En clowns rena glädjevrå

Jag vaknade till något larmliknande ljud i arla morgonstund och noterade att det var inte den förprogrammerade väckarklockan. Jag låg kvar en stund och försökte lista ut varifrån ljudet kom. Nu rör det sig inte om flera minuter, utan snarare några sekunder. Därefter tog jag ett nattligt skutt upp ur sängen i riktning mot äldsta tonåringens rum. Han har nämligen en domarklocka med något larmande ljud, som ibland går igång på dygnets alla konstiga tider. När jag närmade mig tonårsrummet så blev inte ljudet starkare, utan snarare svagare. Jag var tvungen att ändra riktning, både i mina steg och i mina larmaningar. Kunde det röra sig om batteriproblem i brandvarnaren på övervåningen? Uppför trappen. Nej, brandvarnaren var tyst och det kändes bra. Ingen rök, ingen eld.

Ljudet kom från köket och från frysen. I och med köksrenoveringen så införskaffade vi nya vitvaror, med bland annat en frys som själv talar om hur den vill ha det. Inte med ord, utan med just olika larmande tjut. Just det här tjutet sa att dörren till frysen inte var riktigt stängd och att temperaturen nu sakta men säkert gått från minus arton grader upp på skalan. Varorna var fortfarande frysta, så det var inte tinat kött och bröd och glassen rann inte, utan allt gick att återställa. Stänga dörren ordentligt, stänga av larmet och göra en snabbinfrysning, så att temperaturen snabbt gick till vanliga minusläget. Jag konstaterade att det hade blivit fredagen den trettonde, men det brukar jag inte bry mig om i vanliga fall och jag tror absolut inte att en frys följer almanackan så slaviskt.

Jag längtade hem efter jobbet idag. Det som drog här hemma var en städningseftermiddag. Jag förstår att du nu kanske bekymrat rynkar pannan och funderar vad det är som har gått snett hos mig. Är jag felprogrammerad? Okej, jag ska säga som det är. Jag tillhör de människor som kan lista minst ettusen saker som är trevligare sysslor än just städning. Ändå har jag det inte på något sätt ostädat hemma. Jag kan till och med titta på TV-programmet "Rent hus" och förvånas över hur det kan bli sådant katastrofläge i ett hem. Alltså, lägga tidningar och mjölkkartonger i återvinningen. Sätta disk i diskmaskin eller diska upp för hand i diskhon. Tvätta och hänga tvätt. Jag kallar inte detta städning i ordets rätta bemärkelse. Det är mer vardagssysslor och plockande, som jag gör lite varje dag. Dammsugning då och då likaså.

När jag säger städning så menar jag dammtorkning på bord och bänkar, som vi säger hemma i Småland. Dammsugning. Skäcka dukar som vi också säger som sanna smålänningar, vilket rätt och slätt betyder skaka dukar. Piska mattor eller åtminstone skäcka dem (se dukförklaringen). Banka lite på inredningskuddar samt våttorka golv. Putsa speglar. Lister, tavelramar, hyllor, dörrar. Undanröjande av fingeravtryck på vitvaror och så vidare. Idag längtade jag hem till detta. Vårt hem var i ett läge, där det var dags för en rejäl omgång. Något som nästan slutade i en rejäl vårstädning. Nästan alltså. Badrummen är genomgångna så till den milda grad att det blänker. Dammråttorna är fångade i dammsugarfällan och det bekanta ljudet av skäckningar har gått genom kvarteret.

Jag är i det läget nu att jag tittar på de konstnärligt arrangerade tulpanbuketterna och de levande ljusen och säger välkommen efterlängtade helg. Känslan av förnöjsamhet är så stor att det nästan slår över i välbefinnande och stolthet. Du undrar kanske hur det såg ut här innan. Det var absolut ingen katastrof. Det såg långt ifrån ut som ett ordinärt tonårsrum i hela huset. Städtanterna i programmet "Rent hus" skulle bara fnyst åt städtanken och vi hade inte kunnat kvalificerat oss som deltagare där. Så, det fanns marginal kvar. Ändå var det dags enligt mina mått mätt och nu när det är gjort, så är det njutningsfullt.

Ordet njutningsfullt får leda mig över till igår kväll. Då hade jag nöjet att vara på konsert tillsammans med några av mina kära arbetskamrater. Det var Gävle symfoniorkester som spelade nutida komponerad musik. Enbart musik från 2000-talet. Jag kan känna lite skeptiskhet inför sådana faktum. Det kan faktiskt låta som om orkesterns medlemmar har olika noter som de spelar samtidigt. Eller som att de håller på att öva egna skalor med egen improvisation. Sådan musik känner jag att jag sitter lite och håller andan inför. Orolig vad som ska komma härnäst. Igår kväll var det sex olika stycken. Jag har mina klara favoriter, även om jag fortfarande håller på och smälter tonerna. Det var en kväll full av häftiga intryck. Jag nämner tre stycken som jag minns bättre än de andra. Threat of war, som skrivits med tanke på kriget i bland annat Kosovo. Lufttrumma, där slagverkarna spelade mot tre blåupplysta lufttrummor på scenen, med övriga orkestern som ackompanjemang. Tobias Broströms uruppförande av violinkonserten som var specialskriven för kvällens solist.

Ändå var det glädjen att få dela musikupplevelsen med mina kollegor som gjorde starkast intryck på mig. Delad glädje är faktiskt dubbel glädje. Glädjeordet som leder direkt över på en annan glädje i mitt liv. Linedance. I onsdags kväll var det en sådan där kväll, då det skulle finnas en gammal filt att dra över huvudet och bara sitta där tills det kanske ljusnar. Kom hem från jobbet och kände mig enormt trött. Det hade varit en dag full av koncentration och det bränner enormt mycket energi och tar på krafterna. En snabb och flyktig tanke fladdrade förbi i hjärnan, men jag tog inte notis om den. Tanken gällde att det kanske skulle vara bättre att skippa linedanceträffen på kvällen. Det vore det sämsta jag kunde göra.

Att komma till linedancelokalen är som att genomduschas av positiv påfyllning. Möter många skratt och leende ansikten. Medryckande musik. Koncentration på något som gör gott i huvud och kropp. Muskler och leder får en ordentligt genomkörare och resultatet är en skön trötthet och svett som lackar. Ibland funderar jag på hur jag har kunnat undgå denna glädje så stor del av mitt liv, men kommer på att var sak har sin tid. Att gå på Friskis & Svettis har sin tid, att orientera har sin tid, att spela basket har sin tid och att dansa linedance får resten av mitt livs tid.

