Diss av hiss

Jag kan nog utan att överdriva kalla mig cineast, detta lite finare ord för filmälskare. Ordet är en sammanslagning av det engelska ordet cinema och enthousiaste, entusiast. Alltså, jag är en bioentusiast. Jag hävdar precis som SF att film gör sig bäst på bio, men det går nästan lika bra på TV och på datorskärm. Det är filmen som är viktigast. Det känns konstigt att säga att jag är allätare när det gäller film, för då ser jag framför mig hur jag tuggar filmrullen eller dvd:n. Jag inbillar mig att det inte smakar speciellt gott.

Det känns mer rätt att säga alltittare eller allnjutare. På grund av detta så ser jag ibland riktiga bottennapp. Du vet sådana där dåliga filmer, som du inte vill ha kvar i din filmsamling och du vill inte ens skänka dem till Biståndsgruppen, Röda korset eller Myrorna. Det är då det är bra att ha återvinningskunskaper. Så här ligger det till i sorteringsdjungeln. Dvd- och cd-skivor ska slängas i de vanliga soporna. Så även fodralen, eftersom de inte omfattas av producentansvaret för förpackningar. Ett dvd- eller cd-fodral klassas inte som en förpackning utan som förvaringsask. Det låter som om EU har ett finger med i spelet här. De brukar ha det när det är krångligheter i görningen. Ett fodral består av plast som kan energiåtervinnas genom förbränning. Så det finns en chans att återvinna detta och det är i högen för brännbart avfall.

Så en dålig film hamnar alltså där den hör hemma: i soporna. Vid något enstaka tillfälle, i samband med någon större utrensning utförd av bloggaren, så kan det hända att en och annan sämre film slinker med till second-hand-försäljningen. Jag tröstar mig med att smaken kan vara olika och jag gläds åt tanken att någon blir överlycklig över att hitta en tio-kronors-film som jag har dissat. Dissat? Vad är det för ett ord egentligen? Det måste vi kolla upp, för jag tror att det är ett ord som har kommit för att stanna.

Det betyder förakta, se ner på, säga nej till, förkasta, inte bry sig om. Så nu kan vi fortsättningsvis säga dissa, när vi lägger ner något och helt enkelt struntar i det. Vill du inte använda ordet dissa, så får du väl dissa ordet dissa. Jag ser ingen annan möjlighet just nu. Dissa kommer ifrån ett ganska nytt engelskt vardagsord, som är en förkortning av disregard, disrespect, disdain. Det dök upp i svenskan omkring 1990. Samma år som Saddam Husseins Irak invaderar Kuwait. Omvärlden skulle ha varit mer på hugget då och dissat den aktionen, så hade det besparat många människor mycket lidande.

Från film, till engelskt slang och nu är jag inne på Saddam Hussein. Hur ska den här bloggen sluta? Jag backar några steg och återgår till filmtemat. Ikväll har jag nämligen frotterat mig framför TV:n och tittat på Guldbaggegalan. En hel mängd filmfolk, majoriteten klädda i svart. Johan Glans ledde hela tillställningen och de fulsnygga baggarna, alltså priserna, delades ut till bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och så vidare. En hel prisutdelares tal och lika många prisemottagares tal. Nu har jag lätt för att gråta, så det gjorde jag någon gång under galans sändning. Jag har också lätt för att skratta, så det gjorde jag också. Har inte hållit räkningen på antal tårar kontra antal skratt. Jag gör ett snabbt överslag och konstaterar att jag är mer glad än rörd.

Nu har jag en hel mängd önskefilmer som jag vill se framöver. Så antingen blir det filmhyrning eller filmköp. Jag är med i två filmklubbar och har dessutom fått ett presentkort på en tredje som är värt fyrahundra svenska kronor, så film kan det bli de närmaste månaderna så att ögonen trillar ur. Om du håller ögonen öppna så kanske det blir en och annan filmrecension i bloggen framöver. Tillfällen då jag antingen dissar eller hissar en film. Med hissar menar jag en flaggstång och hissningen av en flagga eller vimpel. Detta i betydelsen av något positivt. Så hissar har alltså inget att göra med den anordning som transporterar gods eller människor upp och ner mellan olika våningar. Dessa hissar ska få stå oanvända i dessa tider av nyårslöften. Nu är det trapporna som gäller. Bor du på nionde våningen? Sorry, men löfte är ett löfte. På återseende med ett leende!

