Dopkaffe och kafédopp

Idag får jag börja med att stå upp och blogga. Dagen har innehållit mycket firande. Vi börjar från början. Andra söndagen i november och då är det Fars Dag. Jag köpte en svart skinnkeps till min pappa och sände den tillsammans med ett kort per post. Jag hade gärna slickat på lite fler frimärken och sänt iväg mig själv, men detta år så firar jag min älskade pappa på avstånd. Han var glad och nöjd med kepsen. Han hade letat länge efter en sådan. Det visste jag. Jag blev lika glad och nöjd när jag hittade den för några veckor sedan. Fanns en kvar. Precis i pappas storlek. Hur stor tur kan man ha egentligen?

Mr T har också blivit firad. Han fick två paket, ett innehöll en rakapparat och det andra en pocketbok på engelska. Favoritförfattaren i thrillergenren: David Baldacci. På originalspråket engelska. Med titeln The Whole Truth. Finns inte översatt till svenska ännu. Jag tror vi har alla titlar utom två utav denne författare. En del på svenska och andra på engelska. De engelska bokköpen beror på att Mr T gärna läser på engelska och antagligen också litegrann på att han inte orkar vänta tills den svenska översättningen står i bokhyllan. Om du inte har läst något av Baldacci så tycker jag att du ska göra det. Låt mig föreslå "Till siste man" i hängmattan till sommaren. Den är grymt spännande och så lite roligt att det är ett kulhål genom varenda sida i hela boken. Mr T firades även med en bukett rosor och en Windsor-tårta. Vi övriga njöt också av blommorna och det smaskiga fikabrödet.

Så över länsgränsen, från Gästrikland till Dalarna. Till Borlänge närmare bestämt. Jag måste erkänna att Borlänge var tidigare för mig en vit fläck på kartan. Dalarna har så många andra platser som förknippas mer med landskapet för mig än vad Borlänge gör. Så flyttade Mr T:s storebror med fru dit och så kom deras barn. Våra barns kusiner. Borlänge förvandlades till en plats som vi besöker då och då. Idag så är det Mr T:s storebrors 45-årsdag. För några år sedan gjorde jag honom ett år äldre på ett födelsedagskort än vad han i verkligheten var. Det har jag fått äta upp några gånger. Det värsta är att det inte är enbart honom jag har gjort ett år äldre. Ja, ja, det kom en födelsedagshälsning i alla fall. Idag är jag alldeles säkert på att vi har firat hans 45-årsdag. Blogg-grattis till Ingo!

Det här har verkligen varit tårtätandets helg! Mr T och jag var ju på dop igår. I Staffans kyrka här i Gävle. Det var ett jättefint dop. Lilla Selma var så fin i sin vita långa dopklänning med rosa band och rosa rosor. Prästen gjorde ett mycket gott intryck och summerade dopets hemlighet med två ord: tacksamhet och trygghet. Föräldrarnas tacksamhet för det lilla barnet. Tryggheten i Gud och att få överlämna barnet till ett liv med Gud. I dopet möts dessa båda ord och förenas. En fin tanke. Selma grät de första tio minuterna, men när hon kom i mammas knä så tystnade hon och tittade nyfiket sig omkring. När vattnet hälldes upp i dopfunten så gurglade hon förnöjt. Här vankas det bad tycktes hon tänka.

Vid den efterföljande fotograferingen log hon ikapp med föräldrarna och prästen. Ett riktigt Happy End med andra ord. Det blev tårtkalas i församlingshemmet. Rosa Princesstårtor. Paketöppning. Det var mamma Jenny som jobbade upp alla snören och paket och läste alla lyckönskningskort. Pappa Johannes gick mest runt och myste. Någon gång då och då knäppte han kort. Lilla Selma satt nöjt i mitt knä och lyckligast var nog ändå jag. Att få ha en sådan guldklimp i knät och bara baby-snosa, det är ljuvligt.

Hur ska vi hinna jobba jag och Mr T när barnbarnen kommer till världen. Finns det farmor- och mormordagar? Hur många är de? 1500 sådana dagar borde väl vara rimligt? Jag borde bli politiker och genomföra sådana där kloka beslut. Kloka beslut ja. Sovdags. Imorgon är det måndag igen. Jag har en känsla av att måndagarna är många fler i veckan än till exempel lördagarna. Om jag blir politiker så skulle jag kunna besluta om att veckan ska innehålla åtminstone två lördagar. Jag sover på saken. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det precis nitton år sedan som Berlin-muren föll. Det kommer jag så väl ihåg, för då var vi hos fotografen med vår lille gutt och knäppte fina julkortsbilder och bilder till albumet. Röd plyschbyxa, vit skjorta och rödrutig fluga. Stilig redan då.

