Jag bantar aldrig bort min semester

Nu är fotbolls-EM över, i alla fall för Sveriges del. Vi föll mot ryssarna med två mål. Det behövs ingen djupare analys. Ryssarna spelade bra fotboll och svenskarna spelade nästan inte alls. Det såg väldigt stillsamt och lamslaget ut på den blågula halvan. Även reklampelaren för Dressman tillika förbundskaptenen Lagerbäck såg lamslagen ut. Stod han och funderade på husvagnssemestern eller takpannebytet på sommarstugan? Trodde bara det var på krigsfronten som Sverige känner skräck för ryssen. Det var tydligen även på fotbollsplanen. Så nu blir det inga mer matcher för vårt blågula landslag. Trist, men ingen världskatastrof. Jag har inte heller bestämt mig för vilket lag jag nu vill se som slutgiltig vinnare. Jag tror att jag helt enkelt struntar i att bestämma det. Jag gör det lätt för mig och säger: må bästa lag segra.

Jag lämnar därmed fotbollen i denna blogg och går vidare till något annat. Något som just nu känns mycket mer angeläget. Det finns två aktuella frågor som ställs mycket frekvent vid den här tiden på året. Den ena är: När har du semester? Den andra: Vad ska du göra på semestern? Om någon skulle ställa den första frågan till mig nu, så skulle jag helt sanningsenligt kunna svara: Jag har semester nu! Ja, egentligen om det ska vara helt och hållet med sanningen överensstämmande, så är det på måndag. Midsommarafton och midsommarhelgen kommer först, men eftersom jag ändå är ledig då, så nallar jag på ordet semester i förväg.

Att smaka på det ordet, semester, är som att fylla ett tomt hav med havsvatten och bara låta sig gungas på de svalkande vågorna. Eller som att ha en skål nysnoppade jordgubbar bredvid sig och bara känna hur vinden silas mellan barfotatårna, där man ligger i hängmattan. Jag smakar på semesterordet och känner hur bekvämt och avkopplande det smaskar i gommen. Det smakar mer och jag tror bestämt att jag kommer att ta en rejäl tugga av det. En riktigt ordentlig mumsbit. På så där fem veckor. För det är så lång semester jag ska ha. Därefter ska jag bara jobba en vecka, för att sedan ha kompledigt en vecka till. Det där med kompledigt är bara ett annat ord. Semester är vad det egentligen blir för mig. Det smakar riktigt bra.

Om någon just nu skulle ramla in och ställa den andra frågan, så skulle jag låtsas fundera en stund. Men egentligen har jag svaret väl grundat inombords. Jag tänker banta. Just precis, banta. Jag är fullt medveten om att det kan vara en något annorlunda semesterplanering. Ordet banta låter så väl förknippat med veckotidningsrubriker eller nyårslöften. För min del är det mer förknippat med att få rå om mig själv. Ta mig tid för min egen del. För min hälsa och för mitt välmående. Det handlar inte om bantning egentligen. Det handlar mer om att få rikta blicken åt mitt eget håll. Att hinna ta mina älskade promenader. Att vara ute i naturen, där jag trivs och mår så gott. Att inte behöva vara så jäktad, utan att jag hinner låta bilen stå i garaget och istället använda min fräsiga röda hoj. Att hinna förbereda god och näringsrik kost, eftersom jag gillar att fixa och greja i köksregionerna. Att hinna ta mig till gymmet, eftersom jag vet att den värk som jag skaffar mig där, är betydligt mycket skönare, än den värk som min stressade kropp annars bär på.

Att bloggbanta är en fenomenal idé. Inte i smygundan, utan så att hela cyberrummet vet om det. Bloggläsaren kommer inte att få följa någon kamp. För det finns ingen kamp. Det finns bara en önskan om att få bort sisådär sju kilon, som inte gör någon nytta. De har landat runt midja, stuss och lår av en enda anledning. Jag har inte gett mig tid att motionera. Jag har gett min tid åt köksrenovering, jobb och studentfixande. När livet är så där minutiöst schemalagt, så det inte blir någon ordning med vare sig sömn, motion eller kost, så verkar det enda stabila och trevliga i tillvaron vara just fikastunderna. Det går att fika på stående fot. Eller ute på altanen. Det går att fika med koppen på byggnadsställningen eller på tapetbordet. Det var då. En förgången hektisk tid, då kilon tilläts erövra bloggaren. Nu ska bloggaren ta revansch.

Det är inte bara fett och vätska som ska bantas bort. Även stressen. Där handlar det inte bara om sju kilo. Här ska det kopplas av. Så om någon ställer frågan: "Vad ska du göra på semestern? " så blir svaret: Banta bort fett och stress. När jag är klar så hoppas jag att det återstår sextiofem kilo ren kärlek i en kropp som utstrålar harmoni. Jag har absolut inte gått omkring och varit oharmonisk den senaste tiden. Jag är alldeles för glad i livet för att vara det. Jag njuter av att höra fågelsång eller att få några minuters samtal med Mr T. Jag bubblar av glädje när jag hör mina barn säga orden: Jag älskar dig, mamma. Varje dag ser och upptäcker jag saker som jag blir lycklig av. En livsnjutare är jag och det kommer jag nog att förbli.

Om jag får önska mig något av sommaren, så har jag en lista här:

1. Läsa böcker

2. Skriva böcker eller åtminstone en bok

3. Bada havsbad utan att få urinvägsinfektion

4. Hitta en snygg hängmatta med tillräckligt långa rep, så den passar in mellan två stadiga tallar

5. Plocka blåbär (kan bli svårt, jag har spionerat på blåbärsriset)

6. Göra upptäcktsfärder med Mr T

7. Baka blåbärskakor om punkt 5 går att genomföra

8. Hoppa bungyjump! Nä, skojar bara...

9. Sy ett lapptäcke

10. Äta jordgubbar

Det blir lite resande och musikfestivalande. Någon marknad om vädret passar och så massor av spontangrejer. Jag vet inte vad det är som gör att jag just i år känner så stort behov av ledighet och frihet. Det känns som om hela min kropp signalerar denna önskan. Vid den här tiden förra året så kändes det helt märkligt att ta semester. Jag hade precis tillträtt min nya tjänst. Lärt känna en massa trevliga människor i form av arbetskamrater. Det gjorde riktigt ont att behöva skiljas från dem under semesterperioden. Arbetskamraterna är fortfarande trevliga men i år klarar jag en separation på fem till åtta veckor. Min längtan efter avkoppling är större än den sociala faktorn på jobbet just nu. Jag kommer att tänka på dem och hoppas att de har det bra. Kanske ses vi någon gång även under semestern. Jag har inte planerat någon månresa, så chansen finns. Just nu är semesterönskningarna begränsade till en skön och avslappnad tillvaro med Mr T och hushållets ungdomar. Vill du mig något så håll utkik i hängmattan!