PS. Senast sedda dvd: Den man älskar. Bara för att den var på erbjudande genom Gefle Dagblad och så var det Rolf Lassgård i en av huvudrollerna. Erbjudande och Lassgård. En underbar kombination. Dessutom så hissar jag filmen. Men temat dissar jag. Absolut. Kvinnomisshandel tar jag till hundra procent avstånd ifrån. Där har EU, makthavarna i Sverige, alla vi medborgare något att jobba på. Detta elände måste direkt sorteras bort och kastas i brännbart. Diss, diss, diss.

Lugn i stormen

Nu har sensommarens solvin kommit till användning. För dig som inte har hängt med i min blogg någon längre tid och kanske inte vet vad solvin är för något, kommer här ett sammandrag. Solvin är något som jag har ärvt av min morfar. Jag har inte ärvt hans vin, utan receptet och idén. Du tar lika delar svarta vinbär, vatten och socker. Låter allt stå i en glasburk eller i en rymlig flaska i ett soligt fönster under 6 veckor. Öppna på locket då och då under de sex veckorna och släpp ut lite pys. Annars finns risken att du har samlat på dig så mycket pys efter sex veckor att det blir en svarta-vinbärs-drycks-explosion, som resulterar i lila fläckar i taket. Saken är den att innehållet i buteljen jäser och det blir vin. Jesus gjorde som bekant samma sak, men eftersom han fixade det hela på ett litet ögonblick, så kallas det för ett under. Dessutom behövde han varken svarta vinbär eller socker i själva processen. Det är viktigt att vi inte glömmer bort att han verkligen var Guds son. Vi övriga får ta hjälp av recepten och låta tiden göra sitt.

Solvin används vid förkylningar. Helst då du känner att nu är en baskelusk på intågande. Det är nästan som om baskeluskerna är anslutna till någon underorganisation till NTO-IOGT, för de gillar verkligen inte solvin. Solvinet värms upp i en kastrull. Det ska bara sjuda, inte koka. Det blir ungefär som en fortsättning på glöggdrickandet, men med en markant smak av svarta vinbär. Den varma drycken sprider sig i bröstet och du blir inte frisk direkt, men det blir godare och roligare att vara förkyld.

Sömn ska vara bra också när man är förkyld. Så jag borde logga ut från bloggandet och logga in i sänghalmen. Men efter den senaste tidens dygnsvändande, så känns det nästan som att lägga sig på eftermiddagen om jag går och lägger mig före tjugotre noll noll. Jag måste ta det varligt med omläggningen av dygnsrytmen och under tiden så bloggar jag.

Idag har jag varit i kyrkan. Visst är det bra att vara med i ett sammanhang dit jag verkligen längtar? Jag har många gånger under den senaste tiden funderat på hur det är möjligt att känna så stark gemenskap med människor i en stor kyrka och i en stor församling där jag inte känner alla? Det borde vara lättare i en mindre församling, men jag har tyvärr inte den erfarenheten. Jag lägger inte så stora växlar på det, utan känner tacksamhet och glädje att få vara där jag är nu. Jag möttes av leende människor, kramar, frågor om hur det är, önskningar om god fortsättning, en lätt beröring på axeln och jag kände en lycka över att se många av mina arbetskamrater igen.

Det är en styrka att kunna säga att nu längtar jag efter att få börja jobba igen och i grund och botten veta att det beror på att jag trivs så oerhört bra med de personer jag jobbar med. För tunga situationer möter vi alla i våra jobb, kyrkan är inget undantag. Vi möter ofta de människor som samhället har tagit sin hand ifrån. Trötta, utslagna, hungriga, sorgsna, misshandlade, sjuka och med ett ok på sina axlar som är outhärdligt tungt. Desto viktigare med ett fungerande arbetsteam, som kan ge värme, kärlek, uppbackning och tröst. Vi har det i vår församling och det ska vi vara glada över.

Idag fick jag äran att agera vis man. Det är viktigt att tillägga att det behövdes inga som helst verkliga förkunskaper i ämnet. Jag fick alltså inte rollen på grund av min intelligens, för då hade det säkert varit kört. Det handlade bara om att gå runt i kyrkan med en docka, tillsammans med två andra, som också bar varsin docka. Dessa dockor såg ut som de tre heliga konungarna som begav sig iväg för att följa stjärnan som ledde dem fram till Jesusbarnet. Så vi gick, gick, gick runt i den stora Heliga trefaldighetskyrkan medan en mycket duktig medarbetare iklädde sig rollen som en av sönerna till en av de heliga konungarna.

