Med en touch av frid och förnöjsamhet

Fridhemsplan. Smaka på namnet. Frid, hem plus s, hemsk utan k och plan. Frid och hem på samma plan. Nu ordleker jag och det är nog för att jag inte orkar annat nu. Behöver flippra ur och då blir det i bloggutrymmet. Jag sitter på mitt rum på vandrarhemmet på S:t Eriksgatan tjugo i Stockholm. Vandrarhemmet med hotellstandard. TV och dator på rummet. Jag har dessutom fått dusch och toalett på rummet. Ja, alltså, det finns ett separat badrum som tillhör rummet. Jag behöver inte springa i korridoren för att gå på toa eller för att fräscha upp mig i duschhörnan. Sådant betyder mycket. Det är jätteskönt. Vandrarhemmet tycks ha satsat på rätt saker. Skön säng, fräscha möbler, förkromad duschblandare av märket Mattsson, TV och dator i samma skärm. Rummet är litet och påminner om en båthytt, men för mig är det precis vad jag behöver. Varken mer eller mindre.

Så här dags igår var jag trött och stressad. Just nu är jag trött och nöjd. Helt fantastiskt vad som kan hända när enbart ett ord byts ut. Livet har mycket gemensamt med psalmskrivning kan jag våga påstå. Jag har förflyttat mig från Gävle till huvudstaden med tåg. Efter att ha fixat ett SL-kort för tre dagar, så satte jag mig på tunnelbanans gröna linje mot Farsta. Bytte till buss vid Farsta Centrum för att åka vidare till Stora Sköndal. Ett otroligt vackert område i traditionsrik miljö. Det var som en mindre stadsdel. Ett samhälle i samhället på något vis. Bussen stannade direkt utanför grindarna. Jag hade sällskap på bussen av några deltagare i psalmskolan och vi slog följe mot Stefansgården, där kursdagarna skulle hållas. Dagen inleddes med lunch i restaurang Magnolia. Jag är inte så mycket för syntetiska blommor, men jag har förståelse för att det kan bli dyrt att skaffa fram naturliga Magnolior mitt i den svenska vintern. Så jag lät mig inte störas av blomvasarna på borden. Jag hade full gärning att njuta av lunchen. Psalmskolevännerna var samlade. Lunchen bestod av en plockbuffé.

Idén med att vi ska tillbringa dagarna på Stora Sköndal är att det pågår ett samarbete mellan Psalmskolan och Kyrkomusikerutbildningen som finns på Stora Sköndal. Vi har fått skicka in texter, som eleverna på musikutbildningen har tonsatt. Jag har fått båda mina texter tonsatta. En text dessutom av två olika elever. I eftermiddags har jag fått träffa två av eleverna och fått deras kompositioner presenterade för mig. Det var mycket spännande. Helt plötsligt blir en text till en sång. Visserligen kan en text sticka ut och beröra, men i jämförelse med att den blir tonsatt, så känns den platt. Precis som orden som är tryckta på papperet. Notbladet låter orden få bli befriade och de får dansa ut på äventyr. Jag tillät mig att följa med på det äventyret. Därför sitter jag nu här trött och nöjd.

Det var intressant att höra tonsättarnas tankar om texten. Varför de hade valt just min text och vad som hade berört dem. Det kändes lite hedrande. Det går inte att sticka under stolen med det. Ett litet kvitto på att det jag har skrivit kan få betydelse för en annan människa. Det är gott så. Om den sedan inte kommer med i en ny utgåva av psalmboken, så är det inte någon big deal. Jag är trött och nöjd. Ibland är det tillräckligt. När vi hade fått träffa tonsättarna, så var det dags för att sitta i stor grupp och sjunga igenom alla sångerna. Jag tittar fram från mitt gömställe under stolen igen och säger att det var stort. Det kändes högtidligt. Där sitter ett gäng textförfattare och ansvariga för Psalmskolan, tillsammans med ett gäng musikstuderande och deras lärarstab och sjunger vår gemensamma produktion. Jag måste smälta ögonblicket. Det känns skönt att få stänga dörren om sig. Dra sig in i lilla vandrarhemskabyssen och bara reflektera. Min baby, min text, har växt till sig. Jag kan inte längre bara trycka den mot mitt bröst och hålla om den. Den har fått stå på egna ben en tid. Den har kanske varit ute på ett dagis och fått tas om hand av dagispersonal i form av tonsättare. Livet förändras.

Jag hade sett fram emot att få blogga på vandrarhemsdatorn och hade inga problem med att låta TV-bilden stryka på foten, för att jag skulle kunna logga in på bloggsidan. Tyvärr verkar alla andra som vistas här på vandrarhemmet tänka detsamma. Inloggningen är seg som tuggummi och jag har nu väntat i över en halvtimma på att loggas in. Jag gav upp och nu är det iPhonebloggning som gäller. Du anar inte hur pillrigt små touch-tangenterna är. Det är snuddande nära hela tiden att A blir S och så vidare. Jag har visserligen gott om tid. Det är bara jag och tiden i kabyssen just nu. Jag kan blogga hela natten om jag vill. Ska inte åka härifrån förrän halv nio imorgon bitti. Då väntar en ny dag på Stora Sköndal. Jag undrar om det finns så många fler platser på jorden, som gör sådant skäl för namnet. Stora - området är gigantiskt. Skön - och obeskrivligt vackert. Dal - inte ens i den mörkaste dal är jag rädd för något ont, därför att du är med mig. Jo, nog har jag märkt Herrens hand över min dag. Han har puffat, burit och lett mig framåt. På tal om namn, Fridhemsplan är inte så tokigt det heller. Jag har gjort mig hemmastadd och har till och med dragit lite möbler. Så jag hoppas att du märker att bloggen andas frid. Därmed hoppas jag att vi är på samma plan. Om inte, så ska du veta att imorgon är en annan dag. På återseende med ett leende!

PS. Detta blir mitt första touch-tillägg och då vill jag passa på att gratulera Adina som har födelsedag idag. Hoppas det har blivit paket, tårta och sång. Antagligen har det väl varit skola också, men det är sådant som ingår i tonårslivet. Hipp hipp HURRA! Jag lyckades undvika att det blev HURRS. Hur nöjd och fridfull den här bloggen verkar, så var det den mest jobbiga någonsin. Framtouchad genom iPhone. Därav den något förkortade versionen. Några tänker säkert: Hoppas hon tvingas bloggtoucha ofta...

Ibland smakar livet kofta

Måtte inte farbror Melker på Saltkråkan ha rätt när han säger: Denna dagen ett liv. Jag har större förhoppningar på ett liv, än att det ska se ut som den här dagen. Jag borde kanske varna för att det här blogginlägget kommer säkert att bli lika upplyftande som vinterkräksjukan. Inte upplyftande överhuvudtaget alltså. Om du gick in här med önskan om att bli glad och uppmuntrad, så kanske du ska söka dig bort från sidan så fort som möjligt. Det är inte bara snack, det kan komma bloggsymtom liknande dem som stämmer in på vinterkräksjukan. Jag vet att jag brukar vara en positiv och glad person. Lätt till skratt. Håller humorn högt. Till och med mitt persontecken i teckenspråket visar på min smilgrop i kinden. Så det bästa vore kanske att låta bli att blogga. Att dra filten över huvudet och vänta tills det går över. Det värsta med det är att jag inte har en aning om när det kan tänkas gå över och jag har inte så mycket tid till att vänta heller. Jag tror att det är där som skon klämmer. Tidsbrist. Jag är stressad.