Stockholm, Stockholm, stad i världen

Om jag vore det minsta smart, så skulle jag gå och lägga mig nu. Det är mycket som talar för sängen. Det kompakta mörkret utanför fönstret. Visarna på urtavlan. Tröttheten i kroppastollen. Fast det är mysigt att tända ljus. Det går att låta bli att titta på klockan. Blogglängtan kan fylla på energi. Dessutom är det fredag kväll och imorgon bitti ska Mr T och jag unna oss en lugn start på dagen med Hillehotellfrukost och melodikrysset. Sådana där dagar som bara måste komma då och då.

Nåja, ska inte klaga. Har tillbringat halva dagen i Stockholm. Undervisade på Polhemsskolan och teckenspråksgruppen på förmiddagen och ställde därefter färden till huvudstaden. Det var ingen nöjestripp direkt, men jag fick tillräckligt stor dos av storstadstempot att jag kände en längtan tillbaka till livet på landet, som Gävle ändå är i jämförelse med Stockholm. Åker vi sedan några kilometer norr om Gävle och landar i metropolen Hille, ja, då talar vi rena rama bushen i jämförelse med huvudstaden.

Jag gillar ändå Stockholm. Det är en fantastiskt vacker stad med allt vatten som flyter igenom staden och alla vackra byggnader. Jag tycker även om genomströmningen av olika slags människor och klädstilar. Det spelar ingen roll vad du tar på dig, hur extremt klädd du än är, så passerar ändå alla människor förbi. Givetvis går det lätt att hitta nackdelar också. Luften är en sådan negativ faktor. Stressen är en annan. Det börjar redan på E4:an. I höjd med Arlanda så drar tempot igång och det är framåt som gäller. Till varje pris. Först, hur omöjligt det än kan vara. Så trött jag blir på den mentaliteten och hur omoget som helst så väser jag: typiskt noll-åttor. Fast det sitter säkert en och annan från Gästrikland i bilarna som susar förbi. Någon värmlänning också. Smålänningar med all säkerhet. Faktiskt. För det går väldigt lätt att komma in i samma tempo. Speciellt om man inte vill ha en splitter ny BMW i bagageluckan. Eller en Range Rover som sidovagn.

Det är alltid intressant att besöka olika delar av Stockholm. Östermalm till exempel. Jag upptäckte idag när jag var där att det är inne med Second Hand på Östermalm. Det förvånade mig lite. Fast det kanske är mina fördomar som spökar. Bor man på Östermalm så är man riiik och för fiiin för att handla i andra hand. I och för sig, så är det helt andra priser på Second Hand på Östermalm än på Ria eller Röda korset i Gävle. För att inte tala om Emmaus Björkå utanför Fagerhult i Småland. Jag tror inte en dam i minkpäls och med en vit pudel i rosa fuskpäls skulle få för sig att åka till Emmaus Björkå, men på Östermalm går det bra. Kanske hittade sällskapet en strassprydd hundmatskål? Jag tittade inte så noga på utbudet. Jag var inte i Stockholm för att titta på Second Hand.

Södermalm är en spännande stadsdel. I vardagligt tal är det vanligare att säga Söder. Området mellan Slussen och Skanstull. Går vi tillbaka i tiden, så var Söder en stadsdel för fattigt folk. Det ligger nära till hands att jämföra Londons East End och West End med Stockholms Södermalm och Östermalm. Numera är det trendigt vad det gäller bostäder, affärer och matställen. Det Söder har, som nästan ingen annan stadsdel har, är utsikten från Fjällgatan. Avnjut en glass där sommartid och bara insup storstadsvyn. Där kan du passa på att öva upp din tyska, japanska, engelska, holländska eller vad det är du nu vill öva upp. Eller så sätter du dig bara och kollar alla fotograferande turister och leende fotoobjekt.

När vi ändå avhandlar Stockholms stadsdelar, så ska vi kanske dra alla väderstreck i en och samma blogg. Vi följer visarna på klockan och tar oss från Söder till Väster. Västermalm. Fast så säger vi inte så ofta, utan det blir väl Kungsholmen som får bli samlingsnamnet. Kungsholmen är faktiskt en ö i Mälaren. På den ön bodde på 1400-talet ett gäng franciskanermunkar som anlade ett tegelbruk vid Rålambshov. Nuförtiden är väl Rålambshov mer känt som parken där VM-hjältarna i fotboll hyllades sommaren 1994. Från tegel till fotboll på två meningar.

Raskt över till Norrmalm, som är det område som vi tänker på som Stockholms innerstad. Kungsträdgården, Sergels torg, Norrmalmstorg. En del bloggläsare minns säkert Norrmalmstorgsdramat 1973. Jag följde det spänt från Småland. Min pappa fanns i Stockholm genom jobbet under dessa dagar. Det tyckte jag kändes lite otäckt. Sergels torg brukar ibland kallas för plattan och på plattan blev jag i min ungdom erbjuden att köpa knark. I en liten tändsticksask. Jag var ung och där jag kom ifrån i Småland, sniffade en del ungdomar tinner eller drack sprit. Några rökte till och med. Men knark? Det förknippade jag med lite flummiga filmer. Det där tillfället på plattan var första och förhoppningsvis sista gången jag kommer så nära det där pulvret. Jag var på väg till tunnelbanan. Station Sergels torg. På plattan satt Maria med sin orgel. Marias enmansorkester. En slags gatumission. Med välkända sånger och smörgåsar till den som gick hungrig. Kommer du ihåg henne? Hon satt där i nästan 30 år.

