Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

Det står bakning av havrechokladformar på nästa schemapunkt för den här dagen. En cirka femtonårig jultradition hos bloggfamiljen. Varje sats brukar ge fyrtio stycken läckerheter och yngstingen tittade förvånat på mig när hon hörde antalet och utbrast FYRTIO? Tonen i uttalet uttryckte futtighet och snålhet. Direkt efter förvåningen kom en uppmaning: Du måste göra minst etthundra. Men nej, det får räcka med en sats. Varje liten läckerhet som är omsluten i aluminiumform är den värsta kalori- och fettbomben. Om jag äter en sådan, så är alla konditoribesök inställda ett år framöver. Men jag håller med tonåringen. De är så ljuvligt goda och det blir nästan inte jul utan dem. Bara vetskapen om att de finns i burken i frysen, gör att julstämningen kommer krypande.

Annars är det här med julstämning något av en bristvara hos mig. Detsamma med Mr T. När han häromdagen uttryckte sin saknad över att han inte hittade den minsta lilla gnutta av julstämning, så tröstade jag honom med att den kommer. Det brukar vara likadant varje år. När väl granen står så grön och grann i stugan dagen före dopparedan och julmusiken flödar ut genom stereons högtalare och den nygriljerade skinkan står under folie, ja, då är den där. Julstämningen.

Mr T tittade tacksamt på mig och suckade: Min älskade hustru, du har rätt. Sedan gjorde han ett tillägg: som vanligt. Sådana där små kärleksförklaringar i vardagen gör att det är god stämning hela året. Det hör dock till saken att jag har inte alltid rätt. Därför blir ju Mr T:s kärleksförklaring ännu djupare. Några kanske skulle vidhålla att han luras eller smickrar. Inte alls. Han gör sin hustru glad. Det är ett knep som fler män skulle kunna. Jag tror inte Mr T hinner ha någon äkta-make-kurs-hur-du-gör-din-hustru-lyckligare-än-alla-andra-kvinnor-på-jorden, utan du, om du är man och make, får hålla till godo med ovanstående tips. Säg snälla saker i vardagen, som inte alls behöver vara sanna, men ärligt menade och inte alls mesiga.

Idag försökte i alla fall väderleken sprida lite julstämning över Gävle-området. När väl ljuset tog över dagsläget och mörkret fick ge vika, så visade det sig att marken, taken och träden var vita. Det var vid första anblicken svårt att veta om det enbart var frostfruset eller om det faktiskt var snö. När jag kollade upp det lite närmare, så visade det sig att det verkligen var snö. Ett florsockertunt lager. Under dagen har det kommit mer. Inte så att vi har behövt skotta, men i alla fall så att det är rejält vitt och inte grått, mer grått, mest grått. Redan i augusti köpte jag en vit stickad toppluva. En sådan där som skulle passa på vilket julCD-album som helst. En riktig vintermysmössa. Idag var det dags. Jag kände mig så härligt vintersöt. Det är något visst med stickade flätor. Det känns rejält på något vis.

Sonen skulle döma hockey och Mr T skulle genrepa julkonsert. Vad gör den kvinnliga delen av familjen när den manliga delen är på annat håll? Julshoppar förstås! Vi började med ett besök hos skomakaren på Söder, för inlämning av dotterns skinnjacka, som hade släppt i en sömn. Därefter var det etthundra procent julmys, sådant som jag tror det är bäst att den kvinnliga delen av familjen får ha för sig själva. Vi åkte till julmarknaden i Gasklockorna och det var så där traditionellt som det brukar vara. Jag tror inte jag hittade en enda ny grej som inte fanns med förra året. Vetekuddar, snidade smörknivar, linneklänningar och smycken. Dottern och jag tog oss ner till centrum och det landade snö på nästippen. Bara en sådan sak. Vi trotsade vintervädret och käkade glass och paj. Det är så svårt att vara olycklig med en glass. Det är stört omöjligt att vara olycklig med en dotter och en glass. Glass bättrar väl inte på julstämningen direkt. Om det inte är vår traditionella hemgjorda saffransglass förstås. Den står också på att-göra-schemat.

Dottern var på julklappsjakt. Inte helt hysteriskt, utan mer på den här behagliga gå-runt-och-spana-nivån. Jag som egentligen inte var på någon som helst julklappsjakt formligen sprang på en julklapp till mig själv. Visst är det väl typiskt? När jag letar efter något, då är det som förgjort att hitta något som faller i smaken. När jag sedan för en gångs skull bara softar runt på stan som om jag hade all tid i världen, så hänger den där... kappan med stort K. Ett exemplar kvar. Rätt storlek. Till halva priset.

Jag föll som en småländsk fura för färgen. Min absoluta favoritfärg från förr. Blå. Inte marinblå, inte klarblå, utan bara en sådan där underbar blå färg som det är på alla stjärnklara Disneyhimlar. När jag provade den, på dotterns inrådan, så satt den som skräddarsydd. Den måste du bara köpa, sa dottern och jag var inte svårövertalad. Det blev julstämning direkt. Lite Madickenlik och Pippi Långstrump-finurlig på samma gång. Jag förstår faktiskt inte hur det går till, men jag blev så förälskad i den här kappan, så det är fånigt. Dessutom så hade jag en kupong, så när jag handlade för en viss summa, så fick jag ännu mer rabatt. Då kommer ju den småländska djupa glädjen som ett skott.

Ja, nu vet du att jag är barnsligt fåfängt lycklig. Över en kappa, i den allra vackraste blå kulören. En sådan där prinsessliknande blå färg. Jag är kär. Det är jag och Mr Kappa nu. Han ska få sluta sig tätt inpå mig. Värma mig. Göra mig glad. Enda nackdelen är väl att han måste kemtvättas, men det får bli en fråga för framtiden. Till dess kommer jag att njuta innerligt. Det hade räckt med en kappa. Jag håller med. Men några steg därifrån så finns en skoaffär. Där de för dagen reade stövlar. Dottern och jag gick faktiskt förbi sedan, men då hade min stövelhjärna redan registrerat att där stod det nedsatta stövlar på en hylla. Jag backar gärna tillbaka för att vila ögonen på ett par läckra högklackade stövlar. Egentligen var jag rätt trött vid det här laget. Lite för varm också för att stånka ihop mig och ta av mig mina jodhpurs och sedan på med högskaftade och högklackade läckerheter. Men precis som med kappan, så hade jag fallit, återigen som en småländsk fura. Behöver jag säga att jag slog till på ett par stövlar också?

Kappa och stövlar. Två tidiga julklappar till mig själv. Var det verkligen nödvändigt? Nej, faktiskt inte. Jag har både ytterplagg för överkropp och för fötter. Ändå är jag glad. Onödigt glad. Blir det nu full vinter, så kanske det blir till att spara på både kappa och stövlar litegrann. Det blir kanske till att plocka fram dem till någon finlirskonsert, då jag endast behöver ta mig mellan bilparkering och konserthusentré. Som du hör så är det välfärdsproblem vi just nu tar oss igenom i bloggen. Låt oss vända helt om. Låta välfärdsperspektivet åka hiss ner till den nivån där det handlar om att räkna slantarna, att vända på varje mynt. Om vi som inte har några problem med ekonomin, utan tvärtom kan kosta på oss att sätta guldkant på tillvaron, har svårt att känna julstämning... Hur lätt är det då för dem som inte gör annat än att oroa sig för ekonomin att få till någon stämning som vi eftersträvar i juletid?