Nu kommer bloggens största applåd till denna berättande medarbetare. Hon har en förmåga att levandegöra bibelberättelserna så att hela församlingen flyttas tillbaka till händelsernas centrum. Det var likadant på julafton då hon berättade ur åsnans perspektiv och jag kunde nästan känna doften från stallet i Betlehem. När jag häromdagen skrev bloggen om berättarkonst och då nämnde Astrid Lindgren och Tomas Sjödin som exempel, så lägger jag härmed till min arbetskamrat, tillika församlingspedagog i Heliga trefaldighetsförsamling i Gävle. Hennes medverkan i gudstjänsterna borgar också för att det blir till etthundraprocent bra.

Förutom att bära en helig konung och buga på densamme framme vid krubban, så bar jag in skrinet med oblater idag. När jag stod där i processionen och väntade på att gå fram genom kyrkgången, så kom orden i nattvardsgången till mig. Detta är min kropp, som offras för er. Det blev ett starkt ögonblick. Inte så att jag svimmade eller såg tecken och under. Det räckte med att det kändes gott i hjärtat. Att få vara med och bära fram symbolen för Jesu kropp. Gör detta till minne av mig. Det skadar inte att påminna sig om vad Jesus har gjort för oss. Återigen, han var verkligen Guds son, men att han fick ta på sig detta fruktansvärda lidande med en intensiv tortyr och därefter korsfästelse för vår skull, ja, då får nattvardsgåendet en helt ny dignitet. För mig blir det ett möte med Jesus. Inte ett möte med en slagen och en på korset upphängd man, utan med den Jesus som sträcker ut sina spikmärkta händer och säger: Kom till mig mitt barn. Jag älskar dig!

Mötet med Jesus, där jag något förvånat upptäcker att han inte alls är sur för allt som han har fått utstå i mitt ställe. Du vet väl hur lätt det är att irriteras över att få plocka ur diskmaskinen på jobbet fastän det var någon annans tur eller sätta i nya toarullar jämt och ständigt, för någon annan helt enkelt har skitit i det. Nu handlar det om att få utstå ett lidande som vi inte ens kan föreställa oss och ändå så står han där och räcker ut sina armar till oss. Om du kan förklara den kärleken för mig med ord, så hör av dig. Mitt ordförråd räcker inte till, utan jag böjer mina knän och får knappt fram ett tack. Men mitt hjärtas kärlek har han. Denne man som förvandlar vatten till vin, bjuder hem bedragare, räcker sin hand till horor, sätter falska präster mot väggen och klarar av lömska angrepp från djävulen. Det ligger i tiden att ha Idoler. Frågan är bara vilka idoler som det är värt att satsa på? Jag röstar på Jesus. Det kan jag göra utan att det kostar 5,70 eller 9,90 per samtal. På återseende med ett leende!

PS. Det blåser ruskigt runt knuten i Hille ikväll. Känns nästan som om takpannorna kan lyfta. Lite Gudrun-varning, fast nu måste vi väl ha kommit en bit in i alfabetet när det gäller stormar? Jag läste någonstans att svenska SMHI döper inte stormarna, utan det är norrmännen som gör det. Namnet Gudrun har alltså invandrat från Norge och i folkmun ersatt Januaristormen 2005 som SMHI fortfarande kallar den. Undrar vilken bokstav det är som gäller nu? Det känns som om det skulle kunna vara en Terje som härjar här utanför. Eller kanske Vilgot, som vill nåt?

Sassa brassa mandelmassa

Idag sken solen på den gnistrande snön, så jag tog på mig rejäla Greta Garbo-glasögon på promenaden. Solen gjorde falsk reklam när jag tittade ut genom fönstret. Det såg så härligt ut. Väl ute, så blåste vinden, så alla plusgrader på termometern förvandlades till pinande minusgrader. Mr T och jag trotsade alltihop och tog en rejäl tur. Desto skönare var det att komma in till eftermiddagsfikat sedan. Jag såg ut som en uggla modell större efteråt. Väderpiskad på kinder och haka. Vita, runda områden runt ögonen, efter solglasskyddet.

Årets första mandelmassa är inhandlad. Nu ska bara bullarna bakas också, så kan du komma förbi och förvänta dig att få en hembakad semla. Det är så härligt att sätta ett fat florsockerpudrade semlor bredvid tulpanvasen på köksbordet. Idag har det inte blivit några bullar trillade. Däremot bröd. Två limpor. Nämn en sak som är godare än nybakat, varmt bröd med smör och en ostskiva på? Jag vet att det blir svårt att komma med förslag.

