på Facebook. Utan namnet på Östers supporterklubb som startade nittonhundranittiotvå. Både första och andra världskriget hade sina drag av Östers IF. Båda krigen har tagit namnet från supportklubben för att ge beteckning åt de olika slag som hölls i Östeuropa. Eller hur var det nu? Nej, nu kryddar jag kanske för mycket. Glöm det där med världskrigen. Låt oss inte dra in en massa bråk och elände i fotbollskärleken. Sådant håller AIK och Bajen på med. Det har inget med fotboll att göra. Önskar Så: Ta Efter Rätt Spel, Inte Fel. Vad blir det? Östers IF!

Maj-ropen skalla, vila åt alla!

Idag är det precis en månad kvar till dotterns student och det finns tendens till något ökad puls vid tanken. En månad är i sammanhanget en lång tid om det vore så att det bara gällde fokus på studenten. Så är inte fallet. Varje dag har på något konstigt sätt fått sina timmar välfyllda. Dels med åtaganden, dels med förberedelser inför dessa åtaganden. Emellan alla åtaganden så ska vardagslunken ombesörjas. Jag tror att jag kan göra mig till taleskvinna för många arbetande kvinnor, hustrur och mödrar som befinner sig mitt i arbetslivet. Min dotter är suveränt duktig på att jonglera, alltså att ha mer än en eller två bollar i luften samtidigt. Jag har inte tränat upp den förmågan, i alla fall inte med bollar. Jag har försökt, men det tar inte lång stund förrän det blir ett duns mot golvet eller att den hamnar utom räckhåll. Däremot har jag blivit en hejare på att ha många bollar i luften samtidigt i själva livsjongleringen. Idag har jag funderat lite över detta. Ju skickligare jag blir, desto fler bollar kanske jag är på väg att hantera? Frågan är om det är tänkt att jag skulle bli kyrklig narr, alltså liknande hovnarren som fanns förr i tiden. Den personen som hade till uppgift att underhålla och roa andra. De hade oftast fast anställning hos någon furste. Jag har min fasta anställning hos kyrkan.

Men är det narrar vi behöver där? Sådana som underhåller och roar? Säkert till viss del, men för det räcker det kanske med en eller två bollar? Det känns på något vis som närvaro, delaktighet och hjärta är viktigare. Hinner jag vara närvarande? Hinner jag bli delaktig? Hinner mitt hjärta slå i samma takt som övriga livets puls? Eller är jag redan på väg till nästa huvudattraktion? Är jag överdrivet delaktig så att jag är på gränsen till splittrad? Rusar mitt hjärta iväg så att jag börjar bli andfådd? Jag väljer att skriva i jag-form. Jag skulle kunna skriva med det ofta användna ordet man eller varför inte kyrkan i sin helhet? Men någonstans måste jag börja och då känns det naturligt att börja hos mig själv. Jag bloggar om det för jag vill dela med mig av det som jag har tänkt på idag.

Till att börja med så fick jag idag möjligheten att för en stund bli medveten om min kropp. Jag fick under cirka trettio minuter bara låta tankarna vara närvarande på hur min kropp reagerade. Jag fick uppmaningen att ge mig själv en inre bild om hur jag skulle vilja att min kropp skulle må. Jag fick tänka mig hur det skulle vara att vakna en morgon, utvilad och pigg. Med en kropp som villigt reste sig ur sängen, utan det minsta motstånd. Jag fick tänka mig in i hur det skulle kännas att tänka hur dagen var fylld av sysslor som bara genomforsade mig med glädje och alla möten med människor som fyllde på min kraft, inte tömde den.

Jag blev för en stund påmind om skillnaden på inandning och utandning och efter en stund kändes kroppen behagligt trött, inte så där spänt trött som den har lust till att kännas ibland. Så kom några ord som fick mig att spärra upp hela mig. Jag kände att mina förut så avslappnade muskler nu ville göra en liten kraftansträngning och spänna upp sig igen. Försök att sortera bort sådant som du inte är glad över. Ta bort sådant som ständigt stjäl kraft av dig. Sysslor, saker, människor. Låt oss börja med mellangrejen. Det är inte så krångligt och inte speciellt hjärtskärande att sortera bort prylar. Det ger bara en skön frihet tycker jag. En dag senare har jag glömt vad det var som sorterades bort och jag har aldrig saknat något bortforslat.

Sysslor... nu börjar det knaga lite. Jag tillhör dem som säger att vissa saker måste ju göras. Diska, tvätta, städa, tanka bilen, laga punkteringen på cykeln, handla mat, betala räkningar. Visst, det går att skjuta upp en syssla till morgondagen och det går att ansluta till grupper på Facebook med parollen: Jag har gärna dammtussar hemma, som bevis på att jag har viktigare saker att sysselsätta mig med. Absolut. Det finns viktigare saker än dammtussar, men jag mår bra av att ta bort dem och för familjens allergiker, så är det nödvändigt. När vi installerade centraldammsugare i huset, eller vi och vi... när Mr T monterade in en centraldammsugare i huset, så blir det inte lika dammigt lika snabbt som innan. En vanlig dammsugare virvlar antagligen runt dammet mer. Centraldammsugaren forslar dammpartiklarna rakt ut i behållaren som finns i garaget. Ändå, jag håller fast vid att det kan vara terapi och ett nöje att städa. I lagom dos. Det går inte att prata bort arbetet heller. Fyrtio timmar i veckan smusslar jag inte undan hur lätt som helst. Det går inte att skjuta upp dagsschemat till morgondagen. Det är inte kul att jobba sexton timmar på ett dygn. Det går inte att skjuta allt till iövermorgon heller, för då får jag jobba ett helt dygn.