PS. Nu lurar vi barn, nu lurar vi barn, på deras veckopeng-bilen musicerar utanför huset. Jag hör till dem som tycker att glass räknas som ett av världens underverk och måste därför göra ett tillägg på sommarönskningslistan: 11. Besöka glasscaféet Smultronstället i Söderköping. Dit ska man ta sig en gång per år med stor plånbok och absolut inte proppmätt. Glöm sådana dumheter som bantning en sådan dag. Det är inte dåligt att gå ner 6,5 kilo heller... På återseende med ett leende!

Som stora mäktiga dån

Två mäktiga naturupplevelser på två dagar. Det får mig att känna mig ödmjuk och som just den jag är: en liten människa på jorden. I söndags gjorde vi en liten utflykt söderöver. Till Älvkarleby vid Dalälven. Det annonserades Fallens Dag. Jag tror att det var för trettiosjunde året i rad och vi har varit bosatta i närheten sedan nittonhundranittiotvå. Mr T har varit där någon gång och gjort en instrumental insats tillsammans med sina kollegor. För mig var det första gången. Inte i Älvkarleby, men på Fallens Dag. Det passade bra i år med tanke på Smålandsbesöket och en lite lagom utflykt i trötthetens spår efter avslutad studentfest. En kaffekorg packades och så ställde vi kosan förbi Bomhus, Furuvik, Skutskär och så framme vid Älvkarleby. Att vi skulle få sällskap av mycket folk förstod vi på alla bilar som stod parkerade lite kors och tvärs och även organiserat på betalda platser. Vi tog en sådan betald tjugokronorsplats och tog med oss fikat och filtarna.

Det är konstigt med medhavd fikakorg. Det smakar alltid lika gott med fika utomhus. Även om det är samma gamla bullar, muffins och kex som hemma, så känns det extra smaskigt på ny plats. Det var inte den varmaste sommardagen, men tillräckligt för att vi skulle kunna sitta ute i godan ro, utan att behöva använda jackorna. Det närmade sig klockslaget för påsläppet av dammluckorna och vi tog oss till sidan av vattenfallet. Så nära att vi kunde se när luckorna öppnades och både se och höra när vattnet kom forsande. Det skummade och forsade. Det blev som en dimkaskad i virvlet. Det brusade och dånade. Då och då kände vi även hur vinden tog med sig lite små vattenpartiklar och vi blev smått blöta. Vi knäppte kort. Vi tittade på varandra och log, så där förunderligt nöjda som man bara kan bli av fantastiska naturupplevelser.

Vi strosade en stund i omgivningarna när dammluckorna åter slöt sig och därefter tog vi oss mot Gårdskär. Hamnade längst ut mot havsbandet vid några rangliga fiskarstugor. Sådana där som har hela havet inomhus på bottenvåningen och ett litet boende på övervåningen. Vi såg inte till en enda människa, utan vi satte oss vid ett rastplatsbord och njöt av havslukt och skön gemenskap. Det var på något sätt som balsam för själen att sitta där vid den rutiga duken och samtala om stort och smått. Fågelsången var i tystnaden så påtaglig att det kändes som om vi satt mitt på scenen av en gigantisk konsert. När myggen trivdes lika bra som vi, packade vi ihop och fortsatte färden hemåt. En grusväg med hastighetsskylt för sjuttio övergick till asfalterad väg med tillåten hastighet på femtio. Ingen logik i detta.

Nästa naturupplevelse av det ovanliga slaget kom igår eftermiddag. Det drog ihop sig och sedan öppnades säcken precis ovanför där vi bor. Inte med snö, inte med regn, men med hagel. Inte vilket hagel som helst. Stora isbitar fyllde snabbt altangolvet och vi försökte snabbt rädda det som räddas kunde av urnor och annat. Allt var över på en kort stund och då låg hackade blommor och blad på marken. Vilken kraft. Ett par centimeter istäcke i form av skapligt stora kulor täckte altanen ett bra tag. Jag tror nästan att de bilar som stod ute i det fria kan ha fått några små plåtskador på taken och motorhuvarna. Racer-Saaben stod i garaget. Vi kan återigen använda det till vad det är tänkt. Det har fått fungera som filial till IKEA-lagret ett tag.

Nu ska det straxt bli en tredje naturupplevelse i form av en promenad med världens trevligaste promenadsällskap, nämligen Mr T. Förutom lite frisk luft, så kan vi på nära håll ha koll på svalorna som svischar förbi. Titta på åkrarna med nyslaget hö. Kolla hur långt det är kvar till skördetider av smultron i dikeskanterna. Söta kaniner finns det gott om ute i det fria. Kan inte hålla tillbaka det som växer fram i mitt inre. En fascination över hur många nyanser av grönt det finns till exempel. Hur bra alla gröna färger passar ihop med blåa nyanser. Skog, ängar, sjö och himmel. Det är mäktigt. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte låta bli att ägna dagens PS åt en sångtext. Skriven av herrarna Joel Blomqvist och Per Ollén. De måste ha gjort en del naturupplevelser. Eller varför inte en Gudsupplevelse?
O, hur saligt att få vandra, hemåt vid vår Faders hand. Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans land. Härligt sången där skall brusa, stark som dånet av en vattuflod: Äran tillhör Gud och Lammet, som oss vunnit med sitt blod.

Här vid älvarna i Babel tystnar ofta nog vår sång, men vi väntar bättre dagar i Jerusalem en gång. Härligt sången där skall brusa...

Intet mörker där skall vara, inga tårar, ingen nöd, ingen synd och ingen plåga, ingen djävul, ingen död. Härligt sången där skall brusa...

Här vi skiljs ifrån varandra, här är möda, sorg och strid, men uti den gyllne staden snart vi mötas får i frid. Härligt sången där skall brusa...

O, må ingen bli tillbaka, här i denna mörka värld. Må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd. Härligt sången där skall brusa...

Underbart och ofattbart!

Oj, vad jag har saknat det jag nu upplever. Att få sitta i bästa fåtöljen med datorn i mitt knä. Kaffe-på-maten-koppen inom räckhåll. Fågelsången som tar sig in genom det öppna fönstret. Jag kan inte komma ifrån att detta är verkligen min stund på jorden. Det är säkert inte så smart att blogga nu. Jag har i och för sig bloggat förut när jag har varit trött. Trots att detta blir något så ovanligt som en mitt-på-dagen-blogg, så är jag trött. På ett mycket annorlunda sätt. Först och främst på det vanliga sättet. På grund av för lite sömn. På grund av mycket jobb. Därefter så måste jag tillägga tröttheten som är orsakad av att spänningarna har släppt. Att jag i skrivandets stund har studentfesten bakom mig. Inte längre framför mig. Dagarna efter har också varit fyllda av aktiviteter, även om dessa har gått i slow-motion. Smålandsgästerna åkte idag på morgonen och nu ska livet gå in i normala gängor. Det känns okej.

