Robinson eggar inte upp mig

Du som har väntat på ett påskkort med färgglada ägg och kycklingar i små lustiga hattar, som gungar på en blomstergirlang, nu är det din tur. För här kommer det ett sådant. Det har varit stilla veckan med Getsemanevandring och Via Dolorosa-vandring, så idag, på påskafton, har vi fått vila och njuta av påskmat och påskgodis. Vi har förhoppningsvis hunnit med en liten promenad också. Det nästan kräver kroppen, när vi stoppar i oss ett visst antal ägg och annat smått och gott som hör påskbordet till.

Vår familj är inget undantag. Vi har frossat och njutit. Det har blivit både ägg och sill. Lax och skinka. Janssons och tartaletter med svampstuvningsfyllning. Den senare maträtten är ett måste för mig på påsk- alternativt julbord. Jag kan skippa både ägg på påsken och julskinkan på julen. En tartalett vill jag ha. Inte att förväxla med de små sköra krustaderna. I dessa ryms det inte mycket till fyllning. En liten klick av någon slags röra. Då är det mer rejält med en tartalett. Jag gillar den konsistensen bättre. Frasigt och gott.

Jag piffade upp påskbordet med passionsfrukt, vindruvor och jordgubbar också. Den yngsta tonåringen jublade. För henne var detta det bästa uppläggningsfatet. Vackert och gott. Jag fick dock burop när jag mumsade på grönmögelost till jordgubben. Hon kunde inte förstå den kombinationen. Skönt att veta att hon har lite kvar att lära om livets njutning. Ost på påskbordet är dessutom en rekommendation från alla tandläkare. Så här i godisfrosseritider, så minskas risken för karies om vi äter en bit ost. Det är fantastiskt när tandläkarrekommendationer blir trevliga smaksensationer. Annars kan man tänka sig att det bara skulle vara tandtråd och fluorsköljning som gäller för det skrået.

Jag kände en lycka i att få duka för påsk för första gången i vårt nya kök. Eller så nytt är det väl inte längre, men hur som helst, så är det första gången som vi firar påsk i det sedan renoveringen. Det är ganska lugna färger i det med vitt, svart och klatschigt grått som tema och därför är det ingen fara att braska på med rött till jul och gult till påsk. Vi har även haft murrigt lila i plommontider och fräscht turkos under sommaren. Nu har köksattiraljerna såsom handdukar, duk, blommor, servetter och ljus som formligen har tävlat ikapp med solen, om den gula färgen. Det har varit härligt att få omslutas av detta glada kök. Mr T och jag har dessutom tänkt oss tillbaka ett år under de senaste dagarna och förfasats över hur vi egentligen levde under en ganska lång tid. Det kändes som om vi badade i byggdamm. En bragd att vi kom iväg till jobbet. Utan att någon där på plats klagade på färgfläckar, rivsår och krum gång, på grund av kroppslitage.

Den här påsken har vi njutit och det har varit så underbart. Idag har dessutom solen strålat för fullt från klarblå himmel. Mr T har tvättat båda bilarna, invändigt och utvändigt. Han gör det där så smidigt, så jag gör bäst i att enbart uppmuntra och agera påhejare. Jag har tvättat bilen en gång och efteråt såg det ut som om det var flower power i lacken. Jag hade lyckats få så kallade "rosor" och Mr T var tvungen att göra om det. Om det blir akut kris för mig, så åker jag till en tvättautomat, men så länge inte Mr T är på månadsturné eller har ryggskott, så fixar sig biltvättandet automatiskt. Jag ser det som om vi kompletterar varandra. Jag medger att han gör det smidigt och det finns ingen anledning att dra igång något kvinnor-kan-snack. Jag kan så mycket annat.

Eftersom jag gärna ville njuta av vårsolen och dessutom sällskapa Mr T på garageuppfarten, så tog jag itu med rabatterna. Ingen grovgrävning, men lite ansande av visset och skräpigt från förra blomningssäsongen. Det blev slutligen en trädgårdskorg och två hinkar fulla med komposterbart material. Jag gick lös med sekatören på klängrosen och tog bort döda grenar och andra sidoskott som inte ska vara kvar. Jag har så svårt att gömma mina gröna fingrar i arbetshandskar, så du förstår säkert att jag har rivit mig en del och jag känner även några taggar i fingertopparna. Det blir till att pilla med en nål så småningom. Detta översköljs av att det är infinner sig en förnöjsamhet efter avslutat arbete. Det syns skillnad och då är det roligt.

Jag måste bara få göra en liten krokusefterlysning. Vi har haft många krokusar i rabatten tidigare år. Gula, vita, lila. I år har vi tre stycken. Två gula och en vit. Efter att jag har varit i rabatten och fixat, så har vi bara två. En gul och en vit. Jag råkade dra bort en, som fick komma in och göra ett hedersuppdrag i en liten vas. Den fick avsluta sitt jordeliv i gemenskap med tussilago och blåsippor. Jag vet inte om blåsippor är fridlysta här omkring. Jag har för mycket småländska gener i mig och där får vi plocka blåsippor numera. Jag tog i alla fall sju stycken små knoppar, som slog ut i blåaste blått direkt i inomhusvärmen.

Tillbaka till krokusarna. Kan det vara så enkelt att de tre som tittat upp var tidiga och det kommer kanske några fler i den riktiga vårvärmen? Eller har det varit någon liten jordsork som ätit lökarna underifrån? Eller har rådjuren kommit och käkat nattetid? Fast då skulle de väl inte lämna tre stycken fina kvar? Det borde också se mer avätet ut. Nu syns det ingenting. Inte en skymt av krokus. Jag får göra ett litet naturskyddsområde kring dessa sällsynta växter, det vill säga krokusen, i vår trädgård. Vi har däremot snödroppar och blå scilla. Det lyser upp från den annars ganska trista jorden.

Det här med att riva sig på rosbusken kan få bli en liten påsklig påminnelse om Jesu törnekrona. Här gnäller jag för några rispor och små millimeterstora taggar. Idag på påskafton så går vi ifrån den kristna traditionen, som egentligen fortfarande har fasta. Inga ägg alltså, inga svampfyllda tartaletter. Påskafton tillägnas minnet av Jesu gravvila. En del av stilla veckan. På många håll runt om i världen så vakar människor och ber under fasta. De väntar in det dygn, då död vänds till liv. Mörker till ljus. Sorg till glädje. Jag erkänner att jag vakar in detta härliga nya dygn mätt och belåten. Så mätt och belåten att jag kan vänta mig en liten nattlig gallkänning. Jag har mig själv att skylla. Ägg har aldrig och kommer aldrig att bli gallans nummer ett på menyn.

