Jag har kalender-otakt

Eftersom jag hade lördag hela dagen igår, så borde det vara söndag idag. Men så är det alltså inte, för melodikrysset går på radion och då är det lördag. Fast en röd sådan. Helgdag. Alla helgons dag. En dag för eftertanke och ihågkomst. Vi minns de döda och tänder ljus för deras minne. Influenserna når oss också från USA och England och dagen ska samsas med Halloween. Jag tycker nog att barn och ungdomar kan få ha lite spökhelg men för den skull behöver vi inte minska på tanken över de som har lämnat oss. Det kan vara fint med en sådan dag. Då det är tillåtet att stanna upp, sakna, gråta, åka till graven eller minneslunden och tända ljus. Vi måste skapa utrymme för sorg och saknad i vårt samhälle. Det måste också finnas rum för tröst och närhet.

Det är konstigt med livet, men trots att det är en dag där både galna fester och största saknad ska samsas, så pågår även allt det vanliga runtomkring oss. Som till exempel melodikrysset. Jag måste bara få säga att det är en sådan skön känsla att sitta i ett nystädat hus, med tom tvättkorg, fullt kylskåp och vattnade krukväxter och det enda som egentligen pockar på är att lösa melodikrysset och dricka kaffe. Förstår du vilken lättnadskänsla det är? När sedan kryssandet går så lekande lätt, så att jag kan starta upp en blogg, då är det lycka på hög nivå. Det borde gå i vanliga fall också, även om krysset är klurigare. Jag är ju ändå kvinna och är van att jobba simultant. Eller är det bara en dum myt som vi tvingas leva upp till?

Mr T och jag ska åka till Valbo kyrkogård när vi är klara med melodifrågorna. Vi har varsin kär vän som vilar där och det känns gott att få komma dit och tända ett ljus. Stå vid graven en liten stund och tänka tillbaka på alla fina minnen och återigen få ställa alla varför. Vi pratar lite om det som hände och vad det har betytt i våra liv. Samtidigt som vi känner tacksamhet att ha fått möjlighet att dela livet med dem som nu har gått vidare, så är vi tacksamma för det vi fortfarande får uppleva. Även om det kan kännas hårt, så går livet vidare. På något förunderligt sätt gör det faktiskt det. Jag har gett upp greppet om att det ska bli precis som förut, för det är ju en omöjlighet. Jag saknar min vän. Jag saknar våra möten och jag saknar hennes liv som jag fick dela. Jag är kvar och har en uppgift att hålla och vårda ömt. Jag får försöka vara en lika bra vän som hon var och kanske få betyda något för någon annan. Jag får också minnas. Det är hon värd. Gud vet hur mycket saknad jag känner.

Samtidigt så ska vi laga god mat idag och njuta av livet som ändå är hos oss. Det blir pannbiff à la Lundbergs med kokt potatis och gräddsås. Rivna morötter och lingonsylt till. Det skulle inte förvåna mig om vi tar ett glas rött Mr T och jag. Röd dag, rödvin. Det står även en Halloween-tårta i kylskåpet. Orange marsipantårta med ett spöke på. Ett gulligt spöke. Nästan som en Laban-tårta. Rätt oskyldigt med andra ord. Tonåringen var förresten på Halloweenparty med klassen igår. Hon var utklädd till en död engelsk skolflicka. I mammas vita blus, i mammas svarta väst och med en rutig nyinköpt kjol som även går att använda på julafton om hon så vill. Själva döden sminkades fram och håret i två tofsar. Det var aldrig aktuellt att klippa sönder något lakan alltså. Jag hade gärna följt med, men inser att det stavas OMÖJLIGHET. Föräldrar göre sig icke besvär med sådant numera.

Fast jag tror att Mr T och jag har kommit över den perioden i vårt liv då vi var som mest pinsamma. Våra ungdomar har egentligen inte uttryckt det i klartext, nåja, någon enstaka gång kanske, men det går att läsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vi håller sakta men säkert på att forma vårt hem till ett hem där fyra vuxna ska dela samma tak och golv och hålla sig inom de byggda väggarna. Jag tycker att det går ganska bra. Allting är ju så beroende av dagsform hos var och en. Det finns dagar då tålamodet inte är så stort, men tröttheten desto större. Bara för att vi tillhör samma familj, så är inte allting rosenrött. Det rosenröda har inget samband med blodet som flyter i ådrorna.

Det är inte bara rött blod som flyter runt i ådrorna idag. Det är en liten förkylning som transporterar sig runt i kroppen också. Ingen hade löst biljett för att få cirkulera runt i mina blodbanor, men det är något som snyltåker. Jag känner det tydligt i kroppen. Ont i leder och muskler. Huvudet spränger förkylningstungt i pannan och halsen är som ett rivjärn. Det känns som om jag ständigt skulle behöva ha en liten slatt whiskey för att bränna bort det värsta, men det går ju inte som du säkert förstå. Vill inte både vara förkyld och dyngrak samtidigt. Det räcker med den seghet och yrsel som jag känner redan. Jag känner att jag kommer inte att bli bättre under dagen, utan snarare sämre, så därför har jag avbokat en tjejmiddag ikväll. Det kändes svårt för det hade jag sett fram emot. Men alternativet är inte så dumt heller. En lördagkväll i TV-soffan med Mr T. Synd bara att hetheten består av feber och inte närkontakt med Mr T. Ska försöka låta bli att smitta honom med virus eller baskelusker. Det vore ju onödigt svinigt. På återseende med ett leende!

PS. Vill bara förtydliga att jag tror inte att det är svininfluensan som jag har drabbats av. Det borde kännas mycket värre med tanke på alla rapporter om hur dåliga många blir av den. Det känns inte roligt att höra hur dåliga många blir av vaccineringen också. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Nu gäller det att välja mellan svininfluensa och vaccinering. Valet för min del blir ganska lätt. Här i Hille ska vi vaccinera oss vecka 50. Då har vi kanske redan drabbats av den riktiga influensan. Om inte, vem vill medvetet lägga sig sjuk i Luciaveckan och kanske missa alla saffransbullar och pepparkakor?

