Länge leve rödlöken!

Jag sitter och rättar skrivningar, läxförhör och några små videoavläsningsövningar. Ämnet för kvällen är teckenspråk. Jag börjar bli trött i huvudet och jag tror att det är bra att ta en paus, så att jag inte snurrar till rättandet och gör någon orättvis bedömning. Att vara lärare är ganska likt rollen som förälder. I alla fall när det gäller rättvissynpunkten. Ett halvt rätt där och ett helt rätt där. Det gäller att vara noggrann. Det är viktigt att behandla alla lika. Fast ändå inte riktigt. Visst ska alla behandlas lika beroende på att alla är lika mycket värda. Men jag tycker det är bra om jag som lärare även kan konsten att behandla alla olika, efter vad som passar var och en av eleverna. Att vara lärare handlar mycket om att skapa relationer. Att visa eleverna att jag finns faktiskt där för att jag tycker om att vara där. Jag finns där för elevernas skull och inte i första hand för min egen skull.

Jag står eller sitter sällan i katedern. Jag har svårt för den där tunga pjäsen som knappt går att flytta utan att vara kroppsbyggare. Jag brukar sitta på den, stå framför den, stå vid sidan av den eller stå på den. För det mesta går jag runt i klassrummet. Jag gillar närheten med eleverna. Det är svårt med avstånd om man är lärare. Det hörs på namnet att det handlar om att lära ut och då måste det finnas både avsändare och mottagare. I teckenspråk är det nödvändigt med ögonkontakt. Språket bygger på det visuella. Därför kan en overhead-apparat som oftast är placerad på katedern vara ett hinder för själva kommunikationen.

Det är alltså elevernas visuella uppfattningsförmåga som jag sitter och skriver stora R för nu. Jag skriver sällan eller faktiskt aldrig en bock i kanten, en krumelur som ser ut som ett tillvrängt V. Jag skriver ett streck istället. På det strecket kan man alltid skriva ett stort och fint R om det skulle vara så att eleven gör bättre ifrån sig en annan gång. Det händer att jag skriver en liten personlig hälsning också. Lite pep-talk med både för- och nackdelar, så att eleven vet vad som krävs nästa gång för att eventuellt höja ett betyg. Det är självklart eleven själv som måste sätta ribban för vilket betyg eleven orkar satsa på. Jag finns sedan där för att göra mitt bästa för att nå detta betyg.

Det är farligt att döma hunden efter håren. Alltså, det är farligt att döma någon elev för utseende eller klädsel. Det är farligt att döma någon efter ålder. Det är farligt att döma någon efter munväder. Det är överhuvudtaget farligt att döma. Det har många gånger visat sig att den mest blyga elev sitter inne med de mest fantastiska kunskaper och när det verkligen gäller skarpt läge, vid skrivning eller uppvisning, så är det på toppnivå. Min ambition är att skapa trygghet i klassrummet. Det ska vara en miljö där människor känner att där finns en positiv atmosfär. Där alla är viktiga för att vi ska uppnå vårt mål. Just nu är det två olika mål för den bloggande läraren. På teckenspråkets A-kurs, så vill jag ge eleverna en inblick i den döva kulturen, lära dem grunderna i teckenspråk och framförallt komma över den höga tröskeln att våga möta en döv person och kommunicera med ett enkelt teckenspråk.

För C-kursen gäller egentligen samma mål men ribban är höjd ett snäpp, för där gäller det att förbereda eleverna för livet utanför de gymnasiala väggarna. När de tar steget mot vidare utbildningarna, så ska de känna sig frimodiga att söka sig nya vägar. För några tror jag säkert att det kommer att bli en framtid med en teckenspråklig inriktning. Vilket är ytterst glädjande! Både för mig och för den döva befolkningen. Jag har riktiga pärlor i både A-kursen och i C-kursen. Det är bara att gratulera samhället till allt gott som finns att tillgå. Vi måste finnas där och våga vägleda bland alla bångstyriga hormoner. Fast det är vi ju vana vid, för bångstyriga hormoner finns det ju i varje generation. Jag bokstaverar bara K-L-I-M-A-K-T-E-R-I-E-T. När det är streck mellan varje bokstav så vet mina elever att det ska bokstaveras. Ta det som en bokstaveringsövning om du inte vill prata klimakteriebesvär.

Mellan skola och provrättning så hann jag med en surströmmingsskiva. Jag minns inte om jag har skrivit i någon tidigare blogg vad jag tycker om surströmming, men ärligt talat, vi skulle väl nästan kunna äta precis vad som helst, när vi för ganska dyra pengar köper surströmmingsburkar. Jag vet sådant som ligger fritt och för intet i kohagar och hästhagar och ute på våra trottoarer, som säkerligen skulle smaka lika illa. Jag är medveten om att min blogg nu sjunker till en mycket skitig nivå och jag ska snart jobba upp den igen. Vad jag vill ha sagt är att jag tycker att surströmmingsfenomenet är ett väldigt märkligt fenomen.

Det krävs god potatis, mycket rödlök, tomater, tunnbröd för att täcka upp den något annorlunda smaken som surströmming ger. Får jag vara så öppen och ärlig och säga äckliga smaken? Jag är ingen älskare av att linda i saker och ting, utan är mer rakt på. Jag brukar inte använda ordet äcklig när jag pratar mat, men surströmming är ett undantag. Strömming i sig är fantastiskt gott, men nu är den sur och smakar... ja, du vet vad jag tycker. Behöver väl inte göra bloggen äckligare än jag redan lyckats göra den idag, men jag tror det mesta skulle kunna sväljas med en rejäl portion hackad rödlök som tillbehör.