Ikväll har vi umgåtts hela familjen. Vi har nallat på godisäggen och sett några av Robinson-deltagarna äta palmhjärta och palmhjärta. Det är träsk vs strand. Det är utmattningar och tävlingar. Det är taktik och förtal. Jag vet varför jag inte är med på de där öarna. Jag skulle sakna min familj. Jag skulle sakna bloggandet. Svampinfektioner och bett av diverse insekter kan jag få i Baltikum under tiden jag utför något vettigt biståndsarbete. Vad får Robinsonvinnaren? En miljon? Jag tror jag har lika många skäl till att använda min tid på ett vettigare sätt, som kommer fler människor till del. Jag konstaterar att jag är nog en överlevare på många sätt, men jag söker inte de stora kickarna för egen del. Jag får nog större kickar av att se andra må bra. På tal om Baltikum. Glad Påsk på lettiska är en utmaning i sig. Det heter Priecĩgus Lieldienas svẽtkus. Stavningen är väl en sak, sedan ska det uttalas också! På återseende med ett leende!

PS. Nu är det snart dags för publicering av denna påskaftonsblogg. Sanningen är den att det med råge har slagit över i påskdag. Det handlar om Jesu uppståndelse och så blir det lite födelsedagsuppståndelse också. Världens bästa mamma, alltså för mig, fyller år idag. Vilken fantastisk dag att fylla sjuttiofyra år på. Grattis älskade mamma! Du är den finaste mamma någon kan önska sig. Om jag blir en gnutta lik dig och ditt sinnelag, så är jag glad. Ha en fin dag! Jag ringer dig om några timmar och sjunger i luren och önskar dig en välsignelserik dag. Du är värd det bästa!

Järnspikar, så lindrigt jag kom undan

Vissa dagar på året, så känns det som om jag är född på stenåldern. Långfredagen är en sådan dag. När jag växte upp, så var det en dag i stillhet. Förutom ett besök i kyrkan, så var det helgmiddag och på sin höjd en liten promenad i omgivningarna. Det var ingen idé att gå en sväng förbi kiosken, för den var stängd. Hela samhället låg i någon slags tystnad. Ingen bio på kvällen. Inte direkt några glädjehöjande TV-program. Jag fick dessutom höra mina föräldrar berätta om sina långfredagar som de genomlevde i sin barndom. Jag både förfärades och förundrades. Jag fick i alla fall använda mina kritor och göra en teckning. Det var inte ens att tänka på en generation tillbaka.

När jag kom i tonåren, så infördes en liten trevlig långfredagstradition i min familj. Vi åkte till Malmö och gick på Stadsteatern. Inte för att se Shakespearepjäs eller en slå-i-dörrarna-fars, utan för att gå på långfredagsgudstjänst. Att åka från Småland till Skåne, var att komma till en långt mer utvecklad vår och det kändes uppfriskande. Ofta var det riktigt bra program också på långfredagsgudstjänsten. Nästan alltid någon utländsk kör eller musikgrupp på påskturné. I storstadsregionerna fanns det också en och annan öppen korvmoj, så det blev ett trevligt stopp innan färden ställdes hemåt. När vi anlände till mitt föräldrahem, så hade klockan slagit över till påskafton och ännu en långfredag var genomliden.

Jag har idag haft en lugn och sansad långfredag. Vi har tillbringat den i Sandviken hos mina svärföräldrar. Vi har ätit och druckit gott. Svärmor hade verkligen lyckats med att göra en smakrik rätt för gommen, som dessutom lockade ögat. Vi har umgåtts och samtalat om livet. Det blev faktiskt lite historier om nu och då på det inslagna långfredagstemat. Vi kom fram till att går att förfäras och förundras fortfarande. Förfäran och förundran anno 2009 innehåller frågor som: Måste Valbo köpcentrum verkligen ha öppet klockan 10-19? Om bilen var smutsig på skärtorsdagen, krackelerar lacken om den får vänta ytterligare en dag på rengöring? Krattas alla gräsmattor på årets enda krattardag eller finns det fler dagar för krattning än långfredagen?

Jag tror inte det är direkt dödande att ta en dags ledigt från alla måsten och om vi nu gör det på självaste långfredagen, så slår vi två eller flera flugor i en smäll. Vi vilar, vi hedrar minnet av Jesu lidande och vi behåller våra svenska traditioner. Långfredagen har faktiskt varit en helgdag sedan 1600-talet i Sverige. Känner du historiens vingeslag? Halloween har inte lanserats som någon större happening i Sverige förrän 1990-talet. Lite skillnad ändå.

Just det, jag har ett bloggpåskkort som jag tänkte skicka ut i cyberrymden. Tiden är sen på dygnet och känsliga läsare varnas. Detta är inte kort med gulliga och duniga kycklingar. Detta är det mest fasansfulla kort som jag någonsin har hållit i. Vi skulle kunna titta på filmen Passion of the Christ, fast det skulle bara vara en film. Jag tycker det är bättre om vi upplever det live. Vi tar en tripp till Jerusalem. Där möts vi av en turbulens utan dess like. En folkmassa som skriker: Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst! Det är en otäck stämning. Hätskt och rått. Jag känner mig utanför om jag inte faller in i ropen. Människorna tittar på mig och deras ögon lyser av hat. Eller är det rädsla?

Detta verkar vara upp- och nervända världen. De släpper en galen mördare som heter Barabbas och låter istället Jesus få pryglas nästintill döds. Jag fattar faktiskt ingenting. Den ende av oss som inte har gjort något fel, ska få stå och ta emot tortyr av helt ursinniga romare. Stenen som täcker gården där Jesus misshandlas är helt nersölad av blod. Som kronan på verket trycker de ner en krans av törnekvistar på hans huvud. Jag orkar nästan inte titta. Jag känner hur min mage vänder sig och jag måste få kräkas. Detta är vidrigt.

Kan Jesus överhuvudtaget tänka något i denna stund eller är det bara smärta som genomborrar hans kropp? Psykisk och fysisk smärta. Han har under de senaste timmarna fått uppleva ångest och ensamhet. Han har fått uppleva hur en av hans närmaste vänner har svikit och förrått honom. En har förnekat honom. Som han bara vore luft. Som om han inte fanns. Folket har skrikit åt honom, spottat på honom. Hånat honom och de har ropat ut hans dom: korsfästning. Prästerna har inte lyft ett finger för att hjälpa honom.

Så börjar folkmassan att förflytta sig och jag har svårt att se Jesus. Jag bara vet att någonstans där inne i den böljande massan finns han. Bärandes på korset. Jag önskar att jag kunde vakna upp ur denna hemska mardröm och få torka svetten ur pannan och försöka skaka av mig obehaget. Fast detta går inte att skaka av sig. Denna vandring är på riktigt. Detta är Via Dolorosa - smärtans väg.

