Jag tror Luther startade världens första snöbollskrig

Tolv dagar in på det nya året och jag lägger upp en ny blogg med nummer fyrahundrafemtio. Lider jag sådan brist på fest och glamour att jag tycker att den siffran för med sig anledning till jubileum? Det hade varit mer jämnt med den fyrahundrafyrtiofjärde bloggen i så fall, men då hade jag fullt upp med nyårsdagen och hanterandet av influensasymtomen. Jag var inte lika van då som nu. Jag har haft en lång invänjningstid måste jag få påstå.

Det kan också vara så att jag sitter på vetskapen om att resten av arbetslaget har transporterat sig med buss till stiftsgården i Undersvik. Gud och Mr T vet hur gärna jag hade varit med. Jag har avstått många av de planer och önskningar som stod på ledighetslappen. StyrÖLsemöte, VBK:s besök i Göransson Arena, besök hos broder Tuck med familj i Västerås, Smålandsresa för att nämna några. Istället satte jag blicken mot resan till Undersvik. Åkt buss har jag gjort förut. Undersvik har jag besökt förut. Packat har jag gjort förut. Så det är inte därför som jag sitter och låter deppmossan breda ut sig över mig. Jag hade sett fram emot att få vara tillsammans med alla mina underbara kollegor. Dela andakter och samtal med dem. Äta tillsammans. Skratta tillsammans. Fika tillsammans. Jag skulle just nu i denna stund ge mycket för att få starta ett snöbollskrig ute på gården. Gud och Mr T vet hur mycket jag saknar dem. Mr T har tröstat och sagt att det blir fler tillfällen. Han har också sagt de kloka orden, som jag redan vet och känner. Du skulle omöjligt ha orkat. Jag antar att Gud nickar instämmande. Han har ju koll på helhetsläget, utan att behöva läsa mina eländesbloggar.

Jag hoppas att arbetslaget får trevliga dagar däruppe i Hälsingland. Jag önskar dem många skratt och mycket avkoppling. Först och främst önskar jag att chefen kan koppla av och njuta. Han står högt upp på min bönelista när det gäller kraft och glädje. Han står i en nästan omänsklig arbetsledarsituation och jag imponeras av hans förmåga att ändå räcka till för de små sakerna, som för den enskilda individen betyder så enormt mycket. Jag kan bli lite orolig för hans egen skull. Att det ska slita på honom personligen. Det är därför jag ber. Jag litar på att Gud skickar en skön säng och lite roligheter som får honom att slappna av. Förhoppningsvis ligger Undersvik i mobilskugga, så att han får vara ifred för omvärldens ryckningar i kavajen.

Så till resten av arbetslaget. Två arbetslag som nu ska fogas samman till ett. Från och med nyåret, så har Heliga Trefaldighets församling och Tomas församling gått ihop. Detta innebär ett rejält arbetslag. Kan verka ohanterligt, men jag tycker vi kan se positivt på det och tänka: oj, vilka fantastiska resurser VI har. Det är spännande att inte behöva tänka gränser. Jag tror det är osäkra människor som är i behov av gränser. Det pissas in revir och allt ska vara tydligt och begränsat. Så jag hoppas på att dagarna i Undersvik går ut på trygghet. Att vi blir så trygga i oss själva och i Gud att vi vågar ge oss ut. Utanför oss själva och vår egen bekvämlighet. Vi lever redan ett enormt bekvämt liv. Tak över huvudena. Mat för dagen. Kläder på kroppen. Vetskapen om att vi har en Gud som tar vård om oss.

Jag har under den här sjukdomsperioden haft svårt för att lyfta blicken. Nu pratar jag rent bokstavligt. Huvudet har känts så tungt och ögonen har varit så trötta, att det har känts skönare att titta neråt. Jag kan tala om att det är inte roligt hur länge som helst. Det jag då ser är en otränad mage. Trösklarna som markerar gränsen mellan olika rum. Dammet som samlas i hörnen. Igår var jag ute och med blicken sänkt, så såg jag nästan bara de gula markeringarna i snön av rastade hundar. Det fick mig att tycka ännu sämre om pissgult.

Med lyft blick så ser jag andra människors ansikten och ännu högre, så upptäcker jag himlen. Om vi inom kyrkan höjer blicken, så vidgas området från oss själva. Jaget blir inte det centrala, utan vi möter strax någon annan som vi får som sällskap. Gränser för parkeringar är oftast målade på marken. Gränser kring tomter och marker består oftast av staket och stängsel. Men höjer vi blicken ännu högre, så ser vi himlen och då är det obegränsat. Vi kan fästa blicken på ett moln och låta oss segla med. Det kommer att kännas befriat.

Jag tror mina arbetskamrater har hört mig säga hur glad jag är för dem alla och för min tjänst. Jag tror dock inte att det är så lätt för dem att förstå hur tacksam jag är för dem eller hur varm jag känner mig inombords när jag tänker på dem. Nu kanske någon tänker, men herregud, det är ju bara ett jobb. Det är ju bara arbetskamrater. I dessa tider är det inte så bara. Gå in på närmaste Arbetsförmedling, så bevisas du om motsatsen. Akta så du inte åker på en propp. Du har förtjänat den ska du veta. Jag applåderar den person som tar ner dig till verkligheten. Visst, detta är mitt jobb. Jag får betalt. Men mitt jobb och mina arbetskamrater är mer än så. Det är gåvor från Gud. De vackraste och mest genialiskt genomtänkta gåvor man kan tänka sig. Om man är snäll eller har gjort sig förtjänt av att få gåvor, så brukar man få det. Jag har nog inte varit varken det ena eller det andra. Jag rycker i tampen för nödlösningen som vi har inom kyrkan. Nåden. Jag har fått stå, gå, ligga, sitta i den. Jag har fått vara i nåden. Kom inte och säg att detta är ett jobb. Det är en nåd, större än jag någonsin vågat hoppas på eller tro på.

Jag kan inte annat än tro att Gud har något fantastiskt i sitt kikarsikte för Heliga Trefaldighets församling. Varför skulle han annars ha suttit och knåpat ihop och dragit i olika människortrådar för att få till denna alldeles lysande blandning av människor? Var och en helt fantastiska. Vad använder man för ord när det gäller ett helt gäng som är fantastiskt? Vem har snott alla mina superlativ? Eller förresten, behåll dem. Jag har ändå ingen användning för dem. Det behövs något större för att beskriva det jag känner för min arbetsplats och för mina arbetskamrater. Om du tillhör dem som bländas av kungligheternas diadem och halsband på Nobelfesten, så ska du veta att de glänser inte en tusendel som mina kollegor gör. Rada upp arbetslaget på konserthusscenen i Stockholm och världen skulle baxna av dess storhet.

Därför sitter jag här och tar hand om sorken. Någon måste ju stanna hemma hos husdjuren. Jag sitter inte här med avundsjuka, utan med lite sorg för att inte kunna vara med. Men jag sitter också här med förhoppning om att de andra ska ha det bra och att de ska få bli ompysslade och glada. Jag agerar gärna mottagningskommitté till en busslast med glada och nytända kollegor. Hoppas de är slut av lycklig trötthet, orsakad av långa spännande nattliga samtal. Det önskar jag mig. En liten önskan till. Att någon pular chefen i snödrivan vid gårdsplanen. Tala inte om för honom bara att det är min inneboende önskan. Då kanske jag inte får följa med på Teologifestivalen i februari. Sätter sikte på den nu och hoppas att jag kan ha satt sorken i fällan tills dess. Förresten, det är kanske inte någon smart idé av mig att bloggstarta ett snöbollskrig mot chefen? Han kanske är snöbollskrigsexpert. Han har många talanger och flera ess i bakfickan och i kavajärmen. Säkert i prästkläderna också. Han är en bra chef och jag måste ju vara ett lätt byte i dessa dagar. Orkar ju inte ens lyfta blicken och se snöbollen komma farande. På återseende med ett leende!

