Inget blått blod, bara blå tunga!

Jag stängde precis av TV:n med fjärrkontrollen och loggar istället in på bloggen. Det finns en del att blogga om när jag precis har deltagit i det öländska firandet av kronprinsessans födelsedag. Låt oss utbringa i ett fyrfaldigt leve för vår tronarvinge Victoria. Hon leve, hipp hipp: Hurra, Hurra, Hurra, Hurra! Som du förstår så sträckte sig mitt deltagande till att sitta framför burken med rörliga bilder. Jag har haft fötterna på fotpallen och ryggen bekvämt tillrättalagd i bästa fåtöljen. Jag har antagligen suttit mer kungligt än de kungliga själva.

Så i år var det dags för Gästriklands bidrag till den kungliga arenan. Daniel Westling från Ockelbo fick vara med och fira sin fästmö. Det har inte hänt så mycket på jordklotet under de senaste dagarna för löpsedlarna har kunnat diskutera livet stora fråga om och om igen. Ska Daniel få vara med och fira Victorias 32-årsdag? Alltså i det officiella sammanhanget? Alla rojalister kände stor förväntan inför folkets stund på Solliden. Nog borde väl även Daniel komma med ut på planen framför det stora vita sommarslottet?

Jag vet inte om du hade dörren eller ett fönster öppet, så du hörde den stora svenska gemensamma rojalistiska sucken av lättnad, då bildbeviset nådde ut i landet. Kungen, drottningen, födelsedagsbarnet och så, jo, det är sant. Gästrikland var representerat. Daniel Westling var med och för min del kändes det naturligt. Kronprinsessan är faktiskt trettiotvå år, förlovad och har till och med bestämt bröllopsdatum. I hennes ålder hade jag själv firat många födelsdagar utan min pappa och mamma. Jag var förlovad och gift sedan många år. Mamma till två barn och hade även jobbat heltid under lång tid. Jag hade faktiskt tyckt att det hade varit mycket konstigt om något hade ifrågasatt om Mr T skulle vara med och fira min födelsedag.

Jag känner all respekt för kungahuset och alla dilemmor som de brottas med, men jag kan med handen på hjärtat ärligt säga att jag är inte ett dugg avundsjuk på deras liv. Det har säkert sina fördelar, men det har mitt liv också. Jag har under TV-programmets gång funderat över vad jag skulle ge till prinsessan om jag skulle komma på hennes kalas och jag tror faktiskt att jag skulle ta mod till mig och ge henne min bok. Sedan skulle jag ge henne min önskan om att hon och Daniel ska få ett underbart liv tillsammans. Jag önskar att de ska få vara ifred för veckotidningarnas spekulationer och löpsedlarnas stora frågeställningar. En present som jag tror att hon skulle uppskatta.

Enligt veckopressen är det slut mellan hennes lillebror, prins Carl Philip och hans flickvän sedan många år, Emma. Skulle inte förvåna mig om det nästa vecka står i samma veckotidningar att de är nyförlovade. För att lämna varandra för tid och evighet kan i kungliga kretsar, om veckotidningarna ska skriva om det, vara synonymt med att åka utomlands med någon annan än sin respektive. Med anledning av arbete, studier eller semester med någon vän av samma kön. Det är så himla skruvat. Återigen en anledning till att jag inte är avundsjuk på de kungliga.

Ska jag säga något om Daniel Westlings medverkan på den kungliga raden av stolar, så såg han inte helt bekväm ut i situationen. Men vem av oss skulle göra det? Jag har träffat drottning Silvia på tu man hand en gång och jag ska säga som det är. Tanken på det mötet snurrade i huvudet flera veckor före det blev av. Jag som aldrig annars lider av handsvett, hade mardröm om hur det skulle drypa från högerhanden när jag skulle till och hälsa på drottningen. Jag som inte brukar småpeta i folks uttal, fick för mig att jag kanske skulle korrigera drottningens tyskpåverkade nyanseringar på vårt svenska språk. Jag som inte brukar göra skillnad på folk var till etthundratio procent medveten om att jag skulle träffa Sveriges drottning och inte min bästa kompis.

Hjärtat klappade lite extra förväntansförfullt timmen före mötet. När jag sedan mötte henne, så tänkte jag att det fanns en hel del likheter mellan henne och Michael Jackson. Samma plastikkirurg? Jag frågade inte. Jag konstaterade bara att där fanns ytterligare en anledning till att jag inte är avundsjuk på de kungliga personerna. Det kan hända att min dotter tar illa upp när jag jämför drottningens utseende med popkungens. Hur som helst, träffen var trevlig. Fast jag kände mig något stramare än vanligt. Kände faktiskt igen mig lite i Daniel Westlings framträdande. Jag såg säkert också ut som jag hade en pinne i storlek XL uppstoppad där bak.

När jag satt framför TV:n ikväll, så tänkte jag på att Daniel Westling också har genomgått en njurtransplantation helt nyligen. Eftersom han är från Gästrikland och är en av oss, en från folket, så borde han ju känna av operationsärret en aning. Det borde strama och svida till litegrann. Så det är inte alls konstigt om det inlärda kungliga leendet grimaserar snett någon lite mikrosekund. Som allra lyckligast och mest avspänd verkade han när han vände sitt ansikte till Victoria och hon formligen strålade tillbaka.

När jag såg det förälskade paret som inte höll inne sin kärlek till varandra inför hela svenska folket och alla inhemska och utländska journalister, så kom jag att tänka på bibelordet från nya testamentet, första Korintierbrevet, närmare bestämt i det trettonde kapitlet. "Om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit... Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allts uthärdar den... Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken." Det verkar som jag har den kungliga bröllopspresenten klar. Jag ger dem min önskan om en kärlek som består, som uthärdar allt. Även den smörja och spekulationer som finns på löpsedlarna. På återseende med ett leende!

PS. Jag vet att det är en utopi, men om Daniel och Victoria någon gång tittar in på fika på vår altan, så ska jag bjuda dem på blåbärskakor. Detta har vi firat kronprinsessans 32-årsdag med idag. Det är så ljuvligt gott! Vad är väl en födelsedag på slottet? Vad är väl en prinsesstårta i jämförelse med blåbärskakor på folkets altan? Mumsfillibabba säger jag bara med avslöjande blålila färg på tungan.

Vet du skillnaden på manikyr och pedikyr?

Nu blir det direktrapporteringen från sommaraltanen. Tur att jag inte är en världskändis, för detta är så oglamoröst som det bara kan bli. Tänk vad hemskt om det skulle ligga hundra paparazzi-fotografer ute i skogsgläntan och ta bilder. Räcker med att jag själv är så korkad att jag tar bevis med min mobilkamera. Vad avslöjar den? Jo, en semesterledig bloggare i linne och shorts, med håret uppsatt i ett spänne i nacken. Med kroppen utlagd i en brasse-stol och med fötterna uppallrade i en annan brassestol. Datorn i knät och med datormusen på magen. Kaffekoppen och mobilen inom räckhåll. Inkommande sms annonseras med en norrländsk röst som säger: Hö dö du, nu kommer de ett sånt där sms igen... Undra va de står...

