Pay it forward

Jag och Mr T startade med en skogsrunda före frukost. Direkt från säng, i träningskläder och sedan ut. Omgivningarna ligger stilla så dags en söndagsmorgon. Bara en och annan morgontidig pensionär. Lite förberedelser för motionsbingo på Hille IP och så Mr T och jag. Luften var lite härligt höstig och det behövdes inte många steg för att konstatera att kroppen gillade att komma ut. Det kallas välbefinnande.

Duschen känns som en belöning, för att inte tala om den lugna söndagsfrukosten. Tidningen hade jag läst redan innan skogspromenaden. Min inbyggda kroppsklocka har ingen funktion där jag kan programmera lördag-söndags-tider. Så länge jag inte lider av det, så accepterar jag kroppens finurlighet att vakna nästan på minuten samma tid varje morgon.

Jag hade inte haft något emot att avnjuta elva-kaffet i hemmets lugna vrå, men jobbet kallade och är det höstupptakt med alla anställda samlade, så är elva-kaffe ingen bra ursäkt. Dessutom är jag glad för att jag åkte, eftersom det var en bland de bättre predikningar jag har hört inom Svenska kyrkan. Faktiskt en bland de bättre jag har hört genom tiderna. Den hamnar säkert på topp-hundra-listan.

Faktum är att det är inte titeln präst som garanterar för en bra predikan. Jag höll faktiskt på att somna när jag lyssnade på själva ärkebiskopen för någon vecka sedan. Detta kan inte skyllas enbart på ärkebiskopen, men någon karismatisk predikant var han inte. Han har säkert andra fördelar och kvalifikationer.

Idag predikade Anders Lindow. En ny bekantskap. Inbjuden predikant med en internationell touche. Han lyckades använda bibelordet så att det landade rakt ner i verkligheten i världen med svält, nöd och fattigdom, men också i den andliga fattigdom som råder i många i-länder runt om i världen. Han lyckades även med konsten att få bibelordet att landa i hjärtat och det är bra gjort.

Det dör ett barn var femte sekund i världen, där orsaken är svält. Samtidigt lägger vi ner miljontals enkronor på att forska om barnfetma. Om vi placerar dessa fakta bredvid varandra, så förstår vi snabbt att något är totalt fel i balansen i vår värld. Tanken svindlar att det dör 12 barn varje minut på grund av undernäring. Det kostar drygt en hundralapp för två veckors behandling och med lite mer resurser så räcker det med sju veckor för att få barnet i så pass gott skick att det kommer att överleva.

Fortsätter vi att hjälpa barnet, så kommer det att överleva och få förutsättningar för att leva sitt liv. Precis som vi gör. En hundralapp. Två hundralappar. Kan du tänka dig att ge en femhundring för att avvärja en akut svältdöd för ett barn i världen? Kan du tänka dig att sedan ge en hundralapp i månaden för att låta flera barn få äta sig mätta? Du kommer kanske inte ens att märka skillnad i ditt eget liv. Fast jag är övertygad om att du kommer att märka skillnad i ett längre perspektiv.

Du och jag kan vara med och förändra världen. Vi kan förändra TV-nyheterna. Vi kan få se hur torkan i de fattiga länderna förändras till bördiga åkrar. Det måste börja någonstans. Varför kan vi inte börja här och nu? Äntligen kan det bli något vettigt av den här bloggen. Om jag uppskattningsvis har tio trogna läsare eller tog jag i nu? Jag säger tio, så blir det lättare att räkna. Om alla vi tio kontaktar en kompis, så är vi plötsligt 20 personer som är med i förändringen.

Tjugo personer som ger etthundra kronor varje månad betyder tvåtusen kronor per månad. På ett år blir det den svindlande summan av 24 000 kronor. Det kan säkert betyda mat för en hel by, ett helt barnhem eller ett helt sjukhus. För oss personligen räcker det till en alldeles för fet pizza och en öl en gång i månaden. Vi dör inte av att ta två bananer istället.

Du kan väl låta detta landa lite hos dig? Fundera på det. Sprid gärna just denna blogg till arbetskamrater, vänner, familj, släktingar och grannar. Sprid gärna idén om att vi behövs. Sprid gärna idén om att vi kan förändra. Vi behöver inte bara konstatera att det är bara hemska nyheter på TV nu för tiden.

Kommentera gärna dagens blogg. Låt mig veta om du tror på tanken! Om du inte har sett filmen "Pay it forward", så rekommenderar jag dig att göra det. Jag har den i filmhyllan, så du får gärna låna den. Den kan få bli en inspirationskälla för oss. Ingenting är omöjligt! Vem har egentligen påstått det? På återseende med ett leende!

PS. Eftermiddagen innehöll fotbollsmatch med cirkusmusikackompanjemang. Vilken ovanlig kombination. Hille IF dängde till Sjötull på Träffens IP i Sätra med 3-0. På gräsplanen bredvid stod cirkustältet, där föreställningen drog igång klockan sexton med sprittande musik i manegen. Festligt faktiskt! Det festliga gick över i slutminuten när två Sjötullspelare krockade ihop som två odompterade elefanter. Jag är ingen expert och stod dessutom en bit ifrån, men det såg absolut ut som ett knäckt näsben hos den ena spelaren. Trist.