PS. Grattis Elisabet! Idag är det din dag. Med sång, tårta och blommor.Du fyller sjuttio år. Det får bli sjuttio golfbollar i present. För snart är det vår och då vet jag vem som är först ut på banan och vem som tar segern i veterandamklassen! Två tredjedelar av styrÖLsen är i Undersvik ikväll, så jag får kanske lyfta ett glas med Mr T istället. Det finns att fira. Fyrahundrafemtio blogginlägg. En sjuttioårig vän. Ett helt arbetslag. Och faktiskt, sorkar gillar inte öl, men det gör mina njurar. Det, kära bloggläsare, är inget som jag bara hittar på. Det är något som ingår i Guds nåd. Varför lida, när man kan njuta? Som en mycket god vän brukar säga. Jag gjorde för bloggkännedom ett test på FB igår kväll. "Hur mycket Luther är du?" Mitt resultat blev inte helt oväntat: Luther skulle vara stolt över dig! Så var inte orolig. Jag njuter så där lagom. En öl. Det kan i sammanhanget kanske vara intressant att veta att andra halvan av Luthers liv ägnade han mestadels åt familjen och hustruns goda öl. Så FBtestet stämmer bra. Luther skulle vara stolt över mig. Detta för kännedom. Att sämre sällskap än Luther finns säkert. Jag tycker att det finns en hel del roligt att säga om Luther. Att han till exempel ändrade sitt efternamn från Luder till Luther. Han gifte sig också med en före detta nunna. Eller var det tvärtom? Föddes han som Martin Nunna och gifte sig med ett före detta luder? Jag får återkomma till Luther. Han förtjänar det.

Någon måste göra skitgörat

Ordet långsam har slagit rot i mitt tankemaskineri. Inte alls för att jag tycker tiden går långsamt. Jag kan visserligen inte påstå att jag har en klackarna-i-taket-tillvaro för tillfället, men jag tycker för den skull inte att tiden går långsamt. Tvärtom kan jag på eftermiddagarna fundera över vart dagen tog vägen. Solen drar sig tillbaka och mörkret lägger sig över omgivningarna. Det tar sedan ingen lång stund förrän det är kväll och ännu en dag läggs till handlingarna. Tiden brukar gå långsamt när människor har tråkigt, så det tycks inte vara något problem för mig. Jag har tydligen inte tråkigt. Jag kan ändå inte släppa ordet långsam. Det har kanske bitit sig fast i mig för att det är just det jag är? Långsam. Jag har fått slå av på takten. Jag är som en levande reklampelare för ordet slow-motion. Jag är medveten om det och jag känner att så får det vara. Jag kan inte göra något åt det. Jag har accepterat det.

Mr T var hemma idag. Det är inget ovanligt för en kulturarbetare med lediga måndagar. Det är förresten inte så ovanligt i präst- och musikeryrket inom kyrkan heller. Så idag fick han den stora äran att agera personlig assistent helt ideellt och slå följe med mig på en liten promenad. Jag vet inte om det är oförskämt att kalla det promenad för dem som verkligen promenerar. Jag tror att en snigel skulle ha kommit över mållinjen snabbare än vi. Så låt oss betona ordet liten istället. En liten runda i kvarteret. Max tio minuter och jag var så gräsligt trött vid hemkomst. Pulsen slog obarmhärtigt tydligt. Inte alls långsamt, utan i totala motsatsen: snabbt, hastigt, kvickt. Jag har kommit till en ny fas nu i sjukdomstillståndet. Jag tror att jag befinner mig någonstans i gränslandet mellan den verkliga sjukdomen och svagheten orsakad av sjukdomen. Därför inbillar jag mig att det är bra att försöka få igång kroppastollen sakta, men säkert. Kanske kan testa femton minuter imorgon? Långsamt kommer det att bli bättre och bättre. Snacka om att göra ett grundligt och noga förberedande arbete inför tjejmilen i augusti. Mer från scratch går det nog inte att komma.

Det finns en hel del synonymer till långsam. Jag kan ju roa mig med att nämna några, eftersom de ändå rätt väl beskriver hur jag är i dagsläget. Saktfärdig, trög, sölig, osnabb, släpig, dröjande, maklig, sävlig, senfärdig, såsig, lusig, masig. Det finns även långsamtsynonymer för att beskriva viruselände: tidsödande, drygt, långvarigt, långtråkigt, enformigt, långrandigt. Jag tycker att beskrivningen av viruset är mindre smickrande och jag vill absolut inte byta. Jag är hellre såsig än dryg.

Ja, som bevis på att jag besitter alldeles för mycket egen-tid, så ska jag blogga om toapapper nu. Men hjälp, tänker någon. Måtte människan bli frisk snart. Jag är inte bara långsam. Jag är tydligen dassig också. Det går helt klart utför med bloggandet. Men precis som med alla skitprogram på TV, så har vi möjligheten att trycka på avstängningsknappen. Det gäller även den här bloggen. Högst upp på sidan finns orden: Nästa blogg. Om du trycker där, så är det ungefär som att zappa på TV. Du kommer till nya bloggar hela tiden. Och du slipper min avhandling om toapapper.

Det är nämligen så det känns. Att inköpa toarullar. Det är lika tidskrävande som att skriva en avhandling om amerikanska innebördskriget 1861-65. Nu är det redan så mycket skrivet om detta, så det mest betungande blir väl att komma med något nytt, eftersom det inte är tillåtet att plagiera material. Jag tycker inte att det är någon big deal att veckohandla. Det finns affärer som har öppet nästan vilken timme som helst, då jag har för avsikt att göra mina inköp. Jag har ännu så länge inte fått för mig att handla kl.02.30, utan det blir för det mesta sen eftermiddag, tidig kväll. På hemväg från jobbet. Visst, jag kollar extrapriser och jämförelsepriser, men köper för den skull oftast den mest vettiga med tanke på miljö och innehåll. Det brukar inte bli några problem. Jag är bekant med ICA Maxi, även om det tar onödigt lång tid innan jag når mejeriavdelningen arton kilometer in i affären. Likadant med det relativt nyöppnade City Gross. Jag gillar deras fisk- och köttavdelning. Femton kilometer in i affären. Då är det lite mer snabbköp över Willys, men där bör man som bekant beakta den obefintliga varningsskylten för äldre surgubbar. Nu pratar jag inte godisdisken, utan riktiga ilskna karlslokar.

Snabbast går det nog på Konsum Triangeln i Strömsbro, men där får jag ta med i beräkningen att det kan ta dubbelt så lång tid som på ICA Maxi, trots att avståndet på stegräknaren bara visar ett par hundra meter max. Det är inget problem för mig att vara social, men det är bäst att tänka på att halva Hille och halva Strömsbro är där och om jag känner en promille av den gruppen, så förlängs handlingen med trettio minuter. Det borde inte heta snabbköp. Utan långsamköp, kom jag precis på. Det händer att vi då och då har ärende till köpmeckat i Valbo och att vi då trippar in på Coop. Det är väl i alla fall en halvmara som ska utföras då. Det går att vara rätt anonym där, i alla fall om man inte är Valbobo. Jag stammar inte när jag skriver. Det måste bli så. Val+bo+bo.

Nu har jag tagit mig runt i alla butikerna. Inte i verkligheten, utan tankemässigt i bloggen. Närmar mig kassorna. Men just ja. Toapapper ska vi ha också. Det är nu pannan pärlas av svett. Toalettpappersavdelningen har hyllor höga som Kebnekaise och breda är de som uppgången på Asienbörsen efter nyår. Det finns en massa olika producenter. Förpackningarna innehåller till en början olika antal rullar. Två, fyra, åtta, sexton, trettiotvå och så vidare tills du är uppe i en hel säck. Men inte nog med det. Hur många rullar du vill köpa är bara den första testen på ditt tålamod. Nu ska du börja tänka avhandling.

Vill du ha två lager papper? Ska det vara tillverkat av returfiber? Vill du ha en speciell prägling? Kanske ett mönster? Hjärtan? Grankvistar? Spelar det någon roll om det är svensktillverkat? Blekt eller ligninblekt? Du tycker kanske inte det är några kniviga frågor alls. Då har du kanske inte ägnat dig åt rullängd och rullbredd? Kanske har du inte tagit hänsyn till rullvikten heller? Du skiter kanske i all denna fakta och rycker första, bästa förpackning? Jag avundas dig. Samtidigt saknar jag det närproducerade toapappret från Pauliströms pappersbruk i Småland. Där köpte befolkningen säckvis med toapapper i fabriksförsäljningen och kunde, när de besökte Dacke-Livs och Vivo, ägna sig åt att köpa isterband och ostkakor. Inte stå och våndas i timtal över vilken toapappersförpackning som blir bäst. Både för miljö och ekonomi.

Det som förvånar mig är att det finns oljepriskarteller som håller ihop världsmarknaden vad det gäller oljan. Ett fat råolja kostar si och så mycket. USDollar. Punkt. Slut. Men för en sådan enkel skitsak som toapapper ska det behövas ett IQ på briljansnivå för att kunna förstå och jämföra. Varför inte ha samma värdemätningar på papperet som på olja? Ett fat papper. Eller som på apelsiner? Ett kilo papper. Eller som ved? En kubik papper. För mig spelar det ingen roll, bara det blir en snabb förändring på jämförelselapparna på hyllkanten och att papperet är drygt med långsam förbrukning. Då blir jag återigen en glad skit. Som jag brukar vara. På återseende med ett leende!