Tabubelagt blir nu sagt

Ledighetskommittén tänker blogga. Det är närmare sanningen att jag har smitit från städning, tvättning, handling, skakning av sängkläder, matlagning och rättning av 29 prov och lika många inlämnade skolarbeten. Så kan jag också använda en ledig dag. En höstlovsdag. Så avslöjande att starta en blogg, så att hela världen, om den vill, kan se att jag uppvisar ett opräktigt leverne och lämnar alla ansvarsfulla uppgifter därhän. Åtminstone för en liten stund. Jag räknar kallt med att de finns kvar när jag återvänder från bloggarenan. Mr T är fullt upptagen med att renovera yngsta tonåringens rum. Eller så kan jag ju inte skriva längre. Vi har bara en tonåring i huset och det är hennes rum vi renoverar. Kan egentligen inte säga vi heller. Det är Mr T som har gjort ett grundligt hästjobb. Det blir verkligen superfint. Han skulle kunna ha ett eget fixarprogram på TV. Tonåringen skulle kunna agera Simon & Thomas och Mr T skulle kunna vara hantverkaren som sätter alla planerna i verket.

Så det måste bli lite markservice från min sida idag. Även om det hade varit skönt att få ägna hela dagen åt att gå långa skogspromenader, åka in till stan och sätta sig på ett fik eller varför inte till gymmet och träna? Någon skulle kanske kunna säga att det gäller att prioritera, men samtidigt är det inte så kul i längden. Städningsbehovet finns ju kvar när jag kommer hem igen. Tvätthögen sjunker inte av sig själv. Provet kan inte lämnas tillbaka orättade. Vi behöver äta. Nu kan det verka som att jag klagar och det vill jag absolut inte att du ska tro att jag gör. Nej, jag ska så där tråkigt tillkännage att jag tycker det är enormt skönt och befriande att få ta ett tag här hemma. Prioriteringen som jag gör får bli bloggandet då. En liten synlig bekännelse för resten av bloggvärlden. Jag smiter undan en stund.

Det är kanske på sin plats att skriva om det otillåtna idag. För att göra skäl för bloggrubriken. Den lockar kanske smaskighetslystna läsare till sig. Undrar du vad som ska avslöjas? Du kommer att bli grymt besviken. Detta är en städad blogg. Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Jag tänker inte vältra mig i smaskigheter. Om du är sugen på det kan du köpa Se & Hör eller andra liknande tidningar. Jag skulle ändå visa lite frimodighet och skriva om tabubelagda saker.

Jag tror nämligen att det är en fara med att vi inom kyrkan inte tar upp dessa i ljuset. Självklart har vi ett fantastiskt budskap att komma med och det räcker långt med att prata om det. Jag ställer mig inte i vägen om du vill ge dig ut och sprida det glada budskapet om Jesus. Tvärtom, jag applåderar dig. Jag vill bara varna dig för att det kommer att nå människor som är trötta, sorgsna, ledsna, arbetslösa, otrogna, bedragna, svikna, sjuka, deprimerade och så vidare. Jo, det är sant. Budskapet gäller dem också. Precis som det gäller alla som är lyckliga och glädjefyllda. Det är bara det att det kan behövas mer än snack om det härliga livet som Jesus vill erbjuda till alla människor. Det kan behövas en utsträckt famn, en handling.

Om budskapet inte heller blir verklighetsförankrat, så kan det vara svårt att ta till sig. Om vi inom kyrkan inte kan ta upp homosexualitet till exempel och prata om det, sätta in det i ett sammanhang och se människorna istället för sexualiteten, då kan vi ge signaler att Gudsordet är till för alla, utom bögar och lebbar. Vi undervisar om äktenskapsbryterskan och berättar om hur Jesus ritade med sitt finger i sanden och tillrättavisade de som ville stena henne med orden: Den som är utan synd kan kasta första stenen. Vi tänker i samma sekund, nej, inte skulle jag kunna kasta någon sten, för att i nästa stund helt skita i våra egna tillkortakommanden och ta upp första bästa kastbara sten. Det är ju så att Gudsordet är till för alla, men inte för dem som bryter äktenskapslöften och faller för åtrå och förälskelse hos en annan människa.

Eller hur gör vi med dem som kommer i ekonomiska trångmål? Kanske drabbas grannen av en företagskonkurs eller faller för frestelsen att fiffla med fakturor och hemska tanke om grannen också döms av tingsrätten. Då kan vi med säkerhet konstatera att han också döms av grannskapet. Vem av oss skulle gå in med en hundring eller ett presentkort på en trevlig skjortaffär? Eller en liten blomma? Nej, sådant har vi antagligen inte en tanke på eftersom vi är fullt upptagna med att oja oss och krumbukta oss inför detta faktum att grannen inte har rent mjöl i påsen.

Vart vill jag komma med dagens blogg och alla tabun? Jag vill nog inte komma någonstans. Min önskan är att här på plats och nu, inte imorgon, försöka se livet med Guds ögon. Det är inte lätt, eftersom han har så otroligt mycket kärlek i sin blick. Vi människor har ju vilat våra ögon rätt länge på lagar och pekpinnar. Gör si, gör så. Vi har inte bara bundit in våra handlingar, utan även tankar och ord. Det har lett till att vi så gärna hamnar mer i fördömande än förlåtande. Att vi kommer mer med lag än nåd. Vi skapar ett klimat som är hårt och kallt istället för varmt och kärleksfullt. När någon som bäst behöver en famn så möts personen av tystnad och sidbyte-av-trottoar-i-all-hast.

