Galla över melaminskandalen

Det blir inte alltid som jag har tänkt mig. Idag hade jag ett flertal olika alternativ att välja mellan, när det gäller gudstjänstutbudet i närområdet. Ändå sitter jag här och lägger upp en ny blogg medan kyrkklockorna ljuder över staden. Orsaken är varken slöhet eller beslutsångest. Orsaken är en liten päronformad blåsa som till och med har ett latinskt namn. Fint ska det vara, på sådana här små besvärliga tingestar. Vesica Fellea. Gallblåsan. Det känns nästan som ett slag i ansiktet, när jag läser att gallblåsan inte är nödvändig för kroppens funktion och tas ofta bort vid besvär.

Det där skrevs innan någon hade kollat upp hur långa köer det är till operationsbordet. Vi talar inte om några veckor, utan i själva verket så talar vi om år. I alla fall i det landsting som bloggaren befinner sig i. I Kalmar läns landsting däremot, så går det att få gallan fixad inom en månad. Nu har läget inte varit så akut för mig på ett bra tag. Gallan har hållit sig lugn tills igår kväll. Akut sjuk. Illamående. Kräkanfall. Hög feber. Värk. Det kom plötsligt, men när jag tänker efter så har jag nog byggt upp det en tid. Så pang. Gallan gick till attack och jag kunde inget annat än att kapitulera. Sådana där små organ med latinska namn kan vara knepiga att bemästra.

Nu avnjuter jag samma kost som åtta månaders bebisar. Sempers barnvälling. Bara välling, inga av de där smaskiga efterrättspuréerna. När gallan går till anfall, då smaskas det inte hur som helst. Då håller jag mig bara på min kant och testar sked för sked med välling. Det finns en liten trevlig medicin mot gallan och det är konjak. Fast den ädla drycken ska intagas vid känning av anfall, inte mitt under pågående attack. Känning har jag haft hela veckan, men det går inte an att smutta konjak under arbetstid och bilkörning. Jag hann inte smutta ett litet kryddmått ens innan anfallet bröt ut och när väl anfallet är igång så måste jag glömma konjaken. Det är som att hälla tändvätska på eld. Det blossar upp ännu mer. Så det var bara att glömma konjaken och rikta in sig på vällingen.

Dagens namnsdagsbarn heter Lennart och tankarna går till Mr T:s lillebror. Mer känd som Lelle. Vet inte om han är bloggläsare, så för säkerhets skull så skickade jag ett sms med gratulationer. Jag vet att han inte är hemma idag, så ingen idé att ringa och sjunga: Ha den äran idag. Risken är att det inte skulle bli någon skönsång, utan lite gallskrik. Där fick jag till det! Hoppas att namnsdagen innebär lite extra gott fikabröd. Det kan man unna sig de dagar då inte Vesica Fellea har andra planer. Dagar då Vesica Fellea är i maskopi med Semper-industrin bör man undvika wienerbröd och gräddtårtor.

Om jag ändå ska vända gallskrik och kräkningar till något positivt, så kan jag ställa mig på barrikaderna och skriva en bloggprotest mot den aktuella mjölkskandalen i Kina. Vem kommer på den sjuka idén att blanda i melamin i produkter som ska förtäras av levande varelser. I huvudsak små oskyldiga barn. Vilka är dessa hjärnor, som bara kan tänka ut en sådan fruktansvärd tanke? Har de hjärtlobotomerat sig? Okej, jag kan förstå att suget efter pengar kan bli övermäktigt, men rätta då munnen efter matsäcken och lev på det som erbjuds för dagen och planera att försöka utöka kassan på ett hederligt arbete och som framförallt inte drabbar andra människor.

Sempers barnvälling garanterar att deras råvaror och produkter inte innehåller melamin och att de inte har någon koppling till Arla Foods i Kina. De intygar att deras produkter kommer enbart från svenska mejerier, förutom en vara som kommer från ekologiska gårdar i Österrike. Det som har hänt i Kina är en katastrof. Melamin har en kemisk formel och bara det gör att man bör höja på ögonbrynen. C3N6H6. Man kan skapa en kemisk reaktion mellan melamin och formaldehyd och få en slags plast som kan användas till plasttallrikar och till laminat i bänkskivor. Ingen normalt funtad människa skulle väl komma på tanken att bryta sönder några köksluckor för att byta ut müslin till frukostfilen.

Vi vet nu med säkerhet att melamin är rejält mycket billigare än det mjölkpulver som används i mjölkersättningen. Det är anledningen till att det blandas i den produkt som skulle ätas av små barn i Kina. Som orsakade dödsfall och tusentals sjuka barn. Ett giftigt och hälsofarligt ämne. Ämnet har även hittats i djurfoder. Oskyldiga drabbas då några få helt osannolikt dumma människor vill ha mer klirr i kassan. Det är verkligen en katastrof. Precis som det är varje gång då någon människa far illa och behandlas utan respekt och värdighet. Så när jag tar min nästa portion Semper så ska mina tankar få omsluta dessa människor som just nu lider eller som just nu står vid en sjuksäng och ser på detta lidande. Vi har inte kommit så långt i vår mänskliga utveckling, när vi till och med ger oss på barnmaten. På återseende med ett leende!

PS. Jag fick lära mig att ordet höst betyder skörd och det är alltså skördetider. Snart dags att plocka in vinteräpplena på trädet och förvara dem till julaftonsfruktfatet. De lyser så röda och granna på trädet i trädgården. SMHI har en egen definition på höst. När dygnstemperaturen pendlar mellan 0 och 10 grader. Så är det i bloggområdet nu. Höst...

