Finns det baggefrön?

I maj tjugohundrasju så kom bloggaren till sin nya arbetsplats. Kyrkans Hus, på Drottninggatan i Gävle. Efter att ha vuxit upp i ett kristet hem och haft anställning på kristen arbetsplats i många år, så kan säkert läsaren tänka att det var väl inte så märkligt att börja jobba inom Svenska kyrkan. Du anar inte. Det var lika nytt som att börja på vilket nytt jobb som helst. Nytt arbetsrum, nya rutiner, nya arbetskamrater, nya mikrovågsugnar i lunchrummet, nya prång och trappor och så en gudstjänstordning, som följer kyrkoåret i olika årgångar dessutom. Du som vet att i kyrkan brukar folk stå upp och sitta ned i bestämd ordning, jag kände mig lika bortkommen som större delen av svenska folket. De flesta verkade kunna sjunga O Guds lamm utan lösblad, det kunde inte jag. Melodierna verkar ändras beroende när på året det gäller och det finns många frågetecken, som ännu inte har blivit till utropstecken.

Jag kan inte påstå att det har varit ett problem att komma utifrån. Jag anser nämligen inte att jag kommer utifrån. För om jag kommer utifrån, så skulle jag vilja veta vilka det är som kommer inifrån. Det där med gränser har aldrig varit viktigt för mig. Jag känner mig trygg i det jag tror på och står för och då tror jag inte det spelar någon roll om jag sitter eller står vid fel tillfälle. Skulle Jesus komma tillbaka och visa sig för mig, så tror jag att jag skulle bli så matt att jag skulle sjunka ner på knä eller på en stol. Helt naturlig och spontan reaktion i alla fall. Jag tror inte att han skulle som första mening säga: Nej, där skulle du har stått upp. Vi tar det igen. Jag går ut och du försöker göra på rätt sätt när jag kommer in. Jag tror att vi många gånger krånglar till det för oss. För att inte tala om hur vi krånglar till det för andra.

Jag tycker det är spännande med nya händelser och nya lärdomar. Inte så att jag ständigt söker förändring. Jag tycker nämligen att det kan vara lika spännande med kontinuerlighet och att använda mig av gamla lärdomar. Jag har efter nästan tre år som aktiv medarbetare i Svenska kyrkan kommit på att det går att lära sig ordningarna och dessutom tycka om dem. Jag är en kvinna som uppskattar ordning och kan faktiskt se att Gud och hans Ande kan få agera fritt i mitt liv, i denna kyrkliga ordning.

Ganska snart efter att jag hade börjat mitt jobb inom Svenska kyrkan, så kom jag i kontakt med något som heter Frälsarkransen. Ett litet pärlarmband, där varje pärla betyder något speciellt. Det var biskopen Martin Lönnebo som funderade ut detta, för han kände att han för egen del behövde något att fästa tankarna på. Jag är svag för smycken, så ett armband är alltid trevligt. Men detta var något mer än ett smycke. Det fanns ett djup i detta som jag drogs till. Jag kände väldigt snabbt att detta var något som dessutom skulle passa döva. Så, i ett litet ögonblick, såddes ett litet frö. Idag är jag helt säker på att det var Gud som planterade och sedan dess har han vårdat sitt frö. Skött om det, låtit ljus fått värma idén. Han har vattnat med tid och tålamod. Han har låtit det vila i tystnad och bön.

Så plötsligt får vi se hur tiden är inne. Fröet har fått gro och växa sig upp över jordytan. Jag har många underbara kollegor och en av dem är församlingspedagogen. Hon är van att ha Frälsarkransgrupper och när hon med glädje åtog sig uppgiften att vara ledare för den här teckenspråkliga gruppen, då föll allt på plats. Jag är glad att det inte startades en grupp hösten tjugohundrasju. Januari tjugohundratio är rätt tid. Den här måndagen är en speciell dag. För mig, men också för gruppen av teckenspråkiga. Jag tror att jag vågar säga för församlingen också. Där en eller två är församlade. Idag var vi tolv. Som samlades på Olofsgården därför att vi ville dela våra tankar om livsfrågor och kristen tro med varandra.

Det som delas i den här gruppen, stannar givetvis kvar i gruppen. Det har vi nu gemensamt. Jag är helt säker på att det här kommer att bli en mycket spännande och intressant termin. Det finns en otrolig frihet i diskussionen och delandet. Alla får komma som dagsformen medger. Det finns inga måsten och det bästa av allt: vi duger som vi är. Vi åt också tillsammans och jag tänkte på hur fantastiskt familjärt det kändes på en gång. Mörkret föll över Gävle och Olofsgården. Värmeljusen brann på borden och på väggrampen. Vi avslutade med att samlas kring Gudspärlan och det ljuset tände vi i det stora armbandet, som var placerat på bordet i mitten. Det armbandet som är som värmeljusstakar, som symboliserar pärlorna i armbandet.

En av deltagarna sa som svar på frågan: varför är du här? att det vore bra att få veta vad frälsning är. Det går ju att slå upp i en ordbok och få en förklaring med ord. Men ska vi få veta vad frälsningen verkligen är, då tror jag det är en förmån att få träffa andra och få dela livet med varandra. En del kan vi få förklarat med hjälp av kunskap, men vad händer med den andra delen? Det är skillnad på att veta vad frälsning är och på att få del av frälsningen i sitt eget liv. Mina bästa dagar på jobbet har jag varje dag, men den här dagen på Olofsgården, tillsammans med människor som jag tycker så mycket om, ja, jag kan inte annat än att tacka Gud. Han som vi har tittat på idag, som symbol i form av en värmeljuspärla. Gud som är ljus, som är värme. Han som är nära. Han som var hos oss idag. Helt tydligt. På återseende med ett Frälsarkransleende!

PS. Idag är det min mormors födelsedag. Hon fick inte så många år här på jorden. Jag tror nästan att hon har firat fler födelsedagar i himlen. När jag tänker på mormor, så tänker jag på Alma Svensson i Katthult. En sådan där kvinna som gör gott, som gör iordning matkorgar till fattiga till jul och som hjälper andra. Esther Karlsson med extranamnen Naemi och Ingeborg. Naemi hade jag gärna haft som tilltalsnamn. Jag får väl använda det som pseudonym någon gång i bokskrivandet. Naemi Jonasdotter. Men kom ihåg, avslöja inte det för någon. Det som har sagts i den här bloggen, stannar i den här bloggen. Mormor, kasta gärna ner några av dina småländska omtalade kringlor. Ännu är det långt till våren och ännu längre till Beach 2010. Några kringlor kan jag nog smussla med. Beach 2010... Den som omnämns för andra bloggen i rad. Problemet med att skriva under pseudonym är ju om det skulle falla sig så att det blir utdelning på Guldbaggegalan. För bästa manus. Ingen idé att rusa händelserna i förväg. Nu är den teckenspråkliga Frälsarkransens tid i Gävle. Guldbaggeidén och det fröet kan vi spara.

Fem månader är både kort och lång tid

Blunda lite för inläggstiden. Det är söndagskväll och egentligen läggdags. Lä blir blo och så sitter jag här. Bloggdags. Jag har tömt diskmaskinen, läst igenom söndagsreklamen, stickat lite och umgåtts med familjen, så egentligen återstår bara lite förberedande kroppsvård och sedan sängen. Jag har kommit in i ett bokplöjarskov, så jag skulle kunna ägna tjugofyra timmar av dygnet åt att bläddra boksidor. Så underbart det är med böcker! Jag behöver inte ens fundera över vad jag ska läsa härnäst, för listan på önskeböcker är lång och välplanerad. Jag vet att det är helt fel tidpunkt för att börja längta efter semester, men i mitt sinne är den nära. Du anar inte. Jag sitter redan på stranden och är totalfokuserad på thrillern i pocketform. Jag känner vinden som smeker min kropp och jag känner hur solstrålarna tar tag i min hud. Jag hör vågorna slå mot stranden och barnen som leker, men jag är bara där med min sommarlängtande kropp. I tanken är jag någonstans i boken.

