Tveksam vind i seglen

Du som inte vill läsa gnäll skrivet en sen fredagskväll i mitten av augusti ska inte läsa den här bloggen. För jag har bestämt mig för att gnälla rakt igenom. Jag varnar alltså gnällkänsliga läsare för att fortsätta läsa. Bäst att sätta stopp här. Okej? Till dig som ändå bestämmer dig för att bita ihop och bita dig kvar vid mina gnällrader så lovar jag att skriva något litet positivt och glatt på slutet. Men först måste jag få skriva gnälligt. Jag har bitit ihop och väntat en hel dag. Nu kan jag inte hålla mig längre. Gnället är synonymt med Gävles Marinfestival.

Mr T och jag har bott i Gävle i sjutton år. Med Hillemått mätt så är vi nyinflyttade. Vi tycker ändå att vi börjar känna oss som Gävlebor. Sjutton år är ju ändå sjutton år. Vi båda älskar havet och kusten och visst, vi har tyckt att det är synd att Gävle inte är mer kuststad än den är. Det byggdes en helt korkad bro, minns inte när det var, men den stänger ute möjligheten för båtar att ta sig in i Gävle från havet. Okej, en liten roddbåt går under, men de större båtarna får nöja sig med att lägga an långt ifrån centrum. En stor miss av stadsarkitekterna. Mitt råd, backa och erkänn missen och riv bron!

Så egentligen tycker jag att det är ett trevligt initiativ av kommunen att ställa till med en Marinfestival. Eller som kommunalrådet Carina Blanck uttryckte sig i sitt invigningstal tidigare idag: Vi återerövrar Gävle som hamnstad. Jag måste göra kommunalrådet besviken genom att säga att så lätt går det inte att återerövra Gävle som hamnstad. Det ligger ett helt sopberg emellan staden och havet. Det ser ut som det gör på många ställen i Baltikum. Spökstäder där kommunisterna drog tillbaka allt av värde och lämnade allt annat åt sitt öde. Väder och vind har gjort sitt. Människan har gjort sitt.

Jag och dottern cyklade dit för att vara med på invigningen och lyssna på Mr T och symfoniorkestern. Jag inbjöd mina Facebookvänner på gratiskonsert, för jag tyckte att det var miserabelt dåligt att det stod så lite i tidningar och på nätet om att symfoniorkestern skulle medverka. Jag gick in på Gävle kommuns evenemangssida och kom fram till Destination Gävle och den speciella fliken för Marinfestivalen. Alla medverkande var presenterade med ord och bild. Ja, alltså alla UTOM symfoniorkestern. Gävles symfoniorkester. Sådant är konstigt tycker jag.

Vi parkerade våra cyklar utanför festivalområdet och skuttade in genom stängslet. Skuttandet fortsatte på hela området. Det låg någon konstig brun sörja på marken. Jag antar att den var ditforslad för att få ett dammfritt festivalområde. Fast jag vet inte om det är bättre att ha ett kladdigt och gyttjigt område. Jag har ingen aning om var det var som låg där. Det måste jag kolla upp. Kan det vara tjära? Brunsås? Soja? Olja? Jag återkommer när jag får klarhet i geggan.

Jag är glad att jag har normal syn och normal rörlighet. Det är ett måste om du ska gå på Marinfestivalen. Områdets underlag var bland det sämsta jag har sett. Stora gropar, som för dagen var fyllda med en brun sörja och stora stenbumlingar. Inte en bänk att sitta på. Jag tror det var många som hade behövt vila litegrann längs den långa sträckan som Marinfestivalen bredde ut sig på. Eller bara njuta en stund av närheten till havet. Med tanke på att vi nu närmar oss tillgänglighetsåret med stormsteg, så är det bedrövligt av Gävle kommun att anordna ett sådant här jippo utan att ha tänkt till en extra gång. Synskadade, rullstolsburna och människor med rullatorer hade ett elände att ta sig fram på Marinfestivalen.

Visst, det kom in en massa stiliga båtar som det var en fröjd för ögat att titta på, men något mer hade ju inte skadat som förströelse. Utbudet på mat var inte gigantiskt heller. Det var inte ens varierat. Det var nästan ingenting. Jag sätter en tia på att kommunen ändå kommer att slå sig för bröstet och tycka att de har gjort världens bästa insats. De kommer säkert att slå sina egna förväntningar med hästlängder. Sedan att det var dåligt ljud från stora scenen, att konferencieren Ellinor Persson hade ramlat i en av groparna och stukat foten rejält och att det inte fanns en enda bänk att sitta på, det kommer nog inte att nämnas i vi-är-bäst-i-världen-på-att-komma-på-helt-korkade-lösningar-på-festligheter-intervjuerna.