Jag har startat en grupp på fejsbok som heter Linedance - King Creek Kickers. Förvånat konstaterade jag att denna trevliga linedanceklubb inte hade något samlingsställe på Facebook. Nu finns det en grupp och du är varmt välkommen att bli medlem, det är en så kallad öppen grupp. Om du älskar linedance eller har provat någon enstaka gång. Om du blir sugen på att testa eller säger som så många andra att: det där är ingenting för mig. Då är du välkommen i denna grupp. Jag har upptäckt att jag är svag för de irländska tongångarna och ser mig själv besöka en irländsk pub så småningom och dra några hitchar, shuffles och hookar. Jag skulle tycka det vore underbart om du också hängde på.

Idag har jag fått den underbara känslan inom mig, som jag bara får när jag ser andra människor skratta. En del så de tjuter av skratt och ligger dubbelvikta. Andra lite småfnissande och den största gruppen som skrattar på ett-inom-ramarna-normalt-sätt. Jag klädde ut mig till clown på lektionen. Vi har precis gått igenom området för mimik och känslor och då är det inte så tokigt att kunna gå igång på alla växlar som en clown har tillåtelse att göra. Eftersom det är Alla hjärtans dag imorgon så avslutades det hela med lite sådan anknytning och när lektionen var slut, stod jag fortfarande i clownmundering. Vinkade ett glatt adjö till eleverna och jag hörde dem småfnissa långt bort i korridoren.

När jag städat upp i klassrummet, fortfarande i clownmundering och suddat tavlan och stängt fönster ordentligt, så tog jag mitt pick och pack och tänkte: jag tar mig igenom ljusgården med clownklädseln intakt. För jag tillhör de människor som tror på att det kan vara uppiggande med något oväntat och annorlunda i den slentrianmässiga skolvardagen. Eftersom det är en ganska stor skola med över tvåtusen elever, så finns det faktiskt lärare som jag inte känner till namn eller ämne. Jag mötte en sådan kollega i korridoren. Jag drog upp mungiporna till örsnibbarna och vinkade med min vita handske och glittrade med ögonen och vet du vad... jag möttes av ett förvånat och nästintill förskräckt ansiktsuttryck.

Jag blev nästan rädd själv. Hade jag satt på mig fel mundering? Halloweenkostymen? Fast eleverna hade ju skrattat? Jag gick vidare och passerade en spegel. Allt var i sin ordning, clowndräkten satt som den skulle. Jag gav mig själv ett leende i spegeln och tänkte tyst för mig själv: du skulle behöva gå omkring så här varje dag i tio år på den här skolan. Sitt en stund på skolledningsexpeditionen, i lärarrummet och mitt i ljusgården. Lek inte nudda marken på stolarna i matsalen och dansa balett på uppsatsskrivningen i aulan. Okej, vi behöver inte förlöjliga studierna och inlärningsmetoderna. Fast vi behöver inte heller frångå det mest basala behovet hos alla människor: att få skratta. Det passar så bra att avsluta här med ett: På återseende med ett leende!

PS. Alla hjärtans dag imorgon och du kära bloggläsare har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så när du äter ett geléhjärta eller en bakelse med hjärtform, så kom ihåg att mitt hjärta bankar för dig. Så bli inte rädd om du hör något ovanligt ljud. Det är med största säkerhet inte frysen som larmar, utan bara mina hjärtslag som säger: blogg-dunk, blogg-dunk, blogg-dunk och det låter friskt och glatt.

Stort beslut och flyttkartonger

Det börjar dra ihop sig till mitt trehundrabloggsjubileum. Det här blir min tvåhundraåttiosjätte, så det är bara fjorton kvar. Om cirka två eller tre veckor borde det kunna bli en liten specialare. Ett litet högtidlighållande. Jag får ta mig en funderare och se om det dimper ner någon liten idé i hjärnarkivet. Idag nämnde en av mina läsare att hon hade backat tillbaka och slumpvis läst en blogg, som hade en tid på nacken. Det kändes trevligt att höra att den kan återanvändas. Att det går att göra nedslag lite här och där och kanske hitta något som inte är läst. Jag tror faktiskt att jag ska göra några nedslag själv. En liten bloggnostalgisk tripp.

Det får bli en annan kväll. Jag har lite annat att fundera på ikväll. Tillåter mig att känna mig lite nedstämd. Jag är inte rädd för tårar, sorg eller ledsna miner. På något märkligt sätt kan jag tänka att känslan att just känna sig ledsen, kan på något sätt visa att det gäller något som verkligen betyder något. På så sätt kan tårarna visa på vad som är viktigt i livet. Nu är detta inte en uppmaning att alla måste falla i gråt och känna sig deppiga för att hitta meningsfulla ting i livet. Just ikväll känner jag att min nedstämdhet beror på att jag vet att ett uppbrott kommer att betyda en saknad och tomhet inom mig. Det är saknaden och tomheten som ändå är det positiva i sammanhanget. För hade jag inte känt detta, så hade beskedet inte känts så viktigt.

Idag berättade en nära vän att hon och hennes man ska flytta ifrån Gävle. Den här vännen står mig mycket nära och betyder mycket för mig på många olika sätt. Hon har funnits i min närhet i cirka sjutton år. Nästan hela min Gävle-tid. Vi har delat glädje och sorg. Vi har stöttat varandra i motgång och känt glädje över varandras medgång. Ibland har det gått lång tid emellan våra möten, men ibland har det varit tät kontakt. Vi har bett för varandra och talat mycket om tro. Så egentligen kommer det inte behöva bli någon större skillnad. Msn-kontakt, sms-kontakt, mailkontakt, allt detta kan fortsätta som tidigare. Bön är inte heller avhängigt av geografiskt avstånd.

Nu ska inte min vän flytta till månen eller till en annan kontinent. Hon flyttar från östkust till västkust och det blir fyrtiosju mil emellan oss i fortsättningen. Alltså ingen omöjlighet till nya möten på nya sätt. Jag förstår så väl beslutet, som leder till att det nu blir en flyttning. Jag hade säkert gjort detsamma, om jag hade varit i deras situation. Fast nu när jag vet, så låter jag mina känslor få köra några varv i min nedstämdhetstumlare. Förhoppningsvis har de tumlat färdigt inom en snar framtid och kan hängas upp på en torkställning där alla tårar kan hitta sin tid att torka.

