4H-dagen får stå för Historisk Händelse Heja Hille!

Det finns olika tillstånd av lycka här i livet. Det känns ganska lyckosamt att under genomgången av dagens melodikryss med benämningen nr 38, sitta med ett välfyllt kryss. Jag ska inte bli någon ny Enn Kokk som lägger ut hela lösningen på nätet, men är det någon som kontaktar mig genom bloggkommentar, sms eller mail, så ska jag givetvis dela med mig av svaren. Lite extra stolthet kostar jag på mig eftersom jag har fått lösa större delen på egen hand, eftersom Mr T var tvungen att lämna hemmet för att ta några toner tillsammans med kollegorna på konserthuset. De har genrep inför konserten i eftermiddag. Solistkonsert med harpa som soloinstrument. Mr T är en hejare på den klassiska delen av melodikryssandet, men idag var det Pomp & Circumstance som kom närmast den klassiska arenan och jag skrev Elgar utan att blinka.

Mr T var inte i bästa form, men skulle försöka ta sig igenom genrep och konsert. Inte så lätt att ringa sig sjuk under konsertdagen och i all hast hitta en spelledig bastrombonist som ska hinna till konsertmetropolen Gävle. Så han får väl försöka sitta där på podiet och låta bli att hosta och snurvla. Han har alltså blivit förkyld. Ungdomarna i familjen har delat med sig. Tonårsdottern var först ut och sedan gick förkylningsstafettpinnen över till sonen. Nu har Mr T den och han får gärna springa över med den till någon annan. Jag känner inte för stafett idag. Jag ska försöka göra mig kvitt huvudvärken. Den har på något envist sätt bitit sig fast. Inte med full styrka hela tiden, men den lurar i faggorna hela tiden och det räcker. Jag som brukar vara positivt lagd får väl se det som ett tecken på att jag i alla fall har ett huvud. Det kan kanske vara något att skryta om.

Nej, låt oss prata om något annat än huvudvärk. Solsken känns väl som ett bättre ämne? Solstrålarna flödar utomhus och avslöjar behovet av fönsterputs och dammkornsborttagning. Jag som har efterlängtat egentid i form av städning, har nu kommit till den punkt i tillvaron där längtan har formats till verklighet. Sonen är på fotbollsmatch och coachar sitt pojklag. Må de krossa Skutskär. Mr T är på konserthuset och tar några djupa toner på luren, förhoppningsvis utan att få värsta hostattacken à la natten. Tonårsdottern tar igen sig med en god bok efter fredagskvällens biopremiär av "Flickan som lekte med elden". Egentligen är det inget som hindrar mig från dammtrasa och fönsterputsmedel. Om det inte vore för huvudvärken, så skulle jag dundra loss på en av vinylplattorna med Gilbert och sväva ut i dammdansen.

Jag ligger med datorn i mitt knä och försöker hitta tangenterna och städlusten. Det här med att hitta tangenterna beror inte på att jag har datorn i liggande ställning, utan att jag har införskaffat mig en ny bärbar. Jag som har älskat min gamla bärbara dator som en liten kattunge. Jag köpte den för knappt fem år sedan och vi båda har sedan ingått i något slags cyberäktenskap. Oskiljaktiga. Mina fingrar har flytit över tangentbordet, som om vi har varit förenade med varandra. Det har funnits stunder då det har varit svårt att säga vad som har varit jag och vad som har varit datorn. Du kan säkert hitta liknande bilder i kärleken. Jag tänker dock inte blogga om några sådana sensuella akter.

Tyvärr så åldrades inte jag och datorn med varandra i samma takt som jag hoppas att Mr T och jag får möta ålderdomen i gemensam lunk. Jag har märkt det under en längre tid hur datorn har tagit längre tid på sig för att komma igång. Startsträckan har varit nervstressande. Alla runt omkring mig har bara kunnat ge rådet: köp en ny! Du måste ju byta dator. Du som skriver så mycket, skaffa en ny. Jag har tömt den på allt onödigt. Ungefär som läkaren går igenom dosettlådan för en åldring och tittar på vad som är skadligt att stoppa i sig. Vi provar med att ta bort den medicinen, så kanske magproblemen försvinner. Kanske vi kan ta bort den sorten också, så blir yrseln inte så påtaglig.

Jag tömde papperskorg, tog bort onödiga dokument, rensade sådant som låg dubbelt och den kändes nästan som ny ett tag. Men det var givetvis bara inbillning. Eller som sanningen i orden: kärleken är blind. Jag ville inte se faktum att datorn var gammal, slö och nästintill oanvändbar. Jag kände mig nästan som en svikare när jag i Mr T:s sällskap åkte till datoraffären och bekantade mig med en ny bärbar. Hur klarar folk av att vara otrogna? Jag kände mig verkligt besvärad av att bära hem lådan. Under en ganska lång tid har jag kört dubbelt. Mr T har skrattat lite överseende åt mig. Han har hjälpt mig att installera det ena och det andra och jag har med glädje överlåtit den nya skönheten i hans händer. Under tiden har jag utan att behöva förklara mig, använt min gamla kärlek. Förutom snabbheten, så ligger alla fördelar kvar hos den.

Framförallt tangentbordet. Känslan i det nya tangentbordet är inte alls densamma. Själva trycket känns konstigt och ovant. Sedan att jag skriver ' när jag vill ha ett ä är ganska besvärande. Piltangenten bakåt börjar nästan bli utsliten redan. Det är den mest använda tangenten tror jag. Jag hamnar på a när jag vill ha Caps Lock och är på 4:an på det numeriska tangentbordet när jag vill trycka Enter. Jag skriver kag istället för jag cirka 99 gånger av 100. Förstår du hur ansträngande det har blivit att blogga? Hur mycket mertid jag måste ha för att blogga läsligt? Jir kul är det att vlogga om det jeka tiden blir gel? Oj, förlåt... Jag tänkte att backningspilen skulle få vila lite, men jag ser ju att jag måste korrigera och skriva det rätta: Hur kul är det att blogga om det hela tiden blir fel?

