Det är härligt att vara en liten maska!

Siffran två är viktig idag. Dels är vi inne i månaden två, det vill säga februari. Det är den tjugoandra dagen i månaden och det betyder att det är min kära pappas födelsedag. Han har två sjuor i sin ålder. Självklart har vi ringt och sjungit för honom på morgonen. Hurrat och hyllat. Han har det bra i det småländska vinterlandskapet. Han blev glad för presenten och skulle sätta sig ner och lyssna i lugn och ro sedan. Just nu är huset fullt av gäster.

Om det inte vore så att jag snart ska iväg på konfirmationsläger, så hade även jag med familj varit där. Perfekt med födelsedagsfirande med närhet till sportlovsledighet annars. I år blev det lägerverksamhet som alternativ. Det har ändå blivit firande idag på morgonen. En dag i förskott. Mr T fyller fyrtiotre år imorgon och han har fått sina paket av mig idag. Imorgon rycker tonåringarna in med sin uppvaktning. Även yngsta tonåringen fyller myndig imorgon. Hon blir alltså arton år. Det är helt ofattbart men med lite snabb huvudräkning så inser jag att det stämmer. Arton år har gått sedan det lilla knytet såg dagens ljus på Östra sjukhuset i Göteborg. Den 23 februari 1991. På självaste Mr T:s 25-årsdag.

Så vi har sjungit och gratulerat. Några paket sparas till imorgon. Vi tar ändå tillfället i akt att födelsedagsfika idag. Sådant ska inte förbises. Så flaggan har stått på bordet. Blombuketten likaså. Ja, det var egentligen bara vetskapen om att det var fel datum som störde, annars var allt på riktigt. Morfars födelsedag och familjens dagen-före-rätta-födelsedagen är vit som snö. Det kommer mer snö och det är plusgrader ute. Väskan är nästan färdigpackad och det är bara lite lunch som fattas innan det bär iväg.

Jag har kommit in i det skedet nu att jag känner att detta ska bli kul. Det har hittills bara känts jäktigt och stressigt. Som om det skulle vara skönt att få vara hemma och bara släppa allt. Nu har jag kommit in i lägerkänslan och ser fram emot att få träffa alla ungdomarna och även mina kollegor. Detta blir ett tillfälle för mig att få möta dem i ett annat sammanhang.

Saken är den att jag är en lägermänniska. Jag tycker om mötet med människor i ett sammanhang då den vanliga vardagsslentrianen byts ut mot andra aktiviteter. Där klädkoder inte är så viktiga och där det är tillåtet att sitta på golvet i samlingarna. Där viktiga livsavgörande frågor tas upp mitt i natten och där allt är oförutsägbart. Vad som helst kan hända. Tur att inte livet hela tiden är läger. Det skulle förta lite av det häftiga att åka på läger.

Att åka på läger som ledare för konfirmander är att ta vid där föräldrar har kämpat under cirka fjorton år. Där lärare har kämpat under cirka åtta år. Där idrottsledare har kämpat under en hel del år. Nu är det vår tur och jag vet att vi kommer att kämpa. Allt för att ge alla ungdomarna en rejäl bas att stå på inför det framtida livet. Det innebär att vi kommer att följa en hel del regler. Vi kommer att erbjuda och dela med oss av den sanning om det kristna livet som vi har. Men främst så kommer vi att öppna vår famn som vuxna och komma med oss själva.

Förhoppningsvis får vi möjligheten att bygga broar där andra har rasat. Förhoppningsvis kommer vi att få bygga förtroenden som består genom hela livet. Det är glädjen med att vara ledare på läger. Om vi inte lyckas, så är min förhoppning att någon annan tar vid, när vi slutar. För alla människor måste ha någon i sitt liv som finns som en trygg bas. En fast punkt, när allting runt omkring skakar. Alla människor hamnar förr eller senare i en mänsklig form av jordbävning. Jag tackar inte ja till ledarskap bara för att det är härligt att åka på läger. För innerst inne vet jag att det kan innebära dygnet-runt-jour.

Jag tackar ja för att vara en liten maska i ett stort nät. Om det nätet används till att fånga upp människor som annars skulle ramla ner i ett stort mörker eller om det används för att fiska upp människor som vill följa Jesus, det vet jag inte riktigt hur det blir på just det här lägret. Fast de båda användningsområdena går kanske in i varandra? På återseende med ett leende!

PS. Om det finns en tillräckligt stor lokal på lägergården, så blir det utlärning av några lätta Linedance-danser någon kväll på lägret. Jag har laddat med musik och träning av steg tillsammans med Mr T. När det gäller att förbereda sig inför läger, så går det absolut inte att maska. Den saken är säker.

Glädje bubblar över

Jag tycker det är svårt att välja ut en älsklingsfärg. Du vet, ibland när det är dags för lära-känna-varandra-övningar, så ska det berättas om färgval och så vidare. Jag kan mycket väl säga en färg, det verkar rätt lindrigt om jag slipper har förbundna ögon och hitta någon som jag ska plocka klädnypor på. Ska jag plocka klädnypor på någon annans kropp, så förutsätter det att jag vet vem det är och att den andre personen vet vem jag är. Det ligger inte för mig att hålla på och ta på personer som jag inte känner. Jag är inte rädd för beröring. Jag kramas gärna, men det ska vara i vettiga former och anledningar. För mig är det skillnad.

Jag imponeras av människor som klarar av att välja en favoritfärg bland alla vackra färger. Jag skulle vilja säga en hel färgpalett eller åtminstone svart och röd. Likadant är det med årstider. Välja en är svårt. Välja alla känns gott och varierat. Mat likaså. Det blir en årsmeny av goda rätter om jag får berätta. När det gäller att välja en arbetsdag, så skulle jag med lätthet kunna hitta flera spännande dagar, men måste jag välja en, så blir det utan tvekan gårdagen.

Inte för att det var en av mina längsta och mest röriga. Jag började på morgonen på skolan. Fortsatte till kyrkan på eftermiddagen för sista packningen av material till konfirmationslägret. Därefter förberedelser inför kvällens dövträff. Klimax var själva dövträffen. Jag var hemma halv ett och då hade redan den här dagen alltså börjat. Det var i det läget omöjligt att gå och lägga mig. Jag satt och summerade, tittade på bilder i digitalkameran, såg avslutningen på en James Bond-film, chattade lite med vänner på nätet. Jag var förvånad att de var vakna och de var förvånade att jag var vaken. När jag väl somnade, så somnade jag med ett leende på läpparna.