Så för min del krävs något annat för att tacka ja till surströmmingsfest. Ikväll föll jag för sällskapet. Helt underbara människor. Jag träffar några av dem ganska ofta i vardagen. Men de övriga blir det på sin höjd en eller ett par gånger per år. Underbara människor. Så underbara att för deras skull kan jag svälja ett par filéer. Ikväll blev det inte något väder och vind-snack utan vi kom ganska snart in på känsliga samtalsämnen. Det var två tydliga läger i åsikterna, men vi diskuterade och möttes i respekt. Det är ganska ovanligt att träffa människor som inte ryggar tillbaka utan kan mötas i diskussionen. Lugnet la sig och jag tror att vi alla gick därifrån och kände oss berikade. Vi bestämde att mötas snart igen. Jag föreslår en träff hemma hos mig, så jag kan styra upp menyn. Det blir inte surströmming som du säkert redan har förstått. På återseende med ett leende!

PS. Etthundrafemtio år sedan som författarinnan Selma Lagerlöf föddes. Författarinnan och medlemmen i Svenska Akademien. Nobelpristagaren och en politiskt engagerad kvinna. Jag har ett flertal gånger besökt Sunne och Berättarladan och sett Västanå Teater sätta upp olika Selma Lagerlöfs-texter. Jag dras vid dessa tillfällen gärna till Mårbacka och fiket i trädgården. Den är en fantastisk miljö och jag förstår att den har präglat mycket av kvinnan Selma Lagerlöf. Som firat sina födelsedagar i himlen sedan i mars 1940. Jag ställer mig i gratulationskön idag.

Hahahahalleluja!

När stolthet ska uttryckas så använder vi ibland orden: stolt som en tupp. Någon tupp är jag som bekant inte. Då ligger det väl närmare tillhands att kalla mig för en stolt höna. För jag tror att det finns stolta hönor i hönsgården. Det som är helt säket är att det finns en mycket stolt bloggare i bloggvärlden. Jag går inte omkring och sprätter direkt. Jag sitter nog mer på en hylla och värnar om mina ägg, som i det här fallet är en bild för texter. Jag sitter här och försöker hantera ett glädjerus som lätt skulle kunna resultera i att jag dansar på bordet i personalmatsalen, sjunger för full hals på bussen eller bjuder på stå-upp-komik i kassakön i mataffären. Mycket osvenskt beteende med andra ord. Inte direkt gävleborgskt beteende. Inte ens småländskt. Så jag stillar mig och låter lyckan och glädjen strömma inåt. Hjälp, vad gott det känns. Jag blir alldeles berusad av känsloyttringarna. Är jag verkligen så ovan att låta mig njuta av att rikta lyckan inåt, så att jag går igång på endast ett par centiliter av glädjeelixiret?

Vadan denna stolthet, lycka och glädje? Jo, så här ligger det till. Jag tycker om att skriva. Nu var jag lite väl återhållsam. Jag älskar att skriva. Jag har så många lyckliga stunder i livet. Jag behöver bara titta på Mr T, så är dagen räddad. Jag tittar på mina barn och känner den största portionen stolthet som går att uppnå. Mitt liv är fyllt av glädje. Så är det. Vissa dagar får jag göra en ordentlig vindsröjning först bara, för det ligger en massa bråte framför alltihop, som stör sikten. Fast jag är hela tiden medveten om att lyckan och glädjen finns där någonstans. Jag vet var jag har lagt dem. Så jag är i grunden en levnadsglad filur, med stor tacksamhet för allt vackert som finns i livet. Jag gläds åt detta.

Jag gläds alltså som sagt åt att skriva. Det händer något med mig som person då jag skriver. Ett lugn infinner sig och om livet är som en småländsk ostkaka, så är skrivandet tillbehören. Vispad grädde och hemkokt hallonsylt. Godsakerna lägger sig som ett hull om stussen och skrivandet lägger sig som ett skydd om min person. Det finns säkert bättre likheter. Jag letar inte så djupt i likhetsarkivet. För nu vill jag berätta om anledningen till mitt extrema välbefinnande.

När jag kom hem från jobbet idag, så väntade posten på köksbordet. Ett ganska oansenligt kuvert med handskriven adress. Jag funderade på vem som kunde ligga bakom handstilen. Gick igenom listan på tänkbara avsändare, men nej, jag kände inte igen handstilen. Så jag öppnade och tog fram arket och läste raderna: AF-stiftelsen beslöt på sitt sammanträde den 11/11 2008 att tilldela dig ett stipendium på...

Tjoho! Det kom inget skratt. Det kom tårar. Mr T var den första som fick nyheten och han blev minst lika glad och lycklig som jag. Det känns bra att ha någon att dela glädjen med och som verkligen unnar mig att vara glad. Enligt Mr T är jag värd detta stipendium. Det är inte så mycket prissumman som stimulerar, utan tanken att granskningen av mina texter har slagit väl ut. De duger och det finns en chans att få utveckla skrivandet.

AF-stiftelsen är Anders Frostenssons stiftelse Psalm & Sång. Anders Frostensson som har skrivit många vackra psalmer i vår psalmbok. Stiftelsen delar varje år ut stipendier till författare som vill arbeta med psalm och kyrklig visa. Stipendiet ska ge en möjlighet till att koncentrera sig på skrivandet för en kortare tid. Det ger också möjlighet att publicera sina texter på stiftelsens hemsida, så att kompositörer och musiker kan ta del av dem. Kanske någon vill tonsätta en text som jag har skrivit?