Nu skäms jag lite. Här sitter jag och gnäller över att jag har fått en ny dator. Vilken bortskämd bloggare jag har blivit. Jag borde få leva utan dator ett par år. Jag trodde faktiskt inte att jag satt så fast i det gamla, invanda. Jag trodde inte att jag hade blivit så bekväm i det igenkännande att jag inte ens ville tacka för förbättringar. Jag är avslöjad. Jag har tydligen inte så lätt för att vända mitt skepp som jag har velat påskina. Jag har tydligen fallit på eget grepp. Nu kan jag bara önska att inte så många läser just den här bloggen och inser att jag är inte så lättförändrad som jag kanske har velat påskina. Men hur som helst så är jag ganska ärlig, eftersom det finns en Delete-knapp även på den här nya datorn och jag hade faktiskt kunnat radera alltihop och undanhållit bloggningsvärlden min förkärlek till den nertrampade datorstigen.

I eftermiddag ska jag följa den mycket väl upptrampade leden ner till Hille IP och vara med om en fotbollsfest! Ja, jag tror på en härlig fest där Hilles A-lag vinner över Skutskär och därmed ordentligt sätter ner fötterna i den högre divisionen för nästa år. Division 3. Allt talar för en fotbollsfest. Underbart sensommarväder, taggade Hillespelare, förväntansfull och stor publik. Förhoppningsvis hinner jag få ordning om skallen, så ska detta bli riktigt trevligt. Mr T har konsert, men hinner se åtminstone första halvlek. Jag skippar konserthuset idag. Detta hör till ovanligheterna. Jag har ett rimligt skäl till att ställa in mitt konsertbesök. Jag tror nämligen att vi idag får vara med om ett historiskt ögonblick på Hille IP. På återseende med ett Hilleleende!

PS. Det finns bemärkelsedagar för nästan allting nuförtiden. Kanelbullen har sin dag. Aidssjuka har sin. Idag är det första gången som 4H-dagen uppmärksammas. De fyra H:na står för Huvud, Hand, Hjärta och Hälsa. En sådan här dag tycker jag att vi kan göra ett tillägg och fira den stora 5H-dagen: Huvud, Hand, Hjärta, Hälsa och Hille! Eller 6H-dagen: Heja Hille!

Åh, Carl Gustaf, ljuva Carl Gustaf

Ikväll skulle jag ha varit i Vadstena och haft en helg av klosterliv eller kanske inte, utan ett par hotellnätter i klostermiljö är nog närmare sanningen. Det är en första träff med psalmförfattare. Ett forum för psalmskrivande. Något som jag har sett fram emot under en längre tid. Jag har kanske inte hunnit tänka så mycket på det, men det beror helt och hållet på att det har varit ett ganska hektiskt schema den senaste tiden. Därför skulle det ha varit extra välkommet och välbehövligt. Miljöombyte och andra tankar för några dagar. Igår kväll började jag känna mig hängig. När väskan var färdigpackad, så kände jag mig också färdig på ett illavarslande sjukt sätt. Först så skyllde jag på trötthet, men så småningom fick jag kapitulera och förstå att det var nog säkert trötthet OCH något mer.

Jag ringde faktiskt och förvarnade redan igår kväll att jag kanske skulle behöva ställa in. Det var ingen fara. Den riktiga skottelden i psalmskrivande börjar först om en månad. I natt slog det till, det som nog förvarnades redan igår kväll. Jag fick ett rejält migränanfall, som totalt däckade mig. Vågade knappt röra mig i sängen. Rädd att huvudet skulle spricka. In med en laddning migränmedicin och så försöka domna bort. Försöka ligga alldeles stilla och inte andas onödigt hårt, för det känns som om det kan trigga igång allt igen. I morse kändes skallen tung som en medicinboll. Fast i samma veva så kändes det som en slagsäck i boxning. Mörbultad är bara som en entrérätt.

Det var inte att tänka på att köra drygt fyrtio mil till Vadstena. Det var solglasögon på och problem att köra fyra kilometer. Sådana här dagar behövs det inte mer än en för hastig ögonvridning så är infernot igång igen. Så fredagskvällen får ägnas åt ett lugn som är lugnare än lugnast. Sådant händer. Det blir ändrade planer. Packa. Packa upp. Inte Vadstena. Hille, Gävle. Världen går inte under för det. Kanske är detta precis vad jag behöver efter en intensiv, men otroligt rolig och inspirerande arbetsvecka.

Idag hade jag halvklass på teckenspråkslektionen. Det var inte bara skönt för mitt huvud, utan även för teckenproduktionen. Det är en omöjlighet att avläsa och se tjugonio elever under en och samma lektion. Det förstår alla, förutom några få viktiga personer i det stora skolnavet. Fjorton och femton elever är en stor skillnad. Idag fick alla teckna. Det gick att upptäcka luckor. Det gick att upptäcka de som är på bettet och de som helst vill gömma sig. Det gick att nöta på bokstaveringsproduktion och avläsning. Det såg bra ut när lektionen var över.

Jag gjorde en annan upptäckt. En ganska förvånande upptäckt. I en klass på gymnasiet, där eleverna går andra året, så var det endast ett fåtal som visste vad Sveriges kung heter. Nu driver jag inte med dig käre läsare. Sexton- och sjuttonåriga elever, födda och uppväxta här i Sverige, vet inte vad kungen heter. Jag var faktiskt tvungen att fråga om de inte visste eller om de kanske var nervösa för att teckna. De visste inte. Så ställde jag en fråga om numret. Mellan Carl och Gustaf. Det blev en gissningslek. Carl VII Gustaf? Carl XIX Gustaf? Sjunde, nittonde? Känns som om något är fel. Hur ska vi lösa detta? Carl den sextonde Gustaf. Carl XVI Gustaf. Vi kanske kan börja med att ge alla sjuåringar en enkrona på första dagen och säga att gubben på pengen är Sveriges kung. Han heter och så vidare...