Eller så sitter jag på altanen. Det kanske är en av sommarens regniga dagar, men då det ändå är så pass varmt att det går att sitta ute. I somras hade jag egentligen bara två önskningar, avkoppling och bokläsning. Det ena utesluter inte det andra, utan kan kombineras. Vilken kombination. Två underbara saker som förenas. Jag kommer att sätta upp samma mål för kommande sommar. Så här en månad på dagen efter julafton sitter jag och planerar sommarsemestern. Hoppas chefen har annat för sig för tillfället, än att läsa min blogg. Jag låter honom vila i förvissningen att jag är arbetssugen och på G. Men ikväll längtar jag efter sommaren. Jeansshortsen och sandalernas tid. Pippitröjan och bikinins tid. Boken och kaffekoppens tid. I sommar, kära kollega, tillika bloggläsare, tillika styrÖLseledamot, tillika Lilla Edet-toapapper-användare och som för dagen har gett åldras-med-skönhet ett ansikte, i sommar ska vi sitta i varandras trädgårdar och läsa böcker. Låt oss inte försitta dessa tillfällen.

Det är en ganska skön känsla att tänka sig fem månader framåt och veta att då är det dagen före midsommarafton nu och vi har förhoppningsvis fått tag på sill, färskpotäter, nubbe och jordgubbar och hela semestern ligger orörd efter helgkrönet. Jag anar en viss sommarlängtan hos Mr T också. Tidigare ikväll frågade han mig om vad jag ville göra i sommar. Kanske hade han märkt att jag sommarnynnade lite. Jag har inga större problem med snö och kyla, men måste jag välja, så börjar valet på S och inte på V, det kan jag garantera. Det känns skönt att tänka tanken på att få planera sommarresan. Eller resorna. Det är på något sätt halva nöjet. Att få drömma och njuta redan nu. Det är inte en garanti att de stora planerna ger de stora upplevelserna. En av de bästa somrarna var nog i mångas ögon den simplaste. Det bryr jag mig inte om. Jag högaktar de människor som har vett att ta det lugnt på semestern. Någonstans i bakhuvudet klingar en liten tanke om att det är just det som semestern är till för. Rätta mig om jag har fel.

Jag har inte startat upp en kvällsblogg enbart för att sommardrömma. Jag skulle gott ha kunnat väntat åtminstone en dag till med det. Då är det dessutom en dag närmare sommaren och semestern. Det jag blogglängtade efter ikväll var att få blogghylla. Det har gått en månad sedan kyrkan firade födelsedagarnas födelsedag, nämligen Jesu födelsedag och så idag var det dags för ett nytt slags födelsedagsfirande. Två församlingar har gått ihop till en och det är på sätt och vis en födelse och början till något nytt. Eller egentligen är det väl någon slags pånyttfödelse. För det har varit så här förut. För cirka trettio år sedan och ännu tidigare.

Det blev verkligen en födelsedagsfest att tala om. Stora Heliga trefaldighets kyrka var full av folk. Efter klockringningen kommer en lång rad av medverkande, konfirmander som kors- och ljusbärare. Kyrkvärdar, gudstjänstgruppsmedlemmar, diakoner och präster. Kören satt redan på plats och det var nog bra, för skulle de har gått in också, så hade vi kanske inte varit klara än. Fyra körer som samlats till en stor, maffigt härlig kör. Deras inledande sång var riktigt pampig, med det passande namnet Rejoice. Absolut, det finns anledning att jubla och glädja sig. Jag kunde inte låta bli att tänka att ja, jublar vi inte nu, när ska vi då jubla? Vi har det fruktansvärt bra ställt på många sätt i vår församling.

Idag var det en gudstjänst som hade samlat alla åldrar och sådant är härligt. Visst, det finns mycket att jobba på innan det verkligen blir en gudstjänst för alla åldrar. Fast idag håller jag fast vid körens uppmaning: Rejoice! Efteråt inbjöds alla besökare till en "lättlunch", som visade sig vara en buffé av italiensk plockmat. Tur att ingen inbjöd till "tunglunch", för det hade jag inte mäktat med. Där fanns skaldjurssallad, pastasallad, små rullade salamiskivor inlindade i mördeg, pizzabitar, grillade zuccini, körsbärstomater med riven parmesanost, champinjonröra, köttpaj, bröd och dryck. Har jag glömt något? Säkert, men jag håller inte med om att det var någon lättlunch. Det äter jag ibland och den ser något enklare ut måste jag säga.

Till efterrätt kom det in rejäla bitar av "Tiramisu", som betyder gör mig glad eller pigga upp mig. Jag hade nog inte behövt någon efterrätt, för att känna mig glad eller pigg. Men god var den och magen kändes allt annat än lätt vid hemfärden. Skönt att ta en promenad med Mr T på eftermiddagen, medan ljuset fortfarande fanns kvar. Dagarna blir längre och längre och det är helt fantastiskt vad som händer med dagslängden på en månad. Förstår du, vad underbart det är att passa på att dagdrömma och även nu kvällsdrömma om vad som har hänt med dagslängden och ljuset på fem månader framåt? Dagen före midsommarafton och jag har nog kommit några sidor in i sommarthrillern. Förhoppningsvis pulserar blodet i någon slags Rejoice-rytm och kroppen har antagit Tiramisubetydelsen och inte konsistensen. För hur mycket vi än längtar efter sommar, strand och ljuset, så påminns vi också att för varje dag som går så minskar också tiden för att komma i form. En del kallar det Beach 2010. Jag låter bli att kalla det något, men förhoppningsvis kommer krafterna tillbaka snart och då får det bli motion och styrketräning. Sådant som tiramisuar mig. På återseende med ett leende!

PS. Jag kan inte låta bli att nämna att detta är Churchills dödsdag. Du vet, Winston. Han som var premiärminister i England under andra världskriget. Nåja, nästan hela. Nittonhundrafyrtio till nittonhundrafyrtiofem. Han fick en period på femtiotalet också. Han dog alltså den här dagen för fyrtiofem år sedan. Lite märkligt tycker jag att det är att hans far, Randolph Churchill, har samma dödsdatum, fast sjuttio år tidigare. Jag har inte rotat i de engelska släktforskararkiven, så jag är inte helt säker på att det stämmer. Jag brukar gärna vilja se släktforskaruppgifterna med egna ögon, men det hinns inte med nu. Hans far var också politiker. En del ärver Åseda-näsor och Östbergska röfar, medan andra ärver titlar och dödsdagar. Churchill fick förresten Nobelpriset nittonhundrafemtiotre. I litteratur. Han var inte bara brittisk politiker, utan också författare och officer. År tjugohundratvå blev han framröstad som tidernas främste britt. Han har sagt många kloka ord och jag vill sluta med ett Churchill-citat: Av tio farhågor är det nio som aldrig blir verklighet. Rejoice, kan vi väl säga om det?