Det var en milstolpe i Svenska kyrkans teckenspråksarbete igår kväll. Det var första steget på väg mot något nytt. Jag ser det som en möjlighet för framtiden. Döva var inbjudna till Olofsgården i Gävle. En liten mysig gammal byggnad vid Gavleån. Marschaller visade vägen. Värmeljusen stod för mysbelyning inomhus. Lampor var också tända, eftersom det är viktigt för språket med tydlig sikt. Det doftade av thaimat, tillagad på äkta thailändskt vis av thailändsk hand. Det bästa av allt. Det strömmade in döva i blandade åldrar. Den yngsta fjorton år. Den äldsta var en dam och eftersom vi inte ska prata om damers åldrar, så förtäljer inte bloggen denna ålder.

För mig är det inte så viktigt med antalet gäster, utan mer hur de har det och att de trivs. Ändå försökte vi räkna och kom fram till att det var fyrtiosex. Det kom gäster från bland annat Uppsala. Kul att det händer något vettigt i Gävle, så att det är värt att resa flera mil en kall februarikväll. Räkningen får vi ta med en nypa salt, eftersom det vid tio-tiden på kvällen ramlade in ett gäng döva ungdomar från hela Sverige som var på träningsläger i Gävle under helgen. Cirka trettion personer både, tjejer och killar, som spelar i dövas innebandylandslag. Stolar plockades fram och det var en varm och härlig syn. Det skulle inte förvåna mig om vi åker till Örebro i maj och hejar fram dem till seger.

Jag önskar att hela församlingen, hela samfälligheten med kyrkoråd och allt hade varit på plats igårkväll. Fast det hade blivit trångt, så det är ett knasigt önsketänkande. Ändå önskar jag att hela svenska kyrkans teckenspråkiga arbete på nationell nivå hade varit med och varför inte biskoparna och ärkebiskopen. För detta kändes helt rätt och mycket välsignat. Det blev många fina kontakter, många av dem nya. Medelåldern sjönk så rejält att jag nästan fick nypa mig i armen flera gånger under kvällen. Många dröjde sig kvar och kvart över tolv låste jag dörren i Olofsgården och jag fick hejda mig för att inte ringa på hos chefen som bor i prästbostaden intill. Fast jag klarar nog av att hålla kvar mitt lyckotillstånd tills vi ses någon gång framöver.

Skönt att få vila i glädje. Samtidigt som sådana här upplevelser sporrar till vidare utveckling. Till ett gudstjänstliv som är på dövas villkor. Som tar hjälp av andra sinnen än hörseln. Som stimulerar och väcker även oss hörande dönickar. Det vore fint att få in en doft av himmelrik, en bild av Guds skapelse, en känsla av samhörighet utan tanke på språk. Allt för att vi ska få smak på det här med kristen tro. Vi kommer att upptäcka att det smakar gott och att det smakar mer. Jag kan faktiskt inte låta bli att skriva i bloggen att detta är så stort och fantastiskt att det kan inte bara ske genom människors styrka, för då hade jag nog suttit hemma och sett Let's Dance. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska det packas lite. I normala fall hade det kanske varit för en liten sportlovsledig resa mot Småland. Nu blir det en liten tripp till Hälsingland istället. Jag har lite hälsingeblod i mig, så det ska nog gå bra. Det blir konfirmationsläger i fyra dagar och det enda aber jag känner för detta är att Mr T och yngsta tonåringen har födelsedag under min bortvaro. Äldsta tonåringen har lovat att sjunga före jobbet och tårtan har vi nallat på och hinner med en bit imorgon också. Jag sätter en guldpeng på att det blir glass i stora lass när födelsedagen är här på riktigt.

Jag är inte ensam längre

Jag måste vinnlägga mig om att skriva något positivt i kvällens blogg. Jag tror att det går att bestämma sig för det, även om mycket runt omkring känns lite motigt. Jag omger mig med hängiga kollegor lite varstans och visst, innerst inne så tycker jag synd om dem. Fast det är knepigt det där, jag är ändå glad att jag slipper bära deras baskelusker och virusar. Det känns som om det vore lätt att trilla dit nu. Det går inte att röra sig en meter i omgivningen utan att det snörvlas och irriteras i halsar. Missförstå mig inte. Jag tycker det är synd om dem alla och jag önskar dem en snabb bättring och under tiden det varar en god lindring. Fast det är lite Petrus-syndrom över nuläget. Skulle jag vilja bära smärtan ett tag? Icke, sa Nicke. Jag till och med förnekar att förkylningar och magsjukor finns. Samtidigt som jag känner på mig att någon gång förr eller senare måste jag göra min del av världens plåga.

Äldsta tonåringen har kommit i ett guldläge när det gäller att samla på sig snuvor och andra otrevligheter. Han började på ett nytt jobb i måndags, på en förskola i stan. Det är faktiskt säkrare än ett brev på posten att få någon liten smitthärd med sig hem. Mycket riktigt, han är genomförkyld. Det tog bara några dagar. Han har pallrat sig iväg till jobbet trots allt. Kul att jobba och det har blivit en populär kille bland småttingarna. Det är lek, bokläsning, snögrottebyggande och annat spännande som fyller hans arbetstimmar. Däremellan hockeydömning och träning. Han kanske springer ifrån baskeluskerna. Fast de hinner nog ikapp honom när han rasar i säng om kvällarna. Jag tror tonårstiden snart är förbi.

En hel del människor är trötta på kylan nu. Lugn, bara lugn, jag ska snart skriva något positivt. Jag kan även känna med dem, men samtidigt finner jag mig i minusgradernas bistra verklighet. För vad är alternativet? Regn? Blask? Smutsbrun mark? Vitt, kallt och klart. Någon månad till, sen ska vi ut och spana efter snödropparna. Vi någon solig vägg är det kanske snart dags, trots snötäcket? Kylan ger i alla fall lite rödfärgade kinder och näsa och det ser fräscht ut i det annars utbredda blekhyade bältet här uppe i norr. En del fuskar, antingen genom att åka utomlands och de ser skapligt bruna ut när de kommer hem. Andra pressar i solariet och får så småningom en senapsgul hy eller är det kanske brun-utan-sol-krämen. Det ser lite onaturligt ut i alla fall. Som sig bör, eftersom det är väl egentligen bara solen som har patent på att ge solbränna?