PS. Jag är medveten om att det har varit mycket skitsnack i dagens blogg. Ska komma med något vettigt i mitt PS. Sonen har fått jobb idag! Hurra, grattis och lycka till säger jag till honom. Dottern drog hem ett MVG på alla historiakurser samt satte 102 av 102 poäng på svenskan! Hurra, grattis och lycka till säger jag till henne. Det har varit trevligt att läsa sms-rapporter idag. Mamma bloggaren har suttit och sett så där blekt stolt ut och det är bra att jag är sjukskriven. Vill inte att arbetkamraterna ska se när jag så där drygt stolt sätter näsan i vädret. Bäst att jag stannar hemma tills jag är helt frisk och har lärt mig att dölja stoltheten. Bloggen har till största delen handlat om toapapper. Jag behöver för den skull inte bli fisförnäm.

PS2. Jag kan omöjligt sluta blogga denna toarulleblogg, utan att nämna att av någon konstig anledning, så är det nästan alltid dags att byta toarulle när det är min tur att använda papper på allmänna toaletter. Ibland så står redan en extrarulle påbörjad på någon sopkorg eller på handfatet. I hållaren sitter bara den tomma innerrullen kvar. Det spelar ingen roll om det är på kundtoaletten på IKEA, på jobbet, hos svärföräldrarna och för all del, det händer även här hemma. På senare tid börjar jag inse att det kanske är en av mina viktiga uppgifter här på jorden och anledningen till att jag finns till. Att förse toalettrullshållarna med toarullar. Det pratas om lemmar i bibeln. Att vi alla är en del av en kropp. Visst, det hade varit trevligt att få vara ett vackert leende eller en användbar hand. Skulle inte förvåna mig om det visar sig att jag har gått omkring och varit ändtarmen hela tiden. Nästa gång jag bloggar, så lovar jag att detta bloggutrymme ska vara upptorkat på all dynga.

Sork, ingen ork, svin, lider pin

Vila ville jag och vila fick jag. Tänk om alla önskningar slog in med sådan kraft. Nu kan jag börja tycka att det blir för mycket av det goda. Det här är sista dagen på ledigheten och jag är tröttare än någonsin känns det som. Högst upp på önskelistan nu, står ett aktivt och händelserikt liv. Eller åtminstone rätten att låta mig bestämma själv. Jag är fortfarande helt och hållet i händerna på detta något som jag bär omkring på.

Igår kväll fick jag åka in. Jag hade planerat lite annorlunda för lördagskvällen. Inga drastiska förändringar, utan ganska likt som det har varit tidigare sedan nyår. Sitta framför TV:n i bästa vilfåtöljen med fötterna på fotpallen. Jag får skylla mig själv. Jag ringde rådgivningen och damen i luren tyckte absolut att jag skulle åka in. Jag försökte slingra mig och föreslog att det kunde kanske vänta till söndag förmiddag eller än hellre måndag? Hon var inte enig med mig och inte ens när jag sa att jag tror inte att jag orkar sitta där och vänta, så räckte det som motargument. Hon gav mig en tid och proppsade på att jag skulle ta den.

Så jag lagrade på mig en massa kläder. Har förstått på övriga gänget som vistas under samma tak som jag själv, att det är kallt ute. Fy sjutton, så kallt det var. Jag var helt slut innan jag hade fått på mig skorna, så jag var på näppen att backa in igen. Men jag förstod ju att det måste vara dags att söka hjälp när jag inte ens kan få på mig skorna utan att kippa efter andan. Mr T körde lördagskvällstaxin och färden gick mot Södertull. Familjeläkarjouren. Damen i luckan såg tydligen att jag var ganska i däck, för jag fick genast komma in på ett rum och proverna togs utan att jag ens hann reagera.

Jag började bli orolig, för jag hade i bilen på väg in mot stan räknat upp hur många kritiska synpunkter som helst mot sjukvården i Gävle en lördagskväll. Slog till och med vad om en hundring till Mr T om att det skulle bara bli skit med den här vårdsökningen. Jag hade minst hundra hållbara argument om att det hade varit bättre att vara hemma. Jag hade minst lika många idéer om vad man kan ägna sig åt en lördagskväll, som är mycket trevligare än Gävleborgs läns landsting. Mr T kom med en kommentar och den tog udden av alla mina synpunkter: Du är ju sjuk. Klart att du måste åka in.

EKG, blodprov och allt som är rutin åtgärdades i ett flygande fläng om man använder gävleborgiska landstingstidstermer. Sådant som i normala fall skulle ta minst en vecka blev avklarat på en timme. Sköterskorna var dessutom supertrevliga och kom in och satte sig på britskanten flera gånger. Läkaren var också trevlig och inte ett dugg jäktad. Skulle jag verkligen förlora en hundring till Mr T? Hade han ett finger med i spelet? Hade han mutat dem? Jag protesterade förstås starkt, när det blev prat om ambulans till sjukhuset. Nej, nej... vi har ju bilen här utanför. Varför har folk slutat lyssna på mig? Inte nog med att jag känner mig svag rent kroppsligt. Jag verkar totalt osynlig och ohörbar.

Det blev ambulansfärd från Södertull till sjukhuset. Nya prover, kanyl i armen, plastband med streckkod och personnummer om handleden. EKG-apparatur. Blodtryck. Febertermometer i örat och pulskoll på fingertoppen. Jag kände att snart kräver Mr T två hundringar. Undrar du över något, frågade läkaren som undersökte mig. Jag fick bita mig i läppen... Det var bara en millimeter av en millimeter ifrån att jag frågade: Är detta verkligen akutmottagningen i Gävle?

Läkaren ville invänta provsvar och det passade mig ganska bra. Jag ville hala fram min iPhone ur fickan och kolla upp min helt otroliga köpta service med information om SSK online. Det var ju match mellan botten och toppen. SSK tog emot HV71 hemma och hör och häpna: SSK vann bataljen! Snacka om att David- och Goliat-syndromet även räcker till för hockeyn. Visserligen på övertid i fjärde perioden, så det blev två pinnar som stannade i Södertälje. Men känslan att SSK skakade om HV är en riktig skräll. Jag tror att det var segerruset som skuttade omkring på EKG-remsan.

Det var lika kallt när vi vände hemåt under de nattliga timmarna. Provsvaren hade kommit och jag hade fått koll på alla statusar. Det är otroligt längesedan jag hade sjukskrivningspapper från doktorn och jag tycker det är helt fantastiskt att det behövs tre sidor numera för att intyga att en människa är sjuk. Det borde egentligen räcka med att skicka in ett foto. Jag skulle kunna ställa mig mot en vägg med personnumret på ett papper framför bröstet och så klick med en blixt och så fax till jobb och Försäkringskassan. En sådan där bild som togs på Björnligan i Kalle Anka-tidningarna. Sjukskrivningsintyg för 650-309. Smile! Cheese! Ingen skulle missta sig på att jag är sjuk. Ser ta mig tusan helt bedrövlig ut. Undrar om det finns någon Mrs Horrible-tävling att ställa upp i?

Nu har jag i alla fall papper på att jag har läkarens rätt att vila och för en gångs skull tänker jag inte trotsa läkarvetenskapen. Jag orkar inte det. Orkar inte ens ge Försäkringskassan en spark mellan benen om de skulle komma och opponera sig. Jag tycker det är bedrövligt med den hysteriska jakt på sjuka människor, som ska tvingas ut i arbete med skelettcancer och djupa depressioner. Eller förresten, oftast ska de tvingas ut i jakten på arbete. Arbeten som inte ens finns att tillgå för de som är kärnfriska. I jämförelse med Försäkringskassans sjuka regler så är jag piggelinernas piggelin. Vem kan tänkas skriva ut ett sjukintyg till Försäkringskassan? Eller det kanske är lika bra att fråga efter ett till regeringen på en gång? Sjukskriv dem på obestämd tid. Diagnos? Galenskap.