Samarien som visar vägen för Unesco

Melodikrysset är avklarat och även inskickat. Lördagen har börjat precis som jag önskade och hade planerat. Ägg och bacon till frukost. Lite småplockande i hushållet och så en skön paus med melodikryss och kaffekopp. Det händer att Mr T lördagsrepeterar och då försvinner han från hemmets mysvrå före det att melodikrysset börjar, men idag var det en melodikryss-super-lördag. Jag blev tvungen att googla på en fundering gällande en fransk filmkompositör. Det höll på att gå riktigt illa, för jag hamnade i informationen om en porrstjärna. Ibland är en bokstav ytterst betydelsefull och avgörande. Det skulle vara Lai, inte Lei. La som i Do-Re-Mi-Fa-So-La i musikens värld. Inte Le som i leende och jag vet faktiskt inte om de ler så mycket i porrfilmernas värld. Jag lämnar det. Melodikrysset är i alla fall färdigt och inskickat. Bloggaren hoppas ännu en gång på melodikryssklockan.

Jag har även korrigerat gårdagens blogg. Jag läste igenom den och upptäckte att det var fel bokstäver här och där. Jo, jag var trött när jag skrev den. Det finns en speciell fredagskvällströtthet. Den dyker av förklarliga skäl bara upp på fredagskvällar. Efter avslutad arbetsvecka, intag av lite god mat och dryck och så TV-fåtöljen. Då är det dags. Jag får skylla mig själv om jag bloggar då, men det ska ju absolut inte drabba läsaren. Jag tror att det är korrigerat nu. Mig blev till min, är blev till år och lite annat är fixat också.

Jag ägnade en stund åt kommentarläsande igår kväll också. Det är något som är rikigt roligt med bloggskrivande. Att få kommentarer. Tyvärr så upptäckte jag att det inte bara var trevligheter i kommentarerna. Det stör mig inte att läsare har åsikter som skiljer sig från mina. Det är bara stimulerande och intressant. Det råder åsiktsfrihet i mitt kommentarsutrymme. Men att några knäppgökar roar sig med att skriva ut långa länkar till skitsidor och att de försöker erbjuda viagra och anabola steorider under mina blogginlägg, det är idioti. Det hamnar, nu när jag får syn på det, rakt i papperskorgen. Där det hör hemma. Varför kan inte människor skaffa sig ett liv? Med vettig sysselsättning?

Jag har funderat litegrann på det där. Inte så vansinnigt mycket, men ändå lite. Det finns människor som sitter och knepar och knåpar framför datorn, för att komma på sätt att sabba för alla andra. De skickar ut virus och du som haft virus i kroppen vet ju vad som händer. Livet känns risigt. Detsamma när det drabbar datorerna. Burkarna fungerar risigt och för datoranvändarna krånglar livet till sig också. I Gävle har på senaste tiden många människor råkat ut för rån. Vem förövaren eller förövarna är vet inte polisen ännu. De vet inte om det är samma rånare eller om det är olika från gång till gång. Tidpunkterna för råntillfällena varierar också. Det är allt från klockan sju en söndagsmorgon, till klockan sex en tisdagskväll.

Det som brukade vara en god regel för att undvika rån förr, att inte gå ut sent på kvällen när det är mörkt, gäller inte längre. Nu kan det ske mitt på dagen. Det här med rån är ett väldigt osvenskt beteende vill jag påstå. Att gå fram till vilt främmande människor och be om både mobil och plånbok. Vi som inte ens brukar säga hej till varandra när vi går förbi. Vi som brukar använda fraser som: Inte ska jag väl tränga mig på. Inte vill jag störa. I rånartagen gäller tydligen inte detta, utan då är det kontakt och i många fall även fysisk närkontakt i form av sparkar och slag. Svenskar som knappt vill ta i hand med okända personer, än mindre ge en kram. Men sparka gå bra för vissa. Det känns som om det fattas något i uppfostran och utbildning. Några steg har hoppats över. I jämförelse med rånarvåldet är de fåniga kommentarerna ingenting. Jag vill inte skriva att de är som luft för mig, eftersom luften är livsnödvändig för mig. Varför håller vi på att använda det uttrycket? Det betyder ingenting, det är som luft för mig. Ett omöjligt uttryck.

Tänk om all denna överskottsenergi kunde användas till något bestående för framtiden. Visst, karatesparkar mot nacken kan verkligen bli bestående, men jag tänkte i positiv bemärkelse. Det borde vara ganska känt vid det här laget att goda handlingar får positiv spridning. För det första får jag själv uppleva ett leende tillbaka eller tacksamhet. Den person som får uppleva godhet brukar själv vilja ge vidare och göra gott. Det sprider sig som ringar på vattnet. Människor blir glada av små och stora goda gärningar. Det som möter en rånare är ilska, hat, sorg och ledsamhet. Bara negativa känslor. Det verkar kanske märkligt att jag sitter här och tycker synd om rånarna, men på något sätt gör jag det. De har verkligen kommit snett i livet och de får inte uppleva den skönhet som finns i en god handling.

Jag kan ibland känna en begränsning i tid och kraft, när det gäller att göra goda gärningar. Jag skulle vilja göra så mycket mer. För grannar, för arbetskamrater, för mina närstående, för vänner, för hemlösa, för slagna kvinnor, för missbrukare, för sjuka, för sörjande, för lettiska döva ungdomar, för barnhemsbarnen, för jordskalvsdrabbade i Haiti. Jag inser att jag kan inte göra allt och även om jag sällar mig till alla andra välgörare, så räcker det ändå inte till. Behovet är större än vad vi kan överblicka. Jag tror att vi på något sätt måste lägga lite kraft på att ta i det besvärliga, innan det övergår i våld. Varje människa på glid och som ägnar sig åt rån och våldsamheter, har någon gång fötts till denna värld. Någon har hållit denna lilla baby i sin famn. Någon mor har ammat barnet vid sitt bröst. Vad hände sedan?

Varför sitter denna baby, som nu har växt upp, vid datorn och fixar och trixar, så att det ställer till en massa elände för andra? Vad är det som är så kul? Är det att få känna makten att det är jag som regerar? Är det en känsla som skapas att jag har full kontroll, men det har inte de som drabbas? Blir jag som datavirusspridare lite bättre och får ett enklare liv, när jag vet att många andra får problem? Om jag utdelar en spark mot en annans huvud och plockar av honom hans ägodelar, får jag då känslan av att bli lite rikare och lite större? Det kan inte vara någon långvarig känsla i så fall. För om vi tar oss in i bibeln, så stöter vi på berättelsen om den barmhärtige samarien, eller kanske några säger den barmhärtige samariten, och den visar tydligt vad som håller i längden. Rövarna på vägen mellan Jerusalem och Jeriko får inte många rader. Inte heller de människor som ser den överfallne mannen ligga där halvdöd, men som bara går förbi utan att hjälpa honom. De får det lilla utrymme de förtjänar.

Däremot den samarier som stannar upp och hjälper mannen, mer än någon av oss egentligen skulle kunna begära, har fått en utförlig plats. Vi får följa honom och den slagne mannen till värdshuset och vi vet också att han betalar extra för eventuella utgifter och han försäkrar att han ska komma tillbaka för att titta hur det har gått. Jag är imponerad av den här samarien. Han gör detta för en okänd man. Men så blir han omtalad om sin hjälteinsats också i flera tusen år. Vem bryr sig om rövarna? Vilka var de? Couldn't care less. Vem minns vi? Den som skickar dataviruset? Eller den hjälte som hjälper oss att rensa datorn, så att vi blir kvitt det? Vilka uppmärksammas i TV på vardagshjältarnas gala? Är det de som riktar något ont till sina medmänniskor eller de som gör något gott? Vem får medaljerna? Vem får blommorna?