Nu blir det svårt. Sortera bort människor som suger ut allt kraft ur dig. Kan jag göra så? Jag låter tankarna göra ett svep och jag hittar inte med en gång några direkta namn. Jag måste gräva lite djupare och med handen på hjärtat, det finns några tänkbara kandidater. Men jag finner mig själv tänkandes: Nej, här sorteras det inte bort några människor hur som helst. Inte utan åtgärd. Ett möte. Ett samtal. Ett försök. En förklaring. Något som visar att jag bryr mig och därefter får jag ta ny ställning. Saker är saker. Döda ting. Jobb är jobb. Det går att byta ut. Människor är människor och ett hårt ord eller en hård handling kan få stora konsekvenser. Låt oss handla varsamt och med stor vishet mot varandra. Så att ingenting kommer till skada. Låt oss be Gud om hjälp, där vi känner att vår egen förmåga sviktar.

Maj månad brukar vara en månad då människor i allmänhet känner sig stressade. Säkert inte alla, men många. Jag hör sällan någon säga: Åh, vad gott om tid jag har nu i maj. Jag ska bara sitta ute och läsa en god bok och skaffa mig solbränd hud. Nej, oftare möter jag människor som klagar över fulla almanacksblad. Göromål som svämmar över. Majdag efter majdag läggs till handlingarna och alla verkar vara i förberedelse inför nästa händelse. Jag behöver inte möta någon människa för att konstatera att det fungerar så här. Jag behöver bara gå till min egen kalender och till mitt eget jagade bröst. Hur många gånger har jag inte lust att maj-ropa och ställa frågan: Varifrån ska min hjälp komma? En klassisk fråga, hämtad direkt från bibelordet.

Om nu frågan finns där. Frågan som jag känner igen mig i. Kan det då också vara så att svaret finns där? Ibland känns det som om det ligger väl dolt. Bibeln är kanske konstrasten till all ytlighet och ord om gallring och utsortering? Kan det vara så att det är värt ett försök att så här en majdag, precis en månad före studentfirandet, ta ett tumgrepp i boken som har förmågan att bevara Guds mysterium och samtidigt visa på Guds öppenhet och sanning. Fascinerande. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Filipperbrevet. Ett tumgrepp till: Johannesevangeliet. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. På återseende med ett leende!

PS. Nu har det blivit en ny dag och precis om en månad, så blir det ännu en fest. Min älskade bror blir 50. Egentligen på studentdatumet. Men han kliver åt sidan en dag och vi firar honom dagen efter. Söndagen den trettonde kommer att göra skäl för namnet. Vilodagen. Festligheter kan vi inte sortera bort hur som helst.

Leendets platsbiljett

Vagn fem, plats arton på norrgående tåg från Stockholms Central. Det är där jag just nu befinner mig. Nej, nu far jag med osanning. Jag skulle ha suttit på plats arton, fönsterplatsen. Men när jag klev ombord på tåget, så satt det redan en kille där och han hade gjort sig så hemmastadd, så jag tyckte det inte var någon idé att göra någon omflyttning. Kanske var det så enkelt att han har plats sjutton som jag nu sitter på och då är vår tysta överenskommelse att han vet och jag vet. Om han åker platslöst, så sitter jag med mitt ess i väskan, platsbiljetten och det blir ett senare förflyttningsmoment i så fall. Just nu rullar tåget åt rätt håll ändå. Oavsett om jag sitter på arton eller sjutton. Bloggaren är på väg hemåt. Mot Gävle. Jag har lämnat en kylig huvudstad bakom mig. Med grå himmel och en kylig vind som var allt annat än välkomnande.

Jag lämnar ändå staden med värme i mitt hjärta och med glada tankar. De senaste tre dagarna har förändrat mig på många sätt. Livets alla åtaganden stod mig upp i halsen innan jag reste iväg och det var på snudden att jag kände att en resa till Stockholm skulle bli det som fick bägaren att rinna över. Så rätt jag hade. Bägaren flödar verkligen över, men i positiv bemärkelse. Jag är trött och ganska tom i huvudet, men på ett skönt och härligt sätt. Jag är inspirerad och jag har fått tillbaka det jag har saknat så länge. Skrivarlusten. Alltså, jag har fått tillbaka något som är bland det värdefullaste jag kan ha. Lusten till ordet. Det som får mig att känna riktigt djup glädje. Förutom att jag har min tro och min familj och allt annat livgivande. Hur som helst, skrivandet är en viktig del av mitt liv och nu finns den där igen. Lusten.

Det är inte helt rätt beskrivet att tåget rullar fram. Det svischar fram och jag inser att jag gjorde ett misstag när jag tog ett X2000-tåg för hemfärden. Jag mår inte bra av att åka på dessa tåg. Jag vet egentligen inte vad det är, för tåget går säkert och håller i stort sett samma fart hela tiden, men jag blir åksjuk. Inte så att jag får behov av att spy i soppåsen, men tillräckligt för att inte orka le hela tiden. Mot hela världen. Ändå upptäcker jag hela tiden att det finns saker och upplevelser att le emot.