Den diagnosen kanske skulle passa på mig också. För inte är det helt lätt att hantera att bli så här vilsam av sig. Det börjar spritta i jobbgnistan och det pyr en längtan att få springa ut och att inte på grund av kraftlöshet behöva lägga band på mig. Jag brukar inte bli less. Jag brukar inte bli otålig. Jag brukar inte bli uttråkad. Antagligen för att om jag märker att jag tenderar att ramla in i tristessen så gör jag något åt det. Nu fungerar det inte så lätt. Så fort jag får för mig att göra något, så anropas viruset och det slänger genast ut sina krokar om mina lemmar. Jo, för det var virus som konstaterades igår. Ett riktigt rivigt sådant. Den stora vågen togs fram och i den ena vågskålen låg ett svin och i den andra en sork. I kilo mätt så borde svinet vinna över sorken, men i medicinsk synvinkel, så räcker det inte att tala om kilon. För min del spelar det egentligen inte så stor roll. Huvudsaken nu är att bli kvitt den här svinstian eller råttboet som jag kånkar omkring på. På återseende med förhoppningsvis ett friskt leende!

PS. Javisst, det känns som om tiden står stilla. I alla fall i det här sviniga sorkläget. Men tittar vi lite i backspegeln så ser vi att nittonhundraåttiotvå den här dagen, så fryser etthundra personer ihjäl i kylan i USA. Nittonhundratrettiotre, denna dag, så startar Röda korset en kampanj för att hjälpa svenska svältande barn. Nittonhundratjugofyra, på dagens datum, reser arbetslösa från Stockholm till Sundsvall, för att jobba istället för strejkarna inom renhållningen däruppe. Fyrtionio år före Jesu födelse inleder Julius Caesar ett romerskt inbördeskrig. Det är inte så mycket som har förändrats. Tidens långsamhet och oföränderlighet ska jag nog blogga om någon annan gång. Eller åtminstone om oss människor och vår oförmåga att lära av misstagen.

Malena Ernman är så SJUKT bra!

Jag har varit ute och joggat! Nej, jag skojar bara. Jag har ju inte ens varit inne och bloggat. Tre bloggar har det blivit hittills detta nya år, 2010 och alla har haft någon form av sjukdomsläge i sig. Så jag tänkte bara göra ett försök att skriva om något annat, men det gick inget vidare. Kan inte sitta helt bloggosfärt öppet och ljuga ihop något dravel. Den förste som skulle avslöja mig är en bloggläsande Mr T. Han har sett mig i däck årets alla dagar. Tur att vi inte är i maj eller oktober, utan bara en vecka in i januari. Den första månaden.

Jag som inte är en älskare av sjukdomar eller åtminstone ingen älskare att prata om mina egna, gör nu inget annat än bloggar om dem. Är det dags att lägga till en bloggetikett med det mindre trevliga ordet Sjukdom eller ska jag nöja mig med att flika in mina virusbloggar under Kroppsvård som tidigare? Jag önskar att jag kunde skriva att jag ser en ljusning på detta nyårstillstånd, men det skulle också vara att överdriva. Jag tog ett beslut igår och det var att jag skulle bli frisk idag. Tankens makt är stor och att vilja är att kunna, som det står på en kollegas bröst. Oj, alltså inte tatuerat, utan som text i brösthöjd på en långärmad T-shirt.

Så jag tyckte faktiskt i morse att nu har det vänt. Jag håller på att bli frisk. Under dagen har jag haft en av de riktigt stora groparna i den här influensautvecklingen. Jag började frysa. Visst är väl frossa lite mer än vanlig frusenhet? Jag fick frossa och ryggen isade och det kändes som om den skulle spricka i bitar om jag böjde den åt ena eller andra hållet. Så där så att ryggflisorna ryker som isbitarna slås loss med en hammare från ett isblock. Jag kände att attans, nu går febern upp igen. En titt i spegeln visade rödrosiga kinder men vita, bleka fält runt ögon och mun. Blanka, trötta ögon och ett bultande huvud.

Igår sa jag till Mr T att det låter säkert konstigt det jag ska säga nu, men jag tror jag håller på att bli förkyld som toppen på influensa-isberget. Alla symtom från influensan låg kvar i kroppen. Varenda cell i kroppen verkar ha fått en portion av viruset. Men igår så kom något extra. En liten finess med snuva, täppthet och småhosta. Panna, kinder, käkar sprängde och spände och jag gjorde en extra koll i spegeln för att kolla att tänderna satt där de skulle. Det kändes som de stod rakt ut från sina fästen. Trist att behöva ansöka om tandställning vid fyllda fyrtiofyra.

Jag som i normala fall är en levnadsglad och positiv människa, som mitt i livets djävligheter ändå brukar kunna le utan att göra det påklistrat, börjar ändå känna ett visst missmod. Vad det nu än är som har, helt utan att fråga om lov, tagit min kropp i besittning, så har det gjort ett rejält jobb. Den crediten måste jag ändå ge den här förbaskade sjukdomen. Inget hafsjobb här inte. Det går kanske att lära sig något av ett influensavirus? Låt dig influeras av influensan. Bli effektiv in i minsta cell. Fungerar det, så borde SAAB-koncernen kunna blomstra. Pensionärernas plånböcker skulle spricka av alla sedlar från pensionskuvertet. Akutmottagningens väntrum skulle inte behöva några fåtöljer, för ingen skulle hinna sätta sig innan namnet ropades upp.

Du undrar säkert om jag feberyrar, men nej, tyvärr. Jag kan inte skylla på det. Bloggen blir inte bättre än så här. Jag känner mig lankig. Inte ens efter en orienteringsspurt ut ur de småländska skogarna i min ungdom kände jag mig så här svag i benen. Efter att ha varit uppe en stund så känns det som om knäna spricker. Låren och vaderna känns lika stabila som en sockerkakssmet. Inte ens inhoppet på cymbaler, i skolorkesterns marsch i gymnasiet, sänkte min muskelstyrka i armarna så som detta skitvirus gör. Orkar knappt hålla i stickorna som håller maskorna till min önsketröja. Stickor nr 5. Skulle ha stickat babykläder på nr 2,5 istället. Tänkte inte på det, när jag besökte Garntjänst i Kilafors i oktober.

Om jag nu inte kan skriva om joggning, så måste jag ändå hitta på något annat att skriva om. Jag har ingen aning om hur många bloggläsare jag har, men de kommer inte att utökas i antal om hela sidan är nerkletad av nysstänk (ett finare uttryck för snor) och het i febertermometertermer och inte av heta nyheter. Nu vet jag. Jag kan avslöja en dumhet som jag har ställt till med. Döm mig inte för hårt. Jag ska försöka komma med en vettig förklaring. Alltså försöka bringa klarhet i hur jag tänkte.

Låt oss titta närmare på trettondagsafton anno 2010. Tisdagen den femte januari. Ett datum som jag sett fram emot under ganska lång tid. Jag hade fått en av de åtråvärda biljetterna till kvällens galakonsert i Gävle konserthus. Fått och fått, jag hade betalat ganska dyrt. Det ansåg jag det vara värt. Att få se och lyssna till Malena Ernman. Ackompanjerad av Gävle Symfoniorkester. En scen dekorerad med blomster och med strålkastarbelysta konstnärligt draperade draperier. En festkväll helt enkelt. Jag hade ägnat de fem första dagarna på året till att bli frisk till klockan arton trettondagsaftonskvällen. Jag hade några mycket hugade spekulanter på biljetten, ifall jag skulle tvingas ställa in. Jo, jag är fullt medveten om att jag skulle ha ställt in, men nu gjorde jag inte det.

Jag tänkte faktiskt så här. Efter att ha sett hemmets fyra väggar i fem dagar, så kanske det skulle kunna pigga upp med att uppleva något annat. Det som inte dödar, härdar, brukar man säga. Jag tänkte, det som inte dödar, kanske piggar upp? Jag trodde faktiskt inte att en galakonsert skulle kunna döda, så jag gick på uppiggningsteorin. På med nyinförskaffad finkjol, tunna svarta strumpor, åtsittande topp och så en svart paljettbeströdd festkofta. Elegant silversmycke runt halsen. Frisyren tillfixad och så sminkning av den grågröna huden i ansiktet. Jag lurade nästan mig själv. Det var nästan att jag sa: Hej snyggning till min spegelbild. Men kom inte så långt. Tillfixningen hade tagit den sista orken ur mig. Fasen, hade jag nu kommit så här långt i dumhetsprojektet, så ville jag ge det en chans. Världen gungade lite när jag kom upp i högklackat och jag landade i framsätet med en tung duns och med en lika tung suck. Mr T hade hela tiden var mycket tveksam till mitt lilla konsertäventyr och han blev inte mindre tveksam nu. Ska du verkligen inte vara hemma?

Svetten pärlades på kroppen och detta borde nästan vara en omöjlighet med tanke på att termometern visade minus tjugofem. En trappa i konserthuset och hjärtat slog oroväckande orytmiskt. Ungefär som en full slagverkare. Jag mötte några goda vänner tillika arbetskamrater från olika håll och de frågade artigt hur det stod till och jag hörde mig själv svara: Tack, det är bara bra! Så typiskt mig. Men jag tyckte faktiskt inte att det var läge att utreda både dumhet och sjukdomstillstånd denna festkväll. De hade säkert gått dit för att fröjdas. Inte för att skaka på huvudena åt mig.