I dagsläget så är många människor arbetslösa. Många har blivit varslade precis före jul. Det är kärvt, speciellt för ensamstående människor. Dagar då det inte i vanliga fall finns några marginaler, ska nu förvandlas till den årliga balansgången på en mycket tunn lina. Andra människor är långtidssjuka och den som någon gång har öppnat en tidning under det gångna året har kunnat läsa hur dåligt synkade Försäkringskassan är med resten av verkligheten. Uteblivna pengar därifrån gäller inte bara långtidssjukskrivna, utan även föräldralediga mammor och pappor. En del människor i vårt samhälle har gett upp och gett blanka tusan i de sociala ramarna. Det har på något sätt för stunden blivit enklare att ta dagen som den kommer i sällskap med flaskan, drogerna och gänget som vill dela den självdestruktiva gemenskapen.

Jag behöver kanske inte räkna upp fler exempel där innevarande tid på året är långt ifrån julstämningens tid. Vi har säkert någon i vår närhet eller åtminstone i bekantskapskretsen eller med säkerhet någon kusins fru vars systers grannes barn som i denna bloggandes stund inte mår så vidare värst toppen. Där julstämningen är så avlägsen som den bara kan bli. I min absoluta jobbnärhet, så ser jag hur köerna slingrar sig till Diakonirådet varje morgon. Det är inga speciella människor som står där. Jovisst, vi är alla unika, var och en på sitt sätt, men vad jag menar är att de är människor som du och jag. Men just nu, far livet hårt åt dem. På ett eller annat sätt. Säger jag, samtidigt som jag har köpt mig en ny kappa och ett par nya stövlar. Jag är glad för dem, för att inte säga lycklig. Men jag är också glad och lycklig att jag just nu är i den ekonomiska sitsen och att jag samtidigt ser andras behov.

Det blir då inget svårt val att köpa en kopp kaffe till den som ber om det inne på McDonald´s eller att ge en tia till det barn som saknar tillräckligt med pengar, när det kommer fram till kassan. Eller att ge en rejäl sedel till Frälsningsarméns traditionella julinsamling med den välbekanta devisen "Håll grytan kokande" med det i år finurliga tillägget "Handla rätt". Det blir lättare att ge en rejäl kollekt till insamlingsbössor och kollekthåvar för Hela världen-insamlingen. En insamling som uppmanar att bli en av de vise i jul. Sextio kronor räcker till rent vatten för etthundra hushåll i en månad i Etiopien. Femhundratrettio kronor räcker till skolgång ett helt år inklusive material för en förstaklassare i Uganda. Vi tar det för givet. Rent vatten och skolgång. Det gör inte alla människor i världen. Men det kan bli dem givet genom att vi tacksamt gläds för det vi har, men också då vi delar med oss. Den här bloggen är för alla dem, som i år inte gläds åt julen. På återseende med ett leende!

PS. Börjar du känna dig stressad över julklappsbestyren? Känner du dig ute i sista minuten? Här får du ett tips på julklappar som förändrar livet både för dig som ger och för den som tar emot, men ännu bättre... de förändrar världen till en bättre plats att leva på.

http://webbshop.svenskakyrkan.se/

Midnatt råder

Det var märkligt vad tiden rann iväg. Jag hade tänkt göra en fredagskvällsblogg och först och främst gratulera ännu ett namnsdagsbarn i familjen. Idag är det sonens tur att bli firad. Detta är lite hans tid på dygnet, så det skulle inte vara några problem att ställa till ett namnsdagskalas nu. Frågan är bara hur många övriga familjemedlemmar som skulle orka vara sociala? Mr T har jobbat ikväll med repetitioner inför helgens julkonserter och själv drog jag igång det stora lussebaket efter jobbet. Det vilar förnöjsamhet över denna blogg. Det är nog därför som jag drar igång den trots att klockan har passerat midnatt.

Det kan vara bra att leverera en fredagsblogg, nåja en försenad fredagsblogg, av det trevligare slaget. Förra fredagens blogg var ju fylld av bomber och granater och det är hur märkligt som helst att inte någon språknämnd har censurerat den. Det har varit på snäppen att jag själv skulle ha gått in och ändrat de mest grova utspelen, men varför egentligen? Verkligheten var så mycket värre och det finns faktiskt ord som jag redan har utelämnat. Det är bäst att jag lämnar Willys-spåret. Jag hade för avsikt att skriva en god och stämningsfull adventsblogg.

Jag har alltså bakat en stor sats lussekatter och även någon enstaka längd. Jag nämnde väl i någon tidigare blogg att jag hade hittat en hel del saffranspaket från förra året, med ännu gällande bäst-före-datum med god marginal. När jag plockade fram dem ur lådan så kändes det nästan lite som Robin Hood och repliken: Pris ske Gud, här kommer skatteåterbäringen. Med Mr T på konserthusscenen, namnsdagsbarnet på fotbollsträning och yngstingen lite halvseg och småförkyld, så var köket min alldeles egna arena. Så jag satte på en nyinköpt julskiva och drog fram hushållsmaskinen och ingredienser. Blev lite knäsvag när degkrokarna inte ville driva runt och mina tankar hann gå tillbaka till hur de gjorde förr i världen. Ny montering och det visade sig att tekniken har sitt berättigande.

Jag fick till en alldeles perfekt deg. En sådan som släpper kanterna och som är porös och töjbar. Som inte kladdar det minsta men som för den skull inte spricker av torrhet. Oh la la. Min vän, den glade bagarn uti Hille by, ja, om ni kände henne, ni skulle strax få ny... lussebulle varm och färsk, så grann och gul. Nu bakas det i Hille för snart så är det jul. Ja, som du märker så lånar jag lite idéer av Evert Taube, men jag är ändå förvånad att det rinner till rim så här dags på dygnet. Har jag hittat en ny tid för mitt kreativa skrivande. Hoppas inte det.

Självklart är lussekatterna provsmakade. Jag tillhör inte den gruppen av hustrur och mödrar som knyter igen påsarna och stoppar undan dem för framtagning till påsk. Visserligen matchar ju lussekatterna den gula påskduken, men det är nu de är som godast. Lussekatter och kaffe. Lussekatter och glögg. Lussekatter och saft. Lussekatter och gallproblem. Du anar inte vad en liten lussekatt kan ställa till. Det är som att spela rysk roulette. Tror jag. Jag har inte testat. Jag skriver så mycket och säger så mycket som jag egentligen inte alls har någon erfarenhet av. Så jag borde skriva att jag antar att det är som att spela rysk roulette. Den enda skillnaden är väl egentligen att om det helt plötsligt kommer en kula mot tinningen i rysk roulette, så är man död. Om det kommer en gnutta saffran in mot en irriterad gallblåsa, så önskar man att man finge dö.

Jag har en sådan vinnarskalle att jag borde avhålla mig från varje typ av sällskapsspel, alltså både sådana som spelas runt ett bord och ute på gräsmattan. Men det är ju någonting helt annat med att gambla med saffransbröd. Det kan ju vara en underbar njutning så länge det varar. Så lustbetonat är ju inte Fia med knuff. Kom inte och påstå det. Så det har varit provsmakning tillsammans med årets blossaglögg. Andra orangefärgade flaskan faktiskt som nu är tömd. Den ska enligt etiketten smaka clementin, men jag associerar den med whiskeyglöggen. Smakmässigt så är det inte så stor skillnad, utan den stora skillnaden ligger prismässigt. Jag har inte gjort några kemiska laborationer med whiskeyglöggen, men den kanske rentav är spetsad med några clementinsaftsdroppar?