Jag gjorde något dumt igår. Eller kanske det dumma gjordes först idag. Jag tryckte i mig två omgångar med migränspray igår kväll. Allt för att stilla den intågandes marschen av attack däruppe. Det finns ingen annan utväg. Bara att ta in. Dumheten kommer först dagen efter, då alla resurser kommenderas in för att gå ur sängen, komma iväg och verka normal på jobbet. Det är svårt med koncentrationen, svår att fokusera blicken och det är en smal tråd som måste balanseras så att inte dagen-efter-huvudvärken resulterar i ett nytt anfall. Jag vet hur dumt det låter, så ingen behöver påminna mig om det. Min förklaring är så svag också, så den brister vid minsta protest. Jag ansåg mig inte ha tid att vara hemma. Så enkelt är det. Lika dumt är det.

Nu när vi har betat av förkylningar, kyla och migrän, så måste jag skriva det utlovade positiva inlägget. Genom omvägar på Facebook, så har det kommit till min kännedom att det bor minst en SSK-supporter till här i närområdet. Alltså norr om Dalälven. Förstår du vad det innebär? Jag som har trott att jag har varit ensam under så lång tid, inser nu att isoleringen är bruten. Det finns någon mer därute. Någon lika förståndig och genomklok som bara jag och Karlsson på taket kan vara. Genast känns livet mycket positivare. Vilken trygghet. Den här vissheten kommer att bära mig och hela SSK genom kvalserien.

Nu vill säkert någon dystergök som inte tål andras glädje tala om för mig att Södertälje ikväll fick stryk mot Brynäs i Läkerol Arena. Jag vet det redan och jag tar det med ro. Brynäs behövde den poängen bättre än Södertälje. Jag hoppas att de ser till att förvalta dem rätt och ägna sig åt att spela hockey i fortsättningen. Det har varit för mycket fokus på slagsmål och vem som gjorde vad ett tag. Sådant som inte har med idrottens glädje att göra. Idrottens glädje för min del består nu i att se om det finns fler SSK-supportrar här omkring. Du kan väl bloggkommentera om du känner till någon. Vi borde likt norrmännen som invandrat till Gävle fira något som liknar 17 maj. Fast på SSK-vis. Hasse Tellemar är huvudtalare. Vi äter givetvis kringlor till kaffet. Vi låter SSK-banderollerna täcka hela Barbro Holmbergs slott. VIP-arna är Hasse Aro, Björn Borg, Lisa Ekdahl, Jonas Karlsson med flera. Alla från Södertälje. Jag återkommer med datum. På återseende med ett leende!

PS. Av bloggläsare har jag fått några funderingar angående en tidigare blogg där jag dryftade något om ett stort beslut. Jag sitter med samma känsla som när deltagarna i På Spåret, måste tiga om resultatet i redan inspelad final. Jag vill så gärna berätta, men jag kan inte göra det ännu. Någon gång i mitten på mars så kanske jag vågar yppa något lite. Får jag be den bloggläsande kretsen att fila lite på sin nyfikenhet, blandad med omtänksamhet, så den inte gnager för mycket. Samtidigt ber jag om ursäkt att jag obetänksamt filurade på framtiden utan att ta bladet från munnen helt och hållet. Felet är mitt och här kommer en bloggursäkt. Ha tålamod och när jag väl berättar, så hoppas jag att ni får valuta för er väntan.

Ska jag önska något så blir det Volvo P1800

Nog drömde jag någon gång i ungdomen om att få bli journalist till yrket. Jag gjorde till och med praktik på Vimmerbytidningens lokalredaktion i Hultsfred, någon vecka på gymnasiet. Jag fick skriva en liten artikel om parkeringarna i Hultan City och det var egentligen rena nonsensnyheten för omvärlden, men jag fick uppdraget av redaktören och jag gick in för uppgiften med stort allvar. Jag skrev, jag ändrade, jag våndades, jag skrev lite till, jag ändrade, jag bestämde mig för att sätta punkt och gick på darrande ben in till redaktören, som sa: Bra! Vi sätter in den i morgondagens tidning.

Jag kommer inte ihåg om jag sov den natten. Om jag gjorde det, så var det säkert oroligt. Vi prenumererade inte på Vimmerbytidningen i mitt hem, utan i metropolen Virserum var det antingen Oskarshamnstidningen eller Vetlandaposten som gällde. Mina föräldrar valde Oskarshamnstidningen. Fast då och då hände det att de saknade Vetlandaposten för predikoturernas och dödsannonsernas skull. Så det blev något lösnummer vid några tillfällen. Under min praktikvecka på Vimmerbytidningen, så blev det lösnummer av den också. Mamma har klippt urklipp i tidningarna sedan året mina föräldrar gifte sig och det är samma år som Björn Borg, Ingemar Stenmark, Frank Andersson och Linda Haglund föddes.

Det har blivit många pärmar och det är mycket intressant att bläddra sig tillbaka genom historien. Det är nästan det första jag gör, när jag kommer hem till Småland. Jag uppdaterar mig om hembygdens händelser under tiden jag har varit frånvarande sedan sist. Dödsannonser, bilolyckor, missionsauktioner i Misterhult och lokalrevyns upptåg. Då och då slinker det emellan något om de kungligas vistelse på Öland eller om det har hänt något alldeles exceptionellt ute i vida världen. Jag tror att min mamma är några av få nu levande personer som håller urklippandet vid liv. Hon gör det samtidigt som hon undrar vad det ska vara bra för. Jag är alldeles säker på att det med glädje tas emot av Hembygdsföreningens vänner.

Tillbaka till praktikveckan på Vimmerbytidningen. På eget initiativ gjorde jag en intervju med gymnasieungdomar. Om jag hade några intressanta frågeställningar minns jag inte. Jag tror nog att det var kul att kolla in gamla Stålhagsskolan från ett annat perspektiv en stund och så hade jag växt några centimeter genom att för en vecka leka journalist. Journalistdrömmen hölls vid liv ett tag, så jag till och med före studenten sökte jobb på Katrineholms-Kuriren. Jag håller med om att det låter lite udda att hamna i Katrineholm av alla ställen, men som alltid när livet är oförklarligt och märkligt, så spelar kärleken in. Jag hade träffat en kille och jag var upp över öronen förälskad. Med facit i hand, så vet vi alla att det var långt ifrån den rätte. Mr T är från Arbetarbladsregionen, nämligen Sandviken.