Jag vill försöka ta till mig orden i Lukasevangeliet där Jesus använder en synderska som exempel på hur vi ska vara mot varandra. Hjälp, förstår du vad detta innebär för alla oss som handlar som om vi vore utan synd? Inför Jesus kommer vi att få en tillrättavisning som heter duga. Jag tänker på berättelsen från Lukas sjunde kapitlet där Jesus äter middag hos en farisé (en person som tillhörde ett judiskt parti som stod för traditionalism och nitiskt efterföljande av lagiskhet). Här kommer storyn som den berättas i Bibeln:

Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen. Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: "Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska."

Då tog Jesus till orda och sade till honom: "Simon, jag har något att säga dig." Han svarade: "Mästare, säg det." "En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?" Simon svarade och sade: "Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest." Då sade han till honom: "Rätt dömde du."

Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: "Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter. Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse. För den skull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet." Sedan sade han till henne: "Dina synder äro dig förlåtna."Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: "Vem är denne, som till och med förlåter synder?" Men han sade till kvinnan: "Din tro har frälst dig. Gå i frid."

Kan det bli tydligare? Jag ber om ursäkt för ett gammaldags språk, men jag tror ändå att vi kan dra slutsatser och få ett vardagligt tilltal från berättelsen. Ta den in i livet nu. Oktober 2009. Jesus säger till oss: Den som har visat mycket kärlek får förlåtelse. När vi står där inför Jesus kan omvärlden gärna få tänka: Vem är denne man som till och med förlåter synder? Jag tror att när vi har löst den gåtan då kan vi också stå Jesuslika. Tills dess får vi gå i nåden. På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller Glenn Hysén femtio år och jag måste erkänna att jag hade inte haft något emot att bli bjuden på den festen. Jag skulle helt oskyldigt ha suttit och vilat ögonen en stund. Liksom jag gärna skulle göra på Tomas Ledins och Richard Geres födelsedagsfester. Vad det gäller Glenn Hysén så finns väl risken att ögonvilandet skulle få ske på någon fotbollsarena och det är helt okej för mig. Du som inte vill erkänna att du vilar ögonen då och då, ja, jag kan inte göra så mycket åt det. Hinner i alla fall inte blogga om det just nu. Bloggning ska nu ersättas med städning. Jag tycker nämligen om att vila ögonen på renstädade golv också. Sådan är jag.

Den här dagen har varit ett lyft på många sätt

Eftersom det är höstlov på skolan, så hade jag tänkt att jag skulle ha kommit hem i ganska skaplig tid idag. Men av en eller flera anledningar så blev det inte så tidigt som jag hade tänkt. Det kom annat emellan. Väl hemkommen fick jag en delikat uppgift. Nämligen att bistå Mr T med monterandet av två rejäla garderobsdörrar. Skjutbara. Mr T har gått in i slutfasen av tonåringens rumsrenovering. Idag var det dags för skjutdörrsupphängning. Det handlar om rejäla dörrar, små hjul som ska löpa i en skena upptill och dörrarnas nederkant ska infogas i en skena nertill. Hela familjen var involverad och ändå kändes det som om vi var i avsaknad av en eller två personer. Eller så saknade vi kanske bara en person i Magnus Samuelssons klass. Du vet, Sveriges starkaste man. Han som dessutom gick och vann den senaste upplagan av Let's Dance.

Rent kroppsligt är han inte någon idealman för mig. Sedan känner jag inte honom personligen, utan har bara en mediarelation till honom och så långt får han mycket väl godkänt betyg. Han verkar vara en trevlig kille helt enkelt. I garderobsmonterandet så saknade jag hans styrka. För det har jag ju sett att han har. Det var nästan det enda jag tänkte på när jag stod där och försökte lyfta den ena garderobsdörren. Eller jag tänkte faktiskt också på min egen brist på styrka. Jag hann under loppet av några sekunder också tänka tröstande tankar att den typen av styrka behöver jag inte eftersträva. Det är inte varje dag som jag med mina händer måste hålla i varsin sida på en stor plan skiva och lyfta den rakt upp. Helst gärna balansera den också så att den går att få in i alla tänkbara styrningsattiraljer och helst också samtidigt som den andra dörren. Den höll sonen. Han har i alla fall förutsättningar för att visa upp lite styrka. Han är vältränad, kille och ung. Tre plus, där jag kanske har tre minus i sammanhanget. Svag, tjej och medelålders.

Det är sådana gånger som jag tar fram mina allra bästa vapen. Lugnet och envisheten. En oslagbar kombination. Jag fokuserar tanken på att bita ihop och låter den samsas med undran var Magnus Samuelsson håller hus och vad som kan vara viktigare för honom i denna minut än att hålla garderobsdörren på plats? Hela monterandet sket sig ett par gånger. Det är ju alltid så. Sådana krångliga saker ska skita sig. Annars är det inte på riktigt. Då är det bara ett idylliskt litet renoveringsprogram i TV, där allt är förberett i minsta detalj och när vi återkommer efter TV-reklamen så är allt klart och den lyckliga familjen säger: Åh, men Gud, så fint det blev. Är det sant? Är detta verkligen vårt rum?

I verkligheten är det annorlunda. Då skakar armar och händerna glider. Då signalerar nacken ganska omedelbart att "Vad du än håller på med, så sluta genast"! I verkligheten lossnar sådant som inte ska lossna och då fastnar sådant som inte ska fastna. Det märkliga med verkligheten är ändå att helt plötsligt så bara fungerar det. Det blir först ett snopet hål. Några sekunders paus. Det måste få sjunka in i medvetandet att dörrarna faktiskt sitter på sin plats och inte bara det. De går att skjuta också. Tonårsdottern har gjort en delikat design av sitt rum. Mr T har genomfört det. Resultatet blir ett ytterst läckert tonårsrum. Dottern är lycklig. Mr T är slut. Han behöver åka på ett konvalecenthem för arbetande fäder med renoveringsuppdrag på fritiden. Han har förtjänat renoveringschampagnen.