Kastanjetider

Jag plockade upp min första kastanjkärna igår. Brun, blank och fortfarande lite fet. Skön att känna på i jackfickan. Som en liten osynlig stresshanterare. Jag brukar plocka kastanjer och lägga på ljusfat som dekoration eller i andra arrangemang. Ibland sparar jag dem och fyller adventsljusstaken med dem. De är fina och fräscha och ett lika säkert hösttecken som tussilagon är ett vårtecken. Jag gillar att hitta tecken på att vi är där vi ska vara. Jag gör sällan stora planer för vintern när jag sitter på badstranden en varm sommardag. Jag tänker inte heller på vårens händelser när hösten närmar sig. Okej, jag är inte så onormal att jag kan önska att det vore sommar en grå och regntung novemberdag. Men för det mesta är det de små signalerna här och nu som ger mig största glädjen.

Idag cyklade Mr T och jag in till lördags-Gävle för att komplettera Mr T:s arbetsställ med en ny frackskjorta, frackväst och dito knappar. Det blev ett relativt billigt kalas. Sådana prylar kan verkligen kosta skjortan. En del yrken får arbetskläder. Dit tillhör inte musiker med frack, smoking eller kostym. För alla dessa plagg kan man även använda på fritiden. Det kan man tydligen inte göra med en verkstadsoverall. Fast Mr T är enligt många människor en mycket lyckligt lottad människa. Han får ju syssla med det han tycker bäst om, spela trombone. Vad är det som säger att inte bilmekaniker gör just det som de tycker är det roligaste de vet, nämligen meka med bilar?

Jag köpte en skön, randig och ganska stilig halsduk till min knallröda duffel. Så nu är jag beredd att möta höststormarna. De gjorde sin entré i Gävle-området redan idag. Vi trotsade vinden Mr T och jag och cyklade till stan. Bilen hade redan avgått kl. 08.20 och stod parkerad vid Scandic hela dagen. Körkortstonåringen har varit på hockeydomarvidareutbildning. Mr T och jag kunde ha åkt buss, men blåsten var inte värre än att det rullade framåt när vi trampade och då funkar ju cykeln som transportmedel. Ingen nederbörd utan en skön och ganska varm höstdag.

Nu har mörkret lagt sig sedan en stund tillbaka och ljuslågan förmår att mysa till det. Jag tänkte delge bloggläsaren den glada nyheten att Brynäs IF mosade Rögle med 3-4 idag nere i Ängelholm. Vilken sanslös vändning. Brynäs låg nämligen under med hela 3-0. Jag får glädja mig åt detta, nu när det inte går att glädja sig över Södertälje som förlorade borta mot Skellefteå med 3-1. Lystring! Imorgon håller vi alla tummarna för Öster som spelar borta mot Norrby. Det magiska klockslaget är 16.00. Nu när vi ändå har hamnat i sportarenan så kan jag lika gärna avhandla speedway också. Lite trist att Dackarna från Målilla och VMS Elit hamnade i semifinal, eftersom jag gärna hade sett dessa båda småländska lag i finalen. Nu är det Vetlandas grabbar som är i final och de har alla mina lyckönskningar. På onsdag kväll vet vi om det kan firas med alla småländska klackar i taket! Ja, det kan vi visserligen hur som helst, eftersom motståndarna är Lejonen och detta gäng kommer från Gislaved. Det lyser Smålands Power över speedway också!

På tal om Småland så hittade jag en liten ledtråd nyss som kanske kan leda mig vidare i min släktforskning. Jag vet inte hur många gånger jag har fått ge upp på att hitta Lisa Bengtsdotter som föddes 1769 i Solberga. Jag vet att hon bodde i Vimmerby där jag också har hittat henne i vigselboken då hon gifte sig med Anders Carlsson som föddes 1780 i Lönneberga. Familjen flyttade sedan till Virserum där de blev förfäder till mig på min morfars mormors sida. Av en händelse så hittade jag ett Solberga i tänkbar närhet av Vimmerby mot Vetlandahållet till, som jag så fort som möjligt vill kolla upp. Min gamla skolkamrat, lika gammal som jag, fyller år på måndag. Hon har precis lämnat smålandsmetropolen Virserum och flyttat till en liten pärla utanför Vetlanda. När jag skulle kolla upp denna lilla pärla på kartan på Hitta.se, det var då ögonen fastnade på Solberga. Mitt släktforskningssug har drabbat mig med full effekt.

Min skolkamrat fyller år på måndag, så födelsedagskortet är skrivet och klart för att postas. Jag kan vara ute i god tid och blogg-gratulera ett par dagar i förväg. Grattis kära vän! Synd att du inte flyttade norr om Dalälven när du ändå hade allt i flyttkartonger. Hade gärna kommit på födelsedagsfika. Nu får du nöja dig med ett dubbelt födelsedagskort med kastanjer på framsidan med texten: Grattis på din dag! Jag önskar dig en underbar födelsedag och allt gott framöver. Jag är fortfarande imponerad av dig att du kunde gå ner i brygga när vi gick i högstadiet. Häromdagen när Gyllene Tider spelades i radion och yngsta tonåringen drog upp ljudet, så kastades jag tillbaka till ditt flickrum och vårt tjejsnack. Det är nostalgi på hög nivå. På återseende med ett leende!

PS. Låt mig ge ett litet DVD-tips. En feel-good-film. "Honey". Nu handlar den inte om linedance utan om hiphop och streetdance, men sevärd ändå... En skön dansuppvisningsfilm med ett budskap som ingav hopp. Den kommer inte upp på min tio-i-topp-lista, men väl värd att satsa en och en halvtimme av sitt liv på. Bor du i närheten av Hilledenne så finns den till utlåning.

Reklamutskick som heter duga!