Jag var inte förtjust i chefsredaktören på Katrineholms-Kuriren. Det här är alltså tjugofem år sedan, så besöket på redaktionen är preskriberat. Jag kommer inte ihåg hans namn, så han satte inga djupare spår i mitt liv. Långt senare blev en annan Katrineholmsgrabb Sveriges statsminister och det var kanske en släkting till redaktören? Deras sätt påminde om varandras. Jag hamnade inte i Katrineholm efter studenten. Tack och lov. För då var förälskelsen redan över och jag lärde mig att inte rusa fram på några rosa moln, när det gäller en livsplanering.

Jag for istället till Stockholm och pluggade och fick sedan jobb i Södertälje. Då valde jag vistelseort med andra grunder än kärleken till en pojke. Jag valde Södertälje med anledning av en helt annan orsak, nämligen kärleken till hockeyn och närheten till Scaniarinken. Konstigt egentligen att något eller någon fick mig att någonsin flytta därifrån. Det måste ha varit något alldeles speciellt som drog. Jovisst, det var Mr T. Han pluggade i Göteborg och det verkade vara ljusår framåt i tiden tills studierna på Musikhögskolan var klara för hans del. Vem kan vänta så länge när det står "Den rätte" skrivit med stjärnors glans på himmelen? Jag försökte, jag hade redan träffat Mr T när jag flyttade till Södertälje. För att inte den tiden skulle bli helt galen av längtan, så räddades hela situationen upp genom att han gjorde militärtjänst i Strängnäs. Musikpluton. Cirka fyra-fem mil från Södertälje. När han muckade, så smälte jag totalt av frieri och hans erbjudande om ett liv med honom och hans studielån. Det är ett beslut jag aldrig kommer att ångra.

Vad blev det av journalistdrömmarna? Jag kastade dem. Det fanns så mycket annat som lockade och på slingriga vägar har jag idag hamnat där jag ska vara. Kanske slingrar vägen vidare så småningom? Just nu är jag glad och tacksam på en av livets alla rastplatser. Precis som tidigare alltså. Även om det inte står journalist på mitt visitkort, så har jag skrivit en bok och jag bloggar regelbundet. Förr skrev jag insändare också. Det var på Oskarshamnstidningens tid. I Gävle har det inte blivit av. Inte för att det saknas ämnen. Fast jag bloggar nog hellre.

Så har jag precis avslutat ett hedersuppdrag. Jag blev ombedd att skriva en liten artikel i Svenska kyrkans helsidesannons som kommer fredagen den 27 februari. Nästa vecka alltså. Alla församlingarnas mötesplatser annonseras och mitt i alltihop något om verksamheten. Nästa gång ska det handla om teckenspråksarbetet. Bilden är tagen och jag blev uppmanad att hålla mig inom ramen av 1800 nedslag inklusive blanksteg. Om jag jämför detta med denna blogg, så är jag redan uppe i 5481 tecken, på tidningens sätt att räkna. Så på en tredjedels utrymme av detta, så ska jag skriva något intressant om teckenspråksarbetet, Svenska kyrkan, kyrkans budskap och dessutom med en personlig touche. Jag har vänt och vridit på orden. Jag var tillbaka på praktiktiden på Vimmerbytidningen och svettades lite inför omdömet.

Den här gången behövde jag inte gå in till mottagaren på darrande ben, utan jag kunde sitta kvar och endast maila över det hela och sedan invänta kommentarerna. Omdömet blev jättebra! Alltså lite bättre än i Hultan, där det kort och gott räckte med bra! Jag kan inte låta bli att sova i över en vecka till och vänta på publiceringen, utan jag får lägga det åt sidan och endast pirra lite i magen natten före. Jag chockerar kanske övriga familjen genom att för en gångs skull hämta tidningen före dusch och påklädning. Så jag blev inte journalist och när jag nu är klar med min 18oo-teckensbegränsade text som handlar om min tjänst, då förstår jag varför. Jag är glad för Guds kringelikrokiga vägar. Det blir mer spännande så. På återseende med ett leende!

PS. Det skulle egentligen inte bli något extra i bloggen ikväll, för det går ett larm inne i huvudet som säger: Gå och lägg dig! Vill bara berätta att Saaben, den lilla blå bilen har varit inne hos vår motsvarighet till tandläkaren idag. Alltså en verkstad. Det kostade endast en tusenlapp för att programmera om bilens dator som hade hoppat ur någonstans vid gaspedalsreglaget. Vad kan det ta i tid att knappra in en kod och sätta tillbaka dosan? En kvart? Ungefär som att sitta i tandläkarstolen och gapa i tio minuter och det kostar nästan åttahundra för några bilder och undersökning. Det hjälper inte att bloggklaga. Bilen rullar och jag har tänder att tugga med. Vad kan jag mer önska i nuläget? Just det, en säng. God natt!

Snöflingor och Saab-koncernen neråt singlar

Kanske upplevde du en anslagen sträng av en jäktad bloggare i gårdagens blogg? Då uppfattade du det helt rätt. Därför tänker jag sätta mig ner och göra motstånd mot jäktigheten, som en liten envis motsträvig fyraåring. Jag sitter helt frankt och tittar ut genom fönstret och ser små vackra snöflingor singla ner mot marken. Jag försöker följa en specifik flinga och när jag inte ser den mer, så tar jag tag med blicken på en ny. Denna typen av snöflingetittande, gör att jäktigheten inte ens skulle komma på tanken att knacka på bloggdörren.

Snöandet i sig kan ha en irriterande inverkan på en vår- och sommarlängtande bloggare. Vem har beställt mer snö? Vi har så det räcker och blir över här i Hilledenne. I varje vägkorsning ligger det drivor eller små bergstoppar, som någon plogbilsförare noggrant har staplat upp. Vill du ha snö, så är det bara att komma och skotta hinken full. Det är sportlov för vissa delar av landets barn och ungdomar och visst, det är toppen att det finns snö för alla pulkor, stjärtlappar, skidor och brädor. Förhoppningsvis får de varm choklad i termosen och ostmackor i smörgåspappret. Kanske lite uppfriskande saft och frukt också. Detta för mina tankar tillbaka till min egen barndoms sportlov. På den tiden då vi barn fick saft i rendiskade sirapsflaskor.