Jag skulle vilja återge studentdagen men allting har inte lagt sig ännu. Allt har inte fått smälta in, utan jag tror att jag bara kan säga med ärligt hjärta att jag är glad att det är över och att allt blev så otroligt lyckat och roligt. Bäst av allt är att studenten själv var glad, tacksam och mycket nöjd. Egentligen spelar det inte så stor roll vad den bloggande mamman tycker, fokuset låg på att göra en minnesvärd och glad dag för den studentande tonåringen. Vi lyckades! Därmed är Mr T och jag enormt nöjda. Givetvis trötta. För att på något sätt delge mina känslor för studentdagen så bloggpublicerar jag mitt tal till studenten:

"Min son, älskade Daniel. Idag är du student och jag kan inte lova dig att jag kan hålla det här talet utan att börja gråta. Jag grät många gånger redan då jag bar dig i min mage. Av lycka, av spänning, av osäkerhet för att jag skulle klara av att vara mamma.

När du föddes i Oslo en sen kväll i maj 1989, så grät jag också. Glädjetårar, tårar av stolthet och tårar av utmattning. För din entré till världen var långdragen. Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Så visst har det blivit många tårar under de här nitton åren. De flesta orsakade av glädje och stolthet. Men det har även funnits tårar av oro och bekymmer. Speciellt vid alla skador. Då jag har gråtit för att behöva se dig ha ont, men också för att dina planer har omkullkastats eller försenats.

Idag så är du student och jag är glad, stolt och lycklig, så jag försäkrar dig att tårarna som kommer är enbart positiva tårar.

Givetvis känns det helt märkligt att den lille gutten som föddes på Akers Sykehus för nitton år sedan, idag står med kostym, skjorta, slips, finskor och med en studentmössa på huvudet.

Det känns inte så avlägset då du trillade ner från rutschkanan när vi bodde i Göteborg och du blödde ymnigt från pannan. Eller när du började i Hille IF:s fotbollsskola och i HÅIK:s ishockeyskola. Jag kan någonstans inom mig fortfarande höra när du öppnade dörren och frågade om Malin och du fick gå runt i kvarteriet, som du sa om det här området. Du kunde också fråga om Malin och du fick gå till stora lekplatsen, som finns nere vid hyreshusen här i gropen.

Du har tagit dig igenom lågstadiet på Varva, mellanstadiet och även högstadiet på Milbo. Alla stadier har haft minst en termin för mycket. Du har längtat vidare och de nya stadierna har kommit som en befrielse.

Jag vet inte om det stämmer, men på gymnasiet känns det som det inte bara har varit en termin för mycket, utan kanske ett helt läsår. Idag Daniel, så är det över och nu väntar sommaren och resten av livet.

Vi märkte det mycket tidigt att du har ett stort och varmt hjärta. Det klappar för många och du har ställt upp för mobbade kompisar och du har lidit för att det finns människor som inte har något hem. Du är ett föredöme för många småkillar och tjejer, men du är också ett föredöme för många av oss vuxna. Inte minst för mig, din mamma.

Jag är imponerad av din ärlighet och din känsla för rättvisa. Du visar tydliga ledaregenskaper, inte för att upphöja dig själv, utan för att stötta och uppmuntra andra. Jag hoppas att du ska finna en frihet och en plats där du kan göra det du vill, utan att andra sätter käppar i vägen av olika anledningar.

För många tårar Daniel, kommer på grund av att vi inte lever i en lättlevd värld. Du har redan stött på en del svårigheter och med säkerhet lärt dig en del av dem. Du har fått ta ställning för eller emot och trots att du är så ung, så handlar du klokt och ärligt. Jag kan bara uppmuntra dig med att fortsätta med det. Även om det kommer att kosta dig en del tårar.

Att idrotten och speciellt fotbollen har betytt mycket för dig det går inte att undvika att förstå. När du kom tillbaka till skolan efter ditt första sommarlov och skulle med ord och bild beskriva ditt sommarlov, så handlade det bara om segern i Nobo Cup på Testebo. Den cupen gick av stapeln på sommarlovets första dag. Minnet bär du med dig fortfarande skulle jag tro.

Du har utrustats med en vinnarskalle men den har aldrig tagit överhanden, utan det har funnits medkänsla för andra, till och med i motståndarlaget. Du har också fått bära mycket frustration över att inte kunna spela när du har varit sjuk och skadad. Ibland har viljan att spela men inte kunna gjort mer ont än själva skadan tror jag.

Därför är det idag en stor glädje för oss, dina föräldrar och din lillasyster att få överräcka en uppmuntran och utdela årets Guldboll och jag vill läsa juryns motivering…

GULDBOLLEN 2008

Juryns motivering:
”Daniel Lundberg får Guldbollen,
Aftonbladets och Svenska Fotbollsförbundets pris
till årets bästa fotbollsspelande student,
för att han i mycket tidig ålder
visade ett spelsinne utöver det vanliga.
Han har varit och är en ledargestalt och
har i många olika sammanhang såsom
pojkfotboll, distriktsfotboll och i juniorallsvenskan elit,
axlat ett stort kaptensansvar.
Han har visat stor lojalitet, engagemang och spelkvalitéer som
mittback, vänsterback och mittfältare.
Både vänster- och högerfot utmärker sig på denna vältränade spelarkropp
som pryds med en vinnarskalle av sällan skådat slag.
Juryn anser att Daniel Lundberg är en nyckelspelare
för Hille IF:s A-lag och en stor förutsättning för att
detta lag ska gå hela vägen till Allsvenskan.
Vi tillönskar Daniel Lundberg en stor lycka och framgång och
ser honom som en lysande förebild för svensk fotboll.”