Några läsare kanske vill få det till att jag har fått sköna vanor genom att bo på hotell, vara på teologifestival, göra pubrundor i glada arbetskamraters lag och bara ta emot på föreläsningar av olika slag och att det är avsaknaden av detta som gör mig pissed off. I vanliga fall skulle jag kunna göra en motargumentation till denna inställning, men jag vet inte om jag ska slösa tid på det nu. Jag svarar helt kort att jag tror inte att det är så. Var sak har sin tid och uttrycket: Borta bra men hemma bäst, stämmer så otroligt bra. Jag har teologifestivalat färdigt och ska nu smälta alla intryck till det är dags för nästa satsning. Om två år.

Jag tror det finns en del läsare som skulle kunna dra in PMS-problematiken också. Jag har inte bloggat om det tidigare och har inte för avsikt att göra det nu heller. Fast nu när jag ändå har dragit upp den tre-bokstäver-långa-förkortningen-för-premenstruellt-syndrom, så kan jag ju ändå orda lite om det. PMS, för de läsare som inte har hört talas om det tidigare, är ett samlingsbegrepp för olika typer av fysiska eller psykiska besvär under förstadiet till menstruationen. Alltså, ett syndrom som gäller den kvinnliga befolkningen. Stämningsläget hos kvinnan kan förändras i riktning mot nedstämdhet. Vi kan uppfattas som känslomässigt instabila. Jag vet att det där kan uppfattas som ett stort handikapp hos många kvinnor. En del känner sig olyckliga, andra får djupa dalar, nästan som en depression. Inom det spannet, från att vara olycklig till att känna depression ligger irritation, intolerans, oro, grälsjuka och aggressivitet.

Jag har hört att många kvinnor upplever olika sorters smärta. Allt från ömmande bröst till ryggont. Migrän och illamående. Några känner av viktökning och svullen mage. Inte undra på att det ligger irritation i luften. Det har bedrivits forskning på området och vetenskapen tror sig har kommit fram till att det hela beror på överkänslighet i hjärnan för progesteron. Självklart måste saken utredas. Det går ju inte ha tickande bomber ute på gatorna. Jämt och ständigt. Den kvinnliga populationen ser också till att alltid vara i jour, så hela året täcks upp. P-piller, antidepressiva medel, motion, vettig kost och undvikande av stress är några botemedel. Så vi kvinnor har det förspänt. Vi vet vad som hjälper oss när humöret sviktar. Det som verkligen oroar mig är vad vi gör med männen. När de uppvisar irritation, intolerans, oro, grälsjuka och aggressivitet. Då räcker det inte att slänga fram en karta med P-piller. Forskarna kliar säkert sina huvuden.

Så, om nu inte avsaknaden av goda Uppsala-vanor, förkortat GUV, eller PMS är problemet, vad är då felet? Jag tror helt enkelt att det är det intensiva livet. Vi kan roa oss med att förkorta det DIL. Det finns för tillfället inte några naturliga luckor emellan evenemangen, utan jag känner att jag kastas rakt in i nästa uppgift, nästan innan den tidigare är avslutad. När livet går omlott, så uppstår stress och trötthet. Jag vet så väl att detta är mitt liv och du behöver inte påminna mig om att det är jag som har rätten att styra över det. Jg börjar fundera om det verkligen är jag som har planerat den här kalendern? Jag trodde jag var mindre korkad än så här. Det verkar inte som jag har lärt mig någonting i mitt fyrtiofyra år långa liv. Kan det vara så att jag vill för mycket? Eller är det så att jag har planerat väl efter aktiviteterna sett, men glömt bort alla förberedelser inför och upphämtningar efteråt? Hur som helst, det är något lurt just nu och jag känner stress. Ännu en förkortning, JKS. Jag Känner Stress. Den förkortningen ligger nära JKT-förkortningen. Jag Känner Trötthet.

Jag hade gärna haft fjorton dagar emellan teologifestivalen och det som inträffar imorgon, men nu visar den bistra sanningen att det bara är en. Jag har packat upp, för att en stund senare packa ner. Imorgon bär det iväg till Stockholm. Nu är det psalmskolans andra träff som gäller. Dags att ta fram kreativiteten, men hur jag än letar och gräver, så hittar jag bara spykänsla och lojhet. Inte de bästa ingredienserna när det gäller skapande. Skapandeprocessen känns i nuläget som ett hån. Det kan på sin höjd bli en tung blues. Om livets stress, trötthet och fucking elände. Vet inte ens om jag orkar dra på mig masken med det trevliga leendet och låta omvärlden tro att jag är på tipp-topp-humör. Tipp får stå för soptippen och topp får rimma på flopp. Detta är en naken stresshanteringsblogg.

Det största bekymret är att jag vill gärna prestera på topp. Jag vill absolut inte komma och göra något halvdant. Jag vill ha ambitionen att komma väl förberedd och inspirerad. Jag får inte riktigt ihop det med att vilja sätta två fingrar i halsen och bara framkalla en kräkreflex över hela tillvaron. Bli inte orolig. Jag är som Thore Skogman. Jag överdriver lite. Det är storfiskaren och jag. Jag känner mig själv och vet att jag kommer att använda stunden på tåget imorgon bitti till att förbereda mig och komma i fas inför psalmskolan. Väl där, så kommer jag känna hur roligt och fantastiskt det är. Förhoppningsvis så kommer jag att kunna genomföra resan och orka ta tillvara på möjligheten. Låt inte vinterkräksjukan slå till. Den härjar lite överallt. Det räcker med att jag känner av symtomen. Precis som med män och PMS. De bär på symtomen, men drabbas inte av dem. IRL. In Real Life. I Riktiga Livet. Gud visste vad han gjorde. Vilket misstag det hade varit att lägga det på männen. De har ju nog av sina förkylningar. På återseende med ett leende!

PS. Jag borde kanske ställa ut en hink i detta PS-utrymme, så att eventuella läsare fick möjlighet att kasta upp maginnehållet efter denna helt bedrövliga bloggning. Jag väljer att försöka se lite positivt på tillvaron och då är inte fåfänga ett så dumt botemedel. I lördags hade jag en av mina dyraste luncher någonsin. Ja, inte själva matintaget, utan ett litet besök i butiken Öster om ån i Uppsala. Jag och min kollega skulle bara tidsfördriva lite och vila ögonen på vackra ting. Jag föll för en svart yllekofta, i den mycket osmåländska prisklassen. Jag tröstar mig med att den är klassisk och kan hänga med livet ut. Jag var lycklig hela eftermiddagen och när jag tänker på den, så försvinner alla eländesförkortningar på stört. Likaså den lilla fina tunikan, som blev min på fredagseftermiddagen, hjälper upp humöret. Den var både snygg och hade en småländsk prislapp. LLF - Länge Leve Fåfängan.

William O'Connors höll måttet

Jag sticker emellan med ett protokoll. Det har gått av stapeln två extra styrÖLsemöten under helgen. Jag förstår att det verkar helt sanslöst att vi ska ha hunnit med det också, eftersom det har pågått en Teologifestival. Det har inte varit några ordinarie styrÖLsemöten, utan de har varit utökade. Kollegor har fått agera adjungerade ledamöter och det har varit mycket trevligt för oss ordinarie ledamöter. Det har på något sätt gett oss ny inspiration och kraft att ta itu med kommande styrÖLsearbete. Det var på många sätt annorlunda möten, men mest tydligt var det vid första beställningen. Det blev bara en öl och ingen raggmunk. Vid det laget hade vi båda kvällarna avnjutit en mingelbuffé, modell större, i entrén utanför universitetets aula och då är det inte läge för raggmunk som någon slags efterrätt. Förhoppningsvis kan vi få till ytterligare adjungerade möten på hemmaplan och på så sätt få möjlighet att visa den utökade skaran hur ett riktigt styrÖLsemötesupplägg ser ut.