Det må vara hur oglamoröst som helst, men nu vill jag tala om att jag mår som bäst. Mr T och jag har varit ute och spatserat på förmiddagen. Vid hemkomsten behövdes dusch nummer två för dagen. Det var kvalmigt och soligt ute och vi hade sällskap med inspelningsteamet av "Flugornas herre". Hela traktens flugor var statister och de trivdes tydligen i vårt sällskap. Jag viftade med scarfsen som jag hade knutit runt skallen likt ett Hille-svar på Brigitte Bardot och Mr T viftade med kepsen. Det måste ha sett roligt ut. Brigitte Bardot och Thåström på promenad runt golfbanan. Var håller Hänt i Veckan på med som missar ett sådant scoop?

Belöningen för promenaden var nybryggt starkt kaffe ute på gräsmattan. Närmaste grannarna är tydligen också semesterlediga och vi såg ut som ett avsnitt ur TV-serien "Svenska Hjärtan". Mr T och jag läste våra pocketböcker. Det är så roligt för Mr T läser just nu en bok som är skriven på ett mycket humoristiskt sätt, så han sitter och småfnissar lite nu och då. Ibland skrattar han högt. Det är faktiskt väldigt trevligt. Han har den goda smaken att inte återge de roliga meningarna med högläsning, så jag har blivit riktigt nyfiken på vad det är han läser. När han är klar, så ska jag läsa den boken. Jag som har så låååååång semester kvar!

Efter en stund tvingades vi in under tak av regndropparna. Först kändes det bara skönt när dropparna kom så där i dripp-dropp-takt, men så småningom fick vi ge upp och ta vårt pick-och-fikapack in på altanen. En omöblering och så fick vi plats med brassestolarna. Så att vi kunde fortsätta den päsiga läsningen. Det är något visst med att sitta under altantaket när det regnar. Jag konstaterade att det var väldigt skönt ute i luften, trots att det regnade. Det var ingen kyla i vinden. Det var bara mysigt att höra smattret av regnet mot altantaksplasten.

Så övergick regnandet från dripp-dropp, till splash-splash och Mr T och jag upptäckte att det var inte bara vi som tyckte det var härligt att ta skydd under altantaket. Det tyckte även myggorna. Ny filminspelning? Myggornas krig. Splash-splashet på taket ackompanjerades av smash-smashandet under taket. Jag vet inte hur stor insikt myggor har om min envishet, men en sak har de lärt sig den senaste timmen. Den här altanen är bloggarens domän och en och annan mygga har fått den vetskapen genom att sätta livet till.

Efter en stund kom den där underbara aha-upplevelsen tillbaka från den där gången för någon vecka sedan, då jag satt på en sandstrand på västkusten. Nu har du verkligen semester. Vet du hur jag kom på det? Jo, för i min hjärna fanns det egentligen inga väsentligheter alls. Tidrapporter, kvittoredovisning, mässagendor, teckenträffar. Allt var spårlöst borta. Istället höll hjärnansvarig som bäst på att tänka ut det längsta ordet som fortfarande betydde något och inte var så där panikslaget påhittat.

Jag är supernöjd med resultatet. Eller vad sägs om nagellacksborttagningsmedelsflaskorna? Är inte det imponerande så säg? 37 bokstäver långt, utan att egentligen ha ansträngt mig överhuvudtaget. Säg nu inte att jag har för lite att göra. Det finns altan att måla. Bilar att tvätta, rengöra och vaxa. Blåbärskakor att baka. Föräldrar att besöka. Vissna blommor att klippa bort. Fast just nu regnar det på altantaket och då gör jag bäst i att sitta här och filosofera över de långa ordens existens. Var sak har sin tid och nu är det bloggningens tid. Jag blev så glad när jag förstod att jag var efterfrågad. Jag hade tydligen hängt upp en matta den 22 juni och låtit den hänga där tills det var dags att högtidliggöra min och Mr T:s bröllopsdag, den 5 juli. Jag är medveten om att det är i längsta laget att göra uppehåll i bloggen. Hela krukan kan ju sina. Bäst att fylla på och det är inte speciellt svårt när det kommer uppmuntringar utifrån.

Kanske var just med tanke på uppmuntringshållet som jag kom på det fantastiskt långa ordet nagellacksborttagningsmedelsflaskorna? Kollegan som jag tänker på som brukar ha så otroligt snyggt målade tånaglar. Det är så att jag kämpar mig igenom vintern och stöveltiden, bara för att plötsligt en vårdag få se kollegan i nätta sandaler och se det sjukt läckra nagellacket på tio tår. Det är alldeles blodrött med ett sådant där skimmer som bara nagellack åstadkommer. Det är sådant som kallas flärd mitt i vardagen.

På tal om tår så brände jag min stortå på den heta sanden på en av stränderna på västkusten. Svenska västkusten ja. Inte Maldiverna eller Italien. Det behövdes bara en sträcka mellan filt och vatten. Psst. Brännskada. Hoppade på hälarna upp i motsatt riktning, men hur lätt är det på en mjuk sandstrand? Det är som att få en valross att gå på lina. Nästa vända ner till böljan, den grönblå, så tog jag badtofflorna, men skadan var redan skedd. Jag har känning av det fortfarande, trots att det nästan har gått ett par veckor. Vi har alla våra bekymmer.

På tal om göromål förresten, så har jag ett semesterprojekt på gång. Jag tänker se alla Harry Potter-filmer igen. Jag har sett dem, antingen på DVD eller på bio, men nu ska jag köra ett race till. Jag har nämligen för avsikt att se den senaste filmen på bio inom kort och då vill jag vara uppdaterad och i rätt stämning. Så om jag mot förmodan tröttnar på att blogga från brassestolen, läsa en bok ute i solen, ta ett dopp i havet eller i poolen, så kanske jag kollar Harry Potter, en riktigt cool en! På återseende med ett leende!

PS. Jag får en massa inbjudningar till olika grupper på Facebook. En del kör jag ignore på direkt. Andra vettiga accepterar jag. Jag kollar och sållar kan man säga. Idag hade jag fått en som heter "I sleep in the nude". Men hallå?!? Vissa personer har för mycket semester och för mycket tid. Kan någon förklara för mig varför det ska finnas en sådan grupp i cybervärlden? Räcker det verkligen inte med grupperna: "Det fikas för lite" och "Vi som gillar att sitta i solen och ta en kall öl"?

R.I.P. The King of Pop

Under tiden som Mr T och jag var ute på resande semesterfot, så dog Michael Jackson. Vi såg det på de danska TV-nyheterna. Det var nog ganska så direkt när det hade hänt i USA. Vår tanke var gemensam och samlad och vände sig direkt till hemmaplan och vår dotter. Hon har under många år varit ett stort fan av Michael Jackson. Visst, jag tycker om Tomas Ledin och köper hans skivor. De somrar som han gör en turné, så tar jag mig till någon av spelplatserna. För övrigt så lever jag mitt liv och herr Ledin lever sitt. Jag är inte ens ett fan av honom på någon Facebook-grupp.