Jag har aldrig tillnärmelsevis vandrat en sådan väg. Det närmaste jag har kommit är från Östermalmsgatan via Nybrogatan ner mot Stockholms centrala delar. När jag gick där, en grå och kylig novemberdag, så strömmade tårarna uppblandat med regndroppar. Jag var nog för chockad för att känna smärta, men jag kommer ihåg att jag tänkte: Du kom lindrigt undan käre vän. Tänk på Jesus, honom korsfäste de. Jovisst, jag har aldrig ens varit i närheten av Golgata i mitt liv. Fast jag är inte helt obekant med ångest, ensamhet, svek och förnekelse. Jag har tröstat mig med att jag har varit i gott sällskap. Med Jesus själv.

Vi har kommit till målet för vår vandring. Golgata. Denna plats ger mig kalla kårar. Trots ångesten som jag upplevde i Getsemane, i trädgården, så längtar jag ändå tillbaka dit. Den här platsen luktar död. Det här kommer att ta en ände med förskräckelse. Jag önskar att jag på något sätt kunde stänga av mitt medvetande, för det som jag nu får uppleva av ljud, lukter och syner kommer jag aldrig komma att bli kvitt. Lidandet är så ohyggligt när de spikar igenom Jesu händer och fötter att jag känner hur jag tappar fattningen. Svimmar jag?

Korsfästelse är en gammal avrättningsmetod som antagligen uppfanns av perserna. Romarna var inte sena att ta efter denna mycket grymma metod. De var inte så villiga att använda den mot sina egna, utan det var mer vanligt att de tog till denna sjukt äckliga avrättningsmetod mot slavar och andra på samhällets bottenskick. Den hade som syfte att avskräcka människorna som såg på. Det var en förnedring och en plåga och jag undrar hur kan vi vara så onda, så att vi kan utföra något liknande.

Det tog ofta flera dagar att dö på detta sätt, om inte romarna skyndade på hela proceduren och krossade benen på den som skulle avrättas. Det som hände med kroppen i själva korsfästandet var annars att armarna sträcktes ut så långt att det gav ett enormt tryck på lungorna. Den korsfäste personen kvävdes till sist. Jag hör hur Jesus säger något då och då, där han hänger på korset. Han verkar prata med de två männen som är korsfästa vid varsin sida av honom. Någon gång säger han något till vakterna. Han verkar be om något att dricka.

Jag går närmare. Inte för att jag vill se detta hemska på nära håll. Helst skulle jag vilja springa därifrån. Men något får mig att vilja komma nära och då hör jag Jesus säga: Det är fullbordat. Fader i dina händer överlämnar jag min ande. En soldat knuffar till mig och jag backar några steg. Samme soldat tar sin lans och sticker i Jesu sida för att kolla om han är död. Hur kan han ens fundera på det? Vem skulle överleva en sådan här dag?

Det som sedan händer kan jag bara beskriva som ett jordskalv och ett herrans oväder på en och samma gång. Vi alla som bevittnar detta inferno blir skräckslagna. Även de kaxiga och hånfulla romerska soldaterna blir skrajsna och någon av dem säger ynkligt: Han måste verkligen vara Guds son. Rädslan övergår i tomhet. Allt känns tomt. Jerusalem känns tomt. Mitt inre känns tomt. Jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen? Till vem ska jag kunna gå? Till vem? Jag fryser och är blöt av regnet. Jag är smutsig och jag är förtvivlad. Vad händer nu? Jag vet inte. Är det någon som kan säga det? Är det någon som kan hjälpa mig? Jag är rädd att jag inte kommer att klara av detta. Jag tittar på min högra hand och upptäcker att jag har hållit den knuten ända sedan jag kom till Jerusalem. Jag har velat slå och velat stå emot denna ondska. Nu försöker jag öppna den krampaktigt hållna handen. Jag upptäcker att jag har ingen kraft kvar. Vad har vi gjort?

PS. Eftersom timmen är sen, så har vi nu halkat in på påskaftonsdygnet. Nu blir det äggmålning och traditionellt påskfirande med sill och helgskinka. Den är så småländskt billig kilot att det finns inte en chans att motstå. Den är griljerad och klar. Så glad påsk på er alla bloggläsare. Må påsksolen skina över er alla idag på påskaftonen. Hoppas ni hittar era godisfyllda påskägg! På återseende med ett leende!

Trädgårdsjobb

Jag har skickat ett påskkort med postverket denna vecka, till en adressat som inte har dator. Samma adressat kommer nog aldrig att skaffa sig någon dator heller. Så jag fick förlita mig på postverket och det ska jag inte göra. Jag borde ha lärt mig detta, vid det här laget. Jag hade stämplat på tillräckligt med porto. Ett märkligt fenomen. Kuvertet borde väga mer, ju fler frimärken jag sätter på. I alla fall så var kuvertet tillräckligt frankerat. Posten lovar därmed att det ska komma fram på en dag.

När det nu inte gjorde det, så undrar jag om jag som kund har någon möjlighet att få en ursäkt eller en ersättning? Jag har betalt för en tjänst, som inte är uträttad. Återigen ut på internet och kollar postens hemsida. Det som egentligen vore viktigare är att kunna spåra brevet, men det är en omöjlighet om inte brevet har ett kolli- eller brev-ID. Det är inte det första jag tänker på när jag lägger ett brev på postlådan. Skaffa ett ID-nummer! Jag trodde det räckte med rätt adress och rätt summa på frimärkena.

Att reklamera något hos posten är som att slå sig fram i tätbeväxt djungel. Det finns en viss likhet mellan att slåss med ett försäkringsbolag också och att redan i förhand veta utgången. Det kommer inte att bli någon möjlighet till reklamation. Posten har nämligen en hel checklista som ska gås igenom före reklamering. De gör precis som försäkringsbolagen. De använder uttröttningsmetoden. Slutsatsen blir, det är ingen idé. Då plötsligt verkar det infinna sig lite ljus i tunneln. Posten är angelägen om att höra kundernas synpunkter. Fast jag tror mer att det är som ett klotterplank. Antingen trycker de upp ett tyg med klagomålen, som blir till förkläden som postpersonalen får i julklapp eller så blir synpunkterna bara lite muntra underhållningsinslag på postens personalfester. Jag är tveksam om det kommer oss kunder till fördel.

Posten känns lite som migrationsverket också. De ger en liten tillmötesgående gest, innan de drar undan mattan och vi faller handlöst till marken. Posten har också gjort sig helt omöjlig att nå. Det är en mur av knapptryckningar som leder vidare. Har du tur, så hamnar du så småningom hos en växel, som bara upplyser om att så fungerar det inte hos posten. Du kunde lika gärna ha ringt till Telia eller Sjukvårdsupplysningen. Det är förspillan av värdefull tid.

Så på något märkligt sätt tror jag att postverket självt är med och ser till att vi tröttnar på att skicka påskkort. Även julkortsskickandet minskar. Vi får förlita oss på Facebook eller andra kontaktplatser på internet. Det går även att skicka e-post eller vykort genom internet. Till de som inte har dator, får vi lyfta telefonluren och önska glad påsk genom telefontråden. Traditionen som startades vid förra sekelskiftet börjar tyna bort.