Livet förändras och det är väl det som är så typiskt för just livet. Vi kan stelbent stanna kvar i det gamla, men även det gamla förändras ju av sig självt, så då kan det bli lite trist att stanna i något som inte finns kvar. Det är det som är faran att åka tillbaka till någon plats som en gång i livet har betytt väldigt mycket för en människa. För tiden förändras, människor förändras och så även platser. Vi lever kvar i något nostalgiskt töcken och tror att vi ska kunna uppleva något liknande flera år senare. Jo, jag besöker gärna platser igen, som jag har besökt tidigare. Om jag inte kunde göra det, så skulle jag till exempel inte kunna återvända till mitt kära Virserum. Fast när jag åker dit, så åker jag dit för att besöka nuet. Se hur mina föräldrar har det nu. Se vad som finns nybakat i Skäärs konditoridisk. Se vem som har flyttat in i mitt favorithus vid sjön. Jag åker inte dit för att uppleva hur det var 1974. Inte heller 1984. Jag skulle bli besviken. För så ser inte Virserum ut nu.

Jag kan inte lasta min vän och hennes man för all min nedstämdhet. Jag sitter och överväger stora beslut. Beslut som kommer att påverka min framtid på ett radikalt sätt. Jag har burit det länge, så det är inget som har kommit över mig över en natt. Däremot har jag börjat tillåta mig att stanna upp inför det och inte bara springa ifrån tankarna och känslorna kring detta. Jag brukar inte rusa åstad och dra igång alla växlar. När jag gör något livsavgörande så har det ofta, eller varför inte säga alltid, legat och grott länge. Det är genomarbetat. Så när jag väl kläcker ur mig resultatet av bearbetningen, så kan det komma som en höja-på-ögonbrynen-grej för andra. Lite chockerande. Då är det bra att jag själv är klar med vad jag står och vad jag tycker. Det ger en trygghet som behåller mig i mitt nyvunna mod och så kan jag även dela den tryggheten med den som känner sig lite knäsvag över vad jag just har berättat.

Än så länge är det bara Mr T som vet mina innersta funderingar. Det räcker. Jag är inte ensam och Mr T är ett utmärkt bollplank. Vi behöver inte ens använda en boll. Tankarna formas till ord, som ibland uttalas, ibland behövs det bara en blick och orden hittar rätt ändå. Mr T:s stöd är enormt betydelsefullt. Jag önskar att det var jag som skrivit texten till gruppen Chicagos sång: If you leave me now. "If you leave me now, you'll take away the biggest part of me". Så är det. Jag kan inte ge en bättre förklaring på min kärlek till Mr T. Märk väl att det inte är Alla hjärtans dag. Jag skriver det ändå. Om jag inte hade Mr T i mitt liv, så skulle en stor del av mig själv försvinna. Det är kärlek. Att två har blivit ett. I nöd och lust. Därför är det Mr T som vet vad jag bär omkring på och så får det bli ett tag till. Tills jag har tänkt och känt klart. Vem vet, det blir kanske till och med en blogginformation så småningom. Men inte i samband med trehundrajubileumet. Det är på tok för tidigt.

Jag tar tillbaka det där med att mina funderingar gör mig nedstämd, för det är egentligen inte så. Jag känner mig faktiskt lite pirrigt förväntansfull över det färdiga beslutet. Nedstämdheten beror kanske på något så enkelt eller komplicerat, välj själv, som månens dragningskraft. Eller på kylan som inte ger med sig. Eller att jag nu har kommit så långt att jag inte längre känner något fikasug. Förstår du vad detta innebär? Det är en katastrof för konditorinäringen. Jag har svikit ett av mina största ideal. Fikaidealet. Så jag har all anledning att känna mig nedstämd ikväll. Min vän ska flytta och jag har inte ens lust att tröstäta en kanelbulle. Hur lågt kan jag komma? På återseende med ett leende!

PS. Idag kan vi titta oss själva i spegeln och se oss djupt in i ögonen och säga grattis till våra Iris. Alltså våra regnbågshinnor. Iris är grekiska och betyder regnbåge. Kom ihåg det när du åker på båtluffning mellan de grekiska öarna på semestern. Efter ett uppfriskande sommarregn kanske det kommer en tjusig regnbåge på himlen. Det låter väl proffsigt att kunna säga: Iris, iris och peka mot regnbågen? Fast det finns något som säger att man inte ska peka mot regnbågen, för då får man vårtor på fingrarna. Mycket ska man få veta innan vi sluter ögonen för gott. Det där med regnbåge och vårtor låter som om någon har stannat kvar i gamla talesätt alltför länge.

Konsten att vara lättfotad

Idag har tre gymnasieskolor i Gävle haft studiedag. Det innebär ett avbrott i skolgången för eleverna. Kanske studerar de. Troligen är det så att det finns något litet arbete som ligger och väntar på inlämning. Förhoppningsvis har de inte sovit bort hela dagen, utan jag hoppas att de hann upptäcka den härliga solen som sken från klarblå himmel. Den reflekterade sina strålar i den vita, kalla snön, så det liknade en utbredd strassmatta. Helt fantastiskt vackert, men även fantastiskt kallt. Inte om man tittade på termometern. Kylan fanns och bet sig bistert in i varje liten cell och por. Jag var tvungen att använda ett par flashiga Greta Garbo-solglasögon när jag gick till bussen. De blev så kalla att det nästan gjorde ont att ha dem på näsan. Den smärtan är ändå bättre än den huvudvärk som kan framkallas av för starkt snögnistrande.

Visst, jag unnar eleverna en liten lucka i schemat, men det som händer i skolan är att den blir ödslig och tom. Kvar blir lärare och övrig personal, som har fått sin viktigaste uppgift bortskuren. Nämligen den glädjande uppgiften att undervisa. Istället fylls dagen med den ena föreläsningen efter den andra och däremellan har lärarna en förhoppning om att komma ikapp med rättande av skrivningar, uppdaterande av nätverksportalen och att som en slags utopi ligga några hästlängder före i vårplaneringen. Allt detta inom loppet av några timmar en annorlunda arbetsdag. Läser jag personalen rätt, så borde denna dag användas på ett helt annat sätt. Jag sitter inte i skolledningen och har varken betalt eller i uppgift att se och ordna detta. Imorgon är det inte lättade och lugnare lärare som möter eleverna. Imorgon är det frustrerade och irriterade lärare, som upplever att de fick inget vettigt gjort på studiedagen. Tröttheten har bara byggts på. Tur att jag inte är på skolan på tisdagar. Enda räddningen för lärare sådana här dagen-efter-studiedagen-dagar är att eleverna är tillbaka.