Ändå kan jag inte bara säga åt helvete med rövaren, åt helvete med rånaren, åt helvete med datavirushackern. Utan jag ber en bön och jag hoppas du vill göra detsamma. Låt oss samlas i goda tankar för att motverka det onda. För någonstans innerst inne vill jag vädja om att inte göra det så lätt för den onda sidan, genom att jag också hjälper den på vägen. Jag blir ju delaktig om jag startar ett hatkrig eller förbannande över de som gör ont. Vem vet, det är kanske våra böner som ska få den trista trenden att vända? Jag kan inte för mitt liv tro att det skulle skada samhällsbilden i alla fall. Kan vi här och nu komma överens om att vi tillsammans ber för de som skadar och gör ont? Det behövs inte många ord eller långa perfekta meningar. I enkelheten kan vi komma. Vågar du stå upp för detta? Kan du göra som samarien? Betala i förskott? Kan du säga att du kommer tillbaka för att se att allt ordnade sig? På återseende med ett leende!

PS. Idag är det sextio år sedan som Sverige blev medlem i Unesco. Ett underorgan till FN. Deras syfte är att främja världens respekt för rättvisa, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter och grundläggande friheter enligt FN-stadgan. Visst är det bra att sådana här organisationer och instanser finns, men det ligger också på var och ens ansvar. Om du funderar på vad jag menar, så rekommenderar jag filmen Pay it forward. Den är en lektion i civilkurage och samarittjänst. Det är så lätt att en bokstav kan förändra allt. Nöd kan bli död. Men dåd kan också bli nåd.

Warnung für Schneeräumen

Trettio-tjugonio... Nej, det kommer inget tjugoåtta, för jag håller inte på med någon siffernedräkning. 30-29 är matchresultatet mellan Tyskland och Sverige i gruppspelet i handbolls-EM. En match som Sverige skulle ha behövt vinna. En match som vi förlorade med ett mål. Sverige slutade med noll poäng i gruppspelstabellen. Så värdelöst. Eller rättare sagt... sååååå vääääärdelöööööst. Jag kommer krypande till bloggen igen. Den har fått bli en avstjälpningsplats för min ilska över förluster. Jag tycker inte om att förlora. Vare sig i Fia med knuff eller i hockey. Inte i handboll heller tydligen.

Jag kan ju inte säga att jag hatar Tyskland och tyskarna. Men visst går tankarna förbi Hitlers bunker och sedan tillbaka till domarbesluten i matchen. Inte har jag någon längtan just nu att resa till Frankfurt på semester och jag bör undvika Småland ett tag framöver också. Där är var och varannan stuga tyskägd och i mina mest vänligt sinnade stunder, så kan jag tycka det är bättre att de köper upp dem, än att de står och förfaller. I nederlagets stund så har jag bara lust att säga: Geh nach Hause, wo du herkommst! Det där ska du ta med en nypa salt. Det skulle jag aldrig säga och borde inte ens bloggskriva det, men i handbollsstridens hetta, kan jag inte låta bli.

Det är ganska typiskt i sportsammanhang att skylla över allting på motståndarlaget, tillika vinnarlaget. Vid förlust så skapar vi några väl valda haranger över domarbesluten också. När vi egentligen borde rannsaka den egna svenska insatsen. Då tycker jag att Tyskland borde ha vunnit med mer än ett mål. Deras spel var överlag bättre. Jag tror egentligen inte att mitt hat är riktat direkt till tysken eller dennes land. Det är nog mer ett hat till ackusativ och dativ. Fem års skoltyska har jag och jag kan fortfarande framkalla våndan över tyskalektionerna. Det var bestämda och obestämda artiklar och jag var obestämd på de flesta och bestämd på att tyska inte var kul. Så lite anknytning kunde jag känna, fast det var väl inte så som läraren önskade. Hur jag fick en fyra i det gamla betygsystemet, både på högstadiet och i gymnasiet, övergår mitt förstånd. Jag är själva prototypen och beviset på att betyg är inte alltid rättvisa.

Synd att tyskarna inte hade hittat till Småland vid den här tiden, för då hade jag kanske hittat någon motivering att försöka kommunicera med dem. Om de nu hade haft tid. De är faktiskt mest på jakt efter älgbajs och vägmärken med varning för älg. Nu har tyskhatet lagt sig och förra meningen innehåller bara ren och skär fakta. Det går till och med an att sälja torkat älgbajs i Småland. Det är sant. Jag vet att det låter korkat. Nästan som om vi gästrikar skulle tappa upp sälurin på flaska och sälja det för en hundring per sex cl. En normalt funtad smålänning skulle för den hundringen köpa konjak. Den kan åtminstone användas till gallproblem.

Jag hade kunnat skriva om segeryra och glädjerop från Täljeklacken igår. En seger över Färjestad satt fint. Nu är det bara fyra poäng upp till Modo och ett undvikande av kvalspel. Jag har insett att något slutspel blir det inte för SSK:s del, men då går det att glädjas över att de kanske inte behöver kvala. Ett kval är precis som det låter: kvalfullt. Hamnade i en kvalkänsla igår, men jag bearbetar den och tror att jag kommer att komma upp till åtminstone slutspelskänsla i det beslut jag har tagit. Det gäller min arbetssituation. Jag lämnar klassrumsmiljön och går nu in på heltid i kyrkligt sammanhang. Jag lämnar gärna skolvärlden om jag kan få ta med mig eleverna och klassrummet. Jag är tveksam om Gävle kommun eller Svenska kyrkan kan acceptera det.

Jag får fälla några tårar, trösta mig och torka tårarna. Det är som vid alla förluster. Livet går vidare. Annorlunda. Men med all säkerhet inte sämre. Det får väl ändå betraktas som positivt att jag efter femton år fortfarande bara tänker positivt om klassrummet och möten med elever? Sedan tycker jag att det finns mycket som behöver ändras på, i allt från Skolöverstyrelsen till programarbetslag. Jag kommer att fortsätta hävda att en skola utan elever är ganska värdelös. Det är alltså dem vi ska ha fokus på. Det låter kanske självklart? Men tyvärr. Det är inte alls så självklart. Ibland är många skolbeslut lika dumma som dumheten att betala för älgbajs.

Från älgbajsbetalning och skolbeslut, så är steget inte långt till en annan dumhet. Jag gick till linedanceträning igår kväll. Jag har ju fått order på att vila mig ur den här lankigheten, men jag är inte helt överens med läkarvetenskapen på den punkten. Jag tror lite på läkningen i glädjeyttringar och då är, som du vet, linedance ett perfekt botemedel. Det hjälper mot oro, ledbrutna fötter och som uppladdning efter feberattacker. Jag gick ut lite lugnt och sällade mig till nybörjargruppen och kände mig som i-rad-dansens svar på Ginger Rogers. Allt satt som spikat. Tror inte jag tog ett endaste snedsteg. Det kändes väldigt roligt och jag bestämde mig för att stanna en stund, även på den avancerade gruppen. En stund blev lätt till hela tiden. Jag åkte hem när alla andra åkte hem. Sista tonen och sista steget. Det gick åt en hel del vatten och lite vila mellan danserna. Hjärtat slog lite för snabbt och inte alls i takt med musiken. Det kändes tydligt att jag har varit sjuk, men det jag intalar mig att linedance har ingen dött av. Inte vad jag vet i alla fall. Jag kan tänka mig värre platser att dö på, än ett linedancegolv.