Jag kan väl inte gnälla på kommunledningen vad det gäller symfoniorkesterns dåliga program. Jag har framfört mina åsikter till Mr T och han kan inte annat än att hålla med. När symfoniorkestern kommer ut till massorna, då tycker jag att de ska leverera publikvänliga alster rakt igenom. Det ska vara lättlyssnat och lättsmält. Nu var det Marinfestival och då ska det vara stycken som Så länge skutan kan gå och så vidare. Orkestern gjorde två stycken ihop med Thomas Di Leva och alltihop glänste till riktigt ordentligt i Vi har bara varandra. Fast det var endast cirka tre minuter. Övrig tid var blek och trist. Besvikna vände vi tillbaka mot cyklarna. Med blicken för det mesta vänd mot marken. Nu vet jag att det var lut vi försökte undvika. Hade det inte gått att hälla ut luten i god tid? Så att den hann torka till och binda grusdammet, som var den goda tanken? Hoppas kommunen har lärt sig något och inte bara flashat omkring som stolta matroser på briggen Gerda. Enligt min mening var Gävles Marinfestival anno 2009 ett riktigt bottennapp. Hade nästan varit mer spännande att anordna något liknande på Forsbackatippen. På återseende med ett leende!

PS. Slutgnällt! Mr T och jag tröstade oss med sushi på hemvägen. Kvällen har vi tillbringat i den närliggande metropolen Sandviken. I Stensätra närmare bestämt. Marinfestivalen var glömd. Nu var det tre pinnar som skulle bäras hem till Hille och det lyckades med god marginal. 0-5 blev resultatet och dessutom vann vi femtio kronor på halvtidsresultatet på matchlotterna. 0-4 var det vinnande konceptet efter 45 minuter. Hille håller i serieledningen. Inget att gnälla över alltså.

Nästa gång tar jag med mig en lastbil

Idag har jag varit ledig och vilat kropp och huvud efter gårdagen. Vi fick en enormt fin resa, men all tolkning tar på krafterna, så det har varit skönt att få rå mig själv och min dag idag. Det var till och med skönt och avkopplande att gå omkring med dammtrasan och golvmoppen härhemma. Jag vet att det låter snudd på galenskap, men det kändes gott att få det gjort. När städningen var avklarade så snörade dottern på sig sina inlines och jag satte mig på cykeln och så drog vi in mot stan.

Det var ungefär som en sådan där följebil som är med på cykeltävlingar. Fast nu var cykel utbytt mot inlines och bilen var min cykel. Jag assisterade med vatten och muntra tillrop. Eller snarare varningsrop. En bil! Korsning där framme! Se upp för gruset! Vattenpöl. Som om dottern så fort hon snörade på sig inlines också blev blind. Jag själv förvandlades så fort jag satte mig på cykeln från en ledig och soft mamma till en riktig tjatmoster. Allt grundar sig i att jag tycker det ser farligt ut. I min ålder och med min balans skulle det säkert vara farligt också.

Första anhalten blev Erikshjälpen, som bara har öppet på onsdagar och lördagar. Dottern hade snörat på sig skor och lagt sina inlines i ryggsäcken. Det var otroligt mycket folk. Populärt resmål både för bilister, mopedister, motorcyklister, cyklister, rullskridskoråkare och gångtrafikanter. Kanske någon kom med båt också? Ligger ju nära vattnet. Tonårsdottern gjorde dagens fynd genom att slå till på en Arabiaservis i 54 delar. Den ska nu magasineras tills hon flyttar hemifrån. Jag var glad för hennes skull, men hade hon inte köpt den så hade jag gjort kapet direkt. Den var fantastiskt fin men de kunde nästan lika gärna ha skänkt den till henne. Så billig var den.

Vi packade två kartonger som fick ställas in på lagret tills brorsan kom och hämtade dem efter jobbet. Inte så lätt att köra en hel servis på cykel. Vi käkade lunch på ett ställe som jag inte ska käka lunch på någon mer gång. Vi beställde och betalade och sa att vi ville sitta ute. Det gick bra. De skulle ropa när det var klart. Efter en stund kom en man ut och ropade att det var klart. Jag undrar, kunde inte han lika gärna ha tagit med sig tallrikarna och serverat oss? När vi hade ätit ungefär hälften av vår måltid, så kom två av restaurangjobbarna ut och rökte, precis i närheten av där folk satt och åt. Hur är det med rökning på allmän plats? Hur är det med servicen och omtanken om sina kunder? I denna restaurangtäta stad, så behöver vi inte gå dit någon mer gång.

Vi blev i alla fall enormt genommätta, så helt värdelöst var det inte. Dessutom hade vi fått smak på det här med loppisfynd, så vi begav oss till den andra secondhand-butiken för dagen. Jag hittade fina drinkglas. Tolv stycken. Alltså dussinet fullt. Det konstiga var att fem stycken kostade fem kronor per styck och sju kostade tio kronor per styck. Det slutade med att jag betalade sextio kronor för allihop, det vill säga fem kronor per styck. Dagens största lycka för min del var när jag hittade två LP-skivor med ABBA som jag har saknat i min samling. Fem kronor styck.

Jag hade kunnat ge femtio kronor styck, som utgångspris i en budgivning. De småländska fötterna trampade glatt och villigt hemåt till skivspelaren. Det småländska hjärtat klappade förnöjsamt. Jag kände mig som Emil i Lönneberga, när han hade fyndat på auktionen. Som kronan på verket så hittade jag en ljusstake till mitt årsljus som jag köpte hos munkarna i Östanbäcks kloster. En sådan där ljusstake med en pigg som håller fast ljuset. Gissa vad jag behövde betala? Just det, fem kronor. Taget sa smålänningen och tyckte att hon hade tjänat en massa pengar på loppisutflykten.