Det ger också möjlighet att få vara med på psalmforum två-tre gånger per år, för att stimulera sitt skrivande tillsammans med andra. Utbyta tankar och idéer och träffa etablerade författare. Det finns även en psalmskola. Jag vet inte vart detta leder mig. Jag tar det som en hjälp och en bekräftelse på att jag är på rätt väg i mitt skrivande. Livet är rätt märkligt ändå. Jag har länge skrivit sångtexter och till några finns det även noter. Detta material har hamnat i en byrålåda eller så är det kvar i datorn. Sådan är jag. För ett par år sedan skulle jag inte har tänkt tanken på psalmboken. Nu fladdrar den tanken förbi och vem vet, någon gång i framtiden är det kanske dags för en ny psalmbok? Om jag finns med i den är inte säkert. Det som är säkert att så länge jag andas och finns till så skriver jag ett ord eller ett par varje dag.

Just nu skriver jag med glädjetangenterna. Jag tillåter mig att vara glad och nöjd för en stund. Imorgon är det vardag med allt vad det innebär och detta stipendium är inte så stort i pengasummor att det möjliggör att köpa en liten skrivarstuga på någon ö i en småländsk sjö. Stipendiet är stort på ett annat räknesätt. Det känns just nu så där härligt och fantastiskt som det gör när man har kommit upp på bergets topp. Sedan vet man att man måste gå ner för det är ganska syrefattigt och ensamt där uppe på höjden. Så du behöver inte bli orolig att jag kommer att vara så högt upp som på en bergstopp någon längre tid. Då ska du nog oroa dig mer för att jag dansar på borden i matsalen på jobbet imorgon. För det är en sådan sak som jag skulle kunna göra med eller utan stipendium. På återseende med ett leende!

PS. Det finns många bäckar små som bildar denna stora glädje-å. Ikväll har jag och Mr T dansat linedance. Riktiga glädjeskutt blev det förstås och foten sa ajajaj några gånger. Snön har kommit och lyser upp i novembermörkret. Jag deltog i veckomässan mitt på dagen idag. Det kändes så bra och varmt att få dela den gemenskapen en stund. Jag träffade en väninna på lunchen. Hon fyllde år för en tid sedan och detta blev en jag-tycker-om-dig-uppvaktning med lunch och paket. En massa skratt och fniss blandat med livets allvar. Så nu blir det bra med lite sömn. För tröttheten smyger sig på. Även stipendiater blir trötta. Att bära omkring på ett ton med glädjefnatt tar på krafterna. Vet du förresten att ordet Halleluja kommer från hebreiskan och betyder Lovsjung Gud? Så är det ju. Äras den som äras bör.

Livrädd för att rädda liv?

Nu ska jag skriva om hjärt- och lungräddning. Jag har varit på en sådan kurs idag. Fick en möjlighet att gå kursen genom arbetsgivaren. Självklart önskar jag att någon hjälper mig om jag är i behov av livräddning och på något sätt känns det som om då måste jag också vara beredd att rycka in om det behövs. Det var några år sedan som jag gick på en sådan här utbildning och det har kommit nya instruktioner.

Vi var nio personer på kursen idag och en instruktör. Själva instruktionerna kom genom TV-tittande eftersom kursen nu finns på DVD. Dockan som vi tränade på är en liten uppblåsbar modell som heter MiniAnne. Som en liten del av en uppblåsbar Barbara. Nu ska vi se om jag kommer ihåg hur det hela ska gå till. Jag har alltså inte tränat i skarpt läge, utan under ganska gemytliga former med arbetskamrater, inomhus och den nödställda var en rentvättad docka.

Om något händer så är det säkert helt annorlunda, men bättre med någon övning än ingen alls. Okej, vi kör en snabbrepetition. Något har hänt och jag ser en livlös person. Jag kommer fram. Skakar personens axlar försiktigt och försöker få kontakt. Ropar litegrann. Inget svar. Kolla andningen genom att lägga handen på personens panna och luta personens huvud lite bakåt genom att lyfta upp hakan något. Detta för att andningsvägarna ska bli fria. Lägg örat mot personens ansikte, framförallt näsa och mun och hör om det finns någon andning. Titta samtidigt på bröstkorgen. Lyfter den sig? Ingen andning.

Tredje momentet i livsteckenkontrollen är pulsen. Lättast på en livlös person är det att finna pulsen på halsen. Lägg två fingrar mitt fram på halsen och dra fingrarna ett par centimeter åt sidan. Du får trycka ganska hårt för att känna pulsen. Om du känner någon. Ingen puls. Kalla på någon annan och be den personen ringa 112. Är du ensam så ring själv. Tala om att det är ett hjärtstopp. Be om en ambulans. Säg att du börjar hjärt- och lungräddning. Hoppas att du kan.

Det faller ihop cirka tjugo personer varje dag i Sverige i hjärtstopp. De flesta gör det i hemmet. Det kan vara någon i din absoluta närhet nästa gång det sker. Så när du har kollat efter livstecken och kallat på hjälp, då är det dags att börja den aktiva räddningsbiten. Den är aktiv må jag säga. Det tar på krafterna. På kursen fick vi öva i tvåminuterspass. I verkligheten kan det behövas en nolla bakom tvåan. Alltså 20 minuter.

Lägg handloven mitt emellan brösten. Lägg den andra handen ovanpå handen som ligger på bröstbenet. Jobba med raka armar och tryck med fasta snabba tag 30 tryck. Gör uppehåll i tryckandet och gör 2 inblåsningar. Täck med din mun hela personens mun. Håll för näsan på personen, så det inte läcker ut luft. Efter inandningarna, fortsätt med 30 tryck igen. Hastigheten på trycken ska vara cirka 100 slag i minuten. Snabbare än sekunden alltså. Därefter 2 inblåsningar. Förhoppningsvis behöver du inte vänta så länge på ambulans, för det är otroligt tröttande. Fortsätt så länge du orkar. Kanske finns det någon som kan byta av dig?