Lyckliga jag. Onsdag och snart dags för ny linedanceträff. Jag har längtat sedan förra onsdagskvällen. Jag hinner blogga en stund innan det är dags för Mr T och mig att äntra cyklarna. Nästa vecka får jag linjedansa på egen hand, för då sviker Mr T och åker till Norrköping och jobbar lite med trudeluttluren. Fast på egen hand blir det inte riktigt, för det kommer säkert sjuttio andra lika stora entusiaster som jag. Jag tror att detta går att jämföra med meditation och yoga, fastän jag inte har varit på någotdera. Jag antar att för vissa är meditation ett passande sätt att rensa ut huvud och kropp och jag är så himla glad att jag testade linedance. Under en och en halvtimme så existerar inte världen utanför IOGT-lokalen, den existerar nästan inte utanför min kropp. Fullt fokus på fötter, höfter, takt och vändningarna. Allt till glad och härlig musik.

Det har väl inte undgått någon att jag har använt mycket kraft på sistone till att stå vid sidan om och försöka vara det ljus i världen som Gud vill att jag ska vara. Alltså det handlar inte om att stå som någon slag Lucia eller upplyst julbock och sprida lite trevnad här och var, utan det handlar om att finnas till hands när ingenting syns värt att leva för eller när ingen annan har tid att bry sig. När jag får distans till allt detta så kommer jag att använda det som ett brännande bloggämne. För detta elände är vardag och helgdag för så många människor. I huvudsak för det kvinnliga könet. Jag låter förlåten falla och skriver: kvinnomisshandel. Jag återkommer. Jag vill se lite ljus i mörkret för denna kvinna som mitt hjärta klappar för just nu och jag vill få lite distans till detta hemska scenario. Därefter vill jag inte att det ska vara bloggtystnad i ämnet något mer. Vi kan inte vara tysta och låta våldet innanför hemmens väggar få fortsätta. Vi manifesterar mot gatuvåldet. Vi måste börja manifestera mot våld i hemmen. Tills vidare manifesterar jag genom att vara nära och inte svika.

Tillhör du dem som får reklam hem i brevlådan? Du kanske har avböjt reklam av olika anledningar och då får du göra som du vill i fortsättningen av denna blogg. Läsa vidare eller avbryta. För jag tänker ta upp ämnet och ge min blogg en ny etikett: Reklam. Det går knappt att gå in i en butik utan att få ett litet plastkort, bonuskort. H&M, Coop, ICA, Åhléns, Guldfynd, Lindex, Wedins med flera, med flera. Visst, det går att låta bli att skaffa medlemskort och ställa sig utanför alla erbjudanden och inbjudningar. Men går den tanken att förena med de småländska generna? Förutom de vanliga betalkorten, körkortet, bankomatkortet, så är det till exempel olika kort till tre olika sportaffärer. Kan vara bra att ha eftersom jag ofta handlar olika sportartiklar. Inte bara till mig själv utan till den övriga sportfånefamiljen.

Det finns inte en sydd plånbok som mäktar med att ta emot alla dessa plastkort. Det snille som kommer på en persiennliknande hållbar plastkortshållare borde få Nobelpris. Frågan är i vilken kategori? Ekonomi? Det borde gå att med dagens teknik få ett och samma kort att gälla på alla kortvilliga butiker. Varför är inte detta redan gjort? Är det den redan sydda plånboks-industrin som sätter käppar i hjulet? Det vore kanske en katastrof för dem om de existerande tio-plastkorts-facks-plånböckerna skulle bli överflödiga.

För en tid sedan, hur lång vet jag inte riktigt, så kom kosmetikabutiken Yves Rocher till Gävle. Sortimentet var inte helt obekant eftersom de har sålt sina produkter per postorder under lång tid. Jag har inte varit någon storkund där. Är inte den där smink-typen. Jag beställde nog någon tub någon gång på åttiotalet. När butiken kom till Gävle, så gjorde vi ett litet besök, yngsta tonåringen och jag. Vi gick ut från butiken med ett plastkort som ska stämplas vid köp och automatiskt kommer det hem erbjudanden i postlådan. Jag ska inte gnälla. Jag har själv skrivit min namnteckning på ansökan till Yves Rocher.

I förra veckan fick jag den här reklamlappen... "Denna månad, tack vare ditt STAMKUNDSKORT". Denna månad har vi nöjet att presentera vår nya vårdande dag- och nattcrème Riche Crème Omega 369. Denna produkt lämpar sig speciellt väl för dig som känner att din hud blivit tunnare och känsligare med åren. Din hud behöver vårdande specialprodukter för att bibehålla sin balans och skönhet... Nu tillhör inte jag dem som har tänkt tanken att min hud har blivit tunnare och känsligare med åren. Det låter ju helt fantastiskt att en liten specialprodukt från Yves Rocher gör så att min hud, mitt största organ får behålla sin balans och skönhet. Då krävs det i och för sig att den har varit i balans tidigare och även att den har varit en skönhet. Annars är det kört redan från början.

Min mamma har fyllt sjuttiotre år och hon har inte använt några vårdande produkter någonsin. Tvål och vatten. Slut på smetandet. Någon enstaka gång har puderdosan åkt fram för att tona ner blänket på Åseda-snoken, alltså den typiska småländska näsan som min mor och även min bror har utrustats med. Det är allt av sminkande som min kära mor har ägnat sig åt i sitt ganska långa liv. Hennes hud är i balans och dessutom i fräsch kondition. Hon är en hudlig skönhet kan jag med lätthet konstatera. Kan det helt enkelt vara så att ett sunt liv, med sund husmanskost och med skogspromenader regelbundet och avhållsamhet från tobak och alkohol, kan åstadkomma något fritt och för intet, som hos Yves Rocher kostar en slant, om än billigt?