Det skulle inte kännas fel att dö vid fikabordet, som bjuder på årets-första-semla som smakfröjd och frasig tulpanbukett som ögonfröjd, heller. I trevligt sällskap, så kan det bli en sådan där lyckligast-i-världen-för-tillfället-känsla, som jag vill vara rädd om. De här små ögonblicken av njutning i vardagen. De som är så vanliga att vi inte inser att de är underverk. Vi tar dem för givna, men de är inte det. Nästa dag kan vara helt annorlunda och så förändrad att livet inte kommer att bli som förut någon gång mer. Tidigare ikväll händer ett sådant liknande ögonblickslyckorus. I klass med årets första semla eller bättre upp till och med. Tonårsdottern var på väg till en kompis födelsedagskalas och jag stod i dörren och säger hej då och ha det så kul och vi kan väl höras och med det menar jag sms. Du som är tonårsförälder känner säkert igen dig. Så vänder hon sig om och ger mig en underbar kram och en liten kindpuss och världen och tiden stannar upp för en stund. Dessa sekundrar som känns som små gåvor från evigheten. Då spelar det ingen roll att Sverige får stryk av Tyskland i handboll och vad gör det om tyskarna vill köpa älgbajs på påse? Det kommer fler matcher och det finns säkert älgbajs kvar i Smålandsskogen som förblir opaketerat. Jag är inte lika säker på att alla dessa små gyllene ögonblick går i repris, så ta för dig och njut när det bjuds. På återseende med ett leende!

PS. För inte så länge sedan så krockade en personbil med en snöröjare i Gävleborg. Idag på morgonen kunde det ha hänt på raksträckan, på femtioväg, utanför Testebovallen. En snöröjare, modell större, kom som jagad av tåget och hade plogbladet in på halva körbanan för mötande trafik. Det var mörkt och mötande trafiks lysen bländade. Plogbladet var svart och det var egentligen bara i skenet från gnistorna som bildades när bladet drogs mot asfalten, alltså friktionen, som det syntes hur brett plogbladet verkligen var. Det fanns absolut ingenstans att göra av bilen. Vägen är smal och snödrivan bredvid är bred och hög. Är det något som inte hinns med i Gävle kommun, så är det snöröjningen. Spontan kommentar var: j-vla idiot och då, så tidigt på morgonen, gällde det inte handbollsdomaren, utan den som körde plogbilen. Jag vill inte dö rakt in i en plogbil. Idag hade vi änglavakt, Mr T och jag. Tur att de, änglarna alltså, hade jour vid Testebo i morse innan dagsljuset hade infunnit sig. Mr T räddade situationen bakom Audiratten och vi drog båda en djup suck. Sätt för tusan reflexer på plogbladets ytterkant. Eller anställ åtminstone inte förare med älgbajs i skallen. Där ska det finnas plats för en hjärna. Helst en tänkande sådan.

Håller med Twain... golf är att förstöra en fin promenad

Jag var på en lunchmässa igår ute i det stora Uppsala stift och så besökte jag en lunchmässa idag, på hemmaplan. Psalmvalet var detsamma på båda platserna. Det fick mig att fundera på om det finns en förtryckt veckoagenda med textläsning- och psalmförslag. Jag tror inte det, så det var nog bara en lyckträff. Rätta mig någon om jag har fel. Idag blev det dessutom en bonuspsalm, nummer åttiosex. Igår var det a capella. Idag vackert orgelackompanjemang. För några minuter idag, så slog det mig att där satt hela styrÖLsen på rad och att vi skulle behöva bestämma ett nytt sammanträde. Jag tvingades ju avboka senast. Ibland flyger tankarna sin egen kos och det är bara mitt ansikte som sitter och ser deltagande ut. Jag har svårt att tro att detta bara gäller mig. Jag har slutat bry mig om sådana petitesser. Jag kan gott erkänna det. Har vid snart fyllda fyrtiofem taggat ner, som tonåringarna skulle kunna uttrycka det. Känns inte lika viktigt längre att upprätthålla någon fasad. Det har egentligen aldrig varit viktigt för mig.

Idag handlade texten om kvinnan vid Sykars brunn och hennes möte med Jesus. Det handlade om hennes vardag och hennes liv. Slutklämmen gick ut på att precis så får vi göra, komma med våra tillkortakommanden och vara nära honom. Vi får be med kvinnans ord. Ge oss det levande vattnet. Det som ger liv. Liv i överflöd. Jag vet inte om styrÖLsen kan räknas till något tillkortakommande. Jag har en så enkel tro att jag tror Jesus har lättare att handskas med det än många andra. Jag tror att han känner min glädje över de övriga styrÖLsemedlemmarna. Dessutom är jag övertygad att han känner samma glädje över dem. Vissa dagar och på vissa punkter är vi rörande överens. Det finns andra dagar och andra punkter. Jag lovar.

Jag hade inte planerat att blogga ikväll. Men så fick det här bli en avreageringsplats. Sitter och tittar på handbolls-EM i Österrike. Ikväll spelar Sverige mot Polen. Vi hoppas förstås på en seger. Speciellt när de släppte en ledning mot Slovenien igår och förlorade matchen med två mål. Kvällens match är oerhört jämn och det pendlar fram och tillbaka vilket lag det är som har ledningen. Det verkar ändå som om Polen har spelövertaget och jag tror att det slutar med svensk förlust. Därav bloggandet. Jag tycker faktiskt inte att Sverige ska få stryk av Polen i handboll. Detta är en sport som jag med intresse har följt genom åren. Ändå verkar jag ha tappat handbollsfokuset något, eller så har det tillkommit en massa nya spelare. Jag känner nästan bara igen den assisterande tränaren, den gamle spelaren, Staffan Olsson. Å andra sidan är det ett utseende, som det är svårt att glömma bort.

Det är ganska intressant att jag orkar ansamla så mycket kraft och engagemang till ett gruppspel i handbolls-EM, som spelas i Österrike och som jag dessutom bara kan följa på TV:n. Just nu sitter jag mest och irriterar mig över att svenska målvakten verkar vara skotträdd. Jag förstår honom. Jag skulle inte vilja stå kvar mellan stolparna om en sådan kula kom farande mot mig. Fast han är uttagen i det svenska landslaget och har väl en hel del erfarenhet av handbollsmålet. Han borde inte kliva undan. Jag testade säkert någon gång på gympan på högstadiet, men nej, målvakteriet är inte min grej. Trots att jag valde orientering på sommarhalvåret och utförsåkning på vinterhalvåret, så är jag en lagspelare. Jag skulle gärna anmäla mig till ett veterankorplag i volleyboll eller något damfotbollslag eller... varför inte basket? Men då är nog inte 1,67 över havet någon optimal längd. Så det finns tre epoker i mitt liv över lagsporterna. Basket-epoken på mellanstadiet. Fotbollsepoken på högstadiet. Volleyboll-epoken på gymnasiet.