Kungsträdgården är från början precis det namnet säger. En trädgård för kungen. Givetvis hade inte allmänheten något tillträde dit. Det var först under Gustav den tredjes tid som regent som trädgården öppnades för oss vanliga dödliga. Då talar vi alltså 1700-tal. Jag tycker att Kungsträdgården är som härligast när körsbärsträden blommar. På våren. Fast jag firar mer än gärna ett och annat guld som Sverige drar hem i hockey eller fotboll. Med eller utan körsbärsblom.

Jag kom i alla fall hem från storstaden med ett plagg som är specialinköpt för en kommande personalfest med James Bond-tema. I storstaden Stockholm kändes läckerheten inte alls så utstickande. Det behövdes bara cirka arton mil motorväg norröver, så kom tveksamheten. Festen kommer inte att hållas i någon av de ovan nämnda huvudstadsstadsdelarna, utan i Hilles närhet. Närmare bestämt i Strömsbro. I dessa kvarter går man inte utspökad till Bondbrud utan att folk vänder på huvudet och ser ut som om en hel svan har flyttat in i fågelholken. Fast jag kommer att stå fast vid mitt klädval. När det är fest, då är det fest till hundra procent. Har jag köpt en Bondbrudstrasa, så ska den användas. Det vore osmåländskt annars. Är det fest, då kommer Stockholmsfrimodigheten till lantorten. På återseende med ett leende!

PS. Fick tag i en fin liten doppresent på Kungsgatan idag. Mr T och jag ska på dop imorgon. En liten Selma Ofelia ska döpas och vi får äran att vara med. Trevligt!

Levande tankar om döden

Nu sitter jag här igen och intalar mig att linedance är det senaste rönet för behandling av ledbandsskador i fötterna. Jag har inte publicerat min teori i någon större skala och detta är alltså ingen vetenskaplig artikel och forumet är fortfarande en blogg och inte en internationell samling för läkarvetenskapen. Jag tror helt enkelt att linedance har en positiv effekt på läkningsprocessen för min fot. Underlaget för undersökningen är inte speciellt stort. Jag baserar den endast på min högra fot, som jag en eller två gånger i veckan placerar på dansgolvet tillsammans med vänsterfoten och säkert 60 par andra fötter. Ikväll har jag bestämt mig för att köra olindat för första gången. Anledningen till detta beslut är att jag har gått olindad hela dagen. Jag ville vara fin och som du vet sedan gammalt att då kan det vara förenat med att lida pin. Jag var trött på att gå omkring i mina svarta gympadojor, i vilka både fot och linda får plats samtidigt.

Jag kände för en snygg mörkgrårutig finbyxa och till denna en snygg svart sko. Jag toppade med en åtsittande stickad polo och en kort nästan spättaliknande svart skinnjacka. Till denna mundering gör sig inga elastiska bindor sig besvär. Som plåster på såren var det många i min närhet som kommenterade det de såg väldigt positivt. Jag har med andra ord glidit och lidit omkring idag omhuldad av ord som ärtig, fräsig, snygg, piffig, stilig och fin. Inte illa för en sliten och trött hustru och tvåbarnsmor, med alldeles för många arbetsuppgifter på gång samtidigt. Jag vet att de bara kommenterar ytan, men vissa dagar är det okej. Jag kände att någon gång om året kan de gärna få komma med dessa ytliga kommentarer. Jag tar hand om dem och ser till att de transporteras vidare till hjärna och därifrån till hjärta och övriga delar av kroppen.

Nu har jag svidat om till mer linedancefunktionsenlig klädsel. Sköna jeans, T-shirt och så på med gympadojorna igen. Jag ser fram emot den här en och en halvtimmes långa linedanceträningen. Den gör nytta för fotrehabiliteringen. Häl i golvet, upp på tå, en liten kick och steg i sidled. Repetera tusentals gånger. Blodgenomströmningen är total och läkningsprocessen är startad. Dessutom är det underbart roligt under tiden. Omgiven av trevliga människor. Skratt, fniss och medryckande musik. Jag tror på fullt allvar att linedance har en hel del att tillföra den medicinska forskningen. Jag kommer aldrig att få Nobelpriset i medicin för att jag delger omvärlden detta faktum, men det bryr jag mig inte så mycket om. För mig räcker det om foten och övriga jag mår bra. Då är målet nått för min linedancekarriär.