Ikväll har jag och tonåringen haft vår egen variant på Allsång på Skansen. Ska vi säga Allsång på Hilleåsen? Vi har spelat LP-skivor så att det har stått härliga till och vi har dundrat i med våra stämband i allt från ABBAs underbara låtar till Earth Wind & Fire, för att gå över till en tidig Magnus Uggla och så Ledin förstås. Ingen allsång utan Ledin. Kom ihåg det. Det är en härligt knastrande när nålen möter vinylen. Den stora svarta tallriken med synliga spår snurrar runt, runt och gamla minnen kommer tillbaka. Jag har vunnit många högvinster i sommar genom mina LP-fynd. Om jag har hittat en LP-skiva utan jack på båda sidorna, alltså i spelbart skick, så är det som högsta vinsten på travet eller Bingolotto. Tror jag. Jag spelar varken på trav eller Bingolotto. Ibland köper jag en nitlott. Jag hade köpt en skiva med jack i, så det blev hur många omtagningar som helst innan jag hann dit och flyttade nålen. Fast det är rätt charmigt det också. På återseende med ett leende!

PS. Jag blev kultförklarad av dottern när jag drog fram Macken-skivan. Vi kunde inte låta bli att skråla med i alla låtarna, eftersom textbladet följde med i fodralet. Vi har nu bestämt att vi ska se alla Macken-avsnitt. Ett sensommarprojekt så gott som något. Nu ska jag gå och hitta en plats för tolv stycken drinkglas på fot. Det kan bli ett mission impossible, för det är rätt fullt redan i skåpen. För om sanningen ska fram, så skulle det gå att anordna en loppis ute på tomten. Kom och köp!

Flugans flykt

Så var den avklarad! Den första arbetsdagen, efter sju långa härliga frihetstänkande veckor av semester. Som du märker, genom att jag nu skapar ännu en blogg, så har jag överlevt. Mer än så faktiskt. Jag har blivit berikad. För jag har haft en hel dag av igenkännandets och återseendets glädje. Alla arbetskamrater var inte tillbaka. Några njuter fortfarande av semester, kompledighet och föräldraledighet. Jag är glad för de som var där. Att se dem igen, få krama om dem och känna att någonstans inom mig har jag burit en längtan efter att få se dem igen. Till saken hör att jag jobbar på världens bästa arbetsplats och har världens bästa arbetskamrater. Jag är fullt medveten om att så kan det inte se ut för alla som idag har kommit tillbaka till jobbet.

Nu får jag sakta men säkert försöka ta mig igenom mailboxen som höll på att brista i fogarna, eftersom den var påfylld och okollad under en extremt lång period. Sedan ska jag erkänna att perioden före semestern var enormt intensiv, så det finns en hel del av röjning i arbetshögarna och en massa lappar som inte alls skulle må dåligt av att bli uppkollade och åtgärdade. Så visst, det finns arbetsuppgifter och det tog inte många minuter förrän jag satt där och kände mig nyttig. Det enda som kändes annorlunda var att det kändes overkligt och förvirrat.

För att inte få ett så abrupt slut på ledigheten, så hade jag klätt mig i favoritsommarkjolen och mina slapparskor och en vit enkel topp som jag har blivit förälskad i under sommaren. Nu var det inte deckaren som skulle läsas utan post. Nu var det inte YATZY som skulle spelas utan det var texttelefon där numren skulle slås. Nu var det inte kaffetermos till stranden utan nu var det automatkaffe ute på gården. Istället för picknick ute i det gröna var det date med Mr T. Har vi ätit lunch ihop i sju veckor på raken kan vi inte låta jobbet komma och chockartat bryta alla sköna vanor. Vi lunchade ihop och ordningen var återställd. Åtminstone i 35 minuter.

Jag trodde att jag skulle få början arbetsperioden med att kasta ut mina krukväxter, men de levde och såg oförskämt fräscha ut för att ha stått inomhus hela sommaren. Jag vet att dottern som har vikarierat som kyrkvaktmästare under lovet har använt vattenkannan över dem några gånger och kanske är det så att någon annan också har tänkt den goda tanken. De får hänga med ett tag till. Krukväxterna alltså. Ja, kollegorna också förstås.

Jag måste erkänna att det kändes lite tyngre efter lunch att gå tillbaka till arbetsrummet. Säga hej då till Mr T, även om det bara var för några timmar, gå in och lämna solskenet kvar därute. Mitt rum på ovanvåningen kändes varmt, instängt och tungt. Nyhetens behag med att vara tillbaka på jobbet gick snabbt över måste jag säga. Jag hade gjort en hel lista på småsaker som jag skulle behöva beta av på eftermiddagen, så jag disciplinerade mig och läste innantill. Jag stördes av en spyfluga som körde flygrace mellan dörr och fönster. Så fort jag skulle hjälpa den ut och försöka vifta ut den i rätt riktning, så flög den åt helt annat håll. Den studsade hysteriskt mellan väggarna, så det uppstod ett tjongande ljud, så där som det bara kan göra när spyfluga möter glasruta alternativt vägg.