Varför används inte sirapsflaskor till detta ändamål längre? Detta är en fråga väl värd att diskutera i bloggen när jag nu ändå har satt mig på tvären ordentligt emot jäktigheten. Nu ska det köpas speciella sportdrycksflaskor med affärens logga eller andra matsäcksflaskor med någon häftig seriefigur på. Då och då används kanske någon drickyoghurtsflaska eller PET-flaska storlek mindre, men styrkan hos sirapsflaskan är oslagbar. Okej, jag är uppväxt före PET-flaskans intåg i civilisationen och yoghurtflaskor var också sällsynta, så det kan vara en förklaring till fiffigheten med sirapsflaskan?

Det kanske beror på att vi inte använder så mycket sirap nuförtiden? Vi bakar inte så mycket eget bröd, vi bakar inte så mycket bullar och kakor. Vill det sig riktigt illa så kan vi få vänta på flera julars pepparkaksbak och knäckkokande innan flaskan är tömd och vi är inte så tålmodiga längre. Nog vore det lite nostalgiskt och häftigt att börja sparandet redan nu inför vinterutflykten med barnbarnen. Jag vill ge dem det bästa jag har och då är det väl min uppgift att se till att historien om 1960- och 70-talets saftflaska återberättas och återupplevs? Det går att kombinera med ordlekar som vad blir sirap baklänges? Paris! Häftiga tanke.

Saab baklänges blir baas, vilket inte verka betyda något, men det skulle kunna vara en förkortning för: betala-anser-ansvarsbefriade-Saabkoncernen. Vi sitter i det läget att vi har två bilar nuförtiden. Jag tycker inte alltid att det är en bra idé, eftersom den ena bilen alltid står i vägen framför garagedörren, när den andra bilen ska ut. En av bilarna som har stått ute behöver även sopas fri från snö och skrapas fri från is under den här kyliga tiden på året. Detta är verkligen ett i-landsproblem och jag skäms över att skriva om det som ett slags bekymmer eller problem. Jag går eller åker buss till jobbet, cyklar när det inte är så halt som det är just nu. Åker vi bil, så ser vi till att samåka. När Mr T och jag köpte en ny bil för en tid sedan, så bestämde vi oss för att behålla den gamla. Äsch, så gammal är den inte. Nästan två decennier till innan den klassas som veteranbil.

Saaben har nu förvandlats till ett tonårsåk. Inte på det viset att han med självklarhet har första tjing på bilen, men det faller sig ofta naturligt att han tar den och drar iväg på dömningar lite här och var. Mest var. För det kan bli Falun, Ljusne, Valbo och Hedesunda. Vi föräldrar ser en stor befrielse och ett nytt livsrum i att slippa skjutsa till alla dessa ställen. Taxirörelsens tid är nästan slut och det händer även att körkortsinnehavaren tillika tonåringen skjutsar sin syster till olika aktiviteter. Det känns som lite pay back-time. Det är dock Mr T och jag som erhåller karossen och alla bildelar. Bensinen är tonåringens ansvar och det kan hända att vi snålåker på hans soppa då och då. Inte så mycket att säga om.

Nu har något hänt med Saaben och det beror inte på att det är tonåringen som har kört den. Han hann precis hem häromkvällen och så dog den. Dagen efter gick den inte igång och Mr T har gjort en checkning, tagit ur batteriet och laddat det och visst, bilen går igång, men det går inte helt klockrent. Jag har en känsla av att det kommer att sluta med en vända till Ericssons Bilteam, som Saabverkstaden heter här i Gävle. Sist den var där så gällde det tändkassetten och jag har inte riktigt släppt den ilska som jag då kände över Saab och hela General Motors-koncernen. Saken var nämligen den att Saab meddelade att det var ett fabrikationsfel på inmonterade tändkassetter i den typen av Saab som vi har. De gick ut stort i pressen med att de skulle ersätta alla kassetter kostnadsfritt för kunderna.

Pyttsan! Nu hände det sig att vår tändkassett brann en smällkall natt i december, mitt inne i Gävle city och jag fick styra in en tungkörd bil mot enkelriktat för att komma ifrån en vältrafikerad genomfartsled. Där stod vi, jag och äldsta tonåringen, mitt i natten och väntade på bärgningsbil. Det blev sista nattbussen hem. Tändkassetten byttes nästkommande vardag och allt var så långt frid och fröjd. Det var bara det att Saab vägrade betala den självrisk som vi var tvungna att betala på vår försäkring som vi hade använt. Bilverkstaden ville ha betalt, vi kontaktade vårt försäkringsbolag och de tyckte att försäkringen skulle täcka detta. Självrisken låg på 1250 svenska kronor.

Eftersom en felaktig tändkassett brann och byttes ut och Saab lovat att stå för alla kostnader och nu kom de skitlindrigt undan med 1250:- istället för många tusenlappar mer, som en tändkassett kostar, så tycker jag det var otroligt svekfullt och snikigt av General Motors att inte stå för sitt ord. Detta påtalade jag för en ganska uppsatt chef i telefonluren och sa något om att detta komma att få konsekvenser för Saab i framtiden. I dagsläget känner jag som om detta nästan var ett profetiskt uttal, av en ilsken och lurad smålänning. För idag är det inte roligt för General Motors och Saab-ledningen och jag har bara ett enkelt tips att ge dem. Stå för ert ord och bygg upp förtroende med era kunder, så skulle det kunna se annorlunda ut. Förringa inte en liten tändkassetts betydelse i börsdiagrammen. På återseende med ett leende!

PS. Kafferasten är över, så även bloggandet och snöflingetittandet. Som du märker så används inte kafferasterna på skolan till att dricka kaffe. Anledningen till detta är att kaffet i automaten smakar skunk. Jag dricker det endast i förhoppning om att få en koffeindos i kroppen för att undvika huvudvärk framåt eftermidddagen. Fast det är ungefär som rysk roulette. Smaken kan nämligen orsaka huvudvärk. Den börjar i kindbenen. Straxt ovanför smaklökarna antagligen. Mina kollegor på kyrkan brukar klaga på kaffeautomaten på jobbet, men efter att ha varit på skolan sedan nittonhundranittiofyra, så har jag något att jämföra med. Kaffet på kyrkan blir då himmelska droppar i jämförelse. Himlagott!