Huden är levande. Visst är det skönt att lägga en ansiktsmask eller peela lite här och där. Frågan är om huden egentligen inte förmår att sköta det där själv. Kroppen är på så många sätt finurlig. Tänk bara på hur fantastiskt blodomloppet är konstruerat. Jag funderar på om Gud i sitt skapande glömde en så viktig detalj som hudens förnyelse, när han fixade och trixade med alla näshår? Vart vill jag komma med dagens blogg? Nu är jag längtansfull efter att dansa linedance, så helst av allt vill jag komma iväg till replokalen. Men har jag nu börjat med att dra igång denna reklamdiskussion, så måste jag väl också ansvara för att knyta ihop alla porer och crèmer.

Jag gör det lätt för mig och säger att det är mycket yta idag i vårt samhälle. Vi fokuserar på vårt skal och visst, alla vill väl se fräscha ut. Jag tycker det är svårt att se fräsch ut om inte mitt inre blommar. Då lyser sorgsenheten igenom och inga crèmer i världen förmår att ta bort det utseendet. Ett välmående inre resulterar ofta i ett leende, glittrande ögon, en lätt gång och utvilade axlar. Så nu gör jag ett bloggutskick och ger dig en annorlunda men kanske i långa loppet livsviktig reklam. Håll i dig! Reklam på väg. Nu dimper den ner hos dig. Varsågod och läs...

I denna blogg har jag nöjet att presentera en gammal vårdande sanning, nämligen Jesus Christ 2008. (Jag kör lite engelsk touche. Lite flashigt och lockande och mycket enklare än Yves Rochers franska texter i mikrostil). Reklamen fortsätter: Detta namn lämpar sig för dig som känner att ditt liv har blivit lite tunnare och innehållslösare med åren. Du behöver säkert detta namn för att bibehålla dig själv och åter komma i balans och vara den skönhet som du är skapad till. Du får här ett erbjudande svårt att tacka nej till. Jag kallar den "Ta en och få tre". Erbjudandet är gratis. Inga leveransavgifter tillkommer. Du kan när som helst säga upp erbjudandet, men ska jag vara ärlig... när du en gång har prövat, så vill du fortsätta. Så passa på idag: Ta en och få tre! Gud Fader, sonen Jesus och den helige Ande. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tre månader till julafton. Så vi närmar oss med stormsteg reklamtiden nummer ett. Årets julklapp, leksaker, tofflor, smycken och allt detta grundar sig på mitt reklamerbjudande, nämligen på Jesu och hans födelse. Nu har jag väl knutit ihop både blogg och PS:et? Är det OK att jag sticker till linedanceträffen nu? Tack! Ska bli så skööönt!

Gruvsamt...

Lördagen har badat i fantastisk höstsol. Solen tittade fram redan igår förmiddag och då kändes det som om jag nästan hade glömt hur det är att se livet i solskensglans och känna att dess strålar fortfarande har förmåga att värma. När jag bloggade senast då var det torsdag och det var inte direkt någon klackarna-i-taket-blogg. Trots att ett litet avsnitt på slutet, det sedvanliga PS:et, handlade om dansernas dans, linedance. Tvärtom så var torsdagens blogg en ganska dämpad blogg med den ganska släta titeln "En veckas uppehåll", vilket bara förtydligade att bloggen hade varit tom och innehållslös i en vecka. Något som säkert bloggläsaren redan hade lagt märke till. En överflödig rubrik med andra ord.

Då hade det varit bättre att använda rubriken "Livets djävlighet" eller något i den stilen. Livet är så obarmhärtigt mot en del människor och det smärtar mig. Jag har inte för avsikt att använda denna blogg till någon slags klagomur. Låt detta bli en tröst för dig som bloggläsare. Ett uppehåll kan bero på mycket. Idétorka (fast det har ännu inte inträffat), semester (om det ändå vore så väl just nu), tidsbrist (inte alls otänkbart), nya äventyr som får för tillfället högre prioritet (ett sådant tydligt exempel är linedancekursen) eller så att orken helt enkelt tryter på grund av överbelastning (kroppslig, arbetsmässig eller känslomässig, ibland säkert alla tre på en och samma gång).

Dagens blogg ska i alla fall bli lite mer solskensaktig. Jag känner glädje över att jag fick tag i en jacka igår efter jobbet, som under lång tid varit slut på butikens centrallager. Igår hängde rätt färg med samma rätt låga pris åter på ställningen och jag slog till. Köpte också en matchande huvudbonad, något slags mellanting mellan basker och mössa. Om jag stoppar fyllning i den så kan jag åstadkomma värsta afrostuket. Jag ska inte göra det. Det har du mitt bloggord på. Det går också att forma den till landningsbana för helikopter, men jag ska låta bli det också. Ännu ett blogglöfte. Nu är jag rustad med jacka och mössa i matchande svart. Får piffa till det med en färggrann halsduk.

Jag har precis ägnat en stund åt att skriva en bön. Ska använda den i gudstjänsten imorgon. Jag är förbönsansvarig. Mitt hjärta är fullt av angelägna saker som det borde gå alldeles utmärkt att be över tillsammans med andra människor som besöker gudstjänsten. Så självklart är det ändå inte. Vi har lagt oss till med en massa traditioner och mänskligt tyckande och det kommer ofta mellan människor och Gud. Detta är faktiskt helt vansinnigt och förklarar mycket varför det ibland ser ut som det gör i våra kyrkor och frikyrkor.

Den här veckan har en kyrkligt anställd i Sverige blivit behandlad så dåligt att facket kallar det lagvidrigt. Jag är inte förvånad, därför att jag själv har upplevt min största smärta i livet inom en frikyrkoförsamling. Jag har dessutom på mycket nära håll sett hur illa vuxna, så kallade kristna, kan bete sig svekfullt och utstuderat elakt mot barn. Jag vet att det finns så mycket skit i många församlingar som sopas under mattan att de toppar statistiken på andliga lårbensbrott, efter alla fall när de försökt gå över den buckliga mattan. Det är inte konstigt att bitterheten växer och att många vänder ryggen åt den kristna arenan.