Så nu kan det bli Luciamorgon och lussekatt, pepparkaka och kaffe framför TV:n. Lite förstämning fick jag i morse, förtydligande: fredag morgon. Då fylldes Heliga trefaldighets kyrka av elever, personal och familjer från Solängsskolan till det traditionella lussefirandet. Så där tidigt på morgonen orkar jag inte sitta och räkna antalet ungdomar som lussade, men jag skulle kunna tippa på ett åttiotal. Kyrkan mörklagd och så kommer hon, Lucia, med sina tärnor, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar. Lite extra krydda den här lussemorgonen var att många utav sommarens konfirmander var med i tåget. Det klappade lite extra i hjärteroten när jag upptäckte dem. Konfirmandkåporna hade bytts ut mot lusselinnen, men annars var det sig rätt likt. Lite trötta, lite fnissiga, lite nervösa. Den enda stora markanta skillnaden var att när de hade lämnat kyrkan, så såg jag inte en enda klubbpinne som jag behövde plocka upp. Vad är det som har hänt? Har konfirmanderna helt tappat sitt ansvar för att hålla klubbindustrin vid liv? Jag varnar för den stora klubbkonkursen.

Efteråt var det lussefika med all personal och de som ordnar detta har verkligen känsla för hög mysfaktor. Levande ljus, fina dukar och servetter. Pyntat och trevligt i alla vrår och utanför mitt arbetsrum stod en klädd gran och spred sitt sken. Visserligen en gran av plast som har stått fullt påklädd sedan i fjol men ändå. Det vore nog korkat av mig be dem hugga en riktig gran och ändå mer korkat att lyfta fram den färdigklädd och avbarrad till nästa jul. Plastgransindustrin borde få till en mer granliknande färg bara. Jag tror faktiskt att det är för mycket från den blå färgpytsen i tillblandningen av granbarrsfärgen. Jag släpper den funderingen. Detta skulle bli en glad och adventstrevlig blogg. Då är det inte läge att klaga över barrkulör. Om det är så petnoga, så har jag ju faktiskt ett helt år på mig att klä av den, duscha av den och spraya den i kulören: grangrönt. Jag ber om ursäkt att jag uppvisar en sådan ytlig påsprayad adventsglädje. Nästa blogg ska bli något helt annat. Jag tror att det blir en blogg för alla dem som inte alls känner någon adventsglädje. Påminn mig om jag glömmer bort det. På återseende med ett leende!

PS. Av förklarliga skäl så valde jag inte att handla på Willys på hemvägen. Nästa gång jag går dit så ska Mr T få spela huvudrollen i Bodyguard. Förresten, jag skrev inte att lussekatterna blev supergoda? Inte torra, utan saftiga och smaskiga. Som upplagt för ett gallstensanfall. Här borde jag ha satt punkt, men måste ändå få kasta ut frågan att hur kommer det sig att alla gör några slags sjukt fula pekfingerrörelser på tipp-tappen i Midnatt råder-sången? Alltså, till och med på högstadiets luciaframförande. Det mesta brukar vara töntigt i den åldern, men hallå, att stå och fjompa med pekfingrarna på det där sättet, borde ju vara själva prototypen för töntighet. Jag är förvånad och tänker fortsätta med det tills någon kommer med en vettig förklaring. Nu ska jag tipp-tappa mig i säng.

Age Quod Agis

Senast jag bloggade så var det med ett upplägg genom iPhone på buss. Nu testar jag återigen med iPhone-konceptet. Denna gång ifrån maktens korridorer. Nej, jag är inte i Stockholm igen. Alltså direktbloggar jag inte från Rosenbad. Fast lite snudd på känns det som. Sitter nämligen på Stiftskansliet i Uppsala och väntar på att få komma in till Stiftsstyrelsen, för att hålla ett föredrag om teckenspråksverksamheten i Uppsala stift. Föredrag är nog att ta i. Den angivna tiden kommer bara att tillåta ett skrap på ytan. Ett sammandrag. De som sitter i styrelsen kommer att få en liten susning av vad som sker. Förhoppningsvis kommer det fler tillfällen. Jag får kanske skicka en liten hälsning någon gång eller hoppas på att jag idag inte så fullständigt gör bort mig att jag aldrig är välkommen dit mer.

Det känns lite som att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Fast jag är inte alls lika nervös. Vänta, jag ska känna efter. Jag är faktiskt inte nervös alls. Det borde jag kanske vara. Saken är den att jag är lyckligt ovetande om Stiftstyrelsen och dess betydelse. Det borde kanske vara på sin plats att de berättade om sig själva? Jag sitter ju själv med i en styrÖLse, som du kanske känner till om du har följt min blogg, så jag har lite hum om sådant arbete. Jag är dock så tillräckligt färdiggräddad att jag inte drar några som helst paralleller mellan The Stiftstyrelsen och StyrÖLsen. Så känn ingen oro. Jag ska göra allt som står i min makt för att hålla isär de båda instanserna. Alltså, jag ska försöka vara mig själv. På båda.

Jag fick för en liten stund sedan ett sms från självaste ordföranden i den ena instansen. Jag kan avslöja så mycket som att det var inte från biskopen och då återstår bara ordföranden i StyrÖLsen. Det gällde ett akutläge. De övriga styrelsemedlemmarna, som idag befinner sig på hemmaplan och som precis har klarat sig igenom ett personalmöte, ville ha ett akutmöte på måndag. Förklaringen till detta var att de inte ansåg sig klara julen annars. Det går inte att neka till en sådan vädjan. Dessutom har vi en hel del på dagordningen, som skulle må bra av att bli avprickade innan jul. Hur ska vi annars kunna koncentrera oss på knäckkokandet, skinkgriljeringen, julklappsöppnandet och julottesången? Extrainsatt möte på måndag den fjortonde alltså. Jag måste komma ihåg att fråga hur det blir med mötet den fjärde januari. Årsupptakten.

Idag har världens bästa dotter namnsdag. Det var inte läge för paketöppning vid den tid på dygnet som jag var tvungen att hasta till tåget. Så det får vänta till ikväll. På tal om tåg, jag åkte första klass idag. Du har kanske kommit på det själv att vissa av SJ:s avgångar blir billigare med första klass än andra? Jag vet att det inte låter klokt, men så är det. Jag tycker det är så pinsamt inför jobbekonomerna, så jag var tvungen att påtala att det blev billigare med första klass. Jag vet inte om de bryr sig, men det känns så snobbigt att beställa första, när det duger lika gott med andra. Inte vet jag om vi smålänningar njuter extra mycket av vardagslyx till en billigare penning eller så skakar vi bara på huvudet åt SJ:s ologiska tänkande. Det fanns ganska många som satt i andraklasskupéerna och fick betala tjugofem kronor mer var och en.

Första eller andra klass, utsikten var densamma. Tåget fick formligen skära sig igenom den tunga grå dimman. Uppsalaslätten var knappt skönjbar. Nåde mina ögon om de vänjer sig vid detta vämjeliga tjaskiga, daskiga väder. Om det inte kommer några minuter solsken snart, så rymmer jag med min bikini och solskyddsfaktorflaskan. Just nu tänker jag mer på sommarsemester än jullov. Mr T och jag diskuterar inte julbord. Vi drömmer om sommarresan. Mitt i glöggdrickandet kan han säga: titta här... en- sista-minuten för endast 947 kronor, en vecka på Kanarieöarna. Jag undrar varför det inte är folktomt på Gävles gator så här års? Det borde ha varit massutvandring för länge sen.