Eller finns det möjligtvis någon minut över på en historialektion på mellanstadiet alternativt högstadiet, där detta kan påpekas? Sveriges kung heter Carl XVI Gustaf. Jag trodde på något sätt att detta tillhörde allmänbildningen. Innan vi börjar med algebra och franska verb. Det har också i skolans värld varit väldigt tyst om det kommande kyrkovalet. Trots att större delen av de som dagligen kommer till skolan är röstberättigade. De som har fyllt 16 år och som är medlemmar i Svenska kyrkan. Gymnasiet är annars ganska bra att hänga med i det som händer i samhället. Inte så sällan så är det olika samhällsplattformar och informerar i skolan.

Varför är inte kyrkan inbjuden? Måste det verkligen till en katastrof eller kris för att det ska tillkallas en präst och lite kyrklig trygghet? Kan det inte vara en naturlig bit i vardagen. Precis som när vi i andra val själva får välja om vi ska rösta eller inte. På vad vi ska rösta. Varför har den svenska skolan blivit så slätstruken och rädd för kristna värderingar? Nu, mer än någonsin, tror jag att den svenska skolan är i behov av dessa. Vilket parti kommer att göra detta till en viktig valfråga? På återseende med ett leende!

PS. Kyrkovalet är på söndag den 20 september. Du har säkert fått ett cerisefärgat kuvert i brevlådan. Det är ditt röstkort. Ta vara på din röst. Den är fri och den är värdefull. Det är något som vi ska vara tacksamma för. Vi lever i ett land där vi alla kan vara med och påverka.

Det är inte alltid trevligast att sitta rökfritt

Jag har för en stund sedan kommit hem från ett mycket lyckat styrelsemöte. Just det här med att jag sitter med som styrelseledamot är nog något som kommer som en överraskning för många av bloggföljarna. Många människor har sina ordinarie jobb och så har de en massa extrajobb som till exempel styrelseuppdrag vid sidan om. En del har så många styrelseuppdrag, så att de tillsammans bildar ytterligare en heltid och då är det på sin plats att lägga pannan i djupa veck och fundera över hur det kan fungera? Är det inte så att det ena eller det andra blir lidande?

Jag vill inte ha en massa styrelselik i min garderob, så därför ska jag mer än gärna öppet blogga om styrelsemötet och dessutom med handen på hjärtat säga att detta är den enda styrelsen jag är med i. Jag ska inte ha några fler styrelser på min lista, mitt hjärta eller samvete. Däremot får denna styrelse gärna ha möten ofta och regelbundet. Detta måste vara en av de trevligaste och mest lättarbetade styrelserna i världen. Vi kanske borde kopiera mötesordningen och dela ut till andra styrelser, så skulle världen komma att se helt annorlunda ut.

Mötesdeltagarna samlade sig klockan fem. Vid det laget rådde det fortfarande tveksamhet om vem som var ordförande och det lurade vi på en stund. Eftersom två av tre ledamöter hade skickat sms till en och samma ledamot samma dag, så kom vi fram till att det måste vara smsmottagaren som var ordförande. Personen hade dessutom snabbt och utan svårigheter svarat på våra svåra frågor. När börjar mötet? Var ska mötet hållas? En av ledamöterna tillika bloggaren hade en punkt som inte kunde föras upp på dagordningen, så detta fick åtgärdas före mötets öppnande. Jag hade några dagar tidigare köpt en rutig skjorta i storlek 38 och trots att jag hade provat den i affären, så tyckte jag att den var för stor när jag kom hem. Jag ville alltså ha en storlek mindre. Nej, jag har inte krympt. Storlek 36 i just denna skjortmodell var ovanligt stor. Som en trettioåtta. Mitt färgval fanns inte kvar, men jag hittade en annan i rött, vitt och blått. Fräsch till jeans. Jag slog till och kände mig nöjd.

Då var styrelsesällskapet samlat och alla var inställda på att ta sig till platsen för styrelsemötet. En måndagskväll visade sig vara ett toppenval för sammanträde. Styrelserummet var tomt och vi kunde välja bord. Vi valde ett bord längst in i lokalen och slog oss ner i varsin skinnfåtölj med ett litet runt sammanträdesbord i mitten. Vi skippade trista skorpor eller finska pinnar till kaffet och beställde istället in raggmunk med fläsk och rårörda lingon. Till detta ett modigt val, ett glas Helsinge Rököl. Detta hade jag inte druckit förut. Gick på min känsla att Hälsingland har säkert något att komma med. Min farmor är ju därifrån och så gillar jag rökig whiskey. En medlem i detta styrelsesällskap må inte uppvisa feghet.

Mötet inleddes med en skål och smutt på rökölet och det var gott. Du som läser den här bloggen får lova det ena och det andra som du ska smaka innan du dör och skriv nu Helsinge Rököl på listan. Eftersom jag inte kände till det så väl, så har jag fått läsa in mig på lite Helsingekunskap och kommit fram till att ölet bryggs hos Helsinge Ångbryggeri som startade 2004. Äntligen något bra som hände det året. Personligen var det annars ett riktigt pissår. Höjer en skål för Helsinge Ångbryggeri och deras startår. Femårsjubileum och det kan jag säga: de kommer inte att riskera konkurs framöver, nu när styrelseledamöterna har fått smak på dem.

Låt mig föra till protokollet 3 Helsinge Rököl som är en mörk öl med inslag av rökighet och tjära (jämför med rökig whisky). Ölet är känt som "Rauchbier" i Tyskland. Perfekt till korven och skinkan efter att fiskenäten lagts ut. Tjänar på att lagras i sitt fat. Fem maltsorter används: rökt malt, pilsnermalt, ljus och mörk karamellmalt samt rostad malt. Allt enligt bryggeriets hemsida. Låt mig tillägga till protokollet att ölen smakar underbart till raggmunk och fläsk med rårörda lingon. Nästan onödigt gott. Glad att jag gick på min känsla om rökig whiskey. Vem vet, när min tjänst inom kyrkan är slut, så kanske jag har en framtid på Helsinge Ångbryggeri. Jag har ju rötter i Söderhamn och jag sitter i rätt styrelse. Du som har möjlighet, ta dig till Bishop Arms i Gävle, Södra Kungsgatan. Beställ in raggmunk och fläsk. Glöm inte föreslagna öl. Det är ungefär som i sången: Se Södertälje och sedan dö. Jag tror jag för in detta i mitt vita arkiv. Bjud på raggmunk och Helsinge Rököl efter begravningen. Skippa den majonäsiga smörgåstårtan.