Det kändes som om spyflugan hade suttit inspärrad hela sommaren som på ett mentalsjukhus för flugor och som nu såg mig som en befriare eller snarare medintagen. Som någon slags lekkamrat att fördriva tiden med. Faktiskt så lekte vi med varandra en stund. Följa John. Eller i det här fallet Bloggare följer fluga. Det måste ha sett väldigt roligt ut och om någon kollega hade avslöjat min ystra lek, så kanske jag hade blivit föremål för ett djupt och ingående samtal. Hur mår du egentligen? Det finns en gräns för hur länge jag står ut med att följa flugor i jagalekar. Mitt humör övergick till att bli lite försurat. Alltså PH-värdet i min humörkurva svängde om och jag tror till och med att jag sa några väl valda ord innan jag grabbade tag i senaste numret av Dövas Kyrkoblad och drämde till. Man vet aldrig när man får användning av Dövas Kyrkoblad. Är du prenumerant?

Som du förstår så slutade leken inte lyckligt för flugan. Eller så var det just det den gjorde. Det kanske var så att den äntligen fick sin frihet och nu njuter för fulla drag i spyflugehimlen. Rent kroppsligt slutade den som en svart och gulgrönsmetig fläck på mitt fönster. Jag fick alltså putsa till fönstret litegrann på första arbetsdagen och upptäckte att det skulle behöva göras lite grundligare någon annan dag. Det ser ut som en inbyggd markis, fast det är bara ett smutsigt lager av storstadens damm och avgaser.

Min dag slutade lite annorlunda än flugans. Jag kom hem, namnsdagsfikade, satt ute på altanen, kände att sommaren fortfarande var kvar och nu har jag även bloggat. Imorgon blir det bussutflykt tillsammans med församlingen. Jag ska med och teckentolka för döva. Vi startar i ottan om vi nu går efter semesterklockan. Färden går söderöver till Västerås med omnejd. Fika, lunch och fika samt besök i Domkyrkan, Vallby friluftsmuseum och hos några munkar i Östanbäcks kloster utanför Sala. Det sistnämnda besöket ser jag mest fram emot. De har ljustillverkning och försäljning som ska bli intressant att se. Nu hoppas vi på bra väder. Väderlektsrapporten säger något annat. På återseende med ett leende!

PS. Namndagsfikat? Båda grabbarna i familjen har sin Lars-dag idag! Så det har blivit gräddtårta med jordgubbar och uppvaktning! Här kommer bloggningsgratulationen också: Hurra, hurra, hurra, hurra!

Kärnkampen och YATZYkampen på samma altan

Nu sitter jag vid datorn den sista skälvande timman av semestern anno 2009. Jag lutar tillbaka och kommer fram till summeringen: det här en sommar som jag kommer att minnas som underbar. Vi har fått vara friska. Vi har fått uppleva. Vi har fått njuta och vi har tagit tillvara på tiden tillsammans. Vi har inte satt upp en massa förväntningar att det måste bli på ett eller annat sätt, utan har tagit dagarna som de har kommit. För det mesta har det inneburit avkoppling!

Vad har hänt under den här sista semesterdagen, förutom att jag har försökt kurera min ångest? Nåja, det har inte varit någon ångest av det djupare slaget, men lite så där avogt pirr i magen och så de stora frågorna? Hur kan sju veckor gå så fort? Kommer det att gå lika fort under veckorna 42-49, alltså under oktober och november? Som att få en riktig grande finale på semestergrillningen, så gjorde vi en stor grillbuffé idag, Mr T och jag. Så där så att våra ungdomar tittade med stora ögon på altanbordet och sa: Så mycket mat! Hur ska vi orka äta allt det här? Vi åt och saluterade sommaren och resterna hamnade i matlådorna. Inte så tokigt att föra in grillat på arbetsplatslunchen.

Solen har behagat skina även idag, så mycket tid har spenderats i trädgården med böckerna. Jag avslutade en och fick det härliga uppdraget att välja en ny. Jag hoppas att jag orkar hålla i det fantastiska läsflödet som jag har jobbat upp under sommaren. Det är stimulerande att flytta in i bokens värld. Jag vet inte om det kan klassas som stimulerande, men vi något som vi har gjort otroligt mycket denna sommar är att spela spel. Framför allt YATZY.

Den ende vi inte har lyckats locka med är sonen. Han tycker att det är för slumpartat och han har tydligen annat som han sätter främre som syssla. Jag tycker ändå att jag har utvecklat mig som YATZY-spelare. Kan inte minnas att jag har fått fem lika, det vill säga YATZY så många gånger tidigare, som jag har fått denna sommar. Jag slår med lätthet fram en kåk, bland de bästa. 28 eller 27 poäng. Dottern har även infört ett anteckningssystem av det smartare slaget på ovandelen av spellistan. Alltså ovanför bonusstrecket, så nu är det inte ens jobbigt att räkna ihop längre. Tänk att det går till och med att utveckla YATZY. Vem hade väl kunnat tro det?

