Diagnoser och pinsamheter

Det har gått en dryg vecka, närmare bestämt nio dagar, sedan jag bloggade senast. Det där jubileet tog tydligen på krafterna. Det blev inte bara "dagen efter", utan "hela nio dagar efter". Med den här frekvensen av blogginlägg kommer jag att nästa år få fira tvåårsjubileum med endast 26 bloggar publicerade. Alltså en varannan vecka. Eller så rycker jag helt enkelt upp mig och lägger på ett kol. Jag känner att jag får ta och uppdatera läsaren på vad senaste veckan har haft i sitt sköte. Saken är ju den att bloggaren gick och trampade snett på en rullstensås och högerfoten har sedan dess värkt, molat, sprängt, dunkat och ilat. Trots stadig omlindning, så har det smärtat att kliva ner. Efter några dagars skuttande, dels på tå, dels på häl, så ledde detta linkande till att insidan på knät alarmerade upp till hjärnan: Säg till den där människan som ansvarar för kroppen att gå till doktorn. Annars kommer jag att dra åt ligament och ledband i knät ännu mer.

Så fyra dagar efter olyckshändelsen, så ringde jag till sjukvården och fick en läkartid på hälsocentralen efter jobbet. Läkaren kollade och sa att det behövdes röntgas. Det där vet egentligen patienten redan innan, så det steget att uppehålla läkarens tid på hälsocentralen är ganska onödigt. Till röntgen på sjukhuset och min erfarenhet därifrån att det brukar gå relativt fort att knäppa lite bilder och få med sig ett svar. Det är hanteringen efter röntgen som är en katastrof. Jag har tagit upp ämnet tidigare och akutmottagningen på Gävle sjukhus borde heta något helt annat än just akuten. Mr T var med och han åkte efter en stund och överlevnadsprovianterade på Konsum Eken. Vi kom ju båda direkt från jobbet.

Fördröjningen. Eller fördröjningsmottagningen. Kan det var ett godtagbart namnbyte? Foten var inte bruten. Det berättade en ortoped efter fyra timmar. Han undrade också vem som hade skickat dit mig? Hälsocentralen eller röntgen? Jag förvånas att man alltid får så många konstiga frågor på akuten, som egentligen rör deras rutiner och praxis. Sällan får man frågan: hur mår du? Som svar på hans fråga, så svarade jag att det var hälsocentralen som skickat mig till röntgen och röntgen som skickat mig till akuten. Sista steget var fel. Deras rutin var numera, inte brutet, tillbaka till hälsocentralen. En rutin som de tydligen inte visste om i kassan heller, eftersom mitt röntgenkuvert öppnades och lästes där också.

Diagnosen var i alla fall ett rejält skadat, nästan avslitet ledband på utsidan av foten. Ett ordentligt uttänjt ledband på insidan av foten. Dessutom fick jag reda på en gammal skada, där en benbit slitits loss och växt fast och växt på sig några millimeter och däromkring var nu en rejäl blödning. Minst 2 månader upp till ett halvår. Ser jag ingen förbättring inom en tid, så ska jag tillbaka. Hoppas de har spridit sina rutiner till minsta lilla medarbetare i kedjan, så att läkaren kan koncentrera sig om hur patienten mår. När Mr T och jag gick ut genom korridoren hörde vi en gammal man fråga: Finns det möjlighet att få något att äta? Jag har varit här sedan klockan ett. Känner mig så hungrig. Se över era rutiner. Snarast.

Två dagar senare var jag tillbaka på röntgen. Den här gången skulle min dotters hand fotograferas. Hon hade nämligen ramlat av en stor häst några dagar tidigare. Först hade smärtan känts mest i axel och höft, men sedan kom en smärta och svullnad i höger handled. Den lilla knölen blev som ett plommon och hon kunde inte vrida på armen. Inget brutet denna gång heller. Skönt. Men i handleden sitter en liten disk som kan göra hemskt ont och även senor och ligament. Hårt lindad som stöd. Både mor och dotter var lyckliga att slippa gips.

I lördags var jag på konsert igen. En hel konsert med musik av Wilhelm Stenhammar. Stenhammar är kanske mest känd som kompositör till sången "Sverige" där Verner von Heidenstam har skrivit texten. Stenhammars musik känns typiskt nordiskt och jag tycker kanske att det blev rätt tradigt med en hel konsert med samma typ av musik. Vackert i och för sig, men den kändes inte värmande och uppmuntrande, något som hade behövts denna höstdag. En manlig solist, Karl Magnus Fredriksson, som i vanliga fall sjunger på Kungliga Operan, framförde några sånger tonsatta av Stenhammar. Barytonstämman fyllde salen och utseendemässigt var det som att se Mikael Persbrandt i frack.

Igår var jag på bussutflykt till Hälsingland. Genom jobbet. Det var en hantverksutställning på Stiftsgården i Undersvik. Ett resmål värt resan. En jättevacker plats och en jättevacker gård. Vädret var lite höstruskigt med blåst och regn, så det kändes skönt att snabbt komma ur bussen in i stugvärmen. Eftersom det var en stor grupp döva med, så tolkade jag hela informationen från alla utställare, innan vi gick omkring och tittade på alla fantastiskt fina alster. Efter lunch, så gick vi till kyrkan för en liten kort andakt. Av många lustiga tolkningar så var detta en av de mest lustiga. Eller snarare olustiga. Prästen var rörig, osammanhängande och hade en alldeles speciell förkärlek att höra sin egen röst. Dessutom spelade han dragspel. Jag har inget emot det. Jag har själv ett dragspel i en låda, men rätt värdelöst att spela en massa låtar utan någon angiven sångtext. Svårtolkat.