Som du förstår så var det mycket som kom upp på bordet den här styrelsekvällen. Många punkter på dagordningen. En styrelseledamot var tvungen att av personliga skäl avvika lite tidigare, men då var de flesta punkter genomgångna och det återstod bara några övriga frågor som vi två som var kvar kunde klara av. Vi gjorde det till sällskap och några skålar med ett tyskt rököl. Vi hade båda två fått smak på det här rökiga, men jag måste säga och jag tror att den andra styrelsemedlemmen höll med mig, att i kampen mellan Hälsingland och Tyskland, så vann Hälsingland en jordskredsseger.

Så var det dags att cykla hemåt. Hjälm på. Vi konstaterade båda två att så här års, så här dags, så är det mörkt och ingen utav oss hade baklyset i trim. Batterier måste införskaffas. Ja, vi får försöka undvika polisen hinner vi säga innan den första bil som passerar på Södra Kungsgatan är just en pikébuss. Det stod POLIS med stora bokstäver i blått. Hoppsan, sa vi båda eftersom vi nu hade druckit både hälsinge och tyskt öl.

Det blev en kylig och uppfriskande cykeltur till Hille och jag undrar hur många styrelseledamöter som suttit på styrelsemöte denna måndagskväll i september det är som kan lägga sig lika glada som jag? Jag bara väntar på nästa kallelse. Eftersom jag nu har protokollbloggat så är det kanske jag som är sekreterare i denna styrelse och då är kanske den tredje ledamoten sammankallande. Det är nog ingen dum lösning, eftersom hon då kan ta ett datum som passar henne ypperligt. Detta måste vi undersöka. Skriver detta i protokollet. Första protokollet för första styrelsemötet för styrelsen med medlemmarna i "Alla vi som gillar att sitta i solen och ta en kall öl"! På återseende med ett leende!

PS. Du undrar kanske hur det var i Tomaskyrkan igår? Det var toppenbra! Jag var nere på botten och vände på eftermiddagen bara. Dundertrött. Gladde mig ändå åt solen och att jag vann fyra auktioner på Tradera. Hittade fler plattor i vinyl av Gilbert O'Sullivan. Nej, jag tycker inte att han är snygg. Richard Gere, Tomas Ledin och Mr T faller jag för. Helst i omvänd ordning. Det vet Mr T. Gilbert har coola låtar. Det vet Mr T också att jag tycker. Jag tänker göra min Gilbert O'Sullivan-samling komplett. Vem vet, det kanske kan bli ett tema på kyrkans personalfest? Eller så får jag ta det när jag kommer till Helsinge Ångbryggeri. Diplomerad Ölprovare. Jojo, vilket avancemang. Tack underbara arbetskamrater för ett underbart styrelsemöte. Töm glasen, töm dig själv och känn hur livet gläds med dig!

Hille höjer sig ett snäpp

Det stod en fet rubrik i tidningen. Gift i jeans. Jag var tvungen att tänka efter i vilket århundrade vi egentligen lever. Vi är faktiskt inte kvar på 1800-talet. Nog tycker jag att det är trevligt med vit klänning på bruden och frack eller jackett på brudgummen, men hallå, så här på 2000-talet, så är det väl trevligt att människor fortfarande äktar varandra? I jeans eller inte. För mig spelar det inte någon större roll. Låt de unga eller äldre tu bestämma själva. Det är deras dag. Konstigt att klädvalet ska behöva skapa feta rubriker. Tänkte jag.

Texten handlade inte alls om bröllop. Den handlade om jeans och att de innehåller höga halter av gift. Ena veckan kan vi inte äta tomater och nu ska vi inte ha jeans. Skadliga gifter direkt mot huden. Jeansen måste behandlas för att inte ligga och mögla i de långa fuktiga transporterna. Nu verkar turen ha kommit till närproducerade jeans. Jeansen måste svanmärkas och stämplas med Änglamark. Det är så knasigt att vi människor medvetet sprutar på gift på något som vi ska bära på kroppen. Det är redan en massa döskallar på många kläder, så det är inte något bra märke för att varna för giftet. Vad ska vi hitta på istället? En text likt den på cigarettpaketen? Att bära dessa jeans kan innebära förgiftning och en sakta men säker död?

Vi ska strax fira Hilles fotbollslags uppflyttning från division fyra till division tre. Nu är det inte helt och hållet klart. Två matcher kvar att spela, men även om Hille skulle förlora båda, så slutar de två bästa lagen på samma poäng och Hille har då en målplusstatistik på 19 mål. Ska det andra laget verkligen kunna åstadkomma en sådan skräll att göra 9 och ett halvt mål per match? Känns osannolikt, så därför vågar tre fjärdedelar av familjen fira en serieseger. Det är bara den spelande sonen som vill hålla firandet på sträckbänken fram tills att signalen har gått och det är ett faktum. Hille har lyft sig upp i division tre för första gången i klubbens åttiosjuåriga historia. Det var sonens mål för den här säsongen, så han är nog innerst inne rätt nöjd.

Så vi får kalla det en förfest det som ska avnjutas vid bordet om en stund. Crabfish- och räkpaj, sallad och vitt vin. Till eftersitsen blir det Budapestbakelse, kaffe och varför inte en liten smutt likör? Undrar vad vi ska slå till med när segern är ett faktum även enligt fotbollsspelaren själv? Idag vann laget över Storvik med 1-3. Det borde ha kunnat vara större målskillnad, men Hille hade nästan inget ordinarie lag och inte vet jag om segernerverna spökade. De spelade inte bra fotboll. Fast Storvik var klart sämre i alla fall. De borde byta sin målvakt som gjorde det mesta utom att koncentrera sig på matchen. Psykade motståndarna, gnällde på domaren, klagade på linjedomaren, sinkade sig med att sparka på stolparna inför en straffspark. Ganska trist målvaktstyp. In med lite Ravelli-stil och det blir i alla fall underhållning i duggregnet.

