Ska försöka göra som Pippi - ligga med fötterna på huvudkudden då och då

Jag använde söndagen till att hjälpa trädgården att komma till ro. Jag saknar sommaren och de härliga trädgårdsdagarna, men jag finner också en vila i att låta trädgården få vila. Inget gräs ska klippas, inget ogräs ska dras, inga vissna blommor att plocka av och så vidare. Visst, det kan komma en massa snö, men just nu är det vila. Det blev också en markering från min sida till mig själv att försök att ta lärdom av trädgården och naturen. Försök att städa undan behjälpligt men gå sedan ner i varv. Jag behöver det. Vi behöver nog det lite till mans. Lättare sagt än gjort.

Igår var jag på bussresa till stiftsgården i Undersvik. Det är enda gången på året som jag tolkar eller inte tolkar dragspelsmusik. Dagen i Undersvik brukar avslutas med en liten andakt i kyrkan och då kommer det en präst dit som spelar dragspel. Alltså den andakten är inte förberedd för döva. Det blir en sådan där hoppa-in-och-gör-det-bästa-av-situationen-andakt och jag gillar inte det så jättemycket. För att vara riktigt ärlig, så avskyr jag det. Jag ska inte sitta och bloggklaga, utan bättre att göra något åt det. Men så fort vi sätter och i bussen och far därifrån, så är det något annat som pockar på. Nästa år när vi bestämmer oss för att åka till Undersvik på handarbetsdagar, då är tankarna på dragspel och förvirrad präst som bortblåsta. Nästa år har jag totalt glömt bort att prästens fru tyckte om att åka och lyssna på en annan präst som predikade så bra. Ja, det gick nästan att tro att hon hade blivit lite betuttad i honom, så bra pratade han. Han talade en gång om en groda, men hur den historien gick ihop kom inte vår andaktspräst ihåg och tur var väl det. Det var tillräckligt svårt att tolka som det var.

Det blev en mycket fin dag. Det snöade på vägen dit och när vi kom in i Hälsingland låg snön kvar i dikena, på åkrarna och i träden. Solen lyste på snön och de guldfärgade löven. Hösten har sina ljusa och vackra sidor också. I Undersvik var det en handverksutställning för femtiofemte året. Jag och den döva gruppen har varit med i två av dessa femtiofem åren. En underbart god lunch och därefter andakt som sagt, innan vi for söderut för ett snabbt stopp vid Garntjänst i Kilafors.

Jag hade full koll på vad jag skulle ha vid Garntjänst. Sedan jag var liten har jag önskat mig en Pippi-tröja. Eller en fiskartröja som de också kallas. Beige botten med blå och röda ränder. Jag har haft svårt att hitta mönster i vuxenstorlekar och tänkte att jag köper för barn och förstorar. För en sådan tröja vill jag ha. Ännu en av mina drömmar i livet. Vilka är dina? Sådan lycka att hitta vuxenmönster både i ullgarn och i bomullsgarn. Eftersom jag vill ha den på sommaren så valde jag bomullsgarn. Extrapris på alla nystan och stickor har jag hemma. Gissa om det strålade förnöjsamhet om mig när jag satte mig i bussen igen. Dagens fynd och en av livets önskningar fanns i påsen.

Kände mig något mörbultad i morse när jag klev ur sängen. En hel dags tolkande och dessutom bussresa sätter sig i nacke och speciellt i höger arm. På programmet stod det morgonmässa och personalmöte i Mariakyrkan i Sätra. Ute var det soligt och superkallt, men dagen kunde inte ha börjat bättre än med den fantastiskt fina mässan i kyrkan. Jag fick fylla på ny kraft. Fick ner puls och andning och dessutom så kände jag att Gud satt precis vid mig och jag upplevde honom som mycket nöjd också. När jag kom tillbaka till jobbet så kom den här underbara känslan av att komma hem. Är jag borta några dagar, så märks det på mig. Jag har saknat alla människor på jobbet. Dessa underbara pärlor.

Det har varit en intensiv arbetsdag däremot och nu sprider sig trötthet genom huvud och kropp. Jag har mellan varven försökt att förbereda mig inför den begravning som jag ska tolka imorgon. Jag har även gluttat på innehållet i den veckomässa som följer direkt efter begravningen. Även den teckentolkad. Detta är inte ett optimalt läge att gå från tolkning till tolkning. Speciellt inte när jag känner att gårdagen fortfarande sitter i tolkarmarna och tolknacken. Den här veckan är inte i fas med höstträdgården. Den är som den mest speedade sommardagen, då det ska bakas blåbärspajer, syltas, badas, grillas, klippas gräsmattor, promenera, läsa bästa sommardeckaren... Kära bloggare, nu är det höst. Varva ner för tusan. På återseende med ett leende!

PS. Vill bara göra en bloggkorrigering. En speedad sommardag behöver egentligen inte vara så speedad. Den kan börja tidigt. Till skillnad från nu så är det nästan aldrig mörkt. Så en tidig morgonpromenad, hem och baka blåbärspaj, koka en sylt, åk och solbada, läs sommardeckaren på stranden. Hem och klipp gräsmattan och avnjut en härlig köttbit i sommarkvällen. Du hinner även med ett glas vin. Inte jäktigt alls. Bara underbart.

PS som i psalm

Det är söndag kväll och jag sitter och summerar ihop en massa upplevelser. Det är inte varje vecka som jag går i kloster, men det har jag gjort under denna vecka och då skadar det inte att summera ihop funderingarna, innan en ny vecka tar sin början. Det låter så drastiskt att gå i kloster. Att lämna världen och bo tillsammans med likasinnade av sitt eget kön och ingå i en mängd löften. Det är säkerligen inget lätt beslut. Jag vet inte om det alltid är en kallelse som gör att en del kvinnor blir nunnor. Kanske är det levnadsförhållanden också. Jag säger inte helt frankt att mitt liv är någon slags normalmall på hur ett kvinnoliv ska se ut, men jag måste ändå få säga att nunnelivet är inget för mig. Jag förstår egentligen inte hela konceptet. Det där beror helt och hållet på okunskap. Får jag sitta ner med en nunna i en månad eller så, kanske jag börjar få en hint om vad som drar.