Dessutom sjöng han en solosång till ackompanjemang av sitt dragspelande. En text av Dan Andersson. Jag försökte titta över hans axel för att se sångtexten men det var inte till stor hjälp. Ett konstigt val. Jag publicerar nu denna Dan Andersson-text, så att läsaren själv får begrunda och kanske kan meddela bloggaren hur man som präst väljer denna text, när människorna har kommit till kyrkan för att få ett Guds-ord på vägen.

Du liv, vad du ändå är ensamt armt mot den dröm vi drömde om dig! Och dock ha vi älskande ärligt och varmt sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän, att vattnas av dalarnas dagg - men gingo en höstdag den vägen igen och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad ändå är ensamt långt, när du växer i skuggat ljus! När knopparna torka och hava det trångt bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort, låtsar trösta när sol går ner - men hav dina visors buller bort, jag orkar ej höra dem mer!

Här somnar en man från sitt eget ve, här slutar ett djur sin strid - du liv, det var allt du hade att ge och detta är dödens frid.

Som avslutning en fiollåt från Bjuråker framförd på dragspel och jag måste säga att det kändes som en befrielse att få komma ut i den friska höstluften och se bussen framkörd. Jag ville därifrån. Ibland blir det så pinsamt och jag skäms å kyrkans vägnar. Fast egentligen får väl kyrkan skämmas över sig själv som inte vet att göra bättre ifrån sig. Vi borde ha en utvärdering och rannsakning efter sådana här fadäser och på något vis tala mer i klartext. Jag hörde Henry Bronett, den före dette cirkusägaren, säga att cirkusen var lite omodern. Inte alls som förr. Så det är ju synd om kyrkan ska axla denna utdöende konstart. Räcker det inte gott med att bära korset, som ändå har liv i sig? På återseende med ett leende!

PS. Idag dog Sonja Bernadotte efter en tids sjukdom. Hon blev endast 64 år gammal. Hon var vd för slottsanläggningen Mainau, som hennes make köpte av sin pappa, prins Wilhelm, vars pappa var Gustav den femte. Jag är ingen kungahusexpert, men Gustav V tycker jag är lite intressant. Han var ju farfars far till nuvarande konungen och är den regent som suttit näst längst i Sverige. Han var regent över båda världskrigen på 1900-talet och deltog aktivt i diplomatin. Han var mycket intresserad av sport och deltog internationellt i tennistävlingar under det lite mystiska namnet Mr G. Nästan lite mystiskt som med mannen i mitt liv, Mr T.

G som i Glädje och Gott-nytt-bloggår

Idag duggar blogginläggen tätt. I och med denna publicering, så är jag framme vid mitt uppsatta mål. Tvåhundra bloggar på ett bloggår. För att vara förstagångsbloggare så tycker jag att det är ett klart godkänt år. Till antalet sett ganska välfyllt. Innehållsmässigt är jag i överläggning med mig själv vad jag egentligen anser om innehållet. Tyvärr har jag inte den tid som behövs för att gå igenom allt material och sätta betyg. Så jag gör mig i nuläget till en bloggelev och överlåter till läsarna att vara lärare och stå för betygsättandet. Hoppas inte det står IG i kanten, men av min erfarenhet från skolan, så vet jag att ett IG inte är lika med slutet. Det finns alltid en möjlighet att pröva igen. Det finns alltid nya chanser. Dessutom är IG fortfarande ett betyg som ger poäng i slutbetyget. Det är värre med ett streck. Då är slutbetyget i fara.

Ett år. Min första blogg den 12 oktober 2007 var inte så hemskt lång. Den handlade om igångsättandet av bloggen. Om trögheten, som jag tror kan bero på rädslan att öppna sig officiellt. Den handlade om min glädje att skriva. Om alla idéer och tankar som ständigt ger sig till känna. Om den frid jag känner i skrivandets stunder. För ett år sedan så skrev jag om min önskan om att förvalta denna plats på ett värdigt och ärligt sätt. Jag har kanske inte lyckats alla dagar. Men jag tillåter mig att misslyckas då och då. För i misslyckandet har jag lärt mig många viktiga saker. Min önskan står kvar för kommande bloggår. Att skriva värdigt och ärligt.

Eftersom jag tänkte att dagen skulle innehålla ett trippeljubileum genom att ha uppnått femtio olika etiketter, så låter jag denna blogg få ny etikett. Jag fick ett tips från en av mina fina elever som i en kommentar uppmärksammade mig på att jag hade skrivit om vår och höst, men inte om sommar och vinter. Att jag inte har skrivit om sommaren förstår jag inte, eftersom jag är så enormt förälskad i sommarlivet. Var har alla mina sommarbloggar hamnat under för etiketter? Semester? Tacksamhet? Småland? Min uppmärksamma elev talade även om för mig att jag skrivit med etiketten Döden, men att jag inte har någon etikett som heter Livet. Tänk, jag slutar aldrig förvånas över mig själv. En av livets stora supportrar, alltså bloggaren själv, har ingen etikett som heter Livet. Hur kunde jag missa det? Jag tycker det är på sin plats att tacka min elev Malin för detta viktiga påpekande. Det var även hon som gav mig tipset om etiketten Glädje och den har jag valt som min femtionde etikett.

Jag ska försöka strukturera om mina etiketter så småningom. Kanske vår, sommar, höst och vinter kan förenas under etiketten årstid? Då frigör jag etikettutrymme. Det går kanske samla ihop sjukvård, skola, konsument med flera under en gemensam etikett som till exempel samhälle? Etiketterna är dock inte det viktigaste med bloggen utan det kan mycket väl hända att jag under nästa bloggår skaffar mig femtio nya etiketter. För det finns så mycket kvar att skriva om. Känns lite spännande!