Varför måste vi ha en fryst gemenskap?

Jag bloggade om frysen häromdagen. Ordningen är återställd. Minus arton grader. Idag har vi nallat på innehållet. Kantarellerna. Det blev ugnstekta rotsaker. På plåten: potatis, morötter, palsternacka och lök. Grovsalt, peppar och paprikakrydda. I stekpannan skivat kött som vändstektes och som därefter fick koka ihop med purjolök, kantareller, soya, kryddor och örtcremefraiche. Jag är mätt och belåten. Jag behöver bara skriva om det, så börjar smaklökarna rinna igen. Samtidigt kändes det som om det hela inte bara satte igång salivproduktionen, utan även en längtan efter sommaren.

Jag brukar inte gå händelserna i förväg, utan vara i tiden här och nu. Fast jag kan inte låta bli att tänka på hur skönt det skulle vara att få ta kaffekorgen ut till havet på eftermiddagen och sätta sig på bryggan och känna på vattnet. Solen skulle givetvis glittra i havet och reflektera några värmande strålar i mitt bleka fejs. Tillbaka till verkligheten och frysen som håller samma temperatur som det har varit på utomhustermometern i flera dagar nu. I alla fall på den tidiga morgonrapporten. Frampå dagen har det stigit till cirka minus 10. Det känns som om det innebär cirka trettiofem grader bort från bryggan och tådoppandet.

Jag har en förhoppning om att få tillräckligt med inspiration för att förbereda mig inför ett konfirmationsläger som jag ska iväg på nästa vecka. Vi blir drygt etthundra personer som ska samlas på en och samma stiftsgård i Hälsingland. Lektioner ska kombineras med uteliv. Lära-känna-övningar med vanliga lägerrutiner såsom nattvakteri och väckning. Mina lektioner ska handla om gemenskap. När jag tackade ja till jobbet, så antog jag att det fanns förtryckt material. Det visade sig att det fanns det inte. Jovisst, Bibeln är ju förtryckt och den får bli en god grund.

Första passet blir en lära-känna-varandra-stund med min grupp. Det ska bli trevligt att få cirka femton ungdomar och deras livssituation tätt inpå knutarna. Nästa gång vi träffas under lägret ska temat alltså vara gemenskap. Gemenskap mellan mig och andra, gemenskap mellan mig och Gud. Räcker tiden till, vilket den kanske inte gör, så vore det intressant att titta lite på hur människor mår som inte står innanför en gemenskap. Utanförskap. Nästa pass spinner vidare på det om gemenskap. Då ska det handla om gemenskapen i församlingen. Där har jag ungefär samma utgångspunkt för mitt egna kristna liv, som tankarna kring första lektionen. Tro det eller ej. Det finns både gemenskap och utanförskap i församlingar också. Det är inte alltid lätt att följa lagen. Vi kör gärna fortare än 110 på 110-väg. Vi gör gärna några egna omskrivningar av Guds vilja. Vi är människor och det tror jag vi kommer fram till efter några dagar på konfirmationslägret. Skulle det visa sig att vi kommer fram till något annat, så lovar jag att blogga om detta.

Jag har en otroligt intensiv vecka framför mig. Jag tycker inte om att se det så svart på vitt som jag gör när jag tittar i min kalender. Det retar mig att jag har så dålig pli på mig själv, så jag bara trycker in allt i en tätt följd, för att det ska kunna ge plats åt att fylla i nästa vecka lika noggrant. Visst, att åka iväg på andrum är en möjlighet att få hämta lite lugn och kraft, men det är inte så bra om jag kommer tillbaka och känner att det straffar sig att vara borta ett tag, för då ska allt som ligger och väntar tas itu med på stört. Jag lever inte i någon prestationsnoja, men jag är noga med att göra ett bra jobb. Just nu känns det som om det är för mycket jobb, som ska göras bra. Det är kanske därför som jag längtar efter sommar, för det brukar innebära semester.

Drygt fyra månader kvar. Eller snarare fyra och en halv. Det väntar ännu ett konfirmationsläger i juni med konfirmation gånger två, som slutkläm. Fördelen med mitt jobb, även om det ibland tenderar till att bli mycket, är att jag trivs väldigt bra med det jag gör och med arbetsuppgifterna som jag har. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över detta faktum. Hur går det för människor som har fullklottrade almanackor men inte trivs med arbetsuppgifterna? En alltför fulltecknad kalender är problem nog. Vilken belastning blir det inte, om det dessutom inte är förknippat med åtminstone en gnutta arbetsglädje? På sätt och vis ställer jag inte frågan rakt ut i bloggsfären. Jag ställer den till mig själv också. För på något sätt startar alla förändringar med mig själv. Det kan vara svårt nog. Det är alltid enklare att börja förändra med alla andra. Problemet är bara att det ger sällan ett gott resultat och det är väl goda resultat vi vill uppnå med våra dagliga uppgifter.

Jag bloggskänker en tanke till alla människor som just idag sitter och grämer sig för att helgen och ledigheten snart är över. De som vet att imorgon är det måndag och tillbaka till jobbet som gäller igen. Jag tänker på alla dem som förenar denna vetskap med magont, oroliga hjärtslag och tankar som inte kan koncentrera sig på något annat än att tänka efter hur jobbigt allting känns. Situationerna ser så olika ut för alla dessa människor. Ett enkelt sätt som lösning på alla deppkänslor vore att ge rådet, sluta på det jobbet. Fast så enkel är inte verkligheten. För ett jobb innebär en inkomst. Ett jobb innebär en tillhörighet, även om den inte är sund.

Att säga upp sig från en tjänst i nuläget, kommer säkerligen att innebära en tuff period av arbetssökande, besök på Arbetsförmedlingen, blankettifyllande, telefonsamtal och ovisshet. Ur askan in i elden kanske. Eller som att välja mellan pest och kolera. Kanske enklare ändå att plantera några vackra konfirmationstankar om gemenskap i hela vårt samhälle. Varför kan vi helt enkelt inte sluta upp med att göra varandra illa och plocka fram de visa orden: Så som du själv vill bli behandlad, så ska du behandla andra. Det är alltid lättast att börja med mig själv, men jag uppmanar oss alla. Gå ut i din omgivning och skapa lite gemenskap. Jag ska göra mitt bästa, ska bara få ner konfirmationsplaneringen på ett papper först. På återseende med ett leende!