Heja Sverige!

Det kom till min kännedom att en del bloggare har börjat publicera tidigare blogginlägg i repris. Under till exempel sommartiden och semestern, så har gamla inlägg kommit väl till pass. Ungefär som Sveriges Television. För min del känns det lite onödigt. Är inte hela idén med att blogga att bloggaren har något att tillföra samhällsutvecklingen eller för att uppdatera eventuella läsare vad som händer i bloggarens liv just för tillfället? Det brukar kännas lite trist när TV envisas med att sända gamla program och jag får samma känsla när jag nås av informationen om bloggrepriser. Varför kan inte bloggaren bara sätta upp en skylt med SEMESTERSTÄNGT om bloggaren är ledig? Eller STÄNGT pga renovering om bloggaren har åkt på spa?

Jag hade tänkt att ge mig ut på en stavgångsrunda nu, men jag inväntar uppehåll i regnandet. Jag är inte byggd av sockervadd, så jag smälter inte av lite regn, men det hade varit skönt att slippa bli blöt utifrån. Det räcker med svetten inifrån. Speciellt när jag känner mig lite småförkyld. Så det fick bli lite bloggande, trots att jag redan har publicerat en blogg idag. Tänk om jag hade valt att bara slänga in en reprisblogg och så skulle läsaren kunnat tro att det var 32 grader i skuggan och att bloggaren hade cyklat iväg till havet. Galet. Bloggar ska vara så färska som möjligt. Princesstårtor kan vara några dagar gamla. Bloggar däremot känns lite mögliga och inaktuella efter ett par dagar.

På tal om Princesstårta, så kom jag just att tänka på att snart firar min blogg ett år. Närmare bestämt den 12 oktober. Någonstans däromkring kommer jag att publicera min blogg nr 200 och detta är värt att fira. Jag återkommer med närmare detaljer om hur själva firandet kommer att gå till. Om bloggen inte ska innehålla en massa gammal skåpsmat, så behöver den heller inte publicera en massa idéer som ligger långt fram i tiden. Det är faktiskt över en månad till själva jubileumsdagen.

Då är det mer aktuellt att nämna att idag startar Paralympics. Det kommer att hålla på till den 17 september på samma arenor som det för några veckor sedan avslutade sommar-OS. Det ligger mycket svett, blod och säkert tårar i den kamp som deltagarna i Paralympics arbetat sig igenom. Lika mycket som de idrottare som deltog i OS. Ändå är inte Paralympics att jämföra med OS om vi ser till medierna. Under OS gick det knappast att hitta en dagstidning som inte fyllde sina sportsidor med OS. Eller att hitta ett TV-program som inte på något sätt anknöt till OS. Till och med Janne Josefsson sände direkt från Beijing.

De få minuter som Paralympics får i TV-rutan är lätt att missa. Informationen om de svenska deltagarna är inte alls lika självklar som att följa uppladdningen hos Stefan Holm, Susanna Kallur och Carolina Klüft. Vi kommer säkert inte att få se handikappsimmerskans motsvarighet till Therese Alshammar när hon gråtande i TV:n förklarar simdräktsmissödet. Vi talar om handikappanpassat samhälle och tillgänglighetsfrågor, men vi har inte kommit så många millimeter sedan 1940-talets Sverige. Rent lagligt kanske, men inte i människors medvetande.

Jag kan rekommendera Svenska Handikappförbundets hemsida. Där går det att läsa på om vilka idrotter som tävlar och om de svenska deltagarna. Det går också att få bakgrunden till Paralympics och även följa 2008 års tävling. Vi har en deltagare från regionen, nämligen Per Jonsson från Bollnäs, som tävlar i friidrott. Hur många gävleborgare känner till det? Jag önskar hela truppen ett stort lycka till! Heja Sverige! I Paralympics och i VM-kvalet i fotboll. På återseende med ett leende!

PS. Alla djur är jämlika, men några djur är jämlikare än andra. (George Orwell)

Med grädde i mungipan

Melodikrysset denna vecka flöt på som ett rinnande vatten. Redan inskickat och klart. Trots att vi varken hade hjälp av våra nyinförskaffade linedancekunskaper eller gårdagskvällens konsert. Det var premiär för säsongen i Gävle konserthus. Chefsdirigenten Robin Ticciati på plats, den unge, totalbegåvade och Gudabenådade dirigent som lyfter orkestern till helt andra höjder än många andra dirigenter. Musiken blir musik. Det låter konstigt, men det svindlar på någon helt annan nivå. Det har ingen betydelse i sammanhanget, men det lyser ödmjukhet om honom och det är svårt att låta bli att tycka om honom. Jag kallar det inte kärlek. Jag tror att ärlig uppskattning är en bättre beskrivning.