Som mot det unga paret som sitter mitt emot mig. Vi har ett bord emellan oss och på det har de dukat upp en rosa laptop som de har kopplat hörlurar till. Jag tror att de tittar på film, men det är mer rätt att säga att de tittar på valda delar av filmen. För den mesta tiden ägnar de åt att ge vårkänslorna ett ansikte. De vänslas som människor sa förr i tiden. De pussar på varandra, smeker och kramar varandra. Jag vill inte kalla det att de hånglar, för det känns inte så vackert som jag ändå tycker att detta skådespel är. Visst, det går att temperera hångel med allt från lätthångel till grovhångel, men hångel är för mig så pass negativt laddat att jag inte får det att stämma med dessa unga människor. Någonstans i bakhuvudet klingar det en klocka om att hångel är vikingarnas ord för umgänge och i så fall är det mer tiden och utvecklingen som har gett mig min negativa attityd till hångel. För visst umgås de, ungdomarna mitt emot mig på X2000, vagn fem, platserna femton och sexton. De umgås och får mig att le.

Killen som sover hemmastadd och i ett väldigt ihopsjunket läge bredvid mig, fick mig också att le alldeles nyss. Det var kanske mer ett uppbubblande fniss än ett leende, men han vaknade abrupt upp ur sin tågsovarsömn för att hans mobil ringde. Detta gav honom hicka. En hicka som han gör allt för att hålla igen, men så plötsligt kommer det en långt-nerifrån-magen-hick som hörs i hela vagnen. Jag funderar på om jag ska ge honom mitt småländska hick-knep att dricka vatten från glasets bortersta kant, alltså med böjd nacke över glaset och låta tungan lapa upp vattnet. Hickan försvinner på ett kick. Eller snarare i ett slick. Jag har också en fundering på om jag ska skrämma honom rejält med ett riktigt lejonvrål. Det brukar också ha effekt. Så sitter jag och funderar. För minns att vi fortfarande befinner oss i Sverige. På allmän plats. I en tågvagn, där inte så mycket sägs, men där det nästan går att höra människors tankar om varandra. Om vi inte blir störda av alla mobiltelefonsamtal förstås.

På nästa säte sitter en grabb som har rett ut kärleksproblem och som genom mobilen har försökt få sin käresta att säga B, när hon nu så tydligt har sagt A. Det verkar inte ha lyckats, för ett par mobilsamtal senare, så bestämmer han nu träff med polarna ikväll och det ska supas. Så när jag sitter här och gläds åt kärleken mitt emot och funderar på vilken hickbekämparteknik som är bäst, så borde jag kanske skicka över ett pappersflygplan med budskapet: Din flickvän längtar efter dig och vill inte annat än du ska förstå det. Så fast du inte förstår varför hon inte säger B, så betyder A att hon vill att du håller om henne och säger att hon är det finaste som finns. Jag vill inte ge Gud skulden för ett misslyckat moment i skapelseprocessen, men nog vore det bra om vi kvinnor kunde uttrycka oss lite mer rakt på och om männen kunde förstå de slingriga meningarna lite bättre? Det är väl inte kommunikationsproblemen mellan män och kvinnor som har startat de stora världskrigen, men vem vet? Det är kanske frustrationen från dessa problem som ligger till grund för dem? Ett är dock säkert: att supa skallen av sig hjälper inte mot varken A eller B. Det får kanske bli ett flygplan med något antigroggtema.

Solens kvällsstrålar hittar in genom tågfönstret och det ser nästan ut som om vagnen är ett tåg som filmas för "Mitt Afrika". Kommer du ihåg den filmen? Med Meryl Streep och en underbar filmmusik. Jag köpte LP:n i min ungdom efter att ha sett filmen. För att behålla solljuset i minnet. Nu ska jag göra allt för att behålla de här dagarna i mitt minne. Vill behålla känslan av det lugn som infinner sig i klostermiljö. Känslan av samhörighet med människor som tycker om att skriva och som tycker om att diskutera ordet framåt. Jag vill behålla de sköna kramarna och de vackra omtankarna. Nu ses vi inte på detta sätt förrän i oktober. Då väntar nya uppgifter och nya utmaningar. Kanske ett nytt tema att fundera över? Till denna gång var det pingsten och vid första anblicken så kändes det som en lätt-som-en-plätt-uppgift. Tänk så fel jag hade. Det blev skrivkramp och skrivkamp. Så jag ska försöka att behålla det i minnet också. Det värktes fram en text, som jag så här i efterhand är glad och nöjd för, eftersom den inte bara är nedkletad med en handviftning. Den är skriven med knäppta händer. Mot slutet nästan dygnet runt.

Den förälskade tjejen fick nyss pausa laptopen och drog istället fram en mobil. I samma rosa färg. Efter avslutat samtal så hördes en djup suck från hennes mun. Jag har varit tonårsdotter och har nu förmånen att få vara tonårsdottersmamma. Så jag vet hur bilden ser ut när den betraktas från två olika håll. Från två olika perspektiv. Jag kan nästan sätta en tia på att det suckades i andra änden av mobilledningen också, när samtalet var avslutat. Den förälskade tonårsdottern fick i alla fall stöd och värme av pojkvännen i keps. Var sak har sin tid. Det är ett uttryck som är hämtat ur Bibeln, från Predikaren närmare bestämt. Nu är det åksjukans tid, hickarnas tid, förälskelsens tid, kvällssolens tid, tonårsrelationernas tid, men bara en stund till. För snart anländer jag till Gävle och min längtan efter Mr T och familjen får sin alldeles speciella tid. På återseende med ett leende!