De som verkligen lyser med sin frånvaro på Gävles gator idag, bänkar sig kanske framför TV:n för att byta solljuset mot strålkastarnas glans? Helt klart kanske tiarorna från den kvinnliga delen av kungafamiljen kan glittra in lite hopp i de glåmiga svenskarnas ögon. Idag är det Nobelfest och jag kommer inte att hinna följa kungasången från Konserthuset i Stockholm eller intåget i Stadshuset. Annars kan jag tycka att det är rätt kul att se snyggt klädda människor och fina håruppsättningar. Det är ganska kul att se rätt fult klädda människor också och hemska håruppsättningar. En del vill för mycket. Gamla damer med rynk mellan bröna behöver inte ha det djupaste dekolletaget och den grodgröna satinklänningen behöver inte ha en aprikosfärgad sjal som bryter av. Jag kan tycka att det ljusblå serafimerbandet inte alltid är så urtjusigt till vilka färger på klänningen som helst. Ibland måste de tydligen för mycket också.

Tydligen ska inte Gästriklands stolthet, Daniel Westling, vara med på Nobelfestligheterna. I år hade han säkert fått, men avstår efter läkarordination. Onödig smittorisk med tanke på hans njurtransplantation. Nobelprisutdelningen har vi ju sett till leda genom åren. Brukar inte vara så stora nyheter där. När vi väl har sett klänningsvalet hos damerna, så är det som bästa TV-reklamtid. Undrar hur det känns att vara kung och ingen säger ett ord om att han har en ny frack för dagen?

Det skulle egentligen vara mer spännande att följa Daniel Westlings eftermiddag och kväll där han antagligen ligger med raggsockor på fötterna i bästa TV-soffan, med hela slottslägenheten för sig själv och inte någon kungafamilj som grabbar tag i popcornskålen. Han zappar säkert fram och tillbaka mellan kanalerna. Som den romantiker jag är, så skickar han nog ett och annat gulligt lite sms till sin Victoria och kanske något uppmärksammat: Du har sås på haktippen älskling. Vad kan vi läsa i Svensk Damtidning till veckan? Victoria lämnar Daniel! Daniel ensam igen... 190 dagar före bröllopet... Victoria och Daniel på var sitt håll... När det egentligen bara handlar om att Victoria var tvungen att ge sig iväg till stylisten i god tid före Nobelprisutdelningen börjar.

Nu är jag inte i den sitsen att jag har någon stylist med mig, men en titt i spegeln ska jag nog ta nu och dra en borste genom håret. Lite balsam på läpparna och så är jag redo för styrelsen. Det blir samma förberedelser för styrÖLsen på måndag. Jag ska ju inte omsvärmas av TV-kameror och fotoblixtar och något djupt dekolletage kan ingen gnälla på mig för. På återseende med ett leende!

PS. Om det är nödvändigt eller onödigt vetande att Uppsala är ärkebiskopsäte sedan 1164 vill jag inte uttala mig om. Det är nog upp till var och en att bestämma. Åttahundrafyrtiofem år är hur som helst åttahundrafyrtiofem år. Men trots att vi är i Nordens äldsta universitetsstad så har de inte lärt sig att prata bättre än oss smålänningar. Här säger de också "tröck" när de menar tryckte och "setade" när de menar satt. Så det passar med all säkerhet bra att prata med småländskt uttal på de svenska orden i föredraget, även om det sägs att vi ska tala latin med de lärde. Animis opibusque parati.

Bara en bokstav som skiljer mellan patient och patiens och inom vården skiljer inte ens det

Nu är det någon slags nypremiär i mitt drygt tvååriga bloggande. Jag startar nämligen upp dagens blogg genom min iPhone. Vilken otrolig lyx må jag säga. Jag befinner mig nämligen på SGSbussen mellan Stockholm och Gävle. Det går inte att åka buss i arton mil gånger två utan att fråga sig varför inte någon uppfinnare anstränger sig och skissar upp ett komfortabelt bussäte? Det lockar mig att använda tre S i det ordet. Busssäte. Buss-säte. Allt för att undvika ordet bus-säte. För något bus i detta sätet är det inte tal om. Sitter snyggt och städat och bara flyter med på en ganska tråkig bussresa de arton milen mellan huvudstaden och bostadsorten. Att betrakta landskapet är inte att tänka på. Mörkret smetar sig tätt emot bussruteglaset. Det spelar inte så stor roll. Den här vägsträckan är inte så värst upphetsande att köra i fullt dagsljus heller.

Tillbaka till sätena. Det går ju nästan att framställa vad som helst nu för tiden och ändå ska all världens bussar ha säten som det inte går att sitta på. Inte utan att få ont i nacke, rygg, bäcken, höfter och ben i alla fall. Fäller ned fotstödet, men efter en stund blir det obekvämt. Lägger benen snett åt sidan, eftersom jag är i den fantastiska sitsen att sitta ensam på två säten. Det är inte till stor hjälp i så många minuter. Sträcker på ryggen, sitter som en spänd fjäder. Byter tvärt och testar hösäcksmodellen. Fungerar inte så bra det heller. Återstår bara att så fort som möjligt få komma hem till Gävle och sätta benen mot asfalten. Det är faktiskt bättre säten på tåg, men priset i kombination med passande tider avgör saken. SGSbussen från resecentrum i Gävle som utan uppehåll kör till Klarabergsviadukten i Stockholm.

Ett alternativ prismässigt och nästan även sätesmässigt är att åka Upptåget till Upplands Väsby och ta pendeln till Centralen därifrån. Jag och dottern köpte ett klippkort på tjugo resor innan de höjde priset samtidigt som de drog ner antalet resor till tio, så det blir förhållandevis billigt. Men det blir förstås SL-tillägg på pendeln och så ett byte. Så det fick bli bussen idag. Upptåget stannar vid minsta lilla mjölkpall, på vissa ställen känns det som om passagerarna stiger av mitt ute på en åker. Jag vill inte nämna några direkta sketortsnamn, för jag har faktiskt inte en susning om hur det ser ut bakom kullen i slutet av åkern. Det kanske breder ut sig ett värsta Manhattan där bakom. Som får Hille att likna en liten pigkammare i den stora herrgården. Bäst att låta bli att kasta sten i glashus.

På nervägen fick jag känna mig omgiven av sjuksköterskornas ledighetskommitté som diskuterade allt från omorganisationer inom landstinget till kontaktannonser. Jag fick också ta del av vilka chefer som var surpuppiga och vilka som antogs vara lite så där religiösa. Vid det senare lyssnade jag faktiskt lite extra, för jag tyckte det skulle vara intressant att veta vad som kännetecknar en religiös person. Detta grundades på att personen i fråga hade många barn eller för att uttrycka mig lite mer ordagrant, personen hade ynglat av sig rejält. Jag som är kristen måste ha missat något mycket grundläggande i min tro. Mr T och jag har två barn. Inte speciellt kristet alltså.