Ja, faktiskt så regnade det på eftermiddagen. Vi har nästan glömt bort hur det är när det regnar och inte hade vi paraplyer med oss. På förmiddagen satt Mr T och jag ute i solskenet och löste melodikrysset. Vi löste alltihop och skickade in på nätet i vanlig ordning. Det var melodikryssväder, för strax efter klockan elva så började det dra ihop sig till mulet, rått och kyligt väder. Ihoppackning av solstolarna och solstollarna fick flytta in.

När jag har avnjutit gottigheterna så ska jag titta igenom översättningarna från svenska till teckenspråk inför teckentolkningen imorgon förmiddag. Det är de äldres kyrksöndag i Tomas kyrka, i Sörby, i Gävle. Det har blivit en tradition att jag är där och tolkar så här i början av hösten. Efter högmässan så är det tårtkalas. Inte så dumt. Det brukar komma mycket folk och det brukar bli en lång gudstjänst. Inte så teckenanpassad med andra ord. Sådana gånger är det på något vis extra noga att jag känner mig väl förberedd. Jag lägger på ett extra kol för att göra det ännu mer teckenspråkigt och lättavläst. Vi ska inleda med psalmen O store Gud och den är häftig. Sex verser som sammanfattar Guds storhet. Det är naturbeskrivningar, bibelns underverk och skedet vid livets slut i samma psalm och som kronan på verket orden i kören: Då brister själen ut i lovsångsljud! På återseende med ett leende!

PS. Den här dagen år 1745 gick Ostindiefararen Götheborg på grund utanför Göteborg. Båten sjönk med alla varor, mest te och porslin. Har ingen aning om hur många som överlevde, men hur som helst är nog alla döda idag. Så är även den sista överlevaren från Titanic. Det var en kvinna från England som dog i maj månad, 97 år gammal. Tillbaka till Ostindiefararen. Mr T och jag såg kopian av Götheborg när vi stod på däck på färjan mellan Fredrikshavn och Göteborg i somras. Då hade skeppet Götheborg precis lagt till vid kajen och det var kanonskott och en massa happenings runt omkring. Festligt!

Ibland skyndar vi inte fort nog

Jag stod precis i färd med att repetera tecknet för potatis i klassrummet med teckenspråksklassen när larmet gick. Det var brandlarmet. Det har hänt förut. Ibland har det bara varit övning och någon gång har ungdomarna roat sig på ett korkat sätt med att elda precis under rökdetektorn. Jojo, ungdomarna har dyra vanor måste jag säga. Ett larm är ett larm och då finns det inte så mycket annat att göra än att ta sig ut. Vi tog med oss värdesakerna, men lät allt material ligga kvar. När vi öppnade klassrumsdörren, från vårt klassrum på tredje våningen, så hörde vi en intensiv röst från bottenvåningen. UT! NI MÅSTE UT! SKYNDA ER! Ingen utav oss visste fortfarande om det var övning eller inte. Vi ökade takten och tog oss ut på parkeringen framför skolbyggnaden.

Det var strålande solsken på eftermiddagen och många elever upplevde nog det hela som en befrielse. En spontanrast. Ibland är livet överraskande i positiv bemärkelse. Tyvärr var anledningen inte så positiv. Snart kom det fyra brandbilar i flygande fläng. Straxt därefter polisbilar och en ambulans. Brandmännen kastade sig i snabb fart ut ur bilarna, grabbade tag i släckare och några drog ut och kopplade en vattenslang. Det var egentligen bara bilen med stegen som inte var aktiv. Efter en stund kom rökdykare ut i full mundering och vi började förstå att det måste ha brunnit. De gånger då det har varit övning, så har en eller högst två brandmän i byxor och pikétröjor gått in i byggnaden för att strax därefter komma ut och köra iväg.

Lite tokigt är det att ingen från skolledningen i sådana här lägen kan vara ett språkrör mellan brandchefen och skolans personal och elever. Att stå länge med frihetslängtande elever är ingen höjdare. De första minuterna kan de överleva på att titta på skådespelet. Det är inte varje dag, som tur är, som vi får se så många räddningsfordon på skolparkeringen. När nyhetens behag har lagt sig, så kommer frågorna. Får vi gå nu? Ska vi ha någon mer lektion idag? Kan vi inte få gå nu? Blir det lektion imorgon? Egentligen finns det inget vettigt svar på någon av frågorna, så länge det inte har kommit någon rapport om vad det är som har hänt.

Vad hade hänt? Jo, någon eller några hade fått den mycket idiotiska idén om att elda upp en toalett i huvudbyggnaden som går under beteckningen P1. Polhemsskolan är en mycket stor gymnasieskola i Gävle med över 2000 elever och personalstyrkan är nästan uppe i 250. I huvudbyggnaden finns rektorsexpeditionen, skolexpeditionen, syo-expeditionen, IT-expeditionen, expeditionen för schemaläggningen, biblioteket, musiksalen, matsalen, fiket, vaktmästeri, lärarrum, många arbetsrum för lärarna, klassrum, skolsyster, kopieringsrum och biograf. Alltså det mesta. En anlagd brand klassas som mordbrand. Undrar om den tanken blixtrade till i hjärnan innan tändstickan drogs mot plånet eller om det var cigarettändaren som användes? Antagligen inte. Det blir rättsliga efterföljder.

Allt avlöpte bra. Eleverna fick lite oplanerad frihet och vi i personalen tilläts att snabbt gå in och hämta våra ytterplagg och väskor. Det var en lukt, som trots stora fläktar och fönster på vid gavel, som sattes direkt som huvudvärk och det retades rejält i luftvägarna. In snabbt och sedan ut i friska luften. Så himla onödigt. Jag hoppas att detta är en engångsföreteelse och att de hittar förövrarna. Jag vågar inte tänka tanken ut vad som kunde ha hänt. Från klassrummen i denna mastodontskola, så finns det ingen annan utväg än fönstervägen. Hur snabbt går det och hur många stegar behövs?