Guldbolls-juryn 2008 består av:
Stefan Andersson Hille IF
Thomas Tompa Andersson Gefle IF
Glenn Hysén F.d. Fotbollsspelare/Expertkommentator
Lennart Johansson Hederspresident UEFA
Peter Jönsson Legendar
Lars Lagerbäck Förbundskapten Svenska landslaget
Lars-Åke Lagrell Ordf. Svenska Fotbollsförbundet
Malin Lundberg Coming Star inom damfotbollen
Cristiano Ronaldo Portugisiska landslaget
Peter Rätsep Expert på gamla idrottsskador
Lasse Anrell och Simon Bank Aftonbladet

Vi kan inte heller släppa iväg dig ut i det fria utan att skicka med dig filmen Papillion. Den handlar om en sann berättelse om en man som 1932 dömdes till livstidsstraff och som vid det nionde rymningsförsöket lyckades nå friheten. Han levde i helvete, men hade ett mål att lyckas med det omöjliga och han lyckades! Vi har i kanske tio års tid manat dig att läsa boken, nu får du filmen. Hoppas du tycker om den! Den andra är en bonusfilm som handlar om att träna ett fotbollslag. Mycket humor. Vi älskar att höra dig skratta! Ingen skrattar så befriat och vansinnigt som du!

Du gynnar Svenska spel en del och eftersom vi inte vill att du ska förlora en massa, så skickar vi med dig en instruktionsbok i poker. Kanske hittar du något i den som du ännu inte vet.

Du har redan en sparbössa i form av en bil och den fylls snabbt med slantar som du inte orkar använda. Nu får du en sparbössa i fotbollsmodell istället som du kan börja fylla och kanske räcker slantarna till en resa till Fotbolls-VM, som år 2010 spelas i Sydafrika.

Till sist vill vi ge dig det du har önskat och det är den bärbara datorn. Det kan kännas som att vi drar upp uppvaktningen till svindlande höjder, men du har under studentförberedelserna sparat in en massa stålar åt oss föräldrar. Du valde att inte åka på studentkryssningen, att inte gå på balen och när det var bar-runda på stan valde du att titta på match eller var det kanske en träning?

Vi hoppas att du får glädje och användning av denna i någon domarutbildning som du håller eller i strategiuppläggningar och kanske även i dina kommande studier.

Det bästa vi kan ge dig är ändå en tillönskan om Guds rikaste välsignelse. Jag vill skicka med dig ett bibelord som är hämtat ifrån den nya delen, ifrån Timotheosbrevet kap 4, vers 12:
Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. Lite längre fram står det: Tänk på detta, lev i detta.

Vi, din familj, vill fortsätta att vara din trygghet och ditt bollplank. Även om du i dag öppnar dörren till det nya och okända, hoppas vi att du inte stänger dörren helt till det gamla och välkända. Vi kommer att finnas till för dig i fortsättningen. På vilket sätt får du nu vara med och bestämma. Att vi alltid kommer att fortsätta att älska dig, att skratta och självklart gråta med dig, det behöver du inte tvivla på.

Låt oss höja en skål och utbringa ett fyrfaldigt leve för studenten: Han leve: hipp, hipp Hurra, Hurra, Hurra, Hurra!"

Så var det med det. Talet höll jag utan att gråta. Jag tror istället att en del av gästerna fick en och annan tår i ögonvrån. I alla fall så plockades det en del med servetterna i ögonhöjd. Däremot grät jag när han kom gående och sökte oss utanför skolan vid utsparken. Då kunde jag inte hålla mig. Det ögonblicket var stort. Det blir så när underbart- och ofattbart-känslorna ska trängas i en och samma kropp. Då måste det få sippra ut någonstans. Allt får inte plats.

Mr T och jag kom inte i säng förrän sent på natten. Det fanns en del röj att göra och när det var klart så var det skönt att bara sitta och summera och reflektera. Den känsla som då tog största platsen var tacksamhet. Jag tänker nu ägna resten av denna blogg åt att förklara varför. Tonåringens klass skulle samlas klockan 08.00 i Bolougnerskogen. En av Gävles vackraste platser. Traditionsenlig champagnefrukost. Detta är dock bara ett traditionsenligt täcknamn. I själva verket är detta ett tillfälle att på kortaste möjliga tid supa sig så full som möjligt. Någon timma senare kom första sms:et... "Detta är inte ens kul, de flesta är superfulla redan". Vid den traditionsenliga avslutningsmiddagen med skolledning, lärare och övrig personal så satt de överförfriskade studenterna och kastade potatissallad på varandra. Trist och omoget tyckte vår tonåring.

På eftermiddagen stod vid utanför skolan och spanade efter just vår student. Vi var rustade till tänderna med skylt, blommor, signalhorn, mjukisdjur och käppar. Vi var en fin samling av familj, släkt och vänner. Det kändes spännande. Det låg förväntan i luften. När tonåringens klass kom ut som första utsparkade klass för dagen, så fick vi se ett gäng som hade tittat alldeles för djupt i flaskan. Inte bara den dagen, utan i flera dagar, veckor och månader före. Några var så dragna att de inte ens kom med i den traditionella marschen på stadens gator. När musikkåren slog i gång takten, så slog många av studenterna av på takten. Tre snedsteg åt vänster, två snedsteg åt höger. Skylten över axeln och ett fyllegrin åt publiken.

Detta var tragiskt, beklämmande, ledsamt och trist till etthundra procent. Vi åkte hem. Åt buffé, hurrade och trivdes gott i solsken och regn. Vårt partytält var en bra investering. Alldeles för snabbt var studenten tvungen att avvika för att åka flak med klassen. Han stod upp ute på altanen och ursäktade sig att behöva åka iväg och tackade så mycket för all uppvaktning. Vid 22-tiden hörde vi lastbilen närma sig. Kvarteret skulle få besök. Tonåringen och hans klasskompis bor på gatan. Lastbilen stannar. Visselpipor, vrål, megafon, tutningar. Från flaket rasar aspackade ungdomar. Någon spyr direkt på gatan. Någon ligger kvar på flaket i sina spyor. Grabbarna uträttar sina behov ute i skogen bakom husen och när de ramlar omkull, så tar de inte sig upp för egen maskin. Stoppet de gjorde var det tredje av fyra. Därefter skulle de till krogen.

Vår tonåring klev av flaket för gott den här kvällen. Han hade fått nog. Han tyckte inte att det var speciellt trevligt. Dessutom kyligt och rått. I en doft av spyor och galla. Han klev in i hemmet. Med stadig gång och stadig blick. Satte sig för att öppna sina presenter. Fortsatte att umgås med kvarvarande gäster. Kopplade av en stund framför datorn. Tackade återigen för allting som vi hade ordnat. Trött, glad och tacksam över att ståhejet med spriten var över. På golvet i hans rum låg liggunderlag, sovsäck och väskan färdigpackad. Klockan 07.15 på lördagsmorgonen åkte han till Hudiksvall på fotbollscup. Som tränare för ett pojklag. På kvällen blev han firad av tränare och spelarna och det var nog en uppvaktning som sitter kvar i minnet lång tid framöver.