Det går inte att låta bli att imponeras av kvällens solist heller. Endast nitton år gammal intar Veronika Eberle scenen och river av Stravinskys violinkonsert, så att ögon och öron häpnar. Det har inte med prestationen att göra, men hon borde skaffa sig en klädrådgivare. Långklänningen i någon gräsligt grön E14-nyans var ingenting att vila ögonen på. Ju längre ner på kroppen den kom så skiftade färgen, för att sluta i en beige urvattnad ton. Precis som om den hängt upp och ner på klädstrecket och all färg runnit mot livstycket och torkat där. Det är andra gången jag hör denna violintalang. Förra gången hade hon en vettigare klänning. Det visuella är också viktigt. Hon kommer att bli en riktigt stor violinstjärna. Eller hon är nog redan det förresten.

Jag hade sällskap av yngsta tonåringen, vilket förhöjde glädjen med att vara på konsert. Hon drog ner medelåldern med cirka åttio år. Lite överdrivet kanske, men jag undrar var alla 35-45-åringar håller hus en fredagskväll? Okej, för många är det kanske en familjekväll. Svårt att få barnvakt. Nu blixtrade det plötsligt till i min skalle och jag kom på en idé om att köra kvällsdisco i Bo Linde-salen för alla 7-12-åringar, samtidigt som föräldrarna går och kopplar av med en klassisk konsert. Något lånad idé från IKEA och kanske svår att genomföra om det plötsligt hörs en stämma i högtalarna: "Ingrid och Uffe, var vänlig kom till discohallen, där lilla Emma 8 år, väntar". Fast vad tusan, allt skulle gå om viljan fanns. Det går ju att ställa mobilen på ljudlöst och så kommer meddelandet med sms. Eller så gör man helt enkelt discokvällen så enormt spännande att barnen inte vill gå hem. Hoppas konserthuspersonalen läser min blogg.

Det blev tjugo minuters linedance-repetition innan melodikrysset idag på förmiddagen. Mr T och jag har ett problem. Vi saknar den typen av musik i CD-hyllan. Det är inte helt lätt att dansa till Dvoráks tredje symfoni, Beatles, Frank Sinatra, Manhattan Transfer eller Chicago. Det närmaste vi kom var en platta med Jill Johnsson, men det var inte nära nog. Det var lite tunt på country-sidan och hårdrockssidan. En tur till musikbiblioteket inom kort. Hur som helst, härligt med ett stort och rejält kök. Hade vi börjat vår linedancekarriär före köksrenoveringen, så hade vi nog nöjt oss med en liten kokvrå och använt resten av ytan till linedancelokal. Det är lätt att vara efterklok. Vi har i och för sig ett vardagsrum, som mer kan betecknas som ett finrum och med lite röj bland soffgrupp och matsalsbord där, så skulle det mycket väl kunna betecknas som Hilles förnämligaste linedancelokal. Parkettgolv och allt.

Idag är det lördag och det är en så kallad uppsamlingslördag. Det är idag som alla små detaljer som inte hinns med i vardagen ska klaras av. Bädda rent i sängarna, laga riktigt god mat, tvätta, övningsköra, åka till återvinningen, skjutsa till aktiviteter och så lite riktiga trevligheter också. Okej, en del av listan hinner vi med i vardagen också, men inte i det här lugna avkopplade tempot att jag kan blogga mellan varven eller ringa ett par samtal då och då. Lördag, dagen mitt emellan Mr T:s sena konsertkväll och mitt söndagsjobb. Jag är inte hundra procent jippieglad för att jobba imorgon, men det kanske känns bättre när det har varit lördag färdigt först.

Nu ska jag berätta om veckans fynd. Igår köpte jag en fullstor Princesstårta, grön marsipan med ros och allt, för endast femtio kronor. Ingen fyller år, ingen namnsdag, ingen bröllopsdag, ingen lottovinst (det hade varit ett under, eftersom jag aldrig spelar på lotto). Hela familjen är förkyld i olika stadier, det går mot höst och det är långt till jul. Jag vill komma med lite smygreklam i bloggen. Polhemsskolan har en livsmedelsbutik. Lite undanskymd och inte så välkänd. Tisdag-fredag är den öppen mellan klockan tio och fjorton och där kan du handla både konditorivaror, matbröd och lunchlådor. Det var där jag hittade tårtan igår. 10-12-bitars från dagen innan, för endast femtio kronor. Hemligheten med Princesstårta är att den nästan är godare en eller två dagar gammal. Eller är det så att billigare är godare? En smålänning ska nog inte avgöra den klurigheten.

Jag köpte även fyllda baguetter med sallad, tomat, skinka och legymsallad för tio kronor styck. Underbart gott med en kall öl efter konserten. Två fullstora limpor för endast tio kronor per styck också. Igår fanns det även wienerbröd, chokladmuffins i king size-storlek, chokladbollar, äppelpajer, småkakor och annat smaskigt som franska chokladtårtor. Matlådor för 25 kronor. Utbudet varierar. Det beror helt och hållet på vad schemat och läroplanen säger för veckan. Idag ska vi lära oss att göra maränger. Nästa vecka är det vetekransar. Det går förstås att beställa både tårtor, smörgåstårtor och annan catering och de gör det gott och billigt i mån om tid. Observera att jag har inte procent på att lägga ut denna reklam. Det gör jag av min godhet och av minnet av tårtbiten-till-förmiddagskaffets godhet.