PS. Det finns en skön liten kille som bor i Västerås och som heter Elias. Hans namne hade jag med i tankarna när jag skrev min pingstpsalm. Dagens Elias firar födelsedag idag och det är värt ett omnämnande i bloggen. Grattis på födelsedagen! Hoppas din dag har varit rolig och innehållsrik. Det har min, trots att det inte har varit min födelsedag.

Påven was here

Jag har checkat in på mitt rum hos Birgittasystrarna i Djursholm. Rum nummer 20. På andra våningen, med utsikt över vacker bebyggelse, vårgrönska och vatten. Lite skämtsamt kan jag skriva att jag har gått i kloster, men det är alltså bara för ett par dagar och inte alls förenat med några djupa löften eller med någon livstidstank. Det har en helt annan innebörd för nunnorna. Jag vill dock inte enbart skämta om begreppet att gå i kloster, för just nu tror jag att det kommer att göra mig gott att vara här. Så jag skriver i tacksamhet. Jag känner tacksamhet att få vara med i den psalmskola som är anledningen till att jag är här. Det är tredje gången vi samlas till kursdagar och det kändes gott att se alla välbekanta ansikten igen. Jag mötte några av deltagarna redan på Centralen inne i stan och det var glädje som bubblade upp inom mig. Vi slog följe ut till Djursholm. Först med T-banan till Mörby Centrum och så taxi den sista biten till Burevägen, där klostret är beläget.

Väl framme i Djursholm så syns ett osynligt ord på ortsskylten och på alla vägskyltar. Socitet. Det är ungefär som att resa genom Lofoten. Jag häpnar av storslagenheten. Snöklädda bergstoppar som reser sig upp jämte fjordarna. Alltså inte i Djursholm. Utan uppe vid Lofoten. Här är det storslagna villor. Eller kallas de slott eller herresäten? Trädgårdar som kunde rymma ett par kåkar till. Minst. En paradvilla som får mig att tappa andan. En till som helt suger musten ur mig. Det blir bara värre och värre. Alltså, de blir större och häftigare längs vägen. Nåja, en och annan normalvilla ligger insprängd bland mastodontvillorna. Den ser ut som en arbetarbarack och jag tänker i mitt stilla sinne: Vårt parhus därhemma i Hille är som Djursholmsungarnas lekstugor. Inte helt sant, men nästan.

Första gången jag spankulerade omkring i detta område, så tröstade jag mig med att husen ska städas också. Fönstren ska putsas. Fasaderna ska målas. Detta nöjde jag mig med, tills någon vänligt sinnad själ påpekade att de som bor här har råd med hemhjälp. Frun i huset har på sin höjd med sig hem en bukett fräscha blommor på fredagseftermiddagen. Då luktar hela huset redan Ajax och Vim. Eller kanske har de någon förädlad doft som är specialimporterad från något städbolag i Frankrike? Det ska kanske lukta ostron och franska ostar i ett fashionabelt hem? Vad vet jag? Jag vet bara att jag skulle inte vilja bo här i Djursholm och detta säger jag inte i en stund av avundsjuka. Detta säger jag i en stund, där ett ärligt hjärta talar.

Jag har gått en promenad i kvarteren runt klostret innan middagen och synar jag noga, så är trädgårdarna inte så välskötta och i några av fönstren så står en gulnad hibiskus eller fikus. Krukväxten alltså. Många fasader skulle behöva ny puts eller målarfärg. Det jag främst la märke till var att det inte fanns några lekande barn ute i de gigantiska trädgårdarna. Inte en människa syntes till i de stora fönstren. Det hördes inga skratt, inget småprat över staketen. På några av ställena var det inte så lätt att prata över staketen, eftersom staketen var över två meter höga. Det osynliga ordet socitet sken igenom med tillägget: egendom.

Jag har inte någon dragning till varken det ena eller det andra. Jag känner att en lägereld på en öde ö är mer lockande för mig. En penna och en skrivbok. Ett munspel. Något gott att äta och att dricka. Gärna trevligt sällskap, så att ön inte förblir öde. Innan jag beger mig till den öde ön, så ska jag gå på kurs hos en av deltagarna på psalmskolan. Han kom lättpackad. Stopp och belägg, jag antyder inte alls att han hade avsmakat alkoholhaltig dryck, utan jag syftar på hans lilla väska. När jag påpekade detta om packningskursen, så sa han att det hade han lärt sig genom sina många resor i Augustinius spår. Att vara på vandring. Att inte fastna i materiella ting. Hela Djursholms befolkning skulle kunna gå i den kursen. Det verkar på ytan handla mycket om materiell status. Fast vi som lever och andas här och nu, vet att också människor i Djursholm lever och andas. Alltså har de tankar, känslor, sjukdomar och bekymmer precis som jag. Den stora skillnaden ligger nog i att jag har grönska som markerar min tomtgräns, inte ett larmat stängsel i specialbeställd svart smide.