Jag fick också veta varför en av sjuksköterskorna hade ett måttband i sin handväska. Det brukar min mamma också ha, men det trodde jag hon hade för att kunna mäta på stolsdynor och kuddfodral ute i butiker. Den här sköterskan var singel och hade det för att kravmärka män som hon träffade ute på krogen. Du kanske inte hänger med i sköterskefantiserandet och den speciella humor som de tycks ha utvecklat och det ska du inte vara ledsen för i så fall. Det hedrar dig. Grejen var den att måttbandet skulle användas för att mäta längden på det manliga könsorganet. Det framgick dock inte av diskussionen om det var i krympt eller eregerat tillstånd. Som du säkert förstår så ville jag inte sticka fram huvudet mellan sätena och fråga. Det kunde kvitta. Jag kommer nog att överleva och kan faktiskt hoppas att det inte är så illa att sjuksköterskor mäter snoppar på krogen.

Resan ner mot Stockholm var bra för mitt böneliv. Gud måste ha suttit tacksam och nöjd hela förmiddagen sedan. Jag bad intensivt att inte behöva bli sjuk och inlagd på någon av deras avdelningar medan de är kvar och så bad jag att de inte skulle åka med samma buss som jag hem. Jag har inte fått något positivt bönesvar på någon av bönerna. Hur det blir med sjukdom och inläggning är svårt att veta nu i förväg och hela gänget var med på bussen hem. Tydligen så hade de shoppat, fikat, ätit och gått sig trötta för nu snusas det och snarkas det och huvuden hänger tungt mot brösten. Kanske Guds lågbudgetvariant på bönesvarandet? Det kanske blir något liknande vid sjukdom. Någon kompromiss. Jag blir sjuk, men får vårda mig själv, för landstinget har dragit in på sköterskorna och läkarna. Det är ju lite åt det hållet vi är på väg i vårt samhälle idag. Sköt dig själv och skit i andra. Kanske landstingets nya logga?

Sjuksköterskorna var väldigt negativt inställda till allt som hade med deras arbetsplats att göra på resan till storstaden. Visst, det kan vara välgörande att få vädra och ventilera, men frågan är om rätt plats är en allmän buss. Det är inte heller så trevligt att sitta som tänkbar kommande patient och veta att deras inställning till vård och vårdbehövande människor är så oempatisk. Det kändes faktiskt som om en fråga om varför de överhuvudtaget hade slagit in på vårdyrkets bana vore på sin plats. Det måste ju gå lika bra att lägga patiens på datorn hemma eller kolla postorder på nätet hemifrån, som att sitta på sjuksköterskeexpeditionen. Då slipper man ju dessutom så störande moment som sjuka patienter.

Nu på hemvägen så är det ingen som gnäller över jobbet. Det vore lite magstarkt att göra det när åttahundrafemtiosex Ericsson-anställda har blivit varslade idag. Budet nådde mig per sms under dagen och mina tankar gick direkt till många vänner som har sina jobb där. Jag har under dagens lopp hört både siffrorna tusen och elvahundra. Hur som helst så är det alldeles för många drabbade och det kommer få stora följdkonsekvenser. Familjer där både mamma och pappa jobbar på Ericsson och som kanske har tecknat lån för att köpa hus. Det finns inget värre än att behöva oroa sig för ekonomi. Det kommer att dra annat med sig. Restaurangägare som har Ericssonanställda som sina lunchgäster och så vidare. Dags för styrande inom Gävle kommun att reagera och även på ännu högre styrandeort. Detta betyder en kris för många människor personligen men också för Gävle som stad. Det är dags för krisberedskap på många olika håll. Inte minst inom kyrkan.

Kanske en startskottsignal för landstinget att sluta upp med att omorganisera hela tiden och istället förbereda sig på att nu kan det komma många människor i behov av hjälp. Jag sitter inne med ett otroligt bra förslag till landstinget i Gävleborg. Satsa de slantar som det kostar att omorganisera sig på att fortsätta stödja Samtalsakuten i Kyrkans Hus. Det är nämligen helt fel tid att lägga ner en sådan verksamhet. De som har tagit detta beslut borde få åka buss i ett helt år. Utan möjlighet till bensträckare. Det kommer att få till följd att varje bussäte i hela världen kommer att vara utbytt inom ett dygn. För pengar saknas det inte i landstinget. Bara vettet att handskas med dem. På återseende med ett leende!

PS. Har du sett att jag har länkat Twitter till den här bloggen? Om inte, så har du inte missat speciellt mycket. Det är inte min grej, utan mer ett tidsfördriv som kommer att bli sporadiskt uppdaterat tror jag. För hur intressant är det för övriga världen om jag börjar dagen med att twittra: Sitter på toa och s... Så råkar jag skicka iväg det och får genast lägga upp ett nytt inlägg: ...skriver. Nästa gång: Sitter på bussen och f... och du tror att jag menar: försöker tänka, men i själva verket menar jag fiser. Nej, twitter är enligt min mening rätt nonsensbetonat. Lite lediga-sjuksköterske-med-ribban-på-låg-nivå-aktigt.

Dags att ta i med mjukvantarna

Andra advent och tre fjärdedelar av familjen har bland annat besökt Länsmuseet i Gävle och deras årliga julmarknad. En blandning av gammalt och nytt. Direkt i entrén så stannade vi upp och lät oss imponeras av det mäktiga pepparkakshuset, fast mer korrekt är det nog att säga pepparkaksslottet. Jag har gjort egen pepparkaksdeg idag och jag vågar inte tänka på hur många satser det måste ha gått åt för att färdigställa detta sköra slott. 300 gram margaring hur många gånger måste det multipliceras för att bli ett färdigt pepparkaksslott? Vilket enastående pillerjobb med belysning och genomskinlig, lite guldblänkande plast som fönsterrutor. Gröna skumgranar utanför slottsväggarna och självaste kungen på slottsbalkongen. När började skaparen med att göra arkitekturskissen?

Nu står väl slottet av pepparkaksmaterial där i muséets entré och blir dammigt. Så något smaskande blir det säkerligen inte tal om. Det skulle ha räckt till en hel del pepparkakssugna människor annars. Strax till höger om mastodontbygget, så var det ett bord med stickade vantar, sockor, halsdukar och mössor. I alla storlekar och modeller. Jag föll ganska snabbt för ett par fint stickade tumvantar i grått ullgarn. Jag drog på mig dem och de kändes ostickiga och rejäla. Det visade sig att de var dubbelstickade. Det gick alltså att dra ut en innervante som var lika fint stickad. Två vantar i en med andra ord. För endast etthundratrettio kronor blev paret mitt och nu ser jag fram mot första riktiga vinterpromenaden. Då ska jag gå med vantarna upp i luften och vinka till alla som går förbi.

Jag stickar ju själv och har en mamma som är fenomenal på stickning och så även en svärmor. Så jag lider absolut inte brist på stickkunskap, men just därför så uppskattar jag hantverket och räkna in garnkostnad, så blir det inte många kronor kvar till arbetstiden. Du hittar inte billigare på Åhléns accessoarhängare. Jo, förresten, det kan du nog, men då är inte kvalitén att jämföra. Dottern och jag köpte också varsin Läkerolplåtask. Det har inte så mycket med advent och jul att göra, men kan bli en roligare variant på pillerburk, när den är tömd på halspastiller. Kul med den lokala anknytning och trevligt med omväxling på ängeltemat som brukar pryda de små pillerburkarna av porslin.