Fynd nummer två gjorde yngstingen strax innan konsertdags. En långkofta hittad av moder bloggaren. Tuff, snygg, stilig i samma plagg. Halva priset dessutom. Den småländska prismedvetenheten i rakt nedstigande led. Själv höstgladde jag mig med en scarfs. Det är ett praktiskt mode denna höst. Jag har varit före min tid i drygt fyrtio år. Jag älskar scarfs, halsdukar, klockor, väskor, skor och halsband. Någon svag punkt har väl alla människor? Eller? På återseende med ett leende!

PS. Äldsta tonåringen drog till Stockholm efter en snabb överenskommelse med kompisarna igår eftermiddag. U21-landskamp på Grimsta IP mellan Sverige-Polen, där svenskarna avgick med segern 1-0. Ikväll är det de stora pojkarnas tur. Den matchen får vi slapp-se framför TV:n. Det blir svårt att hinna ner till Tirana till klockan kvart i sju. Speciellt om tvätten ska vara torr och klar innan.

Vad är poängen med gem?

Jag är mitt uppe i en GEM-period. Det är inte alls som med HIV, TBC, PMS och alla andra tre-bokstävers-förkortningar som antyder ett kroppsligt tillstånd. GEM är något helt annat. Det handlar om att hålla ordning på sitt liv och allt som det innehåller. GEM är ingen förkortning, utan ordet gem som beskriver den där lilla tingesten av ståltråd som spänner ihop flera pappersark. Gem kan också vara plast och i många roliga färger. Jag kör den kommunala skol-varianten. Bronsblänkande gem.

Varför alla dessa gem så att det nästan har blivit ett tillstånd? Det är sig likt i år som vid alla andra terminsstarter. Det ska kopieras upp papper med ämnesinformation, betygskriterier, introduktionsinformation i ämnet, nybörjarkunskaper, fortsättningskunskaper. Sedan en och annan lapp med elevens egen målsättning och någon kopia på en intressant tidningsartikel.

Detta är enbart material som ska sorteras och delas ut till eleverna. Så har vi den informationen som ska stanna kvar hos mig som lärare. Jag brukar givetvis sortera in de flesta papperen i en pärm försedd med register, men en del papper ska inte sorteras in utan användas aktivt inom en snar framtid. Enklast att begränsa deras utspridning med ett gem. Papper till programarbetslaget, papper till arbetsplatsträffen, ämnesinformation, kurslitteraturbeställning och mycket, mycket mer.

Gem som blir över hamnar i en utdragbar låda och när de gemförsedda pappershögarna på skrivbordet sjunker, så ska jag försöka ta mig tid att returnera gemen till deras utsprungsplats. Nämligen skolans kopieringsrum, fyra trapporna ner. Idag har jag skrivit ut ett poängjaktspapper och låter ett gem få hålla ihop de 5 arken som ska följa mig under höstens månader fram till poängjaktsfinalen på personalkonferensen före jul. Poängjakten hos lärare handlar inte alls om att den lärare som har högsta elevnärvaro på sina lektioner vinner, utan den lärare som flitigt skriver upp all form av rörelse som lärarkroppen utför. Till exempel väljer läraren att använda trapporna istället för hiss under en dag så får läraren ett poäng. En promenad à 45 minuter ger 1 poäng. Gräsklippning 1 poäng och så vidare. Har en lärare skrivit gräsklippning i mitten av december, så förstår man att det är en lärare som använder sig av en fusklapp.

Jag har arbetat på skolan sedan augusti 1994 och har aldrig deltagit i poängjakten, vilken är synd för det delas ut fina uppmuntranpriser till de deltagande. Jag kan säkert med gott samvete placera mig för att få stå med i raden av lärare som ropas upp på scenen i aulan. Med tanke på gym, linedance, stavgång och en hel del hundpromenader med vår älskade lånehund Millie, så ramlar det in en del poäng. Tänk om jag vinner ett säsongskort i Kungsberget. Detta kan bli en dyr historia, eftersom jag lät min utrustning från 80-talet gå till Återvinningen för en tid sedan. Det problemet tar vi inte nu. Det finns alltid möjlighet att kolla på Blocket. Antingen för att sälja ett säsongskort eller för att köpa en slalomutrustning. Med tanke på vårens poängjakt, så vore det bra med inköp av slalomutrustning.

Nu ska jag försöka bryta GEM-tanken med en enda liten vokal och så får det bli lite GYM på eftermiddagen. Ett bra komplement till den snurriga GEM-världen som jag tillbringar ganska många veckotimmar med. Förresten, så fick jag veta att min kära gamla (lika gammal som jag, hmmm) kompis från gymnasietiden sadlar om till lärare. Har precis börjat den här höstterminen. Jag önskar lycka till. Jag vet redan vad hon ska få när hon har tagit sin examen. En fin ask med GEM och eftersom det är examen en stor ask med guldstjärnor. Mia, om du läser det här: Lycka till! Det behövs tjejer som du i skolan. Tjejer som minns Larsans knäckande mattelektioner och Svempas malande historialektioner. För att inte tala om hispiga engelska- och franskalektioner. Hur överlevde vi dem? På återseende med ett leende!