Helt ovetandes hamnade jag jämte Mr T:s kollegas familj. Så kvällen bjöd på trevligt sällskap. De visste dessutom om hur risig jag var, så det behövde inte fejkas något leende. Tvärtom blev jag erbjuden hjälp om det skulle behövas. Ibland faller alla bitar på plats. Orkestern inledde med ouvertyren till Läderlappen av den yngre Strauss. Det grundades alltså för en kanonkväll. Därefter kom Malena Ernman in på scenen och rev av två arior av Puccini och det var så himmelskt bra att tårarna kom. Inte av kyla, inte av influensa, utan av att musiken slog an en sträng av beröring i mitt inre.

Malena Ernman, inte helt obekant för den stora svenska allmänheten. Till och med många unga människor vet vem hon är. Operasångerskan tillika Melodifestivalvinnaren. Vi får i detta sammanhanget passa på att tacka Melodifestivalkarusellen för att de satte strålkastarna mot denna eminenta sångerska. Så att hon nådde ut till en bredare publik här i Sverige. Märkligt nog, så är man inte riktigt med i kändisskapet om man inte har passerkort till Idol eller Melodifestivalen. Sedan spelar det inte så stor roll om man kan sjunga eller inte.

Det spelar inte så stor roll om man har något innanför pannbenet heller. Hur många artister i vårt land finns det inte som vi kan njuta till rent musikaliskt, men så fort de öppnar munnen så låter det bara blaha, blaha? Sjung igen, för sjutton, har man lust att ropa från vardagsrumssoffan eller konsertstolen. Bespara oss det triviala nonsenssnacket emellan låtarna. Eller hyr in en professionell talare, som kan komma med något vettigt. Det måste väl nästan ligga på vetenskaplig bevisnivå att det är inte något samband mellan sjyssta stämband och briljant tankeverksamhet?

Malena Ernman kan prata mellan låtarna. Om det nu går att säga så om en Rossini-aria. Malena rev av Askungen också. Hon kunde stanna upp i den också och prata med tioåringen som satt på första raden på parkett. Solisten och tjejen hade en trevlig dialog under hela kvällen och det var säkert ett stort ögonblick för tjejen när hon fick Malenas storslagna bukett av rosa orkidéer, rosor och gerberor. För en gångs skull en vettig tack-bukett på konserthuset. Tycker de är i pinsammaste laget i vanliga fall.

Det är väl inte nödvändigt att sitta och gnälla över något efter en fantastisk galakväll, när konserthuset är fullsatt till sista extrastol. Men Malenas första klädval var verkligen beiget. Det hjälpte inte att pumpsen var guldglänsande. Underdelen såg ut som ett kjolfoder och jag hade önskat en djupröd klänning till det blonda håret och de guldiga skorna. Nästa byte var marint med broderade blommor och det var trist men bättre. Sista försöket var en svart kjol med silverglittrig topp och det var kvällens bästa, men det säger ju inte så mycket. Jag tycker dock att BH-band behöver inte synas på galakonsert. Har jag gnällt färdigt? Nej... Jag älskar förvisso Mahler, men de som har suttit i programrådet och bestämt att Adagietto ur symfoni nummer fem ska framföras på en galakonsert borde få straffspela skalor ett helt år. Jag vågar inte tänka på vad straffet är för sådan dumhet som att gå på galakonsert med däckningsinfluensa i kroppen. På återseende med ett leende!

PS. Bli inte förvånad om det ramlar ner kaksmulor från himlen idag. Du kanske tror att det är ännu mer snö. Mer troligt att det är himmelska drömmar. Min älskade morfar har namnsdagskalas och jag kan se honom sitta gungandes på stolen med sju sorters kakor på fatet och en stor guldkopp med kaffe. Så ut och skotta. Inte varje dag du har möjlighet att skotta kaksmulor. Grattis morfar Valle! För dagen kallar vi dig världens bästa August!

Lajv, lajvligare, lajvligast

Det skulle vara roligt att någon gång få blogga live. Jag har ofta funderat på det när jag sitter på en konsert eller på en fotbollsmatch. Att mitt i händelsernas centrum få dela med mig av scenariot. Det finns en hel massa aber med detta. Hur lätt är det för det första att dra med en laptop på en fotbollsläktare? Skulle inte förvåna mig om det efter första halvlek varnas för dålig batteristyrka. Låter krångligt med förlängningssladdar. Jag skulle behöva ha ett sportjournalistkrypin där alla sådana problem är lösta från start. Man blir inte sportjournalist hur lätt som helst. Inte bara på längtan att få sportblogga live.

Inte helt enkelt att sitta och knappra på tangentbordet på en konsert heller. Skärmen skulle lysa upp halva bänkraden på första balkong, där jag helst avnjuter en konsert i Gävle konserthus. Stolsgrannarna skulle nog anse att det var lite märkligt och inte alls förstå tjusningen med en tättintillsittande tangentbordsslagverkare. Mig veterligt finns det inte någon livebloggningsloge på konserthuset, så någon livemusikrecensent blir jag nog aldrig heller. Halva nöjet med både fotbollen och konserten skulle nog försvinna om jag delade upplevelsen med dataskärmen.

Kanske bäst att vara till hundra procent närvarande och enbart uppleva live, för att sedan återge det i bloggen. Vissa saker ska kanske inte kombineras. Bloggen är kanske inte rätt forum för live-livet? Jag skulle kunna ge mig på en test och göra ett försök här och nu. Live from bloggfåtöljen. Inte så häftigt och märkvärdigt som en match på Råsunda eller en konsert i Globen, men bara för att tillgodose lite av min live-längtan. Kära bloggläsare. Jag ger dig nu en stund av möjlighet att göra ett val. Antingen fortsätter du att läsa ända ner till På återseende med ett leende och mitt vanliga PS. Eller så skyndar du dig snabbt som katten att stänga denna sida och undviker på så sätt att läsa den mest triviala bloggningen någonsin. Jag har en känsla av att detta kan bli den mest simpla bloggen jag kommer att skriva. Ska jag bloggursäkta mig direkt eller i slutet?

För dig som nu har valt att hålla ut och inte räds det simpla, så börjar härmed live-bloggningen. Jag väljer att gå inifrån och ut och då kommer jag inte ifrån detta något som har flyttat in i min kropp och som verkar ha gjort sig otroligt hemmastatt därinne. Vissa stunder känns det som om det håller på att packa ihop och lämna mig för gott, men så visar det sig att det bara har varit ute och vänt. Inhämtat frisk luft eller vad det nu har haft för sig. Det som händer därute är i alla fall att det får ny kraft och ny motivation. Det däckar mig. Det är trist när viljan och envisheten hos mig vill så mycket, men när samtidigt något obestämt så totalt omöjliggör nästan allt. Detta obestämda måste helt enkelt vara influensan.

Influensa behöver väl ingen närmare beskrivning. Alla som någon gång har känt av den, kan säkert förstå hur ynklig man känner sig. Helt besegrad är jag dock inte, för jag tillåter mig rätten att känna mig förbannad över sådant som jag inte kan göra nu. Det går inte att promenera i fåtöljen, inte jogga heller. Det går inte att ha styrÖLsemöte i fåtöljen heller och det finns ingen möjlighet att pyssla om hemmet från fåtöljen. Jag får däremot en lektion i tålamod. Sedan måste jag erkänna att jag under väldigt lång tid har önskat mig några timmar i lugn och ro. Att få vara hemma en förmiddag och ha huset för mig själv och absolut inte göra något vettigt alls. Här är jag nu. Resten av gänget har åkt iväg på jobb och andra aktiviteter. Det är jag och huset. Helt live. Precis som jag har önskat. Fast jag tror inte att jag beställde influensa. Det måste ha blivit något vajs med beställningssedeln. Så fort jag återfår krafterna ska jag lägga in en ny beställning.

Klockan har precis förmiddagspasserat klockslaget elva och därför står det givetvis en mugg kaffe bredvid mig. Jag inbillar mig att kroppen behöver den här koffeinkicken, idag bättre än någonsin förr. Jag var tvungen att kolla att jag skrivit koffein, för jag tror bestämt att jag tänkte kokain och det vore inte så lämpligt att göra sådana nyårsavslöjanden i bloggen. Lugn bara lugn. Det enda vita puder som jag någon gång råkat dra in i näsborrarna är väl någon mjölsort, om jag råkat inandats för häftigt över degbunken. Alltså, det finns inte någon anledning till oro.