Vi tog en snabb runda genom museets utställningslokaler och kunde återigen konstatera att vi har ett mycket fint Länsmuseum i Gävle med många fina utställningar. Klockan fyra ringde klockan i entrén. Stängningsdags. Du som har sett filmerna "Natt på museet I och II" vet att det är inget vidare att göra en övernattning på museum. Jag har tillräckligt med spänning i livet som det är. Vi skyndade oss nerför trapporna. En sväng runt Gävlebocken som står så ståtlig och grann på Slottstorget. Gävle håller på att bli en riktigt julig stad. När väl snön kommer, så blir det kanonfint.

Som jag skrev tidigare så färdigställde jag pepparkaksdegen tidigare idag. Nu ska den få vila lite innan kavel och pepparkaksmåtten tas fram. Dottern brukar vara en hejare på att få till fina pepparkakor. Sonen är en hejare på att nalla på degen. Vi alla är hejare på att mysa med glögg, pepparkakor och clementiner. Det är något av livets goda den här tiden. Omedveten var jag om vilken liten skattgömma som fanns i kryddlådan. Hittade nämligen flera paket med saffran. Kollade genast datumen och det var långt kvar till utgångsdatum. Gefle Dagblad gjorde en kostnadsundersökning bland olika livsmedelsbutiker i Gävle-området för en tid sedan och det visade sig vara en skillnad på 28 000 kronor kilot på det dyraste och det billigaste stället. Nu låter det fruktansvärt mycket, men jag antar att ingen av oss köper ett kilo, utan vi håller oss till de små halvgramspaketen.

Att saffranspriset har skjutit i höjden beror på regnbrist hos odlarna i Iran och att de också har lärt sig att ta betalt för sina varor. Flera regeringar i världen har uppmanat sina odlingsbönder att odla saffran istället för opium. Det är mer luckrativt. Det är alltså billigare att ha opium i lussekatterna, men det är kanske inte så lyckat på alla släktkalas och kyrkkaffen. För den som ändå vill testa, så kan det vara idé att slänga i lite gurkmeja också, så att vetelängderna åtminstone har rätt färg. Vem vet, det blir kanske det trevligaste släktkalaset någonsin. Glöm bara snabbt bort var någonstans du fick idén. Jag tar inte ansvar för dina opiumbullar. Jag tänker njuta dubbelt så mycket av saffransbaket i år. Njuta bara som en smålänning kan. Lyx som inte kostar skjortan, sådant gör en smålänning glad. Fast smålänningar med gallproblem ska avhålla sig från saffransbullar. Det får du gärna komma ihåg var du läste det. Den varningen kan rädda din jul.

Häromdagen när jag sprang igenom en galleria på stan så stod det ett par ungdomar och delade ut små kort. Jag trodde det var reklam för någon restaurang eller frisörsalong, så jag tackade nej. Jag hörde inte riktigt vad tjejen som jag gick förbi sa. Först när jag gått förbi killen som delade ut små kort, så hörde jag ordet klimatmarsch. Bra att de ställer upp och ger av sin adventstid, men kampanjen var ganska blek. Igår hade dottern sett en demostration på stan men hade inte fått klart för sig vad de demonstrerade för eller emot. Hon är en ganska smart tjej, så det måste ha varit en tillintetsägande demonstration. Återigen blekt. Imorgon börjar mötet i Köpenhamn som ska ge världen ett nytt klimatavtal. Ett försök till att stoppa den globala uppvärmningen. Det kommer femtontusen delegater från etthundranittiotvå länder. Mötet håller på från sjunde till artonde december. Kan tyckas vara en lång tid och några av oss funderar kanske på så världsliga saker som hur de ska hinna med alla julbestyr. Vi som inte reser bort i elva dagar har ju fullt upp med att hinna allt.

Elva dagar är nog inte mycket om etthundranittiotvå länder ska samsas om en och samma sak. Förhoppningsvis kommer de fram till något som gör att vi kan ge våra barn och barnbarn en större tro på framtiden. Kanske dags för oss var och en att tänka igenom vår egen situation och istället för att klaga på saffranspriser fundera på varför det är regnbrist i Iran och översvämningar i Kina. Vad kan du och jag göra för att sköta det förvaltarskap av jordens tillgångar som Gud har lagt på vårt ansvar. Allas vårt ansvar och inte bara Obamas. Allas vårt ansvar och inte bara Greenspeace åtagande. Allas vårt ansvar och inte bara miljöpartiets. Vore ju bra att de barn och barnbarn som kommer till världen inte behöver bo i en så skör och smutsig miljö som ett pepparkakshus i Länsmuseets entré. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det femton år sedan som Daniella Josberg fick sluta sina dagar. Endast tjugotvå år gammal. Hon var en framåt och duktig döv tjej, som fick sätta livet till i Stureplansmorden. Första adventsljuset får brinna för henne ikväll. Det andra tänder jag för klimatkonferensen i Köpenhamn. Ljuslågan övervinner mörkret. Det är sådant hopp som vi måste ge framtidens vuxna, de som är barn och ungdomar idag. Så tänd ljus du också. I ljusstaken och i de ungas liv.

Ocensurerat Willys-våld

Det kan vara så att den här bloggen kvalificerar in sig på tio-i-topp för bloggarens mest trötta bloggstunder. Så då undrar ju varje sunt tänkande person: varför överhuvudtaget komma på tanken att blogga nu? Varför inte gå och lägga sig? Varje sunt tänkande bloggare undrar detsamma kan jag tala om. Jag har sagt till mig själv i över en timme nu att jag ska gå och lägga mig, men du anar inte vad många anledningar som jag har på listan för att få stanna uppe. Jag är lite uppe i varv fortfarande efter att ha arbetat med teckenspråksträff på eftermiddagen. Detta i kombination med lördagsmys med världens bästa Mr T, gör att jag offrar gärna sängen en stund till. Så nu sitter jag med datorn i mitt knä. Levande ljus. Ett glas rött vin. Mr T i den andra fåtöljen. Det är lördagskväll i Hille gott folk och det är frid. Total frid.

Vi har avnjutit god mat i sällskap av våra ungdomar och detta är något som jag mer och mer uppskattar. De stunder då vi alla fyra fortfarande sitter och umgås kring matbordet. Jag förstår och jag accepterar att livet går snart in i en annan fas. Då de får egna matbord att samla sina familjer kring. Men ikväll var det fortfarande vår familj och det känns stort. Givetvis håller jag igen glädjeyttringarna och vänder dem istället inåt till mitt hjärta. Där gläds jag över våra underbara barn. Vår son och vår dotter. Dessa två fantastiska människor som nu är på väg att stå på egna ben. Jag fylls av tacksamhet när jag tittar på dem. De kommer aldrig att ana eller att förstå vidden av min kärlek till dem. De kommer heller aldrig att ana eller förstå hur mycket glädje och kärlek de har gett mig. De är absolut de finaste gåvor jag någonsin har fått av livet och att följa den utvecklingen är det största mirakel jag kommer att få vara med om. Jag är inte nöjd med alla små detaljer i mitt moderskap. Det finns dagar som säkert har varit katastrofala. Men med helheten är jag nöjd och det är väl ändå själva paketet, som nu ger sig ut på egna äventyr, som räknas. Jag kommer att följa dess färd, precis som det går att kolla Postens transporter.