Det är en underbar dag, studentdagen! Lika underbart som det är att se sin son med studentmössan, lika ofattbart är insikten om denna enorma spritkonsumtion. Detta var bland det värsta jag har sett. Det måste till en förändring av de traditioner som nu håller på att skapas. Traditioner som går ut på att de sista månaderna av gymnasietiden så ska det festas och supas, hela tiden på gränsen till redlöshet. Det är snett när nykterheten eller åtminstone det städande firandet anses konstigt och när detta äckliga kravlandet i spyorna anses som skitkul och ballt. Jag tycker synd om mänskligheten. Vår hjärnkapacitet har flytit bort med spyorna eller förångat sig med spritångorna. Lägre än Glocalnet.

Det är omöjligt att betygsätta sin son och det finns ingen anledning till det. På tal om betyg så spelar de egentligen ingen roll. För vad ska de med betyg till när de inte har en gnutta aning om vad som passar sig eller inte? Streck, IG, G, VG eller MVG, ge mig ett skäl till att det ska stå på papperet när det saknas så mycket grundläggande vad det gäller beteende. Inget betyg i världen rättfärdigar det uppträdande som någon student gjorde inför far- och morföräldrar, släkt, vänner, skolpersonal, poliser med flera. Strofen från studentsången: Än klappar hjärtat med friska slag måste å det snaraste skrivas om. Vi måste förbereda oss på alla framtida hjärtsjukdomar och levertransplantationer. Det här med studentfirande barkar käpprätt åt skogen. Mitt sanningsenliga och med verkligheten överensstämmande bidrag till textomskrivning lyder som följer:

Sjungom studentens spyfulla dar, låtom oss kräkas i studentmarschens spår. Än klunkas vodka med jämna tag och den mörknande framtid är vår. Inga celler än i våra hjärnor bo, spriten är vår vän och vi dess löften tar, när vi pinkar i kors i den lund, där de utslagna studenterna kravlar, där de utslagna studenterna kravlar! Usch, usch!

PS. Ett bilbud kom från Småland med en gammal studentmössa anno 1984. Vilket kärt återseende! Den satt som smäck på min hjässa och jag njöt av att läsa alla namnteckningar som mina klasskamrater knåpat dit. Så vill jag passa på att gratulera författaren Torgny Lindgren på sjuttioårsdagen. Idag står säkert stolen tom i akademien och han firar med ett glas vin på verandan på gamla prästgården utanför Rimforsa. Grattis! Hoppas dagen blir trevlig och minnesrik! På återseende med ett leende!

Jag har startat cateringfirma!

Idag är det dan före dan. Inte dopparedan, utan studentdan. Studentdagen! Äldsta tonåringen ska ta studenten. Känns overkligt och det är kanske därför kroppen ger ifrån sig små signaler som jag inte känner igen. Är det verkligen möjligt att den lille guldklimp, 50 cm lång och 3320 gram tung, som föddes på Akers Sykehus i Oslo för drygt nitton år sedan, imorgon ska sätta en studentmössa på hjässan?

Han immigrerade till Sverige och till Göteborg bara en dryg månad gammal. Fick svenskt personnummer och möjlighet att vid 18 års ålder ansöka om norskt medborgarskap. Den möjligheten har han inte utnyttjat ännu. Vem vet, när Sverige styrs än mer av EU:s tokiga idéer, under tiden som Norge blir mer och mer välmående, så gör han kanske slag i saken? Nu är allt fokus på studenten. Inte så mycket för studenten själv. Desto mer för mor och far.

Fest är något som jag tycker om, så därför har tanken på en stundande studentfest känts bra. Tills för en tid sedan då allt bara ramlade över mig. Tror att det har varit så mycket fokus på köksrenovering, Mr T: s operation och alla idrottsskador, så studentfixandet har skjutits framåt. En något cool inställning att det är långt kvar. Helt plötsligt var det inte alls långt kvar och planerandet drog igång inne i skallen vare sig jag ville det eller inte.

Ett tag kändes det som hjärnan skulle övertända och när jag väl fått ordning på tankarna och kylt ner dem lite, så började det svida i magen. Jag har inte behövt uppsöka läkare, jag kunde ställa diagnosen själv. Stress och nervositet. Vid färdigställd diagnos så tittade jag förvånat på mig själv i spegeln och funderade på varifrån dessa signaler kom? Jag som älskar att planera fester. Enormt underbart att helt legitimt få utlopp för sina innersta vansinniga tankar och dessutom pröva dem på andra.

När jag granskade mig själv, så ställde jag en ännu djupare diagnos och kom fram till att det är trötthet. Vintertrötthet, vårtrötthet, allergitrötthet, renoveringströtthet och arbetströtthet. Allt samlat i en och samma kropp. Min. Självklart är det tröttheten som byggde berg istället för festlig studentfest. Tröttheten gav fjärilar i magen i stället för bubblande kreativitet.

Jag tror att det är upp emot 1000 saker som ska göras före en studentfest. Jag blev tvungen att lista allihop. Nu börjar pusselbitarna falla på plats och det är under tjugo grejer kvar att fixa. Mr T har börjat sin semester och jag har några dagar kompledigt. Helt nödvändigt och ett tips från en rutinerad arbetskamrat. Var ledig några dagar före. Du behöver det. Oerfaren som jag var, detta är min första student som ansvarig mamma, så tog jag tipsaren på orden. Jag har kompledigt nu. Tack till alla tipsiga arbetskamrater.

Det är inte bara grejer som har med studenten att göra som ska ordnas. Livet går på som vanligt runtomkring. Okej, vissa saker har fått lägre prioritet för tillfället och det med all rätt. Är de tillräckligt viktiga, så får de sin tid efter avslutad studentfest. Vissa saker kanske inte är nödvändiga alls och på något sätt har den här tiden varit lärorik för att hjälpa mig att sortera bort vissa saker. Saker som inte alls får plats i mitt liv.

Tonåringen som tar studenten ligger nog lägst av oss alla. Tar hela tillställningen med ro. Sjåsar inte upp någonting. Han är precis som han brukar. Tar en sak i taget. Verkar nästan nonchalant, men i själva verket har han full koll. Klippte lockar hos frissan iförrgår. Suttit med finskorna på och gått litegrann inomhus med både frakturerad fot och oskadad fot. Förhoppningsvis slipper han skoskav med dessa förberedelser i bagaget.

Idag ska munderingen provas, eventuellt måste skjortan strykas. Tonåringen har även investerat i en snygg extraskjorta. Ifall det blir varmt och klibbigt. Han vill inte lukta svett på studenten. Så nog verkar han ha koll, mitt i sitt coola, nästan oroväckande lugn. Imorgon pirrar det säkert i tonåringens mage. Precis som det brukar göra hos nybakade studenter. Någon gång under dagen kommer säkert insikten om att nu är det över. Alla skolår ligger bakom. Friheten börjar men med ett enormt ansvar.