Det är givetvis en sak att öva på en docka under ganska trevliga förhållanden och en helt annan sak att vara först på plats när det verkligen gäller. Jag tror ändå att det är bra att öva och att vara lite förberedd. Att i alla fall veta vad som ska göras och försöka göra det på rätt sätt. Annars står jag både med chocken och okunskapen. Gå en kurs i hjärt- och lungräddning. Vem vem, du kanske får användning av den och du är säkert glad att någon har gått kursen om du behöver hjälp. En date med MiniAnne är inte alls dumt. För trehundra svenska kronor får du en egen låda med docka, extra lunga, instruktionshäfte och DVD. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag fixa till mig en aning. Är bortbjuden på middag ikväll. Det blir säkert otroligt trevligt. Som det blir när vi låter hjärtat vara med! Jag kan tänka mig att det blir en blandning av rysk-ukrainskt, nya zeeländskt och svenskt. En jorden-runt-resa på några timmar en vanlig kylig tisdagskväll i november. Vad sägs om det? Inte illa, eller hur?

Upp med händerna!

Detta är inget rån, även om det kan verka så på rubriken. Ingen anledning till oro kära bloggläsare. Detta är fortfarande en blogg och rubriken är bara bloggarens sätt att vara lite underfundig och dessutom uppmanande! Vem vet, det blir kanske utmanande också? Du som läste min blogg igår, kunde följa mina dagar en vecka framåt. Jag förstår inte hur jag kunde missa en av veckans höjdpunkter. Nämligen fredag kväll. Jag bättrar på detta med att ge detta tillfälle ett eget bloggutrymme.

På fredag kväll är det stor allmän inbjudan till alla döva, hörselskadade, hörande som har några som helst teckenspråkiga kunskaper eller som kanske är intresserade av att lära sig mer om dövkulturen och teckenspråket. Tanken med denna träff är att skapa ett forum där alla kan mötas och komma med idéer och tankar för framtiden. Kanske är det möjligt att blåsa liv i dövföreningen som ligger vilande? Kanske är det möjligt att göra den teckenspråkliga biten mer synlig och tydlig ute i samhället? Frågar du mig, så kan vi genast plocka bort ordet kanske. Självklart är det möjligt!

Är du intresserad eller nyfiken, så är du varmt välkommen till Tullbomsgården i Gävle på fredag kväll den 21 november klockan 17.30-22.30. Kan du inte avvara hela fredagskvällen, så kan du komma och vara med en stund. Tullbomsgården ligger ganska nära Folkets Hus i Gävle. Vid halv sex-tiden är det mörkt ute, så det kanske inte är så lätt att hitta dit. En gul låg byggnad. Adressen är Södra Kopparslagargatan 7. Mitt emellan Folkets Hus och gamla Gefle. Antingen så kommer det otroligt många eller så kommer det inte många alls. Jag tycker inte det är det som är det viktiga. Utan det viktiga för mig är att tanken och viljan är född. Det räcker långt i nuläget. Hoppas vi ses! Upp med händerna!

Idag är det namnsdagsfest igen ovan där. Min mormors tur den här gången. Naemi. Fint, eller hur? Ett namn som jag skulle kunna tänka mig att axla. Jag har alla bokstäverna i mitt nuvarande namn, något omkastade och med ett par tillägg. Fast just nu känns det mer krångligt och onödigt än nödvändigt och lockande. Jag kanske kan påverka namnvalen till eventuella barnbarn i framtiden? Det har inte blivit något namnsdagsfika här nere i det grådaskiga jordelivet idag. Jag har i alla fall dragit mitt strå till stacken och blivit medlem i gruppen: "Det fikas för lite" på facebook. Det är min ståndpunkt och den står jag för.

Jag var på krematoriet idag på förmiddagen. Temadag för en åttondeklass. Vi började i ett av begravningskapellen. En kvinnlig präst berättade om ett fiktivt dödsfall och vad som händer från dödsfallet till begravningshögtiden. Även en fiktiv begravningsgudstjänst hölls i något sammanfattande form. Jag var där i rollen som teckentolk. Det fanns teckenspråkiga elever i gruppen. Som teckentolk kan jag inte lägga mig i vad som sägs. Som bloggare kan jag det.

Jag tror på tydlighet när vi jobbar med ungdomar. Ett föredrag behöver inte vara bra för att det tar en timma. Det är inte längden som avgör. Jag tycker inte heller att vuxna behöver verka vara tonåringar för att nå fram till ungdomar. Det avslöjas så snabbt både på det yttre och på den egentliga livserfarenheten. Resultatet blir halvdant, spelat och inte verklighetsförankrat. Nu tar jag ett exempel som egentligen inte har med krematorieföreläsningen att göra utan med att göra om något så att det blir sämre än vad det behöver vara.

Fader Vår. Jag vet inte exakt när kyrkan bestämde sig för att göra en nyare översättning av bönen Fader Vår till Vår Fader. Nu ska de olika församlingarna bestämma vilken översättning som ska användas i de olika kyrkorna. En bön som de flesta svenskar kan sedan barnsben måste nu läsas från psalmbokens pärm. Ordet frestelse har översatts med prövning, vilket jag tycker är en stor skillnad. Prövningar har vi lite då och då. Ta bara väderleken. Hur kul är det i novemberslasket? Förkylningstider. Hur kul är det att vakna med sårig hals på morgonen? Väckarklockan. Hur kul är det när den ringer då sängen är som absolut skönast? Prövningar mitt i vardagen.