Det går att skicka bloggpåskkort också och varför inte passa på, när temat ändå är startat? Det är skärtorsdagskväll och kanske i senaste laget att få det ivägskickat. Men om det är viktigt, så kanske det kan sorteras in under devisen: Bättre sent än aldrig? Låt inte bli att läsa bara för att kortet är gammalt och slitet. Det har några år på nacken. Ett par tusen år faktiskt. Många har läst det genom århundradena. Många har tagit det till sig. Förundrats och gripits. Ett påskkort som har förändrat människors liv. Om du hade räknat med att få ett kort med kycklingar, ägg och fjädrar, så är jag ledsen att behöva göra dig besviken. Det har droppat blod på det här kortet och det är gräsfläckar på det. Det är smutsigt av jord också.

Bilden är från en trädgård. Trädgården ligger straxt nedanför ett berg. Alltså vid foten av berget. Bergets namn är Olivberget och kanske finns det olivträd i trädgården? Staden, där trädgården finns, heter Jerusalem och den har du säkert hört talas om tidigare. Det är inte jag som har fällt bloddropparna som du ser på kortet. Jag sitter här i min bästa bloggarfåtölj och jag känner mig lugn och trygg. För att få en aning om vad kortet egentligen vill säga med sin hälsning, så måste jag förflytta mig i tanken till en annan dag, en annan plats. Till ett tillfälle som ligger bakom mig i tiden, men som jag fortfarande kan känna smärtan ifrån. Jag kan fortfarande minnas ångesten. Jag kan fortfarande känna tårarna som strömmande nedför mina kinder och ner på halsen. De var så många, så det var ingen idé att försöka stoppa dem eller dölja dem.

Jag grät tills tårflödet tog slut. Det förändrade egentligen ingenting. Ångesten hade tagit ett ordentligt grepp och jag visste inte om nästan andetag skulle vara möjligt att dra. Det var en sådan stund, då jag egentligen skulle vilja ropa ut min förtvivlan till Gud och be honom hjälpa mig bort från detta. Låta mig slippa. Låt allt detta bara få gå förbi. Jag bävade för allt som väntade. Det kändes mig övermäktigt. Jag tror att vi har sådana stunder i vårt förflutna lite till mans. Vi kanske inte förstår varför vi måste genomlida dem. Vi kan förhoppningsvis vända dem till något användbart.

Just nu kanske vi kan använda dem för att förstå vad det är som händer där i trädgården. Trädgården heter Getsemane. Det kommer några människor till trädgården. Jag räknar dem och får dem till tolv stycken. Åtta av dem stannar vid ingången till trädgården. De fyra övriga fortsätter längre in. Så stannar tre av de fyra och en ensam man fortsätter längre in. Jag väljer att följa den ensamme mannen. Jag räknar med att de övriga håller varandra sällskap. Jag ser hur mannen böjer sina knän och jag stannar på avstånd. Tillräckligt långt ifrån för att inte störa. Tillräckligt nära för att se och uppleva.

Skulle jag ställa en snabb mänsklig diagnos, så skulle jag säga djup ångest. Jag beskriver stunden som fasansfull. Mannen verkar be. Han ber om att få slippa. Han säger att han vill att bägaren ska gå förbi honom. Han vill inte dricka. Han vill inte att hans kropp ska genomströmmas av allt det onda och syndfulla som finns i bägaren. Mannen vänder tillbaka till sina vänner och finner att de sover. Han är ensam i denna kamp och han vänder åter till sin böneplats. Efterhand förändras bönen. Jag förundras över att höra honom säga: Låt din vilja ske, inte min. Så blir kampen och ångesten så stor att det droppar inte bara svett från pannan. Det kommer blod. Du ser det på kortet.

Så reser sig mannnen upp från bönen och hans kroppshållning är annorlunda. Bönestunden har inte resulterat i att han flyr eller tillförskaffar sig en trädgren som vapen. Han verkar ändå ha fått kraft att gå vägen. Genom lidandet. Fram till döden. Det har pågått en kamp. Kan du känna den? Mannen har kämpat. Han har fått göra det i ensamhet. Vännerna passade på att sova en stund. I kampen har mannen fått klarhet. Det infinner sig ett lugn och en trygghet. Detta utstrålar från honom. Han förstår nu, att i bägaren som han måste dricka, ligger hela världens synd. En sund och normal reaktion är att be: låt mig slippa. När vi sedan får ändra taktik i bönen och be: låt din vilja ske, så är det inte som om vi ger upp. Okej då, du får väl som du vill då.

Nej, i orden: låt din vilja ske, så startar den verkliga kampen. Att helt och fullt överlåta oss i Guds händer. Vår stund i trädgården. Vår stund då vi måste kämpa oss igenom i bön, för att komma till klarhet. Det är en styrka att ha den klarheten, då det onda, tunga och mörka kommer emot oss med full kraft. Tag emot min trädgårdshälsning. I sin enkelhet, så förstår den mer av vår smärta och sorg än vi själva någonsin kan tänka eller känna. På återseende med ett leende!

PS. Har kvarterets barn blivit så stora att de har slutat klä ut sig till påskkärringar och påskgubbar? Jag har bara sett utklädda barn på TV idag och det är inte detsamma som att se dem live på trappen. Godis har vi så det räcker och blir över. För nu är det högsäsong för tandläkarna igen. Ät med måtta, din lilla godisråtta!

Är jag en passionerad AIK-lymmel?

Nu har det varit två gnälliga bloggar de senaste gångerna och dessutom några dagars blogguppehåll, så här och nu tar jag ett bloggbeslut om att skriva positivt och glatt. Det ringde en vän från västkusten idag på förmiddagen och det kom påskkort från en annan. Det har dessutom kommit några sms från vänner och så har jag utökat min vänkrets på Facebook. Så det är inte svårt att skriva positivt och glatt. I grund och botten är jag en glad liten filur, som tycker att det är bättre att le än att dra i surmungiporna. Tro för den skull inte att mitt liv är helt bekymmerslöst och problemfritt. Långt ifrån faktiskt. Jag brukar bara fundera på vad det tjänar till att berätta om livets alla vedermödor hela tiden. Vem blir gladare? Jag? Den jag berättar för? Den som hör berättelsen på håll?

I själva verket så är livet inte så positivt och glatt just idag, för jag har fått problem med urinvägarna. Det är lite typiskt det där med kisseriet. En liten vanlig förkylning eller någon annan baskelusk som ställer till det i kroppen, gör ofta att det blir något vajsing med urinvägarna. En liten följd som är mer regel än undantag. En liten urinvägsinfektion är väl inte hela världen. Inte alls. Fast totalt olämplig med tanke på min njurstatus. Mina njurar blev utdömda för länge sen och ingen läkare trodde väl att de skulle hålla tills jag kom upp i tioårsåldern. Egentligen är det inte tal om båda njurarna, utan loppet gäller bara den ena. Den andra är ur funktion från början. Jag föddes med missbildade njurar, varav den ena är skrumpen och har tagit reningsledigt på obestämd tid.