Det är inte bara studenten själv som känner av det där. Även mamman, bloggaren känner av det. Det är nu overkligheten kommer in. Allt som har varit så självklart under årens lopp, att uppfostra, att vägleda, nu har allt detta kommit fram till ett vägskäl. Dags för tonåringen att välja väg. Dags att öppna nya dörrar och välja det som han vill ägna sitt liv åt. Jag kommer med säkerhet uppmana honom imorgon att inte stänga dörren till det gamla. Till tryggheten. Till mor och far, som blir kvar. Självklart är inte studenten en definitiv målgång och ett definitivt avsked till barndomshemmet. Men ett delmål är det absolut och även det känns i en moders hjärta.

Tur att det finns att göra så jag inte har all tid kvar åt att bli nostalgisk och sentimental. Idag blir det lite handling av de sista ingredienserna till studentbuffén. Så ska det bli lite snygga uppläggningar och fixande av det kalla ätbara. Lite iordningställande av partytält och altan. Kommer inte ihåg om jag klagade på värmen i förra veckan. Det har blivit svalare, men om det blir för svalt så måste jag klaga igen. Förhoppningsvis klarar vi oss från regn. Intressant att man kan förbereda och påverka små detaljer ut i fingerspetsarna, men så kan det hela stjälpas av väderlek.

Kolla igenom utstyrsel och så lite annat smått och gott. Framåt kvällningen kommer smålandsdelegationen i form av mormor och morfar till studenten. Då kommer det säkert att kännas än mer att nu är det något i görningen. Ska bli kul att återse dem igen. Det var ett tag sedan nu. Vi får försöka umgås på lördag, då firandet är över och studenten själv ska åka till Hudiksvall och coacha pojklaget i fotbollscupen klockan sju på morgonen. Som sagt, studenten är coolast av oss alla. Han hetsar inte upp sig i onödan. Där har vi vuxna en del att lära oss av ungdomens vishet. På återseende med ett leende!

PS. Jag tror att det kommer att dröja några dagar till återseendet, så var rädd om dig tills vidare. Bli inte orolig. Jag kommer tillbaka. Än mer bloggsugen än någonsin.

Var är ni någonstans, ni bloggläsare?

Trots att jag snart är uppe i etthundrafyrtio blogginlägg så inser jag att jag har mycket kvar att lära inom bloggområdet. Jag fick helt nyligen en aha-upplevelse. Detta skedde när jag besökte min egen blogg. Jag var lite nyfiken. Vad har jag skrivit om? Har jag förändrats? Håller jag fortfarande ångan uppe? Har jag tappat gnistan? Står jag då och då på barrikaderna? Är jag personlig på ett svenskt lagom sätt? Finns jag med mitt i vardagen? Jag gjorde en liten koll på mig själv. Gjorde några nedslag och läste. Var på näppen att börja betygsätta mig, men tänkte att då är det bättre att ägna den tiden åt att påbörja en ny blogg.

Så kom aha-upplevelsen. Något som jag totalt hade missat. Det här med att gå tillbaka och hitta kommentarer. Jag har varit fullt upptagen med att jobba framåt. Producera. Det som får mig att trivas med livet. Jag vet att det finns trogna bloggläsare. Jag får uppmuntrande kommentarer ansikte mot ansikte med jämna mellanrum. Dessa uppmuntringar är som små guldkorn som gör mig rik eller som små glödande kol som får mig att ånga igång och skriva mer. Jag är tacksam till de trogna, som följer och som entusiasmerar.

För övrigt kan det kännas som om jag skriver ut i tomma intet. Eftersom jag skriver först och främst för att jag tycker det är så vansinnigt roligt och viktigt att skriva, så skulle det räcka med det. Att någon sedan läser och tycker om det jag producerar är bonus. En värdefull sådan. Som friskt källvatten när jag är nära att dö av törst. Som små blommor som växer upp i asfalten. Det är häftigt att det finns de som bryr sig. Aha-upplevelsen rör dem som har kommenterat i bloggen. De som har valt att skriva officiellt. Jag hade missat dem. Det som var mest intressant är att ibland har kommentaren kommit flera månader efter att bloggen blev producerad.

I samband med Aha-upplevelsen så insåg jag vilken makt en bloggare har. Är det något inlägg som inte passar i bloggen, rent nonsens alltså, så kan jag radera. Det är inte alls avancerat. Ett enkelt knapptryck. Borta. Jag väljer att ta bort sådant som inte alls är relevant för bloggens fortlevnad. Däremot får negativa och rena bloggpåhopp stå kvar. Vem vet, de har kanske helt rätt och bloggaren helt fel och då vore det synd att undanhålla världen den rätta kommentaren. Om det rör sig om rena påhopp så får de stå kvar som en slags öppen skamvrå, som de själva har valt att ställa sig i. Kan jag kommentera tillbaka, så ska jag försöka göra mig tid till det. Om jag kommer på något vettigt att kommentera med. Annars kan det kvitta.

Så finns det kommentarer som ger glädje och uppmuntran tillbaka. Vi vill väl alla sola oss i glansen ett tag, så jag kommer givetvis behålla dem och njuta av dem. Det kommer dagar då man måste titta på något positivt för att orka gå vidare och då finns det för min del några trevliga kommentarer. En kommentar har jag fått som nästan var längre än min längsta blogg. Ni som följer min blogg vet att det är nästan en prestation att kunna skriva längre än bloggaren själv. Jag vet inte om jag tycker att det var en kommentar till bloggen, utan mer ett friskt fortsättande på bloggens tema. Sådant är också trevligt. När någon annan vill ta över och ge sin syn och sin erfarenhet. Känns ganska stort att få vara med och starta något.

Det vore trevligt att få geografiska kommentarer, där läsaren skriver in platsen på jorden, som läsaren befinner sig på just då. Varför inte starta upp denna miniundersökning, som inte är utförd av Sifo, med en gång? Om du som läser denna aktuella blogg bara skriver in platsen du befinner dig på, så får jag en känsla av att det inte bara är jag, datorn, kaffekoppen och fåtöljen. Kommentarer som: ”Jag befinner mig på toaletten i Ljungskile och nu spolar jag ner både min skit och din blogg dito” kan jag med ett lätt tangenttryck radera. Eller: ”jag sitter på sandstranden vid Piteå havsbad och tycker att du kan ta din blogg och dra åt h-e”, får gå samma väg. En enkel geografisk undersökning är allt jag vill åt. Inte bloggens för- och nackdelar. Jag är ute efter fler aha-upplevelser. Att bloggen inte är död. Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen. Jag vill därför försöka hålla bloggen levande. Fisk är jag redan, sedan födseln. På återseende med ett leende!