Idag har jag varit på teckentolkad veckomässa i kyrkan. Ungefär en halvtimme långt och därefter gick vi till församlingshemmet och åt soppa tillsammans. En god och mustig kycklingsoppa med bröd och dryck till. När alla var mätta och belåtna och förvissade om att vi inte skulle dö av hunger, så övergick vi till att tala om just döden. Vi människor vet en hel del, men det vi vet med absolut hundra procent säkerhet är att vi kommer att sluta livet med att dö. Det kommer hela tiden nya rön om hur livet ska levas. Jag minns så väl när Socialstyrelsen gick ut med påbudet om sju till åtta smörgåsar om dagen när jag var liten. För några år sedan var det farligt med tomater. Chipspåsarna finns konstigt nog kvar i butikerna. Konstigt, därför att för ett tag sedan var det nästan värre än alla världskrig och epidemier tillsammans att överhuvudtaget tänka på chips.

Det är omöjligt att följa alla nya råd som ideligen strömmar emot oss. Det som gällde igår är ändrat idag och imorgon ska vi inte tala om. Då gör vi på stället "helt om marsch". Då är det enklare med döden. Död är död. Det enda vi inte vet är när döden ska inträffa. Jag tycker även att det är enkelt och bra. Almanackan är full nog som den är. Tänk om det helt plötsligt skulle stå DÖD med versaler på en tisdag i december och kanske till och med klockslag. Klockan fjorton och femton. Hur skulle det se ut? Jäktigt med tanke på att det är julmånad? Vem skjutsar barnen till kvällsaktiviteten? Hur kommer kvällsmaten på bordet? Du förstår vilken panik som skulle utbryta. Inför döden får vi nog helt enkelt acceptera att vi kan inte ha full koll på allt. Vi kan inte planera in i minsta detalj. Vi får för en gångs skull släppa taget. Med andra ord, vi kan lära oss en del av döden.

Jag känner just nu inget behov av att dö. Så det får gärna vänta en tid. Jag har min älskade Mr T och våra underbara tonåringar. Det finns mycket i livet som kittlar mig fortfarande. Jag vill fortsätta att uppleva. Inte bara för att kolla hur det går, utan för att det porlar liv inom mig fortfarande. Jag har ingen aning om hur det blir en gång när jag står där och ska ta steget över. Jag har ju varit i den otroligt vackra tunneln och vänt en gång, så det fascinerar mig att få en repris på det. Jag vet inte hur gammal jag är för ögonblicket. Om jag lämnar med en sjuk kropp eller en någorlunda aktiv kropp. Om det går långsamt eller fort. Fast återigen. Vi behöver inte ha full koll på allt. Döden behöver inte vara som Kalle Anka på julafton. Vi behöver inte veta varenda replik. Jag vet inte hur det är med dig, men jag brukar alltid somna ungefär kvart över tre. På julafton alltså. Vi dör egentligen bara en gång, så då kan vi väl försöka vara med?

Vi talar inte om döden som en naturlig avslutning på livet. Vi lever och lever. Kanske beror det på att vi inte vill dö. Den viljan är bara positiv. Hemskt om alla människor skulle gå omkring och vilja dö. Många har tyvärr den situationen i vårt samhälle. Det kan ändå vara bra att tala om döden. Den blir då mindre skrämmande, mer normal. Döden blir då en del av livet. I den kristna tanken så är döden egentligen bara något som går över till liv. Med detta hopp, så är döden inte en slutdestination. Döden är början till något nytt. Sorgen efter en familjemedlem, nära anhörig eller vän är inte mindre för att man är kristen. Sorgen och saknaden kommer med tomheten. Hoppet är det som bär igenom den mörka tiden.

Jag får kanske ta tillbaka det där med att döden är enkel. Vi hade besök av en representant från Fonus idag. Hon berättade om det Vita Arkivet som är en vägledning för mina närmaste. I Vita Arkivet kan jag skriva ner mina önskemål i samband med min död. Frågor som det kan vara svårt att besluta om när jag inte finns med. Frågor som kan skapa konflikter. Egentligen är jag vid tillfället redan död, men kan jag vara med och förhindra att ett mindre världskrig bryter ut efter min död, så är väl det en bra känsla? Det finns en hel del att ta ställning till. Jordbegravning eller kremering? Vill jag som kremerad strös över land eller vatten eller att en urna sätts ner någonstans? Frågor som kan tänkas igenom och sedan kan svaren antecknas i Vita Arkivet.

Jag har faktiskt en del önskemål om min begravning, själva ceremonin och den närmaste hanteringen efter. Jag har bestämt mig för att ta mig en rejäl funderare på vad jag ska skriva, så att det underlättar för mina anhöriga den dag då de funderar. Jag kan tänka mig en stilla säckpipe-entré med smattrande trummor. En linedanceuppställning i flera rader runt kistan till någon medryckande western-låt. Ett banjoriff. Självklart en massa tromboner. Varför inte 76 stycken som spelar just låten "76 tromboner". Maffigt. Det blir en fartig utgångsmarsch. Självklart favoritpsalmen "Blott en dag". Nummer 249 i psalmboken. Jag skulle inte ha något emot om Tomas Ledin, The Real Group eller Malena Ernman kom och sjöng en sång. Fast det är kanske för mycket begärt?