Läkarnas utsago visades sig vara fel. Jag har mångdubblat livstiden på njuren och vi båda gör varandra sällskap fortfarande. Vi hankar oss fram och tänker inte så mycket på varandras existens. Då och då gör vi varandra påminda om att vi finns och att vi har samma mål och i ett sådant läge är jag idag. Nu är det dags att plocka fram det stora artilleriet för att mota Olle i grind. Osötad tranbärsjuice, minimalt utspädd. Citroner i stora lass. Surt, javisst, men inte alls lika surt som att gå omkring med njurproblem. Te på björk och avkok på persiljerötter. Avkok på potatisskal som får dra över natten och badda med utspädd matättika. Hela jag är som en puttrande buljong. Jag har en liten filosofi när det gäller medicinering av njurar. Tro inte att jag förnekar läkarvetenskapens kunnande och jag är tacksam för alla medikamenter den bidrar med.

Jag vill först bara testa mitt tänk och mitt sätt. Det går ut på att inte tillföra kroppen och njurarna några kemiska ingredienser som kroppen får kämpa extra mycket med att göra sig kvitt. Färgämnen och annat tjafs. Jag struntar blankt i om sulfan är rosa eller gul. Jag äter gärna grå piller om det finns garanti för att det är fritt från onödiga tillsatser. Jag inbillar mig nämligen att eftersom mina njurar har svårt för att fixa reningsprocessen i kroppen, så kan det inte var sjysst att den dessutom ska få kämpa lite extra med alla kemiska produkter. Jag ligger även lågt med socker och salt. Det vita giftet. Det verkar som om jag går mot en godisfri påsk.

Positivt och glatt. Tranbärsjuice är gott och uppfriskande. Det är mer än vad jag kan säga om björkte, men om det hjälper, så må det vara hänt att det smakar återvinningscentral redan uppe i gommen. Persiljeavkok däremot är inte så tokigt. I med lite ingefära, så hjälper det även mot ledvärk. Jag tippar på att det hela har stabiliserat sig inom några dagar och då läggs det till handlingarna och jag tar inte så stor notis om det förrän nästa gång. Jag är ledig och kan vila bort lite trötthet. Jag är hemma och kan ta en dusch när mattsvettningarna bryter ut. Jag kan sitta påbylsad och känna solvärmen när jag är lite frusen. Det finns en härlighet i att leva faktiskt.

Lite extra härligt är det på något sätt denna vecka. Det är nu som vi återigen hamnar mitt i det mäktiga drama, då Gud visar hela mänskligheten vem det är som är Gud. Den här veckan som kallas stilla veckan. Eller passionsveckan, dymmelveckan och tysta veckan. Fastetidens sista vecka. Kärt barn har många namn. Den här veckan är och borde vara det käraste vi har. Vi får minnas Jesus lidande och slutligen hans död. Inte på något sätt någon naturlig död, utan en mycket utstuderad och hemsk tortyrdöd. På påskdagen kommer det ett kontrabesked. Ondskan hade inte sista ordet. Döden var inte slutstation. Makten ligger utanför människors ansvarsområde. Gud låter död bli till liv.

Det är inte säkert att denna stilla vecka är så speciellt stilla. Vi arbetar och förbereder påsken. Vi har även fokus på traditioner som innebär påskpynt, blommor, godisfyllda påskägg, dignande påskbufféer. Sammantaget kan det bli rätt jäktigt. Passion står för lidelse. Vi kan var och en känna passion för diverse ting och levande varelser. Det finns passionsblommor och passionsfrukt. Vi kan känna passion för mat eller för bilar. Det känns gott i tanke och känsla att landa i passion. Att vara passionerad, det borde alla människor få uppleva någon gång. Ändå är vi inte så många som står i kön för att få känna den form av lidelse, som ordet syftar på i passionsveckan.

Det är inte lätt att rimma på ordet lymmel, men ordet dymmel fungerar faktiskt. Fast jag vet inte vad vi ska med ett sådant rim till. Det är inte ens så lätt att veta vad dymmel är. Tror inte att det kommer med på något högskoleprov. Dymmelonsdagen mitt i stilla veckan har jag alltid satt ihop med alla lappar, som vi satte på varandras ryggar, när jag var liten. Lite halvtjaskiga kommentarer eller sanningar om kärlek, som under årets alla dagar inte skyltades officiellt. Att sätta lappar på varandras ryggar är lite lymligt, så det finns kanske användning för ett dymmel- och lymmel-rim ändå. Dymmel är annars ett gammalt ord för den kyrkklockekläpp som hängdes i kyrkklockan istället för den vanliga kläppen av metall. Det blev ett dovare ljud. Tror inte att det är så brukligt nuförtiden.

Med en dymmel i kyrkklockan, så blev det lite tystare klämtning och tysta veckan är också en benämning på veckan. För min del så känns det inte så svårt att bli tyst. Vad kan jag säga inför det som händer. Någon har varit beredd att gå i döden för min skull? Det borde få vem som helst att tappa fattningen och få svårt att hitta några passande ord. Så det blir kanske inte speciellt stilla, passionerat eller dymligt de kommande dagarna. Fast jag ska försöka att hitta tystnaden och låta den tala. Visst kan Gud ryta ut sitt budskap, det skulle inte vara en omöjlighet. Fast han valde att låta sin son födas i enkelhet i ett stall, han lät honom dö en förnedrande död på ett kors. Så det verkar som han visar sin storhet på andra sätt än vad andra mänskliga regenter gör. Så det finns all anledning att tro att han kommer till oss i tystnad. I det enkla, lilla och vardagliga. Det är ofta vi människor som väljer det pampiga, storslagna och högtidliga. På återseende med ett leende!

PS. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta. Jag har hållit på VSGF i fotboll ända sedan jag var liten. Östers IF har haft mitt fotbollshjärta sedan jag var i tonåren. Vid fyllda fyrtiofyra funderar jag på om inte mitt hjärta är svart. AIK-svart. Upplevde säsongspremiären på plats på Råsunda. Vi var cirka tjugotvåtusen som satt på läktarna och såg AIK vinna över Halmstads BK. Det var mäktigt. Solen sken stundtals och värmde våra kroppar. Övrig tid värmde spelet. Jag har trillat dit. Gnaget är laget. Fast det är inte samma passion som med Östers IF. Det är lidelse det. Alla veckor om året.