Trots tristessen med en tom och innehållslös skola, så kan jag känna mig lite lycklig. Den lyckan är ytlig och baseras på en fåfäng liten trevlig gen som jag bär på. Kanske var det sorgen och saknaden av eleverna som gjorde att jag inte kunde nöja mig med att fönstershoppa, utan föll för en urläcker pumps med slejf och decimeterhög klack. I något mellanbrunt färgat skinn. En sko med rena, strikta linjer. En sko som får mig att längta efter våren och någon liten trevlig tillställning. Som till exempel min väns fyrtioårsfirande i Linköping i april. Känns bra med två månaders frist, för i de här skorna så tror jag att jag behöver några rejäla träningspass på balansbrädan, för att staga upp stabiliteten i den skadade foten. Den som vill vara fin får vara beredd att lida lite pin. Jag är beredd! Jag behöver väl knappast göra bloggtillägget att inköpet gjordes för halva ordinarie priset? Du känner mig vid det här laget antar jag.

Det kan låta fånigt att känna glädje över ett par skor när det redan finns ett oräkneligt antal par skor i garderoben. Jag vilade ögonen på dem en stund och kände att det gjorde gott. Jag är lycklig, lycklig, lycklig över mina läckra, lätta pumps. Ska bli mig en sann glädje att få vara lite lättfotad frampå vårkanten. Jag erkänner min fåfänga, så länge det rör sig om skor. Jag skulle kunna stoppa en tulpan i vardera skon i väntan på användning och då skulle jag kunna kalla det för konst. På tal om konst. Kan inte låta bli att nämna tavlan som hängde på väggen i VIP-rummet som jag råkade hamna i under lördagen. Säkert en gånger en meter med vit bakgrundsduk och några krumelurer som omöjligt föreställde någonting. Kulörerna höll sig till gul-grönt. En tvååring skulle med lätthet kunna skapa en finare tavla och jag tror faktiskt att chimpansen Santino i Furuviksparken målar bättre och intressantare.

På väggen mitt emot hängde en annan tavla som föreställde en svensk fältherre på sin bruna stiliga häst. Jag funderade en stund om den moderna konstnären hade blivit inspirerad av fältherrstavlan och försökt förflytta den in i ett modernt perspektiv. Fast då skulle fältherren se ut som en kladdig ballong på en pinne och hästen som en ostädad plastbassäng. Det skulle inte förvåna mig om kladdballongen var dubbelt så dyr som hästtavlan i guldram. Det är mycket som är konstigt nu för tiden, med betoning på konst.

Jag spinner vidare på ämnet konst i bloggen. Hela vår gamla bil är som ett stort och mäktigt konstverk i dessa dagar. Den blå Saaben som inte längre har första tjing på ett uppvärmt garage med motorvärmare och kupévärmare. Idag hade den förvandlats till en isskulptur på blåmetallic botten. Anledningen till konstverket är att flera dagars kyla har bitit sig fast i plåt, glas och plast. Allt ligger som en heltäckande hinna över bilens alla delar. På vissa ställen har det smält och frusit fast igen, som vattnet i ett vattenfall och på dessa ställen är det tjock och blank is. Oturligt nog låg uttaget, med det lilla locket, som går till motorvärmaren, inbäddat i denna tjocka is. Det är sådana dagar som jag kan längta till möjligheten att stoppa tårna i en uppvärmd sommarsjö.

Det var bara att se sig omkring för att kunna konstatera att det dröjer och alla dessa planer på sommardopp ligger på framtiden. Nu gällde det att få Saaben körduglig och borstning, skrapning och islossning med varsamt våld inleddes. Eftersom Saaben inte har några arbetstider att passa eller en chef som väntar, så kunde den stå ute på garageuppfarten i bästa solläget och tina upp. Jag nedlåter mig inte att vara avundsjuk på en sju år gammal Saab, men helt klart skulle det inte ha varit dumt att sitta invirad i en skinnfäll och luta nacken mot garageväggen och sätta fejan i vinkel mot solen. Det finns inte något som är så härligt i dessa tider, som att känna att soeln faktiskt värmer. Tillbaka till bilen. Lagom upptinad kördes den sedan in i garaget för att den sista delen av processen skulle verkställas. Efter några timmar var rutorna genomskinliga, precis som biltillverkaren hade tänkt och lacken var återigen blå utan ismönster. Tala om att göra åverkan på konsten.

Ibland är det tydligen så att konsten kan göra åverkan på annat. Som den där eleven på konstfack som gjorde konst genom att spela psykiskt sjuk. Tydligen så gjorde hon det så till den milda grad bra att hon tvångsintogs och bet och spottade på personalen. De fick spänna fast henne och till sist medicinera henne så att hon somnade. Jag är tydligen inte tillräckligt konstnärligt belevad för jag ser faktiskt inte storheten i detta konstprojekt. I min väg för fascinationen, så står ord som idioti och dumhet i vägen. Denna galenskap kryddas med att lärarna på Konstfack ställdes sig bakom projektet och stödde elevens kamp för sitt konstnärliga utövande.

Jag skulle föreslå att skolan ger denna elev trehundrasextiofem studiedagar och därefter stänger skolbänken och packar ner staffliet och penslarna. På något sätt verkar det mer naturligt och rätt att stödja apkonstkulturen. Pengarna skulle kunna satsas på att rädda de utrotningshotade aporna. De kanske också bits och spottar, men i alla har de känslan för att låta bli att kalla det konst. På återseende med ett leende!

PS. Idag blev ännu ett syskonbarn tonåring. Nu återstår bara en liten kusin till våra kottar, som inte är tonåring. Grattis Adina på trettonårsdagen! Det hade tydligen varit en mycket lyckad dag, med bland annat kläder och film i paketen. Tårtan var visst redan avsmakad i helgen som gick. Tretton ljus! Om ett par veckor är det dags för trettio plus arton till i Hille-tårtan. Tur att det är två som ska blåsa.

Tjena Lena!