Volleybollen ligger ju närmast i tiden, men uppehållet är i alla fall tjugofem år. Drygt. Nu har jag också ett jobb som gör att jag är extra rädd om mina händer och handleder. Inte så lätt att teckentolka helgipsad. På gymnasiet anmälde några tjejer i klassen ett lag till korpen. Vi var ytterst seriösa och lånade Hagadals sporthall tidiga ottor. Jag fick åka rälsbussen från Virserum till Hultsfred och gå genom det mörka samhället, för att mötas av gänget i omklädningsrummet längst bort i korridoren. Som en vänlig vaktmästare låste upp. Snabbt ut i en morgonkylig hall för att rigga nät och värma upp. Drog ut på träningen så länge som möjligt. Ingen av oss hade direkt bråttom till franskalektionen. Det var så jag lärde mig uttalet, som en infödd fransyska, på en mening som jag aldrig haft användning för sedan: Excusez-moi, je suis en retard! (Ursäkta mig, jag är försenad!). Lärarinnan tittade med fransk barsk uppsyn och svarade lite surt:Eh bien, l'excuse est accordée! (Nåja, ursäkten är beviljad!). Som du förstår, så var jag aldrig något ämne till utrikeskorrespondent i Paris. Även om jag gärna hade bosatt mig där. Mest för de vackra skorna, väskorna, smyckena och så gillar jag svart basker och röd scarfes. Men det kan jag ju använda i Hille, om det nu blir så att längtan efter det blir alltför stor.

Jag tror nog ändå att det var orienteringen som var min grej. Envisheten kom väl till pass och jag är en skogsmänniska. Det är fantastiskt med en sport som kräver koncentration på kartläsningen, jagandet efter stämplingskontrollerna och som samtidigt ger en sådan frihet och möjlighet att uppleva frid. Fotboll är ingen sport säger många sjukgymnaster, det är en knädiagnos och någon sanning ligger det faktiskt i det. Orienteringen gav mig också problem med knäna. Inte något som jag tänker på dagligen, men de ger sig till känna när jag hoppar över stubbar och stenar och då och då även på vanliga joggingturer. Ordentliga skor är inte bara en reklamgrej, det är en nödvändighet om det ska fungera utan alltför mycket smärta. Därför undviker jag innebandy som på senare tid har blivit en riktig trendsport både på elitnivå och amatörnivå. Det är väl inte så vanligt att börja med någon sport vid fyrtiofyra års ålder. Bortsett från golf, bowling och boule då förstås. Jag ber om ursäkt, men jag har svårt att se det som sport i ordets rätta bemärkelse. Jag vet att jag klampar på många dyra golfskor nu och kanske får ett bowling- eller bouleklot i huvudet, men jag ser detta mer som förnöjelse. Lite after-work-happenings och då har jag något mycket trevligare för mig: styrÖLsemöten. Vi tar en promenad dit, utan golfklubbor. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det ett år sedan som Barack Obama svor president-eden som USA:s fyrtiofjärde president. Någon dag ska amerikanerna väl ha installationen på, så varför inte den här dagen? Jag kan inte låta bli att dra dotterns skämt om att det har brunnit i Vita huset... Va? Har det brunnit i Vita Huset? Ja... det är bara en svart barack kvar.... Hmmm, tonårshumor i Hillehuset.

B-day, Brickdagen

Det första jag gjorde innan jag började skriva på dagens blogginlägg, var att välja etikett och om du kollar längst ner, när du har läst färdigt, så ser du att jag valde Avkoppling. Det går att blogga av många olika anledningar. För att pysa ut lite ilska och besvikelse, reagera på någon orättvisa, låta glädjen bubbla över, för att rensa tankarna och så idag alltså: för att koppla av. Jag tror nästan att jag skulle kunna gå och lägga mig och somna på stört, men då blir det lite förskjutningar i sovschemat och jag vill för allt i världen inte vakna mitt i natten, bara för att märka att det är omöjligt att somna om. Fast jag måste erkänna att jag är trött. Jag brukar inte uppfatta mig som en gnällspik, men jag är rädd för att bloggläsaren börjar göra det snart. Är det inte gnäll för sjukdom, så är det för tristess. Nu även trötthet alltså.

Jag är säkert inte ensam om att vara trött en måndags kväll. För min egen del var det väntat. Jag bestämde mig för att börja jobba idag. Jag har inte kört i tvåhundra knyck, det vore att överdriva, men det är klart att jag vill arbeta när jag är på arbetet. Några skulle nog inte kalla det arbetsuppgifter, när jag berättar att jag gick ut lite lugnt med att ta bort adventsljusstaken och byta ut almanackorna. Kändes lite märkligt att göra det på den artonde dagen på det nya året. Orkidén som blommade före julledigheten, stod fortfarande i fräsch blom och jag suckade till den när jag såg den: Skönt att någon ser fräsch ut i det här arbetsrummet. Jag tror att jag har haft större glansdagar än denna.

Jag blev dock uppiggad av att träffa mina arbetskamrater igen. Det var verkligen återseendets glädje för mig. Jag har varit medveten om hur mycket jag har saknat dem, men när jag nu såg dem och kunde krama om den, så vällde saknaden upp ur mitt inre och jag blev verkligen medveten om hur mycket och hur stor saknaden varit. Jag kanske uppfattades som dryg när jag satt där vid fikat en måndags förmiddag och kände lycka över att sitta där. De andra hade nog gärna sett att det var lördag eller söndag förmiddag och önskade avskaffa måndagar överhuvudtaget. Jag tar gärna den drygheten på mig.

Det har blivit en del sjuksnack idag. Jag hade egentligen hellre snackat om något annat, eftersom sjukdom är ju det som har upptagit hela min tillvaro de senaste tre veckorna. Fast självklart får jag känna tacksamhet över att kollegor bryr sig om hur jag mår och hur jag har haft det. Jag har nog delgett sjukdomsförloppet tio gånger idag och det hade kanske varit idé att skicka ut ett mail. Men då tänker jag enbart ekonomi för arbetsgivaren, för hur bedrövligt trist vore det inte att få ett sådant mail och jag skulle också ha missat den sociala biten med omtanke och värme från mina kollegor.

Efter fikat startade jag hästjobbet med att gå igenom mailen. Jag har inte varit där sedan den artonde december, så på en månad var det en hel del som ramlat in. Sena julhälsningar blandat med viktiga förfrågningar. Datum för möten och samlingar blandat med mail från målgruppen som jag jobbar med. Jag har gjort allt jag har kunnat för att jobba ikapp. Trycka delete på en del. Sortera i mappar på en del. Framför allt har jag försökt svara och ge besked på de flesta. Kom inte igenom helt och fullt, utan måste fortsätta en annan dag. Jag har inte vågat räkna sms:en i mobilens Inkorg, men eftersom det är ett utmärkt sätt för döva att kommunicera, så blir det många varje dygn. Jag har under sjukskrivningen bett om att få återkomma, när jag börjar jobba igen, men en del har varit av brådskande art, så de var redan besvarade.

Jag hade också en pappersmapp på skrivbordet, där jag bara hade lagt en hel del papper på hög innan jul. Jag vet att jag tänkte då att: jag behöver lite ledighet innan jag låter den där högen sjunka. Så nu låg den där och jag kände att jag hade behövt lite ledighet innan jag låter den där högen sjunka. Jag hade absolut inte behövt två veckors hög feber och sprängvärk in i minsta lilla cell. Märkligt nog så tyckte jag att det var helt underbart att få sitta där och sortera in och kasta i pappersåtervinningen. Jag fnissade lite och tänkte att det mesta som blir liggande på ett skrivbord en månad blir helt ointressant för jordelivet. En del saker var dock fortfarande otäckt aktuella och jag kände att pulsen gick upp några slag av begynnande anhopning av uppgifter. Jag bestämde mig i alla fall att inte gripas av panik. Det som hade klarat sig utan min insats under flera veckor, skulle säkert klara någon minut till. Jag tog lunch.