Mitt i denna socitetssmet ligger alltså Birgittasystrarnas kloster. Jag vet, det är lätt att tänka hur har det hamnat där och varför ligger det kvar? Jag tror att det finns någon tanke med att det fortfarande finns där. Jag tror att det är klostret som är den viktiga tyngden på den andra sidan av balansbrädan, så att inte hela Djursholm tippar över i en tyst och inspärrad värld för sig självt. Ganska intressant att det just är ett kloster som får stå som symbol för en öppen och varm värld. Det är lätt att tro att klostret står för Djursholm i ett nötskal. Klostret är inte den instängda och tysta värld som vi kanske tror. Det är inte kala stenväggar och ett liv i torftighet. Vi möts av leende och välkomnande nunnor. Välkomstlapp och fräscha blommor på bordet i rummet. Matet är nästan onödigt god och vi får flera gånger om dagen vara med om att sätta oss vid dukade bord. Vita dukar och brutna servetter. Det är sådan lyx i vardagen. Från onsdag till fredag. Ändå vet jag att jag vill hem när tiden är inne för det. Borta bra, hos nunnorna bättre, men hemma är fortfarande bäst.

Jag åkte hit med lite lagom pirr i magen för den pingsttext som jag har haft så svårt att sätta på pränt. Nu kan jag släppa pirret och luta mig tillbaka en stund. Jag har fått respons på texten och jag är mer än nöjd. Den höll och kändes förankrad. Det är egentligen inte så märkvärdigt att skriva. Det är bara att öppna upp och låta bokstäverna forma ord, som i sin tur formar meningar, som i sin tur formar textstycken. Problemet är när det kommer till läget att texten ska hålla för att kunna klassas som en psalm. Då ska den sjungas av många. Den ska vara förankrad i bibelordet. Den ska passa att sätta musik till, gärna samma musik i alla verser. Det gäller att passa sig för banala rim som dansbandssvängen har patent på. Du förstår väl hur tacksam jag är för möjligheten att få vara med på psalmskolan? Tacksam för att mer och mer få tränga in i mina okunskaper och öka på mitt kunnande. Tillsammans med duktiga instruktörer och tillsammans med de övriga psalmskoleeleverna. Bara det att få vara i en skrivarinriktad miljö är härligt.

Då är platsen Djursholm inte alls så tokig faktiskt. Här växte det fram en nationalromantisk trädgårdsstad i slutet av artonhundratalet. Det rådde en pionjäranda som innebar att man längs slingriga gator lät bygga upp gigantiska villor med parkliknande trädgårdar. I början var standarden väldigt enkel och hit ut flyttade konstnärer och andra kreativa människor. Författare som Viktor Rydeberg, Verner von Heidenstam, Elsa Beskow och Alice Tegnér bosatte sig här. De gav platsen hög status, men inte i första hand för det materiella, utan snarare för skapandet och lusten till konsten. Inte förrän i mitten på nittonhundratjugotalet var ledningssystemen utbyggda och övriga samhällsfunktioner byggdes upp. Djursholm var verkligen ute på landet för cirka etthundra år sedan. I jämförelse med de centrala delarna i huvudstaden, så känns det fortfarande lite lantligt här ute, men självklart alldeles för fashionabelt för att känna av lukten från komockor och hästhagar. Jag funderar på vart befolkningen från Djursholm åker om de vill känna det? Jonas Bergström, före detta fästman till prinsessan Madeleine, kommer härifrån. Nu blir det väl inte aktuellt i första taget att han får komma till hovstallet om han vill känna gödseldoften? Fast det kanske inte är så viktigt för folk som bor här ute att känna doft av gödsel och växtkraft i myllan? För mig är det viktigt. Därför bor jag i Hille. Potatisbygden. Där bor de flesta i lekstugor och kojor. Om vi mäter enligt Djursholmsskalan. På återseende med ett leende!

PS. Har jag nu nämnt sociteten i Djursholm, med Jonas Bergström i täten, så är det väl på sin plats att jag säger något informativt om nunnorna som vi gästar? Birgittasystrarnas kloster i Djursholm tillhör Vår Frälsares Orden, instiftad på 1300-talet av den heliga Birgitta och av den Saliga Moder Elisabeth Hesselblad 1911. Birgittasystrarnas kloster i Djursholm grundades 1923. Dess nuvarande byggnader uppfördes 1973. Allt enligt en informationsbroschyr som jag såg i en samlingssal. En av nunnorna talar som en söderböna och en annan är här på gästspel från Rom. Världen knyts samman och här får även en Hillebloggare rum. Precis som påven, som för några år sedan gästade klostret och som då bodde i rum nummer åtta. Hans bild hänger därefter på en central plats i klostret. Jag kanske skulle ta en bild på mig själv med min iPhone när jag leker med min kontrollpanelstyrda säng? Det går att höja rygg och ben och däremellan få en kulle för knäna. Ja, jag vet. Något är annorlunda och stämmer inte alls med mina föreställningar om kloster. Har inte sett skymten av en tagelskjorta eller stenmadrass.