Jag hoppas att ordföranden och sammankallande kan godkänna och justera ett gemensamt protokoll för de båda mötena, som gick av stapeln i fredags och i lördags kväll. Tiden emellan kändes så kort och intensiv, så vi kan låtsas att det som hände under mellantiden var som en slags pausunderhållning. För enkelhetens skull, så kan vi kalla fredagens event för del ett och lördagens för del två. Låt mig således få avverka protokollets första del. En hel arbetsvecka var avklarad. Jag och min resekamrat och tillika kollega hade värmt upp med en halvdag i Uppsala. Lunch, fika och en storslagen shoppingrunda, som resulterade i ett par strumpbyxor för min kollega och en tunika modell enkel och prisvärd för mig. Så kan det gå ibland, när möjligheterna och planerna ligger klara för årets stora shoppingrunda.

Jag borde väl inte blanda in Teologifestivalens inledningsgudstjänst i Domkyrkan och kvällsprogrammet i universitetets aula och jag ser till att inte falla i den gropen. Jag vill ha anledning att återkomma till dessa tillfällen vid ett senare bloggtillfälle. Werners, enligt honom själv, korta föreläsning kräver ett eget bloggutrymme. Jag kan minst sagt säga att det var en känsla av befrielse som jag kände när jag kom ut i den friska kvällsluften i Uppsala. Vi hade sonderat pubterrängen i förväg, men följde så ändå chefens förslag och hamnade en våning upp på O'Connors mitt i city. Det var för kvällen underhållningsentré på fyrtio kronor och vilket sammanträffande att det var Karrick's från Gävle som skulle framföra irländsk musik. Jag tvekade inte för entrén. Jag är ytterst svag för den irländska musiken. Det virvlade igenom en liten tanke om att jag skulle dra en linedanceuppvisning och köra mina två irländska danser Belfast City och Irish Stew. Jag lät bli.

Vi frångick inte stadgarna utan startade upp med något nytt. För min del fick det bli en Caledonian 80, med det trevliga tillägget: Definitive Satisfying. Jag behövde något tillfredsställande efter Werner. Ett skotskt öl från Edinburgh. Bryggeriet startade upp tillverkningen 1869. Så här etthundrafyrtioett år efteråt smekte den gommen på O'Connors i Uppsala. Arbetslaget gjorde så många olika beställningar att det fanns ingen möjlighet att protokollföra alla val. Än mindre fanns det tid för att höra sig för om omdömet. På ölen alltså. Kollegornas omdömen har inte i protokollet att göra, men jag kan intyga att det var som en städad skolklass. Glada över att sommarlovsbefrielsen hade kommit. Vi var så att säga Wernerbefriade. Sammankallande kom lite senare och gick på samma val som jag själv. Caledonian 80 och jag har för mig att vi enades om fyra sejdlar som bedömning. Hon får kommentarjustera om hon är av annan åsikt. Ordföranden gick igång med en Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel. Inte vet jag om det var en hyllning till mötet med Werner, men betyget var ungefär detsamma. Hon försökte prångla ut halva flaskan till någon i sällskapet. Men så desperat var ingen. Ett riktigt bottenomdöme. Jag vet inte om det blir noll sejdlar eller till och med en krossad sejdel.

Nu upptäcker jag en protokollmiss. Jag har glömt att föra anteckningar över ordförandens andra runda. Jag vet bara att det var en husets special, som den engelsktalande bartendern sedan försökte få mig att beställa, men nej, den föll mig inte alls i smaken. Så började kvällens småländska pubrunda. Se och lär hur smålänningen klarar sig igenom en kväll, sa jag till en kollega som stod och funderade på nästa val. Taste this one, ok, give this one a chance, no, okay, let's see, what Madam thinks about this... Små provglas ställdes fram och smålänningen kunde smaka och jag vet att många tror att gratis är gott, men så är det faktiskt inte. Det var hostmedicinvarning och roddbåtstjäravarning, men till slut blev det en John Smith och den ger jag tre sejdlar. För min del avslutades kvällen med en gammal trotjänare, Kilkenny. Den blir aldrig fel. Det tyckte inte sammankallande heller. Vi två förundrades över att en kollega, som inte dricker öl i vanliga fall, ändå beställde tre under kvällens gång. Det måste ju bero på det trevliga sällskapet. Vad annars?

Jag tycker att det behöver föras till protokollet att sammankallande visade upp fyra fingrar när hon samtidigt sa siffran tre. När risken var påtaglig för att raggningstimmen var slagen, så tog vi en taxi tillbaka till hotellet. StyrÖLsemöten må vara trevliga, men den enda raggningen som göre sig besvär är raggmunken. Tänk om det nästa gång kommer in en sådan iklädd tagelskjorta. Då blir det problem, när jag nu har gett medgivande i detta bloggprotokoll. Nåja, vi lämnar det bekymret. För nu är det dags för del två.

Lördagskvällen skulle tillbringas på V-Dala nation i Uppsala. Allt enligt arbetsgivaravtalet. Teologifestivalen hade tydligen ett samarbete med denna nation för servering av öl och vin. Våra entréband fungerade som VIP-biljetter och vi fick gå före den långa kön av unga studenter. Vi lämnade in våra jackor i garderoben och redan här kände jag att något var fel. Efter en noggrann överblick av ölutbudet, så förstod jag att det skulle bli problem att efterleva styrÖLsestadgarna på punkten att alltid prova något nytt. Spendrups, Mariestad, Tuborg och Staropramen... jag tror till och med att Nykterhetsrörelsen har hört talas om dem. Ljudnivån var så hög att jag kunde ha sagt ett afrikanskt namn på öl och ändå fått en ljus Åbro. Priset var på studentnivå och jag tänkte, det blir en kväll som passar en småländsk kassa, men jag får ge blanka tusan i protokollskrivande. Två barer, men inga nötter.

Efter en liten stunds småpratande, så avslöjar chefen att några i sällskapet redan före mingelbuffén uppsökt en pub nära Domkyrkan och det där fanns etthundraåtta sorter att välja på. Jag undrade så intensivt i min hjärna att vad gör vi då här? Till slut rann tanken ur min mun och vi bestämde oss för att gå till Williams och välja bland de etthundraåtta sorterna. Chefen hade tidigare druckit en öl med det svensköversatta namnet "Spräckliga hönan". Det lät både pittoreskt och trevligt. Vad som helst hade varit bättre än V-Dala nation. Till och med en milkshake på Donken. Jag har nog aldrig varit så modig i hela mitt liv, som när jag uppsökte damtoaletten på nationen innan vi avvek. Packad med kvällstidigt packade småtjejer. Nåja, de måste väl ha fyllt tjugo, men betedde sig som om de vore yngre än konfirmander. Med vinglas i händerna pudrade de kinderna, målade läpparna, färgade fransarna, jämförde bh:ar och jag var den enda med klädda axlar kan jag säga. Jag gjorde det jag skulle och mitt uttåg från toaletten var en skräcksyn för dessa unga studenter. Hjälp är farmor här?