Du får gärna skratta åt mig, men det var återseendets glädje att få se brickorna igen. Jag tog en rödmönstrad och kände att nu är jag här igen. Bland brickgänget. Sallad, körsbärstomater, gurka, lufttorkad skinka och brieost stod på bloggmenyn. Vatten i glaset. Jag har ätit bättre luncher under de senaste veckorna, men det här var nog den mest nöjda. Jag vet att detta är bara en av alla luncher som jag har avnjutit och kommer att avnjuta på jobbet, men jag var verkligen medveten om hur bra det kändes. Jag är säker på att det kommer att komma dagar då jag hellre skulle äta lunch hemma, men idag var jag jobblunchslycklig.

Den vanligaste frågan idag har nog varit: Är du frisk nu? Jag anser att det enda svaret på den frågan är ja. Annars skulle jag inte med gott samvete ha kunnat vara i huset. Men lite dröjande, tvekande och så med tillägget, ja, jämförelsevis. Jag letade febrilt i ordarkivet efter ett mitt-emellan-ord. Men jag hittade bara motsatsorden sjuk-frisk. Halvfrisk kändes inte bra. Absolut inte halvsjuk heller. Hängig, lankig, darrig blev sådana där beskrivande substitutsord. Sorkigt, hade kanske varit nyskapande. Några har sagt att: du ser pigg ut. Jag antar att de har sett mitt förvånande uttryck. Jag skulle inte beskriva mig som pigg, men har faktiskt inget emot om utsidan ger den signalen. Jag har gjort några små ändringar i åtaganden framöver. Jag är lite osäker på om personerna som mottog beskeden förstår läget. Jag fick en känsla av de kanske funderade på om jag hade tappat intresset. De känner mig dåligt i så fall. Jag har svårt att se mig själv tappa intresset för detta underbara jobb som jag har. Ett jobb, där till och med en måndag är efterlängtad. På återseende med ett leende!

PS. Minns du Tjörn och Almöbron? Idag är det trettio år sedan. En lång tid har gått, men ändå minns jag det väldigt tydligt. Ett fartyg körde på en av bropelarna, så att bron brast och flera bilar körde över brokanten och om jag inte minns helt fel så var det åtta människor som omkom. Jag antar att de drunknade. Eller kanske dog de av slaget mot vattnet efter fallet? Jag har inte läst någon utredning. Jag minns bara att det där slogs upp stort i press, radio och TV. Det hände nära. Det hände i vårt eget land. Det kunde ha varit en bro nära vem som helst av oss. Vilken märklig död. Att köra en bil som helt plötsligt inte bärs av en väg, utan som faller ut i tomma intet. I dessa dagar så följer vi rapporterna om Haiti. Hur människors liv inte bärs upp av fast mark, utan hur allt har skakat om livet så totalt. Det talas om två hundra tusen människor. Som har dött. På Tjörn var det åtta. Tror jag. Vi kan inte ställa människors tragedier i jämförelse med varandra. Men här behövs inte något mitt-emellan-ord. Det är helsjukt.

Dataskärmspredikan mitt i det ofattbara

Jag vet inte hur det är med dig. Men jag ska ärligt säga att ibland händer det så ofattbara saker att det är omöjligt att, med känslor som jag har eller som jag kan uttrycka i handling eller ord, närma mig skeendet och samtidigt kunna säga att jag förstår hur det är eller hur det känns. Om jag enbart tänker tanken, alltså försöker sätta mig själv in i samma situation, så ramlar det så stor sorg och smärta över mig, att det går nästan per automatik att kroppen stänger av. Kroppen, med hjärta, själ och ande, tar ett steg tillbaka och bygger något slags skydd. Så här års är det som att bygga en stor fästning av snö och på sommaren är det kanske höbalar som jag vill ställa mig bakom. Det beror absolut inte på feghet eller att jag har svårt att känna medkänsla. Men det är stört omöjligt att kunna säga att jag förstår. Jag tror inte att det går att till hundra procent förstå och inse hur jävligt livet kan vara.

När det ofattbara sker, så kommer många andra tankar. Hur överlever de närstående denna oerhörda sorg och smärta? Den som jag upplever genom att bara sätta mig in i situationen. De människor som står mitt i den, hur klarar de att ta nästa andetag? Hur kan de gråta en tår till? På något konstigt sätt går livet vidare, men hur? Jag har på den senaste tiden bloggat om toapapper, rumpstorlek och sjukdom, för att nämna några trivialiteter. Jag har inte medvetet undanhållit hemskheter från bloggsidan. Jag ville bara skaffa mig lite distans till scenariot. Inte på så sätt att jag vill avskärma mig och låta tiden läka alla sår. Om jag först tar ett steg bakåt för att det gör alldeles på tok för ont att tänka tanken mot morgondagen, så tar jag ganska snart flera steg framåt, för att vara mitt i eländet. Jag är inte rädd för tårar, men jag är ledsen för att de finns och är orsakade av det ofattbara.

I förra veckan nådde oss budet att en ung grabb i vår närhet hade förolyckats i en trafikolycka. Det som just då händer i vardagen eller helgdagen spelar ingen roll. Det vi är på väg till eller på väg att göra, blir plötsligt inte värt att åka till eller värt att göra. Det finns ett enormt behov av att bara få stanna upp. Reflektera och få veta fakta. Hur? När? Var? Basfrågeord. Egentligen spelar inte fakta någon som helst roll. Ändå är det viktigt att få konstatera läget. Detta är frågor som kan få svar. Det är värre med frågan: varför? En kille som precis avslutat ett skolliv och som har börjat jobba. En god lagkamrat och vän. En grabb som alla talar gott om. En människa som alldeles nyss log mot så många. Helt plötsligt förändras allt. Leendet finns som en minnesbild, men vi alla är i behov av det levande leendet. Det leende som borde finnas här och nu.

I detta läge skulle vem som helst av oss kunna göra vad som helst om bara denna person kom tillbaka. Vi som oftar längtar efter förändring och nyheter, vill helt plötsligt ha allt som det var. Bara personen som fattas oss kommer tillbaka. Oskadd. Vid liv. Att hallen behöver nya tapeter är av nonsenskaraktär. De tapeter som finns kan gärna hänga där hundra år till. Vem bryr sig överhuvudtaget om det finns tapeter? Går det inte lika gärna att ha tidningspapper på väggarna? Badrummet som skulle rivas ända in till murbruket, för att sedan fräschas upp till tipp-topp-nivå, har fått en helt annan prioritet. Vi skulle gärna duscha utomhus med vatten från regntunnan, om det bara var vad som krävdes för att få allt att gälla liv. Liv av kött och blod. Ingen är längre intresserad av den senaste modellen av handfat eller duschkabin.

Istället går alla omedvetna och medvetna tankekrafter åt att fundera på hur det kunde vara möjligt. Stora delar av kroppen vill fortfarande inte tro att det är sant. Det smygtänds ett litet hopp. Att det bara är en ond dröm och snart så blir det dagsljus och allt är tillbaka som det var förut. Det blir aldrig mer som det var. Hur vi än kämpar, så har livet förändrats och många tvingas i dessa dagar leva i en grymhet som orden inte kan beskriva. Det skapas utrymmen och tillfällen där människor kan få samlas. Inte för att sprida några stora ord, utan bara för att få se att inte ensamhet och mörker är det som segrar. Vi längtar efter ett hopp. Vi som i vanliga fall varken behöver Gud eller något liv efter detta, alltså när allt är som vanligt. De dagar då vi väljer klinkers till hallgolvet och handduksvärmare till badrummet. Då klarar vi oss själva och behöver på sin höjd bara Timell, Willy eller Simon & Thomas. Vem hinner tänka på ett liv efter detta, när allt är oss nog här?