Jag kom iväg till linedanceträningen med darriga spaghettiarmar. Nu är det ju så att det inte är avgörande hur stark man är i armarna för att kunna hänga med på ett linedancepass. Jag vet inte vilken nivå man har kommit till när linedance kommer att utföras på armgång? Måtte jag aldrig uppnå den nivån. Kvällens linedancepass blev ett av de bättre. Ledaren är sååå duktig. Jag gav henne en stor uppmuntrande peptalk efteråt. Hon är inte bara duktig på att dansa själv. Hon är duktig på att lära ut och hon är duktig på att bjuda på sig själv. Helt komplett. Hon får andra att må bra och det är en gåva att kunna göra det. Jag tackar Gud för Helen och jag tackar Gud för att han gav mig möjlighet att dansa linedance. Jag glömde tunga skjutdörrsgarderober och jag glömde omvärlden. Inte en tanke på Magnus Samuelsson, även om jag kan tänka mig att han skulle säkert sopa rent golv på linedance också. Var håller du egentligen hus Magnus Samuelsson när det bjuds upp till dans och styrkeprov i garderobbranschen? På återseende med ett leende!

PS. Måste få skriva med VERSALER NU! Det är nämligen så att SSK DÄNGDE TILL HV71 MED HELA 5-3. Gud vet att jag och mina armar behövde lite upplyftande glädjenyheter. Imorgon är jag höstlovsledig och mitt schema ser ut som följer: tvätta, städa, handla, rätta prov och hemarbeten. Jag vet att det kan verka som ordet ledig har fått en annan dimension.

Avväpnad från morgon till kväll in i evighet

Jag har landat i fåtöljen med fötterna på fotpallen, efter en ganska lång och innehållsrik dag. Än så länge håller jag i mina nya rutiner, som innebär att gå upp på morgonen för lite skrivande. Idag räckte inte tiden till någon blogg, utan det fick bli lite textfixande istället. Det kanske var bra för då kan jag med gott samvete starta en kvällsblogg istället. Är kanske i tröttaste laget för att reda ut tankarna och få ner något bloggvettigt, men känner mig samtidigt full av liv och påfylld av ny kraft och glädje. Jag har varit på konsert tillsammans med Mr T. Det hör till vanligheterna att jag går på konsert och lyssnar till Mr T och hans arbetskamrater i symfoniorkestern. Men ikväll fick jag alltså sällskap av honom och trombonerna fick stanna hemma. Så det kändes lite extra festligt. Musik i Mr T:s sällskap. En vanlig vardagskväll, mitt i veckan. Jag har det bra jag.

Trots att trombonerna fick stanna hemma, så var det långt ifrån en trombonefri zon i Staffans kyrka. Vi har nämligen varit och lyssnat på en tromboneensemble från Musikhögskolan i Hannover. Deras lärare och dirigent är bördig från Gävle, Jonas Bylund. Så det var elva elever, alla med trombone och så en till i det inledande stycket, då även Jonas spelade. Jag hade inte tänkt att det skulle bli en trombonekonsertrecension ikväll. Hade egentligen inte bestämt mig för att gå, förrän precis innan det var dags att ge sig iväg in till stan. Ville känna av dagsformen lite. Som sagt, tidig morgon och varierande dagsinnehåll. Jag är glad att jag gick. Ångrar mig inte alls.

Det var mycket folk i kyrkan. Det märktes redan utanför. Det var trångt om parkeringsplatser. Jag har upplevt Staffans kyrka som lite mörk och kulen, men den känslan hade jag inte alls ikväll. Den kändes ljus och varm. Det var kanske för att jag hade plockat av mig teckenspråkstolksglasögonen och nu såg kyrkan med mina fritidsglasögon. Så kan det vara. Den är inte den bästa kyrkan att tolka i. Av många anledningar. Det behöver vi inte gå in på nu. Jag var ju faktiskt där privat och inte som representant för kyrkans teckenspråkliga verksamhet i Uppsala stift.

Konserten inleddes med att några av trombonisterna spelade från läktaren. Resten av gruppen placerade ut sig längst väggarna i kyrkorummet och det blev en spännande effekt. Allt som sticker ut och som inte är förväntat är på något sätt spännande redan från början. Intressant att få höra ett stycke av en kvinnlig kompositör som levde mellan 1098 och 1179. Hildegaard von Bingen. Orden häftigt och coolt räcker inte riktigt till. Jag svävade tillbaka i mina historiastudier och såg den ena läroboken efter den andra segla förbi. Tidsspannet då Hildegaard levde är intressant, inte minst ur kvinnohistorisk synpunkt.

Det blev en mycket blandad musikupplevelse. Allt från G.F Händels Fyrverkerimusik till 5 Danser av Susato, som levde på 15oo-talet. För min del blev det bestående minnet av kvällen den enda sången. En av killarna sjöng "Falling in love with you" och det gick nästan att höra suckarna i kyrkan vid sluttonen. Det numret hade passat i vilken kärleksfilm som helst. Jag var såld och skulle ha gett hur mycket som helst för att få höra det igen. Den killen kunde både spela trombone och sjunga. Vi kan kalla den smörsång, men det fungerade i alla fall på mig och jag föll. Tittade ömt på Mr T och hans blick mötte min. Texten stod i ögonen.

Tidigare idag var jag på veckomässan. En fin sådan. Temat var relationer och resonemanget som prästen, tillika min chef, höll var baserat på historien om Lasarus. Han hade varit sjuk en tid och så dog han. När Jesus kom på besök till deras by, så hade Lasarus varit död i fyra dagar och luktade redan som det står i Bibeln. Jag utvecklar i bloggen mina egna tankar om berättelsen om Lasarus. Vi kan översätta det i dagens kyrkliga vokabulär och säga att Jesus gjorde ett sorgehusbesök. Vad möter han? Självklart människor i sorg. Speciellt Lasarus två systrar, Marta och Maria. Deras bror har dött. Det är nog inte möjligt att räkna deras tårar. Jesus kunde ha gjort som så många av oss gör idag. Skicka en bukett blommor med blomsterbud, så att vi inte behöver konfronteras med sorgens ansikte. Jesus gjorde inte det. Han gick till byn Betania och många människor var samlade där.