PS. Det är lite svårt att spela Happy Birthday på althorn så att Nisse Landgren hör. Det är nog svårt att spela utan den förhoppningen att han ska höra. Kanske tur att han inte hör, så att han får ha en fin födelsedag utan spräckta althornstoner. Grattis Nisse! Det är din dag idag!

Allt som börjar på T är inte bra...Exempelvis: Tidtabeller och Tierp. Undantag: (Mr) T och Tonåringar

Du anar inte vad jag är glad att kunna starta upp en blogg ikväll och konstatera att klockan är bara tjugoett och tretton. Jag sitter i fårskinnsvarm fåtölj och mitt underbara sällskap är Mr T. Det är alla hjärtans dag och precis som det låter, så gäller det alla hjärtan. Fast nu är jag glad och tacksam för att i rummet finns två hjärtan. Mitt och Mr T:s. Det kunde ha varit så annorlunda. Hade det velat sig riktigt illa, så hade jag kunnat sitta på Uppsala Central nu och det finns roligare saker att ägna sig åt en lördagskväll. I alla fall lördagen den fjortonde februari. Alla hjärtans dag. Storstadens puls hade kanske ändå varit att föredra, för alternativet kunde ha blivit Tierp by night. Det skulle säkert ha varit så upphetsande som det låter. Det enda nöjet där verkade vara när bussen stannade och släppte av passagerare som roat sig med en Birka Cruises-kryssning. En liten väska, men desto större platskasse med båtlogga är signifikativt för en sådan resenär.

Ska vi ta dagen från början och inte gå bakifrån, som det lätt kan bli, när jag nu både tacksamt och nöjt sitter och njuter av kvällen i Mr T:s och bloggens sällskap. Nu kanske du undrar, hur trevligt tycker Mr T att det är när jag sitter och bloggar i hans sällskap på självaste Alla hjärtans dagskvällen? Sanningen är den att vi umgås med det vi tycker om. Varandra, jag och min blogg. Varandra, Mr T och korsord. Däremellan diskuterar vi, småsnackar, höjer våra glas och ger några små kommentarer som: Åh, vad bra vi har det eller Kom ihåg att jag älskar dig. Så vi har det inte alls så pjokigt. Lägg därtill levande ljus och lite lördagsgott.

Yngsta tonåringen och jag hade bestämt oss för att åka Upptåget ner till Uppsala. Det borde heta Nertåget i den riktningen. Det finns sådana där 20-resorsbiljetter och då kostar det nästan ingenting alls att åka till Uppsala om man jämför med SJ:s och Tågkompaniets resor. Jag vet inte om det är så billigt, för att det är en omöjlighet att ta sig igenom Upptågets snåriga hemsida, där man har som förhoppning att hitta all information. Jodå, jag hade kollat allt flera gånger i förväg. Vi skulle kunna åka klockan halv elva en lördag förmiddag. Biljett skulle kunna köpas på Gävle Centrals biljettförsäljningsställe och om den var stängd, som den nu var, så skulle det gå lika bra att köpa den på Upptågets fasta biljettförsäljningsställe, nämligen Pressbyrån.

Det vore väl rätt smart om det var Pressbyrån på stationen som var detta fasta försäljningsställe, men så var det inte. Livet är inte alltid logiskt och glasklart. Vi fick besked att det var Pressbyrån på Drottninggatan som hade hand om den försäljningen. Vi hade gott om tid, så det var helt lugnt att ta sig dit. Vi fick stå i kö. Några köpte biljetter, en flaska Loka, en tidning, en lott och tuggummi och så var det vår tur. Vi hade hunnit falla för några chokladbitar och dessa betalade vi för. Någon biljett kunde vi inte köpa. Hur kommer detta sig? Jo, Upptågets hemsida var inte korrekt. Pressbyrån sålde X-trafiks biljetter. Upptågets biljetter såldes av en spelbutik på hörnet Drottninggatan-Kungsgatan. Marsch framåt. Vi hade ju en tid att passa. Man får ju i alla fall ha med i beräkningen att tåget avgår när det ska, även om det sällan gör det i praktiken.

In i spelbutiken. Expediten fyller på plockgodis och det tar en stund innan vi får hjälp. Då har biljettpriset på Upptågets 20-resorbiljett höjts från hemsidans 750 kronor till 1000 kronor på den biljett som heter Län 2 zon Plus. När jag undrar om det är rätt, så får jag till svar att den ska höjas igen. I mars. Kanske någon på Upptågets IT-avdelning inte tycker det är någon större idé att gå in och uppdatera, eftersom då måste de snart göra det igen? Den kvinnliga konduktören ger nämligen samma svar, när jag påpekar felaktigt försäljningsställe och prisuppgift på hemsidan. Hon har inte heller någon större lust att föra detta besked vidare till någon post som har möjlighet att påverka detta.

Jag böjer mig enbart för att det är Alla hjärtans dag. Alltså även konduktörers och IT-ansvarigas hjärtan och jag och tonåringen har bestämt oss för en trevlig tripp till Uppsala. Jag bestämmer mig för att inte låta detta påverka min shoppinglystnad. Jag lyckas. Solen skiner, jag och tonåringen spelar kort på det enda bordet i kupén och det blir både Casino och Vändtia, som måste uppdateras för en bloggande mamma. Vem har yngstingen fått sitt tålamod ifrån? Hon kan till och med le stort, när jag ber att få spelreglerna uppdaterade för tredje gången. Hallå, Upptågets IT-avdelning. Jag har en perfekt person för jobbet som uppdaterande hemsideansvarig. Ni får vänta något drygt år bara, innan hon tar studenten. Fast det verkar inte vara något problem för er del.