Sista semesterdagen till ära så har jag fått se en vattenmelonkärna gro. Våra ungdomar har ett kärnprojekt ute på altanen och det har pågått en undran om vilket som skulle visa sig sticka upp först. Det blev vattenmelonen. Det återstår att se vilket som kommer härnäst? Paprika, körsbär, vindruva, äpple. Vi gruvar oss nu för hur det ska bli när en vattenmelon växer upp och lägger sig ovanpå alltihop. Skämt åsido, vi är inte speciellt oroliga. Det är bara kul så länge det varar. Precis som med semestern. Den var kul så länge den varade! På återseende med ett leende!

PS. Jag ber om ursäkt att det blev en något kortare blogg nu. Men om det är någon som har missat det, så börjar jag jobba IDAG och jag har inte varit smart nog att vända tillbaka dygnsrytmen i god tid. Varför kan jag aldrig lära mig?

Nu har vi drag!

Idag är det nog många som har ettårig bröllopsdag. De som ville gifta sig på det magiska datumet 080808. En del nollåttor kanske tog chansen i alla fall att få rista in sitt riktnummer i guldringen. Personligen har jag ingen i min närmaste bekantskapskrets som jag vet har bröllopsdag idag. Inte ettårig, inte tioårig eller något annat år heller. Om det mot förmodan sitter någon bloggläsare som har bröllopsdag idag, så låt mig veta i kommentarerna, så kommer det en blogghyllning inom kort.

Som en blixt från en klar himmel så slår det mig att vi snart kommer till ett nytt magiskt datum inom kort. 090909. Påminner kanske för mycket om det gamla larmnumret 90 000, så det kanske inte är så många som slår till då. Det är dessutom en onsdag, så det blir kanske ingen rusning till prästen eller den borgerliga vigselförättaren. Det finns en chans till nästa år, i oktober. Om inte kronprinsessan Victoria och Daniel redan hade bestämt sitt vigseldatum till den 19 juni 2010 och får därmed inristningen 100619 i sina ringar, så hade vi kunnat föreslå den 10 oktober 2010. Det skulle bli 101010 och skulle väl se trevligt ut för guldsmeden, som nog blir den enda av Sveriges invånare som får ta en så noggrann titt på kronprinsessans vigselringsinsida.

Alla kungabarnen är i giftasålder, så vem vet? Det blir kanske prinsessan Madeleine som slår till på 101010 om hon nu har bestämt sig för Jonas. Det tycks ju vara ett stabilt förhållande, men det tyckte jag i och för sig att Carl Philip och Emma verkade ha också. Tyvärr har jag inte fått något pressmeddelande från hovet, så jag är helt ovetandes om hur det egentligen står till mellan prinsen och Emma. Jag är helt utlämnad till omslagen på Hänt i Veckan, Svensk Damtidning och Se & Hör i kassakön i livsmedelsaffären och jag är tveksam om det är den säkraste källan för bloggpubliceringar som vill hålla sig till sanningen.

Om det nu blir så att Madeleine och Jonas gifter sig den 10 oktober 2010, så blir det på en söndag. Kanske inte den vanligaste dagen för bröllop, men det borde fungera. Sverige kommer ändå att stå stilla och det kan det väl lika gärna göra på en söndag som en lördag? Det är väl inte konstigare att gifta sig på en söndag än att åka till Svensk Bilprovning på en lördag? Det är precis vad Mr T och jag gjorde idag. Vi har monterat en dragkrok på Golfen under sommarledigheten och innan den används, så måste den besiktigas.

Jag må då säga att det måste vara de mest lättförtjänta pengarna någonsin. Vi registrerade oss vid apparaten utanför byggnaden vid ankomst. Sedan är det bara att sitta utanför och vänta. Det gäller att hålla koll på sitt registreringsnummer, för det är det som kommer upp i neonröda bokstäver och siffror på den stora skylten på väggen. Samt vilken port som ska användas. När vi satt där och väntade, så funderade jag över varför det heter Svensk Bilprovning? Räcker det inte med Bilprovning? Eller finns det Dansk Bilprovning och Spansk Bilprovning också? Jag måste kolla upp detta.

Vi hade tid klockan 10.15. Mitt under självaste Melodikrysset. Ni bloggläsare som känner mig och Mr T och våra lördagsvanor förstår ju att det kändes i Melodikrysshjärtat. Vi fick port nummer sju och det tog tre minuter max och sedan var det klart. Det kostade trehundraåttio kronor. Alltså, jag säger ingenting om summan egentligen. Vi står inte och faller med trehundraåttio kronor. Det jag tycker är anmärkningsvärt är att besiktningsmannen bara gick ner på knä och tittade lite på kroken och så reste han sig och gick till datorn och skrev ut ett tillfälligt besiktningsbevis. Inte en koll på om elen var rätt kopplad, så att det blinkar när det ska blinka och att det lyser bromsljus när det bromsas. Sådant som jag tycker är rätt viktigt för trafiksäkerheten ändå.

En snabb vända till shoppingcentret och jag hittade två par PeakPerformanceshorts på rea. Det ena paret sökte jag efter redan förra året. Var inne på varenda Stadiumbutik från Gävle till Virserum och kollade förra året, men icke. Hur nu ett par kunde dyka upp här i närområdet är en gåta. Jag funderar inte så mycket mer på det utan gläds att jag äntligen äger dem. Hoppas att årets sommar blir lång eller att nästa sommar kommer snart. Blir jag bjuden på kungabröllop nästa sommar så kan jag ha dem under långklänningen. Så att jag känner mig fin! På återseende med ett leende!