Wernerbefrielsen var ingenting mot vad jag kände när jag kom ut från nationen. Det kändes som om det var på överlevnadsnivå. Det var länge sedan som jag var så tacksam för att jag har fyllt fyrtio. Vilken välsignelse. Må aldrig någon få för sig att uppfinna föryngringspiller. På William's stod flaskorna uppradade innanför en glasruta med nummer. Som ett konstverk för styrÖLsen. Jag och ordföranden inledde den trevliga pubkvällen med en Strong Suffolk Vintage Ale. Från bryggeriet Green King i Storbritannien. Ett bryggeri som har funnits i över tvåhundra år. Den blev en favorit för mig. I brist på Helsinge rököl, så kan jag tänka mig en sådan till. Ordföranden och jag enades om fyra sejdlar. I betyg alltså. Hann du tänka något annat? Det får stå för dig.

Som nummer två, om vi inte räknar in Starobrno från V-Dala nation, som chefen så fint nedtecknade på mina kladdanteckningar, så blev det en Wee Heavy från Belhaven. Ännu en skotsk ale, som fick betyget tre sejdlar. På tal om Starobrnoanteckningen, så lär det vara chefens mest prydliga anteckning någonsin. Kanske värd att spara? Exklusivt för styrÖLseprotokollen. Det blev en ytterst trevlig styrÖLsekväll och om nu styrÖLsen lyckas få Systembolaget att ta hem Helsinge rököl till hyllorna, så har vår mission redan nått många anhängare. Jag tror att om Helsinge Bryggeri kände till vilka ambassadörer det bor i Gävle, så skulle vi få hedersutmärkelser eller åtminstone en småländsk provsmakning. Se nu till att veta skillnaden på raggmunk och på att bli raggad av en munk. Till Helsinge rököl är lingonsylt bättre än tagelskjorta. På återseende med ett leende!

PS. I sena midnattstimman skickades ett msn med bild på etthundraåtta ölsorter till sammankallande, som begett sig tillbaka till Gävle. Vi saknade henne och protokollförhoppningen är att hon saknade oss. Den femtonde februari sammanstrålar vi igen. Raggmunken väntar. Den utan tagelskjorta. Hoppsan, det där kan tolkas hur man vill. Jag litar på protokolljusterarna. Stort tack till alla adjungerade. Ni anar inte hur glada styrÖLsen är. Därmed förklarar vi TeÖLogifestivÖLen för avslutad.

På sjunde dagen

Jag klev upp före det att mobillarmet ringde i morse. Det var inte hjärnan som hade behov av att dra ifrån täcket och kliva upp, utan snarare kroppastollen. Vissa dagar fungerar den som en väderleksangivare, som en bärbar och medtagbar barometer. Kroppen signalerade väderomslag och det yttrar sig som värk i hela kroppen. Det bästa att göra i dessa lägen är att gå upp och ta en lång och varm dusch. Det gjorde jag. I vanliga fall, då jag är hemma, så är det lockande att krypa tätt intill dubbelsängskamraten, men den här helgen har jag delat halmen med en kollega och inte Mr T. Alltså inget krypande över mittlinjen. Det fanns inte något alternativ. Det blev duschen.

Duschrummet på hotellrummet var ljust och fräscht. Eftersom jag gick upp en hel kvart innan larmet på kollegans mobil skulle gå igång, så kände jag att jag hade en hel kvart tillgodo. Det hade jag säkert haft ändå. Det har varit totalt friktionsfritt att dela rum, säng, toa, sminkspegel, hårfön, skratt och allvar med Meta. En gudasänd kollega. Hon är värd allt gott. En blogghyllning får bli en början. Jag vet med mig att jag inte utger mitt liv till kreti och pleti. Det finns till exempel mycket som jag inte bloggar om. Lika lite som jag blottar mig och mina innersta funderingar, lika mycket gläds jag åt när sådana människor kommer in på min livsvandringsväg. Det är mycket som stämmer och på de punkter som inte stämmer, så betyder inte det problem, utan det betyder komplettering. Det är en avsevärd skillnad. Vi har delat stort och smått och det ligger mycket befrielse i det. Tack Gud. Tack Meta. Ni har båda gett mig en supertrevlig helg.

Vi har båda försökt förstå oss på hur lyset i hotellbadrummet fungerade. Vi gick först på teorin att det var sammankopplat med en rörelsedetektor och det verkade stämma ända tills det slocknade när jag eller Meta stod i duschen. Helt plötsligt stod jag med schampo i håret och tillvaron runt omkring var nattsvart. Då hjälpte det föga att Teologifestivalens arbetsnamn var "...och det lyser i mörkret...". Det hjälpte inte att vifta med armarna eller skaka på höfterna i värsta sambastil heller. Så kom ljuset tillbaka utan att någon av oss förstod varför. Då gick vi över på teorin att det kanske var tidsinställt. Vi höll fast vid den tanken, men efter ett nattbesök av mig, så lyste det hur länge som helst, för att en annan gång bara lysa ett par minuter. Vi enades om att det fanns ingen logik i lyssystemet och att det måste vara en blandning av allt. Rörelse, tid, ordning och oreda. Ungefär som en beskrivning på en Teologifestival.

Jag har på tåget hem från Uppsala lovat min bloggläsande kollega att strukturera upp bloggreferaten från festivalen och inte ta allt på en gång. Just nu vimlar det runt en massa intryck i skallen och det känns som en stor uppgift att eftersträva en struktur i återgivningen av en helg, där den ena ytterligheten efter den andra har staplats upp. Det har inte heller varit endast en festival heller, utan två. Både Teologifestival och TeÖLogifestivÖL. Den ena ska sorteras in under etiketterna festlighet, tro eller arbete. Den andra ska ha sin vanliga protokoll-etikett. Jag stöter på problem redan här. Jag har dessutom på en kort stund somnat med laptopen i mitt knä ett oräkneligt antal gånger, vilket tyder på att jag inte ska använda etiketten avkoppling utan försöka genomföra den. En soffa, en kudde, en filt vore just nu det bästa. Jag tror jag bestämmer mig för att protokollföra lite senare och koncentrerar mig på anledningen till att vi överhuvudtaget var i Uppsala den här helgen.

Ska vi backa bandet bakifrån? Nyss hemkommen. Har kramat om alla familjemedlemmar och talat om för dem hur glad jag är att se dem och hur skönt det är att vara hemma. Det var inte jag som myntade talesättet: Borta bra, men hemma bäst, men jag har skrivit min namnteckning under det. Sonen ställde upp och agerade taxichaufför. Bilen stod framkörd vid Centralstationen och färden ställdes mot Hille. Vi har byn gemensam också, Meta och jag. Tåget avgick och ankom i tid. Alltså behöver jag inte bloggskälla på SJ. Vi startade och avslutade helgen på Flash. Ett litet skärp smugglades ner i bagaget. För oss båda. Betalat och klart förstås. Du tänkte väl inte ens tanken? Smålänningen är varken snål eller tjuvaktig.

Kyrkkaffet bestod av en Foccaciatallrik med mineralvatten och kaffet fick vi med oss i take-away-mugg-med-lock. Annars hade vi missat tåget och vid det laget, hur bra vi än har haft det, så lockade Hille. Uppsala står sig slätt mot Hille. Det är dagens sanning. Här kommer en annan sanning. Det är något speciellt att fira högmässa i en fullsatt Domkyrka. Ska jag nämna några reflektioner, så är det att Jesus är målad så att hans högerhand visar tecknet för sanning på teckenspråk. Titta på det nästa gång du besöker Domkyrkan i Uppsala. Det är mäktigt att sjunga psalmen "Härlig är jorden" tillsammans med ettusen personer. Testa det någon gång. Jag fick också en textidé till en önskad sångtext mitt under evangelieläsningen. Den snurrade runt en stund in på den engelsktalande predikan och för att inte glömma bort textidén och för att inte missa predikan, så skrev jag ner stolparna. Ska ta itu med bearbetningen så fort jag har bearbetat Teologifestivalen färdigt.