Horisontell bloggning

Jag kan inte göra någon större slutsats av en enda gång, men nu när det händer för andra gången i rad, så börjar jag samla ihop mig och kommer fram till: jag ska tydligen inte ha lov eller ledigt. Jag är nämligen sjuk. Jag borde ha anat oråd igår eftermiddag. Jag var så oförklarligt trött. Jag tog ingen större notis om detta. Jag kopplade av en stund med bloggning och gav mig sedan i kast med diverse hushållsuppgifter. Det fick till sin följd att jag däckade i TV-soffan och var inte pratbar på hela kvällen. Så nära medvetslöshet jag vågar komma, innan det är dags att söka sjukvård. Jag tog mig i alla fall i säng, men natten har varit så där orolig, som den är när det är något som inte stämmer i kroppen. Har kastat mig av och an i sängen. Täcket har varit i vägen, har slängt av mig det, letat upp det igen, när jag har frusit. Omtagning och repris av tidigare moment.

Jag har dessutom vaknat ett flertal gånger varje timme och känt en värk i kroppen, men har varit för trött och utslagen för att gå upp och ta någon värktablett. När det fortfarande var i ottan, så gav jag upp. Kroppen skrek av värk. Jag kände precis hur skelettet var uppbyggt. Vilken sena som var fästad just i den muskeln, vilken led som påverkades av en viss rörelse. Det tog mig inte många minuter i upprätt tillstånd för att konstatera att jag är sjuk. Rätt rejält dessutom. Just nu känns det lite extra tufft, eftersom solen skiner och hela mänskligheten verkar njuta av vårkänslorna. Jag vet att det inte stämmer. En del människor jobbar. Detta gäller Mr T. Han har genrep nu på förmiddagen och konsert i eftermiddag. Andra människor ligger säkert sjuka. Jag har svårt att tro att det bara är jag som bär all världens sjukdom idag.

Jag måste erkänna att det är ganska typiskt att när jag äntligen blir lite ledig igen, så slår sjukdomen till. Förra gången jag var sjuk, så var det sportlov. Den här gången har nästan inte påsklovet kommit igång förrän huvudet dunkar och kroppen värkskriker. Vet inte om jag har blivit matförgiftad eller om det är någon typ av influensa. Det jag vet säkert är att hela kroppen är utslagen och jag gör bäst i att ligga horisontalt och bara befinna mig i upprätt läge när jag ska till toan. Jag kommer att missa konserten i eftermiddag. Jag hoppas att jag är någorlunda återställd till imorgon, för då har vi lite viktigare planer för oss.

Frågan är om det känns extra embarmligt att bli sjuk, för att det är så vackert ute? Värker cellerna lite extra när solen strålar, för kroppen och hjärnan vet hur underbart det är att sitta lutad mot en solig vägg en sådan här dag? Eller är det den här typiskt-att-bli-sjuk-när-det-är-lov-känslan som gör pinan värre? Fast egentligen kan det vara så enkelt att självaste sjukdomen är tillräcklig för att ta musten ur mig. Jag mår faktiskt inte bra just nu. När jag inte vill sitta ute i solen, gå på konsert eller nästan inte orkar blogga, då är det varningslampor som måste slås på.

Den här snabba växlingen från frusen is till sjutton plusgrader kom chockartat. Det slår inte fel att det skjuter ut grannarna som från katapultstolar, där fjädrarna har spänts nästan till bristningsgränsen under vinterhalvåret. Den här dagen varje år, finns det anledning att kolla upp hur länge det är tillåtet att köra på tomgångskörning i kommunen. Under trafik och miljö på kommunens hemsida, så kommer jag fram till att det är tre minuter som gäller i Gävle kommun. Straxt söderut, i Älvkarleby kommun är det endast en minut. Nu när vinterförvarade motorcyklar ska puttras igång behövs det gott och väl tre gånger tio minuter för att få motorn i körbart skick. Grannen hinner både tvätta motorcykel och två bilar under tiden. En något irriterad tonåring kommer in och undrar om det är okej att säga till att hon inte tycker det är så trevligt att sitta i solgasset och inandas vinterförpackade avgaser. Det står tyvärr ingenting om det är okej att säga till grannar på kommunens hemsida. Hittar du en sådan klausul kan du väl säga till?

Så nu bloggar jag om det istället. Undrar hur länge det dröjer innan jag skriver något som kan komma inför granskande ögon. Det här med bloggning har ju blivit ett fenomen som har fått människor att bli av med jobbet och jag hörde nu senast om en fotbollsdomare som blivit av med sin dömningslicens för att han hade bloggat efter avslutad match. Så det gäller att passa sig så att jag inte skriver något ofördelaktigt om någon. Det där är en konst. Det där med att balansera på sanningshalten och att säga vad jag tycker, samtidigt som jag inte kan klampa in med smutsiga stövlar och haspla ur mig vad som helst. Det är lätt på tå som gäller i bloggvärlden och att hoppa omkring med vaksamt öga, så att jag inte trampar på någon öm tå.

Det där med att hoppa vaksamt omkring kan komma väl till pass så här års, då det som har legat gömt i snö kommer fram vid tö. Jag menar alla hundbajskorvar som nu ligger och vårsolar sig. Det ligger lite chokladpuddingsaktiga högar lite varstans, men varning på stan, det är inte chokladpudding. Det är bevis på människans bekvämlighet som ligger där. Det är inte enda och första gången som naturen får rädda upp det hela, fast det i självaste förvaltarskapet åligger människan att ta hand om naturen. Lite ombytta roller kan vi lugnt konstatera. Ungefär som idag, när jag ligger sjuk och för ovanlighetens skull tvingas ligga och bara invänta bättre tider. Skönt att veta att det faktiskt finns back-up och att världen snurrar på där utanför. På återseende med ett leende!

PS. Gävle Symfoniorkester spelar Haydns "Skapelsen" i eftermiddag. Med tanke på förvaltarskap, solsken och hundbajs, så hade det passat bra att gå på den konserten. Jag får masa mig upp och sätta på en cd istället. Fast det är inte alls detsamma som att höra det live. Det är ungefär som att titta ut på solskenet genom smutsiga fönster. Så jag får blunda och glömma fönsterputsningen och låtsas att jag har orkestern framför mig. Det går inte att få allt. Jag har ju fått någon liten matförgiftningsbaskelusk i alla fall och det betyder ju att jag åtminstone har fått mat det senaste dygnet. Det är mer än vad stor del av jordens befolkning har fått. Hur har det gått med er fasteinsamling?

Jag slickar gärna på en glass istället!