PS. Jag har doppat mig i havet idag. Förresten doppat låter fnuttigt i sammanhanget. Vältrat är väl ett mer beskrivande ord. Det är så underbart med hav, sommar och värme. Trevligt sällskap, matsäck och bok. Där har ni konceptet för en perfekt semesterdag. Vi toppade härligheten med att grilla när vi kom hem från havet. När det blev mörkt och lite smårått ute på altan, så gick vi in och lördagsmyste med en film. Jag väljer fel ord igen, för myste beskriver inte alls filmens karaktär. Den var i alla fall sevärd och jag rekommenderar den varmt. Den borde visas i alla skolor och på alla arbetsplatser. Die Welle. Se den. Du kan mysa någon annan gång. Filmbeskrivning: En lärare genomför ett kontroversiellt experiment i sin gymnasieklass, med syfte att få eleverna att förstå de mörka mekanismerna bakom nazismen och andra totalitära krafter. Men det oskyldiga försöket förvandlas snabbt till en okontrollerbar rörelse och plötsligt tar våldet överhanden. Die Welle bygger vidare på en verklig och omtalad tragedi som ägde rum i en skolklass i Kalifornien, 1967.

Tierp och konsertannonsering kan inte pipmannen rå för

Jag vet inte om jag ska skriva godmorgon eller godnatt. Egentligen är det väl hög tid för att börja vända på semesterdygnet och komma in i normala gängor igen. Om det nu är så normalt att gå upp klockan sex för att tillbringa en hel dag på jobbet. Oj, vad jobbpessimistisk jag låter. Jag som älskar mitt jobb. Nu kan jag markera texten och trycka på delete, eller så fortsätter jag och låter bloggvärlden få veta att jag är inte redo för jobb ännu. Jag njuter så fördärvat av att vara ledig och bestämma min egen tid. Jag har gått och blivit frihetsälskande på semesterkuppen. Gått och blivit, vi är väl säkert födda så. Det blir bara så tydligt nu vid skiljelinjen mellan semester och arbetsdag. På måndag är det dags. Låt mig njuta. Det är en hel helg innan. Lördag och söndag. Lööördaaag och söööndaaag. Jag kommer att dra ut på det.

Nu är det några dagar sedan jag bloggade, så detta utrymme får väl användas som ett tillfälle för tillbakablick. I början av veckan, närmare bestämt i måndags morse, så satte sig jag och min dotter oss på tåget till Stockholm. Vi åkte det här så kallade Upptåget och då får vi räkna med att vi inte kan välja och vraka på avgångstider. Så om vi inte skulle missa en halv dag i huvudstaden så passade det bäst att ta 7.49-avgången. Mr T körde oss och vårt lätta bagage till Centralstationen. Solen sken och mor och dotter var förväntansfulla. Just den här avgången gjorde ett uppehåll i Tierp. Detta uppehåll är inte så mycket att bloggnämna. Solen sken fortfarande, vi var fortfarande förväntansfulla. Vid den här tiden en måndagsmorgon var Tierp om möjligt ännu ödsligare än vad jag kan minnas från förut. Det är här värre än Virserum sa min dotter som en definition på non-happenings.

Jag kände mig tvungen att gå i försvarställning för mitt idylliska Virserum och i jämförelse med Tierp, så framstår Virserum som ett storstadsmyller. Jag får tankar på Bombay och Chigaco. Så vi får hitta något annat ställe att jämföra Tierp med. Jag föreslår Jupukka. Helt värdelöst var inte tågstoppet för vi hann med GB-glass och en kopp kaffe och dessutom det fantastiska erbjudandet: köp 2 GB-glassar och få en kortlek. Alla klädda kort hade glasstryck.

Våra tre dagar i Stockholm innehöll en hel del shopping. Så pass mycket att vi fick införskaffa nya väskor att packa i för hemresan. Dottern köpte bland annat nya inlines. Något som hon har pratat om en lång tid och nu fick hon tag på ett fint par på rean. De var dessutom ekologiska. Det är alltså inte bara mjölk och smör som är ekologiskt. Även inlines. Intressant. Vi gick och gick i storstaden. Ibland föll vi in i storstadens tempo och småsprang och lekte med livet vid övergångsställen. Men för det mesta strosade vi. Vi såg beriden högvakt, trängdes med turister i Gamla stan, åt glass i sällskap med den vidunderliga utsikten från Fjällgatan, åt gott på restauranger och njöt av att bo lyxigt.

Vi hade femstjärnigt hotell mitt i smeten. Kändes nästan lite fjompigt att få frågan om vi behövde hjälp med vårt bagage vid incheckningen. Vid utcheckningen däremot hade det varit på sin plats, men då skulle vi ju bytas ut mot nya fräscha gäster, så då var det ingen som frågade. Frukosten var i särklass ett tillfälle som kommer upp på tio-i-topp-listan för dagarna. Okej, frukost finns det på det flesta ställen, men här fanns det till och med japansk frukostbuffé. Det var för all del inte så häftigt som det låter. Ris, nudlar och råa ägg. Dottern och jag höll oss på den traditionella svenska sidan. Om det nu är traditionellt svenskt med ägg och bacon. Tveksamt.