Julkartongerna är inställda i förrådet. Precis som jag lovade i gårdagens blogg. För övrigt har dagen inneburit ett lugn tempo med allt från melodikryssande, gardinstrykning och Greta Garbo-promenad. Yngsta tonåringen har mer eller mindre legat däckad i något som kan kategoriseras som influensa eller en kraftig förkylning. Den kom lagom till skolstart, men eftersom yngsta tonåringen har ärvt sin mors envishet, så har hon genomlidit två skoldagar i detta tunga läge.

Äldsta tonåringen har tillbringat hela dagen i Ockelbo spelandes en inomhusfotbollscup från tidig morgon till kväll. Fortsättning följer imorgon med kvartsfinal frampå söndagsförmiddagen. Fotbollen har för hans del spelats med tejpad fot, eftersom han gjorde illa hälsenan igårkväll på uppvärmningen. Han var i Anton Persson och Alice Svensson-metropolen och dömde hockey. Olyckan var framme före matchstart. Det hindrade varken dömning eller fotbollscup. Envisheten i rakt nedstigande led.

Mr T har övat. I veckan som kommer väntar CD-inspelning. Om ett par månader en solokonsert för bastrombone och piano. Flitens lampa lyser här hemma, på konserthuset och i andra möjliga och omöjliga replokaler. Ikväll har vi ätit gott och tittat på Körslaget. För min del hade gärna Magnus Carlsson och Boråskören fått åka ut, men nu blev det energiknippet Nanne Grönwall och kören från Hägersten som har sjungit färdigt. Jag undrar om det kan vara Robert Wells och Falkenbergskören som drar längsta stråt och vinner alltihop. Ikväll öste de på i Elton John-låt samtidigt som Hanna Hedlund och Bollnäs-kören använde sig av ståpälstaktiken i "Gabriellas sång" från filmen Såsom i himmelen. Jag håller med körmedlemmarna att det är en underbar film, men jag gillar inte slutet, då dirigenten slår huvudet i ett element och dör. Varför kunde inte denna starka film ha fått ett lyckligt slut? Nu ska jag kolla om andra delen i TV-thrillern Burn up får ett lyckligt slut. Jag tvivlar på det. Första delen gick igårkväll och var helt otroligt bra. På återseende med ett leende!

PS. Har du missat att det är mazarinernas dag idag? Det har jag. Jag hade inte den blekaste aning om att mazarinerna har en egen dag. Nu får vi hjälpas åt att komma ihåg det till nästa år. Om du tröttnar på att fylla semlor med mandelmassa, så kan du baka dessa mördegsformar istället. Mazariner ska innehålla mandelmassa och så ska det vara glasyr ovanpå. Den person som har lagt in mazarinens dag så tätt inpå alla nyårslöften, kan inte ha varit vid sina sinnens fulla bruk. Då finns det nog mer hopp för semlorna. På fettisdagen. Sassa brassa mandelmassa, imorgon vill vi höra nätet rassla... i Ockelbo. Tjoho!

Sextondedag Gunnar

Det har infunnit sig en slags förnöjsamhet i mitt enkla käll. En sådan där förnöjsamhet som infinner sig när julen är undanstädad. Pynt, gran, ljusstakar och julgrupper. Ut med julen, in med våren. Det enda som har behållits är vackert blommande amaryllisar. När jag bytte krukor, så kunde jag lura mig själv med att de tillhörde de vårblommande lökarna. Just det, en burk äkta polkagrisar och en burk hemkavlade pepparkakor finns kvar. Fast de kommer i skymundan, för nu står tulpaner i helt andra färger än röda på köksbordet och det anas vår i husets alla rum. Nu inväntar vi ljuset. För varje dag som går, så vänds mörker till ljus. Under tiden får vi glädja oss åt tulpaner, krokus och semlor. Jag har sett de första semlorna, men inte ätit. Jag har bara hunnit konstatera att de är mindre och dyrare. De följer alltså den standard som det mesta gör nuförtiden.