Om jag ska försöka sammanfatta detta första bloggår, så vill jag säga att min grundläggande tanke med bloggen att få skriva är nådd. Jag är nöjd och tillfredsställd. Den största glädjen med bloggen är ändå läsarna. Du som under detta år har upptäckt, läst, följt bloggen, kommenterat här på sidan eller ute i det verkliga livet, det är du som ska ha det stora tacket. Du är min glädje. Det är dig som jag tänker på nu. Du värmer mitt hjärta och det är du som gör att jag känner stolthet. Tack. Jag känner mig ödmjuk inför tanken att du ger av din tid för att läsa mina tankar och rader. Tanken svindlar. Du sitter faktiskt där och tar del. Jag måste erkänna att det gör mig lite darrig i armarna. Jag låter dem vila mot tangentbordet. Jag känner att hjärtat klappar en aning fortare, men inte så att jag känner mig sjuk, utan mer som att jag pirrar av glädje. För bloggandet fyller en funktion i mitt liv. Jag kan skriva. Fast en blogg är rätt trist utan läsare. Så jag hoppas du känner att du är en värdefull del. Tack för att du står ut. Tack för att du då och då ger dig tillkänna. Kommentera mera. Låter nästan som en kampanjslogan.

Jag kan inte jubilera utan att tacka Gud, min Far. Han som ger mig styrka och kraft varje dag. Han som säger god morgon till mig och som ger mig en helt ny oanvänd dag. Han som ser till att jag får nya möjligheter. Han som ser när jag möter prövningar och som hjälper mig igenom. Han som tröstar mig när jag är ledsen och som skrattar ett bubblande skratt när jag är glad. Gud som är min pappa som kan förlåta mig som bara en pappa kan göra. Du har väl läst storyn om den förlorade sonen? Det den pappan visar, är en kärlek utöver det vanliga. Den rymmer så mycket kärlek att världen runt omkring mig nästan snurrar. Så vet jag att Gud är. Han förlåter.

Precis som en pappa gör, så kan han också tillrättavisa och vägleda. Det ligger mycket trygghet att tro på en sådan Gud. Jag vet att Han vill mitt bästa och även om Hans och mina åsikter ibland går isär, så kan vi mötas till en diskussion och få till en lösning. Han är på många sätt en fantastisk Gud. Bara det att Han står ut med min envishet är värt en applåd. Jag är helt övertygad om att det är Han som uppmuntrar mig att skriva. Jag tror att Han vill att jag ska vara ännu rakare och ännu ärligare. Vi har en hel del att reda ut där, jag och min Herre. Ett av mina argument tillbaka är att: Vad ska människor säga? Jag vet så väl att Han skickar ett gurglande skratt tillbaka och säger åt mig att bry mig mer om vad Han tycker och mindre om vad människor tycker. Jag vet det så väl, innerst inne. Det är ändå lättare sagt än gjort.

Okej, jubileumsbloggen går mot sitt slut. Dags för presentutdelandet. Jag har lovat bloggläsaren en present bestående av en fri önskan om blogginnehåll. Ge mig en kommentar och jag ska fundera på vad jag kan skriva om inkommet material. Till sist vill jag påminna en trogen bloggläsare om den utlovade lunchen. Har du tappat bort kupongen som jag bifogade i en tidigare blogg, så kommer det en ny här. Jag skickar med några lösenord. Arbetskamrat, studerande, tvåbarnsmor, ängel, mötesplats Coop och framfall. Kan inte missuppfattas. Hör av dig. Längtar efter att få bjuda dig på lunch. Du är värd en dag på Slottet. Men eftersom jag inte rår över slottsnyckeln, så erbjuder jag lunch.

Pampampidam, trumvirvel och ett banjoriff. Nu återstår bara att önska mig, bloggen och alla inblandade ett gott nytt år. Mr T har på många sätt spelat en huvudroll detta första bloggår. Han var ju faktiskt den som hjälpte igång bloggen och även hjälpte igång mig med lite lagom dosering av tjat. Eftersom han är en så viktig del av mitt liv, så är det med honom jag nu firar och höjer thékoppen. Våra ungdomar är ute på språng. Inte så ovanligt när de nu är i full fart med att klara av tonårslivet. Just nu är det härligt att vara förälder. Precis som jag har sagt när de var 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10,11,12,13,14,15,16,17,18 och 19. Grattis på ettårsdagen för bloggen och allt gott för kommande år. Hoppas att bloggen är som att följa barn och ungdomar. Just nu är det härligt. På återseende med ett leende!

PS. Jag kan inte låta bli att i denna viktiga blogg nämna detta viktiga faktum att Östers IF nu närmar sig kvalspel till Superettan. Alltså ett första steg på tillbakavägen mot Allsvenskan. Kanske blir det så att när bloggaren firar sina två år som bloggare, så gör jag det tillsammans med Östers IF:s lag som tagit sig tilll Allsvenskan? Ingenting är omöjligt.

Vad sprack på Hille klack?

Det är lätt att ibland glömma bort att jag inte längre är fem år gammal. När sinnet är ungt eller åtminstone känner sig ungt, så får kroppastollen lida. I alla fall delar av kroppastollen. Mr T och jag hade planerat att ta en lång och härlig skogspromenad på eftermiddagen. Det bestämde vi för flera dagar sedan. Är det fint väder på söndag eftermiddag, då tar vi kaffetermosen med oss ut i skogen. Så hade vi bestämt. Kändes riktigt skönt att avsluta teckentolkningen vid lunchtid och känna hur solens strålar värmde utomhus. Vi åt lunch och strax därefter var vi ombytta för skogsäventyr med varsin säck på ryggen. I Mr T:s ryggsäck fanns kameran. Det fanns hopp om att det kunde bli några riktigt härliga bilder. I min ryggsäck förvarades matsäcken och sittunderlag. Det artade sig till att kunna bli en härlig eftermiddag.