Det blev lite oväntad tid och jag tyckte att jag fyllde den med vettigt innehåll. Jag och dottern, som slutade medan jag stod med mina elever och väntade på besked, tog oss en solskenspromenad upp till Bilmetro för att hämta vår Golf som varit inne för dagskoll. Inget allvarligt. Bara en sådan världslig sak som att bilradion tappar stationer och att ljudstyrka skiftar utan att vi överhuvudtaget tittar på radion. Den har varit inne en gång förut, men då hittade de inget fel. Idag hade de funnit att en sladd satt lös och att det därför var dålig jord in till radion. Allt gick på garantin, så det blev inte alls så dyrt som det kan bli hos bilverkstaden annars.

Dottern och jag firade med glass på stan. Det kändes som om det var upplagt för glass. Solsken. Frihet. Musik i bilradion. Mer musik blev det ikväll. Äntligen dags för linedancestart. Gruppen började egentligen förra torsdagen, men då hade jag förhinder. På vägen dit funderade jag på om jag överhuvudtaget hade koll på en enda dans. Kändes som om allt var bortblåst. Det måste ha varit någon sommarvind som svepte förbi och tog alla linedancekunskaper med sig. Eller kanske en havsvåg? Som sköljde upp och så var alla hitchar och bumpar borta.

Kvällen inleddes med L.L.L. När den ropades ut, så var både min kropp och huvud format som ett frågetecken. Det tog några omgångar, sedan flöt jag med och det är en underbar känsla. Som nummer två kom Brazil och den har jag full koll på faktiskt. Den är fartig och förflyttar hela dansgolvet till karnevalen i Rio de Janeiro. Som genom ett mirakel bara försvinner en och en halvtimme. Tiden går fort när vi har roligt. Linedance är alltså mer än roligt. Tiden går inte bara fort, den går superfort. Får jag bara koll på Gallaway Girl, så blir det nog ännu roligare. Det är inte så lämpligt med kassaskåp eller totempålar mitt på dansgolvet. Kände mig som det ikväll. Det var bara min envishet som höll mig kvar. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det trettioett år sedan racerföraren Ronnie Peterson avled av sina skador efter kraschen på Monzabanan i Italien. Tiden går tydligen fort även när det inte gäller speciellt roliga saker. Jag var tretton år och minns det mycket väl. Jag tyckte det var otroligt otäckt.

Varför inte vuxenryggsäckar med stimulerande och roliga saker i?

Kanske borde byta bloggnamn, från Hela krukan till fjärdedagsbloggen? Det verkar bli ett litet uppehåll på en tre-fyra dagar nu för tiden. Blogglusten har inte blivit mindre. Tvärtom lagras den, så jag blir nästan lite orolig att det ska bli som en kolsyreomskakad flaska när jag lättar på korken. Alltså, jag är lite rädd för vad som händer när jag loggar in och låter fingrarna spela över tangentbordet. Tänk om det bara säger pang och så spritter det ord lite hur som helst? Så någon bloggtorka är det inte risk för. Tvärtom. Jag håller som bäst på och undersöker möjligheten att få beslutsfattarna att lagstifta om bloggledighet. Jag förstår att den dagen ligger långt fram i tiden, men det skadar inte att tänka visionärt och högst upp på önskelistan ligger nu bloggtid.

Nu är det så att det närmar sig med stormsteg till jag ska iväg på första seminariet i den psalmskola som jag har blivit antagen till. Vi är tretton personer som har fått möjligheten att utbilda oss i psalmskrivning under två och ett halvt år. Första skoldagen eller snarare skolhelgen hålls i Vadstena. Det tror jag kan bli en kanonmiljö för kreativt skapande. Klostermurarna, östgötaslätt och lugn och ro. Jag vet inte om det direkt pirrar i magen. Jag känner nog mer förväntan. Lite stress också kanske, eftersom ett och annat alster ska plockas fram och vågas lyftas fram i allmänhetens ljus. Nåja, för tolv medstudenter och lärare och sakkunniga.

Jag tänker pröva något gammalt och något nytt. Jag kommer dit utan några som helst förutfattade meningar. Jag tänker ägna första träffen åt att lära känna de övriga deltagarna och inspiratörerna. Försöka ta in och reflektera över andras skrivande och ge mig själv tid att tänka igenom var jag själv står. Jag är ju som lyckligast när jag skriver, men det är något helt annat när det gäller att skriva psalmer. De ska kunna sjungas. De ska ha ett djup och ett vettigt innehåll. Det som jag har bestämt mig för är att jag ska skriva rakt och inte tillkrånglat. Jag vill inte skriva alltför poetiskt, så att människor måste fundera på vad som egentligen står. Jag vill skriva på ett lätt språk, så att det inte behövs timmar för översättning till teckenspråk. Jag vill för den skull inte skriva trivialt. Fast i det fallet suckar jag till min Herre och jag får leva i den tilliten att han faktiskt kan fylla på med sin andes ledning.

Visst är det bra om det blir teologiskt rätt, men fy så trist om teologin ska få bli viktigare än den äkta kärleken från Gud till oss människor och vår kärlek tillbaka till honom som är vår skapare. Jag tror på äktheten. Antingen vågar vi skriva öppet och glädjefullt eller så gömmer vi oss bakom teologiska kringelikrokar. Jag undrar vad vår Herre tycker bäst om? Nej, egentligen undrar jag inte alls. Jag vet att han föredrar det enkla. Har vi inte lärt oss det i kyrkorna ännu? Detta som har varit grundplåten för vår tro i flera tusen år? Gud lät sin son födas i ett stall. Kan du i snabbheten komma på något simplare?