Tillåt mig att sitta och fnittra denna sena söndagstimma. Fnittret sitter inombords och jag kan inte riktigt hejda det. Det grundar sig dels i en mycket trevlig helg och dels i att jag var med om en sådan urflippad händelse igår eftermiddag, så det kommer att bli ett minne för livet. Jag och Mr T har gästat huvudstaden i helgen. Det har varit bestämt ganska länge att första helgen i februari skulle bli en på-tu-man-hand-helg-i-Stockholm.Det hela började med att jag surfade på nätet för att kolla upp när och var Nisse Landgren skulle ha konsert. Det visade sig att Stockholm låg bra till geografiskt. Efter en kontroll av våra scheman, så visade det sig att första helgen i februari låg bra till även tidsmässigt.

Nisse Landgren är en av mina favoriter. Han spelar trombone så underbart soft och hans sångstil är både originell och cool. Jag gillar det han gör på scen. Nu skulle han spela med en annan känd trombonist, Christian Lindberg. Han är underhållande på sitt sätt. En fantastisk artist, full av energi och galenskap. Är jag tvungen att välja en trombonist så blir det givetvis Mr T. Får jag välja två så är Nisse på silverplatsen. Nu skulle herrarna Landgren och Lindberg stå på samma scen tillsammans med Stockholms Blåsarsymfoniker.

Vi lyckades få tag i biljetter genom producenten, så nöjet blev fritt och förintet. Riktar stort tack till Nigel för detta. Vi fick trevligt sällskap av goda vänner från Gävle och vi började resan på lördagsmorgonen. Nu skulle vi på trevligheter så egentligen inverkade inte vädret på programmet. Fast så mycket gråare och disigare kunde det nog inte ha blivit. Vi gjorde en tidig incheckning på hotellet och tog sedan pendeln in till centrum. Det blev tid både för lite shopping och färskpasta på ett italienskt hak. Jag och Mrs Tuba lyckades tränga ihop oss i Gudrun Sjödéns provrum. Jag provade enbart överdelar. Hon provade underdelar. Våra blickar möttes i spegeln. Visst är det så att jag helt dissade vårkatalogen i bloggen för en tid sedan? Jag får ta tillbaka en liten del. Hittade en ursnygg tröja i blandningen bomull/ull. Jag funderar och gör kanske en beställning så småningom.

Dags för konsert och vi tar oss genom ett snöblaskigt och dimmigt Stockholm. Kommer fram till Gamla Ackis vid Nybrokajen och får våra entrébiljetter. I biljetthållaren ligger även biljetter för lite vickning i pausen. Vi träffar fixaren och tackar så mycket för gesten. Verkligen gentilt. I pausen tar vi oss ner till fiket för att delta i själva vickningen. Vi ser bara kaffekoppar och valfrihet mellan mazariner, morotkaka och biskvier. Var är vinet undrar vi och måste kolla biljetterna igen. Oj, VIP-rummet på andra våningen. Uppför de gamla stentrapporna igen och hänvisade av en vakt att ta första dörren till höger.

Nu kommer vi till urflippningen. Vi kommer in i rummet och finner där max tjugo andra personer. Vi får var sitt glas vitt vin i handen och så kommer talet och vi upptäcker att där står kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och en massa chefer för det ena och det andra. Egentligen är det väl bara Gävle-delegationen som inte har en susning om vad det hela gäller. Så ser jag mig omkring och upptäcker att där står Nisse Landgren och Christian Lindberg. Eftersom Mr T känner dem båda och dessutom har en del bilder som han skulle överlämna till Nisse, så passar det ju bra att träffa dem där. Så höjer vi våra glas och nickar och ler mot varandra, inklusive kulturministern och det hela känns som taget ur någon slags finn-fem-fel-film. Det känns faktiskt helt absurt att för en liten stund sedan suttit på konsert i en fullsatt sal för att sedan leta efter vår vickning på mazarinnivå, vilket hade varit helt i sin ordning, för att sedan kastas in i någon slags representation för slå-ett-slag-för-kulturen. Så det var kanske ändå ett helt rätt att vi var där. För jag slår gärna både förslag och efterslag för kulturen.

Efter paus upptäcker jag att vi sitter jämte Nisse Landgrens hustru. Beatrice Järås. Henne beundrar jag också, för bland annat hennes roll som mamman i Lotta på Bråkmakargatan. Alltså, nu är jag inte en sådan person som springer ihjäl mig efter kändisar. Det kan tydligen gå en halv konsert innan jag upptäcker att jag sitter bredvid en ganska känd skådespelerska. Galenheten att skåla i vitt vin med kulturministern var ändå inte i jämförelse så galet som det nyskrivna stycket för två tromboner och orkester som framfördes efter paus. Stämningen i salen var mer än god. Både vad det gällde det musikaliska och det festivaliska.

Eftersom det blev en timma mellan avslutad konsert och bokat bord, så tillbringade vi den i foajén på Grand Hotell. Den var trevlig även utan kulturminister. Där fick Mr T och jag möjlighet att diskutera ett av våra favoritämnen: fotboll. Jag vet varför vädret var som det var. Blaskigt och något avkylande. Efter en sådan uppvriden eftermiddag, så är det enbart nyttigt att bli nertagen på en vattenpölande jord. Det kändes faktiskt befriande!

Jag kan rekommendera restaurangen Halv Grek Plus Turk på Östermalm i Stockholm. Boka bord och försäkra dig om rätt adress med nummer. För det går inte att se utifrån att det är en restaurang. Jag skulle tippa på någon slags grekisk-ortodox föreningslokal. Väl därinne visade det sig vara en fantastiskt mysig miljö och suveränt god mat inspirerad från Turkiet, Grekland Libanon, Kaukasien och Nordafrika. Det gav mig lust att investera i deras kokbok med namnet Meze hos Halv Grek Plus Turk. Fast frågan är om det skulle bli samma känsla. Miljön, sällskapet och många andra aspekter spelar roll för en genomtrevlig kväll.

Jag skulle kunna skriva om några andra små lustigheter som inträffade under dagen, men av hänsyn till resesällskapet så låter jag bli. Några små blogghemligheter skadar inte. Så därför stänger jag hotelldörren nu till något som egentligen skulle vara ett dubbelrum men som visade sig vara en svit. Vet du vad, det var riktigt roligt för en dag och en natt. Fast en Askungesaga hade aldrig blivit en Askungesaga om inte förtrollningen hade brutits efter en stund. Jag sitter här och fnittrar åt dessa små lustigheter och tar dem för vad de är. Underhållning på en nivå som jag inte vill ha för jämnan. För då skulle underhållningen övergå till att vara vardagstrivialiteter och hur fnittrigt blir det då? På återseende med ett leende!