Så för min del gällde det alltså inte att ta in i kloster på riktigt. Nej, jag har min familj kvar. Gud ske lov. Mr T och två fantastiska ungdomar. Jag skulle inte för mitt liv frivilligt ge upp dem. Så för min del var det så enkelt att nunneklostret skulle få stå för den inkvartering som behövdes för den psalmskola som jag har varit på. Jag tog tåget ner till Stockholms Central och där mötte jag några utav deltagarna som kom från andra håll i landet. Vi tog pendeltåget ut till Mörby Centrum, men därifrån fick det bli en taxi ut till Djursholm. Nunneklostret ligger mitt i det fashionabla villaområdet. Det finns ju villaområden här i Gävle också, så jag vet inte vad jag ska använda för uttryck för att göra villaområdet i Djursholm rättvisa. Att jämföra det med Villastaden i Gävle, skulle ju verka som att jämföra semesterbyn i Virserum med Solliden på Öland.

Min första tanke när taxin svängde förbi det ena huset efter det andra var, att finns det verkligen sådant här i Sverige? Sådana kåkar som jag inte vilar ögonen på dagligen precis. Den ena kåken vackrare än den andra. När jag såg en villa som jag tyckte var pampig och vacker, så i nästa ögonblick så kom det en som var ännu pampigare och vackrare. Sådana intryck kan bli för mycket. Det är också märkligt hur ögat vänjer sig. Om det så dök upp en villa av normal Gävle-storlek, då blev den plötsligt pluttig i sammanhanget. Jag tog till ett alldeles utmärkt knep. Städknepet. Usch och fy för så stora hus. Men den krassa sanningen är väl att har de råd att bo där, så har de säkert råd att betala städhjälp också. Det blev alltså ingen långvarig tröst för min växande avundsjuka. Men nej, jag tog ett krafttag mot mig själv och när jag återvände till Gävle, så var jag helt övertygad om att ett parhus vid kanten av blåbärsskogen i Hille, det är min plats på jorden. Visst saknar jag en sjö, men jag behöver inte ha det som i Djursholm. Får jag möjlighet att bo vid vatten någon gång, så räcker det med en skrivarlya.

Så, låt oss strunta i överflödsvillorna i Djursholm för en stund. Jag hade egentligen inte tänkt blogga om dem alls. Det var bara svårt att låta det första intrycket för dagarna låta vara oskrivet. När vi kom fram till nunneklostret, så möttes vi av en av systrarna som hänvisade oss till våra rum. Det var snart dags för lunch och det luktade förföriskt gott från matsalen. Det var något som imponerade på mig under dagarna. Deras matlagningskonst. Det märktes att allt togs till vara. Rester kunde återkomma, men på ett mycket raffinerat sätt. Att sätta sig till bords i matsalen med vita dukar och brutna servetter var en fröjd varje gång. Jag saknade egentligen inget annat än havregrynsgröten till frukosten. Nunnorna serverade enbart fil. Det är sådana svårigheter som jag lätt överlever.

Vad är nu det här med psalmskola? När jag möter någon och berättar om det, så frågar nästan var och varannan: Psalmskola? Sa du psalmskola? Vad är det? Ja, vad är egentligen en psalmskola? Jag tror att jag har bloggberättat det tidigare att jag fick ett stipendium före jul förra året. Jag hade skickat in tio texter för bedömning och ansökt om stipendium. Det föll sig så bra ut att jag fick stipendiet. Det gjorde mig superglad. Ett litet, men oj så viktigt, tecken på att jag är på rätt väg. Det har väl knappast undgått någon att jag älskar att skriva. Dikter, blogg och andra skrivelser är en sak. Det här med psalmskrivande är en ganska ny gren på skrivarträdet. En gren som jag är glad har fått lite extra växtkraft på många olika sätt.

För det första var det otroligt stimulerande med ett stipendium. Detta hör inte till min vardag, så ett sådant besked kan jag leva på länge. Sedan är Mr T min största supporter och har sin egen interna fanclub som stöttar och uppmuntrar. Jag har dessutom fått upptäcka en kompositör av rang i min närmaste arbetskrets, så du ser hur pusselbitarna faller på plats. Att skriva text är en sak. Det är bara att rada upp bokstäver efter varandra, alltså i den ordning som mitt hjärta och hjärna sätter dem samman. Att därefter får musik till är så ljuvligt att det går inte att beskriva. Du får gärna försöka. Jag går bet. Då kommer inga ord. Då kommer bara tårar. Jag måste komma ihåg pappersnäsdukar nästa gång... Antecknar detta på minneslappen.

Så fick jag meddelande om att jag har blivit antagen till en psalmskola på 2,5 år. Vi är fjorton elever från olika platser i Sverige. Jag fick återigen skicka in texter och så kom beskedet: Du har fått en plats! Helt plötsligt förvandlades flödet från något då-och-då-pysslande till att bli något organiserat och påpushande. Det är bra! Jag behöver det! Nu har jag varit på första träffen. Det var helt underbart. Jag träffade de andra deltagarna som var och en tillförde så mycket ny rikedom i mitt liv. Alltihop är en förmån. Att få vistas i en miljö som är tänkt att ge utrymme för skapande och kreativitet och dessutom få höja nivån med hjälp av litteraturvetare, teologer, musiker, kunskap om copyright och med intressanta föreläsare som triggar igång idéer. Det är guld värt.

Jag börjar på ny rad och nytt stycke. Jag kan inte använda ordet underbart för beskrivningen av känslan att sitta med sin text vid opponeringen. De ord som jag har nedtecknat, som skulle genomskådas i ett ljus av trokéer och jamber och som skulle nagelfaras med teologi och andra funderingar. Jag var helt enkelt skitnervös och orolig. Allt annat vore att ljuga och det ska jag inte göra i den här bloggen. Jag kände mig som förflyttad till högskolan och historiastudierna. Jag hade ingen uppsats att försvara, men en psalmtext. Hjärtat vill ju helst säga: rör inte min text. Men samtidigt är det ytterst intressant att få andras ögon och tankar på den. Jag är överväldigad av allt beröm och alla vackra ord. Det kändes nästan lite pinsamt ett tag, men jag beslutade mig för att njuta av den behagliga duschningen av uppmuntran. Vi alla som lever, vet ju att det kan komma en hink skit farandes från ingenstans nästa sekund. Ska det skitas ner, kan jag ju åtminstone få känna mig ren och fräsch sekunderna före.