Hur lyxigt det än är att vara borta och bo på femstjärnigt hotell, så är det minst tiostjärnigt att komma hem till Mr T, sonen och den egna sängen. Storstadsbruset har sin tjusning, men det har även lugnet på altanen. Vi kan varva det med Hillebruset, så fläktar det till då och då. Som tidigare ikväll då det var match på Hille IP mellan Hille IF och Norrham. Hille spelade inte bra, Norrham var sämre, men domarna var sämst. Jag vet varför jag inte blev fotbollsdomare. Jag vill inte bli så dålig som dessa tre herrar. Nu kan säkert någon tycka ja, ja, det är lätt att skylla på domarna, men faktum är att de förstörde matchen. De lät bli att blåsa så det blev risk för skador. Nonchalerade tröjdragningar, för att i andra halvlek nästan blåsa sönder matchen. Jag lämnar matchen, innan jag ångar upp mig igen. Kan inte vara bra för hälsan.

Igår var jag i Regementsparken och lyssnade på Mr T och hans kollegor som spelade brasskonsert. Mycket folk, strålande konsertväder och framför allt ett fantastiskt framförande. De fick stående ovationer flera gånger och de var verkligen värda alltihop. Riktigt bra, förutom annonseringen. Fast det var ju förstås inte musikernas fel. Detta kan jag heller inte skylla på fotbollsdomarna. På återseende med ett leende!

PS. Jag har klippt mig idag på förmiddagen. När jag gick därifrån med mina Garboglasögon på nästippen, så såg jag säkert ut som en filmstjärna. Frissan fönade och fixade, så det borde ha varit till en fest och inte till solstolen. För det var där jag hamnade stora delar av resten av dagen. Det är underbart!

Smutsig frotté

Hux flux så hamnade vi i augusti. Jag tittar tillbaka på de två gångna månadernas bloggning och konstaterar att jag har nästintill haft semesterstängt i bloggen. Sex bloggningar i juni och tretton i juli. Jag har egentligen haft hur mycket tid som helst att blogga, men lika bra att säga som det är. Det har kommit annat emellan. Det finns finare sätt att säga det på. Jag har insamlat idéer och tankar för framtida bloggar. Fast om sanningen ska fram, så är det mycket lathet. Det är skönt att slappa och släppa det som jag brukar göra i vanliga fall. Jag tycker om att blogga, det har väl inte gått någon obemärkt förbi? Ändå är det som om bloggen och jag har behövt lite tid på var sitt håll. Det har kanske kostat mig några uttråkade och undrande bloggläsare, men så länge det inte kommer några ilskna bloggkommentarer, så vågar jag kanske mig på en liten ursäkt?

Det har faktiskt nästan inte kommit några kommentarer överhuvudtaget. Det kan jag förvisso inte förvänta mig. Jag ställer absolut inga krav på läsarna i denna blogg, men visst vore det skönt med ett livstecken någon gång. Fast jag kan även förstå uteblivandet av bloggkommentarer. Vad ska kommenteras? Bloggarens utdragna slapphet och loja bloggande om semester? Med ett sådant här blaha-bloggande ska bloggaren enbart vara tacksam om det inte kommer in dyngkommentarer och stora banderoller som meddelar: lägg ner!

Den här sommaren har jag samlat idéer. Det är sant. Dock inte enbart till bloggen. Jag står och stampar och är redo för att ge ut en bok igen. Jag längtar. Jag tycker att det här med bokutgivning gott kan jämföras med en graviditet. Jag och Mr T har två barn. Det är fantastiskt och gräver jag riktigt djupt i mitt känsloarkiv, så finns det inget som kan jämföras med stunderna på Akers Sykehus i Oslo och på Östra sjukhuset i Göteborg. Det finns inget vackrare än våra två barn. Fast när jag för första gången höll min första bok i mina händer, så var det som att hålla en liten baby. Det var osannolikt stort. All smärta, all vånda, all längtan, all kamp var som bortblåst och nu låg den här, synlig för mina ögon. En varm lycka spred sig genom hela kroppen.

Jag behöver inte uppleva kickar för att känna lycka i livet. Jag är alltså inte bokpubliceringsberoende som en knarkare är beroende av heroin. Om jag är beroende av något så är det att skriva. Detta blandas ofta med en ganska illasmakande ingrediens och det är tankar som: Inte ska väl jag. Inte kan väl jag. Vad ska folk tycka? Jag vill inte alls verka märkvärdig. Jag har blivit bättre på att låta den ingrediensen utebli. Jag kan inte leva mitt liv, genom att andra ska tala om för mig hur jag ska leva det. Alla andra kan ha så olika tycke och smak att jag kommer att få ett rent elände med att hålla ställningarna.