Här gäller det att be om vishet och klarsyn. Det gäller att be om hjälp att skilja på människor och Gud. På församlingen och Gud. Det är lätt att ge upp sin tro på Gud, när kristna vänner visar sitt rätta jag. När klumpen, oron, tårarna, smärtan och sorgen växer i ens inre, då är det lätt att sikten mot Gud skyms. Visst känns det bra att vi har lagar i Sverige och fackförbund som kan peka på det lagvidriga, men det kan aldrig ersätta känslan av utanförskap som byggs upp när de som säger sig leva ett kristet liv beter sig som om djävulen har flygit i dem. De sista sju orden i förra meningen har lite småländsk touche tror jag. Det brukar i sådana lägen råda total tystnad. Den kan upplevas hemsk, men det är också där som Gud blir påtagligt närvarande.

Det har många gånger visat sig att Gud är mycket större än alla frikyrkor och kyrkor tillsammans. Gud är även större än alla kristna människor tillsammans. Trots det, så är det några få människor som fortfarande agerar som detta inte är sant. Därför är det inte alltid lätt att forma sin förbön i ord. Ord som ska uttalas i gudstjänsten. Trots att vi får komma precis som vi är inför vår Herre, så vill några att det ska vara inom ramarna. Med en speciell röst. Med en speciell mimik. Med speciella passande ämnen. Detta dilemma har jag nu lämnat inför min Herre och jag har bett honom om att låta mig fortsätta gå frimodigt och inte stöpas i någon speciell form, där vissa delar av mig inte får plats. Mina andliga höfter och gäddhängsarmar får inte plats i den strama form som jag ibland ser i våra kyrkor. Den person som skrev sången: "Härligt sången där ska brusa", längtade tydligen också efter något mer framöver. Hoppas han fick det i himlen.

I torsdags morse klev yngsta tonåringen av nattåget på Gävle central. Hon hade varit i Kiruna på studiebesök genom skolan. En häftig resa på många sätt. Liggvagn tur och retur. På uppvägen delat kupé med två tyskar som skulle till Gällivare och fjällvandra. Två tyskar med mycket begränsade engelskakunskaper. Tillsammans med fyra Gävle-tjejer med ytterst begränsade tyskakunskaper. På några få kvadrat på ett norrgående tåg skapades minnen som säkert kommer att följa med genom livet.

Vi har fått se över 200 digitalkamerabilder och det satte sig ett sug i bloggarens pulserande blod. Ett sug efter att få åka norröver och se de fantastiska vidderna, de i september snötäckta topparna och det fantastiskt höstfärgade landskapet. Vilket äventyr att få komma till rymdstationen Esrange, LKAB:s gruva 500 meter ner i underjorden, Kiruna kyrka som antingen ska flyttas eller lämnas kvar, stadsvandra och se planerna på att förflytta stora delar av staden. Tonåringen tog med sig hjortronthé och godismarmelad med hjortronsmak till familjen. Samt en tändsticksask med vintermotiv från Kebnekaise. Hon vet vad som landar fint hos stolta föräldrar. Den bästa presenten var dock att hon kom hem igen. Usch och fy så tomt huset blir. Mindre vackert på något vis.

Hennes packning vägde lite mer på hemvägen eftersom de hade fått plocka så mycket slaggsten de orkade från gruvan. Magnetiska stenar bland annat. Dessa används nu som underlag till värmeljus och de är långt borta från sin ursprungsmiljö. Trevligt minne från en mycket trevlig och lärorik studieresa. För mig är det fortfarande ofattbart att stora delar av staden ska flyttas på grund av gruvans utbredande. Människor som ska lämna sina hem. Affärer och andra byggnader som ska rivas. Det låter stort på något vis och helt plötsligt får jag något att jämföra vår lilla köksrenovering med. Den var egentligen inte så märkvärdig som jag upplevde den i våras. På återseende med ett leende!

PS. Tack till er som kommenterar min blogg. Jag blir uppriktigt glad och rörd över ert engagemang och ni sporrar mig. Jag ber om ursäkt att jag har bloggat mindre frekvent nu ett tag, men ni ska veta att kommentarerna väcker en lust inom mig. Kanske kontaktar jag chefen och ber om ledigt med anledning av blogglust. Tack för att ni läser mina rader och tankar. Tack!

En veckas uppehåll...

Det blev ingen blogg den 11 september. Detta betyder inte att datumet gick mig helt bekymmerlöst förbi. Det blev en eftertankens dag för både terrordåden i USA och det tragiska mordet på Anna Lindh. Dagen blev också ett bevis på att livet går vidare för oss som fortfarande andas. Det blev ytterligare en dag i nuet, där jag tvingas se och uppleva hur det råder ett stort mörker för många människor. Jag är inte personligen drabbad. Fast mitt hjärta slår inte enbart för att hålla mig vid liv, utan det slår också för mina medmänniskor. Okej, jag lever inte ett helt bekymmerslöst liv. Det finns bra och dåliga dagar även för mig. Det är en myt att kristna människor lever ett gulligull-liv som betyder små trippande steg på rosa guldkantade moln. Vem har sagt att kristna är befriade från tråkigheter? Det kan inte vara någon kristen människa i alla fall. I så fall en hjärntvättad kristen fanatiker som lever världsfrånvänd i något religiöst töcken. Låter inte sunt!

Det är inte speciellt sunt heller det liv som många människor befinner sig i. Det smärtar mig att stå vid sidan om och känna att jag inte når ända fram, ända in i det djupaste äckliga hål. Det är där som min tror räddar mig. Det är väldigt lätt att i sitt engagemang låta sig dras ner i samma mörka hål och låta kraften rinna ur. Helt krasst så hjälper det varken mig eller den människa som jag ska försöka hjälpa. Då blir vi så småningom två svaga människor, som någon annan själ måste ta sig an och snart är vi indragna i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare ju fler människor vi är som springer i det. Min tro på Gud blir ibland som att dra i nödbromsen på ett framskenande tåg. När de vanliga bromsarna inte fungerar. När de vanliga verktygen som jag kan styra av egen kraft inte mäktar med, då finns tryggheten i Gud kvar.