Jag firade med två glas rött, lite ost, kex och frukt efteråt när vi samlades efter en dag full av textanalyser. På tåget hem skrev jag en ny psalm. Det bara rann till och jag har bestämt mig för att inte säga: det gör jag sen. För det första så vet jag inte om det kommer något sen och för det andra så kanske det är viktiga ord som rinner till och som rinner någon annanstans om jag inte fångar upp dem med penna och papper. Det kändes gott och inte alls tungt att ha en ny text med sig när jag klev av tåget i Gävle. Inte ens ösregnet kunde släcka min glädjeeld!

Idag har vi hjälpt trädgården att finna lite vila inför hösten och vintern som verkar vara i antågande. Krattat lite löv, satt ljung i krukor, sparat rosor för övervintring i jorden, satt ner kärleksört med rötter. Plockat undan och gjort höststädning på altanen. Fram med ljuslyktor på trappen och utanför vardagsrumsfönstret på altanen. Jag ska göra allt vad som står i min makt att överleva höstmörkret. Tända ljus är ett bra knep. Att skriva om eländet är ett annat. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Lukas namnsdag och jag kastas tillbaka till sommaren och konfirmationslägret då min undervisningsgrupp hette Lukas. Inte på grund av Emils häst, utan med anledning av läkaren Lukas, som skrev Lukasevangeliet i Nya testamentet i Bibeln. Saknar konfatiden, ledarna och ungdomarna. Det är ytterligare en förmån i livet att få vara med på konfaläger. Både sitt eget och andras! Sedan kan jag också bli lite avundsjuk på herrar som Lukas som fick vara med och skriva en sådan bestseller. Tänk att vara psalmförfattare på den tiden! Tjosan!

Klack i taket och tack för dagens gudstjänst!

På tacksägelsedagen för ett år sedan var jag uppe på Hille klack och hoppade på rullstensåsen. Det har jag inte gjort på ett helt år nu. Det går tydligen lära gamla hundar att sitta. Eller så är jag undantaget som bekräftar regeln. Jag vet egentligen inte vad jag tänkte på. Det mest troliga är väl att jag inte tänkte alls. Jag förflyttade mig helt enkelt i minnet till barndomen och då SKA det hoppas på stenar. Jag kunde väl inte för mitt liv tro att en liten rackarssten skulle vicka. Efter ett år är inte foten bra och jag tänker på Hille klack lite då och då. En rullstensås som är avlagrade stenar från inlandsisens tid, borde väl ha format till sig på ungefär 20 000 år. Kom inte klaga på mig om jag inte är färdigformad efter fyrtiofyra år. Om jag någon gång vickar till mig och kommer i rullning, så akta dig för att klaga. Jag kommer bara att hänvisa till rullstensåsen. Får den röra sig utanför tillrättalagd plats, så gör jag det också! En och annan ledbandsskada kan bli att räkna med alltså. Även i framtiden.

Tacksägelsedagen i fjol var den tolfte oktober, så det riktiga ledbandsjubileumet är alltså inte förrän imorgon. Idag är det den elfte oktober och jag har varit på gudstjänst i kyrkan och om jag tidigare har bloggat negativt om längd och utformning, så får ni radera detta i era minnen nu. För här kommer en bloggrecension som är överväldigad av positivism. Den kom igång lite sent, så vi satt och funderade på hur detta skulle gå. Någon gång sju-åtta minuter över elva gick klockringningen igång och då var jag på snäppen att sätta igång med: De bara förbereder sig, men det gjorde jag alltså inte. Processionen in i kyrkan såg mäktig och ganska proper ut. Det var gudstjänstansvariga, barnkören, vuxenkören, präster, diakoner och så de fyra gästerna från Zimbabwe.

Det är verkligen kors i taket, men gudstjänsten var slut strax efter klockan tolv och var alltså max en timme lång. Innehållet var bra helt igenom. Eller varför använder jag bara ordet bra? Det var välsignat och härligt! Längesedan jag upplevde något sådant i kyrkan. Kan faktiskt inte komma på när jag gjorde det, så det har kanske inte hänt förut? Visst borde jag komma ihåg när en gudstjänst välsignar mig? När jag känner mig så där totalt genomspolad, påfylld och fräsch som en människa blir som tar emot förlåtelse, tar del av predikan och går ut i den helige Andes kraft. Att det regnade ute gjorde ingenting. Det tog jag som en gåva från Gud. Ett regnväder skulle hålla mig borta från eskapader på Hille klack.

Jag vill ge en stor applåd och hyllning till alla medverkande. Det var en underbar gudstjänst. Ett fantastiskt upplägg. De som säger att det måste vara på precis ett bestämt sätt kan väl sitta kvar en halvtimme till och bara sitta och stirra rakt fram. För det är ju det vi gör resten av tiden i vanliga fall. Jag känner mig förlåten. Jag känner mig välsignad. Jag har fått ta emot Jesus Kristus genom bibelordet och i nattvarden. Jag är laddad för att gå ut och fortsätta tjäna. Dessutom mycket lycklig och genomglad. Är inte det gott nog? Kycklingsalladen vid kyrklunchen smakade superbt.

För två år sedan kånkade jag hem, eller nu ljuger jag lite faktiskt. Jag börjar om. För två år sedan på tacksägelsedagen köpte jag en stor pumpa på auktionen på kyrkkaffet, som min kära kollega fick kånka hem till min dörr. Jag vet inte vart jag skulle eftersom hon fick det tunga uppdraget. I år kånkade jag inte hem någon pumpa men å andra sidan gick jag inte tomhänt. Jag fick dessutom skjuts av den pumpkånkande kollegan. I år bar jag hem en overhead. Lånar den över natten för att dottern håller som bäst på att dekorera sitt rum med en målad bild på Michael Jackson. Vem annars? Full storlek. Mycket läckert. Väggarna blir röda. The King of Pop blir svart. Lite mörkare golv och så en skjutdörrsgarderob, som kommer att bli det rummets stora lycka.