Jag har därför valt att koncentrera mig på en person och gjort honom till en centralfigur i mitt liv. Med ett vardagligt ord så kan vi använda ordet idol. Han är min idol. Fast samtidigt är han min vän. Han är min bror. Han är den som har gett mer av sig själv till mig än någon annan människa. Han heter Jesus. Det finns väl inget annat namn som har spridit sig så över hela världen som just hans namn? Säger du mitt namn så har det inte alls samma genomslagskraft. Betänk att hans liv är fortfarande betydelsefullt efter flera tusen år. Visst, vi kan avfärda det hela med att säga att jag tror inte på sådant nonsens. Det får stå för var och en av oss. Faktum är att hans namn suddas inte ut med vad vi säger.

Jag imponeras av Jesus som person. Han gjorde många saker som vi skulle kalla goda. Men tittar vi riktigt noga, så gick han inte bara omkring och klappade folk på huvudet och var allmänt trevlig. Han gjorde även sådana saker och kom i sådana situationer, som skulle göra så att vi kände oss lite obekväma och kunde tycka att nu blev det väldigt känsligt här. Någon kan ju ta illa vid sig. Någon kan bli sur. Någon kan säga att så har vi aldrig gjort förut. Jag tror ändå att det var just dessa steg som Jesus tog, som gör att hans budskap fortfarande är levande. Han gick ofta mot strömmen och tog de svagas parti. Han satt inne med så stor kunskap att jag är helt säker på att han skulle ha kunnat frottera sig med de fina människorna. Han skulle ha kunnat slicka röv och till och med snackat sig till befrielse från den hemska korsfästelsen.

För om sanningen ska fram så är det ofta det vi håller på med. Vi frotterar oss. Vi slickar röv. Vi snackar oss förbi svårigheterna. Till och med i sådana kretsar som mycket väl vet att Jesus-namnet står för något helt annat. Jag har haft förmånen att växa upp i ett kristet hem. Med föräldrar som har gjort som Jesus gjorde. De har aldrig tvingat på mig någon tro. De har gått före och visat mig vad tro är. Jag är ytterst tacksam för den grunden i mitt liv. Med de upplevelser som jag har från församlingen Som gör så mycket gott, så hade säkert jag också blivit avkristnad som så mycket annat i Sverige. Vi verkar tro att vi inte behöver Jesus. Jag kan förstå om människor som inte har mött honom ännu kan tänka så, men det är förödande när en församling har samma jargong.

Denna mycket omtalade som-gör-så-mycket-gott-församling har under många år varit föremål för mina boktankar. Trots allt eländes skit som de står för, så tänkte jag göra en humorbok. Så att folk får skratta åt dumheterna. Jag tror att skratt befriar. Men ju mer jag tänker, så desto mer så lutar det åt att skriva från ett jag-perspektiv. Jag är rädd för att det kan bli rätt humorbefriat, fast jag hoppas inte det. Jag tror på en Gud med humor. Se dig omkring. Skulle tillvaron vara skapad av en humorlös Gud? Därför tror jag också att hans son hade en stor portion humor. Bara för att man har humor, så behöver det inte bli larvigt och under bältet hela tiden. Humor rymmer också en stor del av allvar. Jag undrar därför, om jag skriver allvaret...kommer då humorn med på köpet?

Så jag funderar vidare på församlingsboken och hoppas att församlingen överlever så pass länge att de hinner uppleva biografin, så det inte bara behöver bli en minnesbok om de som gjorde så mycket gott, fast egentligen hade de med för mycket av den illasmakande ingrediensen Vi klarar oss själva. Vi behöver inte Jesus. Så här har vi alltid gjort. Har du inte rätt släktskap, så är detta inget för dig. Dra på trissor att detta verkligen är möjligt.

Under tiden jag funderar så ska jag försöka få igång psalmskrivandet. Jag har kommit med i en psalmskola som ska pågå under två och ett halvt år. Första träffen är i höst, i Stockholm. Jag går och nynnar och klurar på texter. En ganska vacker sommardag, så hörde jag mig själv säga: Nähä du Gud, det verkar inte bli något av det här med psalmskrivandet. Skulle du kunna tänka dig att ge mig en inledning? Jag vet att det låter som en desperat bloggares idétorka på psalmfronten. Det ligger en fara i att stirra sig blind på alla psalmtoppar som O store Gud, Härlig är jorden, Blott en dag och Den blomstertid nu kommer. Dessa psalmer är redan skrivna och behöver inte efterapas. Det skulle ändå bara bli dåliga kopior. Så just nu jobbar jag som bäst på att försöka skala bort dem så gott det går ur mitt huvud och det är inte lätt. Jag älskar dem. Jag tycker de är storslagna och underbara. Författarna har all min respekt. Det är lätt att i samma veva krydda med lite av ingrediensen: Och vem är väl jag att åstadkomma något sådant? På återseende med ett leende!

PS. Eftersom bloggarna trillar in lite sporadiskt, så vill jag gratulera världens bästa svärfar i efterskott. Han fyllde sextionio år i fredags. Jag och Mr T fick den stora äran att fira dagen med honom och svärmor. Vi började med gott fika på Källviks gård och sedan blev det lunch på fiskerestaurangen Albertina i Skärså. Det är ännu en av fördelarna med att ha semester. Det är lätt att hänga på och ta tillfället att njuta av sommar, hav och läckerheter. På kvällen såg vi Hille vinna med 7-1 mot Årsunda och det gjorde inte semestern tråkigare precis!