Det var så lugnt ute i skogen. Vi hade bestämt oss för att målet för vår gångstrapats skulle bli Hille klack. En liten topp med vidsträckt utsikt långt ute i skogen på andra sidan gamla E4:an. Alltså på promenadavstånd från vårt hus. Uppe på Hille klack finns en liten bänk att sätta sig på och avnjuta fikat. Vi tog oss dit. Inga problem. Det är en mycket speciellt natur där borta vid Hille klack. Skogen glesnar, mossan breder ut sig, tallarna är korta och mängder av rullsten. När det är klart väder så ser man tydligt Hille kyrka, Hilles vattentorn, TV-masten och även vattentornet i Valbo. Igår var det klart. Igår såg vi rubbet. Vi satt där och njöt av kaffe, påtår, bullar och kex och hörde fåglarna kvittra här och var. Vi funderade på älgjakt och veckoplanering.

Det var på tillbakavägen som jag glömde min ålder. Jag skulle skutta över en mängd stenar och lite nostalgiskt leka inte-nudda-marken. Helt plötsligt så upptäckte jag att en sten var ginglig och rucklig som vi säger i Småland och trots att hjärnan har arbetat i över fyrtio år, så var den i detta ögonblick fantastiskt snabbtänkt. Allt var över på en sekund och ändå hann jag tänka: Inte ansiktet. Vill inte gå omkring med sönderslagen nuna i flera veckor. Inte händerna. De är mina arbetsredskap. Jag tycker inte om att vara sjukskriven. Jag är tacksam över att slippa vara hemma pga sjukdom eller skada. Så jag lyckades klara ansikte och händer. När hela kroppen nådde marken så kände jag att höger fot hade tagit hela smällen. En smärta som är svår att beskriva. Foten signalerade tydligt: skadad!

Jag noterade att mina snabba tankar i ginglingsögonblicket hade tillgodosetts. Ansiktet intakt. Händerna var OK. När jag hade konstaterat detta, så kom en stor banderoll fram inför min visionella syn och på den banderollen stod det med stora färgglada bokstäver: LINEDANCE. Mina kommande tankar efter det ögonblicket innehöll inga vackra ord. Jag censurerar det mesta och skriver bara åt vilket håll denna insikt lutade: Shit, shit, shit! Hur ska det nu bli med linedance sa jag direkt till Mr T, som om det är den viktigaste saken i mitt liv. Som om det är den jag livnär mig på. Som om det är linedance som upprätthåller livspulsen. Mr T tänkte lite närmare i tiden. Hur ska vi överhuvudtaget ta oss hem? Hille klack är en plats dit man tar sig till fots. Det är inte bilterräng. Blir det riktigt akut så är det bandvagn eller helikopter som gäller.

OK, smärtan i foten kändes ganska akut men inte så att det kändes värt att inkalla hemvärn och helikopter. Istället började projekt hemmarsch. Marsch är helt fel ord i sammanhanget. Det påminde mer om en gammal krigsfilm, när det skadade manskapet vänder hemåt. Skadade, sårade, haltandes och stödda på kamrater. I detta fall var det min livskamrat Mr T som var det räddande stödet. Skogen har ju stor rikedom på många sätt. Bär, mossa, blad och grenar. Speciellt grenarna är perfekta till kryckmaterial och jag bröt till mig en lagom stadig och behändig käpp. Som du förstår så tog vi oss hem. Annars skulle det varit bloggtystnad. Det var inte den mest sprittande hemfärd från en utflykt, men den mest haltande och lyttiga.

Vid hemkomst noterade jag en extrem svullnad runt fotleden. Speciellt på utsidan av foten, runt knölen. Men smärtan satt mer på insidan av foten och strålade upp mot smalbenet. Familjens två fotbollsexperter eller snarare skadeexperter inkallades och diagnosen ställdes ganska snabbt. Uttänjda ledband. Eventuellt en spricka. Hårt lindad och i högläge. Gå på foten om det fungerar utan att göra djävulskt ont. Var inte lindad på natten. Jag har inte smält det här med linedance än. Det är extraövning imorgon kväll som Mr T och jag hade planerat in, men förståndet säger blankt nej. Viljan säger: försök, prova, det kanske är mycket bättre imorgon. Något annat säger att det har hänt något inne i foten. När jag vickade inåt så knäppte det till, när jag ginglade utåt, så kraschade något runt fotknölen som lät eller kändes som när man spräcker tyg. Jag tror det är lyckan över att dansa i rad och den småländska envisheten som gemensamt förnekar och inser att detta kan faktiskt vara en riktig ordentlig skada. På återseende med ett leende!

PS. Detta faktum att jag sitter hårt lindad med högerfoten i högläge, innebär att jag har intagit bästa bloggningsläge. Tyvärr så kommer jag nog inte bli speciellt produktiv ändå, eftersom jag är alldeles för sur på mig själv just nu att jag glömmer bort den där 4:an som kommer först i min ålder. När blir jag tillräckligt vuxen för att komma till självinsikt?

Vad är TAKK?

Igår hade vi städdag i kvarteret där vi bor. Det är en tradition lika stor och säker, som att julafton firas den 24 december och att valborgsmässoafton firas den 30 april. En gång på våren och en gång på hösten. Det står till och med traditionsenliga städdag på inbjudan. Så två gånger om året finns det möjlighet att träffa nya och gamla grannar. Två gånger om året kan vi också konstatera att det finns ingen tradition i solidaritet. Samma människor lyser alltid med sin frånvaro. Trots att det står att frånvaro ska anmälas i förväg och att utdelad uppgift ska färdigställas innan städdagen, så har det i praktiken inte fungerat.