Jag ska nog göra slag i saken och publicera denna blogg nu på stört och gå ner och titta hur det går för henne, där hon sitter och pillar med en liten pensel för att åstadkomma konstverket. Envis som sin mor. Jag ska be henne ta en paus och göra mig sällskap framför TV:n och se ett program som jag aldrig skulle kunna lura Mr T att se. En timme framöver är det tjejerna som intar TV-soffan och vilar ögonen. Vi är redan på det klara med vilka som ska plockas bort och vilka som ska få vara kvar. Vi har tre givna. I det onödiga, men ack så avkopplande programmet Ensam mamma söker. Det behövs absolut ingen ansträngning alls av hjärnan när vi tittar på ett sådant program. På återseende med ett leende!

PS. Vet inte att det har stått still någon gång när jag ska skriva mitt PS. Har faktiskt inte en aning om vad jag ska kunna tillägga som kan tillföra bloggen något av värde. Jarl har namnsdag, men hur viktigt är det att veta. Den enda jag kommer på är Jarl Kulle, men han är ju död och så förresten Birger Jarl och han är också död. Förresten så räknas väl inte namnsdag på efternamn? Eller vad tycker du? Men om det nu är någon bloggläsare som lystrar till Jarl och som är i levande livet, så ska du givetvis få ett grattis!

Årets häftigaste konsertupplevelse!

Om några minuter slår klockan över till midnatt. Jag tror att flertalet bloggar på sistone har börjat med någon slags tidsangivelse. Mest har jag gnällt på hur sent jag startar upp bloggar och hur trött jag är när jag gör det. Det jag inte vill, det gör jag. I alla fall när det gäller bloggning. Det borde finnas någon lite minisyndabekännelse för bloggare. Det går inte att undvika att skriva om fotboll den här kvällen när Sverige har förlorat mot Danmark med ett ynka mål. Danskarna håller väl som bäst på att fira med Gammeldansk och smörrebröd och tutningar utanför Amalienborg. Det är snörpligt det vi upplever nu. Det har varit uppsjåsat och jag vet inte om jag har hört någon fotbollsinsatt i medierna prata om förlust.

Ett mål och nu står vårt hopp till att vinna över Albanien och så långt tror jag det är möjligt. De räcker inte med det. Vi, alltså svenska landslaget, måste sedan förlita sig på att Malta tar poäng mot Malta. Det är där jag tror vi får problem. Portugal kommer att vinna. Men ett litet, litet, pyttelitet hopp återstår. Det gör det tills någon har bevisat motsatsen. En sådan här liten förebyggande tanke är att det blir nog inte något VM i fotboll för Sverige nästa år. Du har kanske inte bokat några biljetter till Sydafrika. I alla fall kanske inte för att se Sverige ta VM-guld. Vi får vänta fram till onsdag för att se hur det går. Sverige-Albanien på Råsunda. Portugal-Malta. Det gäller bara någon enstaka poäng.

Just nu känns det lite tomt och ödsligt, som om luften har gått ur oss. Vi kommer säkert att repa mod, men låt oss fotbollsintresserade få sörja lite först. Det är oktobermörkt ute. Inte så märkligt nu när klockan är över midnatt. Idag har ändå solen skinit och jag passade på att hänga tvätt ute. Jag gillar att dra ut på sommarkänslan även om tvätten nu mer frystorkas än soltorkas. Jag vet inte om jag ska avslöja detta, men jag hängde faktiskt tvätten i shorts. Det är min lilla protest mot höstens och vinterns intågande. Jag vill leva i sommarens famn. Glöm inte bort hur underbart det är med sommar. Havet som får omsluta din kropp. Solen som värmer din hud. Enkelheten att mötas och bjuda på förtäring. Fåglarna som flyger in och ut ur holkarna. Smultronen i diket. Blommorna som slår ut. Inget är så levande som under sommaren. Eller för att uttrycka hur jag känner det. Jag är aldrig så levande som på sommaren.

Igår hade min mamma namnsdag. Inger. Eftersom det ligger femtio mil mellan mitt köksbord och hennes, så skickade jag blommor. En vacker bukett i höstfärger. Det rimmar illa med min längtan efter sommaren, men det blev så. Hon behöver en liten bukett, helt klart. Hon opererade sin hand häromdagen, så det blev en kombinationsbukett. Grattis på namnsdagen älskade mamma och krya på dig. Det är trist att veta att den här handoperationen är det lilla i sammanhanget. Du har mycket som finns på operationslistan och det är inte roligt. Det är tunga femtio mil nu.

Så har begravningen varit i Åseda för mammas moster Alva. Alva som skulle ha fyllt 100 år i november. Alva som levde med ett helt klart huvud nästan intill slutet. Det var en kort tid som tankarna och minnet svek henne och då tog vår Herre saken i sin hand och hämtade hem henne. Vi som är kvar i jordelivet har många minnen och tankar om Alva. Jag tänker speciellt på hennes brevavslutningar. Hon skrev alltid frid och så sitt namn. Inte varma hälsningar. Inte med vänliga hälsningar eller kram. Utan frid. Alva visste vad som behövdes och vad som höll i längden. Frid. Återigen, det låg femtio mil mellan mig och begravningen. Det är återigen tunga mil.

Nu är det väl dags för att återknyta till dagens bloggrubrik om årets häftigaste konsertupplevelse. Annars är det risk för att det blir problem med falsk varudeklarering. Skriva en tilldragande rubrik och sedan skriva om fotbollsförluster, operation och begravning. Oförskämt nästan. Så låt mig därför berätta om igår, eller i skrivandets stund, i förrgår eftersom det nu har slagit om till nytt dygn. I fredags kväll hade jag förmånen att tillsammans med en kollega följa med fyra zimbabwier till konserthuset här i Gävle. Det är inte varje dag det händer, så det måste få lite bloggutrymme. De fyra zimbabwierna kom från vår församlings vänförsamling i Manama i Zimbabwe. De gästar Sverige och Gävle i cirka två veckor och i fredags var det alltså dags för ett konserthusbesök. Vi satt på trettonde raden på parkett och hade fantastiskt bra utsikt över hela scenen.