Lite ovant, lite från ovan

Det är inte helt fel att byta perspektiv på tillvaron ibland. Jag har inte något behov av att segla upp i det blå dagligen, men någon gång ibland som sagt, så är det ganska uppfriskande. Igår låg jag mycket på knä ute i trädgården med händerna i jorden och såg på det som just nu sker på marknivå. Idag har jag befunnit mig långt över trädtopparna och det var både annorlunda och härligt. Jag har under en lång tid längtat efter en skrivarlya och jag tror att jag har hittat den nu. Högst uppe i kyrktornet på Heliga Trefaldighets kyrka mitt i stan. Däruppeifrån kunde jag blicka ut över havet, ån, parker, byggnader, vägar. Det kändes som om hela livet samlades upp och som om jag hade det inom räckhåll från bara några kvadratmeter.

Jag vet och inser hur opraktiskt det skulle vara att ha sin skrivarlya belägen där uppe i skyn, eftersom vägen dit upp inte är av det enklaste slaget. Men på något sätt skulle det kunna symbolisera själva skrivandet. Det är inte alltid så lätt att komma fram till färdigt alster. Det är en massa tankar och idéer som far igenom huvudet och så tidsbristen gör att det blir en eländig soppa att smeta runt i. Jag lägger inte så mycket krut på att oja mig över att jag inte har tid att skriva, men det är klart... ibland söker jag med ljus och lykta efter inspirationsutrymme. Både vad det gäller tid och ork. Speciellt eftersom jag har gett mig den på att ta mig igenom psalmskolan, som jag just nu befinner mig mitt uppe i. Då finns det vissa deadlines på uppgifter och det är säkerligen bra. Jag tror att vi människor annars har förmågan att skjuta allting framför oss och lite lättvändigt skylla på tiden. Eller frånvaron av tiden. Med handen på hjärtat, så är faktiskt tiden här och nu. Ingen av oss kan skylla på orättvis fördelning, som det är med till exempel vattenfördelningen eller pengarna i världen. Vi har var och en fått tjugofyra timmar varje dygn. Mer rättvist kan det inte bli.

Så psalmskrivadet har fått första tjing. Bokprojekt, D-uppsats och till och med bloggandet får stå åt sidan då och då. Du kan inte ana hur sugen jag är på tjänstledighet ibland. Är friåret avskaffat? Säkerligen. Det som samhället först och främst skär ner på är njutningen. Det här med förebyggande åtgärder för att få folk att må bra är inte så vanligt. Tyvärr är det inte så vanligt med de efterbyggande heller. Det är mycket som svajar i vårt samhälle idag. Kyrktornet i sig kanske inte kan stå som symbol för det svajiga i samhället, men själva uppstigandet för att nå toppen, kan kanske beskriva känslan av obehaget. Alltså olustkänslan för hur dåligt en del saker sköts i vårt välfärdssamhälle. Tråkigheterna över hur många människor det finns som far illa runt omkring oss.

Det blev i alla fall en höjdardag på jobbet kan jag påstå utan att blinka. Det var sista gången på den teckenspråkliga Frälsarkransgruppen för den här säsongen och vi skulle göra något annorlunda. En picknick. En utflykt. Som alla skulle kunna följa med på. Gammal och ung. Det blev alltså en tripp till kyrkan. Det är skillnad att komma till kyrkan på gudstjänst och att komma till den på utflykt. Ikväll intog vi kyrkorummet på ett nytt och annorlunda sätt. På ett sätt som jag önskar att alla människor fick möjlighet att göra. Att uppleva kyrkan i vardagen. Att känna, att lukta, att titta på så nära håll att nästan nästippen snuddar vid föremålet. Att våga göra det som vi inte tror att vi får göra i kyrkan. Nästa gång vi kommer till kyrkan så kommer den att kännas mer välkomnande och hemtam. Jag är säker på det och så borde det vara för alla. Det finns väl knappast något värre än att människor skulle känna sig främmande i Guds hus?

Matsäckskorgen som husmor så fint hade ordnat åt oss, kändes nästan som om det var Madicken eller Lotta på Bråkmakargatan som var i centrum för handlingen. Vi satt vid ett stort härligt bord längst nere i kyrkorummet och det vankades dubbla smörgåsar och kaffe eller the. En god mjuk kaka hade snälla husmor också packat med. Så gott det är med picknick. När vi kändes oss mätta och belåtna, så tog vi itu med projekt tornbestigning. Alla vi som kände att vi orkade. Min kollega trodde att det rörde sig om etthundranittio eller etthundranittionio steg. Blandat med stentrappor och trätrappor. Precis när vi kom till avsatsen med de fyra kyrkklockorna, så slog klockan sex slag. Klockan var arton noll noll. Där stod vi och höll för öronen en stund. Ingen av oss hade tänkt på automatiken. Väl uppe i tornrummet, så kändes det gott att slå sig ner en stund på de rödmålade bänkarna, innan jag tog ett djupt andetag och tog stort mod till mig för att gå ut. Ett varv runt tornet blev det och en massa fotografering. Det är inte var dag som jag får ett helt annat perspektiv på tillvaron.

Det var till exempel väldigt intressant att se både Konserthuset och Strömvallen med en enda blick. Alltså hela Konserthuset och hela konstgräsplanen. Det är inte heller var dag som jag ser mitt arbetsfönster utifrån och uppifrån. Det såg ganska litet och obetydligt ut. Inte alls som den stora ljusa öppningen ut mot gatulivet, som jag är van att se det inifrån. Kan det säga mig något? Att det är nyttigt att byta håll? Att få det fria fågelperspektivet någon gång då och då? Att leva några minuter i total frihet, tillräckligt för att hinna skapa mig en sinnesbild för att livet kan skifta och att skiftningen finns inom räckhåll?