Så gör Jesus något som måste ha fått människorna att häpna. Idag närmar vi oss det årliga firandet av Halloween och den ena skräckfilmen efter den andra avlöser TVtablån. Händelsen när Jesus ropar på Lasarus utanför graven måste ha varit dåtidens värsta skräckdrama. Utan utklädningskostymer, godisspindlar och spöklyktor. Ut ur graven kommer nämligen Lasarus. Är det verkligen han? Svårt att svara på. Bindlarna täcker hans ansikte och hela hans kropp är inlindad av begravningssvepningen. Kan du tänka dig synen? Ser du några ansiktsuttryck. Det kan ju egentligen bara vara Jesus själv som behöll lugnet. Han som visste var kraften kom ifrån och som visste i vilken makt han kunde gå.

Det är inte bara Halloween som vi kommer att fira i helgen. Det är också Alla helgons dag. Då vi minns de som har stått oss nära och som inte finns med oss längre. Vi tänder ljus på gravarna eller i något minneslund. Vi går kanske till kyrkan för en stund av eftertanke och ljuständning. Ett ämne i våra tankar är säkert döden. Den som kom emellan. Oss och livet. Ibland när jag går in i en kyrka och befinner mig i vapenhuset, så kan jag känna att det kan få vara som en symbol för döden.

Nu går jag kanske för fort fram. Vet alla vad ett vapenhus är? Det kan liknas vid en stor hall innan vi kommer in i själva kyrkorummet. Namnet kommer sig av att det var den plats där alla fick lägga av sig sina vapen. Pistol, gevär, dolk, svärd. Dessa fick inte tas med in i kyrkan. Så ser jag på mig själv och dödsögonblicket också. Som att komma in i ett vapenhus där jag får lägga av mig alla mina vapen. Allt mitt försvar.

Du behöver inte kasta dig på telefonen och akutringa till Polisens tipsarnummer. Jag pratar inte om skjutvapen, utan på alla andra försvarsmekanismer som jag har samlat på mig under hela min levnad. Då förstår du säkert att det kan bli en ordentlig hög som måste läggas av i det himmelska vapenhuset. Helt plötsligt slår det mig hur stort det himmelska vapenhuset måste vara. Jag har bara varit fokuserad på porten och själva himmelsvåningen, men nu fick jag ett annat perspektiv. Det kommer ju säkert fler än jag dit som måste lägga av sig hela livsrustningen. Sådant skräp som inte vår Herre kommer att vilja att vi drar in i himlen. Sådant som inte har något bestående värde inför Guds tron.

Så i berättelsen om Lasarus, så kan jag tänka mig att han var avväpnad när han mötte Jesus vid det här tillfället. Endast iförd enkel liksvepning och säkert med lite lukt kvar av liktillståndet. Inte så vi kanske önskar känna oss, när vi första gången på mycket länge möter någon som vi tycker om eller har längtat efter att fått träffa. Ändå är det just här som Jesus möter Lasarus och ger honom livet tillbaka. Inte ett ord om att gå och ta en dusch och red ut ditt toviga hår. Få på dig en vettig klädsel och spring inte omkring i de där trasorna. Vi kan utläsa mycket av den här texten. Jesus har inte våra utseendefixerade glasögon på sig. Han ser rakt in i oss och då är det kanske på tiden att redan nu avväpna oss så fort det går. Med tanke på att jag är lite orolig för hur trångt det kommer att vara i himmelens vapenhus annars. Snubbla inte på avund, svartsjuka, snålhet, elakhet och annat elände. På återseende med ett leende!

PS. Idag på morgonen var jag hos doktorn. En trevlig herre som faktiskt var intresserad av att hjälpa sin patient. Det fanns något Jesuslikt över honom. Han hade ett sådant bemötande som fick mig att tro att han hade lämnat av sig mycket i sjukhusets vapenhus också. Det blev inte alls ett sådant möte som jag faktiskt hade oroat mig för. Helt otroligt, men jag gick glad därifrån.

Styrelsen som avgick medan allt pågick och som genom ett trick blev StyrÖLsen, hick, hick...

Jag vet inte hur ni fungerar, men när det gäller att föra protokoll, då vill jag göra det så fort som möjligt efter mötets avslutande. Jag är just hemkommen från styrelsemötet och sätter mig därför genast på plats och tar fram mina enkla anteckningar. Det är ju något som följer med uppdraget också att göra det noggrannt. Ni kanske tillhör den gruppen av människor som drar er för att åtaga er uppgiften att skriva protokoll? Ni kanske tillhör dem som tittar stint ner i bordet och inte vågar lyfta blicken förrän någon annan har åtagit sig uppgiften? Det är inte annorlunda med mig. Jag tycker det är en urtrist syssla. Det har jag alltid tyckt. Tills nu. Mitt liv har blivit förändrat. Det är egentligen inte protokollförandet i sig som är det tråkiga och att det innebär en massa jobb efteråt, utan det är helt och hållet avhängigt vilken styrelse det rör sig om.

Jag har fått förmånen att hamna i en styrelse som har sådana härligt inspirerande möten att jag längtar dit. Låt mig skriva protokoll, ropar hela mitt inre och ikväll var det alltså dags. Om det var något jag skulle vilja tillföra dagordningen, så var det att det borde vara tätare möten. Nu slumpade det sig så bra att det stod redan som en punkt på dagordningen. En dagordning som arbetas fram efter hand. Det finns någon slags ordning och oväntad seriositet i denna styrelse.

Sammankallande person hade gjort ett gott jobb tycker jag och styrelsen stod samlad, nästan trampandes i entrén på jobbet efter avslutad arbetsdag. Det låg så mycket inbakad längtan och förväntan i luften, så det kändes nästan befriande att komma ut i den mörka oktoberkvällen, fjärde måndagen i månaden. Förra mötet blev något försenat med anledning av ett skjortbyte, som för övrigt bloggaren och tillika protokollföraren är mycket nöjd med, och nu visade det sig att självaste ordföranden hade anledning att dra ut på mötesstarten. Hämta ut pengar, samtala med kollega från annan församling samt lämna in ett oräkneligt antal ljudböcker på biblioteket. Detta föranledde sammankallande att lägga in en protest mot detta försinkandet av mötet och det bifölls. Hon har dock en gång till godo att själv försinka oss på något sätt och det klubbades rakt av, utan några som helst protester.