Konsertsalen var välfylld och det låg förväntan i luften. Undrar om det inte var så att jag spetsade öronen lite extra för att dels lyssna som jag brukar göra, men dels också för att försöka ta till mig konserten med Zimbabwe-vibbar. Jag behövde inte anstränga mig så länge. En av männen gav mig ett bländande leende som totalt strålade förväntan. Så släcktes ljuset i salen och strålkastarna drogs på mot scenen. Första stycket var nyskrivet och skulle uruppföras i Gävle denna kväll. Ett sådant där stycke som jag inte skulle springa ihjäl mig för att få höra, utan nästan tvärtom. Det var extremt svårlyssnat och jag vet inte om det berodde på min gästvänlighet. Min vilja att det skulle passa vännerna från Zimbabwe. Stycket heter Waves, sa jag till mannen bredvid mig och han log återigen och sa: Interesting. Jag vet sedan tidigare att det är ett ord som de använder för något som är lite märkligt och udda och jag kunde nästan inte hindra mitt förlösande gapskratt. Jag höll nämligen med till etthundra procent. Interesting.

Innan paus var det ett pianostycke med en kvinnlig solist. Hon kom in på scenen iförd en cerise sparkdräkt i något slags glansigt tyg och med en frisyr som skulle ha passat i vilken popgrupp som helst. På 1980-talet. Hon hamrade på rejält utan noter och gjorde verkligen sitt jobb. Jag hade ändå svårt att ta henne till mitt hjärta. Det fanns en liten mur mellan henne och publiken. Jag tror att den muren kallas fisförnämlighet.

I pausen utbytte vi lite tankar om Sverige och Zimbabwe. Vi tror fel om vi tror att vi svenskar enbart ska lära dem. De har så mycket att säga oss, så vi borde stanna tiden och stanna upp och ta till oss. Ibland tror jag att de är gudasända för att förmedla något alldeles dyrbart och speciellt.

Efter paus var det dags för kvällens mastodontstycke. Den nya världen av Dvorak. Då behövdes inga förklaringar. Vi möttes utan talat språk och lät tonerna förena oss. Det blev en fantastisk upplevelse och jag kommer inte att höra den någon mer gång i livet utan att tänka på fyra zimbabwiska vänner. Efter sista tonen var publiken lyrisk. En efter en reste sig och då kommer en helt underbar fråga ifrån representanten från zimbabwe: What are they looking for? Jag antar att de tyckte att det var märkligt att helt plötsligt skulle det vara stående ovationer. De som tyckte att det var resursslöseri med en hel orkester på scenen och ingen som uppmanade publiken att dansa. De funderade också varför orkestern skulle sitta hela tiden. Svårt att jamma då. För övrigt var de fascinerade över att musikerna följde minsta lilla vink som dirigenten gjorde. Ja, det är fascinerande, men med lite inside-information så vet jag att ibland är det totalt omöjligt att följa dirigenten om det är ett stycke som ska spelas för betalande publik. Då gäller det att hålla god min och spela ihop sig än mer med kollegorna. Det kan också vara en häftig konsertupplevelse, för musikerna i alla fall. Vi i publiken är säkert lyckligt ovetandes. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Harry och Harriet haft namnsdag. Låter som en alldeles utmärkt filmtitel. Harry och Harriet. Om det mot förmodan är någon filmproducent som läser min blogg, så varsågod. Ta den! Jag tänker inte köra copyright på det. Jag har fullt upp att göra sådant med mina sångtexter nu. Det får bli en annan blogg.

Så synd!

Glöm klockan. Det har jag gjort och lägger därför upp en blogg tjugo minuter före midnatt. Jag vet att jag kommer att skälla på mig själv imorgon bitti. Det problemet får jag ta då. Måste bara få ösa ur min glädjekälla, linedance. Jag har varit på ett träningspass ikväll. Nästa vecka är jag i Stockholm och kan inte gå. Det är jag ledsen för redan. Ikväll, timmarna före dansen, så kändes det som om kroppen inte ville. Egentligen inte huvudet heller. Om jag visste att jag skulle ha tendens till att vara lat, så skulle jag kunnat ha misstänkt att latmasken kommit krypande. Så var inte fallet, i alla fall inte denna gång. Genuin svensk trötthet. Om det är mörkret, hösten, anhopning av jobb och andra aktiviteter som gjort gemensam sak mot mig vet jag inte. Jag vet att jag var rejält trött. Till och med så att jag började fundera i de helt oväntade banorna. Jag struntar i dansen ikväll.

Jag är envis. Så till den milda grad. Det visste du kanske inte om mig. Det är därför som jag är där jag är idag. Den har burit över mycket. Inte tagit över, men hjälpt till. Så tidigare ikväll slog den till med full styrka. Det gick stora alarmerande röda lampor upp till aktiveringskontoret i hjärnan. Så jag kom iväg på dansen och den var precis så välgörande som jag visste att den skulle vara. Det är en plats för skratt. En plats där den enda fokuseringen ligger på att inte rasa rakt in i någon person till höger, till vänster, framför eller bakom. Alltså, det enda som är möjligt att tänka på är att fokusera på steg. Än bättre är det att komma till den nivå då det bara är att flyta med i musiken och riktigt känna pulsen på dansgolvet. Jag älskar de minuterna av lycka.

Samtidigt är det riktigt roligt att göra några ordentliga snurrar och märka att det gör inte grannen. Det blir ett gott skratt och så några sekunders återhämtning för att se vad resten av dansgolvet håller på med. Detta är min meditation. Jag tömmer skallen och fyller på med livsglädje. Jag tar också för mig av något som var begränsat i min barndom och ungdom. Trots att jag inte är så gammal, så hade föreställningen om att dans skulle vara syndigt dröjt sig kvar. Faran för medborgarnas sedlighet och moral var stor när folkparksbesöken ökade. Kyrkan och frikyrkan slog vakt om det som var rätt och riktigt och fördömde dansen. Den hörde dansbanorna till och de som ägnade sig åt sådant var syndiga.

Alltså var dans inte vanligt förekommande i min ungdom. Jag gick på klassfester och så småningom också skoldanser. Jag var nog iväg på ett och annat danshak också och min gymnasietid var under samma era som Rockparty drog igång sin verksamhet. Den lilla grupp som så småningom utvecklade sig till Hultsfredsfestivalen. Så dansade vi ju folkdans och sällskapsdans på gympalektionerna ibland. Jag kände mig aldrig speciellt syndig efter just de lektionerna. Då var det nog mer synd att tackla någon rejält på innebandyplanen eller att bilda en ovanligt hårdhänt mur i handbollen. I basketen straffades de syndiga takterna med foul.