Mr T och jag kunde alltså inte hålla oss till Knut-dagen, utan vi överraskade granen med att kasta ut den redan idag. Det kändes inte ens tomt efteråt, utan enbart skönt att det var avklarat. Nu står den i en svart plastsäck ute på altan och liknar en sådan där Pettson-gran. En träpinne och en massa lösa grenar. Så småningom blir det frakt till återvinningen. Den här granen barrade inte så mycket, så det var en skötsam prydnad. Mr T och jag påminde varandra om den gång, då vi kastade ut en gran från balkongen i Göteborg. Vi hyresgäster hade blivit uppmanade att kasta ut våra granar på baksidan, så skulle vaktmästaren, för bolaget där vi bodde, köra runt och hämta dem på en liten kärra. När vi kastade ut vår gran från andra våningen, så hade den inte ett enda barr kvar när den nådde marken. Där låg den som ett granskelett och väntade på vaktmästaren.

Vi har många glada granminnen Mr T och jag. En bland våra första granar var stor och frodig. På tok för stor för julgransfoten. Egentligen var det nog foten som var på tok för liten för granen. Så för att granen inte skulle välta, så var vi tvungna att binda fast toppen i ett snöre fästat i väggen. Det såg egentligen inte klokt ut, men det blev roligare då vi byggde en linbanekorg och satte en tomte i korgen. Det var alltså ingen stor korg och tomten var ingen stor tomte, utan en sådan där lätt vägande garntomte. Som med de flesta tokigheter, så är det den granen som jag minns bäst av alla våra tjugofyra gemensamma granar. Den där tomten åkte linbana fram och tillbaka från toppen. Året därpå köpte vi en rejäl julgransfot, som klarar de flesta inomhusgranar. Det är samma julgransfot som nu står ursköljd och tvättad. Imorgon åker den tillbaka i förrådsutrymmet.

Mr T är föremål för namnsdagsgratulation idag. Han heter Gunnar efter sin far och farfar. Som ett tilläggsnamn. Jag bjöd honom på restaurang och så fick han en ny kudde i present. Nej, jag hade inte kudden inslagen med mig på restaurangen. Den fick han efteråt. Så nu hoppas jag att han ska sova riktigt gott i natt. Grattis Mr T på namnsdagen. Jag vet att du inte tycker att det är så mycket att fira. Men det är i alla fall en dag då vi får minnas de välkända orden från Södra Latins musikgymnasie i Stockholm: Jag heter inte Lars-Gunnar. Jag heter Torbjörn. De flesta nollåttor vände sig om och tittade på vad de trodde var en norrlänning. Fast egentligen var det bara en grabb som pratade Sandvikendialekt. Det sägs att stockholmare tror att Norrland börjar vid Uppsala, jag vet inte om uttrycket stämmer. Andra menar att det börjar vid Dalälven, medan en del säger Sundsvall. Vad är rätt? Jag har även hört Umeå.

Det som jag vet säkert är att våren har kommit till vårt kök i Hille och det räcker för nu. Imorgon ska julen kartonginiseras och nästa gång den plockas fram, så är det antagligen två dagar kvar till julafton. Tomtar göre sig icke besvär före den tjugoandra december i detta hem. Linbanetomtar inte förrän den tjugotredje december. Låt oss nu glädjas över nuläget och det som ligger framför oss fram till midsommar. Snösmältning, videknoppar, lövsprickning, vitsippor. Vårkänslobloggar hoppas jag det blir många av i år. Åtminstone i vår. På återseende med ett leende!

PS. Gunnar är ett rätt intressant mansnamn. Det går att använda även som efternamn. Grattis på efternamnsdagen, Åke i Småland. Hoppas du har hunnit med en bakelse mellan bilreparationerna idag. Bosse Bildoktorn är bara en blek kopia av dig! Grattis!

Försök att se det från den solljusa sidan

Mitt klassrum ligger så till att på eftermiddagen så här års, så strålar solen in genom de gigantiska fönstren. Förutsatt att det är en solig dag alltså. Hela klassrummet badar i solsken. Alla vi som vistas där inne bländas av solen och ska vi få något gjort som påminner om teckenspråk, så tvingas vi att dra ner persiennerna. Då blir det så där mörkt och grått, som det kan vara i ett klassrum och då återstår att tända lysrören i taket. Det blir förvisso ljust, men det blir även höjden av omysighet. Det var sådana villkor idag, då vi möttes igen, jag och mina elever. Vi hade alltihop haft ett relativt långt och välbehövligt juluppehåll från skolans värld. Så öppnade vi dörren till klassrummet och det formligen exploderade i solljus. Hur många tror du vill stanna kvar inne i ett klassrum då och ha nästan två timmar lektion? Just det, antal noll personer. Läraren inkluderad.