Jag sitter alltså i fåtöljen med fötterna på fotpallen och laptopen i mitt knä. Jag sitter i TV-rummet som är kombinerat med musiklyssnarmöjligheter. CD-hyllor och DVD-hyllor och i klädkammaren bredvid står måttanpassade lådor för alla vinylskivor. Jag har tagit upp det intresset igen. Jag gillar att springa fram och tillbaka och lyfta upp och sänka ner pick-upen och höra det välbekanta knastrandet. Det är nostalgi på hög nivå. Inom synhåll finns också en dubbel bokhylla med glasdörrar. Innanför dessa bevarar jag mina älskade historieböcker. Jag skulle kunna namnge skåpet som pensionärstillvarounderhållningsskåpet. Shit, vilket långt ord det blev. Jag tror dock inte att Svenska Akademien godkänner det när de granskar det under sin lupp. Hur som helst, det är det skåpet som jag ska gå till när jag blir pensionär och så ska jag plöja igenom varenda bok. Förutom kurslitteraturen från A-kursen på högskolan. Hela världshistorien av McKay i två tjocka band på engelska. Det är ett under att jag blev godkänd på den tentan. Kommer aldrig någonsin mer utsätta mig för att programmera in alla kinesiska dynastier och dessutom på engelskt fackspråk.

Det finns så mycket annat smått och gott och jag skulle egentligen kunna sälja McKay på Tradera och få någon spänn tillbaka på dessa eländesböcker, men det kan ju vara en trofé att kolla på någon gång på ålderdomshemmet och säga: Ack ja, de här skitböckerna... varför i all sin dar har jag sparat dem? Är de överhuvudtaget mina? Mr T, vet du vad det här är för skräp som står här? Är det föreståndarinnan som har lagt dit en massa reklam nu igen? Jag som hittills har varit ganska skärpt inne i skallen, med för det mesta gott minne, kommer säkert att bli totalt väck när jag är hundra. Till skillnad från den underbare herre som var på TV4 alldeles nyss.

Det är så sällan som jag ser på TV på förmiddagarna, så jag har egentligen ingen aning om vad det var för program. Verkade som det här morgonprogrammet, men kör de det så långt fram på förmiddagen? Det spelar ju egentligen ingen roll. Det var i alla fall en dam och en herre, båda fyllda etthundra år och de var så otroligt klara i huvudet. Det måste vara en nåd att få leva så länge och dessutom vara pigg i kropp och skalle. När programledaren frågade hur man bar sig åt för att leva så länge, så svarade farbrorn: att vara nyfiken på livet, hålla sig vän med sin omgivning och att vara tacksam. Jag borde faktiskt kunna bli etthundra år. Idag känner jag mig nästan som det i alla fall. Tanken svindlar om det nu skulle vara femtiofem år kvar.

Raskt över till något annat. Solen lockar ut mig genom att skina på de snöklädda träden. Skatorna hoppar från gren till gren på rönnbärsträdet och jag förstår att de smaskar i sig av de röda bären som hänger kvar. Det fallar snösjok då och då och det är som ett bättre TV-program. Jag skulle egentligen vilja skriva att det känns för djävligt att inte kunna gå ut, men varför använda så starka ord i bloggen? Det räcker väl med att säga att det känns hemskt trist och tråkigt. När jag blir bättre så ska jag ta tillvara möjligheterna att gå ut och promenera och springa. Se där, nu kom redan ett av årets första löften. Promenader och joggingturer.

Det känns faktiskt helt på tok fel att lägga upp en förmiddagsblogg för idag, den fjärde januari skulle det bli en kvällsblogg, gärna en sen blogg. Jag har motvilligt fått ställa in kvällens styrÖLsemöte och det bet värre än influensavärken. Så enormt trist. Nej, det är alldeles för fisigt uttryckt. Det känns för dj-vligt trist. Jag har sett fram emot detta sedan vi bestämde datumet i mitten på december. Fast ibland måste man inse fakta och nu är jag i det läget att det hade både varit dumt och helt korkat att ge sig ut på sådant uppdrag ikväll. Jag ställer sällan in saker och jag trodde faktiskt in i det längsta att jag skulle kunna genomföra ledamotsuppdraget ikväll. Jag vet att det finns många förvånade läsare och andra människor i min närhet, som kommer att fundera länge på hur det här gick till. Bloggaren har verkligen ställt in. Det skulle inte förvåna mig om det står på förstasidan på morgondagens GD.

Lite live-bloggning får även innehålla samtal från min småländska mamma som kollar läget och så även min svärfar. Mr T skickar sms från konserthusscenen och in i min bloggverklighet kommer ouvertyrerna till Wilhelm Tell och Läderlappen. En och annan aria slinker igenom också. Om jag nu missade styrÖLsen ikväll eller rättare sagt ordnade så att mötet blev framskjutet, så kan jag nog inte fixa att morgondagens konsert blir framskjuten lika elegant. Jag får bli frisk helt enkelt. Till att börja med en påtår av kaffet. Så här live, reser jag mig strax upp och går till köket och hämtar kaffepannan. På återseende med ett kaffeleende!

PS. Idag har en kollega namnsdag. Rut. Så påtåren får tillägnas henne med det hebreiska namnet som betyder vänskap, medkänsla. Gratulationer kommer här, helt live!

Noll ett noll tre arton trettiotre

Det börjar dra ihop sig mot kväll den tredje dagen på det nya året. Det är alltså inte speciellt nytt längre. Snart har en vecka gått och så är det bara femtioen veckor kvar. Förlåt om jag sitter och förstör nyhetens behag för dig. Du kanske fortfarande är uppåttjackad och gläds över att ha fått lämna det gamla året bakom dig och bara ha nytt, nytt och åter nytt omkring dig. Så kommer jag dragandes med vardagen och den vanliga lunken. I mitt sällskap har jag med mig den gamla influensan som ännu inte har släppt sitt grepp om mig. Jag har vilat, vilat och åter vilat. Så här lugnt har jag nog inte tagit det på över tio år. Det har gett sig självt. Har inte orkat göra mer än att sitta i vilfåtöljen. Där har jag samlat kraft att ta mig till toaletten och köket. Jag har undvikit trappen, eftersom jag känner att den suger musten ur mig. Alltså inte julmusten, utan kraften i kroppen. Stackars invandrare som ska lära sig svenska. Must eller must?

Jag har funderat en del under vilan. Ibland har jag bara låtit tankarna komma och gå. En slags meditation utan meditationspall. Vissa stunder har jag funderat aktivt och verkligen ansträngt mig att behålla tanken och tänka den ända ut. Visst, det är ett nytt år, men måste allt vara nytt för den skull? Jag vill inte verka bakåtsträvande, men har ändå fått något slags behov av att få leva mer här och nu. Njuta av att ha det precis som det var innan klockan slog tolv på nyårsafton. Mitt liv behöver inte ändras eller förändras på varenda punkt. Visst har jag mål, en del nya faktiskt, men också många nygamla. Med nygamla menar jag gamla mål, som har behövts friskas upp. De har getts förut, men fallit i dvala eller glömska. Jag plockar fram dem igen och lovar. Nygamla löften. Någonstans mitt emellan. Ett avstamp. Något jag har stått inför tidigare, men som inte är klart. Lite som att gå på en sandstrand. Tar ett bestämt steg i vilja och i kärlek, men sanden låter mig glida tillbaka ett halvt steg. Inte så mycket att orda om. Jag kan ta ett nytt steg framåt och glida lite halvt tillbaka.

Jag har alltid älskat böcker. Om det finns fyra element, som är jord, eld, luft och vatten, så skulle jag vilja tillägga ett femte element och det är boken. Jag vet, jag kommer aldrig kunna överbevisa vetenskapen om detta femte element och slösar därför ingen kraft på att bevisa någonting. Ända sedan jag var mycket liten har boken varit viktig för mig. Nu är det mycket runt omkring mig som har tagit min tid och min kraft, så boken har ofta blivit liggande oöppnad på nattduksbordet. Det är synd, för med hjälp av boken kan vi resa till andra platser, till andra situationer och till andra känslor. Vi kan få känna igen oss, bekräfta det vi tänker och vi kan få lära oss nya kunskaper.