Det är lika kyligt i Uppsala som i Gävle, när vi kliver av tåget på Uppsala Central. Affärsgalleriorna blir vår räddning. Jag köper födelsedagspresent till min far. Han läser inte bloggen, så jag kan avslöja att han ska få en nyutgiven CD-skiva med 22 psalmer, insjungna av en massa kända svenska artister. Min far fyller sjuttiosju år och han önskar sig absolut ingenting. Inte kläder, för det har han så han klarar sig. Inga verktyg för det har han så han kan sälja, men han ger bort istället. Han har två barn, fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn och det är hans största glädje i livet. Han tillhör dem som inte finner den största glädjen i materiella ting. Jag vet ändå att han blir glad för skivan. Han och jag har psalmintresset gemensamt. Han kommer att sätta sig tillrätta i skinnsoffan och dra igång spelaren. Efter en stund nynnar han och vänta lite till och han sjunger med. Ibland höjs handen till en speciell dirigeringsgest som bara min pappa gör och resten av dagen kan du höra honom vissla till en melodi som han tyckte speciellt mycket om. Detta är min vackra bild av min mycket vackra pappa.

Han är svag för choklad och lakritskonfekt också, så detta ska smygas ner tillsammans med skivan och ett kort. Elegansnejlikor är hans favoritblomma. Han har precis fått en sådan krya-på-dig-bukett av oss, men han blir nog inte ledsen om han får en till. Det händer att Mr T läser min blogg, så jag kan tyvärr inte avslöja vad han får i sitt paket när han fyller år. Jag har nämligen fått detta inköp avklarat i Uppsala idag också. Det känns skönt. Nu ska det bara slås in och så kommer den där jobbiga väntan på reaktionen. Jag tror att han blir glad. Jag är speciellt nöjd med en present. Den kommer att passa perfekt till hans ålder och dag. Ska någon ha den, så är det Mr T. Vilken lyckträff att jag fick syn på den i Uppsala.

Jag köpte dessutom en petrolblå polotröja i bomullskvalité till mig själv. Jag visste inte att upplänningarna hade samma känsla för rea som smålänningarna. Fyrtionio kronor för en härlig stabil bomullskvalité, som hade kostat många multipliceringar tidigare. Jag erkänner att jag ändå gjorde ett övervägande. Behöver jag verkligen en polotröja till? Vi närmar oss våren. Jag kom fram till att för fyrtionio kronor så kan jag i alla fall salta in den. För att hylla ljuset och närmandet av vårdagsjämningen, så införskaffade jag mig ett par shorts. Ett par grårutiga i en klassisk cityshortsmodell. Jag tror att de hängde framme på ställningen för att några hippa storstadsmänniskor använder dem i arton minusgrader med tjocka strumpbyxor under. Det ser både coolt och fancy ut, med den direkta översättningen kallt och maskeradaktigt ut.

Jag ska invänta sommaren i city och med glädje använda dem när det är tjugofem plusgrader. Jag har en längtan efter att kolla upp dresskoden på mina respektive jobb. Något säger mig att det går inte an att ha shorts om man är lärare. Det går däremot bra att gå i kort-kort kjol som visar trosfärg när man böjer sig ner efter tappad whiteboardpenna. Hur kyrkan ställer sig till anställda med shorts har jag ingen aning om. Vi kan inte göra jämförelsen med kort-korta kjolar heller. Straxt ovanför knät är nog det kortaste måttet jag har sett där. Det får bli fritidsshorts, om det nu skulle visa sig vara oklätt med shorts på jobbet.

Tonårsdottern hittade lite smått och gott och jag hittade även en födelsedagspresent till henne. Den vet hon om. Den är provad och klar. Hon är redan lycklig. En dryg vecka före födelsedagen. En svart skinnjacka i tuff modell. Hon var så fin i den. Så nu är vi två som längtar efter något varmare väder och jag är dubbelt nöjd, för hädanefter kommer jag att få ha min tuffa skinnjacka för mig själv. Vi väntade ut stängningsdags i affärerna, kollade tidtabellen och bestämde oss för att ta tåget hem en timme senare än planerat. När vi kom till stationen och kollade skärmen för avgående tåg, så såg vi att tilltänkta tåg hade sin slutdestination i... TIERP. Det gäller att behålla lugnet på en centralstation i rusningstrafik. Lördagseftermiddag och fullt med människor med resväskor, blombuketter, chokladaskar och shoppingkassar. Det är inte så kul att framstå som den lantis som man verkligen är när man bor i Hille. Smaka på bynamnet. Hille. De kunde lika gärna ha bytt ut mig mot en säck potatis. Det hade inte märkts någon skillnad.

Nu är det dags att återigen framhålla Mr T:s storhet. Jag ringde från min mobil och lite fnittrigt påtalade vår tabbe. Jo, enligt tabellen skulle tåget gå ända fram till Gävle. Avgång 17.19. Ankommande till Gävle 18.30. Dock inte lördagar. Det var lördag idag, inte sant? Vi fick nöja oss med Tierp. Mr T svarade rappt att: jag hämtar er. Jag sätter mig i bilen nu och då borde jag vara framme ungefär samtidigt som tåget. Mr T är en hjälte och vi kunde inte ha fått en bättre Alla hjärtans dags-gest än denna. Att få blir räddade från en ödslig pizzeria kombinerad med en lika ödslig vänthall i Tierp, av en riddare på en vit springare, nåja, i en silvermetallic Audi, det är stort. Just nu i skrivandets stund känner jag efter hur stort det verkligen är. Det är så stort som kärlekens mysteriska kraft. Jag älskar dig Mr T och du ligger bra till hos en frusen och shoppingtrött tonåring också, som hade planerat att tillbringa kvällen tillsammans med sin kärlek och inte på en bänk i en vänthall. På återseende med ett leende!

PS. Jag bloggar och Mr T löser korsord alternativt sudoko. Allt till ackompanjemang av ganska dåliga bidrag i Melodifestivalen. Ursäkta mig, men är jag felprogrammerad humormässigt? Petra Medes insats är, enligt min åsikt under all kritik och de i förväg filmade humorinslagen är totalt kassa. Det var faktiskt mer humor att komma fram till ett dött Tierp och det säger en del om Tierp, men de har å andra sidan inte gjort något för att framstå som underhållningen nummer ett på public service denna lördagskväll. Det känns nästan som om det är viktigare att få in så mycket pengar som möjligt i röstningskarusellen än på att få fram ett vettigt bidrag till Europafinalen. Röstningsfestivalen får nog vara för min del nästa lördag. Jag kommer definitivt inte att vara i Tierp heller. Tio minuter per år räcker gott för mig.