Konstigt nog, så tillhör jag inte den del av mödrar som säger: ska du ut ikväll igen och som suckar och stönar över att de inte är hemma. Båda två är städade och kommer hem städade efter att ha haft roligt tillsammans med vänner eller respektive nämre vänner. Det ser jag som en naturlig del av livets gång. Jag har full förståelse för att de tycker det är roligare att umgås med vänner som vill hitta på något skoj, än med föräldrar som är trötta efter arbetsveckan. Jag är däremot tacksam för att vår klocka och ungdomens klocka inte är synkade med varandra, utan att de hinner både och. Äta hemma med oss. Umgås ute med vänner efter det. Vi har inte mycket att klaga på Mr T och jag. Förra helgen när vi hade gäster, så valde de att vara hemma. Jag tror att det inte bara var för den goda matens skull. Jag lever i alla fall lycklig i den tron.

Så, här sitter alltså en lycklig mamma, en lycklig hustru och en lycklig teckenspråksmedarbetare i Svenska kyrkan. Lite trött ska erkännas, men glad av den anledningen att jag får höra ifrån alla dessa håll att jag är älskad. Därför kan jag nu sitta här och njuta av lugnet. Jag har i sista minuten tänt det första adventsljuset som har stått otänt i nästan en vecka. Vi har skött adventsuppdraget på köksbordet, men i TV-rummet har vi skött det miserabelt. Kanske för att vi inte har nött sönder TV-soffan i veckan. Imorgon är det dags för andra och det går ju omöjligt att ha samma längd på första och andra ljuset.

Dags för en namnsdagshälsning till min älskade pappa! Första delen av hans förnamn har namnsdagfirande idag. Sven. Ett namn som har ärvts vidare till min bror, hans son och även till min brors barnbarn. Jag tog hjälp av ett blombud för att få in lite elegansnejlikor på köksbordet hos pappa, eftersom jag vet att det är hans favoritsnittblomma. Ett litet grattiskort per post fick det också bli. Jag tror ändå att bästa presenten har varit att jag har ringt ett par gånger under dagen och kollat hur namnsdagsbarnet mår och hur firandet har fortskridit.

Jag ska inte överdriva, men lite glad är jag att jag kan vara hemma och ringa till honom och inte ligga gipsad och blåmessyrig på sjukhuset. Varning på stan, men det finns en folkilsk gubbtjyv på Willys som handlar på fredagseftermiddagar och som kör en röd bil i mellanklassen. Opel, Ford eller Fiat. Kan inte ge närmare beskrivning än så. Blev rätt chockad och sedan ledsen över hans beteende. Det jag innerst inne känner och det jag helst av allt vill skriva tänker jag inte blotta här. Jag är glad över att min spärr fungerar i skarpa lägen, annars hade jag gett honom en rak höger och satt mitt knä i skrevet på honom. Det kanske du inte trodde, men all annan reaktion hade varit helt galen.

Låt mig ge en bakgrund. Jag handlade på Willys på hemvägen. Kundvagnen var rätt full när jag kom till kassan. Jag hade två avdelningar i vagnen. En privat. En till jobbet och teckenspråksträffen. Endast två kassor öppna med betjäning och köerna var lååånga. Så kom en expedit och gick förbi mig och sa: Det går bra att komma till kassa 5. Jag öppnar här nu. Det var som en masstart i skidskytte. Det bara vällde folk in i kassa-fem-fållan. Jag stannade upp min vagn. Lät de med små handburna korgar gå före. Då springer denna f-rbannande gubbj-vel rakt in i sidan på min vagn, med ett runt knäckebrödspaket under armen. Han kom bakom ett berg av dadlar, russinpaket och chokladkartonger. Jag brukar inte skriva i klartext alla fula haranger, men jag väljer att göra det här.

Den jävla förbannade slynan körde på mig med sin kundvagn! För helvete, totalt överkörd! Vilket jävla sätt! Ingen går ju säker med sådana där idioter på stan! Jag är helt mörbultad! Och knäckebrödspaketet.... det borde den jävla idioten få stå för. Som en i helvete pansarvagn rakt in i mig! Slut citat. Jag ber om ursäkt å gubbtjyvens vägnar. För ordvalet. Vi får trösta oss med att hans tunga säkert har ruttnat sedan igår eftermiddag. Hans arma hustru som redan hade hunnit före i kön och undslapp den förbannade slynan, det vill säga bloggaren, med pansarvagnen, frågade förvånat: Blev du påkörd? Din stackare! Vad fräckt! Körde hon på dig? Slut citat. Jag tycker synd om den arma hustrun som kanske har ägnat fyrtio år i hans närhet. Jag behövde ju bara lida max fyra minuter i Willys-kön.

Självklart sa ingen annan något. Vi må betänka att detta hände i Sverige. Inte kassörskan. Inte de köande kunderna. Chokladkartonger pratar inte som bekant. Ur mig kom en ursäkt och ett förklarande att jag stod faktiskt still med vagnen och du sprang rakt in i den. Svårt att bli skadad på hälarna när knäckebrödspaketet under armen krasar. Han var inte direkt mottaglig för mitt logiska tänkande. Jag la mig på begränsat avstånd. Väntade med att stapla upp en- och en halvliters mjölkpaketen. Du förstår vad som kunde ha hänt om de hade ramlat över på knäckebrödspaketet.

Jag log och önskade kassörskan trevlig helg. Packade ner varorna och drog vagnen mot utgången. Ute var det mörkt. Helt plötsligt får jag en känsla av att något är inte som det ska. Det är inte varje dag som jag känner en kofångare mot bakbenen. Vänder på huvudet och ser hur gubbtjyven jagar mig med sin mellanklassbil. Han bemödar sig med att göra en extra gir innan han svänger ut från parkeringen. Jag tror att polisen skulle kalla det olaga hot. En annan kund på parkeringen undrar vad det där var för galning. Själv är jag chockad så att tårarna kommer. Vilken tur att min kundvagn stod still i kön, så att jag inte fällde honom på riktigt. Vilken tur att jag inte råkade slå in en boll genom hans fönsterruta. Vilken tur att jag inte fick honom till farsa. Jag behöver verkligen inte köpa någon lott. Jag har ju redan fått många högvinster i livet.

Det enda säkra signalementet jag har på gubbtjyven är en enormt ful skinnjacka, som var så sliten att den nästan hade blivit grisrosa och hans fru som var i modell större. Av detta drar jag slutsatsen att jag är inte någon bra detektiv fredag eftermiddag, när tröttheten efter en intensiv arbetsvecka ligger tungt över huvud och kropp. Jag konstaterar också att jag reagerar säkerligen normalt. Rädd till tårar. Därefter förbannad. Nu tycker jag mest synd om gubbens fru. Kan ju ses som en välgärning att jag lyfte hans ilskna fokus mot mig några minuter, så hon fick vila lite. Jag får ju vila för jämnan i Mr T:s sällskap. På återseende med ett leende!

PS. Nr 49 av melodikrysset var lättlöst och skickades in på direkten på förmiddagen. Därefter bakade jag inför teckenspråksträffen som innehöll mycket adventsmys på Olofsgården på eftermiddagen. Fyra nyfikna hörande vågade sig dit för att kolla läget och avnjuta gottigheterna. Sådant uppskattas. Det är vardagsmod! Nu unnar jag mig lyxen att lyfta ett glas rött och vänta in andra advent.

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt
Man drömmer om fred och vänskap
men bråkar och slåss överallt.

(Dikt från psalmboken om verklighetens Willys).

Varför skaffa hund när vi kan ha rumsrena ifånar?