Frestelse är för mig något djupare. Något svårare. Nu pratar jag inte om de där njutbara frestelserna som stavas D-A-J-M eller J-A-P-P... Utan de där frestelserna som gör att vi tar avstickare från det som är rätt. Jag behöver kanske inte göra en lista i bloggen. Vi kan kanske hjälpas åt med att tänka ut vad det är som frestar oss. Jag vet inte om det finns bloggutrymme till alla frestelser. Hur som helst, så tror jag att vi behöver be om hjälp med att klara av att stå emot dem. Har du något annat knep, så bloggkommentera gärna. Jag kapitulerar gärna för en B-O-U-N-T-Y. Jag är svag för choklad med cocos. Jag kallar inte detta för varken prövning eller frestelse. Utan för njutning.

Jag förstår att tanken med att översätta bönen var god. Den skulle bli mer lättförståelig och tidsanpassad. Jag känner mig gammaldags, men jag tycker det har misslyckats. Kyrkan och Fader Vår kanske får vara lite högtidlig? Försöken att göra kyrkan lättillgänglig kan resultera i att det blir urvattnat och skapar lite förvirring. Dessutom är den nya översättning Vår Fader mer svårtolkad än den gamla Fader Vår. Även i teckenspråket är tecknet för frestelse tydligare än tecknet för prövning.

Tillbaka till krematoriet. En muslimsk man berättade om islams syn på döden. Hur muslimerna tar hand om den döda kroppen och om vad de tror händer efter döden. Så var det dags att få följa kistans väg från begravning till kremeringsugnen. Kylrummet och ugnsrummet. Sorlet i gruppen tystnade något för varje steg vi tog i källaren. Att titta in i ugnen har gett mig en ny bild av döden som jag säkert kommer att få bära med mig under lång tid. Det var dock en bild som gav mig varma och lugna känslor. Inte några kalla och upprörda känslor. Det där kan det nog vara delade meningar om. Jag tror att det kan vara bra att få prata om detta, så det inte förblir outtalat.

Nu ska jag sätta en etikett på denna blogg som har gått från dövträffsannonsering, namnsdagsfika, krematorium, Fader Vår vs Vår Fader, Bounty och så tillbaka till döden. Det låter som blandat, men lite tråkigt med blandat-etiketten. Kroppsvård skulle kunna vara en möjlig etikett. Teckenspråk, använd ett vårdat språk med delar av kroppen. Fika, åhhh, vilken fantastisk kroppsvård. Krematorium, den slutgiltiga kroppsvården. Bönen, att be om hjälp att motstå frestelser som förstör vår kropp, både fysiskt, psykiskt och själsligt. Bounty, något för alla smaklökar och övriga sinnen. Kroppsvård får det bli! På återseende med ett leende!

PS. På tal om kroppsvård. Yngsta tonåringen är på sitt andra pass av boxningsträning. Hon hamnar väl någonstans i lättviktsklassen. Hon har inte som mål att gå upp i ringen, utan satsar på att hitta lite olika träningsformer. Lite variation i träningsvardagen. Du som inte ska boxas på fredag, kan väl titta in på Tullbomsgården?

Som skorsten har jag en dragbasun!

Jag vet inte om du har märkt att jag har länkat Dagens bibelord från Bibeln.se till min blogg? Jag ska vara ärlig att säga att det är inte varje dag som jag märker det själv. Jag glömmer också bort att läsa då och då. Fast när jag loggade in för en stund sedan så möttes jag av orden: Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Orden kommer från Uppenbarelseboken. Boken som vi hittar längst bak i Bibeln. Kanske inte allra längst bak, för där kan det finnas lite register, ordförklaringar och kartor, men mot slutet i alla fall. Uppenbarelseboken. Den kan uppfattas som tung och svårtolkad. Den handlar ju till största delen om det hopp och livet efter döden som jag var inne och snurrade omkring häromdagen i min blogg.

Jag fastnade för orden. Det är ett löfte i orden. Han ska torka alla tårar. Döden finns inte mer. Ingen sorg. Ingen klagan. Ingen smärta. Det som har varit är borta. Det låter som ett paradis. Många människor besöker Thailand och beskriver det som ett paradis. Andra har funnit paradiset i Grekland eller på Maldiverna. Alla vet att det finns tårar på alla dessa paradisliknande platser. Där finns sorg, klagan och smärta. Så Bibeln och Uppenbarelseboken menar alltså något ännu bättre. En plats som är det verkliga paradiset. Ett ställe dit vi inte behöver varken väska, pass eller pengar. Känns bra att veta att det finns en sådan plats.

Igår var Mr T och jag på en konsert på eftermiddagen. Halvvägs in i första stycket så sved det i öronen. Det var en alldeles för liten lokal för alla spelsugna trä- och mässingsblåsare. Jag vet att det kan låta oförskämt att säga det, men jag har lovat mig själv att vara ärlig och jag måste säga att det var inte njutningsbart. En större lokal till att börja med stod på min önskelista. Jag vet att det går att spela nyanserat på en bastrombone och det behöver inte alls låta som bastrombonesolo genom alla stycken med blåsorkesterkomp. Nu kommer jag att mjukna i min recension och säga att det tog sig efterhand. Jag tillhörde till och med den skara som klappade fram ett extranummer.

Jag föll pladask för den äldre herren som bitvis ledde musikkåren både med dirigentpinnen och genom programmet som konferencier. Han spelade också några solostycken på klarinett och jag vet att jag dissade det instrumentet för några bloggar sedan. Det var före jag mötte den här mysiga fabrorn. Han fick mig på fall och jag tar delvis tillbaka det jag sa om klarinett tidigare. Konserten innehöll en alldeles för kort men helt nödvändig paus. Öronen behövde verkligen vila efter denna okontrollerade spelglädje. Sanningen kan vara så enkel att felet helt och hållet låg hos mig själv. Med fler timmars nattsömn och kortare personalfest, så hade det säkert varit mycket bättre. Mindre sorg, klagan och smärta. Jag tar det på mig.