Nu är jag vuxen och har kommit till ett eget ställningstagande. Snacket om synd biter inte på mig längre. Jag är skapad med en kropp. En kropp som mår bra av att röra sig. Utan rörelse så förtvinar musklerna. Att röra sig är som själens sång. Det som var så kategoriskt bestämt i min barndom och ungdom har ruckat på sig. Dansen har till och med kommit in i kyrkorna. Eller rättare sagt så har den kommit tillbaka. Är det någonstans som de dansar så är det i Bibeln. Att använda sin kropp i ära till Gud. Det handlar mer om i vilket syfte dansen görs. Men så är det med hela livet. I vilket syfte gör vi saker och ting? Vems ärenden går vi? Guds, vår egen kropps eller någon annans?

Jag kan väl inte direkt säga att jag dansar linedance till Guds ära, men att sköta om sin kropp som är en gåva från Gud, kan indirekt ses som ett tack tillbaka. Linedance ger motion vilket är bra. Men den uträttar också rensning på sådant som jag har lagt på mig och som jag egentligen vill bli kvitt. Den ger mig också glädjepåfyllning. Det har varit välgörande på många sätt. Jag är inte på något vis bitter på min barndom. Den har varit helt underbar. Jag har dock inte fört vidare hembygdens tankar om dans. Det behövdes bara att jag och Mr T fick egna barn och se deras reaktion på musik. Det behövdes bara lite rytm så guppade den lilla blöjbaken. På knubbiga ben togs de första dansstegen. Varför ska detta så naturligt inneboende några år senare tas bort?

Det har varit livgivande i mötet med fyra zimbabwiska vänner som just nu gästar vår församling. De kommer från vår vänförsamling i Manama. De skapar rytm med sin sång och ibland med en enkel trumma. Det svänger så oerhört, så i jämförelse, trots att jag älskar rytm och att röra på mig, så känner jag mig som en totempåle. Eller en tusen liters frysbox. Som om jag vore fastklistrad i marken. Visst är det märkligt att det finns en sådan inbygd rytm i vissa människor, så de skapar rörelser som andra människor inte trodde existerar. Sättet de sjunger på svänger som tusan. Jag får verkligen behärska mig för att inte se ut som en fågelholk, där jag står och imponeras. Sedan känner jag strax efteråt att vilken sagolik tur att de inte behövde växa upp med den syndabelagda dansen i Småland. Skulle säkert vara som att leva med tvångströja. Fast å andra sidan så hade vi aldrig någon Mugabe i Småland. Det har dock de. En för mycket. På återseende med ett leende!

PS. Etthundratjugo år sedan Lapp-Lisa föddes. Alltså inte förlagan till dagens P-vakter. Lapp-Lisa, för alla nytilllkomna människor, var en kristen sångerska som sjöng Barnatroooooooo så det stod härliga till. Efter den tidens mått mätt. Hon föddes alltså samma år som Eiffeltornet invigdes. Vad nu det har med varandra att göra?

Var inte som en igelkott som sticks så fort man rör

Solen kändes blek idag. Som om hösten ville tala om att nu finns det ingen återvändo. Jag har en känsla att det snart är fullt möjligt att rulla runt i lövhögarna. Får se om jag eller snön hinner först. Sådant gör kanske inte du? Rullar i löv? Då har du missat något. Om du blir sugen på att testa, så se till att det inte har regnat eller att löven ligger på gyttjig mark, då är det inte alls lika roligt. Men torra löv i stora högar är prassligt och roligt. Förhoppningsvis hinner du före igelkotten. Jag tror inte det är så kul att rulla runt med en stickig liten boll som fräser. Reta upp en arbetskamrat istället. Det är ungefär samma sak.

Jag åkte förbi Bolougnerskogen i Gävle idag. Bäst att tillägga Gävle, så du inte får för dig att jag bloggar från Paris. Det är en liten idyll mitt i Gävle. En park som bara inbjuder till härliga promenader. Det finns allid något att titta på där och när det gäller hösten så är det en färgsprakande kaskad av höstiga färger. Dessutom finns där en allé som är som gjord för lövrullning. Skyll nu inte på mig om sedlighetspolisen kommer och tar hand om dig. Det gäller att välja sina tillfällen och även klädsel. Var smart och välj ett material där inte alla gamla löv fastnar. Inte så kul om du kommer tillbaka till jobbet och ser ut som om du har varit på höstlig repövning med hemvärnet.

Jag åt sen lunch idag och var beredd på att få äta ensam. Jag hade varit på personalmöte i en annan församling än den där jag har mitt kontor och efter det hade jag varit på sjukbesök. Jag hade tänkt att äta däremellan, men det hann jag inte. När jag kom tillbaka till jobbet så fann jag två luncheftersläntrare och dessutom resterna av en exotisk buffé som hade avnjutits i något sammanhang kvällen före. Sådana rester kan jag inte tacka nej till. Kyckling, rostbiff, skinka. Ananas, nektarin, vindruvor, physalis, melon. Detta mitt i veckan. Jag lät min något torftigare matlåda stå och dra till sig lite tills imorgon.

Du funderar kanske fortfarande på om jag är allvarlig när det gäller lövrullning. Var inte orolig, jag kan göra värre saker än så. Utan att skämmas. Man ska inte vara feg, sa Mia och valde en historia-fråga på pluppkortet i TP-spelet i vår ungdom. Historia var inte hennes starkaste sida tydligen. Ändå valde hon att ställa sig där och inväntade frågan som skulle ge en gul pajbit. Det är ett slags mod i det. Vardagsmod. Så också en lövrullning mitt i vardagen. Ber du mig om sällskap så fegar jag inte ur.

Det syns nog inte på ytan, men annars är jag lite ur balans just nu. Min kroppsfunktion sätter lite käppar i hjulet för mig. Det har jag levt så länge med, så jag drar inga större växlar på det. Det kan väcka en viss irritation hos mig att det ska behöva vara så, men som vanligt så finns det de som har det mycket värre. Mycket värre! Det ligger också en eller ett par saker på mitt hjärta, som absolut inte är bloggbara, men som ändå upptar en stor del av mitt känsloliv och tankeverksamhet just nu. Det är inte något som ska upp på stora blogganslagstavlan utan det kan gott få ligga på mitt hjärtas kammare ett tag. Bit för bit ska jag nysta i det och jag är helt övertygad om att det kommer att sluta gott. Helt enkelt för att jag har bestämt mig för att så få det bli.