PS. Idag är mina tankar hos min bror som bor i Sveriges lilla svar på Peking. Vad nu det smeknamnet på Norrköping kommer ifrån? I alla fall är det hans födelsedag och trots att han är en storebror, så är han barnsligt förtjust i födelsedagar. Han gillar kalas, tårta, gemenskap med släkt och vänner. Lite trist att det idag skiljer cirka 30 mil. För idag är det ingen vanlig dag, för det är bror mins födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Hoppas kalaset blir bra och trivsamt. Här pågår förberedelserna för studentkalaset. Det borde lagstiftas om automatisk ledighet i samband med studentfirande. Det är många trådar som ska sammanvävas till en förhoppningsvis rolig fest på fredag.

Svärmor

Detta kan redan genom rubriken avslöja att det blir en känslig blogg. Jag vill påpeka att jag inte hänger ut någon speciell svärmor. Jag har inte så mycket erfarenhet av svärmödrar, eftersom jag bara har en att utgå ifrån. En endaste i undersökningen gör väl egentligen ingen fullgod undersökning? Jag kan inte heller dra alla svärmödrar över en kam, oavsett om det blir en fin eller dålig kamning, bara genom att jämföra med min egen.

Det är ett intressant ämne och det skulle säkert gå att skriva både PM, B-uppsats, C-uppsats och D-uppsats, för att inte tala om en doktorsavhandling. Jag funderar bara på i vilket ämne? Historia? Svärmödrar har ju funnits genom historiens gång. Pedagogik eller psykologi? Alla svärdöttrar och svärsöner borde säkert behöva vara utbildade pedagoger eller psykologer för att förstå sig på svärmödrarna. Eller skulle det passa bäst att skriva under ämnet sociologi? Ämnet som tar upp sociala beteenden och där relationer studeras.

Eller är det helt enkelt bäst att bara blogga, blogga, blogga när ämnet poppar upp? En liten lätt google-sökning på ordet svärmor ger 401 000 resultat på 0,12 sekunder. Jag har givetvis inte kollat upp allihop, men om blicken får svepa över de första tio, så ser jag snabbt att de ger en vink om att ordet svärmor har en negativ klang. Det finns krukväxter som har namn som svärmors tunga och svärmors kudde. Svärmors tunga har vassa blad och svärmors kudde är en skapligt taggig växt. Den botaniker som gav namn åt dessa växter kan inte haft det lätt med svärmodern. Var det möjligtvis Linné?

Det finns också relationstest på nätet, där man kan svara på frågor som var och en har tre svarsalternativ. Det som var mest skrämmande för mig med det testet är att jag visste resultatet av det redan innan jag hade besvarat frågorna. Lite trist med testet var att inget av tre svarsalternativ passade in på min relation med svärmor. Jag hade behövt göra ett fjärde, ett eget alternativ. Jag tror att vi var och en behöver ett fjärde alternativ, för det finns lika många olika typer av svärmödrar som det finns svärmödrar.

I samma google-sökning så finns det experter och psykologer som uttalar sig och ger tips i förhållandet till svärmor. Ett av de roligare uttalandena var från en som sa att: problemet med svärmor tar slut till sist. Hon dör så småningom. Lite makabert och det är väl i galnaste laget att önska någon död. Då är det kanske bättre att göra som en bekant till mig. Hon har sagt upp bekantskapen. Hon gjorde det i kärlek till sin man. Om deras äktenskap skulle fortsätta fungera så var det tvunget att svärmorskontakten bröts. Inte helt lätt förstås. Hon gav dessutom sin man och barnen full rätt att träffa mamma och farmor. Själv höll hon sig på avstånd. Självbevarelsedrift på hög nivå.

Det finns ett ordspråk som säger: Fan visste inte att han var i helvetet, förrän hans svärmor kom dit. Ganska tydligt budskap. Ett liv med svärmor kan vara ett liv som känns som i helvetet. Numera finns det samtalsgrupper för nästan allting. Om någon mister ett barn, så finns det en grupp att gå till. Om någon anhörig blir dement, så finns det en speciell grupp. Det går att samtala om allt. Så någonstans i världen finns det säkert samtalsgrupper för dem som har blivit med svärmor.

På teckenspråk så använder man samma svär i svärmor som i tecknet för svära. Alltså en svordom. Det finns säkert de som har dragit en harang i vredesmod någon gång och då passar ju ordet perfekt: svärmor. De som forskar i språkbruk har härlett ordet långt, långt tillbaka och funnit någon gammal indoeuropeisk språkstam där ordet finns i betydelsen ”sin”, ”egen” och ”till familjen hörande”. Svärmor är alltså en person som hör till familjen. Tur att språkforskarna inte kom fram till någon språkstam där betydelsen blev ”till ert äktenskap hörande”.

Jag lovade i bloggen att jag inte skulle hänga ut min egen svärmor. Hon lever och är vid hälsan och det är dessutom sjuttio år preskriberingstid på personuppgifter, så den som vill veta några snaskiga detaljer om mitt och min svärmors förhållande, får vänta sjuttio år efter min svärmors död och då kan jag lova att då lever inte heller jag. Jag tar alltså med mig detta i graven. Det finns egentligen inget snaskigt att berätta. Mer än att jag har gift mig med hennes son och inte med henne. Det bästa är nog att Mr T har gift sig med mig utan att fråga henne om lov och därefter lämnat barndomshemmets trygga borg, för att sedan dess definitivt klippt navelsträngen.

Många människor som lider av diagnosen: innehav av en idiot till svärmor, har nog en följdsjukdom med namnet: oklippt navelsträng. Om navelsträngen inte är avklippt mellan mor och barn, så kan ett äktenskap så småningom haverera. Det är jag helt övertygad om. Det kan givetvis haverera av andra orsaker, men det är tragiskt om det beror på en svärmor. En svärmor kan vara överaktiv eller helt inaktiv. Båda sidorna är jobbiga. En svärmor som lägger sig i allt och som styr och ställer utanför sitt eget revir är inte bra. En svärmor som inte bryr sig alls är inte heller bra.

Jag tror helt enkelt att det inte finns någon perfekt svärmor. Jag tror också att det blir svårare och svårare att rätta till problemet. Att prata om ämnet svärmor är nästan som att svära i kyrkan eller som att gå fullt påklädd på en nudiststrand. Helt fel. Vi sopar under mattan och låtsas som om det inte finns. Ingen vill väl misslyckas med sin relation till svärmor? Att ta upp problemet i dagsljus är som att göra självmord på Stortorget.