PS. Vet ni att idag är det den internationellt officiella dagen för firandet av Guds bortgång? Det är en grupp Gudsförnekare som förra året kom på idén att fira en dag enligt Jean Paul Sartres: "Gud är död, därför är vi alla dömda till frihet". Jaha, vad kan man säga om det? Att det återstår 364 dagar att fira Gud med proklamationen: Gud lever, därför kan vi alla leva i frihet! Dessutom använder jag slutklämmen av dagens blogg, på självaste Gudsförnekardagen, att berätta att jag tror på att Gud finns. Så tror jag. Vad tror du?

Jag bjuder till och upp!

Hur ofta kollar du bloggens etikett innan du läser själva bloggen? Om jag kan säga att jag känner andra genom att känna mig själv, så blir det inte många gånger. Jag har fått smak på det här med lunchblogg och nu ligger det till så här att jag kan inte invänta kvällens timmar, för att få lägga ut dagens blogg. Jag får äta min falafelrulle medan jag ihärdigt låter fingertopparna dansa över tangenterna. Dansa ja. Jag har lagt till en ny etikett idag, nämligen dans. Nu höjer du kanske på ögonbrynen. Jag är inte känd som Hilles svar på Ginger Rogers och jag kommer med säkerhet inte att bli inbjuden till Let's Dance. Vilken tur. Jag har inga sådana ambitioner. Jag har stora andra planer och ambitioner. Att försöka leva mitt liv som mig själv. Det är både spännande och utmanande.

Jag vet inte om det är allmänt känt att jag gillar att testa nya saker. En del av dessa testningar har jag fastnat kvar i och gjort till en stor del av mitt liv. Släktforskning är en sådan test. Där är jag så biten och fast att jag skulle kunna ägna åtta timmar om dagen för detta. Fast det inbringar inte så mycket inkomst att leta födda och döda och ett välfyllt släktträd betalar inga räkningar. En annan testning bet sig inte fast lika hårt, men jag har inte gett upp intresset och den sköna känslan. För några år sedan bestämde jag mig för att lära mig att spela munspel. Jag har numera tolv stycken för att kunna trudelutta i olika tonarter. Inte så kul att stå där med ett munspel i D-dur, när alla andra tänker dra en låt i B-dur. Behöver ju inte självmant bygga upp utanförskap. Mitt munspelande är som bäst vid solnedgången, vid någon sjö eller vid havet. Då drar jag av "Blott en dag" i en stilla eftertänksam munspelsvariant.

Det finns mycket som jag har testat och som jag fortfarande vill testa och igår kväll var det premiär för en danstest. I över ett år har jag gått och sugit på konfekten, så det är inte alls något överilat beslut. När jag såg annonsen i tidningen förra hösten, så passade det inte in i det övriga schemat och jag la det åt sidan. Det tändes nytt hopp och ny glöd den här hösten. När jag återigen såg annonsen, så gjorde jag slag i saken direkt. Denna test fick prioritet 1 just denna veckokväll och jag anmälde mig till nybörjarkurs i linedance.

Efter ett tags funderande så visade även Mr T att han kanske också skulle hänga på. Nu vill inte jag hålla på och måla en massa kors i taket därhemma, men att Mr T skulle anmäla sig till kurs i linedance, det hade jag aldrig trott. Så himla kul att han överraskar mig fortfarande efter tjugotvå års sammanlänkning. Mr T har nämligen alltid sagt att musiker inte kan dansa och så har det varit nog med det. Jag har inte sett detta som något problem i vårt äktenskap. Han är så sjukt duktig på mycket annat, så om han inte dansar fram med trombone, hammare, dataskärm och elvisp, spelar det ingen större roll för mig.

Varför linedance? Jag är ingen cowgirl och kommer inte att sätta på mig någon volangkjol i svart och cerise. Det blir ingen hatt heller. Fast jag är en jeanstjej, så varför inte det och en rutig skjorta och några supercoola boots? Jag kommer inte att åka på uppvisningar, så du som tror att bloggaren är en programpunkt på Cityfesten 2009 glider åt helt fel håll i tankarna. Fast jag ser stora möjligheter i att ordna häftiga personalfester framöver. Vilken himmelsk syn att få se diakoner och präster rada upp sig till en California Freeze.

Linedance för mig är att hitta en variation i motionerandet. Ett alternativ till gym, löpning och Friskis & Svettis. Det skulle vara en extra bonus om det var roligt. Det var inte roligt, det var helt fantastiskt roligt. En och en halvtimme av full koncentration, svett och benrörelser åt alla håll. Framåt, bakåt, åt höger, åt vänster, diagonalt fram, diagonalt bak. Vi fick lära oss 3 nya danser Mr T och jag vid första tillfället. Vi var cirka 60-70 personer i en typisk IOGT-lokal. Jag hann absolut inte räkna antalet deltagare. Jag hann bara räkna mina fötter som denna kväll verkade vara fler än 2. Vad hände med signalerna från hjärnan och ner i benen?