Det var skönt att komma ner och känna fast mark igen. Hade Gud velat att jag skulle vara där uppe i det blå hade han gett mig vingar. Det var ännu skönare att komma in i kyrkan och få göra en samling inför uppbrottet för sommaren, då vi alla skingras på olika håll. Vi tecknade välsignelsen tillsammans. Kyrkan kändes närmare och mer bekant. Välsignelsen la sig både som ett skydd runt oss och som en frihet att våga gå i. Jag cyklade hemåt i måndagskvällen och kände påtagligt att något hade hänt med mig och med gruppen. Jag kan för tillfället inte sätta ord på det och jag tror inte det är eftersträvansvärt att göra det heller. Jag tror att det närmaste jag kan komma stavas med fyra bokstäver. F-R-I-D. Ett lugn och en inre ro, som når ända in i själen. I kombination med det arbete vi gjorde för att ta oss upp och sedan ner för kyrktornet, så är livet behagligt trött just nu, så jag säger tack för mig. På återseende med ett leende!

PS. Om en månad idag är det precis tre år sedan som en av kyrkklockornas kläpp lossnade och slogs ut genom ett av tornfönstren. Det måste ha varit många skyddsänglar i aktion den söndagen, för ingen människa kom till skada, när den tvåhundra kilo tunga kläppen slog ned med en duns och gjorde ett stort hål i backen. Några månader senare var kläppen på plats igen. Var sak på sin plats är det bästa. Just nu tror jag det betyder: bloggare i sängen. Ett skönt perspektiv på tillvaron.

Det våras för tatueringen

Valborg är inte synonymt med vårvärme, även om det är vad våra vintertrötta kroppar suktar efter. Vi beställde för en tid sedan en ny soffa till vardagsrummet. Vi blev lite häpna vid beställningen att det skulle dröja hela åtta veckor till leverans, men vi satt inte direkt på någon pottkant, utan kunde se att den skulle komma i god tid före studentfirandet som går av stapeln i juni. Ingen fara på taket alltså och inte heller på vardagsrumsgolvet, där soffan skulle placeras så småningom. Så det blev lite surprise-känsla när de ringde från möbelfirman och talade om att soffan hade kommit in på lagret. Långt före den utsatta tiden. Leverantören hade kanske förståelse för att vi inte vill vara ute och frysa i dessa vårtider. Ska vi någon gång ha användning för soffmys, så är det nu.

Mr T och sonen ryckte ut och hämtade emballaget som innehöll soffdelar och diverse tillbehör. Iförrgår var den på plats, uppiffad med kuddar och plädar. Nytt soffbord och några små inredningsfinesser. Nu saknas bara en ny taklampa och eventuellt några läslampor till väggen. För jag har en känsla av att soffan kommer att inbjuda till en del sköna lässtunder. Eller bara-vara-efter-jobbet-stunder. En farlig soffa har alltså installerat sig hemma hos oss. En soffa att längta till. Invigningen skedde just på Valborgsmässoafton anno 2010. Det kommer vi kanske att minnas nästa år? Gör vi det inte, så är det ingen större fara. Det är bara en soffa när allt kommer till kritan. Den är dock inte köpt på krita. Några sådana affärer gör inte en smålänning. Inte heller en pojk från Sandviken.

Igår satt vi på Strömvallen och såg fotboll. Inte Gefle IF:s match som det kan vara lätt att tro. Nej, det var division tre som drog och hemmamatch för Hille IF mot Valbo. Resultatet blev oavgjort. Varken vårvinden eller spelet värmde. Det hade säkert varit trevligare att göra premiär på Hille IP, men tydligen är planen där inte spelbar ännu. Inte så konstigt i och för sig. Det är långt till fotbollsvärmen känns det som. Det kändes gott att komma hem till stugvärmen och till Mr T:s hembakade pizza med färska champinjoner och andra gottigheter på. Bättre än både Hillerian och Marios. Mr T:s special och en god öl. Jag tänkte på alla dem som marscherade efter röda fanor och som höll ut under de politiska talen. Det kan inte ha varit så skönt i snålblåsten. Den nittonde september får vi se om valtalen höll vad de lovade. Om det var värt att stå på gator, torg och andra arenor, där kampglöden säkert var större än den var på fotbollsplanen på Strömvallen igår. Jag har en känsla av att den borgerliga regeringen har gjort sitt. Nu när Göran Persson inte är kvar, så tror jag att sossarna har chans igen. Jag tror faktiskt att folkets trötthet på den smällfete, besserwisser-ledaren, blev sossarnas fall vid förra valet.

Idag har jag gjort Wennbergs-premiär. Det behöver kanske sin förklaring för de som inte är lokalt förankrade. Wennbergs är en handelsträdgård, som är belägen på krypavstånd från bloggarens hem. Det går att gå eller cykla dit. Jag fick sällskap av dottern idag och vårt projekt var att köpa lite penséer som skulle få ersätta de utblommade påskliljorna i krukorna på trappen på framsidan. Dessförinnan hade Mr T gjort ett ryck med krattan och själv hade jag krupit omkring och rensat lite försiktigt i syrénhäcken på baksidan, i häcken och i rabatterna på framsidan. Ansat kring buskar i övriga trädgården och plockat upp våra övervintrade minirosor och planterat dem i sina vanliga urnor. De fick sällskap av vita penséer runt omkring. Det brukar bli väldigt vackert. När sol, värme och tiden har fått hjälpas åt. Jag måste dra mitt strå till stacken också förstås med lite vatten då och då.