När det sker omtumlande saker i livet, så är det dock ganska skönt med ett praktiskt orienterat kaos. Ett sådant har vi hemma nu. På nolltid tömde vi tonårsdotterns rum. Säng med madrass och bäddmadrass såldes på Blocket utan att vi ens hann blinka. TV och DVD med upphängningsanordning kommer att gå samma väg, så även skrivbordet. Resten av det stora tonårsbohaget är nu utportionerat till förråd, Mr T:s och min klädkammare, hallen och självaste finrummet har förvandlats till ett tonårsrum i kolossalformat. Myshörna med madrass på golvet att sova på. Alla i familjen är nästan avundsjuka. Datorhörna på rumsbordet. Klädupphängning på finbordsstolarna. Sedan finns det även ett underbart stort parkettgolv för allt oupphängt. Så om du vill bli bjuden på en trerätters med levande ljus och vin, så får jag be dig vänta ett tag.

Jag som trodde att köksrenovering var det maximala tillståndet av rörighet, men nu är jag inte lika säker. Det kommer i alla fall att bli ett jättemysigt tonårsrum och förhoppningsvis är det en liten anledning för henne att inte flytta inom närmaste framtid. Vad vi ska använda det till sedan Mr T och jag det tål att fundera på. Jag har några förslag. Min första tanke är ett övningsrum till mig där jag kan ha munspels-, ukulele- och banjoorgier. Ja, du ska inte tro att lövrullning är det värsta du kommer att få läsa i den här bloggen. Men ett helt rum för detta?

Ska då Mr T får flytta in där också med alla sina lurar? Då blir det trångt! Om det sedan känns konstigt att ha en instrumental uppdelning hemma, så måste piano, syntar, kastanjetter och tamburiner också in där. Nu pratar vi inte längre trångt. Nu pratar vi packat. Sist men inte minst så har jag tillfört ett althorn och ett dragspel i boet. Vi kan ju inte låta dessa fantastiska instrument stå utanför i hallen.

Så ska vi skippa instrumenttanken och säga nyckelordet böcker? Alltså, det skulle bli Gävles, Sveriges eller världens coolaste bibliotek. Problemet är att så många böcker får inte plats där. Det skulle dessutom vara trevligt med några läsfåtöljer och ett bord att sätta ifrån sig kaffekoppen på. En eller ett par fotpallar. Du hör ju, det är inte svårt att fylla ett rum. En annan idé vore att göra det till kvarterets coolaste internetcafé. Åtminstone öppet för oss som bor i huset. Det innebär ju så småningom bara Mr T och jag. Den tanken kittlar mig. Ett rum för datorer. Där det går att stänga dörren både från insidan och utsidan. Bäst att inte gå händelserna i förväg. Just nu är det som bäst om dottern stannar ett tag till. När hon är på humör så kan det nog tänkas att hon gör mig sällskap i lövrullningen. På återseende med ett leende!

PS. Hur chockad är du?

Hur ska jag kunna tacka?

Idag har jag fått en ovanlig gåva. Det var verkligen en sådan som inte är massproducerad. Inte inslagen i papper, tejp och snöre. Inte i kuvert. Jag är glad så att jag är rörd. Jag vill visa min tacksamhet, men hur tackar jag för en gåva som är så utöver det vanliga? Gåvan levererades i form av toner. Du läste rätt. Gåvan som jag fick idag var i form av två melodier till mina texter. Under årens gång har jag blivit modigare. Det trodde du kanske inte. Inte modig som ett lejon och inte modig som Daniel i lejongropen heller. Bara så där lite lagom modig, så att jag vågar ta fram mina texter och lämna dem vidare. Alltså de har sluppit skrivbordslådan och har fått komma ut och lufta sig lite.

Det här med modet är inte så sturskt som det låter. Jag har mer eller mindre blivit tvingad att ta fram mina texter. Kommer inte ihåg om jag har nämnt här på bloggsidan att jag har blivit antagen till en psalmskola? Vi är tretton elever som under två och ett halvt år ska få ägna oss åt psalmskrivande. Kursen är på distans med några träffar per termin. Första träffen går av stapeln i mitten av oktober. I förberedelserna har legat att plocka fram text och skicka in för bedömning. Jag lyckades välja fem texter som jag skickade iväg och av dem skulle jag sedan välja en, som skulle avhandlas på första träffen. Jag har valt en text som jag skrev för fyra, fem år sedan. I min Faders armar. Den betyder mycket för mig och jag vet så väl varför jag skrev den. Den beskriver min relation till Gud. I en ytterst viktig tid i mitt liv.

Så hade jag ytterligare en text, som jag tyckte var värd att få sjungas. Den skrev jag i bilen den femtonde augusti i år. Den handlar om framtid och är egentligen en bön till Gud. En önskan att få leva mitt liv som han har tänkt det. Den är egentligen inte skriven om mig som person, utan jag har haft en annans människas situation i mina skrivartankar. Jag gav texterna till en av mina kollegor som jag vet är intresserad av musik och som också har komponerat tidigare. Jag hade inga krav eller önskningar om upplägg. Jag kunde bara säga att det inte var någon brådska. Det var okej att ta god tid på sig. Skapande kan inte pressas fram. Så döm om min förvåning när jag bara efter några dagar fick möjlighet att lyssna på ett första utkast. Ett utkast som jag köpte utan ändringar. När jag hörde melodin till texten I min Faders armar, så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. De bara kom och det gick inte att hejda. Det var inte längre en död text. Den hade fått ett liv och tonerna svävade igenom rummet och nådde en liten sträng i mitt hjärta. Den strängen slogs an och det kändes harmoniskt.

Det är inte precis vad jag längtar efter att sitta utan näsduk och gråta hos en kollega. Tankar om mascara och annat i sammanhanget väldigt simpla föreställningar pluppar igenom tankebanorna. Jag strök lite försiktigt och lite dolt tårarna ur ögonvråna och hoppades att det inte märktes så tydligt. Det gjorde det säkert, jag var blank och rödögd en lång stund efteråt. Vad är det som är så farligt att visa tårar av glädje? Eller förresten tårar av sorg också. När jag hörde tonerna så kom de som balsam för så mycket som jag har bearbetat. Skrivandet av sången har varit en bearbetning och när nu melodin kom, så blev det som om den fyllde de tomrum som bearbetning inte kommer åt. De la sig mjukt som sammet och jag kände mig lycklig, nästintill euforisk.