Att skriva Vita Arkivet görs inte på en kafferast och inte heller strax före en linedanceträning. Nu fladdrar mina tankar iväg och jag är redan inne och längtar efter en fartig "Belfast City" eller varför inte en "Country Walking" till originalmusik. Hoppas att du som bloggläsare ursäktar mig att jag pausar i tankarna om döden. Det är nämligen så här att själva livet kommer emellan. För att dansa linedance... det är livet det! På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller mitt äldsta brorsbarn tjugotre år. Jag och Mr T är faddrar till henne. Vi har följt henne sedan hon var pytteliten och det känns ofattbart med siffrorna två och tre. Ett fyrfaldigt leve för Elisabeth med östgötadialekt, hon leve: Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra! Tårtan avnjöts i helgen som gick. Hembakad chokladtårta med körsbärskräm. Du är duktig du, vår lilla tjej!

Tid för applåder

Idag har Saaben varit inne på service. Den lämnades in tidigt på morgonen och fick sig en genomgång. Inga anmärkningar överhuvudtaget, men lite byte av förslitningsdelar. I med ny olja och byte av batterierna i nycklarna. En krumelur i serviceboken och så betalningen. Att lämna in bilen hos verkstaden är ungefär som att gå till tandläkaren. På båda ställena kan det bli dyrt. Jag var positivt överraskad när jag hämtade ut kärran och det endast kostade ettusensjuhundratrettioen kronor. På bilverkstaden kan det kosta mycket, mycket mer. Så både plånboken och jag var så att säga lättade när vi åkte därifrån. Det är tråkiga pengar det där. De syns inte. Fast jag tycker nog att det märktes rätt bra när jag fräste iväg. Gasen svarade lite alertare och handbromsen tog lite snabbare.

Det skulle kanske inte vara så dumt för oss människor att beställa tid för lite service och genomgång någon gång då och då. Efter si så där fyra miljoner sjuhundrafyrtiofemtusen steg, så kunde det vara skönt med en rundsmörjning. Fast om vi ska jämföra den med bilens servicedag, så måste vi ägna oss åt den inre servicen. För handlar det bara om att gå till frissan eller att beställa manikyr, så är det väl mer att jämföra med att tvätta bilen och att fylla i lite lack i stenskotten. Visst är det skönt att gå till frissan eller något annat ställe och bli lite ompysslad, men jag tror att vi gör rätt i att ta tag i den inre kroppsmiljön också.

Jag får fundera vidare på vad det skulle kunna vara som skulle kännas bra att göra årligen. Jag har inte något färdigt servicebokskoncept för kroppastollen ännu. Så därför hoppar jag raskt över till syföreningsmötet i Björsjö församling i Bomhus. Jag var dagens gäst där idag. Tanken var att jag skulle berätta lite om det teckenspråkiga arbetet, sjunga någon solosång till eget pianoackompanjemang och läsa några av mina dikter. Allt avlöpte väl, även om jag inte är van att stå med eget material och ha högläsning. Jag fick applåder och det är märkligt att vara föremål för ovationer. Mr T tillhör den yrkeskategorin som alltid får applåder efter uträttat verk. Det skulle säkert kännas mycket märkligt om applåderna uteblev när sista tonen är utklingad. Oj, snopet. Publiken reser sig och går.

Tänk så många yrkeskategorier som aldrig får applåder. Busschaufförerna, sjuksköterskorna, bagaren, polisen, städaren, läraren, frisören och bilmekanikern. När applåderade vi kassörskan på Konsum senast? Jag satte in stortån i applådutrymmet idag och det kändes ganska kul. Fast jag är nog egentligen ingen applådmottagare. Tvärtom. Jag är nog mer en applåderare. En sådan där klapp-klappare som klappar så handflatorna blir röda och bränner, när det är tillåtet att applådera. Jag tror att vi kan applådera med munnen och med gärningar också. Vi kan säga några uppmuntrande och värmande ord. Vi kan ge någon liten uppskattning. I vardag och i helg. I glädje och i sorg. I arbetet och i vilan. Sådan uppskattning fick jag också idag. Både muntlig och med blommor. Jag har det bra jag!

På tal om applåder. I USA är det applådernas tid. Ingen har väl missat att det är presidentval och de stora löftenas tid "over there" i Amerikat. Jag hörde att detta presidentval kommer att bli det dyraste i presidentvalets historia. Svindlande summor som över en miljard dollar. Saabservicen är bara ett korvöre i jämförelse. En fis i rymden. Det har gällt Barack Obama vs John McCain en lång tid nu. Senatorer från Illinois vs Arizona. Demokraterna vs Republikanerna. Hur som helst så dröjer det till januari 2009 innan det blir inflyttning i Vita Huset. Bush firar jul och nyår färdigt först innan han slängs ut ungefär samtidigt som granen.