Predikan ja. Det vore nästan en bloggsynd att inte nämna den. Den var uppmanande och utmanande. Den var påskyndande. Skjut inte upp något till imorgon. Börja be idag. Predikanten fick applåder. Det fick organisten också. Efter att ha rivit av ett postludium som fick hela den gudstjänstfirande församlingen att dra på smilbanden. Nu gjorde jag inte ansiktskontroll på alla, så det fanns säkert någon som drog på smilbanden neråt, så där missnöjesaktigt som vissa gör. Vi övriga får glädja oss åt att vi tränar fler muskler genom att le och träning är bra. För övrigt har det inte blivit någon annan träning i helgen än att ha promenerat fram- och tillbaka till hotellet. Några har haft synpunkter att det låg lite avsides, men jag tror nog ändå att det var bra. Jag har uppskattat de uppfriskande promenaderna.

Om jag ska ha någon åsikt om hotellet, så var inte frukoststället så värst upphetsande. Jag har ännu inte kommit på vad jag ska jämföra den med, men jag funderar på om det inte vore något för "Bygglov". Jag kan garantera att de omgående skulle ha lyft ut de fula flygplansstolarna som stod under ett grönt, gigantiskt parasoll. Finns det verkligen ingen flygplansskrot? Får jag föreslå för flygbolagen att de använder sig av Blocket eller Tradera i fortsättningen? Det finns säkert någon flygnörd som skulle gå i taket eller känna sig som i sjunde himlen om de kunde vardagsrumsmöblera med The Jumbojetstyle. Själv gick jag nästan i taket av att ärkebiskopen var en sådan hejare på att sjunga. Tröttnar han på att vara ärkebiskop, så kan han vinna vilken Melodifestival som helst. Startfältet var tydligen svagt igår kväll. I Örnsköldsvik.

Jag såg inte första delomgången, men fick med mig att Ola och Salem gick vidare. Själv var jag upptagen med att köpa Heaven-ÖL som när jag kom fram till bordet visade sig vara Wee Heavy. Men jag har blogglovat kollegan att hålla isär dagarna och helgens händelser. Så jag nöjer mig med att säga att så kan det gå när jag stundtals har känt mig som i himlen. Inte just i den sjunde kanske. Fast en bit av himlen har vi fått uppleva i helgen. Det kan nog alla elvahundra personer enas om. Tack Meta och övriga kollegor för trevligt sällskap. Tack chefen för en fantastisk helg genom arbetet. Tack alla arrangörer och medverkande. Tack till alla deltagare. Tack till väsktransportörerna och platshållarna i Domkyrkan idag. Sist men inte minst tack Gud. Du som är ljuset i mörkret och anledningen till att jag kan skriva: På återseende med ett leende!

PS. Sjunde himlen är förresten en kristen nätdejtingsida för dig som vill ha och behöver en sådan. Själv är jag hemma hos Mr T och vet du vad... det finns en liten osynlig skylt på vår ytterdörr. Om du tittar riktigt noga så kan du se att det står... Sju...nd...e hi...ml...e...n! Sjunde himlen! Så är det. Där har vi varit sedan nittonhundraåttiofyra och tänker inte flytta ut förrän det är dags för den slutgiltiga himmelsfärden. Åh, må ingen bli tillbaka, här i denna mörka värld. Må vi alla där få mötas, efter slutad i-sjunde-himlen-färd.

Blogg- och melodikryssuppehåll

Men vad nu? Starta upp ett blogginlägg när jag borde vara på jobbet eller åtminstone på väg in mot stan? Har bloggaren insjuknat? Inte alls. Bloggaren har gjort precis så som bloggaren funderade på i förra veckan. Att ta en sovmorgon, bara sådär, för att jag kan. Fredag morgon de senaste femton åren har inneburit att rusa iväg i tidig otta och riva av en teckenspråkslektion. Idag är det inte så. Idag startar jag upp en blogg tio minuter före lektionens början. Jag vaknade till en stund i natt och konstaterade att jag tycker att den nya tillvaron är skön. Jag har satt punkt. Om vi beskriver vårt liv som ett textstycke med en massa meningar, så var det här en punkt av många. Det blir förhoppningsvis nya punkter.

Jag känner mig nästan tvingad att morgonblogga. Mycket för min egen skull. Jag behöver blogga av mig. Inte för att så speciellt mycket har hänt som kräver akutbloggning, utan mer för att förebygga en bloggabstinens. Det kommer några dagar av bloggfrånvaro nu, om jag inte kan leta upp någon dator i en hotellfoajé och få blogglusta mig lite. Frågan är om jag kommer att hinna. Om en liten stund är jag och en kollega på väg till Uppsala med tåget. Om vi nu kommer dit eller om vi får sitta ett halvt dygn i skogen mellan Marma och Mehedeby. Jag har inte varit drabbad av SJ:s inställda avgångar eller försenade sådana, men jag har förstått att det har varit ett utbrett problem. Det skulle väl inte göras ett debattprogram på SVT om SJ-problematiken, om det bara gällde två shoppingsugna kyrkanställda, som fastnar mellan Gävle och Uppsala. Igår kväll ägnades ju Debatt åt missnöjda resenärer. Jag kommer att sälla mig till dem, om SJ drar av mer än tio minuter av min och min kollegas planerade shoppingrunda. Vi ska värma upp och komma i stämning. Klockan sjutton sitter vi i Domkyrkan, tillsammans med elvahundra andra.

Det är dags igen. Det har gått två år sedan förra gången. Då var det en riktig fest på många sätt i Uppsala. Teologifestival. Gudstjänster, föreläsningar, festliga kvällsprogram och en makalös servering av buffé i foajén utanför universitetsaulan. Det övergår fortfarande mitt förstånd hur det var möjligt att utspisa då cirka tusen personer på ett så effektivt sätt. Jag kände inte av någon speciell kö, kanske för att det fanns många att heja på eller säga några ord till under tiden, men det hela avlöpte väldigt sansat och välorganiserat. Det var en typisk mingelbuffé, där vinglaset hängs på tallrikskanten och det gäller att balansera tallrik, servett och bestick på ett världsvant sätt. Det hela tycks inte ha avskräckt mig. Jag överlevde för två år sedan och jag åker dit igen. Tillsammans med större delen av arbetslaget och så då elvahundra andra teologiintresserade personer i Uppsala stift.

Jag har gett ett positivt summering av förra gången. Det innebär inte att det rakt igenom var plus, plus, plus. Det fanns riktiga dalar och minustecken. Några minutrar satt jag som en fågelholk och tänkte: vad håller de på med? Du vet, när det blir så där flummigt, så jag tvingas fundera: gör de detta på allvar eller driver de med mig? Vi människor fungerar ju så olika och det är tjusningen med oss människor. Jag tar det inte som ett problem, utan accepterar att vissa av de tusen personerna formligen frotterade sig i dessa flummigheter och tyckte att det var det bästa de någonsin upplevt. Det finns också en masshypnosrisk. Att alla som inte riktigt vet vad de ska tycka, tycker att det är superbra, för så verkar alla andra tycka. Det är inte alla som bloggar och erkänner att vissa inslag känns för flummiga. Däremot kan jag konstatera det och låta det vara bra så. Jag vet också att vissa inslag var bara så otroligt underbara att det blev enbart en positiv händelse för två år sedan. Jag är full av förväntan den här gången.