Imorgon ska jag följa med en av församlingarna i stan till krematoriet. De har anordnat en temadag för en åttondeklass och i den gruppen finns det några hörselskadade som jag ska tolka åt. Det blir en information om krematoriet som byggnad. Historik och arkitektur. Men det blir också en rundvandring för dem som vill att följa en kista från kylrum till kremering. Under värdiga former givetvis. Jag har själv aldrig gjort den vandringen, så det känns som en väldigt speciell dag och en väldigt speciell tolkning. På eftermiddagen blir det teckenspråkslektion med mina fortsättningsadepter.

På tisdag blir det en hjärt- och lungräddningskurs genom jobbet. En kunskap som kan vara bra att träna på ibland. Det har tydligen kommit nya rön om hur man bäst räddar livet på en person som ligger livlös. Efter kursen har jag bestämt att äta lunch i sällskap med en kollega, så det blir säkert en trevlig lunch. Mr T och jag ska en sväng till banken. Vi har fått inbjudan av den anledningen att bostadsrättsföreningen som vi bor i ska upphöra och göras om till en samfällighet med friköpta boenden. Vi får eller snarare köper ett hus i julklapp till oss själva. På kvällen är Mr T och jag bortbjudna till trevliga vänner.

Onsdag, innehåller förstås en hel del jobb men också en hel del trevligheter. Ja, ja, jobbet är en trevlighet i sig men nu menar jag obetalda trevligheter. Som en lunch med en kär väninna. Innan jag gör kväll så är det ett sent sammanträde med lärarkollegor. På kvällen blir det linedance. Terminen går mot sitt slut och det känns helt förbryllande hur fort tiden kan gå när man har roligt. Några gånger är det kvar på nybörjarkursen och så en julfest. Förhoppningsvis blir det lite extraträffar under julledigheten. Hur ska vi annars överleva? En dryg månad utan linedance. Är det möjligt nu när vi fått sådan smak på att dansa i rad?

Torsdag förmiddag. Planeringsdag på kyrkan med efterföljande lunch på golfrestaurangen. Eftermiddagen mina visuellt teckenspråksjulsångsövande nybörjare igen. Vi övar "Nu tändas tusen juleljus" och "Tänd ett ljus" som vi ska framföra i aulan på julavslutningen. På kvällen en försenad surströmmingsfest. Jag intygar härmed att det är absolut inte surströmmingen som drar. Däremot sällskapet. Så närmar sig helgen och det är fredag. En fredag i vanlig ordning på skolan. Skulle sitta fint med lite veckostädning efter avslutad arbetsdag. Inget jag efterlängtar, men jag vet att det är nödvändigt.

För den kommande helgen är det inte så många planer som är fastställda, men det blir i alla fall en konsert på lördagseftermiddagen. Med Gävle Symfoniorkester. Ikväll ska jag också på konsert. Hemma i TV-soffan. På med alla högtalare. Ett i särklass fantastiskt musikstycke. Pastoralsvit av Lars-Erik Larsson. En lyrisk svit med text av Hjalmar Gullberg. Den skrevs 1940 och båda herrarna var anställda inom Sveriges Radio. Den uruppfördes 1 april samma år. Jag tycker att den är så otroligt vacker. Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson med Hjalmar Gullbergs vackra text. Har du betalat TV-licensen så missa inte konserten om du har möjlighet att bänka dig framför TV:n klockan nitton noll noll. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte låta bli att recitera Lill Lindfors härliga sång som passar bra för dagens blogg och för mig själv: "Musik ska byggas av glädje. Av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge, gör glädjen ännu mera glädjerik. Mitt hus är byggt av båda dera'. Mitt hus det la' dom grunden till för flera tusen år sen eller mera. Så stig in, känn er som hemma om ni vill". Detta förklarar kanske den något annorlunda bloggrubriken... Fast så är det bara i sångtexten. Däremot har jag en dragbasun som är omgjord till lampa i hallen. Fräckt va?

Kanske finns det en liten chans för mig?

Idag är det en återhämtningens dag. Kom i säng halv tre i natt. Det är på tok för sent för fyrtiotreåriga kroppar. I vanlig ordning så vaknade kroppen av sig själv halv sju. Du räknar rätt. Endast fyra timmar efter läggdags. Vad händer då? Jo, huvudet startar ett praktgräl med kroppen. Jag skickas in som någon slags outbildad diplomat och försöker skapa fred i det horisontella läget. Kroppen säger: Upp och ta en dusch. Huvudet svarar: Är du totalt dum i huvudet? Nä, nu blev det fel. Så svarar inte huvudet. Självklart inte. Huvudet svarar så här: Är du totalt blåst i minsta lilla kroppscell? Huvudet fortsätter: Nu ligger du kvar, annars ska jag förstöra hela dagen för dig. Kroppen vill inte kapitulera så lätt utan ger svar på tal direkt: Upp med dig nu slöskalle. Nu sätter vi på oss joggingoverall och ger oss ut och så känns allt mycket bättre sedan. Huvudet vägrar. Går till slut med på att ta den korta sträckan till toaletten. Kroppen är lugnad för stunden. Tillåter sig till att somna om till klockradion som innehåller första timmen av Ring så spelar vi.

Klockan är åtta och kroppen gör ett nytt försök. Huvudet räknar och kommer fram till att det bara är fem och en halvtimme sedan huvudet lades mot kudden. Huvudet gör ett nekande tecken och ligger bestämt kvar. Kroppen vill upp. Lite hungerskänsla. Blir återigen bortkollrad av huvudet och nästa gång har det gått ytterligare en timme. Nu är det slut på förhandlandet. Jag håller helt och hållet med kroppen att nu är det upp som gäller. I lodrätt ställning påpekar huvudet att det inte alls ställer upp på min och kroppens pakt. Hela paketet tvingas i alla fall in i duschen och det känns skönt. Sakta men säkert väcks jag till liv och frukosten sitter som smäck i magsäcken. Mr T och jag löser melodikrysset mellan äggtuggandet och juicedrickandet.