Tog en promenad efter Björsjöapplåderna. Jag konstaterade att det kompakta grå höstdiset är påträngande nu. Det fyller på i minsta lilla por. Så är det någon gång vi ska försöka lyfta varandra och uppmuntra, så är det nu i november. För vi kan inte räkna med någon som helst hjälp från solen eller väderleken överhuvudtaget. Nu måste vi kunna räkna med varandra.

PS. Här kommer en bloggpåminnelse. Fram med reflexen om du inte redan har hängt på dig den. Eller varför inte åka in på Rusta och köpa en slinga med någon solcellsanordning som du hänger på dig under promenaden? Kan vara svårt att ladda den bara. Solcell du vet. Laddas av solen. Lycka till! På återseende med ett leende!

Inga spår efter skidåkare enligt Bergslagsposten

Helgen lämnade kvar lite solsken efter sig och tur är väl det när livet för övrigt kan sammanfattas med ett ord: tungt. Jag tror att jag gör mig till taleskvinna för alla skolbarn och skolungdomar som idag släpar sig tillbaka till skolbänken. Hur många föräldrar har försökt trösta med orden: det är snart jullov? Jag sällar mig gärna till alla elever i ett slags medlidande. För jag hann få smak på ordet ledighet och det hade inte gjort något om chefen hade ringt idag på morgonen och sagt: Kära bloggare, ta en vecka till du. Det är du värd! Självklart ringde inte chefen och jag får intala mig själv: det är snart jullov. Det där med snart är en sanning med modifikation. Snart i detta fall innebär sju långa veckor.

Jag har det i alla fall bra, eftersom jag kan lämpa av mig alla kräksymtom i bloggen och sedan ta mig lite i kragen eller i värsta fall muta mig med en glass. Svårt att vara tungsint ihop med en glass. Testa själv. Humor är bra också. När livet känns lite grått, för det gör det väl lite till mans ibland, då ska man inte titta på filmer som till exempel Anne Franks sista dagar eller liknande, utan då ska man trycka igång någon komedi eller kolla på något humorprogram på TV. Dessa trista dagar ska man inte fördjupa sig i det amerikanska presidentvalet i tidningarna, utan då ska man försöka hitta lite roliga rubriker och sedan analysera dem.

Jag har hittat några stycken som jag tänkte roa eventuella bloggläsare med. Allt material är kanske inte helt rumsrent, så jag får börja med att varna känsliga läsare. En liten tröst kan ju vara att det är inte bloggaren som har skrivit rubrikerna. Jag har bara hittat dem och så kommenterat dem också. Allt för att släppa fram lite humor.

Vi börjar med Örebrokuriren. "Gynekolog hittade knarkgömma". Smaka på den en stund... Visst undrar man var gynekologen hittade knarkgömman? Vidare till Sydsvenska Dagbladet. "Våldtäktsman dömd till 2 år i Eslöv." Jag kan inte med säkerhet säga att jag har varit i Eslöv, i så fall gjorde det inget outplånligt intryck på mig. Så jag får gå på mina förutfattade meningar om denna Skåneplats och det verkar som ett väldigt hårt straff. Två år i Eslöv. Jag tycker inte synd om våldtäktsmannen, självklart ska han ha ett straff, men tänk dig: två år i Eslöv. Upsala Nya Tidning: "Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse". Nu är jag inte man, men det känns ändå som det är skönt att jag inte jobbar på Högsta Domstolen. Hoppas att inte mina arbetsgivare får för sig något liknande.

Ölandsbladet meddelar: "Mindre poliser till Borgholm". Fast det står inget i artikeln om maxlängden. En annan tidning på Ö, nämligen Östersundsposten skriver: "Krockade med älg på motorcykel". Då funderar jag vidare och skulle gärna vilja veta om älgen hade motorcykelkort eller om älgen kan åtalas för olovlig körning? Trist att inte alla fakta kommer med i nyhetsartikeln. Jag hinner med en tidning till innan det är dags att få lite lunch i magen. Ingen människa kan leva av blogg allenast. Gratistidningen Metro skriver såhär: "Tre greps för våldtäkt på Finlandsfärja". Nähä? Detta är ju helt sjukt. Jag trodde det var totalt omöjligt att hitta tre personer som tänder på Finlandsfärjor. Tidelag heter det ju när det rör sig om djur, men vad heter det när det handlar om färjor? Undrar om det finns någon journalist på Metro som vet? På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tretton år sedan som Mr T:s och min vän gick bort. Alldeles för tidigt och oförklarligt. Vi åker till graven efter jobbet och tänder ett ljus. Vi brukar göra det och det känns rätt och riktigt. Vi lyssnar på låten "Drums from heaven" också, som är ett alldeles speciellt och kärt minne.