PS. Igår hade Richard namnsdag och det enda jag hann med var en fejsbokshälsning. Jag bättrar på med en försenad blogghälsning. Hoppas att din dag var glad och tårtinnehållande. Hade du varit med i Stockholm hade du kunnat få välja på mazarin, morotskaka och biskvi. Jag undrar vad du hade valt? Jag rangordnar min fikalista: 1. Morotskaka. 2. Biskvi. 3. Mazarin. I dessa bistra icke-fikande tider.

Glädjande Bambirapport

Tur att det inte hänger på mina ljumskar om det ska publiceras en blogg eller inte. Skulle jag använda någon liten del av musklerna som sitter i ljumsktrakten för att få ut en blogg, så skulle det just nu råda blogguppehåll. Jag känner nu muskler som jag inte trodde att jag hade. Jag känner av dem i stort sett alla skeden av dagen. Det är nästan bara vid total stillhet som det nästan inte känns. Hur kunde det bli på detta sätt? Förklaringen är en spark. Inte en spark som utförs av en fot. Utan en spark som är uppbyggd av en massa träribbor monterade på två stora medar.

Det fanns en mängd sparkar parkerade utanför huvudbyggnaden på Breidagård. En dalablå och en julröd och resten var naturfärgade. Jag hade med förtjusning upptäckt att det fanns långfärdsskridskorutrustning till utlåning och jag funderade på varför jag inte tänkt på att ta med egen utrustning. Med pjäxor som sitter som gjutna på foten. Jag lånade nu ett par trettioåttor, isdubbar och stavar och hade gett mig ut på en lagom runda på den fantastiska isen på sjön Trehörningen. Jag hade gärna gjort ytterligare ett pass, men då var skridskorna redan ute på isen med ett annat par fötter istoppade i sig. Därför bestämde jag mig för spark och när jag hade kånkat ner sparken till isen, så bestämde jag mig för att köra runt hela sjön.

Det var innan jag visste hur stor sjön Trehörningen egentligen är. Nu kommer den småländska envisheten upp i dagens ljus ordentligt. Jag hade givetvis möjlighet att ta genvägar här och var på isen. Det fanns upplogade leder runt om hela sjön samt upplogade genvägar. Saken är den att har jag bestämt mig att köra runt sjön, så finns det inget som heter: leta upp första bästa genväg. Så jag sparkade, sparkade och sparkade. Bytte mellan vänster och höger ben och fann all anledning att tacka Gud för att han tänkte på att skapa människan med två ben. Ombyte inte bara förnöjde utan räddade hela sparkturen.

Efter en liten stund gjorde sig den höstliga fotskadan sig påmind, men då plockade jag fram den småländska dumdristigheten och i kombination med envisheten så tog jag mig runt sjön. Den sista sträckan, själva upploppet i motvind dessutom. Då hade jag varit ute på hal is i nästan två timmar. Rödrosig, svettig och lite svag från höfter och nedåt. Detta uppvägdes av att jag kände mig sjusärdeles nöjd och duschningen var den bästa belöningen jag kunde tänka mig. Så som du förstår så har jag minne med mig hem från Breidagård. Det mest kännbara sitter i ljumskarna.

Självklart finns det andra sköna minnen också. Jag har träffat många nya, spännande och trevliga människor. De har verkligen berikat mig. Jag har ätit alldeles för god mat och jag hade fullt upp med att äta med måtta. Nybakat bröd till frukost, lunch och middag. Det både doftade och smakade ljuvligt i matsalen. Stilla stunder i det enklaste och vackraste kapell jag kan tänka mig. Jag har dessutom avancerat i mitt bokprojekt, för på Breidagård fick jag inspiration i en sådan härlig dos att jag fick bunkra och ta med mig hem. Jag blev inkvarterad i rum nummer 11 som visade sig vara psalmen O store Gud, nr 11 i psalmboken. När jag kom in i rummet och tittade ut genom fönstret, så såg jag en gammal vacker stenmur och bakom den en sjö. Allt i vinterskrud. O store Gud, o store Gud.

Eftersom jag fått tipset av en av mina trogna bloggläsare att det går att läsa bloggen genom mobilen, så tänkte jag att jag måste testa själv. Det gick upp för mig under denna testning, vilken bragd mina kära bloggläsare utför, då hon troget följer min blogg genom sin mobil. Den lilla rutan och den lilla texten. Det är plats på prispallen i tävlingen "uthållig och trogen" för min kära läsande vän. Jag passade på att logga in på facebook för att kontrollera om den världen fortfarande fanns kvar och jag snabbläste mina vänners uppdaterade statusar. Det fick mig att känna mig som en nunna i ett kloster som ertappas med att kyssa överstemunken eller det heter väl egentligen abbotten? Den manliga varianten av chefsmunken. För självaste pösmunken är väl något helt annat?

Jag har vältrat mig i temat glädje och det började redan på nervägen till Uppsalaområdet. Jag gled fram tillsammans med de nya hästkrafterna i Audin och den frambringade verklig körglädje inom mig. Jag gjorde det i harmoni med musiken från min favorit-CD just nu. I låten "You raise me up" med Josh Groban testade jag högtalaranläggningen i bilen och den höll tillräcklig klass. Jag kan inte låta bli att delge dig texten. Lova mig att du går ut på Youtube och lyssnar på just den sången någon gång. Jag vill att du ska vara tillsammans med mig på den där bergstoppen någon liten stund.

When I am down and, oh my soul, so weary;

When troubles come and my heart burdened be;

Then, I am still and wait here in the silence,

Until you come and sit a while with me.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up: To more than I can be.

There is no life - no life without its hunger;

Each restless heart beats so imperfectly;

But when you come and I am filled with wonder,

Sometimes, I think I glimpse eternity.

You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up: To more than I can be.

Det är just den återkommande refrängen som inleds med orden: You raise me up som berör mig på ett alldeles speciellt sätt. Jag skriver under på dessa ord och jag känner mig där nu. På berget, på det det stormiga havet. Jag är stark. Jag är upprättad till mer än jag kan vara. Det är starkt och det är sant. Det är ett så starkt och glädjande budskap. Något jag gärna delar med mig av.