Jag har kommit så pass långt i min grannpsykologi att jag lägger ingen kraft på irritationsmomentet. Jag tar krattningen som en positiv stund för min egen del och passar på att presentera mig för nya ansikten och lär känna dem litegrann, de som inte har bott så länge i vårt kvarter. Hinner även med några ord till de grannar som har bott i kvarteret sedan kåkarna byggdes. Vid fikat står vi ofta i små grupper och det är en gemenskap, som jag tycker är rätt lagom och trevlig. I sammanhanget kvarterets städdag är Sinnesrobönen en tillgång. Den kunde nästan bli städdagens slogan: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Tre fjärdedelar av familjen var ute och samlade in hösten på något sätt. Mr T och jag med varsin kratta och lövkorg på de allmänna ytorna. Den yngsta tonåringen i den egna trädgården. Hennes insats ändes otroligt skön. För när fikat var avklarat utanför kvarterslokalen, så kunde vi gå in. Ta en dusch och sätta igång med lunchen. Det kändes som om det fanns mycket kvar av lördagen. Det bästa med höstens städdag är ändå att då försvinner farthindren i kvarteret. De fanns inte där när vi flyttade dit. Det finns inte en bil som är konstruerad ännu som klarar sig med stötdämpare och fjädringar i behåll efter en sommarsäsong över dessa hårda hinder. Om kvarteret envisas med att behålla dessa hinder i fortsättningen, så måste Mr T och jag ta oss en funderare på om vi inte behöver en pansarvagn vid nästa bilbyte. Saaben har snart gjort sitt.

Den fjärdedel av familjen som inte var ute och krattade befann sig i glada Hudik på domarkurs. Han blev uttagen till en utbildning som så småningom går ut på att döma hockey i TV-pucken. Årets upplaga är redan över, så det gäller i första hand nästa omgång. Då spelarna är av årgång 1994. Det passar ju bra att gratulera Småland till vinsten i TV-pucken för andra året i rad. Jag vet att jag är färgad av de småländska generna och hade nog inte lämnat så mycket bloggutrymme åt ämnet om det hade gällt Västerbotten eller Stockholm. Västerbotten var för övrigt ett av de båda finallagen. Småland vann alltså. Med siffrorna 3-1.

Jag inledde helgen med att klippa mig efter jobbet i fredags. Mitt förut nästan snaggade hår har nu kommit förbi den där mitt-emellan-trök-längden. Nu kunde frissan nästan få till en page. Den är inte jämnlång, men nu finns det i alla fall hopp om att den någon gång kan bli det. Jag får framtopparna bakom örat, lite uppklippt bak i nacken och luggen är på väg ner. Projekt "längre hår" ser ut att kunna ros i hamn. Jag känner mig fortfarande lite ambivalent. Nu när hårets mest snaggade partier har fått lite ansenlig längd, så ser jag så många häftiga kortklippta frisyrer. Jag tror det är min bekväma insida som talar. In och ut ur duschen. Handdukstorka och iväg. Det är min stil. Nu måste jag fram med fön, borste, spännen och då och då även lite spray. Jag ska ge projektet lite förlängd projekttid, så kanske jag hinner få se mig själv i en inbakad fläta mitt bak i nacken, innan jag låter saxen dansa.

Idag är det tacksägelsedagen och jag tänkte fundera litegrann över TAKK. Om det hade varit en norsk blogg så hade det varit den norska stavningen för tack. Här i Sverige så står TAKK för Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation. En del personer har stora svårigheter med språk och kommunikation. Man måste därför hitta andra vägar, utöver talet för att skapa kommunikation. Dessa människor behöver alltså AKK, Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Det mest använda AKK-sättet är Tecken som AKK. Det utgår från det svenska teckenspråket, men är långt ifrån detsamma som det.

TAKK är en metod och inte ett språk. Tecken ur det svenska teckenspråket används för betydelsebärande ord. Man pratar också samtidigt som man använder tecken och dessa anpassas till individen. Det betyder att vissa tecken är förenklade och inte helt "rena" eller "perfekta". Ska man försöka sig på en jämförelse så är det ungefär som när små barn inte pratar rent. Dessa tecken fungerar ungefär som en bro mellan talet och det egna kroppsspråket. Den tanken tycker jag är vacker. Hellre en vacker bro mellan två landområden än en hög mur. Det är inte konstigt att sången "Like a bridge over troubled water" eller som den svenska översättningen heter: "Som en bro över mörka vatten" använder ordet bro. Annars hade innehållet helt tappat sin mening. Nu blir det en stark text. En hoppfull text. Tänk om det hade stått "Som en mur över mörka vatten". Dubbelt tungt. TAKK är mer som en bro. Där lösningar att försöka mötas och kommuniceras uppmuntras. Vi har mycket att lära av TAKK-tanken. På återseende med ett leende!

PS. Det här med broar är inte dumt. Jag bygger en vacker bro i tankarna nu och tar ett par skutt över till min morfar och hans namnsdagskalas. Han heter Valfrid. Ett namn som har varit i almanackan på dagens datum ända sedan 1713. Morfar firade den mellan 1898 och 1978. Han dog den 21 juli 1979. Men då hade han hunnit med att placera sig som världens bästa morfar. Jag håller på med en bok om honom. Förhoppningsvis ska den kunna gå i tryck snart. Idag är det ingen vanlig dag, nej, det är morfars namnsdag idag. Hurra, hurra, hurra!

Tecknad tacksamhet!

Idag sken höstsolen lågt och starkt, precis som den bara kan göra en dag i mitten av oktober. Löven som fortfarande envist har lyckats hänga sig kvar på trädgrenarna, belystes och det såg ut som ädlaste guld i trädkronorna. Jag fick förmånen att komma in i Strömsbro kyrka med stora vackra fönster, som släppte in solen och nästan bländade mig. Kyrkorummet välkomnade solljuset som bara ett kyrkorum kan göra. Det var en alldeles speciell känsla att komma till Strömsbro kyrka. I och för sig var det första gången som jag skulle teckentolka där, så det var lite speciellt. Det var inte bara solljuset som välkomnades. Alla som steg in genom kyrkdörren välkomnades av en vackert pyntad kyrka. I ingången till varje kyrkbänk stod en liten höstbukett. Prediksstolen var pyntad av höstlövsgirlanger och altaret var också förberett med naturens gåvor. Någon hade gått före och tänkt på det visuella och det ombonade. Någon hade ansträngt sig och det märks direkt. Det sätter sin prägel.