Nu är jag och Mr T introducerade i danserna Easy Fun, Cut A Rug och California Freeze. Det var en häftig upplevelse som verkligen gav mersmak. Det gav verkligen känning i höfter och lårmuskulatur också. Idag har jag vissa svårigheter att sätta mig ner på en stol och sedan resa mig upp från densamma. Inte så allvarliga symtom att det kan avhålla mig från nästa tillfälle. Tvärtom. Jag skulle gärna ta några steg redan idag. Fast så mycket line blir det inte med endast en person. Mr T är inte hemma. Han åker norröver för att underhålla Hudiksvallsbefolkningen med lite klassisk musik i afton. Men vem vet, det blir kanske en liten uppvisning för husets tonåringar ikväll eller så gör jag kanske bäst i att repetera några omgångar först? På återseende med ett leende!

PS. Det finns ett kinesiskt ordspråk som säger att: Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa livet på ett ben. Jag gör härmed detta till mitt linedancemotto. Ska bara meddela hjärnan att det är det som gäller på onsdagskvällar 12 veckor framöver.

Varje dag är fylld av mirakel!

I köksfönstret solar sig nu min morfars recept på solvin. Lika delar svarta vinbär, socker och vatten. Alltså har du 2 dl svarta vinbär, så tillsätter du 2 dl socker och 2 dl vatten. Tillslut i glasflaska eller burk som du vänder på någon gång varje dag i sex veckor. Öppna gärna då och då, så att det får pysa ur lite jäspys. Annars kanske det exploderar en dag och roligare kan man ju ha det när man kommer hem från jobbet eller vad det nu är man kommer hem ifrån. Efter sex veckor har man alltså svartvinbärsvin. Inget som smakar som en sjukt dyrt dessertvin, men som är ett billigt vin när man är sjuk. En aning uppvärmt och det gör susen vid höstförkylningen. Synd att det inte är klart, för höstförkylningen har redan landat. Hos hela familjen. Började med äldsta tonåringen, sedan över till Mr T och mig på samma dag, nästan samma stund och nu har även yngstingen fått sin beskärda del. Vi är inte däckade, men lite svartvinbärsvin är aldrig fel.

Det får bli nästa gång, om vi nu får någon mer förkylning i höst. Idag gläds jag med äldsta tonåringen som har klarat teorin i körkortsprovet. Han tillhör den skara som inte har haft tid att varken läsa teori, övningsköra eller ens tänka på att ta körkort. Han har förstås strökört, men inte aktivt. Det har alltid kommit en fotboll, visselpipa eller skridskor emellan. Tidigare även en och annan skolbok. Nu gjorde han ett ryck efter sommaren och vips blev det två körlektioner, teoriprov och så även bokat uppkörning. Hoppas han klarar det. Det har gått bra så här långt. Några av de jämnåriga har körkort sedan länge, några har inte ens börjat övningsköra. Så han är väl där i mitten någonstans. Nu är i alla fall ännu ett steg avklarat, teorin. På 41-årsdagen av högertrafiksomläggningen.

Mr T är nervös inför kvällens nya motionsform och jag återkommer med ett blogginlägg om våra upplevelser en annan gång. Om vi har armar och ben och även livet i behåll. Jag hoppas inte vi behöver läkarvård för den är svår att få. Jag ringde till vår hälsocentral den 30 juli och ville beställa en läkartid. Det var inget akut, men så pass besvärande för mig att jag ansåg mig vilja träffa en läkare. De skulle återkomma. Den 18 augusti hade de inte återkommit och jag ringde återigen upp den automatiska telefonsvararen med alla dess knappvalsmöjligheter. Jag tryckte på 3:an, för bokning av läkartid. Efter en halv dag ringde en tidbokerska upp mig och jag fick tid den 21 augusti. Det var relativt snabbt, eller hur? Dagen före ringdes jag upp av hälsocentralen för att de ville avboka tiden. Läkaren var sjuk. Ok, de är ju människor. Hoppas hon fick en läkartid om hon behövde det.

Idag är det den tredje september och jag tyckte det kändes som om jag var tvungen att kolla upp om hälsocentralen var kvar eller om den drabbats av någon nedläggning i dessa sparåtgärdstider. Skönt, den verkade vara kvar. I alla fall telefonsvararen. Inom åtta minuter skulle någon ringa tillbaka på det telefonnummer som jag hade angivit och det lyckades med en felmarginal på cirka tjugo minuter. Jag drog historiken. Det visade sig att jag var uppsatt på en väntelista. Jag skulle bli kallad någon gång i september. Alltså, man kan inte förvänta sig att få en läkartid när man anser att man är så pass sjuk att man behöver en läkartid, utan man får räkna med att det kan ta två månader att få en tid. Detta är rätt intressant. Sådana här ord som vårdgaranti fanns inte när jag växte upp och det var faktiskt en himla tur, för då hade jag inte levt idag.