Så mitt idolskap för Tomas Ledin och min dotters idolskap för Michael Jackson är milsvidder ifrån varandra. Jag kommer ihåg när jag som ung låg nere i den småländska soffan i den småländska gillestugan och slötittade på den småländska TV:n och fick vara med om en av Michael Jacksons första musikvideos. Jag var hänförd och exalterad. Jag hade inte sett något liknande innan och det var inte så konstigt. Jag är uppväxt i Virserum, i Småland och där fanns Kärringryggen. Med en scen i rockgropen, en scen för gammeldansbanan, en skjutbana, kafeteria, stora dansbandsscenen, två kiosker, några toaletter och så en uppbyggd entré. Michael Jackson kom aldrig dit. Jag tror inte ens att Tomas Ledin har varit där. Det var ett utomhusställe liknande en Folkets Park, men jag tror att de som är födda på 50-talet har fler nostalgikänslor för denna kärringrygg, än vi som är födda ett decennium senare. För oss var det Blomstermåla, Vimmerby och så småningom Rockparty i Hultsfred som gällde. Kärringryggen brändes ner under ordnade former under fjolåret. Då hade två stora V:n satt sina spår på stället. Väderlek och Vandaler.

Så att se Michael Jackson och hans musikvideos var något totalt nytt. Nu, många år efteråt, så har det visat sig att det var inte bara nytt för enna tös från Vesum, utan det var nytt för hela musikvärlden. Ändå missade jag lite av storheten i Michael Jackson och Jackson 5, för jag trillade in på The Osmonds. Helt och hållet på grund av att Donny var så himla söt. Jag kan nog säga att jag var kär på avstånd i Donny, men mer än så var det inte. Det var avstånd både vad det gäller geografi, ålder och liv. Det räcker inte med söthet, om det ska bli något långvarigt. Att jag missade familjen Jackson var helt och hållet Donnys fel.

Jag har under senare år haft möjlighet att ta igen allting som jag har missat med Jacksons och då främst Michael. Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig att dottern, så totalt, har slagit sig in på denna förkärlek för Michael Jackson. Jag har full förståelse för det, men jag vet inte hur det gick till. Det måste jag komma ihåg att fråga henne någon gång.

Några dagar innan Mr T:s och min semesteravresa, så satt jag i telefonkö till ett bolag i Göteborg som hade paketresor till London. I paketen ingick övernattning på fint hotell, men framförallt biljetter till Michael Jacksons omtalade konserter. Saken är den att dottern redan när biljetterna släpptes på nätet, satt som klistrad och försökte få tag i de åtråvärda lapparna. Resultatet den dagen var att hela nätet rasade ihop och skapade kaos i cybervärlden. Hon var enormt besviken. Jag vågar nog påstå att hon var förtvivlad.

Hoppet tändes igen när jag hittade det här bolaget i Göteborg som verkade mycket seriöst. För saken är den att i sådana här sammanhang så figurerar det många oseriösa mellanhänder också. Eftersom jag hade semester, så åtog jag mig uppdraget att boka hela paketet. Det var en telefonkö som skulle kunna jämföras med Telias eller ortopedmottagningens på Länssjukhuset i Gävle. Det tog tid. Fast jag klagade inte. Jag hade semester. Jag hade tillgång till en kopp kaffe. Jag hade en bra bok. Så jag väntade.

Till slut kom jag fram och fick prata med en trevlig göteborgska. Det visade sig att bolaget var så seriöst att hon uppmanade oss att ligga lågt och se om Michael Jackson överhuvudtaget skulle komma igång med sina konserter. De första som han skulle göra nu i juli var framskjutna till sjätte mars 2010 och skulle vi boka nu, så kanske vi stod där med hotell och flyg men med framskjuten konsert. Så jag och dottern bestämde oss för att avvakta. Det kittlade mig lite att få åka till London och se dottern glad och lycklig. Det kändes som om det skulle bli en once-in-a-lifetime-happening. En vecka senare så dog han.

Jag förstod direkt att det skulle ta hårt på vår dotter. Det jag inte hade väntat mig var att det skulle sätta sådana spår i mig själv. Jag har inte gjort några större ansträngningar i att analysera mina känslor, men jag tycker att det är tråkigt när en människa på femtio år får sluta sina dagar. Det är tre barn som har förlorat sin pappa. Det är en familj och vänner som har förlorat en närstående person. Sådant skapar tomhet. Jag känner mig liten ledsen för Michaels skull också. Det känns tragiskt att en sådan duktig talang inte verkar ha varit lycklig. Jag tänker inte använda min blogg till att göra några spekulationer om barndom, äktenskap, lyxliv, apor, plastikoperationer, medicinering.

Det som känns lite märkligt är ändå att en sådan omtyckt och älskad person verkar ha varit så ensam och sökande. Alla älskvärdheter som nu framkommer i minnesceremonier och mediauttalanden, var fanns allt detta när han stod anklagad för pedofili och när han flydde från Neverland? Det är så många frågor och jag vet att de kommer inte att få svar. Vi är för långt borta och det går inte att lära känna en person genom att läsa Aftonbladet.

När Mr T och jag var i Danmark, så träffade vi en trombonist från USA. Han har spelat med Michael Jackson på hans skivor, konserter och turnéer. Det var ett mycket intressant möte med en man som hade båda fötterna på jorden och som med stor ödmjukhet gav en fin bild av stjärnan Michael Jackson. Det kändes så gott att återberätta detta för dottern när vi kom hem. Det kändes på något sätt som om vi hade lite tröst med oss. Jag måste faktiskt säga att det kändes märkligt att stå och prata om The King of Pop och samtidigt känna att det var som om att prata om en gammal skolkamrat eller granne.

Vi glömmer ofta att kändisar är också människor. De har fötts och de kan tydligen också dö. Hur ofattbart det än verkar. Dottern har under en lång tid levt i hoppet att Michael Jackson fortfarande lever. Jag tror till och med att hon under minnesceremonin hade en vag förhoppning om att han skulle dyka upp och sjunga ett av sina fantastiska nummer. Jag tror det var därför hon väntade med tårarna tills programmet var slut och kistan kördes ut. För så är det kanske med sorg, när den grundar sig i stor kärlek och uppskattning. Det är i chocken och tomheten lätt att inte tro att det kan vara sant. Hoppet om att det inte är sant växer sig starkt.

Skivor, böcker, planscher, tröjor, minidockor, vimplar. Allt detta som förut har varit idolskapets närvaro i tonårsrummet har nu blivit till ett minnescentrum. Jag kom på att jag hade originalalbumet med 2 LP-skivor, häfte och plansch från musikalen The Wiz, där Michael Jackson spelade fågelskrämman, kvar sedan min ungdom. Jag plockade fram den och lät den vara ett bidrag på minneshyllan.