När jag kom in i kyrkorummet så stod barnkören och övade sina sånger. Det är inte svårt att förstå varför Jesus ofta tog barnen som exempel. De sprider en naturlighet och en glädje som går på djupet. En äkthet, oavsett om det gäller ilska, sprittande ben eller lek. Nu sjöng barnen för fulla halsar och som du säkert förstår så gav det en bra start på arbetsdagen. Tänk dig själv om du kom till jobbet och möttes av en grupp barn som stod och sjöng glada sånger. Jag kallar det en arbetsförmån. Den syns inte i lönekuvertet. Den känns i hjärtat och sådant kan inte räknas i pengar.

Tacksägelsedagen innebär förstås ordet tack. Detta viktiga ord som så ofta är lätt att glömma bort. Det krävs ibland att vi stannar upp och ger oss tid för eftertanke. Att gräva lite djupare och se de små anledningarna till att tacka. När jag stod där i kyrkan, så hittade jag mängder av orsaker till att känna tacksamhet och så mycket som jobbet tillät, så sände jag tack till min Skapare för mitt liv, för min tillvaro, för min situation, för min familj, för min omgivning. Jag hade kommit ur sängen för egen maskin och bara denna enkla naturliga bashändelse är anledning till ett stort tack varje dag.

En teckentolkad mässa med hörande och döva tillsammans är inte helt lätt. Kyrkklockorna slår igång och detta hör inte döva. I Strömsbro tänder man i vanliga fall ett stort ljus också, man kallar det påskljuset. Idag tändes det vid kyrkklocksringningen och detta är en symbol för döva att nu börjar gudstjänsten. På det hela taget så gick tolkningen bra. Om jag låter bli att nämna detaljer så gick det riktigt bra. Jag tänker ändå nämna några detaljer, så kanske vi lär oss lite för framtiden mellan den hörande och döva kulturen. Det är naturligtvis fortfarande präglat mycket på hörandes villkor. Jag är inte alls främmande eller förvånad över det. Det är ju så det har varit i alla tider och du vet ju själv hur svårt det är att rucka på traditioner och inbitet tänkande.

På den fronten tycker jag att Strömsbro kyrka och personalen där var vidöppna för nytt tänkande och positivt bemötande. Ljuständningen var en sådan sak. Det var naturligt och inga problem. Att teckentolka innebär att ligga någon liten mikrosekund efter det talade språket. Tolken tar in, tänker, översätter från svenska till teckenspråk och därefter producerar. Det brukar inte märkas. Men om tolken ska vända sig mot barnkören, som framme i koret sitter och väntar på sin tur för att få teckna psalmen Måne och sol, så märks det när det inte blir någon som helst paus mellan föregående programpunkt och psalm. Tolken hinner inte vända sig, barnen hinner inte resa sig, barnen hinner inte vakna och tänka att: oj, nu är det vi som tecknar till döva. Resultatet blir att första versen försvinner och även halva första refrängen. Men vi tog oss på slutet och när jag vänder tillbaka mot den döva gruppen, så ser jag tecken för: söta, vackert, rörd, tårar, roligt.

Mässans starkaste upplevelse var nattvardsfirandet. Alla som kom fram till koret för att få ta del av brödet och vinet fick också se tecknen för Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet. Döva reagerade starkt och positivt. De behövde inte avläsa tysta läppar som formade något bla, bla, bla, bla, utan de såg tecknen: Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet. Hörande kunde höra orden, men jag tror att det visuella kändes starkt och nära. Tecknen blev den förenande kraften som inbjöd till gemenskap. Så är vi, fast många, en enda kropp. För alla får vi del av ett och samma bröd. Den här dagen fick orden extra kraft av tecknen.

Jag hörde knappt predikan. Det var en liten miss, men också en lärdom ifall jag kommer att tolka fler gånger i Strömsbro kyrka. Prästen gick fram mot barnen som satt i de första bänkraderna och talade till dem. Det var bra och kändes positivt. Jag vet att prästen hade en mygga på sig, en sådan där liten mikrofon, som går ut någonstans i högtalarna. Jag vet inte vart ljudet tog vägen. Jag kunde knappt uppfatta det. Jag tycker om att tolka predikningarna som de kommer. Utan att ha läst på i förväg. Detta kräver att prästen håller sig till tråden och inte gör allt för många utsvävningar och tillbakablickar och framåthopp i en salig blandning. Idag hade jag svårt att göra mig en uppfattning om hur predikan var uppbyggd, eftersom jag kämpade på med att överhuvudtaget höra den. Tacksägelsedagen. Det handlade om tack.

Något som är otroligt svårt och ganska störande vid tolkning, är när den talande personen tar hänsyn till om tolken hinner med. När talaren gör uppehåll och ibland vänder sig om för att se om jag fortfarande "viftar". Det känns lite stressande och onaturligt. Som om någon står o farstun och trampar och det är bråttom iväg. Då är det lättare som om jag uppfattas som osynlig och bara får göra mitt jobb. Att göra en svensktalad predikan översatt till teckenspråk. Snabbt eller långsamt talad spelar egentligen ingen större roll. Går det att hitta ett tema, en röd tråd eller om jag hör den bra, så brukar det fungera.

Något annat som jag inte lägger märke till när jag sitter som hörande i kyrkan, men som blir en känsla av upprepning när jag teckentolkar är alla böner i olika former, framförda av många olika människor. Idag fick jag en känsla av att det var sex olika personer, prästen inkluderad, som var framme vid micken och bad. Allting påminde om varandra, förutom den lilla flickan som tackade för att hon fick bo i ett land som Sverige, utan krig. Hon som tackade för alla fina grejer som barn tycker om. Leksaker, dataspel och cyklar. Det kändes att den bönen kom från hjärtat. Den framfördes inte för framförandets skull. Jag tror inte Gud misstycker om vi koncentrerar bönen och gör den aktuell, konkret och utan de många onödiga orden. Han har ju skapat världen. Han har skapat oss. Han vet allt. Då vet han även när vi verkligen ber till honom eller när det blir en uppvisning i vältalighet.