Fredag eftermiddag och nu tänker kanske du: har människan inget annat att göra än att blogga? Jodå, var inte orolig. Jag har en hel lista med saker som ska åtgärdas innan solen går ner, men först måste det till en nedvarvning och det gör jag i sällskap med datorn och en kopp bistro-kaffe. För nedvarvning är något som behövs, när det har varit uppvarvning under en längre tid och inte vet jag, men det kändes som om tröttheten har legat vacuumförpackad länge och bara väntat på att släppas lös. Idag efter jobbet kom den. Inte vet jag om det beror på att mitt undermetvetna har hört att nu är det påsklov på skolan. Jag tänker inte dölja något eller fejka någon saknad. Tack gode Gud att jag fick lämna den där tegelbyggnaden nu. Hoppas hela stället går i baklås och inte går att öppna förrän vi har hunnit avverka sommarlovet också.

Jag är till hundra procent medveten om att det är viktigt att vara lojal mot arbetsplatsen och att följa skolans policy. Fast jag kan inte komma ifrån att jag tycker att ärlighet också är ett sätt att vara lojal. Tyvärr upplever jag att rövslickeri är ett mer vedertaget koncept när det gäller att idka lojalitet och löneförhandlingar inom skolans värld. Det ligger inte för mig. Det är många lärare som går på knäna nu. Det är indragningar hit och dit. Det är helt omöjliga budgetar som ska hållas. Det är upp till lärare att sitta och göra ansökningar för att kunna ha råd att åka på studiebesök och göra resor med eleverna. De få lärare som är kvar i skolbyggnaderna nu för tiden, förväntas göra mer jobb utöver det som egentligen kan tänkas ingå i titulaturen: lärare.

Miljön i skolan är bullrig och högljudd. Alla vuxna människor säger att maten är bra, men de skulle aldrig acceptera att äta den utan att klaga på en vanlig lunchrestaurang. Visst, det går att välja fil som ett alternativ och salladsbordet är uppiffat, men näringen i maten har värmts bort, kryddorna saknas och potatisen har en märklig bismak. Jag funderar på om det inte vore bättre att låta livsmedelsprogrammet tillaga skollunchen. Förstå vilken utmaning för blivande kockar att mätta tvåtusen elever om dagen. Elevernas tacksamhet är deras belöning. Okej, jag lyssnar på argumenten att det finns folk i världen som svälter och jag håller med, det måste vi göra något åt. Fast måste det drypa av omättat och mättat fett och smaka okryddat i skolmatsalen för den skull? Är det verkligen antingen eller?

Jag undrar om vi inte ska ha en liten bok som följer eleven från det att han eller hon börjar i förskolan och så får den vandra med i ryggsäcken, skolväskan och plastpåsen ända fram till studenten. En bok som läraren skriver en liten anteckning i och som sedan ska undertecknas i hemmet av en vuxen. Jag känner hur motreplikerna kommer haglandes, men jag spänner upp ett paraply som skydd. Jag tycker att det på många håll saknas kontakt med hemmet. Vems fel är det? Skolan, för att den inte informerar? Föräldrarna, för att de inte efterfrågar information? Eleverna, för att de står som poliser i ett gathörn och motar bort både lärare och föräldrar?

Jag har gått igenom arbetsbördan, arbetsmiljön, avsaknad av vuxna i elevens närhet och nu till själva kärnan i skolorna. Eleverna. Det är de som står för pulsen. För det mesta slår den väldigt sakta. Det går på halvfart. Låt mig ta ett exempel. För en tid sedan hade vi en skrivning i mitt ämne. Rättade och klara, så var det några som inte blev godkända. Det stod IG i kanten. Då kan läraren göra ett omprov eller på något annat sätt se till att eleverna blir godkända. Alla möjligheter ger läraren mer rättningsarbetstid. Som ingår i ramen för tjänsten. Jag valde att ge berörda elever hemuppgifter. Endast G-uppgifter. Alltså, sådana uppgifter som gör det möjligt för eleven att bli godkänd. Jag ser ingen anledning att eleven ska sitta och göra MVG-uppgifter i hemmet, med allt material tillgängligt, när de inte har läst på ordentligt första gången.

De fick uppgifter för drygt en vecka sedan. Sista inlämningsdag var idag, sista dagen före påsklovet. Igår fick jag frågan om de inte kunde få lämna in efter påsklovet. Eftersom de har haft tid på sig i över en vecka, så var svaret nej. Idag hände det förväntade. Någon hade glömt sina papper hemma. Någon hade inte kunnat skriva ut. Någon annan hade glömt väskan med frågorna hos en kompis för några dagar sedan. Eleverna har nu fått min mailadress, vilket de fick på kursens första dag i höstas, med tillägget av min privata mailadress och så finns chansen att maila uppgifterna före midnatt detta dygn.

Det kan faktiskt vara så att dessa ungdomar är ute på arbetsmarknaden om ungefär ett år. Inom vården, inom barnomsorgen och så vidare. Jag ser det som om jag gör dem en tjänst när jag drar riktlinjer för vad som är OK eller inte. Jag ser det som om jag håller min lojalitet mot min arbetsgivare. Vad jag inte förstår är varför skolor ska locka med bärbara datorer till varje enskild elev på ett program eller varför vi ska skryta med att vara stans datortätaste skola, när vi för övrigt lever med kniven på strupen rent personalmässigt?

Jag älskar mitt ämne och jag älskar att undervisa. Jag tycker om mina elever och de är orsaken till att jag överhuvudtaget går till skolan. Nåja, mina närmaste kollegor ska ha beröm också. De är fantastiskt härliga människor. Fast de springer livet ur sig och ordnar och styr. En lärare ska ha koll på både individ och grupp. Men jag undrar, vem tar på sig ansvaret att ha koll på läraren? Det är många kollegor som nu tar pension i förtid. Jag är inte ett dugg förvånad. Det är inte mycket jag vet om framtiden, men ett vet jag med bestämdhet. Jag är inte lärare fram till pensionen. Om inte regeringen, Skolverket och alla andra beslutande organ tar sitt förnuft till fånga och gör något åt den tuffa situationen i skolvärlden.

När jag ändå är på gång i gnällspikskommittén, så måste jag bara få ställa en fråga varför skolans bilparkering igår eftermiddag skulle sopas med hjälp av en stor sopbil med roterande kvastar? För det första så var parkeringen långt ifrån tom, eftersom personalens bilar stod parkerade där och för det andra så stänkte det smågrus upp på bilarnas lackerade plåtdelar. Det är inte precis vad jag vill se, när jag kommer ut i vårluften och vill släppa skolbekymren för en stund. Varför inte välja en tid, då vi vet att parkeringen är garanterat tom? Nu måste sopbilen komma en annan gång, om tanken är att allt grus ska bort? Det är något som inte fungerar. Har det kommit grus i maskineriet någonstans? På återseende med ett leende!

PS. Du som funderar på om jag bara tänker slappa resten av dagen, så kan jag trösta dig med att jag ska hänga tvätt, dammsuga, städa ett badrum och åka och handla. Mr T jobbar till halv nio ikväll. När han kommer hem så blir det fredagsmys och glädje över att jag tror att vi har haft den första riktiga vårdagen i stan idag. Frågan är var vi ska sitta och avnjuta vårens första utomhusglass? För nu är det dags. Glass i stora lass. Bra timing, påsklovsnjutning väntar.