Gud har dessutom valt enkla, vardagliga människor som du och jag att utföra hans stora uppdrag. Det säger väl en hel del? Bara för att Gud är stor, så behöver inte vi människor göra oss större än vad vi är. Hade Gud velat ha oss större, hade han väl skapat oss så på en gång? Jag tror ändå inte att det är helt bortkastat med tid att vara med på den här psalmskolan. Jag kan säkert slipas och få mer kunskap i skrivandets konst. Eftersom jag är av den åsikten att Gud är värd det bästa, så vore det väl inte helt fel att jag få lära mig att skriva den bästa av de bästa sångerna? Bara för att Gud ska äras förstås. Om mitt namn står i psalmboken eller inte har inte så stor betydelse. Världen står inte kvar eller går under på grund av detta faktum. Återigen, sådana saker har Gud i sina händer. Fast visst, jag kan sträcka mig till att säga att nog kittlar det mig att få skriva en bra psalm.

Ja, varför inte byta till Fjärdedagsbloggen förresten? Med tanke på Jesu död och uppståndelse, som inföll på tredje dagen, så borde fjärde dagen ha varit en häftig dag att uppleva. Kan du se de omtumlade lärjungarna framför dig? Vad ska de tro? Helt ofattbart. Jesus har uppstått. Kan det verkligen vara sant. Jo, de vill så gärna att han ska vara tillbaka, men samtidigt har de ju med egna ögon sett i vilket skick han var på långfredagen. Att på så nära håll få genomleva Guds storhet på just fjärdedagen, då alla bitar börjar falla på plats, måste ha varit oerhört starkt. Det är inte så ofta vi talar om fjärdedagen, men jag kan inte låta bli att tycka att den är bloggningsvärd. Tänk när människor börjar komma till sans och förstå att Jesus verkligen är uppstånden. Jag önskar att vi får in några fjärdedagar i vårt samhälle och i våra kyrkor snart.

När vi ändå avhandlar ämnet kreativitet, så kan jag inte låta bli att skriva om i lördags. Vi fick upp ett rus Mr T och jag. Direkt efter melodikrysset. Före krysset är det otänkbart att rusa. Härlig lördagsfrukost och så förmiddagskaffet och veckans kryssruta. Vid elvasnåret så bestämde vi oss för lite arbetsrusch. Mr T slipade och målade ute på altanen. Jag gjorde första höströjet i trädgården. Det blir fler gånger, men kommer det snö, så får den gärna täcka resten. Kommer det inte snö, så ser det lite städat och välansat ut. Sommarblommorna är kvar på altanen och de är nästan som finast nu. Dessa plockade jag bara av visset ifrån, så de får fortsätta att glädja våra ögon.

Vi gav ganska många timmar i arbetstjänst utomhus. Därför kändes därför lyxigt att gå in och fräscha upp oss och sedan sätta oss i bilen och fara in till stan. Där avnjöt vi en trerätters på en mysig restaurang. Det kändes härligt att ha hela familjen samlad och få prata om lite allt möjligt. Lite fotbollssnack blev det förstås. Vi skulle alla fyra hem och se Sveriges match mot Ungern lite senare på kvällen. I bloggandets stund vet kanske de flesta hur det gick. En lektion i att det är aldrig försent att försöka. Zlatans mål som kom på övertid och som var långt ifrån urtypen av fotbollsmål. Jag tror att sådana mål bara görs av personer vars förnamn börjar på Z. Vägen till VM lever i alla fall. Hoppas inte den blir avstängd. Fast när det gäller Sveriges spel, så vet jag inte om de har i VM att göra.

Lika lite som jag hade i söndagens gudstjänst att göra. Nämen vad är det jag skriver? Detta kräver en förklaring. Tanken var att jag skulle tolka församlingens höstupptakt. Alltså alla grupper i församlingen kommer till gudstjänst för att ta första steget in mot hösten, i gemensam riktning. Tyvärr är det lättare att skriva än att åstadkomma. Jag är ledsen, men en sådan gudstjänst är inte för döva. Så jag tackar nästan Gud för att det inte kom några. Samtidigt så vädjar jag till Gud om hjälp att vi inom kort ska få till en gudstjänst som verkligen passar alla. För det är faktiskt så att det är inte bara döva som får det kämpigt i en sådan gudstjänst som vi hade igår.

Barn, ungdomar, sorgsna, stressade, äldre, föräldrar, trötta, deprimerade och de flesta övriga kategorier önskar att de var någon annanstans. Jag kan komma på minst tio olika platser och möjligheter, som skulle ge mig en äkta gudsupplevelse, före att jag kommer och tänka på denna gudstjänst. Jag skriver som jag tycker. Jag har svårt att finna Gud. Hemska tanke, men det är väl inte så att han är så uttråkad att han redan har gått därifrån?

För det första. Vi människor har svårt att vara koncentrerade i en timma och trettioen minuter. Vi hörande slutar lyssna och döva tittar på annat. Variationen mellan röster hjälper föga. I teckenspråkligt perspektiv, så hjälper det inte alls. Det enda som skulle fånga människors uppmärksamhet efter en timme och tjugo minuter är att släppa in ett fyrverkeri av Eje Berglund. Nu säger någon, så kan vi inte göra. Nä, faktiskt inte. Det fungerar inte att ha fyrverkeri inne i kyrkan. Det skulle vara brandfarligt och skadligt för människors hörsel och så vidare. Så vi måste göra något annat alltså.

Det är ett budskap som har hållit i över två tusen år, så det vore dumt att ändra på det konceptet. Det är liv i detta budskap. Det är bara sättet som det framförs på som är dött som i graven. Ibland skrämmer tanken mig att det bara är jag som känner så och att jag lägger över mina tankar på andra. De som sitter där och är helnöjda med gudstjänstkonceptet. Alltså, om jag tänker så att genom sig själv så känner jag andra. Då halkar jag lätt in på att dra alla över en kam. Undrar om det skulle fungera med handuppräckning? Hur många tycker att gårdagens gudstjänst var superbra och givande: räck upp en hand nu? Räck upp en hand!

Antingen räcker du inte upp handen eller så är cyberrymden i vägen. Jag hoppas att handuppräckarna hör av sig, för jag tar gärna mothugg. Har ingenting emot att bli överbevisad. Inte så länge det rör en god sak och kommer Gud till ära. Låt mig bara säga en sak till. Om Gud nu faktiskt är så stor som vi påstår i kyrkorna, varför märks det inte i människors ansikten? Varför ser de uttråkade ut? Varför ser de ut som om de drömmer sig bort till havet eller blomsterängen eller lingonskogen. Vi brukar beskriva anden som en vind. Nästa gudstjänst bör vi ha alla dörrar öppna, så att det blåser korsdrag. Lite värdigt drag runt korset vore inte heller fel!