När jag nu ändå bloggar, så kan jag lika bra erkänna att jag är inte till etthundra procent taggad. Jag är inte helt med på banan ännu efter sjukdom. Jag känner mig trött och sliten. Skulle gärna vilja ha en helg hemma, utan en minsta lilla inbokad timme. Nåja, det är fritt fram för Melodikrysset. Det kommer att kännas konstigt imorgon förmiddag att sitta på föreläsning och se hur klockan tickar fram till tio noll tre och veta att nu sprids Anders Eldemanns röst i radiohögtalaren. Jag har garderat med hörlurar till min iPhone. Är det en ointressant och släpig föreläsare, så smusslar jag in örsnäckan och ser så där superintresserad-face-aktig ut. Vågrätt sju... flyt med när alla andra skrattar... lodrätt två... nicka instämmande... Förmodligen kommer det att bli intressant på föreläsningen och jag får önska mina melodikrysslösande vänner lycka till. Jag sviker en lördag av femtiotvå!

Just nu ser jag fram emot en utanför-programmet-punkt som går av stapeln ikväll. Hur sent det blir vet jag inte. Jag kan gärna offra några timmars nattsömn för att få njuta av ett extra insatt styrÖLsemöte. Jag och de övriga ledamöterna har rekogniserat pubutbudet i Uppsala och har nu några ess med oss i bakfickan och i rockärmen. Vi har meddelat våra kollegor i arbetslaget som befinner sig i Uppsala att de är välkomna att sälla sig till oss och få en inblick i styrÖLsearbetet. Vi hamnar säkert på en irländsk pub nära busstorget, som enligt chefen har ett mycket stort utbud av ÖL och whiskey. Han hade gjort en runda där alldeles nyligen. Känns faktiskt tryggt att chefen har sonderat pubterrängen. Vi i styrÖLsen hoppas att det breda utbudet innebär att de har den goda smaken att servera Helsinge Rököl. Vi är så sugna. Så detta blir alltså inte bara en helg i Teologifestivalens anda. Det blir också en liten avstickare som har fått bloggarbetsnamnet TeÖLogifestivÖLen. Jag tillåter mig att göra några små justeringar. Chefen med hustru har sagt att de ska sällskapa oss och jag tror inte att ärkebiskopen är någon följare av min blogg. Det känns rätt säkert att ordleka litegrann.

Senast jag bloggade så nämnde jag olika användningsområden för en scanner. Döm om min förvåning när jag idag på morgonen ser TV-nyheterna och de berättar just om en scanner. En fransk forskare som har scannrat en hjärna och vad händer, jo, vissa fält i hjärnan färgas röd när patienten menar ja och en annan del av hjärnan färgas blågrön när den menar nej. Alltså, idén och möjligheten finns redan. Det borde jag ha förstått. Så nu kanske scannern bara behöver justeras lite för att sedan kunna användas inom Vägverket eller här på Blogspot. Vem vet, den kanske kan användas på Teologifestivalens avstickare också. Det är kanske framtidens melodi för styrÖLsen. En ÖL-scanner! Ölglaset scannras och utslaget röd eller grön avgör om det är värt att pröva. Eller så behåller vi hjärnanvändningsområdet och scannern avgör om det ska bli ännu en runda eller om det är dags att gå tillbaka till hotellet. För min del blir det inget rekord i ölhävning ikväll. Det kan jag lova. Det är en tävling jag aldrig kommer att anmäla mig till. Jag vet att jag inte ens har en chans mot den sammankallande ledamoten. På återseende med ett leende!

PS. Jag känner mig lite jäktad nu. Har lite som ska fixas innan jag beger mig mot tåget. Men påminn mig om att jag måste blogga om Gävle kommuns parkeringsservice någon gång. Snacka om att sitta som en fågelholk vid flummigheter. Där är frågan befogad: Vad håller de på med? En teologifestival i sammanhanget är enbart trevlig. Dit ska jag nu. Bara en sväng förbi Flash först!

Gratis är inte alltid gott

Att göra en bilresa tur och retur Gävle-Söderhamn är som att få en gratislektion i mänsklig idioti. I alla fall vintertid. Jag fick en gratislektion idag. Utan att jag hade begärt eller beställt den. Det är ungefär som telefonförsäljaren som ringer på alla omöjliga tider och vill kränga allt från strumpor till el. Vi har anmält hushållet till Nix Telefoni och då är det lätt att tro att vi skulle slippa sådana där jeppar, men tydligen inte. Det finns små kryphål även för telefonförsäljare. Jag råkar vara en historianörd och prenumererar på en tidning i det ämnet. Eftersom den ägs av en stor koncern inom tidningsbranschen, så är det tydligen tillåtet för Barbietidningen och Privata affärer att ringa söndag förmiddag eller torsdag kväll. Rösten i luren får det att låta som om vi var bästisar sedan lågstadiet och vill försäkra sig om att jag mår bra. Jag gör för det mesta det före sådana samtal, men skiftar humör som en kameleont skiftar färg, när jag har svarat. Mr T tycker ändå att jag behåller ett otroligt trevligt bemötande, när jag bestämt tackar nej. Det kan nästan verka schizofrent, efter som jag inom mig håller på att koka och har lust att säga: Men är du helt dum i huvudet? Jag tyckte precis att jag sa: Nej tack, jag är inte intresserad.

Det är för mig helt obegripligt hur försäljaren då kan kontra med att vilja kolla min adress, så att provvaran kommer fram till mig. I det läget kan jag tycka att jag är otrevlig, men Mr T vidhåller att jag behåller den trevliga tonen. Det kanske skiner igenom att jag innerst inne tycker synd om försäljaren. Det måste näst efter P-lisorna vara Sveriges mest hatade yrkeskår. Jag undrar vad som skulle hända om jag, när telefonförsäljaren frågar hur jag har det, skulle dra till med att det är helt kaosartat i livet. Att altantaket har rasat in på grund av snömassorna, att hunden har dött, att frysen har gått sönder, att Gävle har blivit utplånat av en virusattack och det är bara jag kvar och så vidare. Jag kan sätta en hundring på att den här förprogrammerade försäljaren skulle säga: Men så bra då, för jag har ett kanonerbjudande som jag har fixat ihop till dig. Men hallå, när kommer vi att kunna anmäla oss till Nix Nix Telefoni med tillägget Nix Nix Kryphålen?

Telefonförsäljare är egentligen tillräckligt stoff för ett eget blogginlägg, men idag gällde det bilsträckan Gävle-Söderhamn. Så jag säger Nix Pix till blå strumpor med skön resårkant, som jag enbart behöver betala en skitdyr frakt till eller ett par ursköna kalsonger utan sömmar och hoppar istället raskt över till en annan idioti. Det har väl nästan inte undgått någon i vårt avlånga land att vi har vinter? För inte är det väl så att det bara är Gävle med omnejd som har fått tampas med kung Bores isgrepp den senaste tiden? Vi har kunnat följa snödramat i Skåne och på västkusten. Det har dragit in över Småland både från öst och väst. De rapporterna har jag uppdaterade med jämna mellanrum, eftersom min far kämpar med snön. Jag hör på hans röst att han är trött på den. Vi har enats över telefonlinjen att det räcker nu. Jag önskar ofta att jag bodde närmare mina älskade parenteser eller ännu hellre att de bodde närmare mig, men så är det inte och då känns det extra svårt nu, när jag så gärna skulle vilja ge dem ett handtag. I kampen mot snön.