SON står för Stolt och nöjd

Soliga söndag! Jag har skrivit så många bloggar med becksvart bakgrund utomhus på sistone, så nu blir det en mitt-på-dagen-blogg med solgassande mot fönsterrutorna. Väldresserat väder måste jag säga med solsken både lördag och söndag. Det blev en så trevlig lördagskväll som jag hade på känn innan. Jag vet inte om gästerna visste att jag ofta köper systemdrycker efter flasketiketterna. Vackraste etiketten bär jag hem. Mr T och jag fick i alla fall en flaska vitt vin från Chile. Ekologiskt odlat. På etiketten en nyckelpiga som klättrar på ett guldstrå. Helt i min smak. Både utanpå flaskan och säkert även innehållsmässigt. Den sprättas vid tillfälle.

En av gästernas döttrar hade skickat med en liten paketerad present. Ett egenhändigt tillverkat får av tovad ull. Jättefint. Fick mig att tänka på berättelsen om det förlorade fåret. Fåraherden som ägde 100 får. När han skulle hämta hem dem på kvällen så räknade han in 99 får. Han satte dessa i säkerhet och gick sedan iväg för att leta. Han nöjde sig inte med att så många som 99 får kom hem välbehållna. Det hundrade fåret var lika viktigt. Han hittade det och bar det hem på sina axlar. Den här texten är hämtad från Bibeln och den talar om hur Gud ser på oss människor. Inte som fårskallar i dumhetens bemärkelse, utan som kära tillhörigheter, där ingen får gå förlorad. Han ger sig ut och letar. Han bär oss tillbaka på sina axlar.

Idag på förmiddagen ringde jag till fårtillverkaren och tackade samt gjorde en beställning på ännu ett får. Vem vet det kanske blir lammungar också så småningom. Jag gjorde också en julbeställning på några tomtar. Det här blir lite smygreklam. Hör av dig om du är får- och tomte-intresserad. Jag kan förmedla kontakterna.

Om en och en halvtimma gäller det. Östers IF möter Jönköping Södra IF på bortaplan i kvalet till Superettan i fotboll. Mitt lag vann hemma i veckan med endast 2-1 och det är oroliga siffror. Ett revanschsuget Jönköping, på hemmaplan dessutom, låter otäckt. Jag har en känsla av att jag kan få vänta ytterligare en tid på att få se Öster spela på Allsvensk nivå. Jag tänker inte ge mig på den punkten. Östers IF hör hemma i Allsvenskan. Så idag blir det kampsång: De komma från öst och öst, de komma från öst och öst...Vid segrarnas bord, i framtid nån gång, hör allsvenskans välkomstord...

När vi ändå avhandlar idrottstemat i bloggen, så kan vi glädjas åt att Södertälje igår vann över Brynäs hemma i Scaniarinken. Att heja på Södertälje i Brynäs-staden är som att svära i kyrkan. Det går egentligen inte för sig. Jag är undantaget som bekräftar regeln. Angående detta uttryck: Undantaget som bekräftar regeln, så sa Tage Danielsson så här: Med detta idiotiska uttryck kan man uppsälla vilken regel som helst och därpå bekräfta den med valda undantag. Han visste hur man ska uttrycka sig minsann.

Idag är det tre veckor sedan som jag skadade foten. Jag önskar att jag kunde säga att det var tre veckors bättre tillstånd för foten, men det är snarare tvärtom. Nu har jag inte någon röntgenutrustning hemma, inte heller något ultraljud, så jag kan inte skaffa fram några bildbevis. Jag får enbart använda mig av smärtfakta och konstig-känsla-fakta och då säger detta att något har tillstött som inte känns okej. Saken är den att det tar emot att uppsöka hälsocentral för att sedan få röntgenremiss som sedan ska sändas vidare tillsammans med fotinnehavaren till en överbelastad och jäktad ortoped. Det smärtar tillräckligt med tanken på att ledigheten går mot sitt slut. Tiden går tydligen fort när man har roligt och när man feng shuiar.

Allvarligt talat. Jag har inte gått djupare in i någon kinesisk vetenskap, utan använder bara namnet för att hotta till en gammaldags hederlig svensk utrensning och städning. Fast syftet med röjningen påminner mycket om det som Feng Shui står för. Jag har inte målat om, möblerat regelrätt eller använt de rätta elementen och allt det där snacket, men jag har rensat ut sådant som gör mig mindre glad och påminner om dåliga tider. Skulle nog ha kunnat gå in ännu hårdare och rensat rejält. Men det får bli en slags balans mellan slit-och slängmentaliteten och det nödvändiga bortforslandet. Det går faktiskt att ta nya tag en annan gång.

Just nu känner jag mig både stolt och nöjd och saknar ingenting av det som kanske någon annan blir jätteglad av att se på loppisen. Nu går det dessutom att gå in i förrådet utan att behöva ha en varningsskylt på dörren. Inga kartonger, pärmar eller tennisrack som anfaller. Det är en slags frihet att göra sig av med sådant som inte ger positiva vibbar. Jag låter bli att använda mig av ord som energiflöde och annat. Fast jag tror att vi menar samma sak, kineserna och jag. FRI kan ju få stå för "Få rum igen". På återseende med ett leende!