Hur varierat programmet än är för hörande, så blir det ganska enformigt för döva. En och samma person teckentolkar vare sig det är bön, predikan, psalm eller körsång. Där finns det mycket kvar att jobba på. Att inte allt är uppbyggt kring stilla eller svängig musik. Att det viktiga inte är att flera personer ber tio olika böner. Utan det viktiga för döva är att det visuella ändras någon gång. Det vore också bra om gudstjänsten kunde kortas och bli mer effektiv. Den behöver därför inte upplevas jäktig. Det finns ett lugn i tystnaden också. För en timmas tittande på en och samma person är jobbigt. Pröva själv så märker du att det hade säkert räckt med fyrtiofem minuter. Eller du är kanske nöjd med vyn efter en halvtimme? På återseende med ett leende!

PS. Det är kul med så mycket gudstjänstbesökare, så att det måste tas fram extrabord och stolar till kyrkkaffet och när kaffekokaren får gå på högtryck. Det finns anledning att säga tack!

Jag hinner före Gefle Dagblad

God afton! Snart midnatt och jag kommer att sitta här över tolvslaget, men jag är vaken. Klarvaken. Jag har varit på konsert i Gävles blå konserthus ikväll. Det ligger så fantastiskt placerat vid Gavleån och så här på höstkvällen, när vattnet är upplyst på vissa ställen och mörkt på andra, så är det en magisk vy från de stora panoramafönstren. Jag tycker det är en trevlig stämning i entrén före konsert. En arbetsvecka ligger bakom, förväntan finns före konserten, hejar på bekanta ansikten, träffar mitt konsertsällskap i vimlet, en värmande kram och jag känner hur gott det är att leva.

Det är B Tommy som dirigerar. Jag har nämnt honom i en tidigare blogg. Jag får inte tillfälle att presentera mig med A Ing-Marie C och det kvittar. Det finns en del dirigenter som kan få orkestern att lyfta till helt oanade höjder. Jag tycker inte att B Tommy hör till en av dem. Istället sitter jag och funderar ut lite trevliga skämt. Som att fråga orkestern om de inte kan spela ett stycke av han den där duktiga Thoven? Alltså B(ee)thoven. Barnsligt, jag vet, men det roar i alla fall mig för en stund.

På kvällens konsert gör en sångsolist entré. Jag är inte så förtjust i sångsolister. Har egentligen bara en favorit i sådana här klassiska sammanhang och hon heter Malena Ernman. En operasångerska som förenar sin fantastiska röst med en stor portion humor. Hon bjuder på sig själv, utan att för den skull förlöjliga sitt yrke. Tvärtom hon lyfter det till svindlande höjder. Ikväll var det dags att lyssna till sopranen Emma Vetter. Stackarn, hur skulle hon övertyga en ganska blaséinställd bloggare? En person som satt och tänkte ut lite lustigheter och som de första minuterna satt och funderade över sångerskans klädsel?

Emma steg ut på scenen med pondus. Hon visade direkt att här ska inte en liten bloggare komma och sätta sig på mig. Bra inställning tycker jag och för det får hon plus. Jag har tyckt förut att solister, faktiskt ganska många av dem, skulle behöva en stylist, eller åtminstone en vän med smak, som kan ärligt säga vad de tycker om klädvalet. Emma får plus för lång klänning. En klädkod som jag tycker att de flesta kvinnliga klassiska scenarbetare borde ta efter. Där finns det att jobba på i symfoniorkestern också. Så Emma får kvällens andra plus. 2-0 alltså. Däremot sätter jag frågetecken för klänningens modell. Det verkar vara ett formbart fodral som sätter varje kurva i blickfånget. Både framifrån, bakifrån och från sidan sett. Det verkar också vara olika tyger i olika etapper. Lite begravnings-Moulin Rouge. Det får bli 2-1.

Hennes framträdande rent fysiskt är verkligen svart-vitt. Svart klänning och ett svart pannband i form av en lång scarfs, som verkar ha blivit bortglömt från sminkningen i logen. Till detta ett blont, nästan vitt hår och vit hud. Precis som ett notblad och där har vi i och för sig ett samband. Hon sjunger från noter på ett notställ. 2-2 med tanke på hårbandet. Hon sjunger inte dåligt. Vem tror jag att jag är om jag skulle säga det? Vem är jag att uttala mig? Spelar ingen roll att jag tycker att många sångerskor sjunger krampaktigt och stelt. Hon har röst och hon kan använda den. 3-2 alltså. Men matchen mellan solisten och bloggaren i publiken slutar oavgjort. 3-3. Av den enkla anledningen att bloggaren kvitterar vid sluttonen då jag konstaterar att solisten har verkat oengagerad och nollställd i sitt uttryck konserten igenom. Jag lovar att det kommer stå något helt annat i musikrescensionen i Gefle Dagblad i helgen. Jag får nöja mig med att vara först.

Tackar bastrombonisten och tubaisten för det trevliga initiativet att låta respektive hustru få avnjuta ett glas vin i pausen. Med förköpt biljett och allt. Det blev en trevlig stund med samtal om London, vardag och konsert samt skål för en trevlig och välbehövlig kväll. En sådan där uppladdning som kan behövas inför morgondagens städinsats i kvarteret. Med tanke på det så bör bloggaren gå och lägga sig nu. Jag har nu fått den välbehövliga nedvarvningen som behövs efter arbetsveckan och intaget av alla vackra toner. På återseende med ett leende!

PS. Eftersom jag har talat om sångerskor idag, så kan jag nämna i sammanhanget att idag är det fyrtiofem år sedan som Édith Piaf dog. 10 oktober 1963. En oförglömlig sångupplevelse att höra henne sjunga La Vie En Rose eller Non, je ne regrette rien. Kolla gärna in Édith Piaf på Youtube. Du hittar en hel del gratiskonserter där. Fast det slår inte live-konserterna i Gävles blåa konserthus. Hoppas vi ses där snart!