Ikväll är äldsta tonåringen i Ljusne och dömer hockey. Det är nästan en heltidstjänst att döma hockey. Tyvärr är det på tider då vi i övriga familjen är hemma. Vi som har haft förmånen att inta TV-soffan har följt Let's Dance och jag har skaffat mig favoriter. Själv missade jag Linedance-lektionen i veckan och det berodde inte på de ömmande ljumskarna utan på något helt annat. Jag tar igen det nästa vecka. Då ska det bli både lite stamp och kick. En helt annan typ av spark alltså. På återseende med ett leende!

PS. Jag gjorde ett klipp idag och landade i en fräsch page. Inte vet jag hur det har gått till, men nu är min snagg nere i jämna pagelängder. Ska se mig om efter några läckra spännen i huvudstaden imorgon. För nu är det ompackning av väskan som gäller.

Mot söderns kyla färdas jag

Det blev en aning sent för att starta en ny bloggning eller det är kanske snarare så att det är i tidigaste laget på dagen för bloggning. För det har inte ens gått en halvtimme på det nya tisdagsdygnet och här sitter jag med den lysande datorskärmen som enda ljuskälla. Mörkret har bäddat in vårt hus både utanför knuten och innanför väggarna. Kroppen har tagit in att det är natt och det skulle inte vara någon svårighet att lägga huvudet på kudden och dra upp täcket till hakan och finna sig själv sovandes inom tio minuter. Ändå sitter jag här vid datorn. Det kliar i fingrar och tankar för att få blogga litegrann och kanske är det vetskapen om att det blir blogguppehåll ett tag, som gör att det manar på lite extra. Väskan står packad och imorgon åker jag söderöver.

Jag har inget behov att göra någon av mina bloggläsare avundsjuka och skriva att nu drar jag söderöver med destination Mallorca, Turkiet, Sri Lanka, Peru eller Sydafrika. Visst längtar vi lite till mans efter sol och värme och det finns de som flyr kylan, snön och grådaskigheten och köper en biljett till värmen. Detta gäller inte mig. Ändå finns det säkert någon bloggläsare som kan känna ett litet stygn av avund eller åtminstone en önskan om att få följa med. Jag ska passera Dalälven och vid Uppsala-trakten ta av från E4:an vid avfart nummer 187 och köra en bit på väg 282. Österut mot Almunge-Edsbro.

Mitt mål är Breidagård. En gård som ägs av Uppsala stift och som används för att människor ska få komma på retreater, andrum eller nära samtal. Jag har inte varit där någon gång tidigare. Så jag åker dit med en hel mängd goda ord och omdömen om denna plats. De som vet att jag åker har sagt att jag är en mycket lyckligt lottad person som har detta framför mig. Vi har möjlighet att åka dit två gånger om året och på något konstigt sätt har jag inte lyckats få in det i mitt planerande tidigare. Det passar kanske med uttrycket: bättre sent än aldrig.

Jag har packat varma kläder. Kläder för vintrigt uteliv. Jag har dessutom packat material för att kunna jobba med mitt pågående bokprojekt. För övrigt åker jag ganska förutsättningslöst. Jag är ensam från min arbetsplats och jag har ingen koll på övriga deltagare. Detta är inget som stör mig. Jag tycker om att träffa nya människor. Jag är av den sortens människor som tycker om sällskap men som också trivs i mitt egna sällskap. Grejen är den att jag har inte hunnit tänka så mycket för den vanliga vardagen och de vanliga arbetsuppgifterna har gått på i etthundraåttio knyck. Det är väl därför som jag sitter och bloggar i denna sena eller tidiga timma.

På Breidagård finns inte TV eller radio. Ingen möjlighet att komma åt ett nätverk så att jag kan koppla ut mig på Internet och på så sätt nå omvärlden på fejsboken. Det kommer jag att överleva. Det som känns lite trist är att jag inte kan blogga, eftersom det är något som skänker mig stor tillfredsställelse och avkoppling. Fast när nu inte denna möjlighet finns, så får jag träna mig i frånvaron av bloggning och hitta något annat som kan ge mig lugn och ro.

Jag har hört att det ska vara mycket god och smaklig mat på Breidagård och det känns bra att veta. Mat och naturupplevelser står högt upp på min livslista, så det verkar bli en bra grund för min första Breidagårdsvistelse. Temat för vistelsen är Glädje och det känns utmanande. Jag ska säga som det är. I skrivandets stund skulle jag känna stor glädje att få några jobbfria dagar på hemmaplan. Jag skulle må gott av att gå ut i skogen, njuta av naturen. Komma hem och blogga. Småpyssla här hemma med sådant som jag vill få gjort, men som tiden ofta inte tillåter. Jag vet att det kommer att bli bra och mer än bra på Breidagård. Ändå kan det kännas som om det vore bra om det inte vore just nu. Jag säger inte detta av bortskämdhet eller kräsenhet. Jag säger detta av trötthet över att hela tiden vara på språng.

Nu tänker eller säger någon: då är det helt rätt tid och helt rätt ställe att åka till Breidagård. Jag vet att det säkert är så och därför åker jag. Temat är som sagt glädje. Det finns olika typer av glädje. Det går att känna glädje och det går att känna saknad av glädje. Jag tror att det går att komma med precis alla typer av glädjeämnen till Breidagård och jag tror att det går att komma med avsaknad av glädje till Breidagård också. Sådana platser borde alla människor få åka till då och då. Jag återkommer med en glädjerapport i slutet på veckan. På återseende med förhoppningsvis ett glädjeleende!

PS. Igår eller nyss, så var det Kyndelsmässodagen. En speciell dag då ingen utav oss har anledning att fira namnsdag. Jag tror inte det finns någon som döper sitt barn till Kyndelsmässodagen. Hej, jag heter Kyndelsmässodagen Karlsson. Fast egentligen vore det ett fint namn, eftersom Kyndelsmässodagen syftar på de fyrtio dagar efter Jesu födelse som hans föräldrar bar honom till templet. Kyndel är ett gammalt ord för ljus. Ett brinnande ljus. Så det behövs många kyndlar i dessa tider. Inte dygnsmässigt för nu blir det ljusare och ljusare för varje dag som går, men ute i världen breder mörkret ut sig. Zimbabwe, Gazaremsan och hur många ljus behövs det för resten av världen? Låt oss tända ljus alla andra årets dagar. Vi och världen behöver det.