Intressant att se att det finns så många bloggar om just svärmor. I många av dessa bloggar finns ordet ångest med. Även terror. Varningar. Om du någon gång skulle behöva finna tröst i att andra har det lika eländigt som du så finns trösten nära. Bara att kolla in ämnet ”Bloggar om svärmor”. Jag är inte säker på att jag hamnar i det läget. Skulle säkert ta upp situationen med Mr T och därefter tror jag inte att bloggläsningen är nödvändig. Jag säger inte detta till etthundra procent bestämt. Du kan aldrig veta. Varför skulle jag vara förskonad? Vem har sagt att just du kom till världen, för att få lycka och solsken på färden? Evert Taube skrev kanske inte dessa strofer med svärmor i sina tankar. Jag tycker ändå att de passar in under ämnet.

Nu hamnar jag bland en av många bloggar som handlar om svärmor. De flesta har något extra ord som visar i vilken riktning känslorna går. Jag har medvetet satt rubriken svärmor. Kort och gott. Bloggen är inte till för att lägga extra kol på elden som pekar ut svärmödrarna till en häxa. Jag vill nog försöka lägga mitt krut på att bli världens bästa svärmor. Då kan det vara en fördel att ta med sig egen erfarenhet, men också läsa andras bloggar, debattinlägg och frågor till experterna. Fast jag tror att som i allt annat är det bäst att komma med mig själv. Att vara den jag är. Att använda det förnuft jag har fått mig tilldelat och ge av mig själv. I lagom dos. Än så länge vet jag inget om framtiden. Jag använder tiden till att lära mig. Hur jag vill vara. Som svärmor. Och hur jag absolut inte vill vara. Jag ser mig omkring och tar del av alla skräckexempel. På återseende med ett leende!

PS. Någon som sett filmen: Monster till svärmor? Tror aldrig det kommer en uppföljare: Monster till svärfar. Visst är det konstigt att svärfäder inte har några kaktusar uppkallade efter sig. Inte ens en ohanterlig garagedomkraft. Finns kanske bara perfekta svärfäder? Som min. Han statuerar verkligen exempel på urtypen för snälla svärföräldrar. Sååååå ääääär deeeeet sååååå skööööönt… att vara svensk och att premiären mot Grekland i fotbolls-EM är avklarad och dessutom vunnen. Ännu lever drömmen om EM-guld! Just nu finns inga omöjligheter, bara möjligheter! Heja Sverige!

Noll koll med kontroll

Igår, söndag, ytterligare två matcher i fotbolls-EM. Österrike-Kroatien 0-1. Därefter Tyskland-Polen 2-0. Jag höll inte på något lag. Inspirerad av spel på hög nivå, så anmälde jag mig frivilligt till en TV-spelsmatch på stor, platt skärm. Jag valde det skotska laget Celtic. Det kände jag till på grund av att Henke Larsson har varit en stor stjärna där under många år. Be mig inte nämna ett annat skotsk lag, för då blir det pinsamt. Kan nog nämna fler skotska whiskeysorter än skotska fotbollslag.

Mitt motstånd låg i den äldste tonåringens händer. Han som för närvarande inte själv kan påverka sitt spel i verkligheten. Så då passade det bra att duellera med mig. Han valde något norskt kasst lag för att verkligen ge mig en chans. Det var första gången jag spelade fotbolls-TV-spel. Jag är ingen TV-spelsmänniska. När jag för några år sedan skulle spela ett båtrallyspel så blev jag sjösjuk. På riktigt. Jag var så åksjuk att jag var tvungen att ligga platt på backen och intala mig själv om att det närmaste farvattnet är Hillesjön och där går inga båtrallyn. Hillesjön som ligger några kilometer bort från det golv där jag låg helt stilla.

Jag behövde inte kräkas den gången, men det kändes så i flera timmar. När barnen var mindre så spelade vi Sonic, Tarzan och liknande spel. Jag tror aldrig att jag har upplevt att jag har fått vinna över mina barn i TV-spel. Detta har varit en nyttig läxa och livserfarenhet för mig, eftersom jag är en superdålig förlorare. Jag har aldrig gått in halvhjärtat och låtit någon annan vinna. Inte ens små söta småbarn, inte ens mina egna.

Som tur är har det etiska problemet aldrig behövt uppstå att jag gått in med liv och lust i spelet och vunnit över små ledsna stackars barn. De har alltid klått mig i TV-spel och det med besked. Idag när jag skulle ställa upp mot äldsta tonåringen så visste jag på förhand att det var kört. Han är ung. Han är rutinerad. Han är kvicktänkt. Han har dessutom fördel i fotbollstänkandet. Om du någon gång har hållit i en kontroll till ett TV-spel, då vet du hur många olika knappar det finns. Varje knapp med sin speciella funktion. Jag fick en upprabbling av alla finesser och sedan var det att lära genom att spela. Jag såg min spelare ha bollen och han gjorde en rusch mot mål, men hjälp... det var mot eget mål. Hur vänder jag helt om? Hjälp!

Han kommer att bli en bättre förälder än jag någonsin kommer att kunna bli. Det var verkligen ombytta roller. Ni som har kommit upp några år i åldern minns kanske Herkules Jonssons storverk? Adventskalendern som handlade om en liten pojke, Herman, som förvandlades till en vuxen och bytte roll med sin pappa, som blev liten istället. Detta skedde när mamman uttalade en magisk formel. "Överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare". Idag behövdes ingen formel. Förvandlingen skedde ändå.

Den äldsta tonåringen tog på sig rollen som vuxen och spelade så krattigt han kunde för att jag överhuvudtaget skulle ha en chans. Matchen slutade med en straffläggning. Som jag och mitt Celtic vann. Av den enkla anledningen att tonåringen var vuxen nog att låta barnet och nybörjaren vinna. Det var så sjukt roligt och det var länge sedan jag skrattade så att jag nästan grät. Jag trodde aldrig att jag skulle få höra mig själv säga: ”Vi skulle kunna ordna en fotbollscup någon gång”. Jag menar med TV-spelet alltså. Nu fattar jag varför tonåringen och hans kompisar kan ägna många sena kvällar åt dessa spelkontroller. Jag ska försöka vara vuxen och låta bli att fråga: Kan jag få vara med? På återseende med ett leende!

PS. Nu måste jag säga till mig själv på skarpen att jag ska gå och lägga mig. Hjälper det inte att säga till en gång, så får jag säga till ännu en gång. Hjälper inte ens det, så får jag hota med bloggningsförbud i en vecka. Better hurry up! Tomorrow is already here!