PS. Enligt Feng Shui så ska alla plastblommor och torkade växter bort ur hemmet. Även där är vi överens kineserna och jag. Detta står för död och det är inte svårt att förstå. Kommer det någon kines på besök så ska jag visa vad som har hänt inne i badrummet. Jag placerade en orkidé på undantag, precis som man gjorde med gamla föräldrar förr i tiden. Anledningen var att den hade blommat och blommat hur länge som helst tills det tog tvärstopp. Då var blomstängeln nästan en meter lång. En orkidé enbart med blad är ingen vacker syn. Därför hamnade den inne i badrummet, uppe på torkskåpet. Dit vattenresurserna inte når så ofta. Vad händer? Orkidén sätter ny fart och bjuder på flera knoppar. Längst ut på stängeln som hade gett upp. Så den vackraste blomman pryder nu badrummet och varför inte? Några familjemedlemmar tillbringar ganska mycket tid där inne för sudokolösning och andra lösningar.

In memoriam

Jag gjorde misstaget att glömma säga till kroppastollen att det var lördag idag och dessutom en röd sådan. Alla helgons dag . Så därför vaknade jag tidigt, så där onödigt tidigt, som det bara är att vakna tidigt en helgdag, då inget särskilt står på åtagandenlistan eller programmet. Efter en stund satte jag på klockradion och lyssnade litegrann på "Ring så spelar vi" med Lisa Syrén vid mikrofonen. Så det blev en ganska skön start på morgonen, då hon manade till eftertanke och stilla ro och spelade "Amazing grace" eller "Förunderlig nåd" som den heter på svenska. Sedan låg jag där en stund och funderade på det där med nåd och det blev så sköna tankar att jag vaggades in i lite vila igen. Inte så lång, utan det var fortfarande morgon när jag klev in i duschen.

Jag lät bli duschsjungandet eftersom två dygnsvändare fortfarande hade sin bästa skönhetssömn. Så jag fortsatte istället funderandet och mina tankar fanns hos min vän Lena som dog i cancer under våren. På tok för tidigt i livet. Vår vänskap var inte färdig på något vis. Jag brottas fortfarande med saknaden och ifrågasättandet. Så där som det står i många dödsannonser: Varför? Samtidigt vet jag att de mest fridfulla människorna, ja, nästan lite lyckligt lottade är de som är klara med jordelivet och som har fått mottaga livets krona. Fast det hjälps inte. Att mista en livskamrat, ett barn, en förälder, en vän, en arbetskamrat, en granne, det är en definitiv känsla och vetskap om att livet blir aldrig sig likt mer.

Idag kan vi hedra alla dem som har stått oss nära genom att tända ett ljus och låta ljuslågan få fladdra och påminna oss om att mörkret kommer aldrig att segra. Även om det vissa dagar kan kännas så. Det blir lite hopkok den här dagen med Halloween. Det kom inga spöken igårkväll. Får se om det dyker upp några på dörrklockan ikväll. Mr T och jag har bjudit ett par riktigt goda vänner ikväll. Ett bra tips för att skingra höstmörkret och få in lite värme i kylan. Bjud hem människor du tycker om, ät gott, drick gott. Dela livet en stund. Många av världsproblemen blir lösta eller så blir de mindre viktiga en stund.

Dukningen är klar, maten är så gott som färdigställd. Återstår bara lite fixning av själva värdparets fräschör. Här sitter jag och bloggar. Måste strax säga på återseende med ett leende och lägga sista handen vid förberedandet. Jag ser fram emot den här kvällen. Jag vet att jag kommer att lägga mig berikad och tacksam över möjligheten och gåvan som det är att ha riktiga vänner. Bordet är dukat i varma höstfärger. Linneduk, servetter, ljus och rosor. Maten går också i starka färger. Vinet är rödaste rött. Alternativ finns. Både alkoholfritt och i nivåer uppåt. Hoppas det ska smaka. Annas äpplen har förvandlats till äppelpaj. Vaniljsåsen är vispad. Nu en snabb dusch och klädbyte. Jag låser ljuset brinna och jag tänker på Lena och fortsätter att bära mitt varför. Amor vincit omnia. Kärleken övervinner allt. På återseende med ett leende!

PS. Igår hade en av mina vänner födelsedag. Hon fyllde 29 som vanligt. Det har hon gjort i tjugo år snart och det kommer väl som en chock om några år, då hon helt plötsligt ska fira 50 med pompa och ståt. Grattis! Ska bli kul att träffas i veckan och luncha. Jag tar med mig 29-årspresenten som vanligt. En blomma eller en skiva. Ett halsband eller en ljuslykta. En bok eller biobiljett. Jag har aldrig köpt så många 29-årspresenter som till henne. Fast de är utspridda på många, många år. Det behöver väl knappast sägas att det är smålandsblod i henne? Det ska vara en smålänning till att snåla på åren på det där viset!