Ska vi knyta ihop våra familjeband?

Sitter och summerar helgen och kan ju lika gärna göra det tillsammans med dig som läser bloggen. Det har varit en sådan helg som jag har efterlängtat under en mycket lång tid. En sådan helg som inte är fullbokad redan innan, utan som kan fyllas på med lagom dos av sådant som känns bra att göra. Visst, sådant som är inbokat sedan länge kan också kännas bra att göra. Jag måste kanske förklara mig. Ibland kan jag sakna möjligheten att sitta och slöglo i tidningen på lördagsmorgonen eller bläddra igenom fredagens tidning vid läggdags när fredag har gått över till lördag och upptäcka någon liten annons som ser spännande ut. Ett evenemang under helgen. Ofta så upptäcker jag dessa intressanta evenemang och får konstatera att tyvärr, det där missar jag, för då ska jag ju dit eller dit. Jobb eller något som jag har lovat att göra eller något annat trevligt redan inbokat.

Den här helgen låg tom och blank. Som en perfekt is för långfärdsskridskor. Den ligger där och bara väntar på att få bära åkarna över till en annan strand. Här låg en helg och bara väntade på att få föra mig över till en ny arbetsvecka. Så, i fredags läste jag om släktforskarnas dag på biblioteket. Lördag klockan tio första föreläsningen. Klockan ett noll noll, sista föreläsningen. Däremellan möjlighet till flera utställningar, bokbord och intressanta föreningar som visade upp sitt arbete. Mr T behövde öva. Vi slog följe in till stan. Du vet, samåkning är hett ämne i miljödebatten. Jag klev ur bilen vid biblioteket och hann precis in lagom för att få en stol till föreläsningen om vallonerna. Intressant.

Alla släktforskande vänner tillika bloggläsare. Spärra nu upp ögonen, läs och notera. Du har kanske redan fått nys om sidan på webben som heter familjeband.se. Där kan vi släktforskare skapa oss en sida och lägga upp just det som sidan heter. Våra familjeband. Jag har börjat så smått. Lagt upp mig och min familj. Kopplat ihop min bror och Mr T:s bröder och deras familjer. Våra föräldrar. Ska fortsätta med allas syskon och givetvis backa bakåt i tiden. Det var ganska enkelt att få inloggningsuppgifter och att starta upp det nätanpassade släktträdet. Kvinnor får en röd markering och män får en blå. Nu kan partnerskap registreras, vilket inte har fungerat på till exempel mitt Holger-program. Uppgifter ligger ute på nätet, men du bestämmer själv vilka som ska få se. Jag har skickat inbjudningar till Mr T och tonåringarna än så länge.

Vem vet, detta kanske underlättar för oss släktforskare att bygga upp en släktforskarskog och på så sätt hitta några gemensamma grenar. Den här släktforskardagen inspirerade mig och har fått mig att önska ännu mer tid. Om det vore ekonomiskt försvarbart så skulle jag säga upp mig och släktforska och skriva böcker på heltid. Nu lever jag inte i ett sådant ljusblått skimmer, utan är glad och tacksam för möjligheten att hinna gå på biblioteket flera timmar och ta del av släktforskarnyheterna. Jag köpte en latinsk ordbok. Den kommer till användning i forskningen. Eller om jag ska tala med lärda på lärdas vis. Så köpte jag Rosenbergs geografiska uppslagsverk på cd-rom. Säg till om du vill låna den.

Söndagen har varit en sådan här slappdag, som är så ovanlig att den borde K-märkas. Mr T och jag har tillagat en traditionell söndagsmiddag med efterrätt och allt. Jag föll som en småländsk fura i stormen Gudrun för Mr T:s citronpaj. Det var precis det jag visste. Jag har kunnat tacka nej till all världens fikabröd i en hel vecka, men citronpajen. Omöjligt. Så ljuvligt god. Säg till om det ska bloggreceptas. Det blev en långpromenad med betoning på lång medan eftermiddagen fortfarande var ljus och fin, men kylig. Vi upptäckte ett nytt område som är under uppbyggnad i Hille. Kommer inte ihåg vad det ska heta, men gatorna hette bland annat Övre och Nedre Hattmursvägen. Det verkade bli så stort att jag funderade på om det inte borde dras en lokal busslinje inom området och en liten närbutik. De får nära till kyrkan i alla fall och det är bra.

När jag precis hade forcerat en snövall, så stötte jag på chefen med fru och då trodde jag att februarikylan hade tagit ett allvarligt grepp om mina hjärnceller. Alltså jag stötte inte på chefen med fru, utan helt plötsligt råkades vi. Läs med rätt betoning är du snäll. Med raska steg gick de mot buss nummer tre för resa tillbaka till stan. Min chef bor nämligen mitt i stan, i prästgården vid stadens stora kyrka, så lite otippat var det att se honom friluftsklädd mitt ute på vischan i Hille. De hade söndagspromenerat de dryga åtta kilometrarna till bussens ändhållplats vid Hille kyrka. Så du vet aldrig när chefen dyker upp. Bakom nästa snövall kan han komma älgandes och har du en trevlig chef som jag, så kan du se det som ett söndagsnöje. Om det är tvärtom, så kan du, så länge det finns snö, starta ett rejält snökrig. Det är också ett slags nöje.

Jag har under hela dagen sett fram emot att få se en typisk Beck-film. Jag hade fått för mig att det var nyinspelade filmer som skulle sändas. Vet inte var jag har fått det ifrån? Skarpt läge, har jag sett förut. Jag ser den igen, för Persbrandts kommentarer går att höra hur många gånger som helst. Han är helt underbart skön i sin roll som Gunvald Larsson. Skarpt läge. Med ett tungt tema, kvinnomisshandel. Alla Beck-filmer innehåller förvisso tunga teman. För min del måste det bli skärpt läge. Jag ska kolla upp om det överhuvudtaget har spelats in nya Beck-filmer. Jag kan ju inte fortsätta gå omkring och inbilla mig att Beck-filmer är nya, när de i själva verket har gått både på bio och TV och finns på DVD och video sedan länge. På återseende med ett leende!

PS. Idag har en hel hamburgerkedja namnsdag. Konstigt att jag inte har sett någon annonsering om namnsdagskalas. Får ögna igenom dagstidningen igen vid sänggående.