Jag aktar mig för att jämställa Gud med jultomten. Skulle det vara så skulle Gud bara vara aktuell under en period om året. Låt oss säga från mitten av oktober då julhysterin drar in på IKEA och Åhléns fram till julaftons kväll, då alla julklapparna är öppna. Att skriva önskelista till Gud har inte samma smala inriktning som att skriva önskelista till jultomten. Jag vill inte heller ställa Gud till svars för allt elände i världen. Det är så lätt hänt att haspla ur sig att om Gud verkligen finns, så varför krigar de överallt? Det är en skylla-ifrån-sig-problemet-mentalitet som jag inte ställer upp på. Okej, jag kan medge att det var lite obetänksamt av Gud att ge oss en fri vilja, för oftast använder vi den på ett dumt och korkat sätt. Fast å andra sidan känner jag tacksamhet att han gav oss en fri vilja, för annars hade vi blivit marionetter och nickedockor och det skulle kännas fånigt att vara styrd uppifrån.

Varför stoppar inte Gud allt elände och krigande? Det är en vanlig fråga. Jag vill ställa följande fråga: Varför ber vi människor inte i enhetlig anda honom att göra det? Varför ber vi inte? Vi är fria tänkande varelser. Det innebär också ansvar. Ansvar för våra handlingar. Ansvar för att be till Gud istället för att anklaga honom för allt ont. Jag tror inte att Gud personligen drog igång Irak-kriget eller terrordåden den 11 september 2001. Vi människor har ett ansvar i vår fria vilja. Skylla-ifrån-sig-metoden är i långa loppet inte någon vinnande metod. Min tro på Gud blir ibland en suckandes tro. När jag står med en medmänniska vid kanten av det djupa hålet, så känner jag den förlamande tröttheten. Jag känner medmänniskans vilsenhet och jag känner att min egen kraft snart är slut. Där finns Gud. Jag känner tydligt hur han håller sin hand om mig. Om jag faller i gropen så är han med där nere och han lyfter mig upp igen. Det är min tro. Den som även finns de mörka dagarna. Den som finns de soliga dagarna. En enkel tro om att det gäller alla människor.

Jag kom hem sent från jobbet i tisdags kväll. Kvällen var mörk, regnig och ganska tung väderleksmässigt. Kvällen var nästan lika trist när det gällde kraftmässigt hos mig själv. Nu ska jag skriva om vad kärlek är för mig. Kärlek för mig är den skaldjurspaj som Mr T hade i ugnen och som avnjöts i vårt fina kök. Med levande ljus och ett glas vitt ekologiskt vin. Det var så stilla. Yngsta tonåringen var i Kiruna. Äldsta tonåringen var på sitt håll. Kvar i hemmet var Mr T, jag och stillheten. Sådana stunder är guld värda och livet kommer åter. Så även kraften. Jag känner stor kärlek till Mr T. Denna kväll bubblade den. Mörkret utanför, var kvar utanför.

Idag är det min vän Lenas födelsedag. Den första födelsedagen som hon inte firar här nere på jorden. Jag ringde till hennes man. Vi fick dela glädjen över minnet en stund och vi fick dela varandras tårar likaså. Ingen av oss har nog förstått riktigt att det är så här det är och att det är så här det kommer bli framöver. Lena finns inte här och hur konstigt är inte det? I skrivandets stund sitter säkert himlens alla änglar mätta och belåtna av Lenas utsökt goda drömtårta. Det har varit födelsedagskalas ovan där idag. Själv känner jag en alldeles speciell saknad, för det här datumet har under många år varit förknippat med en liten träff med Lena. Kram, paketöppning, skratt och glädje. Gott fika och en innerlig vänskap. Saknaden framkallar tårar och jag låter dem komma, de blandas fint med det regn som idag har fallit över Gävle.

Det stod i tidningen idag att Daniel Westling satsar 19 miljoner på ett hus i Brasilien. Han är inte ensam om detta projekt. Flera svenskar gör detsamma. I Daniel Westlings fall ligger det väl nära till hands att bygga i just Brasilien, men tanke på att hans blivande svärmor har anknytning dit. 19 miljoner är ganska mycket pengar. Jag har inte tillgång till någon ekonomisk kalkyl, men förhoppningsvis kommer en stor del av dessa pengar fattiga brasilianska byggjobbare till godo. Jag funderar på om det hade räckt med att bygga ett hus för cirka tre miljoner och kanske låta de andra 16 miljonerna gå till nybyggandet av barnhem, sjukhus eller skolor? Då hade det varit något att skriva om i Gefle Dagblad. Daniel Westling använder sin rikedom till ett vettig projekt i Brasilien. Jag blir föga imponerad av att Daniel Westling bygger en kåk på andra sidan jordklotet som han ska belasta miljö och annat med för att ta sig dit. För jag antar att han inte tänker ro. Så vältränad är väl ens inte han. På återseende med ett leende!

PS. Igår kväll besökte Mr T och jag Linedancelokalen för tredje gången och vi har nu lärt oss fem danser. 1. Easy Fun. Den är faktiskt så lätt och rolig som namnet säger. 2. Cut A Rug. Min favoritdans! 3. California Freeze. Den har vi snits på nu med knäböj och vändningar. 4. Cowboy Charleston . En skön blandning med tjugotalssteg blandat med countrymusik. 5. Belfast City. Vill helst inte kommentera denna dans ännu. Snabba steg. Saloonkänsla. Trekvartsvändning som får hela världen att snurra. Men så sjukt roligt! Vem vet, bloggaren och hennes älskade man kanske är coming stars inom Linedanceområdet? Banjo, turné, god öl och rutig skjorta. Låter inte det trevligt, så säg?