Jag har inte glömt att jag igår skrev om viljeansträngning. Dags för en ny idag. Nu gällde den inte bara mig, utan nu gällde den alla elever också. Vi gick ut lite löst med att prata om julen. Hur den hade varit för var och en. Om du frågar vad eleverna har gjort på ett lov första skoldagen efter ett lov, så kan du med nittionio procents säkerhet förvänta dig svaret: sovit. Det stämmer säkert. Problemet är att de har sovit på dygnets ljusa timmar och varit vakna på nätterna. Jag kan inte skälla på dem. Jag har gjort likadant. Fast jag har inte sovit bort dagen heller. Jag har med andra ord sovit för lite. Så om eleverna hade frågat mig samma fråga, så hade jag svarat: sovit på tok för lite.

Så eleverna var trötta för att de var tvungna att vara vakna i fel dygnsrytm och jag var trött för att jag inte hade haft någon rytm alls. Vi kunde konstatera att lovet varit för kort och vi bestämde oss för att sikta in oss på sportlovet. Fram till dess har vi tagit beslut om att köra fulla spjäll under lektionstid med teckenspråk. De flesta av oss hade haft förmånen att få hålla oss skapligt friska. Alltid något. Så det hade firats jul i lagom dos. Övrig tid hade eleverna alltså sovit. Jag vet att de också har hängt en del framför datorskärmen. Det har jag också. Annars hade det varken blivit blogg eller uppdatering av fejsbokstatus.

Det kan tyckas oansvarigt av lärare och elever att inte ta till vara lovet bättre, utan att vända på dygnets timmar på det där viset. Samt hänga framför datorn till enbart förströelse och onytta. Låta polkagrisar och skumtomtar slinka ner till julmust och glögg. Jag säger som Emil i Lönneberga: När jag inte har pengar, då kan jag inte köpa sockerdricka och när jag har pengar, då får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag köpa sockerdricka ? När jag inte har lov, då kan jag inte sitta och hänga framför datorn på nätterna och när jag har lov, då får jag inte sitta och hänga framför datorn på nätterna. När i hundan ska jag få sitta och hänga framför datorn på nätterna?

Nu är det gjort och vi fick ta konsekvenserna av vårt handlade idag på lektionen. Jag tyckte att vi klarade det med bravur. Vi repeterade stora delar av A-kursen och därmed är vi inne på banan igen. Dags att ta itu med B-kursen under vårterminen. Den kommer att gå parallellt med C-kursen, som sträcker sig över hela läsåret. Upp med händerna! Det händer med händer! Imorgon bitti är det ny lektion. Nya möjligheter och en dag närmare sportlovet. Viljeansträngning och positivt tänkande kan uträtta underverk. På återseende med ett leende!

PS. Underverk är verkligen något som behövs för den kommande terminen, för det finns inte många luckor i schemat för eleverna med alla projekt, grupparbeten, prov, förhör, studiebesöksrapporter, praktikredovisningar och så vidare på den långa listan av jobb som väntar. Jag har en liten känsla av att det blir en del för oss lärare att ta hand om också för att styra upp det hela. Inte bara i pappershögen utan som stöd för elevernas väl och ve. Dags för att föregå med gott exempel: sömn.

Att vilja eller inte vilja, det är plågan

Ibland får jag göra rena viljeansträngningar. Det finns inte en tillstymmelse till hjärta med i sammanhanget. Knappt hjärna heller. För den har jag tröttat ut genom att sitta uppe på nätterna under julledigheten för att fira in ett nytt år, titta på ishockey på kanadensisk tid eller bara julmysa med en bra bok och lite glögg. Idag var det dags för årets första viljeansträngning av större mått. Klockradion hjälpte till och gick igång oförskämt tidigt. Hade jag haft en hammare i närheten, så hade jag kunnat banka på den ordentligt. Radion gick igång och några minuter senare ett larm. Nu är det inte bara klockradion som larmar, utan nu larmar även min vilja eller snarare motvilja. Det uppstår en kamp och jag ska vara ärlig och säga att hade jag inte utrustats med etthundra procent pliktkänsla, så hade jag dragit täcket över huvudet och fortsatt min skönhetssömn.