Vett & Etikett helst utan Klarinett

Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna komma upp i 200 bloggar före söndag, då jag har ettårsjubileum för min kära bloggplats. Jag måste skynda mig också att hinna göra lite nytta innan det är dags att göra mig iordning inför kvällens konsert. Jag är som du kanske vet en trogen konsertbesökare då symfoniorkestern och Mr T är i farten. Jag gick till och med på konsert när Mr T var i Norrköping och jobbade häromveckan. Det gick det med, även om jag tycker det är tomt på scenen utan en bastrombonist. För att inte tala om när hela brasset är spellediga. Det är mäktigt med dessa brassinstrument och dessa sektioner ger lite extra tyngd och pampighet i musiken. Jag tror att större delen av publiken håller med mig. Så hörs det på snacket i pausen och efter en konsert.

Jag är ingen musikexpert. Det överlåter jag åt musikerna själva. Jag är däremot en van konsertlyssnare och jag vet vad jag tycker låter bra och mindre bra. Jag går också gärna på sportevenemang. Även om jag inte får möjlighet att se favoritlagen så ofta, Södertälje SK i hockey och Östers IF i fotboll, så tar jag ofta möjligheten att se värdiga ersättare, som till exempel Brynäs IF och Gefle IF. Det diskuteras ofta klassisk musikkultur vs sport. Som om det ena tar bort möjligheten för det andra. Märkligt.

Inom sporten kan man ofta se på resultatet om det var bra eller inte. Vinner man med 9-3, så är man rätt överlägsen motståndaren i både hockey och fotboll. Spelarnas ambition är att göra sitt bästa. I musiken finns det inte samma resultat att påvisa. Ändå går det nästan att känna av stämningen om konserten var bra och mäktig eller inte. Om den berörde eller om det kändes som om det kunde kvitta. Det beror kanske lite på mig som publik också, hur mycket jag släpper till och tar emot. Eller om jag sitter och tänker på något annat. Om jag applåderar lite lojt och oengagerat.

Jag har funderat på det här med orkesterns uppbyggnad. Jag tänker mig slagverket som idrottslagets målvakt. Framför målvakten en stark backlinje med trumpeter, tromboner och tuba. Känns rejält och tryggt. Eventuellt placerar jag hornen som ytterbackar. Kanske som yttermittfält. Jag placerar träblåset som innermittfältare. Risken är då att det ibland kan bli ett spel mellan backlinje och forwards. Ungefär som Gefle IF spelar. Långbollar. Trist. Hoppas att träblåset kan anta utmaningen och få till lite fint spel med passningar från backlinje och bygga upp spelet till stråket som jag placerar längst fram. De får attackera och försöka anfalla och göra mål. Fast basarna kanske ska ner och förstärka backlinjen? Lite cello på yttermittfältet? Jag får nog finslipa på spelupplägget. Precis som musikerna får finslipa på själva tekniken och veckans noter.

Bara dirigenten kvar. Han får ta tränarrollen och den som coachar laget matchen igenom. Ser till att bli tydligare om det stretar och att ge lite peptalk. Så har vi publiken. Ganska stillsam. Inte helt olik Brynäsklacken i motgångstider. Just nu har Brynäs flyt och då är klacken också på G. På konserten finns inga flaggor, inga publiktrummor, inga megafoner eller banderoller. Lite Pomp and Circumstance vore inte så tokigt någon gång. Fast då måste någon ta tag i hejarklacksledandet och värma upp publiken. Får jag föreslå Niclas Wikegård? Åtminstone som konferencier i en Önskekonsert någon gång? Jag har sett och hört mig mätt och trött på Mr Hillerud. Testa honom i hockeystudion någon gång istället. På återseende med ett leende!

PS 1. Nu ska jag göra en bloggbekännelse. Långt före det att jag träffade Mr T så hade jag ett märke som gick att fästa på rockslaget med texten: För en klarinettfrizon i Norden. Jag var ung och jag funderar på om jag var oförståndig. Nu har jag funderat färdigt. Nej, jag står fast vid åsikten att jag klarar mig bra utan klarinettljud. Jag tänker inte leta ihjäl mig och se om jag hittar märket, men jag minns att det var vitt med svart text och en avbruten klarinett. Kan ju hoppas att ingen klarinettist läser bloggen och om det mot förmodan finns någon, så går det bra att i kommentaren överbevisa mig. Ingen idé att trudelutta, för det har inte hjälpt i drygt fyrtio år.

PS 2. Idag om 2 månader är det Nobelfesten och jag är inbjuden till en liten bankett i Stadshuset. Kan du tänka dig att jag har fått en inbjudan... Det ska bli så trevligt att få klä upp sig och trippa iväg till en bankett. Det hör ju inte till varje dags innehåll. Så då vet du vad jag gör den 10 december i år. Ingen idé att ringa och fråga om vi ska ut och gå eller gå på bio eller se Nobelfestsändningen på TV. Jag är på bankett!!! Dags att börja läsa på i Vett & Etikett-boken. Ska jag kanske kontakta hon Ribbing? Experten. Bankett, vett, etikett. Rim så det förslår. Stadshus, sus, dus. Det bara rinner på. Kanske vore idé att låta hela sanningen rinna på också. Det är alltså inte Stadshuset i Stockholm som jag ska till. Det var redan bokat. Det är någon slags Nobelfest där. Jag ska till Stadshuset i Gävle. Till Spegelsalen närmare bestämt. Polhemsskolan där jag jobbar firar 50 år och det ska uppmärksammas med en bankett för personalen. Alltså inte kungafamiljen som paraderar. Det blir väl skolledningen med rektorn i spetsen som hälsar välkommen. Det blir trevligt!