Ännu en blogg med becksvart mörker utanför husknuten. Jag har varit uppe i snart en timme och fyrtiofem minuter för att jobba på lite texter. Vaknade oförklarligt pigg och alert. Jag ska väl inte ta i och säga att jag studsade upp ur sängen, men jo, ett litet skutt tror jag faktiskt att det var. Mr T var för ovanlighetens skull vaken och talbar. Lite förvånad blev jag allt när han studsade efter. Eller var det en studs eller var det kravlande? Det var som sagt mörkt ute och lampan var inte tänd. Att jag är uppe före tuppen för att textskapa litegrann är ingen ovanlighet. Det börjar faktiskt bli en vana eller ska jag kalla det mitt livs största disciplin för tillfället? Däremot att Mr T är uppe vid den här tiden på dygnet gör mig nästan sjuk av oro. Vad är det för fel? Är han sjuk? Jag hade lyckats förtränga att något nytt har kommit in i vårt liv. Nej, vi har inte skaffat hund. Men nästan något lika tidskrävande och definitivt lika underhållande.

För alla hundfantasters skull, så vill jag erkänna att det blir inte så mycket kärlek tillbaka av en iphone. Så ni hundägare behöver inte skriva arga kommentarer om hur lite jag vet om likheten eller olikheten mellan en hund och en iphone. Likheten slutar väl ungefär med färgen. Olikheterna är fler. Jag orkar faktiskt inte rada upp dem alla, utan litar på att alla bloggläsare har koll på skillnaden mellan människans bästa vän och människans bästa vän. Vi skulle kunna säga att tomten kom tidigt i år. Har vi verkligen varit så snälla Mr T och jag att det finns anledning för tomten att premiera oss redan en månad för tidigt? Detta verkar lurt! Det ligger kanske en hund begraven någonstans?

Så här ligger det till. Mr T:s gamla mobil och handdator har börjat bli till åren och vi vet alla hur det blir med ålderstillägget. Vi tänker inte lika snabbt. Vi rör oss inte lika snabbt. Vi tycker att tiden går alldeles för snabbt, även om den går lika rytmiskt som för tjugo år sen. Vi sätter oss på tvären när vi inte tycker att vi hänger med i alla förändringar som krävs. Du anar inte hur lika vi är en mobil och en handdator. Allt det där stämmer in på Mr T:s gamle trotjänare. Nu var det dags för en ny. Jag var inte i lika stort behov eftersom min Sony Ericsson K800i är endast två och ett halvt år gammal. Men herregud tänker någon... eller snarare men herreguuud sååå gammal mobil. Det finns ju faktiskt människor som byter mobiler lika ofta som de byter kalsonger och till dem vill jag bara säga en sak: byt kalsonger oftare.

Problemet är att min mobil har en liten minimini-joystick-liknande mojäng som är ganska betydelsefull i användandet av mobilen. Den börjar bli lite sliten. Den fungerar oftast, men inte alltid. Ibland fungerar den med några hundradelars fördröjning och om jag då i ren desperation har fipplat med den fram och tillbaka, så utför den alla kommandon i efterhand. Fast då har jag redan hunnit trycka i ren desperation på en massa andra knappar, som gör att det tar bara ännu mer tid innan den har utfört dessa kommandon också. Vid det laget har jag sagt några väl valda ord, som inte lämpar sig att skriva här.

Så då återstår frågan, varför en iphone? För min del ska den bli en privat sfär. Ett sätt att någon gång få vara ledig och inte alltid finnas till hands. Jag har nu provat att ha delad faktura på min jobbmobil och slår in en kod när jag använder den privat. Det kommer jag att fortsätta med. Men med ännu en mobil, så finns det ju faktiskt möjlighet att stänga av jobbmobilen när jag är ledig och det kan finnas en poäng med det. Nu visar det sig mer och mer att en iphone är så mycket mer än en mobil. Endast några dagar gammal som iphoneägare, så är jag absolut inte rätt person att skriva och beskriva hur en iphone fungerar. Jag är på upptäckarstadiet och här ska det erkännas... jag gillar det jag har upptäckt hittills.

Jag vill i vanliga fall tillstå att jag är en jordnära person som står med båda fötterna stadigt på jorden. Helst ska de vara förankrade i ett par rejäla gummistövlar eller träskor i den småländska myllan. Men i brist på Småland, så får Gästrikland duga. Visst, jag är en livsnjutare av stora mått, men jag brukar inte låta fåfängan eller det världsliga ta överhanden. Så jag är minst lika förvånad som du att jag så totalt har förälskat mig i denna lilla svarta skönhet. Hon är läcker. Hon är stilren. Hon är klipsk och hon är snabb. Hon har små oväntade hemligheter på lut och hon kan utföra mer än vad jag någonsin har kunnat drömma om. Nej, jag har inte ändrat sexuell läggning. Jag kallar henne för "hon" därför att jag tror att det är precis så där smarta och läckra som Gud har skapat oss kvinnor. Nu påminns vi om detta genom dessa små iphones. Det är därför många män också attraheras av dem. Jag unnar dem denna lycka.

Förutom inköpskostnaden och månadsavgiften som är på samma nivå som ett vanligt mobilabonnemang, så har denna förälskelse kostat mig sju kronor. Jag laddade nämligen hem Din-klubb-på-nätet, så att jag kan ha ständig koll på vad som händer med SSK. Smålänning till trots så kände jag att det var inom ramen för vad jag kan unna mig. Skulle aldrig falla mig in att hämta hem information om HV71 eller Brynäs. Sju kronor skulle då vara hutlöst dyrt. Många utav de här tjänsterna som man kan hämta hem är helt gratis. En sådan tjänst kommer jag att ha mycket användning av på kommande StyrÖLsemöten. Mina styrÖLsekamrater kommer att bli så imponerade. För att inte tala om pubpersonalen. Tjänsten heter "Nya öl på systembolaget". Med länkar till information om precis allt. Till och med recept som passar till.

Varför studsade nu Mr T upp i arla morgonstund kanske någon kommer ihåg att undra? Jo, han har bytt abonnemang och i natt skulle det ske. Hans nummer skulle flyttas över från det gamla SIM-kortet till det nya som sitter i Mr T:s iphone. Trumvirvlar och trumpetfanfarer. Mr T stegade fram på den röda tänkta mattan i sovrummet och slog på sin iphone. Spänningen låg i luften. Trumvirvlarna blir intensivare och trumpeterna tar så höga toner att det gör ont i öronen. Men nej, numret har inte förts över ännu. Eller så här: MEN NEJ, NUMRET HAR INTE FÖRTS ÖVER ÄNNU. Tyvärr vet jag inte hur jag får till ännu större teckensnitt i bloggen. Mr T fick besviket, med tyngda axlar och böjt huvud, gå tillbaka till sängen. Den röda mattan var plötsligt undandragen. Det är inte alltid lätt i förälskelsefasen. Det blir vissa bakslag som vi måste förhålla oss till. Jag har i min stora kärlek till Mr T erbjudit honom att ha min ifåne fram till att hans fungerar. Hoppas inte att han antar erbjudandet. Vore bättre om Telia kundservice kunde ha fungerande avtal och fungerande kundsupport klockan halv sex på trumvirvlarnas morgon. På återseende med ett leende!

PS. Läs den här bloggen med en nypa salt. Du behöver inte säga: väx upp, till mig. Jag har redan sagt det till mig själv. Jag har även nypt mig i örat och tagit mig i kragen. Så allt är som vanligt. Var inte orolig. Allt är som vanligt, jag har bara tagit bort första o:et i orolig och använder numera det som är kvar av ordet.