När det ofattbara inträffar, då kommer himlen nära. Den som måste finnas. För det kan ju inte sluta i en kraschad bil på en liten sketen riksväg. När inte sorgen och smärtan ryms i en människas inre, så måste det öppnas en större plats, där sorgen kan få utlopp. Den enskilda sorgen som måste genomlidas i gemenskap med andra. Då kan det inte hjälpas att det inte är första advent eller midnattsmässa på julaftonskvällen. Kyrkan blir en naturlig samlingspunkt som får ta emot tårarna, skriken, ångesten, frågorna och allt annat som skapas i det ofattbara. Det är lätt att lämna som medlem i Svenska kyrkan de dagar då det känns mer naturligt att satsa på spackel och golvlister. Då det kostar på för mycket att med några kronor stödja den verksamhet som alltid finns nära människors vardag.

Idag är det närstående familj, släkt, vänner, lagkamrater, arbetskamrater till en ung grabb som sörjer. Imorgon är det någon annan som hamnar i samma situation. Det alla kommer att märka är en trygg punkt i vår samhällsstruktur och det är kyrkan. Som inte frågar människor när de kliver över tröskeln om de är medlemmar eller inte. Utan som i kärlek vill hålla famnen öppen för tröst och medkänsla. Det är tryggt att veta att detta är bara en kyrka, som består av församlade människor. I allt detta finns något mycket större som i sin ofattbara kärlek håller famnen öppen och som verkligen kan säga: Jag vet hur det känns att mista ett barn. Jag vet hur det är att se någon lida. Jag vet hur mycket du önskar att det skulle kunna vara ogjort. Gud som genom sin son har segrat över det onda och vänt död till liv, låter oss få komma. Precis som vi är. Ledsna, förtvivlade, förbannade, förstenade, sorgsna och ångestfyllda.

Det är lätt att räkna ut att det kan inte komma an på människor att fixa upp all jordens smärta. För oss är det nog med att en ung grabb rycks bort ifrån oss. När sedan nyheten når oss att en jordbävning i Haiti med sju komma noll på Richtersskalan har ödelagt och krossat tusentals människors liv och drömmar, så övergår det vårt förstånd. Vi ser rapporteringarna, men säg mig, vem skulle du tänkas kunna gå till och lämpa över alla känslor du har kring detta? Kan du säga ett namn? En människa som skulle orka bära all smärta? Tänk efter noga. Jag vill att vi går igenom vårt kontaktnät ordentligt. Du som är med på Facebook kan ju ögna igenom din vänlista där. Hittar du någon tänkbar kandidat? Jag menar, som vill ta alla världens eländesöknar på sina axlar. Någon i släkten? På arbetsplatsen? I skolan? I din församling?

Någon tänker kanske: Snälla bloggare, ge dig nu. Det du håller på med är ju bara tramsigt. Du vet ju själv att det är omöjligt. Var och en har ju nog med sig själv. Ingen kan bära oket själv. Inte ens om vi hjälps åt så orkar vi. Vid denna insikten så kommer de flesta människor fram till att det måste finnas en högre makt. Många är osäkra på om det kan kallas Gud. En högre makt kan de sträcka sig till. Något odefinierbart. Jag tror faktiskt att vår Herre har överseende med det. Han känner våra svagheter och han har fått många års erfarenhet av att vi agerar mänskligt. Jag tror faktiskt att han gråter med oss i vår gråt, men han gläds också åt att vi söker honom eller den högre makt som många väljer att kalla honom.

Det är viktigt för många av oss människor att poängtera att vi inte är religiösa, men att vi tror på något som är större än oss själva. Detta kan irritera många som säger sig vara religiösa och som följer den ena eller andra religionen. För Gud tror jag detta är av mindre betydelse. Det är nog hans minsta bekymmer om vad vi kallar honom. Jag tror han är mer bekymrad över att vi i vanliga fall låter dagarna rinna iväg utan den minsta notis om att livet faktiskt rinner ifrån oss. Inte hastigt alla gånger, utan i en långsam slentrianlunk. Bingolotto, trav, vem-vill-bli-miljonär, postkodlotteri och nätpoker upptar vårt engagemang och vår tid. Vi strävar mot en lycka som kan mätas i pengar. Trots att vi vet att inte ett korvöre av detta kan vi glädja oss åt när det ofattbara inträffar. Då vill vi för alla pengar i världen bara återställa livet och ge en kram. Låt oss ge den kramen till varandra medan vi har möjlighet.

Det finns en kanondel i bibeln som kallas Bergspredikan. Det är inte märkvärdigare förklaring till namnet, än att Jesus stod på en höjd när han predikade. När prästen predikar i kyrkan imorgon så skulle vi kunna kalla det predikstolspredikan eller på-golvet-nära-folket-predikan om någon föredrar att stå där. Bergspredikan är Jesus första och längsta tal. Det fanns inte Ur & Penn på den tiden, så några klockor var inte på plats. Det fanns säkert mer eller mindre intresserade människor på plats. Några hade kanske bråttom iväg, andra ville bara höra mer och mer. Några skulle kanske ha svarat lite flytande om det gjordes en Sifo-undersökning på bergstoppen: Tror du på Gud? En och annan fanns det säkert som sa: Nej, jag klarar mig på egen kraft. Jag är absolut inte religiös.

Det som är märkligt med Bergspredikan är att den passar för oss idag. För oss som har mist en människa i vår närhet och för oss alla som funderar på det hemska som händer i Haiti. Saliga är ni som nu gråter, ni skall skratta. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Jag tror att Jesus tycker det är okej om jag bygger på predikan någon minut med tillägget: Saliga är de som vågar ge en kram till sin medmänniska idag, utan att i samma stund tänka på vad det kan ha för ekonomisk vinning. Du som idag känner att du inte räcker till eller att livet känns övermäktigt. Kom ihåg att du är inte ensam. Om du har ork, så ta dig till en kyrka och försök förlåta om det finns klantiga kristna där som inte hejar eller ser dig. Du får tänka att de är mänskliga och orkar kanske inte bära all världens elände på sig. De kanske själva är under isen, även fast de många gånger försöker hålla uppe klichén om att kristna skulle vara några slags superhjältar utan fel och brister. Sådant ska du inte bry dig om. De kommer på det så småningom. Lova att ge dem lite tid. Det du kan vara säker på är att Gud väntar på dig. Han vill möta dig och hjälpa dig. Hur han gör eller hur hans plan är har jag ingen aning om. Min erfarenhet är att han är spännande filurisk och kommer med lite kontroversiella möjligheter. Det brukar också kännas helt ofattbart. På återseende med ett leende!

PS. Mr T:s frissa har varit sjukskriven på obestämd tid, men idag innan Melodikrysset kände hon sig lite piggare, lite gladare och lite sugen på att låta "lockarna" falla. Så nu är det bara sommaren som fattas, för Mr T är strandfärdig och så där skönt stickig som herrarnas huvuden ska vara. Skönt, är hans tackkommentar efter varje besök på skönhetssalongen i Hilledenne. Det tycker jag också, replikerar jag och låter handen smeka över hjässan. Vi firade den somriga looken med kaffe och Melodikryss. Allt var nästan som vanligt en lördag förmiddag hos bloggaren. För hur ofattbart det än är, så fortsätter livet och tiden vidare. Numera finns Ur & Penn, så vi mäter det i sekundrar och minuter, timmar och dygn. Genom att titta på visarna så ser vi att tiden går. Även när den, helt chockartat, stannar upp inför evigheten.