Inget skitjobb

Jag ser nu att jag lägger upp dagens blogg en minut senare än jag gjorde igår kväll. Det kommer att dra över midnatt för andra kvällen i rad. Jag måste få lite ändring i blogguppläggandet, för idag var det öppen diskussion på eftermiddagsfikat inför chefens vidöppna öron. Nu vet han om att jag bloggar och jag kanske klarar mig från hans granskande ögon, enbart på vetskapen att han är en mycket upptagen man i sina bästa år. Nåja, jag har inget som är hemligt för chefen, så han är varmt välkommen att läsa. Fast han kanske funderar på om jag inte borde komma i säng en aning tidigare på kvällarna. Bloggupplägget avslöjar mig direkt. Timme och minuter. Svart på vitt.

Jag är en kvällsmänniska. I alla fall när det gäller att blogga. TV-tittande är ett sömnpiller. Jag sitter i fårskinnsfåtöljen. Känner hur jag vill vila huvudet ett tag. Soffan ser inbjudande ut med sina härliga kuddar. Jag tänker, en liten stund bara. Det är ungefär vad jag hinner tänka. Innan jag vaggas in i sömnens ljuva famn. Bloggning och handarbete är något som håller mig vaken. Fixande med släktforskningsprogrammet likaså. Frågan är bara varför det måste hålla mig vaken så sent på dygnet. Ikväll förklarar jag det med att Mr T och jag har dansat Linedance igen. Dessa underbara onsdagskvällar. Efter duschning, så är det gott att avnjuta en kopp the och en liten kvällsmacka och bara känna hur linedancelusten har omslutit varenda kroppscell. Det finns faktiskt tillfällen då jag funderar på att säga upp mig och bli linedanceambassadör istället. Detta är inget aprilskämt. Det är bara ett sätt att säga hur mycket linedance har kommit att betyda för mig.

Saken är den att mitt arbete betyder mycket för mig också. Jag har känt mig hemma där sedan första dagen. Jag uppskattar mina kollegor och beundrar dem. Jag saknar dem när de inte är där. Det är en sådan arbetsplats där det yttre och det materiella inte betyder så mycket för mig. Finns det några sådana skavanker så täcks de igen av allt det underbara som personalen tillför. Jag kommer på mig själv ibland att titta mig omkring på fikaraster och personalmöten och det fyller mitt inre med värme.

Bara en sådan sak som att jag idag har skrivit min ansökan om semester. Faktiskt åtminstone en dag för sent. Den skulle ha varit inne någon gång under mars månad. Nu när jag satt och tittade igenom sommarveckorna, så började sommarlängtan att triggas igång. Fast ändå så kan jag känna att det finns en liten separationsångest. Jag kommer att sakna mina arbetskamrater. Jag förlitar mig på återseendets glädje. För att inte låta helt arbetsskadad, så erkänner jag att jag längtar till sommaren och ledigheten. Jag lovar att jag kommer inte att ligga på bara knän hos chefen och be om att få slippa semestern. Känner jag honom rätt, så är det ingen idé. Känner jag mig själv rätt, så kommer jag att vara den största semesterälskaren av alla. Glass, sandstrand, böcker, äventyr, bad, bloggnätter, fest och resor. Jag är nog rätt normal ändå, även om det inte märks så tydligt här i bloggen.

Om vi ska titta på församlingen som en kropp med olika lemmar, så tror jag att detta är en av de friskare kropparna. Jag känner att kroppen är intakt och det saknas inte någon lilltå eller näsa. Visst finns det lite sjukdomssymtom då och då, konstigt vore det väl annars. Lite irritationsmoment och nysningar. Det är i alla fall inte värre än att det kan rättas till och läkas. Ibland kan det behövas någon liten baskelusk som får kureras bort, för att upptäcka hur härligt det är att vara frisk. Jag tror det är dumt om vi drar in någon slags hypokondri inom de kyrkliga väggarna. På något vis finns det alltid människor som vill göra saken värre än den är. Springa runt och säga negativa saker, som ingen blir gladare av. Inte ens de själva.

Jag tror på uppmuntran, kramar, diskussioner, åsiktsutbyten, tillrättalägganden och andra positiva kriterier för ett friskt församlingsliv. Om jag får ställa en liten önskan, så skulle processionen in i kyrkan se lite mer glädjefylld ut. Det gäller även processionen ut ur kyrkan. Det som händer där emellan är inte alltid helt optimalt. Fast där tänker jag inte sälla mig till dem som gnäller och tycker vid sidan om. Inte ens gnällblogga ligger för mig i det ärendet. Där tror jag att det måste börja med var och en. Varför inte prova en sådan enkel sak som att le åt någon på söndag? Orkar du lova att le mot minst två personer? Det kommer att märkas en förändring.

Jag ser fram emot när konfirmanderna ska få göra sin gudstjänst och planera vad som ska finnas med. Jag tror att vi kan lära oss något av varandra. Vana och ovana kyrkobesökare. Vi som brukar gå till kyrkan och vet hur det fungerar får vara föredömen. De som inte vet hur det fungerar får också vara föredömen. Låt oss inte stöpas i samma form. Jag tror det är ett av de största livshoten i kyrkans historia. Om Gud hade haft som högsta önskan på sin lista att alla skulle vara likadana, så hade Han väl fixat det på en gång? I självaste skapelseögonblicket? Varför tror vi att Han skulle ta omvägen genom kyrka och tradition? Det är väl en befängd tanke? Visserligen är det första april idag, men jag tror att vi grundlurar oss själva om vi eftersträvar att alla ska bli perfekta halsar för att orka bära själva huvudet för församlingen, Jesus. Vill det sig illa så får vi en hel församling som agerar som ändtarmsöppningen och hur trevligt är det på en skala? Det vet ju alla som tillhör den typen av församlingsliv. Blurrigt och illaluktande. Låt oss här och nu bestämma att vi är dem som Gud har tänkt att vi ska vara. Duger vi åt Gud, så duger vi åt varandra. På återseende med ett leende!

PS. Förresten, kanske glömde jag tacka kollegan för vetelängdsskivan som han bjöd arbetslaget på idag? Anledningen var att han avverkat femton år på arbetsplatsen. Femton år, det säger väl ändå en del? Själv säger jag tack för bullen och lycka till med kommande femton år. Själv har jag snart två-årsjubileum och det borde väl åtminstone innebära bjudning av en finsk pinne? Alltså en sådan där lite blek kaka. Inte pinndjuret som har immigrerat från Finland. Nyfiket funderar jag på kollegans intiutioner. Hon som så småningom har trettio år att stoltsera med. Känns som tårtvarning!