Jag böjer mitt huvud för en av popens giganter. Jag önskar att han hade fått leva och genomföra sina konserter, om han nu hade velat göra det. Jag önskar att han hade fått höra jublet från publiken som älskade honom. Jag önskar att dottern hade fått skrika sig hes på en av konserterna, men nu blir det inte så. Så därför bugar jag och önskar Michael Jackson, The King of Pop, frid där han nu befinner sig. Jag tror att han har en hel del att bidra med i änglakören och någon gång då och då så gör han kanske ett soloframträdande. Jag tror inte att någon av de andra i änglakören misstycker. Det blir kanske några häftiga moonwalks eller så kommer han kanske med något alldeles nytt. Varför inte cloudwalks? På återseende med ett leende!

PS. Uttrycket "Den enes död, den andres bröd" gör sig verkligen gällande i dessa tider efter Michael Jacksons bortgång. Kvällstidningarna kommer inte att gå under på den här sidan sekelskiftet i alla fall.

Jag är en bokmal i positiv bemärkelse

Vi har hållit oss inomhus idag, Mr T och jag. I ett hem finns det alltid att göra och faktiskt kan jag tycka att det är välkommet med regn då och då. Det sparar ju faktiskt en hel del jobb med att springa runt och vattna i trädgården. Fast jag vet ju på samma gång att det hade inte varit lika välkommet med regn om jag inte hade haft den fantastiska solsemester som vi redan har haft Mr T och jag. Det finns ju faktiskt människor där ute någonstans som är på samma förhoppningsresa som vi var. Med förhoppning om fint väder alltså. Inte så roligt att hyra stugor eller annat boende för stora kostnader om allt ska omgärdas av värsta ovädret.

Det verkar som om just Gävle har legat i ovädrets mittpunkt idag. Det har regnat över 90 mm inom ett dygn. Det har blåst med kraftig styrka, så det alldeles strax utanför Gävlekusten har blåst tre meter höga vågor. Ingenting för en landkrabba som jag. Jag tycker det räcker med Stena Lines största färja på spegelblankt hav för att jag ska känna lite kräkreflexer. Jag vet att det är överdrivet, men jag känner mig i alla fall lite ur balans ombord på en båt. Det har varit litegrann av den nya leken rädda-det-som-räddas-kan idag. Speciellt ute på altanen. In med dynor, filtar och kuddar. Dra så mycket som möjligt under tak. Bär krukor och urnor i skydd för regnkaskader och vindpustar. Ett tag kändes det som om det regnade från alla håll samtidigt. Från höger och vänster. Framifrån och bakifrån. Uppifrån, ja, nästan nerifrån också.

Snabbt fylldes regnmätaren. Den, i vanliga fall, utomhusarbetande ynglingen sms:ade hem att de hade blivit beordrade att gå in eftersom fem träd hade rasat på kyrkogården. Jag tror han tyckte att det var ganska okej att få göra lite inomhusstädning på arbetsplatsen. Vädret utomhus lockade inte till någonting. Det har verkligen blivit väderomslag. Från soligaste sol till regnigaste regn. Det kommer väl att rapporteras i GD imorgon om ovädrets framfart. Mr T och jag har klarat oss från strömavbrott, men det är klart att tallarna utanför tomten har vajat oroväckande mycket. Vi har bestämt oss för att leta reda på en markägare och be honom ta ner ett par stycken. Känner inte för att ha ett plockepinn av tallar över vårt hus och vår altan.

Tydligen ska det bli lite halvtaskigt väder imorgon också, så då tror jag att vi ska passa på att göra undan lite städning i huset. Idag har vi gjort en del rotation på möbler och det blev superlyckat. Om vi som grädde på moset forslar undan lite damm också, så har vi all anledning att känna oss nöjda. Sedan är det helg, även om det är av mindre betydelse nu under semesterledigheten än i vanliga fall. Det skulle komma en ryssvärme, men jag tar inte ut några väderleksutlovningar i förskott. Det kanske blir regn som strömmar längs stuprännan i helgen också.

På tal om att strömma så har vi införskaffat oss en sådan där apparat med varumärket Soda Stream tryckt på sidan. Det har varit ett önskemål från yngstingen en tid nu. Argumenten har varit att vi slipper bära hem mineralvatten på flaskor och så vidare. Hon är bättre än TV-reklamen kan jag säga. Vi har kollat och hållit utkik efter erbjudanden. Det är på något sätt en typisk sommarpryl, så erbjudanden har det funnits gott om. Alla modeller är inte visuellt tilltalande. Några ser lika plastiga ut som en Barbieleksak. De skulle kunna användas som vattentorn i Barbieland. Det är märkligt hur alla dessa onödiga produkter måste bilda en hel vetenskap. Flaskor, kolsyretuber, design. Vi har nu investerat i en ny ickeplastig tingest som gör bra kolsyrat vatten till måltiderna och läskliknande dryck till fikastunderna. Förhoppningsvis varar streamen längre än strömmen från stuprännan.

Som om jag och Mr T inte har tillräckligt med olästa böcker i hyllorna, så köpte jag fyra nya pocketböcker igen. För några år sedan läste jag Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger. En bok som jag verkligen rekommenderar. Jag minns fortfarande att jag låg i soffan ute på altanen och läste det avslutade kapitlet. Jag grät. Både av texten och att boken tog slut. Därför köpte jag Sonat till Miriam av samma författarinna. Jag ser fram emot att få öppna den och börja läsa. På sommaren gillar jag att läsa deckare. Jag som är en liten lort då det gäller mörker och andra hemskheter, men ingenting går upp mot en bra sommardeckare. Eftersom jag läste första delen, Midvinterblod, i Mons Kallentofts triologi, så känns det logiskt att fortsätta med andra delen, Sommardöden.

Den tredje boken har jag hört omtalas på TV och direkt när jag hörde berättas om den, så tänkte jag att det var en bok för mig. Författarinnan heter Fausta Marianovic. En mamma som beger sig till fronten i kriget i det forna Jugoslavien för att hämta hem sin son. Bokens titel är Sista kulan sparar jag åt grannen. Bortsett från att bokens handling är en sann och hemsk skildring av vad som händer med människor i krig, så är det en underbar titel. Kanske något för Robert Aschberg att göra en uppföljare på i programmet Grannfejden.

Det var en presentation av tre titlar av fyra. Den fjärde är första delen av Roslund och Hellströms samarbete i skrivandet av kriminalromaner. Vi har de övriga, så att köpa första delen var som att lägga grunden till ett hus efter taklagsfesten. Mr T har läst de andra, så han får börja om. Jag har däremot inte läst någon tidigare, men ser fram emot att få göra det. Fast egentligen är jag mer intresserad hur deras skapande ser ut. Skriver de ett kapitel var? Hjälps de åt mening för mening? Kommer en med idéerna och den andre utvecklar dem och sätter dem på pränt? Lite imponerande faktiskt med två författare på en kriminalroman. Nu har jag hittat ett lik, så nu får du hitta på ett motiv. Kombinationen böcker och semester är klockren. Det spelar ingen som helst roll vad det är för väder. En bok med till stranden. En bok i hängmattan. En bok på altanen. En bok inomhus när vädret är som idag. På återseende med ett leende!