Nu har jag noterat att jag kommer att besöka hälsocentralen någon gång i september och om inte det har skett så sitter jag fastkedjad i dess kölappsstolpe onsdagen den 1 oktober. Vare sig jag är sjuk eller inte, vare sig jag lever eller inte. Jag undrar med detta vem som är sjukast. Jag eller sjukvården. Jag är ännu vid liv. Är sjukvården det?

Jag fick ett vackert vykort med posten idag. Det var höstkastanj på framsidan. I så där underbara höstiga färger. På framsidan stod även texten "Varje dag är fylld av mirakel". Kortet kom från en kär vän med så vacker handstil och ännu vackrare hälsning. Det var en hälsning som gav mig anledning att stanna upp. En hälsning med meddelande om att mammografin hade visat bröstcancer. Att nu väntade strålbehandling. Att livet hade tagit en annorlunda vändning. Jag såg min väns enorma styrka att kunna skriva om detta med framsidetexten: "Varje dag är fylld av mirakel". Men det kanske är så att när ett sådant besked kommer, så får man förmågan att se alla dessa mirakel? På återseende med ett leende!

PS. En pärla befinner sig just nu i Vadstena och tänk vad lyckliga de ska vara där nere i Östergötland! Fast det blir fasligt tomt här i Hille-Strömsbro med omnejd. Visst är det fördel med att kunna bloggläsa från mobilen, men vad är det mot en riktigt rejäl kram fylld av vänskap? Skynda dig tillbaka, men när du ändå är ute och upplever, så önskar jag dig allt gott! Det ska bli så roligt att följa din nya färd. Alltså inte bara på kartan, utan genom livet! Lycka till!

Uppdatering

För bloggläsaren kan det verka som om matchen mellan SAIK och Hille tog musten ur bloggaren, men så är inte fallet. Inte ens bloggen där jag analyserade matchen som om det gällde VM-finalen tog musten ur mig. Jag har inte heller ägnat bloggtystnaden åt terapisamtal eller ätit lugnande medel. Matchen är lagd till handlingarna och är för mig en obetydlig liten match, som jag inte tänker lägga något mer krut på. Det har varit fler matcher sedan dess och för att visa hur lugn jag är, så ska jag inte ens blogga om dem.

Om bloggen har varit tyst och ouppdaterad i över en vecka, så betyder inte det att det är en beskrivning av själva livet. Inte alls. Livet har uppdaterat sig varje liten sekund. Nästan så intensivt att jag inte minns en dryg vecka tillbaka. Jag tänker inte ta fram almanackan för att göra någon ingående resumé av livet efter fotbollsmatchen. Jag får istället ta några glimrande tillfällen och låta bloggläsaren följa mig skuttandes mellan några nya upplevelser.

Vi börjar i svampskogen. Mr T och jag cyklade ut en söndagseftermiddag. Egentligen helt utan krav. Fikakorgen var packad och tanken var att hittar vi ingen svamp, så sätter vi oss och fikar. Det snacket var säkert någon slags förebyggande tröst, för att inte besvikelsen skulle bli oss övermäktig, om vi kom hem tomhänta. För självklart ville vi hitta svamp. Vi vill plocka gula, stora och vackra kantareller. I stort sett den enda svamp som vi kan plocka utan att vara oroliga för att dö i svampförgiftning.

Det häftiga med svamputflykten var att den första hittade jag från cykeln. Några meter invid skogskanten stod den och hälsade välkommen och det visade sig att hela kantarellsläkten var där. Vi stegade omkring Mr T och jag och kände hur skörden blev tyngre och tyngre. Några små uslingar i vanliga fall brukar inte väga så mycket att det börjar bli tungt att bära. Som du förstår så gav det där mersmak. Upp på hojarna igen och nya jaktmarker.

Det där med kaffekorg var inte längre lika viktigt, men när vi väl tagit korken av termosen, så smakade det ljuvligt. En sensommardag i augusti, då solens strålar var starka men de låg väldigt lågt. Det knakade till några gånger när vi satt där och kaffelyxade oss och jag erkänner att tanken for igenom skallen dessa gånger att kanske det kunde vara en björn. Det var bara några andra svampplockare. Vid det laget var vi så nöjda med vår skörd att vi såg dem inte som konkurrenter, utan bara som trevliga småpratare i skogen en söndag, i slutet på sommaren.

Jag hoppar över rensningen. Roligare att skriva om den fullkomliga njutning och smakupplevelse som det är att äta en varm macka med kantarellstuvning. För att inte tala om vilken lycka det är att äta två sådana mackor på raken. Extra krydda åt njutningen är det att veta att det finns tillräckligt för att frysa in också. Guldbrun rikedom. Jag tänker inte vara så småländskt snål att jag håller på de där påsarna till det är dags att göra en utrensning av frysen. De ska tillagas och ätas. Det finns tillfällen av lycka.