Det finns likheter mellan efter en rejäl influensa och efter en rejäl personalfest. Tvingas jag att välja, så väljer jag givetvis personalfesten. I alla fall om den blev så lyckad som igår kväll. Vid förra årets personalfest så ingick jag själv i festkommittén och minns mest att det var mycket jobb före, under och efter själva festen. Det har sin tjusning att vara ansvarig och få möjligheten att göra det trevligt för andra, men det kändes helt underbart att få gå iväg och bara njuta av allt fixande. Jag hade stämt träff med fjolårets medarrangörer en kvart före och vi laddade upp i ordets rätta bemärkelse. Vattenpistolerna laddades med Martini och så iväg över gatan.

Casinodukade bord med spelmarker, röda rosor, vita dukar, brutna servetter. Välkomstdrink, trerätters middag, god dryck, sång, musik, underhållande uppdrag, tävling och framför allt gemenskap i avkopplat läge. Jag funderade både en och två gånger i förväg om jag skulle utsätta mig själv och omgivningen med Bondbrudsmundering. Den kan ju i och för sig bestå i allt från baddräkt till aftonklänning. Eller varför inte grodmansutstyrsel eller naket under ett lakan? Jag vill bara förtydliga att personalfesten hölls i november och dessutom i kyrkans regi, så naket under lakan föll bort. Så även baddräkten. Då återstod valet mellan grodmanskläderna eller aftonblåsan. Jag valde det senare. Modell tuffare. Det kanske skulle vara min enda fest i livet med Bondtema. Bäst att passa på.

Klädd helt i svart, i sidenfransig kort klänning, svarta leggings, svarta högklackade stövlar. Silverringar, silverarmband, silverörhängen, silverhalsband. Håret i flätat backslick och sprayat med glittrig spray. Sminkad med silvrig ögonskugga och även silvrigt nagellack. Du kan kalla mig The girl with the silver gun. Nu kommer det en överraskning för mig själv och säkert för dig som bloggläsare. Någonstans långt inom mig, så har det legat en Bondbrudsgen och väntat. Igår släpptes den lös och jag stortrivdes. Jag njöt till hundra procent och om jag mot förmodan får en förfrågan om att spela Bondbrud i nästa Bondfilm, så kommer jag självklart att tacka ja. Som det känns nu. Fast när det kommer till kritan, så har jag nog mer fallenhet för en riktigt lantlig bondefilm. På återseende med ett leende!

PS. Jag sände ett innerligt och varmt tack till festkommittén per mail alldeles nyss. Jag gör en bloggpublicering här.

Kära vän, kollega och numera även festkommittésuperarrangör!
Mycket ska jag tydligen få uppleva innan jag dör.
Vilken kväll, vilken mat, vilken trevnad, vilken fest.
Vilken lycka att få sitta med som gäst!

Mysig stämning med ljus, ros och duk så vit och ren.
Tuffa tag då diakonen visar pistolen fästad vid sitt ben.
Uppklädda värdinnor i stilig elegans och prakt.
Per Bond håller alla svarta och vita i svängig takt.

Imponerad av all genuin kunskap om 007 som festkommittén besitter.
Jag själv fick dölja min okunskap med påhängt Bondbrudsglitter.
När jag la mig i min bädd var klockan halv tre.
Kände mig trött, men mest glad att ha fått vara me’.

Tusen tack för allt jobb med att skingra allt novembergrått.
Ur levande synvinkel kunde vi denna kväll ej bättre ha mått.
Agent 065 med rätt att tacka vill säga till dig min vän:
Får du frågan om personalfestfixande, så lova: Never Say Never Again.

Upprörd och jag rör till

Tur att min mamma inte bor här. Då hade hon sagt åt mig att gå och lägga mig. Jag är som värsta tonåringen som sitter vid datorn och häckar nattetid. Jag kommer att ångra mig imorgon bitti, men nu känns det helt rätt att logga in och dra igång bloggandet. Har inte bestämt vad jag ska blogga om, utan låter väl tangenterna knappra på och så får jag se om det är värt att publicera eller så raderar jag.

Jag besökte dövföreningen idag på eftermiddagen. Det är trevligt att sitta vid det stora runda bordet och dela den teckenspråkiga gemenskapen. Jag tog en promenad dit för att få in lite frisk luft i lungorna och tog även en promenad därifrån för att fylla på syreförrådet igen. Idag blev det lite speciellt därför att två av mina elever från teckenspråkskursen kom dit för att träffa döva och göra en intervju med två stycken. De videofilmade alltihop. Samvaron och intervjuerna. Jag satt med som teckentolk. Eleverna ställde frågorna muntligt, jag tecknade till den döva personen, som svarade på tecken, som jag sedan taltolkade till eleverna.

Eleverna tyckte att det var svårt att hänga med i kommunikationen. Det är stor skillnad på klassrumsmiljön och det verkliga teckenspråkiga forumet. De upptäckte att de blev fort trötta i huvudet och ögonen. Det är verkligen annorlunda än att umgås med hjälp av hörseln. Dövföreningen träffas på en handikappgård som utnyttjas av många olika handikapporganisationer. Jag kan inte låta bli att skriva i bloggen att jag tycker det är utomordentligt dåligt, rättare sagt skitdåligt av de ansvariga för denna gård att plocka bort den blinkande lampan för dörrklockan och även texttelefonen.