Jag uppfylldes av en känsla att den där melodin önskar jag att jag hade fått skriva själv, för så bra och rätt kändes den. Ändå är jag samtidigt så glad att det är just min kollega som sätter sitt namn som kompositör, för det är roligt att skapa tillsammans. Jag är stolt över att ha fått skriva en text som har fått en sådan fin melodi. Jag hoppas att den kommer att sjungas. Jag vet att jag kommer att sjunga den i duschen. Jag är svag för den irländska musiken. Till min text hade det inte passat sig med de glättiga och tjoflöjtandes irländska takterna, utan den var mer åt det melankoliska hållet. Att min kollega hade lyckats hitta den irländska känslan är jag så glad för. Det kändes som min sång, även om det nu även är hans. Vår första gemensamma komposition. Detta skapande är verkligen en gåva och en fröjd.

Jag frågade lite försiktigt om det skulle gå för sig att få lämna ifrån sig fler texter och nästa text för musikalisk bearbetning blir en julsång. Den är skriven till en alldeles speciell person och det är inget som jag nödvändigtvis behöver blogga om. Jag har delgett notskrivaren, eftersom det kan vara bra att få lite bakgrund, men likadant den här gången. Det är fritt fram för eget skapande och inga krav från min sida. Jag tror inte att det ska styras och ställas för mycket. Jag tror på människors olika gåvor och så rätt som det kändes vid de två första sångerna, så är jag inte ett dugg orolig. Det känns lugnt och tryggt. Jag vill inte bara bli så modig, så att det slår över och att jag blir övermodig. Det är viktigt för mig att behålla min ödmjukhet. Jag har nämligen märkt att det är då det är som lättast att skriva. Jag tror det helt enkelt fungerar så att Gud tar pennan och idéerna ifrån mig när jag tenderar att bli kaxig. Ingen massproduktion då inte.

Ska jag bli mer än modig så vill jag bli frimodig. Att skriva är det bästa jag vet. Du som har följt min blogg tycker säkert att jag är tjatig. Kom med något nytt, hör jag dig ropa. Ja, det skulle kanske vara att det är också förenat med en hel del smärta att skriva. Det är inte alltid helt enkelt och när det för en gångs skull är det, så kommer snart en oskriven lag som inleds med jante. Jag bor i ett jantebälte och jag gör allt för att inte bli fastspänd i den remmen. Hellre skaffar jag mig ett par färgglada hängslen som jag kan spänna och snärta med när jag får tid över.

Idag har solen skinit, men ikväll regnar det. Hur det har varit i Halmstad vet jag inte, men där befinner sig numera släktens födelsedagsbarn för dagen. Richard som fyller nitton år idag. Östgöten. Galenpannan som håller på Norrköping i fotboll. Jag kan skriva så för jag är ganska säker på att han inte läser fasters blogg. Även om han gör det, så vet jag att han kan bita ifrån och gnälla på min Öster-tillhörighet. Vi har chatt-kontakt titt som tätt. Han är nästan den släkting som jag har mest kontakt med. Ibland spelar ålder ingen roll. Det bloggade jag om i förra bloggen, eller hur?

Om du undrar över mitt sporadiska bloggande så finns det miljoner förklaringar. Det hjälper inte. I alla fall inte om jag säger det till mina ungdomar hemma. De svarar klokt att det handlar om prioriteringar. De tycker självklart att tvätt, städning och andra trista hushållssysslor kan stå åt sidan, åtminstone för en liten stund. Alltså för en liten bloggstund. Innerst inne vet jag att de har rätt. En liten stund har vi alla tid med. Sedan att tonåringar har en tendens att lägga alla dessa stunder efter varandra i en lång rad, det är en annan femma. Jag tröstar mig med att de kommer snart att träda in i vuxenbeteendet. Kanske en svag tröst? Bättre att förfäras.

Det är inte bara hemmets hushållssysslor som har stört mitt bloggande. Det är mitt arbete också. Sista meningen kanske inte passar sig så bra i tryck. Tänk om chefen läser att mitt arbete stör mitt bloggande. Ojojoj. Det blir personalutvecklingssamtal flera månader i förväg än det ordinarie PU-samtalet. Jag kan lite diplomatiskt i alla fall skriva att det har varit mycket den senaste tiden. Dels som har krävt insats på plats, men också som kräver engagemang i mina tankar. Det har gått runt, runt och jag delar den känslan med många arbetskamrater och inte minst med chefen. Ändå är han den bäste på att be mig dra ner på takten. Hur många har sådana chefer? Fast å andra sidan, hur många chefer har sådan personal? Någon balans vore önskvärd hur som helst. Ska försöka hitta den snart. Lägger det som prioritet 1.

Så är det förstås förberedelser för psalmskolan som ligger till grund för att det inte har blivit så mycket bloggande. Skrivande som skrivande. Ett annat störande fenomen stavas huvudvärk eller migrän. Den tar tid för mig. Utan att fråga om lov. Jag har kanske uppvisat signaler som gör att migränen tror att det är fritt fram, men icke. Nu ska jag i alla fall till neurologen på kontroll om några veckor. Får se om han kan bringa någon klarhet i detta djävulska moment i livet. Jag inledde bloggen med att tala om gåva och avslutar med att prata om migrän som jag långt ifrån kan kalla en gåva. Den har jag kanske fått för mina synders skull. Är det bara i Småland vi uttrycker oss så hårt mot oss själva? På återseende med ett leende!

PS. Jag önskar att du hade kunnat vara med igår eftermiddag på Kyrkans Hus i stan och dela mötet med 5 studenter från högskolan. 2 tjejer från Kina, en från Ryssland och 2 svenska tjejer. De studerar på socionomprogrammet med internationell inriktning och skulle skriva om döva. Jag hade bjudit in tre döva tjejer som fick berätta om uppväxt, om samhällets attityd, om undervisning och om dövkyrkan. En av flickorna la fram ett vittnesbörd, som fick mig att sitta med ståpäls. Det var så otroligt starkt. Att utbrist i ett halleluja är inte för mycket begärt! Det var precis vad det var... ett teckenspråkigt HALLELUJAH-MOMENT!