Skolstartsdag. Oturligt nog är jag lärare och inte elev. Hade jag varit elev, hade jag kunnat ligga kvar en dag till. Det är deras tur imorgon. Jag är igenom kampen som utspelar sig efter varje lov. Jag är igenom för den här gången. Snart sportlov, påsklov, sommarlov. Många kamper blir det. Många viljeansträngningar likaså. Det är tur att vi har möjlighet att kunna göra viljeansträngningar. Jag är en typisk hjärtmänniska annars. Jag försöker att använda mitt hjärta till att göra gott och det klappar sig varmt för så mycket här i världen. Jag vet inte vad det beror på, men jag har mer och mer börjat använda viljan. Fast tänker jag efter så har jag nog alltid gjort det. I viljan finns envisheten och den minns jag sedan barnsben. Jag träffade en arbetskamrat idag som beskrev några envisa personer i sin närhet. Jag trodde jag var den envisaste personen på jorden, men tydligen inte. Det känns rätt bra att veta.

Jag är inte envis på så sätt att jag måste ha min vilja igenom, till vilket pris som helst. Inte alls, är någon beredd att betala ett högre pris så gärna för mig. Jag sparar min envishetskostnad till något som verkligen betyder något för mig. Eller snarare för någon annan. Jag har väldigt svårt för att ge upp. Jag tillhör dem som står kvar längst i uthållighetstävlingar och på barrikaderna när det gäller att stå upp för något jag tror på. Med åren har jag lärt mig att ibland så måste jag kliva ner. Inte för att jag är rädd för att stå i drag, utan för att kampen inte är sund. Jag har kommit på att det går att göra viljeansträngningar även där. Ibland går jag emot min innersta vilja och kliver ner, men enbart för att ta upp kampen på ett annat håll. Det handlar inte om att slå till reträtt, utan mer om att omdirigera och kanske på så sätt lura fienden. Vilja, envishet, strategi. Det är mycket som hänger ihop.

Okej, fram med en ny strategi för att få den här terminen att gå så fort som möjligt. Idag på morgonen handlade det om att träffa arbetslaget på skolan igen. Jag tycker att arbetslagen är en trevlig samling människor och om det bara handlade om att träffa dem, så skulle jag kunna skutta ur sängen. Det är själva mötets innehåll som är rena ökenvandringen. Två och en halvtimmes sammanträde, som med lite vilja, envishet och strategi skulle ha kunnat avhandlats på en timma. Varför är vi så ineffektiva i skolvärlden? Jag baxnar när jag hör att nu ska gymnasieundervisningen kunna bedrivas på distans genom internet. Det handlar om att de elever som inte kommer till skolan ska kunna göra sina studier hemifrån.

Gymnasieutbildningen är inte obligatorisk. Eleven väljer att gå på gymnasiet. Om nu eleven skolkar, så är det väl bättre att ta en diskussion och fråga varför eleven skolkar. Det låter helt sjukt att göra det mer legitimt, genom att servera skolket på silverbricka och föra undervisningen på distans. Jag gör ett enkelt antagande och sätter en guldpeng på att de elever som nu ska sköta sin undervisning genom datorn, är egentligen de elever som bäst behöver träffa en vuxen, till exempel en lärare. Den person som har kommit med detta förslag kan få komma till min lektion imorgon och stå i skamvrån en stund med en gammal bucklig stjärngossestrut som dumstrut. Imorgon kommer eleverna. Tack gode Gud för det. En skola utan elever är som en kakburk utan kakor. Tom. På återseende med ett leende!

PS. En av morfars tre namnsdagar idag. August. Det är lite försent för namnsdagsbakelse nu. Så jag gör en viljeansträngning och håller mig till på fredag, då både Mr T och svärfar ska firas.

Finns det visa och gyllene hockeyregler?

Nu är hockeyn igång. Bloggaren, Mr T och äldsta tonåringen är på plats på första parkett i TV-rummet. Äldsta tonåringen har en gammal klasskompis i svenska juniorlandslaget och visst håller vi extra koll på nummer sjutton, Anton Persson. Jag tänkte göra något så häftigt som att direktblogga, ungefär som TV-kommentatorerna, men i bloggen. Tanken var häftig, fram till dess då Backlund drog på sig en utvisning direkt och Kanada passar på att verkligen trycka in 1-0. En smakstart för kanadickerna. Hemmaplan och allt. Så här i första matchminuten känns det som om detta kan bli en väldigt tung blogg.

Nu har det bara gått cirka en minut av alla sextio som är längden på en hockeymatch, så det är lite för tidigt att kasta in handduken redan. Kastar in handduken görs i vanliga fall i boxningsringen, alltså en helt annan sport. Nu koncentrerar vi oss på hockeyn. Det är jullov och vi har vänt på flera av dygnen under ledigheten. Det är alltså ingen svårighet att hålla sig vaken flera timmar efter midnatt. Svårigheten ligger i att kravla sig upp ur sängen i något sånär anständig tid på morgonen. Vi måste på något sätt komma in i en bättre dygnsrytm, för på onsdag börjar jobbet som vanligt. Om cirka ett och ett halvt dygn och här sitter vi mitt i natten och tittar på matchen Kanada-Sverige. Nåja, det är faktiskt finalen i VM och inte någon mellandagscup i Ockelbo.