Filmrecension: 4 krukor av 5 möjliga

Om en liten stund är det dags för Mr T och mig att trampa iväg till vår andra träff med Linedancegänget. Äntligen onsdag kväll. Jag har längtat efter den här stunden. Tyvärr så ösregnar det ute och bilen är inte hemma. Den är inte stulen, men som du kanske redan har läst så finns det nu tre körkort i familjen och bara en bil. Det kom en förfrågan på eftermiddagen om att få låna bilen och köra till Solna och Råsunda. Landskamp ikväll, Sverige-Ungern. Äldsta tonåringen och några polare vill se matchen live. Det är inte första gången. Fast första gången med sonen som chaufför. Den oro som jag nu bär i mitt modershjärta behöver förvillas av några linedanceinstruktioner. Snart dags att ge sig iväg. Jag måste pausa bloggen och återkommer med aktuell rapport om vår framfart på dansgolvet. På återseende med ett leende!

Är du kvar? Nu är jag tillbaka. Nyduschad och med en kopp te bredvid datorn. Danserna vi lärde oss förra veckan är repeterade och de sitter ofattbart bra. Vi har ikväll lagt till en på listan, nämligen Cowboy Charleston. En blandning av linedance och tjugotal. Riktigt rolig. Mr T och jag kom fram till träningslokalen som två dränkta katter. Vattnet formligen forsade in genom öppningarna i hjälmen. Det fortsatte att rinna ner över ansikte och nacke och innanför regnkläderna. Det var glömt när vi stod på led tillsammans med alla andra. Efter en och en halvtimma i rörelse, så hade blötan av regnet torkat, men svetten lackade.

Jag kände mig otroligt glad och skönt trött när vi trampade hemåt. För att inte tala om nu, när jag sitter och sammanfattar dagen i min älskade bloggpose. Snart är matchen slut på Råsunda och jag kommer säkert inte ha svårt att hålla mig vaken tills jag hör tonåringens nyckel i dörren. Ljuv musik för en tonårsmamma. Det handlar inte om att jag inte litar på honom. Jag vet att han har kapacitet att fixa det. Men, men, mycket spelar roll. Så medan jag ändå är vaken och väntandes, så kan jag berätta om filmen som Mr T och jag var på igår.

Efter jobbet, så såg vi en förhandsvisning på filmen Patrik 1,5. Det var Coop som erbjöd sina kunder att hämta ut gratisbiljetter och eftersom jag hör till kategorin filmälskare, dessutom i ytterligare en kategori för film-är-bäst-på-bio, så var detta ett kanonerbjudande. Vid det här laget har väl ingen läsare missat att jag är smålänning? Det ska föreligga mycket goda skäl såsom sjukdom och nästintill död, om en smålänning inte nappar på gratiserbjudande i klass med nittiofem kronor styck.

Mr T och jag fick en sådan där hångelsoffa längst bak i salongen. Vi hör inte till kategorin hånglare-längst-bak-i-salongen och dessa soffor är inte de bekvämaste platserna heller, men de skapar ändå en mysig närhet och det har jag ingenting emot. Närhet till Mr T är något bland det bästa jag vet. Det kom in en biljettrivare från Filmstaden och jag funderar på om han drömmer om en stå-upp-karriär. Han snackade något osammanhängande där framme, men utan mick så nådde det inte ända upp till hångelavdelningen. Eftersom vi satt där helt gratis, så fick han hållas. Han var ogävlisk på något vis. Prata skämtsamt och försöka roa utan att känna någon sedan arton generationer tillbaka är ganska Kanske hade han invandrat från Värmland?

Nu till filmen. Patrik 1,5. Handlingen är som följer: Göran och Sven har blivit godkända för adoption. Problemet är att det saknas givarländer som accepterar homosexuella föräldrar. En dag öppnar sig en möjlighet att få adoptera ett svenskt föräldralöst barn, "Patrik 1,5", men när Patrik anländer visar han sig vara någon annan än de trott. Ett kommatecken har hamnat fel i byråkratin och in kliver en femtonårig homofob med kriminellt förflutet.

Göran och Sven är alltså homosexuella och flyttar in i ett villaområde. De bekantar sig med grannar på en fest i området. De avslöjar sina tankar om adoption. För att förstå hur det slår ner i kvarteret, så behöver vi kanske bara rannsaka oss själva? Göran och Sven förbereder rummet för att få in en liten grabb på ett och ett halvt år i huset, i själva verket kliver det in en tonåring. En tonåring som har svårt för bögar. En tonåring som ingen vill ha. Hela socialsnurren på högvarv.

Budskapet i filmen är djupt. Visst den är gjord med humor, men i vissa scener så fastnar skrattet i halsen. Det är inte så konstigt, det är allvarliga ämnen som bearbetas. Det är en film som hänger sig kvar i medvetandet. En film som det skulle gå hur bra som helst att diskutera efteråt. Inte alls som med Mamma Mia som var en underbar film på sitt sätt. Musiken och storyn gav en feel good-känsla rakt igenom. Fast där stannar det vid att kommentera musiken, skådisarna, roligheten och hur otroooligt bra filmen var. Patrik 1,5 hade bra skådisar. Dolly Partons låt "Here you come again" satte sig fast i mitt inre. Jag lyssnade på den när jag kom hem. Fast Patrik 1,5 förmedlade något mer. Jag kände mig lite ställd mot väggen och jag var tvungen att tänka igenom vad känner jag? Något som var tänkt som avkoppling, blev till en 90 minuter lång dela-livet-upplevelse. Jag får fortsätta lektionen på egen hand. På återseende med ett leende!