PS. Jag har fått plocka fram mina läsglasögon. Jag hade inte med dem på semestern. Därför var texten grå och onödigt liten. Väl hemma med ordentliga glas på näsan, så är texten svart och rejält läslig. Hörde jag någon tanke om ålderssymtom?

Jag skyller armbågsskavsåren på X-trafik

Idag ägnar jag mig helt och hållet åt återhämtning. Jag trodde inte det var möjligt, men jag har fått skavsår på - armbågarna! Jag är helt övertygad om att några av mina läsare kommer att tro att jag skriver bortförklaringar när jag beskriver hur det har gått till. Men i det här fallet sätter jag mitt huvud på att det är dagens sanning och inte någon rappakalja. Förvisso var jag ute och slog klackarna i taket igår kväll, så för er med obegränsad fantasi, så kanske det är lätt att tro att jag kravlade mig hem på alla fyra och på så sätt fick skavsår på mina båda armbågar. Till er vill jag bara säga en sak: lär känna mig bättre innan ni drar era slutsatser. Det skulle aldrig falla mig in att festa mig så dyngrak att jag måste krypa hem. Det skulle ju tyda på en hjärnkapacitet på cirka åtta månaders åldersnivå och jag har kommit längre på levnadsstegen än så. Dessutom är inte mina njurar skapta för sådana eskapader. Så, jag har alltså inte kravlat mig hem.

Vad har du gjort då, kära bloggare? Har du gjort repmånad? Du bloggade ju om hampa häromdagen... du har kanske klängt i något hamparep, på tal om repövning? Ledsen att behöva dementera, jag har inte svängt mig i några lianer heller. Min förklaring kan i sammanhanget verka tunn, jag skriver den ändå. Jag har promenerat hem från stan till metropolen Hille. Iklädd jacka. Mer än så tål inte min rosenhy!

Nu har jag alltså genom praktisk övning en gång för alla konstaterat att på semestern ska inte jacka användas. Jag gjorde misstaget i natt. Jag bar en kortärmad topp i mycket chic westernstil. Den matchade min västkustsolbränna. Snygga jeans och klack på skorna. Ett silvrigt långt halsband på hjärttemat, vad annars? Lite smink, i mycket måttliga mängder. Tog med en jacka för säkerhets skull. Blev tvungen att använda den. Fick skavsår på armbågarna.

Låt mig ta alltihop från början. I den allra sista arbetsminuten före semesterledigheten gjorde jag en överenskommelse med två av mina kollegor. Vi bestämde oss för att träffas igen tisdagen den sjunde juli. Tydligen var vi alla tre av den kalibern som håller löften och som inte låter det rinna ut i sanden, för igår kväll tog vi bussen in till stan. Vi hade egentligen tänkt cykla, men eftersom det regnade så valde vi X-Trafik. Det började inte optimalt, eftersom den bussen, som skulle gå från Hille-macken klockan arton med busstidtabellens cirkatider, kom först klockan arton fyrtiotvå. Drygt fyrtio minuter försenad alltså. Tur att jag bara satt och väntade på något gott. Annars hade det varit lätt att ge upp och gå hem igen.

Några hållplatser senare anslöt mina kollegor och direkt när jag såg dem så förstod jag att det skulle bli en skön kväll. En kväll som jag skulle kunna fundera tillbaka på under personalmötena i höstrusket. De var lite lagom uppsnofsade. Nu var vi alltså tre glada damer med ett gemensamt uppdrag: ha trevligt! Vi hamnade på puben Bishop Arms. Ett glas rödvin och två glas öl beställdes in och smuttades på under tiden vi ögnade igenom menyn. Servitrisen kom till vårt bord två gånger för att ta upp beställning, men vi var inte klara. Inte för att det var onormalt lång meny eller för att vi läste onormalt långsamt. Nej, vi hade så mycket att ta igen och prata om. Vi delade nästintill allt på konfirmationslägret och när det var slut, så var det som att rycka upp rötterna på en flitig lisa som just planterats. Sådant som egentligen inte går för sig.

Nu var vi återförenade och det kändes gott. Det blev grillspett med bakad potatis och tzatziki för min del. Vid 22-snåret fick vi en preliminär nota. Då stängde köket. Klockan halv tjugofyra ombads pubens gäster att dricka upp. Kvart i lämnade vi stället och kunde konstatera på skylten på dörren att de hade egentligen stängt klockan tjugotre. Förlåt, men tack för en jättetrevlig kväll. God mat och trevlig service. Tre fortfarande glada, och nu dessutom mycket nöjda damer, bestämde sig för att ta 23.50-bussen hem från stan till Hille. Alltså: mot Rådhuset. Oj, så folktom en 90 000-invånare-stad kan vara klockan tio i tolv en tisdagskväll. Har de inte hunnit ut ännu? Jag kände mig väldigt städad som åkte hem före midnatt. I en gammal pilsnerfilm skulle jag säkert ha kallats ett rekorderligt fruntimmer.

Det kom ingen buss 23.50. Fast det hade det i och för sig inte gjort klockan 18 heller, så det var inte så mycket att bry sig om. Får satsa på 00.20 istället. En halvtimma till med återföreningssnack är inget problem. 00.40 kom det en bil som jag tyckte såg lite skum ut. Passagerardörren slängdes upp av bilföraren och jag tänkte: "Nej, du gubbe lille, du kan känna dig blåst på den här svarttaxikörningen. Du ska inte tro att jag tänker sätta mig i den där bilen". Så jag var på vippen att säga: Nej tack! Men bilföraren hann före och sa: "Jag tänker inte köra er någonstans. Jag vill bara tala om att det är ingen idé att ni står där. Jag är busschaufför och jag vet att sista bussen har gått för kvällen". Så steg han ur bilen med motorn igång och visade oss markeringen N framför alla våra tänkbara bussar. N som betyder natt före lördag och söndag. Nu var det natt före onsdag och sista bussen hade gått 23.20.

Det var mörkt. Det var regnigt. Det var folktomt. Vi bestämde oss för att gå. Jag hade skor med klack och var nästan säker på att nu drar jag på mig sommarens värsta skavsår på hälarna. Nej, nej. Sommarens värsta skavsår: rätt! På hälarna: fel! Jag är en liten lort då det gäller mörker. Det fanns inte på denna planet att jag skulle gå ensam mellan Strömsbro och Hille en natt som denna. Eftersom en av familjens chaufförer sov sin arbetarsömn och den andra hade avnjutit en whiskey i sin ensamhet, så löste jag problemet med att låna kollegans cykel. Som om en cykel skulle vara det bästa vapnet mot ett överfall. Det kändes i alla fall att jag kanske kunde cykla ifrån problemet. Men jag medger att det kändes olustigt hela vägen hem. Trots att det bara var jag, mörkret, cykeln, regnet och räven som var närvarande.