Det kommer även rapporter om snöstormar i Norrbotten och i Västerbotten. Rapport, Aktuellt, radiokanalerna och tidningarna kommer ständigt med nya trista och ibland riktigt tragiska meddelanden: trafikolyckor. Då och då med dödlig utgång. En olycka händer så lätt och visst, det är säkert ibland inte alls framkallat av någon slags vårdslöshet. Fast efter bilresan idag måste jag säga att det är inte konstigt att det händer så många olyckor. Den snöfria asfalten såg hal ut och var verkligen hal tidigt i morse. Minsta lilla extratest på gaspedalen gjorde att däcken släppte sitt fäste. På de ställen där snön låg packad i ett tjockt lager, så var det även snörök som virvlade upp vid möte eller vid omkörningar.

Ibland behöver vissa lektioner repeteras eller som i det här fallet, så behöver tidigare utlärd idioti korrigeras. På hemvägen, någon mil söder om Söderhamn, så kommer en påfart från höger. Fordon som kom från höger hade helt klart väjningsplikt eller till och med stoppskylt, men en del yrkeschaufförer har sin egna körteori och den lyder: störst först! Därför dundrar en dubbel tankbil ut rakt framför mig och jag tvingades att försöka få ner farten så fort som möjligt, utan att för den skull dra på mig en sladd eller få in bakomvarande bil i bagageutrymmet. Strax därefter så kommer ett uppförslut och yrkeschauffören har inget att sätta emot, utan har bara i vanlig ordning möjlighet att sega sig upp. Visst, jag ville både blinka med helljuset, lägga mig på signalhornet, dra fingret vid första bästa omkörningsmöjlighet eller knacka med fingret mot pannan, men jag lät bli. Jag satt och funderade på om jag skulle ta registreringsnumret, men det var givetvis översnöat och igenisat. Lägg ner projekt efterföljd tänkte jag, för att strax se andra idiotexempel.

En svart Audi A4 drar om tre personbilar och två långtradare när det var tvåfilig omkörningsfil. Då var vi övriga uppe vid 100-strecket på 110-väg och jag kände att fortare behöver det inte gå. Jag uppskattar att Audin låg på 130 eller 140 och jag såg med andan i halsen hur han med minimal marginal kastar in bilen framför långtradaren innan vajerräcket pressar ihop två filer till en. Långtradaren bromsar in och det blir självklart en kedjereaktion. Röda baklyktor sprider sig i ledet. Jag höll avståndet och behövde inte bromsa så panikartat som bilarna framför mig, som endast hade ett par meters mellanrum. Var har ettusenett, ettusentvå, ettusentre tagit vägen? Räkningen för att känna att mellanrummet räcker mellan bilarna. Vintertid skulle vi bilister kanske behöva räkna upp till ettusentio för att undvika alla dessa seriekrockar.

En liten stund senare passerade vi en parkeringsficka och vem står inte där och röker? Föraren i den svarta Audin givetvis. Så berättelsen återupprepar sig en stund senare. Ny omkörning som om elden var lös. I en hastighet som skulle kosta körkortet sommartid. En hastighet som skulle kunna kosta livet vintertid. Inte enbart för Audiägaren, utan för så många fler. Det måste saknas en hel del innanför pannbenet på sådana bilförare. Jag önskar på något sätt att det fanns en typ av scanner som kunde dras över hjärnan innan körkortet lämnas ut. Det måste finnas något som ger utslag på galenskap. Ett stort utbrett rött fält i hjärnscannern. Varnar för fara. Rött kort. Lika rött som stoppljuset. Kör inte. Tänk om. Ändra dig. När du inser faran och programmerar om hjärnaktiviteten, så ska du se att scannern visar grönt fält. Precis som trafikljuset. OK att köra.

Hoppas någon hjärnforskare är följare av min blogg. Så att den här superbehövliga idén om trafik-idiots-scannern snart finns på marknaden. Vägverket och deras nollvision måste hoppa av glädje om denna galna idé förverkligas. Problemet är väl bara att om en hjärnforskare, mot förmodan, skulle följa min blogg, så håller den forskaren säkerligen på med att framställa en scanner som kommer världen ännu mer till hjälp. Nämligen en bloggar-scanner. Jag har en känsla av att jag då kommer att ligga risigt till. Stoppljus, varningslampor och stora röda draperier kommer att omringa datorskärmen. När jag ändå, likt en envis telefonförsäljare, försöker övertyga världen om att jag måste blogga, så blir säkert svaret: Men är du helt dum i huvudet? Jag tyckte precis att jag sa: Nej tack, jag är inte intresserad.

PS. Söderhamn är som att komma tillbaka till min farmors gata. Där föddes hon i april nittonhundraett. Det är bara att tacka Gud för att hon tog sig därifrån och att tycke uppstod mellan henne och min småländska farfar. Annars hade jag inte kunnat blogga ikväll. Ja, det finns mycket att tacka Gud för. Idag känner jag mig mig glad för att jag också tog mig ifrån Söderhamn. Helskinnad. Men hur det än är, så är jag glad över telefonförsäljare och yrkeschaufförer också. Annars hade det varit en tunn blogg. Jag är inte alls glad över hockeyresultatet i kvällens enda match i Elitserien. Södertälje mötte Linköping på hemmaplan och åkte på stordäng. Jag känner hur det nu närmar sig röda, ilskna fält i SSK-hjärnan och hur bloggläsarna plockar fram sina röda kort, så: På återseende med ett leende!

Förlåt till all världens Post-it-lappar

Det fanns plats i almanackan för en härlig långpromenad i morse. Jag laddade med långkalsingar, eller underställ som numera är den korrekta benämningen i alla sportaffärer. Mina svarta med vita dekorationssömmar påminner i kvalitén om idrottarnas underställ, medan Mr T har ett par traditionella kalsonger med långa ben. De måste ha varit av superkvalité, för de håller år efter år. Jag tror att de härstammar från sent sjuttiotal eller eventuellt tidigt åttiotal. Blå med vita ränder längs med benen. Utseendemässigt hade de en svacka vid millenniumskiftet och en bit in på tjugohundratalet, men nu är Mr T:s långkalsingar på modet igen och för ett par liknande med Björn Borg-broderiet på, får du säkerligen punga ut med minst fyrahundrafemtio spänn. Jag är tveksam om de kan matcha kvalitén på Mr T:s kalsingar.

Vore nästan intressant att köpa ett par Björn Borg-långkalsonger och nöta dem år ut och år in i tjugofem till trettio år. Fast kom nu ihåg att det är en smålänning som bloggar och något så dumt som att investera i långkalsingar för en femhundring, sådant finns inte ens i tanken. Inte ens om det gäller vetenskapliga undersökningar. Det kittlar mer av lycka att en långkalsong, som kanske är köpt på Konsum och som vid köptillfället hade en vit fyrkantig prislapp med en liggande åtta på som är evighetssymbolen, fortfarande är långkalsonger och inte skurtrasor. Ett annat öde för slitna långkalsonger kan ju vara som inslag i en hemvävd matta. Jag har dålig koll på långkalsongpriserna genom åren. Vad kan de ha kostat? Sju och nittiofem? Väl värda sitt pris må jag säga.