PS. Det var Jessica Andersson som sjöng såg jag i eftertexten på filmen. Jag håller nog på Dolly. Några andra spår på skivan är dessutom helt underbara att träna linedance till. Here you come again. Just when I've begun to get myself together. You waltz right in the door. Just like you've done before. And wrap my heart 'round your little finger. Here you come again. Just when I'm about to make it work without you. You look into my eyes. And lie those pretty lies. And pretty soon I'm wonderin' how I came to doubt you. All you have to do is smile that smile. And there go all my defenses. Just leave it up to you and in a little while. You're messin' up my mind and fillin' up my senses. Here you come again. Lookin' better than a body has a right to. And shakin' me up so that all, I really know is: here you come again...

Vart tog vägen vägen?

För fyra år sedan vid den här tiden så låg jag på uppvak på akuten, efter att med nöd och näppe ha klarat mig igenom en akut allergichock. Jag minns inte om jag har bloggat i ämnet tidigare. Jag hade tidigare på kvällen tagit den första tabletten i en vanlig penicillinbehandling. Kåvepenin. Nästan den vanligaste och snällaste sorten i penicillinlistan. En tablett som jag tidigare hade ätit utan problem. Nu behövdes det en tablett, som skickade mig rakt in i den berömda vackra tunnel av det mest fascinerande ljus man kan tänka sig. När jag kom till akuten fanns det varken puls, andning eller hjärtslag. Det var nära ögat. Det var på håret. Jag var på väg att dö, men fick möjlighet att vända tillbaka.

Jag känner stor tacksamhet för det. Dagens datum har därför blivit en dag av eftertanke. Scenariot spelas upp och jag minns den fantastiska tunnel. Jag önskar att jag kunde beskriva den. Återge den. I ord eller i konst, men jag har inte den kapaciteten. Minnet är obeskrivligt. Orden som jag kan är för enkla och jag vet inte hur jag skulle kunna få till den lyster och det skimmer i färgen som jag upplevde den? Tror inte att det är någon idé att gå in till Flüggers och be dem blanda till en burk. Jag behöver kanske inte måla. Kanske räcker det med att tänka tillbaka och fortsätta att komma ihåg hur bräckligt livet kan vara. Det vi har här och nu, kanske vi inte har kvar nästa timma.

Åttonde september är för mig som en liten entré, som en ankomsthall, till det mycket större datumet, den 11 september. Hur overkligt är fortfarande inte scenariot som nådde vår del av världen, när vi såg TV-bilderna från New York. Det är nu snart sju år sedan som flygplanen körde rakt mot skyskraporna. Tanken slår mig att detta pulvriserade helvete är också svårt att återge i ord. Det är också svårt att måla. Vilken grå nyans kan beskriva den dimma, som låg över New York en lång tid efter terrorattentatet? Är det svårt för oss att nå det allra vackraste och likaså det allra hemskaste?

Så späddes eländet på med mordet på Anna Lindh. Vi kan säkert, var och en, minnas tillbaka vad vi hade för händer just i den stund när vi fick reda på den tragiska nyheten att Sveriges utrikesminister hade blivit attackerad på öppen gata. I en affär inne i det stora varuhuset NK. Det var dagen då många svenskar fick reda på att det finns en modebutik med namnet Filippa K. Den gratisreklamen hade vi gärna klarat oss utan. Detta förskräckliga våldsdåd hade vi klarat oss utan. Sverige hade behövt denna energiska minister. En make miste sin fru. Barn miste sin mamma. Från en stund till en annan förändrades livet och skulle inte bli som förut.

Dagens datum som jag för min del använder till att blicka tillbaka på livets bräcklighet, får nu ge plats åt ett lite roligare minne. Dagen då äldsta tonåringen fixade körkortet. Han har låtit det där med körkortet vara fram till nu. Har låtit skola, all egen träning och andra uppdrag ha första prioritet. Hans plan var att strukturera upp det efter studenten. Då kom en fotfraktur i vägen. När den var läkt, så la han upp en plan. Genomförde den och betade av steg för steg. Han skrev teorin förra veckan. Det var inga problem. Sedan var det uppkörning idag. En nervösare tonåring gick det nog inte att hitta i Gävle. Fast säg en människa som inte är nervös för uppkörning. Det är väl precis som det ska vara.

Nu avlöpte allt väl och på första försöket fick han sitt intyg. Körkortet kommer med posten inom kort. Jag fick ett litet besök på jobbet av en glad och lättad ung man, som frågade om det var okej att få låna nycklarna till bilen. Jag minns fortfarande min ungdom. Jag minns känslan att få sätta sig själv i bilen första gången och åka iväg. Så lätt hade det aldrig varit att köra förut. Inga krav på att köra precis rätt, precis hela tiden. Ingen kommentar från personen i andra framsätet. Det var lättare att köra hel plötsligt. Det var på något märkligt sätt bara att köra. Lite pirrigt givetvis. Jag räckte över nycklarna och några timmar senare tog jag bussen hem. Glad att ha fått något annat att hänga upp den åttonde september på. På återseende med ett leende!

PS. En uppkörning kostar elvahundra. Skriva teori kostar tvåhundratjugo kronor. Halkkörningen kostar artonhundra och en lektion på körskola kostar 430 kronor för 40 minuter. Sedan är det inte bara att hämta ut körkortet, utan tvåhundra vill Vägverket ha för tillverkning och omkostnader. Jag minns inte alla tidiga kostnader i samband med körkortstillstånd med mera och just nu spelar det inte så stor roll. Den färskaste körkortsinnehavaren i vår familj, eller snarare intygsinnehavaren, har bara tagit två lektioner på körskola och det var en liten avcheckningsstrategi strax före uppkörningen. Som ett kvitto på att det kunde gå vägen. Nu hägrar drömmen om bil och dyr bensin. Fast frihetskänslan är gratis och det räcker långt!