Tur att jag hade den där skogsturen i huvud och kropp när veckan kom med alla möjliga och omöjliga upplevelser. Jag har faktiskt bloggat också, men att skriva blogg är inte detsamma som att publicera den. En kväll skrev jag en lång och innehållsrik blogg, som jag valde att spara istället för att publicera. Den borde ha blivit publicerad, men efter att ha sovit på saken, så kände jag tydligt att det där var en sak mellan vår Herre och mig. Den behövdes inte kastas ut i det stora onåbara bloggutrymmet. Den handlade om två medarbetardagar för personal inom Svenska kyrkan i Uppsala stift. Okej, det var mäktigt att vara 700 personer som jobbar för samma sak. Fast det fick mig att undra om alla 700 personer verkligen arbetar för samma sak. Jag varken orkar, vill eller tycker det är nödvändigt att lösa det mysteriet här och nu.

Värt att notera är att nu är vi igång på allvar Mr T och jag med motionerandet. Promenader med och utan stavar, gym och nya oupptäckta motionsmöjligheter väntar. Jag kommer säkerligen att blogga om detta. Vi är anmälda till... behåll din nyfikenhet. Jag avslöjar inget i denna blogg. Vi har gjort en bekantskap på gymmet med en man som vi kanske aldrig hade fått möjlighet att prata med om vi inte hade träffat honom där. När vi segade oss tillbaka efter sommaruppehållet, så kom han med glada tillrop att det var kul att se oss igen. Han är som en obetald coach. Vi har nu kommit så långt i vår bekantskap att vi kan hoppa över väder och vind-snacket och pratar om vikten att sköta sin kropp men också sin själ. Små minigudstjänster hålls alltså ett par gånger i veckan på gymmet. Inte så att vi drar in orgel och dukar fram nattvard och hela det där köret, utan vi möts från helt olika bakgrunder och vi är i helt olika generationer. Sådana där obetydliga saker som ofta görs till stora hinder är avskalade och vi bara möts. Jag känner nästan hur vår Herre knackar mig på axeln och frågar om Han får vara med. Han ser gillande ut och tycker att det råder en skön atmosfär där på gymmet.

Egentligen har jag väl kommit upp i min vanliga blogglängd nu, men måste bara tillägga ytterligare ett glimrande tillfälle. Högbodagen. En dag i Högbo utanför Sandviken. Vi gifte oss i Högbo Mr T och jag. Jag förstår varför. Det är obeskrivligt vackert där. I söndags var det dags för Högbodagen och jag, Mr T och yngstingen åkte dit. Äldsta tonåringen var fotbollsengagerad på flera olika sätt. Vi lyckades locka med oss svärföräldrarna. De har nästan gångavstånd till Högbo. Vi tittade på agility, fikade, provsmakade närproducerad mat, imponerades av svampexperter (sådana som plockar annan svamp än gula kantareller), åkte häst och vagn, sköt gevär, kollade på fårvallning och fårklippning och loppisfyndade.

Agilityn var underhållande, kaffet smakade gott. Av den närproducerade maten köpte jag majrovor och rödlök. Ångrade mig lite att jag inte slog till på en burk med krusbär- och rom-marmelad, för den var förföriskt god. Stod länge och lyssnade till en kvinna som sorterade en hel korg med delikat, ätbar, giftig och rent dödlig svamp. Kul med kunskap! Hästen hette Pontus och var lättkörd och det var på den åkturen som vi fick syn på skyttet. Vi gick alltså senare samma runda som vi åkt, för att komma till skyttet. Jag sköt fem raka träffar med samma typ av gevär som de har vid skidskytte. Fast då hade jag inte åkt någon runda på skidor först. Alltså ingen hög puls påkopplad. Jag ska sluta gnälla på skidskyttarna i vinter. Fårvallningen var imponerande och han som klippte var otroligt duktig. Presentatören drog också uppmärksamhet till sig. Jag låter bli att tala om varför. Nej, han stod inte i kalsongerna. Äsch, jag struntar i den svenska blygsamheten. Han stod i blå lösnaglar, rött läppstift, örhängen, damperuk och kvinnlig touche på glasögonen.

Till sist, mina loppisfynd. Vad sägs om tre malmljusstakar för endast tjugo kronor. Inte styck, tillsammans. För både värmeljus och vanliga stearinljus. Jag slog till direkt och jag är glad för dem. Ett kuligt halsband blev fynd nummer två. Betalade tio kronor. Det kommer nog att nedmonteras kula för kula för att sedan återuppstå i en annan form när yngsta tonåringen har låtit det genomgå hennes smyckesdesign. Jag tycker det är dags för henne att ge sig ut på lite smyckesuppvisning. Hon gör verkligen snygga grejer. Pilligt arbete, vilket blir ett alldeles för billigt arbete med tanke på vilket pilligt arbete det egentligen är. Hänger du med? På återseende med ett leende!

PS. Vill passa på att tacka svärföräldrarna för en mycket god lunch och kaffe efter maten. Det blev en skön dag som avslutning på veckan och som uppladdning för en ny arbetsvecka. På söndagskvällen vilade en förnöjsamhetens skimmer över hushållet. Så där som det bara gör när alla fönster är nyputsade.