Hem, ljuva hem utropade ordföranden i själva entrén i styrelselokalen, Bishops Arms, på Södra Kungsgatan sju i Gävle. Faktiskt så hade jag samma känsla. Äntligen. Jag tog dock inte av mig skorna och satte på mig mysbyxor. Däremot slog vi oss ner i de härliga skinnfåtöljerna. Vårt alldeles speciella styrelsehörn. Snabbt in med förtäringen. Raggmunk och fläsk. En Helsinge rököl var. Ölet kom först och vi höjde våra glas till en skål. Det vi inte visste då, men som vi vet nu, är att detta blev en helt underbart galen styrelsekväll.

Ja, om jag ska protokollföra direkt efter styrelsemötet, så skulle jag kunna vänta ett bra tag till. För detta möte kommer att sitta i väldigt levande länge till. Jag kommer bara att behöva se de övriga deltagarna på jobbet och komma på mig själv med att spontant börja fnissa. Nu är det inte nödvändigt att använda svordomar i protokollet. Men erkänn att det är en jädra skön känsla att vara så glad, nöjd, fnissig och skrattig åt en upplevelse, så att det sitter i kroppen flera dagar. Vad som än möter under dessa dagar, så går det ändå att frammana känslan av styrelsemötet.

Första punkten på dagordningen handlade om gruppens namn. Den hette, när vi gjorde entré i den, "Alla vi som gillar att sitta i solen och ta en kall öl". Men nu kändes det som ett helt malplacerat namn. Denna grupp finns på FB, alltså Facebook. Gruppnamnet passade hela styrelsen. Vi tyckte alla om att sitta i solen och ta en kall öl. Det kändes rätt då, mitt i sommaren. Men nu i slutet av oktober när vi knappast har sett en sol på en vecka så känns det lite begränsat. För vi gillar ju fortfarande en kall öl. Vi står fortfarande kvar som medlemmar i FB-gruppen, men vi känner att det blir ohanterligt att ha en styrelse på tre personer som ska ansvara för 23483 medlemmar. Tänk om alla de skulle vilja göra ett studiebesök på styrelsemötet på en och samma gång? Det skulle bli solförmörkelse och tomma ölfat på nolltid. Det skulle bli kravallstämning. Det vill vi inte veta av.

Vi har därför bildat en intern liten grupp som har fått namnet StyrÖLsen. Vi skålade för namnbytet med vårt Helsingeöl. Vi kände oss mycket nöjda och gick snabbt över till punkt två. Vi kan kalla det en slags mission. Vi vill försöka få Systembolaget i Gävle att ta hem Helsinge Rököl till sina hyllor. Att det inte redan är gjort är oförståeligt, men nu finns det i alla fall en styrÖLse som känner ansvar för invånarna i Gävle stad. Ansvaret att kontakta Systembolagets inköpare gavs till sammankallande tillika ordningsmannen i styrelsen. Punkt tre gällde frekvensen på träffarna för styrelsen. Vi var rörande eniga om att sex veckor som det nu blev från förra styrelsemötet kändes i längsta laget. Vi hade överlevt, det var ju tydligt, men det hade känts långt. Efter en gemensam titt i våra kalendrar, så såg vi att det är dock inte realistiskt alla gånger. Vi lovade varandra att göra ett försök att ha en frekvens med ett mellanrum på fem till sju veckor. Punkterna fyra, fem och sex rörde i ordning studiebesök, årsmöte och styrÖLseresa. Jag får säkert anledning att återkomma till det i kommande protokoll.

Styrelsen diskuterade också sponsring innan allt mynnade ut i övriga frågor som jag inte tycker är nödvändiga att protokollföra. Ytterligare två öl var beställdes in. En gemensam runda av det mörka ölet October Black. Som du förstår var ölet svart som en oktobernatt. Det kom från Sigtuna och det kändes helt rätt att lyfta ännu ett öl som är tillverkat inom Uppsala stifts gränser. Kvällen tillät en tredje runda och då blev det så att två tredjedelar av styrelsen höll kvar vid det mörka och beställde ett öl med namnet Närke. Jag vet inte om vi vid det här laget var mer fokuserade på att dricka öl än att ta reda på ölfakta. Men jag tippar på att det ölet kom från Närke. Borde faktiskt vara så.

Vad blev det då av den tredjedel av styrelsen som inte beställde mörkt öl? Gick hon hem? Nej då. En sådan här kväll går ingen hem. En sådan här kväll ropar bara stanna, stanna. Så hon beställde in ett ljust tjeckiskt öl som jag i protokollförandets stund inte kan stava till. Minns bara att det var Granat på slutet. Det var också gott, för givetvis smuttades det lite på kanten av varandras glas. Sista omgången öl var inga matöl konstaterade vi som värsta experter. Det var ett sådant där sitt-kvar-och-unna-dig-att-fnissa-öl. Då och då blev det några gapskratt för hur ska det kunna hålla sig på fnissnivå när en styrelsemedlem visar innehållet i den stora handväskan? Eller när en annan lyfter pekfingret på ett sätt som hon aldrig har gjort förut och i samma veva försöker säga Söderhamn. Svårstavat, men det lät som Schöööeham. Den tredje styrelsemedlemmen hade full koll på att människor känner varandra, men hade svårare att ta första smutten utan att fniss-sätta i halsen.