Igår kväll var det reflexväst på. Det var nog inte som la märke till att Svenska kyrkan var ute på joggingtur i Hille- och Strömsbro-området. Inte för att det gick så fort att de inte hann läsa texten på västen, utan för att det var nästan ingen mer ute än Mr T, jag och dottern. Det gick ganska lätt att springa rent andningsmässigt sett, men vänsterbenet är inte helt återhämtat efter cykelvurpan. Det blev en helvetisk lång natt med värk efter asfaltsjoggningen. Det var nästan som att välja mellan pest och kolera. Gudstjänst och nattlig värk. Livet är inte helt lätt. På återseende med ett leende!

PS. Har varit tur- och retur till Uppsala idag. Bloggen är redan lång, så jag återkommer med lite reflektioner. De mår inte dåligt av att vila ett par, tre, fyra dagar.

Blek bloggning

Premiär för septemberbloggandet anno 2009. Det känns nästan som om Bullerbybuset har varit framme och bläddrat fram i våra almanackor. Vadå Bullerbyn? Har du glömt när barnen från Bullerbyn drog fram visarna på klockan, så att fröken trodde att hon hade försovit sig? Om inte jag minns helt fel, så fick barnen sluta tidigare den dagen. De hade varit i skolan så tidigt. Kanske har busen förändrats och inte är så oskyldiga längre, som att flytta klockvisare den första april, men idag så skulle nog ingen lärare låta barnen sluta tidigare. Fast jag är tveksam om kvarsittning existerar längre. Inte på gymnasiet i alla fall. Rätta mig gärna om jag har fel.

Hur det än ligger till med den saken, så känns det overkligt att vi helt plötsligt är inne i september. Vi vaggas kvar i den sköna sommaren, eftersom det fortfarande är mer sommar ute än höst. Jag har inte bloggat på några dagar, men det är absolut inte någon protest mot höstens entré. Jag är tvärtom en förespråkare för hösten. Min kropp mår bra av den. Jag gillar det här att gå ner i tempo. Få tända ljus i mörkret och låta väder och vind ta hand om trädgården. Jag skulle faktiskt inte ha så mycket emot att själv lägga mig under en lövhög och invänta att jag växer upp som en ny, fräsch grönskande blomma till våren.

Mina favoritdjur är pingviner och åsnor, men i själva verket kanske jag mest är som en björn själv? Snart dags att gå i ide. För vad har vi att se fram emot de kommande månaderna? Solbrännan bleks och glåmigheten har fullt regeringsstyre. Trötthet som inte går att sova bort. Regn, blåst och kyla. Som om det inte räckte, så är det om cirka en månad julpynt på Åhléns och IKEA. Sedan blir det fullt fokus på årets julklappshysteri och uppsjosat firande i många hem. Som du nog redan märker, så har jag placerat mig själv i en vågskål när det gäller hösten.

I den ena skålen är det jag, hösten, mörkret, stearinljusen, myset, god mat, böcker och gemenskap. I den andra är det trötthet, saknad av sommaren, hudfärg som ser ut som en urblekt linnegardin. I slutet av sommaren så bestämde jag mig för att ta till vara på dagarna utomhus. Att sitta ute i trädgården en stund. Att vara ute och gå när det är dagsljus. Att göra sysslorna utomhus, som att hänga tvätt och fixa i trädgården, när det fortfarande är tillstymmelse till sol. För jag tror på att vi behöver ljus. Jag tror inte vi skiljer oss så mycket från övrig växtlighet i det avseendet.

Det har varit ganska varmt och soligt idag också. Fast framåt kvällen kom regnet. Jag har träffat unga konfirmandledare ikväll. Det är ett skönt gäng av olika individer. I en sådan samling så märker jag att jag har blivit vuxen och jag kan njuta av det. Inte för att jag inte skulle vilja vara som dem, men de påminner mig om att jag också har varit ung. Nu är det en annan tid. De har sin tid i ungdomen och jag har min i... ja, är jag i medelåldern nu eller? Det är en sak att ha barnasinnet kvar och tro mig, det bor mycket Bullerbybus i mig fortfarande, men skalet och innehållet har ändå utvecklats. Det kanske kan kallas livserfarenhet?

Vi började kvällen med att ha mässa tillsammans. Det som skiljer mig och en skön tonåring åt är till exempel att jag skulle inte gå till ICA när klockringningen börjar, för att köpa en låda cocosbollar. Ändå kan jag inte låta bli att fnissa åt det. Jag tror att det är en blandning av chock och att jag samtidigt gillar det oförutsedda. Vi avnjöt äppelpaj och vaniljsås och talade om sommarläger, höstplanering och kyrkoval. De som har fyllt sexton år får rösta den 20 september. Jag kom på mig själv med att känna mig glad efter träffen. Så där som gemenskapen med härliga människor kan åstadkomma.

Vid hemkomst var jag rejält trött. Det har varit en lång dag på jobbet eller snarare jobben. Kyrkan, skolan och kyrkan igen. Hemma, nästan enbart för att öppna dörren, byta om, springa en runda i skogen, duscha och så iväg. Var rejält rödmosig om kinderna när jag kom till kyrkan. Så det blev återhämtning både kroppsligt och andligt under mässan. Joggingturen gjorde jag för att rensa ut huvudet. Det behövs med jämna mellanrum. Arkivröjning. Jag har suttit och översatt psalmer från svenska till teckenspråk och har kommit fram till en viktig ståndpunkt. Vår svenska psalmbok skulle må bra av en översättning från svenska till svenska. På återseende med ett leende!

PS. Ikväll vann Hille över Sjötull med 1-4. Sakta men säkert, så verkar det gå mot serieseger. Jag tar varken ut den eller hösten i förskott. Gläds i nuet och då glänser solen över både mig och fotbollstabellen.