Jag har inte studerat Mr T:s långkalsingar på så nära håll. Har förvisso tvättat och hängt dem med jämna mellanrum, men inte upptäckt att de har någon liggande åtta som logga. Det skulle vara passande annars. De börjar likna självaste prototypen för evighetskalsonger. När vi ändå är inne på ämnet långkalsonger, så kan jag inte gå över till något annat utan att först ha nämnt min morfar. Han använde långkalsonger året runt. Men, tänker kanske du, vad var han för konstig prick? Du behöver inte alls skämmas för den frågan, för den ställde jag också. Men morfar, varför har du långkalsonger på dig mitt i sommaren? Jo du, min lilla grebba, det ska jag tala om för dig. Den dagen fick jag veta att långkalsonger håller värmen borta på sommaren och kylan borta på vintern. Det var inte konstigare än så. Jag är nog mer mån om att bry mig om vad folk ska tycka, än vad min morfar var, så jag går inte omkring i långkalsonger på sommaren. Men när jag i somras drog på mig ett par vita tights till en tunika, så gick tankarna direkt till morfar. Kolla morfar, dina kallingar är på modet igen. Tänk, du hade rätt. De håller värmen borta.

Nu spankulerade inte morfar omkring i sina vita benklädnader hur som helst, utan han gick omkring som hämtad ur en Cullbergs-balett enbart hemma i sin trädgård. Den var så prunkande och uppväxt, med en massa hallonbuskar och äppelträd, så det var inte alls någon större fara. Det var ungefär som att se Jonathan Lejonhjärta i Astrid Lindgrens berättelse om Körsbärsdalen. Lång och tanig man i vita långkalsonger och vit hålbrynja. Sommarfräscht var det utan tvekan. Lite pinsamt var det ändå, den morgonen som morfar skulle gå ut till brevlådan och hämta tidningen och så blåste dörren igen. Där stod han vitklädd och grann. Om jag känner min morfar rätt, så tror jag inte att det fanns mycket tvekan, utan han gick nog ganska omgående till vedboden och drog ut kärringsnurran för att cykla iväg till Mossgränd. Där bodde nämligen en av döttrarna och där fanns en extranyckel. Något förvånad kunde min moster se sin far komma cyklandes mitt i gatan, endast iförd vita långkallingar och brynja. Till detta sina svarta kängor, varav den ena hade skena för att bära upp det lama benet. Det där har vi fnissat åt många gånger i vår släkt. Den berättelsen har så mycket av morfar i sig. En morfar som jag älskar från djupet av mitt hjärta och som jag hoppas att jag har fått ärva många goda egenskaper ifrån.

Jag kan ibland fundera på vad han gör hela dagarna uppe i himlen. Idag till exempel. Jag antar att jag inte kan tänka i helt jordiska termer, när det gäller aktiviterna i de himmelska salarna. På något sätt så tror jag att han håller igång några livsnjutarprojekt även där uppe. Det skulle inte förvåna mig om han har spänt upp en hängmatta mellan några vackra träd. Precis så som han hade gjort i sin trädgård på Dansö, där han bodde när han fanns här på jorden. Där låg vi och smågungande och gjorde upp de spännande planerna för dagen. Jag kan nog tro att han nuförtiden ligger på magen i hängmattan och kikar över kanten, för att ha koll på vad hans lilla grebba har för sig. Förhoppningsvis har Gud fått bukt med honom och hans dåliga vana att äta välling direkt ur kastrullen. Men morfar, så där kan man väl inte göra? Jo då, det går alldeles utmärkt! Det skulle jag aldrig få för mamma. Det skulle inte jag få för min mamma heller, svarade morfar med ett busigt leende.

Kikade morfar över hängmattekanten idag, så såg han morgonpromenaden i rask takt runt golfbanan. Åttatusentrehundraåttiotvå steg. Cirka en timme. I rejäl vind på sina ställen och bitande kyla i kinderna. Sedan var det skönt att få ställa sig i en varm dusch. För att inte tala om hur gott det smakade med äggröra och bacon till frukost. Det började arta sig till en bra dag. Höjdpunkten kom på eftermiddagen och den andra träffen för den teckenspråkiga Frälsarkransen. Vi höll kvar tankarna kring första pärlan, Gudspärlan. Vi presenterade oss med namn, pratade om vad namnet betyder och om vi kunde berätta varför vi heter som vi heter.

Jag har tre namn. Ett tilltalsnamn och två extranamn. Min mamma ville att jag skulle få ett namn, min moster tillika gudmor hade ett annat förslag och brorsan och pappa kom med ett tredje. Det var majoriteten som segrade och mamma och moster fick ha med sina namn som tillägg. Om jag själv hade fått välja så skulle jag ha valt Naemi, som var min mormors andranamn. Hon hette Esther som tilltalsnamn, men det förknippar jag med Martin Ljungs hojtande och så Ingeborg och det känns bekant från sången "Jag har en liten moster, som heter Ingeborg". Jag har faktiskt en go liten moster som heter Ingeborg, som andranamn. Nej, Naemi tycker jag är coolt och får jag för mig att byta någon gång, så är chansen rätt stor att jag slår till på det. Eller så får jag påverka barnen när barnbarnen ska få sina namn. Kommer jag att bli en sådan mormor och farmor som lägger sig i? Nej, jag tror faktiskt inte det.

I Frälsarkransen fanns bland annat en lilja, en offertjänarinna och en pärla om vi ser till namnbetydelserna. Intressant och det kändes som om vi kom nära varandra. Jag vet inte om du har läst eller om du minns min skräckdag med Post-it-lapparna? Idag var det dags igen. Gula små lappar med klisterremsa på baksidan. Jag erkänner när jag har fel. Idag fick jag ta tillbaka varenda kräkord om lapparna. Helt plötsligt fyllde lapparna en funktion och jag blev en Post-it-lapps-ambassadör. På ett stort ark stod ordet GUD med versaler. All annan yta var tom och vit. Så fick vi en hög lappar att skriva ett ord på. Vad tänker du på när du tänker på ordet Gud? Jag skrev frenetiskt. När vi sedan fick fästa upp lapparna och se vad alla hade skrivit, så kändes det så välsignat. Tänk att en måndagseftermiddag, mitt i smällkalla vintern, få stå och beskriva Gud.

I en annan övning skulle vi göra val om hur vi tänkte oss Gud. Vi fick två alternativ. Beroende på vilket val vi gjorde, så skulle vi ställa oss på ena sidan av rummet eller på den andra sidan. Så otroligt spännande att få ta del av hur de andra tänkte. Förklaringarna som kom, gick rakt in i mitt hjärta. Jag skulle så gärna vilja få in dessa tankar rakt in i en söndagsgudstjänst. Nu är det fjorton dagar tills vi ses nästa gång och jag har redan börjat längta. Jag skrev bland annat humor och evig på två av alla mina lappar. Så här i efterhand skulle jag ha kunnat summera dessa två med att skriva Mr T:s långkalsonger. De är för mig både humoristiska och eviga på något vis. Men hur långt kan jag gå i mina beskrivningar? Kan jag tänka på Gud och långkalsonger samtidigt? Jag säger som morfar: Ja, det går alldeles utmärkt. Jag klarade av det precis nyss. På återseende med ett leende!

PS. Det slog mig precis att det finns faktiskt en häftig, hmmm småvitsigt, koppling mellan Gud och Post-it-lappar. Har du sett filmen "Bruce den allsmäktige"? Om inte, gör det! Jag fick förresten en kram och en liten ängel av Meta efter Frälsarkransen ikväll. Det skulle vara en ölängel tydligen och den verkar faktiskt vara tillverkad av något ölburksliknande material. Det satt en liten pingla i kjolkanten och jag undrar om det går att ringa i den och få en kall öl serverad? Får änglar ölmagar är en annan fråga som jag skulle vilja ställa till styrÖLsen. Fundera på det. Vi har nästa möte om fjorton dagar. Direkt efter Frälsarkransens tredje träff. Förstår du hur mycket längtan jag måste bära på de kommande fjorton dagarna?