Det blev en underbar kväll som egentligen aldrig kan ta slut. Den kommer att finnas där länge och jag är helt övertygad om att det blir svårt att se varandra i ansiktet utan att tänka på den fnissiga hemresan på bussen. Vill du ha protokollförarens tre nyckelord för det sinnestillstånd som rådde när jag satte nyckeln i dörren? Genomglad, fnissig och lycklig. Kissnödig också, men det är tillåtet efter tre härliga ölsorter. Tre rätt av tre möjliga måste föras till kvällens protokoll. På återseende med ett decemberleende kära styrelsemedlemmar!

PS. Det verkar ju oseriöst att inte ha koll på alla ölsorter när jag nu sitter i en styrelse med det nyinvigda namnet StyrÖLsen. Så jag kompletterar bloggen med information om Närkeölet. Det kommer från Närke Kulturbryggeri som är ett litet microbryggeri beläget i Grenadjärstaden i Örebro. Bryggeriet startade i mars 2003 och sedan 2004 brygger de flera olika sorters smakrika öl, allt från ljus ale till svart porter. En av dessa har vi alltså lyft och tömt ikväll. Det gav mersmak.

Inte speciellt upplysande morgonmörkerblogg

Jag vet inte hur länge det kommer att hålla i sig att jag är uppe före tuppen och skriver. Tanken är att jag ska producera texter, som så småningom kan klassas som psalmer, men i brist på den produktionen, så kan jag utnyttja tiden till att blogga. Jag trivs att komma upp tidigt på morgonen när det fortfarande är tyst i huset. Problemet är väl egentligen bara att jag är kvällsmänniska och gillar att sitta uppe och kvällsmysa också. Du som är bra på matte, kommer snart på att det blir inte många timmars sömn. Som sagt, vi får se hur länge det håller i sig. Jag kan ligga till och njuta av att kudden känns som bäst, när det är dags att kliva upp också.

Nu är det måndag och första dagen på höstlovet. Jag vill önska alla skolelever ett härligt och avkopplande lov. Vi som har upplevt en vecka och vet hur lång den är, förstår ju att vi pratar inte om någon evig ledighet, utan bara sju dagars uppehåll från den vardagliga skollunken. Detta gäller enbart för eleverna. Lärarkåren har obligatorisk närvaro måndag-onsdag och om de mot förmodan vill ha ledigt, så gäller det att knäkrypa litegrann. Det är ingen självklarhet att få ledigt nämligen. Det kan ju finnas någon föreläsning som är av klass eller ett programarbetslagsmöte som inte får missas. Att det finns familjer som vill ha några dagar tillsammans eller några gamla föräldrar att besöka är inte av samma viktklass. Trist att lärare och musiker ska behöva vara så bundna av bestämda ledighetstider. Det kan ju faktiskt finnas andra tillfällen, då det finns behov av ledighet.

Hur som helst så hoppas jag att alla elever tar en välbehövlig paus i allt som händer i schemat och bara slappar. De lärare som har sett till att det ligger redovisningar, prov och inlämningar av arbeten efter lovet borde få böta till skolans allmänna trevnadskassa. Om det nu finns någon sådan. Annars kan de få böta till skolmaterialskassan. Där är det alltid pengabrist. För min egen del så ska jag bara försöka att jobba som vanligt på lovet, men göra allt vad som står i min makt till att hitta höstluckor. Om jag plockar bort allt som är nödvändigt att göra och låter bli att placera in onödiga saker däremellan, så ska det nog gå. Jag ska försöka hinna med att promenera med stavar den här veckan. Vet inte om jag vågar ge mig ut på joggingturer. Det är så mycket löv som ligger på marken nu. Blöta och därmed hala. Rask promenad med stavar får duga.

Med tanke på att jag är uppe så tidigt, så skulle det finnas en sådan höstlucka, som jag skulle kunna använda till stavgång. Det lockar inte. Om det överhuvudtaget går att se något alls i detta kompakta mörker, så är det att det är otroligt dimmigt. Det ligger som ett grått lock över hela Hille denna morgon. Jag är inte någon väderexpert, men jag har en känsla av att det kommer att hålla i sig hela dagen. När morgonen har bestämt sig för att bli så här grå och tung, så är det svårt för resten av dagen att göra något åt det. Det verkar precis som om vädret har läst almanackan och sett att vi nu har gått in i vintertid.

Jag hoppas att du som läser detta är klar över detta faktum att utemöblerna ska tillbaka på sin förvaringsplats och visaren på klockan ska dras tillbaka en timme. Låt dig inte luras av att du fick en extra timme igår, du kommer bittert att ångra dig om några veckor. Nu blir det mörkt tidigt, tidigt på kvällen. Du kommer inte komma hem från jobbet eller skolan i dagsljus. Nu är det oktober, november, december, januari, februari och nästan hela mars innan vi får sommartiden tillbaka i almanackan. Kanske vill inte april acceptera det heller och maj tvekar, så vi kommer kanske inte att få njuta av shorts och värme förrän i juni. Som tidigast.

Jag kan nästan höra någon där ute ropa GÅ OCH LÄGG DIG IGEN, om du ska sitta och vara en sådan dystergök. Förlåt. Det är måndag morgon. Mörkt, dimmigt och gråtungt. Det har smygit sig ända in i mig och jag tvingas möta alla dessa kalla fakta att bikinin kommer att ligga oanvänd i åtminstone sju månader. Om nu inte någon vänlig själ får för sig att bjuda med mig till Bali. Mitt svar är i så fall: JA! Men nu ska jag ta allt i rätt ordning och innan det kan bli något Bali, så måste jag nu göra mig iordning för att möta Sandviken. En annan del av världen. Inte direkt lika lockande som Bali, men a woman gotta do what a woman gotta do. Idag blir det alltså Sandviken. Om jag lever och har hälsan, så ska jag dit åtminstone den sjätte januari på det nya året. Då kommer VBK och spöar SAIK. Du som inte vet vad VBK är får det i hemläxa till nästa bloggning. På återseende med ett leende!

PS. Nej, förresten. Detta kan faktiskt vara en upplysningens blogg. Jag trotsar rubriken. Då ska jag genast tala om att VBK står för Vetlanda Bandyklubb. Den bästa i Sverige BTW. Nu blev dagen så mycket ljusare med en gång!