Väl hemma i tryggheten så tänkte jag att det var verkligen en blöt kväll. Alltså vad det gäller vädret. Jag kände hur det rann om mitt hår och mina kläder. Likt en tonåring smög jag mig in. Ville inte väcka de väckarklockslevande ungdomarna som skulle upp på jobb samma morgon och jag sökte mig in till sovrummet. Ingen Mr T. Smög mig uppför trappen. Hittade honom vaken framför datorn. Har du haft trevligt? frågade han. Ja, jag har haft jättetrevligt. Bra, det är du värd, replikerade Mr T och jag berättade om bussbolagets tidtabell, maten på tallriken och goda ölsorter som jag hade provat. Jag tror inte det var många minuter kvar till soluppgång när vi kröp ner i sängen och jag kände hur konstigt det var med mina armbågar. Jag orkade inte tända lampan och kolla. Det gjorde jag istället idag på morgonen och konstaterade ett stort skavsår på vardera armbåge. Hälarna däremot är i toppform. Lyd mitt råd om du ska ha en blöt kväll. Lämna jackan hemma eller grunda inte med en grogg utan med armbågsskavplåster. På återseende med ett leende!

PS. Egentligen är jag inte färdigbloggad vad det gäller X-Trafiks busstidtabell. Vad är det för joller med att sista bussen ska gå 23.20 en vardagskväll, icke-natt mot lördag och söndag? Det är ju sommartider. Då ska vi ju vara ute och titta på soluppgången och äta jordgubbar. Tänk om det hade varit sommaren 1994, då det var fotbolls-VM. Då hade vi ju velat åka hem halv fem på morgonen. Nu gällande busstider måste ju ha blivit någon ihopblandning med åldringsfärdtjänsten till ålderdomshemmet Hilleborg och semesterlediga partypinglor. Sista ordet i förra meningen var århundradets överdrift!

Semestern har nått mitt medvetande

Idag har jag inlett min tredje semestervecka. Är det något jag inte har gjort så överdrivet mycket på min semester hittills, så är det att blogga. Det jag har gjort desto mer är att samla blogginspiration. Jag har under lång tid vetat om att jag ska ha semester. Tror att jag lämnade in semesteransökan till chefen i slutet på mars månad. Då det ännu kändes milslångt ifrån ledighet. Då, när jag var mitt uppe i arbetshögarna. Då, när jag längtade efter lediga dagar, men inte hann planera eller överhuvudtaget fundera på semesterinnehållet.

Nu har jag haft semester i två hela veckor. Dessförinnan har jag känt dragningen åt semesterhållet. Arbetskamrater har delgett mig semesterplaner och semesterlängtning. Nedräkningen har varit igång ett tag och till och med chefen har påtalat hur skönt det ska bli med en lång semester. Jag har haft ett intensivt arbetsår. Trodde inte det var möjligt, men toppade med en ännu intensivare avslutning. Så, det kändes verkligen gott att lämna jobbets skrivbord och göromål med att slå på en skvätt vatten på blommorna och gå ut i den stora semesterledigheten. Almanackan visade juni. Nästa gång jag återser den, så står det augusti. Juli är helt uppslukad av andra trevligheter. Så som semester och dess innehåll.

Trots att det åtta bokstäver långa ordet semester har intagit mitt medvetande under väldigt lång tid, så var det ändå cirka åtta dagar in på ledigheten som jag sa för mig själv: Men nu har du verkligen semester. Det var på en sandstrand i Bohuslän. Solen glittrade i de salta vågorna. Mr T låg på filten jämte mig och läste en pocketbok. Måsarna svävade på himlen och barnen ropade av förtjusning när de hade fångat några krabbor. Själv hade jag tagit en paus i läsandet av Arne Dahls tredje bok i A-gruppsserien och satt och funderade på Orust. Alltså på namnet Orust. Namnet på Sveriges tredje största ö. Efter Gotland och Öland. I semestertider påminner namnet mest om en rust, alltså en renovering. Med ett O framför, så blir det synonymt med en renovering som inte har blivit av.

När min hjärna går igång med sådana här tankar, då vet jag att jag har semester. När jag inte tänker arbetstider, teckenspråk, tolkningar, personalmöten, hembesök, lunchlådor och så vidare, utan bara funderar rätt ut i tomma intet på ett ö-namn. Orust. Därifrån gick det en liten smidig bro över i mina tankebanor till ö-namnet Tjörn. Vad är det för något? En örn som försöker lära sig tj-ljud? Mina sommarlediga tankar svischar vidare till varför ska det stavas med tj? Varför inte k? Ska vi ta en tur ut till Körn imorgon? Varför stavas det tjur och inte kur, när jag menar en sådan där stor best ute i sommarhagen? Okej, kur med hårt K är redan upptaget med en medicin-kur eller buss-kur. Jag har sagt det förr, stackars människor som ska lära sig svenska. Det hade inte gjort någon större skillnad om vi hade stavat tjur med k också.

I det här läget fick jag lägga band på mig själv. Sitta på en strand en underbart het sommardag och fundera på stavning. Det är nästan som att stå utanför klassrummet och sätta nyckeln i dörren, för att börja en lektion. Huvaligen. Jag skippade raskt rättstavningen och försökte komma tillbaka till allt nonsenstänkande. Det är svårt att hitta någon som njuter mer av semestern än jag. Ändå vet jag att när det börjar närma sig arbetsstart igen, så är jag först i kön. Fast på stranden i Bohuslän var jobbet så avlägset som det bara kunde bli. Jordgubbar, salt skinka, melon, kaffe och en spännande bok. Jag skulle inte bytt ut det om så chefen erbjöd mig en miljon i månadslön. För jag har miljoner av anledningar att ligga kvar på sandstranden. Först på listan står inspirationen.

Vi tog en sväng ut på Malö, Mr T och jag. Det var Maj som körde oss. Färjan hette så. Jag nynnade på visan Maj på Malö, men kunde självklart inte hela texten. Så min version i solskenet gick så här. Maj på Malö, vackra Maj, m m mm mm mmm m m mm m m mm m mmm m m svaj. Evert Taube skrev sången, som är en vals, år 1943 och jag är inte alls förvånad över att han kunde skriva dikter och visor från den här miljön. Ge mig en fiskarstuga uppe på en klippa, med havet som utsikt, så ska här skrivas. Vi körde vidare till Flatö. Ännu en ö som herr Taube gästade flitigt. Jag fyndade ett oläst exemplar av boken "Hon dansade en sommar" hos handelsman Flink. En gammal lanthandel, där ursprungshandlaren egentligen hette Gustav Johansson, men som i Taubes skrivarvärld fick heta Flink. Jag tyckte att boken kunde få bli ett fint semesterminne. Den kostade bara tio kronor och jag är säker på att den kommer till mer användning än en studsboll med etiketten Made in China på.