Det hade gärna fått börja annorlunda. Läget känns som sagt tungt och tungt kommer nog huvudet att kännas imorgon bitti också. Jag har räknat ut att vi kommer i säng cirka noll fyra trettio. Det får bli några timmars god sömn à la principen fem kvart i timmen. För nu är trettondagen här och då ska vi minnas de tre vise männen. Bloggaren har en del att lära av dem. För speciellt vist är det inte att sitta uppe halva natten likt en tonåring och skrika sig hes på hockey.

Det verkar som om vi kommer att få skrika oss hesa på domarteamet. Det är fyra domare ute på isen och ingen av dem verkar stå emot läktartrycket och döma utvisning för Kanada när de formligen kör över vår målvakt. Alltså, Sveriges målvakt. Förhoppningsvis tappar inte svenskarna fokus på spelet. Lämna irritationen och frustrationen åt oss som sitter här hemma i vardagsrummet. Vi som dricker kaffe och knaprar pepparkakor och skriker icke-blogg-publicerings-vänliga-ord som förhoppningsvis går rakt in i TV-rutan och fram till någon av de fyra par öron som är placerade på domarnas huvuden. Risken är väl att de hörs in till grannen. De har det inte lätt under fotbolls- och hockeyarrangemang. Tur att de åker till stugan då det brukar vara fotbolls-EM. De är kloka som de tre vise männen.

Nu är det så att det står ingenstans i Bibeln att de var just tre vise män. Däremot står det att de kom med tre gåvor, guld, rökelse och myrra och på så sätt antar tolkarna att de var tre personer. Var och en kom med en gåva till Jesusbarnet. Kanske var det bara en vis man, som hade tagit med sig flera gåvor själv? Precis som de flesta av oss på julafton, som ger högvis av julklappar till våra nära och kära. Eller så var de precis som domarkvartetten i junior-VM, fyra stycken. Ett par av dem hade kanske lagt ihop en slant i en slags insamling, precis som vi gör på vårt jobb och så kom de överens om att gratulera tillsammans? Om den teorin stämmer, så skulle de ha kunnat vara trettio vise män som slagit sina kloka huvuden ihop och även skramlat ihop pengar till presenterna.

Idag verkar det vara svårt att få ihop tre vise män i de där trakterna. Jag förfasas över människors idioti, när budskapet dagligen når mig om situationen i Israel- och Palestina-konflikten. Jag tänker på alla civila människor, män, kvinnor och barn, som lever i ständig skräck dessa dagar. Var finns alla visa män? Var finns alla som vågar höja sin röst mot dessa fasansfulla handlingar? Det spelar kanske inte så stor roll hur många de heliga konungarna var som besökte Jesusbarnet i Betlehem. Det spelar tydligen inte heller så stor roll om hur många domare det finns i hockeyrinken i Kanada. Det är inte antalet som är det viktiga. Det viktiga är vad vi håller fokus på. De heliga konungarna sökte sig till Jesus. Låt oss göra detsamma. Hockeydomarna och spelarna får försöka hålla sig till spelreglerna. Låt oss göra detsamma. En gyllene regel som passar både vid Gazaremsan och i TV-soffan är: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Jag börjar med att hämta påfyllning åt Mr T, så kanske han fixar tretåren i tredje perioden. På återseende med ett leende!

PS. Leende och leende... Innan jag stänger datorn, så kommer matchresultatet här: 5-1 till Kanada. Sverige får åka hem med ett silver. Känner mig rätt tom nu. Kan bero på att klockan är mycket eller snarare ganska lite på dygnet. Jag har varit uppe hela trettondagen hittills... Jag har svårt att glädja mig åt ett svenskt silver. Jag är mer irriterad på domarteamet, den kanadensiska publiken, det kanadensiska spelet och jag satt ner när nationalsången spelades. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er... Jag har lite kvar att jobba på om jag ska kunna avsluta den meningen med ärligt hjärta eller går det möjligtvis att utesluta hela Kanada ur den gyllene regeln? Jag sover på saken. Det är nog det mest visa jag kan göra nu.