När jag ligger på knä så där och och bara har ögonen på myllan och växtligheten, så låter jag tankarna komma och gå. Det är riktigt skönt. Jag tror att det är bra för människan att ha det lilla perspektivet ibland. Att glädjas över små saker som knopp som är på gång, en nyckelpiga. Till och med en myra kan få mig att le. Tusen myror däremot innebär problem. Jag sa i all vänlighet till det lilla krypet att: du gör bäst i att flytta in i skogen och ta gärna alla dina kompisar med dig, för om jag upptäcker att du är kvar här nästa gång jag är ute, så talar jag inte i vänlig ton. Då hämtar jag myrrburken direkt. Första och enda varningen är utfärdad alltså. Jag vet inte om myran fattade vad jag sa. Jag avslöjade inte hur imponerad jag egentligen är av den och hans kompisgäng. De flyttar plattor och välter kring grus som värsta storskopan på trucken. Den kraften i förhållande till storlek skulle jag vilja besitta. Fast är jag så stark måste jag vara snäll. Det var väl Bamse som sa det? Eller var det Pippi Långstrump? De två starkaste och snällaste personerna jag vet. Riktiga föredömen båda två.

Jag gjorde mig mitt eget vårtecken idag, genom att klä mig i shorts. Jag kan hota med myrr. Jag kan trotsa väderleken med shorts. Aldrig har jag väl varit så glad för att få ha shorts som idag. Äntligen fick min tatuering den befrielse som den har suktat efter sedan i februari. Inte en minut har jag ångrat att jag tatuerade mig. Däremot har jag i alltför många minuter längtat efter denna shortsdag. Jag är stolt, glad och superdupernöjd. Om jag hade vetat hur glad detta skulle göra mig, så hade jag inte väntat eller dröjt. Tyvärr är den inte så fin som den skulle vara om benen vore brunbrända. De är skrämmande bleka efter den långa vintern. Nu vill jag ha sommar, värme, sol och bad. Solbrändhet matchar bättre till tatuerad hud. Idag känns det som om det finns hopp om att det kan vända snart. Jag tror vi kommer att få se lövsprickning till veckan. Jag känner det på mig.

Tyvärr måste jag meddela att stora delar av vår vackra klängros har gjort sitt. Jag har beskurit den rejält idag, eftersom det var mer dött än levande, när jag tittade på den på nära håll. Jag tillhör dem som har svårt för att jobba med handskar i trädgården. Jag vill gärna känna vad som händer när jag jobbar. Handskar är att föredra i vissa lägen. I den smutsiga myllan och i synnerhet vid nedklippning av taggiga rosbuskar. Men icke. Jag får skylla mig själv. Jag har rivit mig, så det ser ut som jag har varit i slagsmål med en ilsken katt. Det läker och ska trädgården bli fin, så lider jag gärna lite pin. I sommar är det glömt och jag ligger där i hängmattan och softar. Jag tror att det finns gott hopp för klängrosen förresten. Det fanns liv längst ner, så den skjuter säkert skott. Det kan den göra i lugn och ro, för först ska vi njuta av tulpaner och narcisser. Mina händer ska läka och naglarna växa ut. Jag kanske ska ha en växttävling? Naglar vs klängros.

På tal om tävling. Klängrosen känner säkert inte till att det närmar sig VM i hockey. Det känns lite märkligt att det ska ske saker på is så här års. Den sjunde maj är det dags och puckarna spelas i Tyskland i år. Jag är ännu inte så insatt i den svenska truppen och coachen inväntar kanske fortfarande några proffs från de stora lagen "over there". Efter trädgårdsarbetet har jag kopplat av med att se just hockey. Matchen mellan Sverige och Finland i LG Hockey Games. Jag har funderat lite på vad LG kan stå för i sammanhanget... Kanske syftar det på Lars-Gunnar Krobbe Lundberg, en legendarisk hockeyspelare, som jag hade idolbild på som liten? Nej då, det trodde jag förstås inte. Jag var tvungen att kolla upp det. Jag har svårt att låta bli att fylla på min kunskap, när jag väl har ställt mig en fråga. Det visar sig att LG stod för LG Electronics. Det är sponsorpengar som styr namnet. Precis som med Läkerol Arena i Gävle och många andra sportsevent i övrigt. Förut hette turneringen Sweden Hockey Games. Svenska Hockey Spelen alltså. Fast det visste du kanske redan? På återseende med ett leende!

PS. Idag har grannpojken namnsdag och hans lillebror fyller två år. Det är sjutton år sedan det senaste tvåårskalaset i vår familj. Nu ska jag och det födelsedagsbarnet ta oss en kvällspromenad. Solen skiner och jag är sugen på att plocka vitsippor. Om du kan, passa på att böja knä vid vitsippemattan. Du upptäcker att de stora problemen är förunderligt små just då. Har du inga stora problem med dig till vitsippemattan är du självklart välkommen dit ändå. Vitsippor gör ingen skillnad på person och person. Det är underbart att veta. Glad vår kära läsare! Kom gärna förbi och titta på min tatuering någon shortsdag, så bjuder jag på kaffe med dopp.