Du har nog listat ut att Mr T och jag har semestrat i Bohuslän eller i Västra Götalands län som det så krångligt ska heta. Vi lyckades pricka in elva dagar med strålande solsken från klarblå himmel. Den semesterbeställningen kan ingen klaga på. Jag får nog skriva i små doser om hur bra vi har haft det, annars kommer hela cybervärldens avundsjuka att samla sig i mina bloggkommentarer. Första halvan av turnén söderut tillbringade vi i Danmark, närmare bestämt på ön Jylland. Jag får säkert anledning att återkomma till dessa dagar. Den andra halvan tillbringade vi på västkusten, närmare bestämt i Uddevalla med omnejd. Vi har verkligen haft semester, när det gäller min definition av semester. Tid då en människa har möjlighet att ta dagen som den kommer och göra minsta möjliga ansträngning för att leva.

Vi har haft en vita-dukar-med-brutna-servetter-och-levande-ljus-semester. En sådan där period, då vi mot slutet funderar på hur vi ska komma in i hemma-livet igen. Bara en sådan bergsbestigning som att ordna sin egen frukost. Vi var borta lagom länge för att känna det pirrande äventyret framför oss, när vi startade resan. Lagom länge för att njuta när det pågick. Lagom länge för att känna hemlängtan efter ungdomar, altan, egen säng och den lilla pärlan på jorden som heter Hille. Vi är genomnöjda och genomglada. Om du frågar mig om semestern har varit lyckad, så med tanke på dessa elva dagar, så är svaret utan tvekan: JA!

Det känns onekligen lite lyxigt att komma hem efter en sådan supersemestertripp och känna att nu återstår en rejäl bit av semesterperioden. Jag är vid det här laget fri ifrån klocka och regelbundna mat- och sovtider. Jag äter när jag är hungrig och sover när jag är trött. Känner jag mig själv rätt, så kommer jag att ha det här slappa livet fram till kvällen före första arbetsdagen i augusti. Men vad tusan, jag har ju ett helt arbetsår på mig att komma in i den rätta arbetsrytmen.

Jag känner en stor lycka över att ha semester för att få tid att plöja böcker. Förutom Mr T och ungdomarna, god mat, trevligt jobb, bloggning, musik, solsken, bad och alla andra glädjeämnen, så är läsning något som gör mig bubblande glad och harmonisk. Några skulle säkert påstå att läsning är en flykt från vardagen och jag tror de har rätt. Jag flyr hellre med orden, än med spritflaskan. Hellre en god och spännande berättelse, än medicinmissbruk. Hellre är jag galen i texten, än i att slåss. Så en av anledningarna till att jag inte har bloggat är att jag har läst. När jag inte har läst, har jag observerat. Det finns inget som är så nyttigt för skrivaridéer, som att byta miljö några dagar.

Visst hade jag haft tid att blogga. Datorn var med på hela turnén. Men det finns inget som är så tröttande som att lata sig. God mat och god dryck gör dessutom kroppen så avkopplad att det är bara att ta en kylande dusch och sedan slå sig ner på de, av någon vänlig själ, bäddade sängarna. Har jag använt datorn till något, så är det för att kolla Till Salu-objekt på västkusten. Martin Luther King hade en väldigt nobel dröm. Den högaktar jag honom för.

Jag har precis också skaffat mig en dröm. Den är inte lika ädel som Martins, men det är likväl en dröm. Jag vill ha ett vitt litet hus, med röd klängros på väggen, vid kusten. Den västra. Jag sållar och tar bort husen som kostar mellan 14 och 20 miljoner. De som kostar mellan 5 och 14 miljoner låter jag också passera. Jag tittar på de som kostar någonstans mellan 2 och 5 miljoner och tänker att jag ska ju ha råd och ge ut mina böcker också och då ramlar jag genast ner på objekten som kostar mellan 195 tusen och upp mot 800 tusen. Mellan åttahundratusen och två miljoner, så tänker jag att jag kanske skulle kunna köpa lite triss eller spela på lotto? Eller sälja sjutusan med böcker och bli rik?

Som du förstår, så har jag semester. Dessa tankar är som bortblåsta i mitten på september. Vem har tid med sommarhus och skrivarlyor på västkusten i höst? Jag övervintrar min dröm fram till pensionen. Småland har fått konkurrens av västkusten må jag säga. Det har jag i och för sig vetat om i flera år. Vattnet på den västra sidan vinner över ostkustens enligt mitt tycke. Ljuset är ljusare på västkusten om jag får säga vad jag tycker och det borde jag ju få i min egen blogg. Sedan är det en tjusning i kombinationen klippor och sandstränder. Fast det går ju att hitta på ostkusten också, så den anledningen är inte mycket att komma med.

Tillbaka på ostkusten så fanns det ett behov av att fylla på i kylskåpet igen. När jag och Mr T har varit på en må-bra-nästintill-lyx-semester så finns det till och med en skönhet och en glädje i att göra sådana vardagssaker. Trots fullt kylskåp, så har vi varit ute och firat bröllopsdagen på Church Street Saloon ikväll. Vi kände servitrisen och det gjorde inte saken sämre kan jag säga. Trots att vi var mer än mätta efter huvudrätten, så delade vi på efterrätten Cookies from heaven, med resultatet supermätt. Känns som om jag inte behöver äta förrän nästa bröllopsdag.

Vi hade i alla fall jättetrevligt och nu ska jag bloggavslöja ett riktigt scoop för alla som vill bloggkänna mig. Jag är inte van att få blommor på bröllopsdagen. Alltså står det inte tjugotre röda rosor och nickar i sommarvärmen. Det är jag tacksam för. Däremot kan Mr T komma hem med en orkidé mitt på en sketen tisdagseftermiddag i mitten av det regnblaskigaste november. Det är jag mer än tacksam för. Jag vet varför jag älskar honom. Han faller inte för kommersialismens reklam och dravel. Han faller för mig! Där, mitt i fallet, så upptäcker han att jag har redan fallit för honom. Pladask! På återseende med ett leende!

PS. Mitt största och varmaste grattis till världens gulligaste åttaåring: Gabriel. Gabr betyder man på arameiska och El betyder Gud. Vilken fin betydelse. Jo, så är det. Du Gabriel är verkligen en gåva från Gud. Även om du än så länge är liten kille på åtta år. Hoppas du har haft världens bästa födelsedag! Tyvärr så var ju vädret för dåligt för helikopterturen.

Linné visste redan år 1753, det vi nu vet och firar vid 23

Tio minuter kvar av en dag som har gått i nostalgins tecken lika mycket som i nuets tecken. Mr T och jag har haft vår tjugotredje bröllopsdag. En sådan här dag går tankarna givetvis tjugotre år tillbaka i tiden och samtidigt så hoppar de fram och tillbaka på den tjugotreåriga tidslinjen och gör små anhalter på olika bröllopsdagar genom åren. En liten ögongluttning framåt i tiden gör att jag kan konstatera att vi om två år, om Gud har tänkt sig så, firar silverbröllop. Det känns helt ofattbart. Det låter så synonymt med att vi är gamla, för det har känts så, att de som firar silverbröllop skulle vara gamla. Nu när vi själva snart är där, så får vi ändra på detta tankesätt och utbrista i leverop för något så fantastiskt som ett tjugofemårigt lyckligt äktenskap. Jag är av den uppfattningen att speciellt gamla är vi inte.