Det händer ibland att vi säger om en person att han eller hon är som en öppen bok. Vi menar då att personen är så lätt att avläsa och att det inte finns några konstigheter. Som om alla böcker är lätta att förstå. Så är det inte alls. Vissa böcker kräver merarbete och eftertanke. Jag kan säga så här att varje människa är som en öppen bok. För den skull behöver vi inte vara lätta att avläsa. Oftast bemödar vi oss inte med att öppna den, alltså vi dömer människan på ytan och skaffar oss förutfattade meningar. Vi läser inte ens de inledande raderna på första kapitlet förrän vi har ett fullständigt utlåtande.

Nu ligger väl inte folk direkt och väntar på mitt nattduksbord som böckerna får göra, men visst är det lätt hänt att de får vänta på att jag hör av mig. Det är stor risk att jobb, hem och andra åtaganden tar överhanden. Det kan vara en liten tröst att alla andra verkar ha det likadant, men samtidigt är det en enorm varningslampa till hela mänskligheten. För den dagen då vi har avskärmat och stängt igen varandra som hårda bokpärmar och låtit varandra damma igen i någon bokhylleskrubb, då missar vi själva kärnan av livet. Vi är skapta för att se och ha kontakt med varandra.

Jag gillar tanken på att vi människor är som böcker. Det finns några tomma försättssidor och även några tomma sidor på slutet. De kapitel där emellan är det som vi har fötts med, växt upp med och som har gjort oss till dem vi är nu. Tänk så mycket vi kan lära oss, hur mycket vi kan bekräfta hos oss och hur mycket vi kan resa världen över genom att lära känna varandra. Då menar jag inte så där ytligt och att bara hålla samtalen på väderleksnivå, utan på ett djupare plan. Några kapitel längre in i boken, när det verkligen börjar bli ett sammanhang, en story. Är du med, på mitt bokförkovrande-lära-känna-varandra-innan-vi-dömer-projekt? Då har vi att göra för resten av det här året och får ingen tid över för skitsnack och grälmuckande.

Nu råkar jag vara sjuk, så det är väl inte rätt dag att ge sig ut och öppna människor-böcker. Så det blir familjen som får stå ut med baskeluskrisken och för övrigt får det bli telefon, mail, sms och Facebook med omvärlden. Det kan också vara läge att sådana här dagar att ta tag i det riktiga bokläsandet. Jag menar alltså, den som ligger på nattduksbordet och väntar. Håll, känn, öppna och läs. En hel värld inom räckhåll. Välbekant eller totalt okänd. Beror på ditt bokval. Så här ser mitt närmaste läsår ut.

Överst i bokväntehögen ligger Jonas Gardells bok "Om Jesus". Usch, han, är det många som tänker. Utan att ens ha öppnat boken. Utan ens ha pratat med honom och lärt känna honom. Fall nu inte i dåtidens snaror utan prova här och nu. Jag önskade mig den boken i julklapp och jag hade tydligen klarat snällhetsmåttet. Jag fick den i ett av mina paket. Utgiven på Norstedts under förra året, alltså 2009.

När jag är klar med Gardell, så ska jag kasta mig vidare in i Agneta Pleijels "Syster och bror". En för tidig julklapp till mig själv. Detta är en släktriologi och det är först i denna tredje delen som det är en familjeberättelse som bygger på bevarade brev, dagböcker och muntlig tradition. Den handlar om 1830-tal och den lovande sångaren Isaac Berg som har friat till skådespelaren Lars Hjortsbergs dotter Lina, men fått blankt nej. Den luttrade Hjortsberg vill inte ha fler taskspelare i familjen. Men genom att avstå från egna scenframträdanden och bli chef för hovets musikevenemang och undervisning vinner Isaac ändå Lina.

Om Isaac och Lina och deras två barn, den dövstumme Albert och den begåvade sångerskan Helena – ”Syster och bror”– handlar denna berättelse. (Här känner sig bloggaren manad att gå in med en kommentar angående ordet dövstum. Det används i presentationen av boken och jag vet inte om ordet används även i boken. Det var så man sa om döva förr i tiden och det händer fortfarande. Ordet dövstum försvann 1953 från officiella texter, eftersom det ansågs kränkande. Döva har inte per automatik inte fel på talorganen. Däremot hör de av förklarliga skäl inte hur orden uttalas. De är nämligen döva och det har inget med stumhet att göra). Men den handlar också om ett samhälle och en tid som sätter de handikappade på undantag, diskriminerar kvinnor och tillåter dubbelmoralen att härja fritt. Albert sätts på dövstumskola för att under sju långa år lära sig teckenspråk, katekes och ett hederligt hantverksyrke. Helena får trots sin musikaliska begåvning aldrig en ärlig chans till en sångkarriär, hon förväntas bara behaga med sin sång för att bli rikt gift. Agneta Pleijel skildrar detaljrikt realistiskt vardagslivet på dövstumskolan Manilla för Albert. Lika tidstroget övertygande skildrar hon det övervakade hemmalivet för systern Helena. Så säger omdömena om den här boken. Ja, det har verkligen lockat mig att läsa och jag hoppas att fler gör det.

Om du har något boktips på en bok som du tycker är värd att läsas, så är det läge att kommentera i slutet av den här bloggen. Jag besöker sällan en ny plats utan att besöka dess boklåda eller bibliotek. Tyvärr är det många bibliotek som stänger igen och då menar jag inte för lite julledighet. Utan för gott. Under fjolåret så nåddes vi av meddelanden från olika platser i Sverige om hur bibliotek efter bibliotek stänger igen. Vad ska alla ungdomarna i Åled göra nu när deras älskade bibliotek stänger? Den segdragna frågan om biblioteksfilialernas vara eller icke vara i Nås och Äppelbo har nu nått vägs ände. Biblioteken stängs vid årsskiftet. Onsdag den 18 juni stänger Hässelby Strands bibliotek på obestämd tid. Detta är oroväckande rapporter. Vi stänger dörren till läsandet, som för många människor inte är en given tillgång. Vi stänger också dörren till möten mellan människor. Så låt oss stå upp och göra bokläsandet och mötet mellan människor till ett naturligt inslag i samhällsbilden. Låt oss vara öppna som böcker och kanske med ett och annat uppropspapper i handen, som gäller att låta biblioteken också vara öppna. På återseende med ett leende!

PS. Idag för trettiofem år sedan så sänktes rösträttsåldern från tjugo till arton år. Det här med ålder är intressant. Det kommer jag nog att blogga om någon gång under det här året. Nu nöjer jag mig med att skriva att det är märkligt att man som artonåring inte får gå på Systemet och köpa en burk cider, men man kan bli serverad den dyrt på en bar. Dessutom får man rösta om landets väl och ve. Vore det inte enklare med lite konsekvens? Arton rakt över. Eller tjugo för all del. Vi tar det en annan gång. Jag kan faktiskt skylla på nedsatt ork idag. Jag går att läsa som en öppen bok. Blek, röd om nosen, andfådd, seg, varm. Bloggaren har fått en influensa att kurera.

Seg i starten men jag kommer på upploppet

Det känns lite kluvet att önska god fortsättning på det nya året, när jag själv sitter och känner att livet är allt annat är gott. Det rör sig inte om ett dagen-efter-syndrom efter en klackarna-i-taket-nyårsfest. Innan läsarens livliga tankar skenar iväg helt fritt, så vill jag stå i grinden och hindra något sådant å det bestämdaste. Jag körde bil hem i natt och det finns det ju många som gör efter nyårsfestandet. Den stora skillnaden var att jag var helt spik nykter och det var säkert inte alla bilförare. Helt obegripligt, men det finns faktiskt fortfarande de som sätter sig bakom ratten med både det ena och det andra innanför västen. Det finns krig och helt galna sjukskrivningsregler också, så det visar bara att människor inte är så smarta som de gärna vill tillstå själva.

Det är nyårsdagen 2010 och det hade varit trevligt att få referera till en välsignad nyårsgudstjänst eller en lång härlig nyårspromenad. Men tyvärr. Jag kan nästan inte referera till nyårskonserten på TV ens. Jag har inlett det nya året med att bli sjuk. Rejält sjuk känns det som. Jag känner delar av kroppen som jag inte trodde fanns. De värker och spänner. Huvudet är så tungt, så jag skulle behöva en skottkärra att köra omkring det på. Men frågan är om jag orkar dra kärran själv? Kroppen känns svullen, halsen svider och stramar. Hyn ser grågrön ut och febern dunkar och är oroväckande hög. Detta är inget drömläge för mig, som helst av allt ska undvika febertoppar och baskelusker. Njuravdelningen har redan hört av sig och talat om att nu är det viktigt med mycket dryck och varmt om fötter och ryggslut.