Svinotteblogg

Jag som har för vana att lägga ut alltför sena bloggar, chockar hela bloggvärlden med att lägga ut en blogg kvart över sex en lördagsmorgon. Jag går från ytterlighet till ytterlighet. Jag gjorde misstaget igårkväll att lägga mig med en psalmidé i huvudet. Nynnade mig till sömns, men har bearbetat den under hela natten. Tills jag vaknade okristligt tidigt i morse. Pang, sa det. Sedan var jag vaken, klarvaken. Jag låg och vände och vred på mig en stund. Försökte verkligen att somna om, men jag var tvungen att gå upp. Så påmindes jag om något som jag visste tidigare. Jag är kreativ i skrivandet på morgonen. Så nu ligger en text klar och jag är sååå nöjd. Dessutom har jag mycket kvar av dagen. Det är fortfarande okristligt tidigt för att vara en lördagsmorgon och jag kan nog inte vänta något livstecken från övriga gänget förrän tidigast om ett par timmar.

Mr T ska iväg och har repetition på förmiddagen, så jag tänker överraska honom med en frukost som skulle få de flesta hotellgäster att bli avundsjuka. Konstigt nog så känner jag mig pigg, trots att jag var uppe sent igårkväll. Jag var nämligen iväg på teckenspråkig gemenskapsträff på Olofsgården och kom inte hem förrän sent. Väl hemkommen är det svårt att koppla av direkt. Det behövs en stund för landning. Jag var för trött för bloggning men nu känns det däremot piggt i skallen. Det blev som vanligt en fin kväll på träffen med döva. Det kommer många och det känns gemytligt och härligt. Vi trotsade oktoberregnet och det påtagliga mörkret och tände ljus och hade det mysigt.

Just nu är det mörkt, mörkt, mörkt. När jag ändå är uppe, så ska jag ha koll på när dagsljuset återvänder. Om det nu går att prata om dagsljus. Jag tycker att dagarna når bara upp till en gråskala. Den blir aldrig särskilt ljus. Du tycker kanske det är märkligt att jag inte tar tillvara dagen och försöker sova ikapp litegrann. Jag tycker å andra sidan att det är just vad jag gör. Tar tillvara dagen. Jag har längtat efter att få blogga lite mer frekvent och blir triggad av att höra bloggläsare efterfråga nya bloggar med orden: Nu var det längesedan du bloggade. Då märker jag att det finns några därute som kollar och jag blir lycklig.

Idag ska jag ta tillvara dagen. Jag ska lösa melodikrysset i vanlig ordning mellan tio och elva. I sällskap med en stor kopp nybryggt kaffe. Jag ska sätta mig lite titt som tätt och skriva. Om det blir blogg eller något annat har jag inte spikat. Emellan varven, då lusten sätter in, så ska jag städa. Det har gått långt när den sysslan är något som jag längtar efter. Jag vet att många kommer att säga att när jag är klar får jag gärna komma hem till dem. Jag längtar inte sååå mycket. Jag längtar bara att få känna att hela huset är genomgånget. Bädda rent i sängar, damma, piska kuddar och skaka filtar, torka golv, duscha växter, sätta in fräscha blommor, tända ljus och bara känna hur rent det luktar.

Jag har dagen på mig. Mr T jobbar i stort sett hela dagen. Det är en pensionärskonsert i eftermiddag. Det är roligt det här med musik. Det brukar vara intressant att höra vilken musikstil som en person gillar. Mr T gillar Beatles och Frank Sinatra. Till exempel. Han gillar så mycket mer. Jag är svag för Tomas Ledin, det vet du sedan tidigare, men givetvis så gillar jag så mycket mer. Vi känner varandras musikstilar Mr T och jag. Vi har en speciell platta tillsammans och det är med Chicago. Helt underbar! Precis som Mr T. Nu har vi kommit så pass långt att vi är inne på vad vi inte gillar. Dansband har vi konstaterat sedan tidigare. Vi tittar alltså inte på Dansbandskampen. Jag skulle kunna göra det för att jag tycker att Peter Settmann är gullig, men vill ju inte sitta och kräkas under tiden.

Mr T avslöjade ännu ett skräckmusikstycke idag på morgonen. Jag har fått tillåtelse av honom att bloggpublicera det. Det är Blommornas vals ur Peter Tjajkovskij's Nötknäpparen. Ett sådant typiskt stycke som får publiken i extas och som är det perfekta extranumret. Inte för Mr T. Han får kalla kårar. Jag bad honom om en förklaring och efter den förstår jag honom. Blommornas vals är alltså ett vanligt stycke för symfonisk orkester. Det kan tas fram i tid och otid. Ett säkert kort. Ungefär som att bjuda på glass och godis på barnkalas. De flesta gillar det.

Mr T:s problem är att det kommer en ny dirigent varje gång med sin alldeles speciella uppfattning om hur stycket ska framföras. De har var och en det alldeles optimala konstnärliga utförandet, på ett stycke som alla musikerna kan slänga fram i sömnen. Jag tror att Mr T eftersträvar lite mer utmaning än att tillgodose en dirigents utsvävningar på blomsterängen i valstakt. Måtte inte detta bli ett extranummer på dagens pensionärskonsert. Vill ha hem Mr T på gott humör och fira ledigheten med ett eller två glas rött ikväll. Snart höstlov, vilket två av familjens medlemmar kommer att påtagligt känna av. Dottern och Mr T ska höstlova sig för fullt till veckan. Själv ska jag använda mina lovdagar till att rätta prov som eleverna gjorde igår samt rätta arbeten som är inlämnade. Ska försöka hitta någon liten höstlucka att njuta på. Nu ska jag först och främst ta tillvara dagen. På återseende med ett leende!

PS. Försök att hålla sams idag. Det är FN-dag och allmän flaggdag. Flaggan kommer att få vaja i gråtrist regnväder. Det är mitt vädertips för dagen. I alla fall i Hille.