Jag minns när min mamma fyllde fyrtio år. Oj, vad jag tyckte hon var gammal. Sett med ett barns ögon i mitten av sjuttiotalet, så var det en ålder som låg ljusår borta. Idag, inne på tjugohundratalet, när jag själv är fyrtio plus plus, så känner jag mig fortfarande närmre studenten än pensionen. Fast jag vet att det är inte så. Om nu inte någon framtida regering får för sig att jag ska jobba tills jag är sjuttiofem. Jag vill inte det. Det blir utmärkt att gå i pension om drygt tjugo år. Förhoppningsvis så känner jag mig inte gammal då heller, utan orkar fortfarande vara nyfiken på livet. Det är en nåd att stilla bedja om.

Jag är i skrivandets stund nöjd med livet. Jag är lyckligt gift med Mr T, som hela cybervärlden vet vid det här laget, sedan tjugotre år tillbaka. Antalet år i den äktenskapliga hamnen har väl ingen missat vid det här laget heller. Vi har två underbara ungdomar och det är egentligen när jag ser dem, som jag förstår som bäst att åren har gått. Frågan är bara vart de har gått? Fråga nummer två är varför de behövde gå så fort? Tiden går fort när man har roligt. Den personen som yttrade dessa ord första gången visste vad den gjorde. Det är inte många sanningar som är större än den. Konstigt nog, så tycker jag att den, tiden alltså, går nästan lika fort när jag har tråkigt. Under de senaste tjugotre åren har jag hur som helst haft mer roligt än tråkigt. Det kan jag skriva utan att blinka.

Jag hoppas i mitt här-och-nu-blogglyckorus på tjugotre år till tillsammans med Mr T. Till att börja med. Det där vet vi ju ingenting om och lika bra är väl det. Det skulle bara bli en massa spekulationer. Bättre då att leva här och nu och då är det den stora hampadagen som vi har firat. Du vet, alla bröllopsdagar har ett namn. Vem i all sin dar har kommit på alla dessa olika material som ska få symbolisera ännu ett år i äktenskapets förvar? Första året firar brudparet bomullsbröllopsdagen. Ett år är lika med bomull. Antingen för att det älskande paret fortfarande springer omkring på små rosa bomullsliknande moln eller så krävs det bomull för att linda in alla ord som annars kan missuppfattas.

När brudparet har hållit ihop i tjugo år så firas den stora porslinsdagen. Hur tänkte bröllopsdagsnamnsinnovatören om detta? Är det vid det här laget som brudparet har släppt på alla hämningar och börjar kasta porslin, för att tala om hur deras inre känsloliv mår? Har alla okvädningsord tagit slut och det är nu de stora skärvornas tid gäller? Eller är det helt enkelt så att när tjugo år har gått så råder det stabilitet i ekonomi och de äktenskapliga löftena har stadgat sig så det finns utrymme för att inhandla en Rörstrands matservisuppsättning? Mitt råd är då att kolla om Rörstrand fortfarande finns kvar. Det mesta av svensk produktion är sedan länge utsåld till utlandet. Porslin, kolla i Danmark eller i Italien.

Idag har vi alltså haft hampadag Mr T och jag. Tjugotre år och så ska vi fira något som rimmar på slampa, trampa, campa, stampa, lampa. Vad tusan är hampa för något undrar kanske någon som endast har firat läder- eller spetsbröllopsdag ännu, det vill säga tre alternativt tretton år. Hampa är en växt med det mycket intressanta latinska namnet Cannabis Sativa. Du förstår så många brudpar som skulle kämpa på för att få fira den stora Cannabis Sativa-dagen om den inte hade det tråkiga täcknamnet Hampadagen. Hampa är en av de äldsta och mest härdiga kulturväxterna. Den har en förmåga att leva på näringsfattiga jordar. Den finns till och med på så höga höjder som tre tusen meter över havet. Hampa är en mycket tålig växt med många användningsområden.

Hur tråkigt det än verkar att ha hampa som epitet på en bröllopsdag, så tycker jag ändå att det är lite coolt. Fast för min del kan jag inte hålla med om att Mr T:s och min äktenskapsjord skulle vara näringsfattig. Vi tillsätter näring med jämna mellanrum. Det där med höga höjder stämmer precis. Ibland når vi så höga höjder att jag själv förvånas. Hur är det möjligt att kunna känna sådant höghöjdslyckorus efter så pass många år med en och samma person?

Hampa har många användningsområden och på sätt och vis tycker jag det är en fin bild för äktenskapet. Den kanske mest vanliga tillverkningen är rep och nät. Rep som håller ihop. Nät som fångar in och bevarar. Att fira hampadag blir mer och mer exotiskt och romantiskt och då har jag inte kommit till det latinska namnet ännu. Från hampans frön kan man utvinna hampaolja som används till framställning av matolja, schampo och bränsle. Det blir bara bättre och bättre med tjugotreårig bröllopsdag. Matlagning, hygien och medel för att ta sig framåt i livet.

Alltså, idag har Mr T och jag firat den stora tjugotreåriga Cannabisdagen. För visst, hampa har odlats i flera tusen år för fibrernas skull, men också för drogbrukets skull. Hur tänkte bröllopsdagsfixaren? Att vi som har hållit ihop i tjugotre år behöver något hållbart så det håller några år till eller att vi skulle behöva få ett ordentligt cannabisrus? Hur som helst, under åren nittonhundrasjuttio och tjugohundrafem så var hampaodlingen förbjuden i Sverige. Nu är det okej att odla hampa för industriellt bruk, men konstigt nog så kan odlingen inte klassas som narkotikabrott oavsett användningsområde. Så vem vet, det finns kanske några jordbrukare i Sverige som både fixar matolja, rep och schampo, men som också har en cannabistillverkning i någon rucklig lada eller silo?

Lycklig är jag som fortfarande får uppleva kärlekens rus tillsammans med Mr T utan att behöva röka på cannabis. Den drogen leder bara till tyngre droger som kokain och heroin och är definitivt inget som jag förordar. Istället vill jag slå ett slag för det äktenskapliga ruset, som för vår del har varat i tjugotre år. Nästa år, om nu återigen Gud vill, så firar vi sammetsdagen. Mjukt, lent, skimrande och vackert. Det har vi förtjänat. Jag har inte min sammetsklänning kvar. Den hade nog varit för varm att bära på bröllopsdagen. På våra bröllopsdagar ska det vara badkläder. Sol och värme. Men precis som Lotta på Bråkmakargatan kan det vara bra att alltid ha kvar sin samvetsklänning. Den som inte kliar och sticks. På återseende med ett leende!

PS. I love you! Hälsning till Mr T och även en mycket bra film. Fast boken är bättre! Som för det mesta.