Jag som inte tycker om att vara sjukskriven från jobbet och som sällan är det heller, kan samtidigt tycka att om jag nu ska vara sjuk, så är det mycket lägligt nu. Jag har ändå inga andra planer för dagen än att ta det lugnt. Då är det lite värre med morgondagen, då vi egentligen är bjudna till min bror med familj i gurkstaden. Det skulle ha blivit en höjdpunkt på allt annat firande, eftersom min bror står högt i kurs hos mig. Det kommer helt säkert nya möjligheter och ny inbjudan. Om vi tvingas att ställa in förstås, vilket jag tror vi måste. Den här höga febern och den här påtagliga mörbultningen gör jag nog inte av med så lätt.

Jag får sikta in mig på att bli frisk till årets första styrÖLsemöte. Det går av stapeln på måndag och med mycket vila och kurering, så kan det gå. Har sett av FB-statusen att fler delar av styrÖLsen har intagit sängläge. Det är ett oroväckande startläge på det nya styrÖLseåret. Vi som har så viktiga punkter på dagordningen på måndag. Vi ska ju utöka Systembolagets hyllor. Lokalt här i Gävle, men vill du som bor utanför bockenområdet ta del av sortimentet, så hör av dig. Du kan bloggkommentera, så ska jag ta det till styrÖLsen. Det ska säkert inte avslås. Jag tycker det verkar vara den mest lättarbetade och tillmötesgående styrÖLsen i världen.

Jag har fler anledningar att bli frisk. På tisdag, trettondagsafton, så är det årets konsert. Ja, alla andra kommande konserter kommer säkert att bli hörvärda, men de kommer få svårt att bräcka Malena Ernman och Gävle symfoniorkesters möte med varandra. Det har varit slutsålt sedan i september och Mr T lyckades få tag i ett återsläpp av biljett på Ticnet. Den biljetten är mig extra kär, eftersom vi höll på att missa uthämtningen och fick köra en extra hämtningssväng till en kvällsöppen tobakshandel. Jag som varken är för tobak eller spel och dobbel, skänkte många tacksamhetstankar till alla spelberoende gubbar som satt och kollade TV-skärmarna i butiken och även till alla nikotinberoende. Om jag skärper till mig och hämtar ut biljetterna i god tid, så kan ni sluta med både det ena och det andra som långsiktigt förstör ert liv. Förhoppningsvis är jag tillräckligt frisk på tisdag, så att trötthet kan sminkas bort för några timmar. På med en trettondagsaftonsfin klänning och så upp några centimeter ovanför markplan. Ett vackert silversmycke runt halsen kan kanske lura ner blickarna från det bleka ansiktet.

På trettondagen är det dags för de vise männen att göra entré i juldramat. Förr i världen, som vi uttrycker det i Småland för något som inte hände igår eller för tio år sedan, utan för minst tjugo-trettio år sedan, så var den dagen vikt åt de äldres fest på Frälsningsarmén i Virserum. Själva festandet inleddes med en traditionell gudstjänst med musikkår och strängmusikkår. Jag spelade piano till strängmusikanternas tvåstämmiga och ibland artonstämmiga sång. Nej, nu tog jag allt i som storfiskaren. Det var aldrig arton strängmusikanter på plattformen samtidigt under min levnad.

Men ner på fyrtio-femtio- och början av sextiotalet, så var det mer än två gånger arton. Stor strängmusikkår och stor musikkår. På den tiden blomstrade även möbelindustrin. Så det fanns människor på den lilla orten att frälsa. Det finns det fortfarande, men nu finns det knappt några frälsningssoldater. Trist. Tre församlingar firade julotta tillsammans och de var inte ens tjugofem personer. Pingstkyrkan, Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Det är lite skral uppslutning med tanke på att i de tjugofem till antalet fanns pastorer, präst, musiker, sångerskor och några få ottebesökare. Jag har svårt att tro att det är något fel på budskapet. Så kanske dags att göra en sondering och fundera på vad som behöver ändras?

Det var inte tänkt att jag skulle lösa sekulariseringsproblemen i småländska hembygden. Det är nog inte rätt dag för det och det tål nog större utrymme än ett blogginlägg. Det skulle nog krävas lite mer ork också och just idag är det en bristvara hos mig. Risken är väl att det inte räcker med Virserum, utan att det blir ett landsprojekt. Så jag tror att vi får hjälpas åt. Allihop, som vill ha en ändring på det planet. Jag vet att vi är fler än vi tror.

Jag möter många människor som säger sig inte tro på Gud eller som säger sig inte vara religiösa, men som jag vet är kristna föredömen utan att de tänker på det. Jag tror också att det är många som vänder sig till en högre makt när det gäller ett hockeyresultat, ett sjukdomstillstånd eller vid någon annan typ av vädjan om hjälp. För övrigt verkar det nästan som om större delen av svenska folket ser det som en svaghet att vända sig till något större. Tyvärr är väl det ett av de största misstagen vi kan göra. Att tro att vi klarar det själva. Att tro att vi kan styra sådant som ligger helt utanför våra befogenheter. Att tro något sådant är att visa sin verkliga svaghet. Även dumhet.

Nu var det inte heller tänkt att jag skulle nyårsblogga om svaghet eller dumhet. Den kommande trettondagen ska ägnas åt bandy om jag är tillräckligt pigg. Vi tänkte gå i samlad tropp till Göranssons Arena i Sandviken. Ingen svartvit halsduk för mig, även om jag har en sådan. Endast för att jag älskar rutigt och gärna i kombinationen svartvitt. På onsdag kommer Vetlanda BK på besök och järnmännen har säkert tillräckligt med supportrar som det är. Jag känner att jag kommer att behövas i VBK-klacken. Vi kommer att vara tre generationer Lundbergare på plats, så det blir trevligt. Det verkar kanske onödigt att besvära Herren om en Vetlandaseger, med tanke på alla krig och annat elände. Men jag är säker på att en och annan SAIKare knäpper sina händer, så jag hänger på. På onsdag blir det svart-gult. Får ta AIK- eller Hille-halsduken.

Lite fyndigt med tanke på bandyn, så är det väl att skriva att det är viktigt att inte låta tiden skena iväg, utan att här och nu vila och se till att bli frisk. Det är förvisso nyårsdagen och just det här året råkar den gå i sjukdomens tecken. Sämre dagar finns det att bli sjuk på. Låt oss se det positivt. Jag slipper snöskottning som hela kvarteret tampas med idag. Jag kan utan att ha dåligt samvete ägna mig åt nyårskonserten på TV, stickning, bloggning och uppvisningen från Globen Horse Show. Jag är ledig och kan ha full koncentration på att bli frisk.

När jag var liten så sa folk i Smålandsbygden att det man gjorde på nyårsdagen , det fick man göra resten av året också. Alltså, städade man, så skulle det vara ett årsstraff på det. Tvättade man, så skulle det vara lika illa. Detta tror jag bara gällde hushållsarbete. För det var aldrig någon som sa: Passa på att gå på bio nu, för då får du göra det varje dag hela året. Eller passa på att spela spel, för då gäller samma sak. Hoppas det inte gäller för sjukdom. Men må det gälla bloggningen. Jag har som mål tvåhundra jämnt. Fast det borde bli trehundrasextiofem om regeln från Småland gäller.

PS. Idag är det tio år sedan som Svenska kyrkan skiljdes från staten. Kvarstår gör dock den lag som fastställer att den ska vara demokratisk, rikstäckande och evangelisk-luthersk. Fortfarande är de personer som ställer upp i de kyrkliga valen nära sammanbundna med de politiska partierna. Så helt fristående kan jag inte se att den har blivit. Det är ju extra fint med ägg från frigående höns, men vi vet ju alla att speciellt frigående är de ju inte. Någonstans där ute finns ett stängsel, som håller dem på plats. Ibland finns det fler likheter mellan kyrkan och hönsgården. Det blir då och då ett himla kacklande för ingenting. Det har också hänt att kyrkan har jämförts med en strutsfarm, där strutsarna sticker huvudet i sanden. Det är inte sant. Det är bara en myt. Strutsar sticker nämligen inte huvudet i sanden. Fast jag håller med, ibland kan det verka så. Både på farmen och i kyrkan. Låt oss hoppas på det kommande kyrkodecenniet och en och annan vettig lag för arbetsförmedlingen, försäkringskassan, migrationsverket, rättsväsendet, polismyndigheten, sjukvården, riksdagen och regeringen med flera som behöver en ordentlig uppryckning. Det ger andnöd att stå med huvudet i sanden så länge och låtsas som om problemen inte finns. Upp med huvudet! Nytt år! Att jag sitter så rakt med skallen beror på att bihålorna dunkar om jag böjer mig framåt. Men andra dagar det här året, ska det bero på stolthet och mod. På återseende med ett leende!