Vi pratar så mycket om människors rättigheter och lika värde, men jag upplever ofta att döva får möta onödiga svårigheter. Om det ringer på dörren där inne så hör inte döva det. Inte säkert att någon ser om det står någon utanför och bankar på fönstret. Det blir tidigt mörkt ute och vem bär med sig en ficklampa eller stor strålkastare som man kan blinka med in genom fönstret? Om en döv person på Tullbomsgården behöver ringa, så finns det ingen texttelefon. Det hänger en telefon i köket och en telefon i entrén som man till exempel kan ringa efter färdtjänst på. Fast hur ska det gå till för en döv person utan texttelefon?

Okej, många döva har mobiltelefon, men den används till att skicka sms på. Att ringa från mobilen är lika svårt som från en vanlig telefon. Det förutsätter att hörseln fungerar. Många döva har 3G och videofunktion på sin mobil, så att det fungerar som en bildtelefon och då går det att använda teckenspråket, men det förutsätter att samma funktion finns hos övriga instanser i samhället, till exempel på färdtjänsten och att någon där kan teckenspråk. Den förutsättningen är miljoner ljusår borta. Inte ens färdtjänsten i sig fungerar. Jag tycker att har man blivit lovad en taxi 17.10, då ska det komma en taxi 17.10 eller kanske till och med fem minuter före.

Allt kan hända. Det kan bli seriekrock. Trafikljuskaos. Tågstopp på järnvägsövergången. Punktering. Fast sådant kan väl knappast inträffa varenda gång för färdtjänstbilarna? När färdtjänsten får in en beställning från en döv person som är ute på stan, då tycker jag det är extra viktigt att färdtjänsten försöker hålla vad de lovar. Det är ytterst svårt för någon som är döv att ringa och fråga var bilen är någonstans? Detta skapar stor osäkerhet och oro hos många döva. Speciellt om de är äldre och svaga av sjukdom. Sambandscentralen för färdtjänsten är dessutom flyttad till Estland nu. Varför kan ingenting få stanna kvar i Sverige? Blossa-glöggen som har tillverkats i Sundsvall gör sin sista upplaga i Sverige i år. Blossas årsglögg med smak av blåbär med svensktillverkad touche. Nästa års upplaga är dansktillverkad.

Tillåt mig att gnälla lite till. Mr T och jag handlade på hemvägen. Jag uppmärksammar att priset på köttvarorna har stigit rejält. Hur kommer det sig när vi varje år bränner upp tonvis med kött? Vi slaktar mer än vi köper? Kan det möjligtvis bero på att priset på nystyckat kött är för dyrt och då väljer normalsvensken fiskpinnar från Euroshopper eller färdigstekta köttbullar med kilopriset 29:90? Vi hinner inte med att läsa varje innehållsförteckning. Det är synd, för skulle vi göra det så skulle vi upptäcka att det borde heta "panering med spår av fisk" eller att "Nytt Recept" på köttbullarna betyder: Vatten, lök, ströbröd, havregryn, ägg, potatismjöl, salt, potatisfiber, jästextrakt, glukossirap, kryddor, stabiliseringsmedel (E450, E451). Är det något som saknas? Just det, lite kött borde det vara i också. Det heter ju faktiskt kött-bullar.

Som smålänning tycker jag det är stört omöjligt att handla utan att bli irriterad. Varför ligger det till exempel ost vid mjölk- och yoghurtdisken? Det är femtio meter sedan jag passerade ostdisken och där valde en ost som verkar god och bra. När jag kommer till mjölken så kommer det en hel pall med ost på erbjudande. Den verkar både god, bra och dessutom tio kronor billigare kilot denna vecka? Vad händer? Jag plockar upp den andra osten och byter ut den mot erbjudande-osten som ligger vid mjölksortimentet. Förr gick jag tillbaka med den andra osten, men det har jag slutat med. Så om du någon gång hittar varor som inte ligger på sin ursprungliga plats, så kan det vara jag som har stuvat om. Det är min lilla tysta protest på butikernas dumheter att inte ha varorna där de ska vara. Tillsammans. Jag vill se hela utbudet på en och samma station. Inte pö om pö genom hela affären.

Knäckebröd är en annan sådan vara. Jag tar ett Husmanpaket och lägger det i vagnen. Tjugo meter längre fram i butiken, vid chipshyllan hittar jag ett i vanliga fall mycket dyrare knäcke, som för tillfället blir billigare än Husman. Vad händer? Ett Husmanpaket omplaceras och ställs vid sin erbjudandekollega. Bytt är bytt och kommer aldrig igen. Jag går mot kassan och har både handlat och rört om i affären. Jag får dessutom säga till om priset på glasspaketet Carte D'Or "Fever For Chocolate" för andra gången på två veckor. Ett pris i glassdisken. Ett-fjorton-kronor-dyrare-pris i kassan. Undrar hur många kunder som fått betala för mycket? Ajabaja säger den arge konsumentbloggaren.

Ordningen är återställd i upprörde bloggarens lekamen. Säg vilken promenad som inte löser alla världsproblem? Nu har jag dessutom bloggat loss och allt är åter frid och fröjd. Tror att jag ska passa på att låta sömnen få vagga mig en stund. Jag kan behöva lite vila, för vem vet? Världen kanske behöver mig imorgon igen? Är det inte glassdisk och färdtjänst så kan det vara något annat som behöver röras om. Så godnatt käre bloggläsare. Har du vägarna förbi så sätter jag gärna på kaffepannan och Fever For Chocolate är till för lyckliga stunder. På återseende med ett leende!

PS. Idag firar skåningarna Mårten Gås. Antagligen med 3-rätters meny. Svartsoppa som förrätt. Jag tänker mig den som flytande blodpudding. Sedan kommer gåsen som huvudrätt. Till efterrätt: skånsk eblakaga.