I förtvivlan och tårar

En av mina bästa vänner är död. När jag sätter mig vid datorn för att skriva om detta, så har det gått nästan en vecka sedan döden inträffade. Igår kom annonsen i tidningen. När jag tittade på annonsen och läste det välbekanta namnet, så infann sig ett ögonblick av hopp. För att sedan snabbt förändras till något oåterkalleligt. Det var min väns namn och alla andra uppgifter stämde också. När jag läste minnesversen, så kom tårarna. Den var kort, men innehöll en vacker beskrivning av en storartad människa. Min vän är död och runt omkring oss finns ett tomrum som aldrig kommer att fyllas. Aldrig någonsin mer på samma sätt som förut.

Nu är kampen över. För det blev verkligen en kamp mellan liv och död. Beskedet kom om cancer. Följdes av en massa hemska behandlingar. Min väns kropp tynade bort mer och mer, men ersattes av ett större hopp. Hopp om livet. När vi träffades eller ringde till varandra så talade vi om hoppet. Min vän bad mig om hjälp med att be. I all svaghet, så hittade vi en styrka och vi hittade en ny väg att mötas. Vi hittade tilliten och tron på Gud. Vi som förut hade delat så mycket. Arbetsplats, kakrecept, musik, sorger, bekymmer, glädjeämnen, utflykter, födelsedagar. Vi hade nu höjt vår vänskap en eller flera nivåer och pratade om tro, hopp och kärlek. Om livet här på jorden, men också om livet efter detta.

Himlen ja. Nu när naturen är som vackrast. Grönskan är underbar och allt går bara från den ena blomningen till den andra. Mitt i allt detta så lämnade min vän jorden och gick vägen till himlen. Om det är så vackert här på jorden, hur vackert ska det inte vara där i himlen? Utan avgaser, svält, naturkatastrofer, krig, sjukdom och död? Utan orättvisor, smärta, avundsjuka och elakheter? Det låter som ett paradis. Nu är min vän där och jag kan egentligen bara gratulera. Fast för oss som är kvar så fattas hon. Trots att jag med mina egna ögon kunde se att cancern var brutal och hämningslös, så trodde jag inte att hon skulle dö. Kanske för att jag inte ville att hon skulle dö eller kanske för att hon alltid var så positiv. Det finns alltid de som har det värre. Jo tack, jag tycker att det går riktigt bra. Underverk har skett förr, eller hur? Huden började spricka. Klädstorleken minskade från 48 till 36 och det såg ut som hon hade hängt på sig ett tält.

Så kom en stroke. En liten enligt läkarvetenskapen. Sedan kom en till. En stor och den tog talet. Både läkarna och min väns kropp sa att nu är det inte långt kvar och det blev några veckor på sjukhus. När den tidiga pingsten och den ovanligt varma pingsten var slut, så var det inte långt kvar för min vän. Jag unnar dig vilan. Jag unnar dig att vara smärtfri. Men jag gör det med tårar. Jag gör det med en smärta av saknad. Jag och min Herre är inte överens idag. Vi är inte alltid det och det vet ju du. Vi har skojat om det och vi har båda varit medvetna om att det har varit skoj. Vi visste båda att i slutänden har vår Skapare ändå rätt och Han leder allt till det bästa.

När jag läste annonsen så var din kropp inte längre svag och tärd av sjukdom. Då var du tillbaka i mitt minne, som en glad och solstrålande vän. Då passerade drömtårta, Rättviksmarknad, smörgåstårta, broderier och psalmer förbi och mitt i allt gråt kunde jag inte annat än att fnissa till. Jag tänkte på alla änglar som jag fått av dig. I tyg eller som tavlor. Jag visste hela tiden att det var gåvor från den vackraste ängeln av alla. Min vän, himlen har med ens blivit vackrare. Men här är det tungt, regnigt och grått. Inte ens vädret vill visa sig från sin bästa sida. Vi gråter i kapp idag, Hille-himlen och jag.

Jag skulle leta efter foton. Till den kommande studenten och i albumen fanns även foton av min kära vän. I solstolen på bryggan, vid fikabordet, på cykeln. Alltid leende. Alltid med tindrande ögon. Foton som visar det yttre. I mitt hjärta har jag bevarat dina inre kvalifikationer. En vän som jag kunde dela stort och smått med, som aldrig var förebrående eller nedlåtande. När jag innan jul överlämnade min bok, så var du tvungen att sätta dig. Ögonblicket blev så stort och jag kände då att om jag så bara har gett ut den för dig, så räcker det. Du ringde några dagar senare och grät i telefonen. Med orden: Vad duktig du är. Jag har aldrig läst något liknande. Du blev sedan en levande reklampelare och spred informationen om boken. Resultatet blev en massa inkommande telefonsamtal och epostmeddelanden. Vi har blivit tipsade om en ny bok. Du hade talat dig varm om min bok och väckt nyfikenhet. Du hade sagt: Den MÅSTE du läsa! Till mig sa du: Du MÅSTE fortsätta skriva!

Idag skriver jag min vän. Idag skriver jag om min sorg och inga ord i världen kan trösta mig. Inga ord i världen kan beskriva den overklighet jag känner. Jag saknar dig och jag förstår att Herren skulle plocka hem dig. Trevligare sällskap kan man inte tänka sig. Någonstans innerst inne kan jag känna tacksamhet att du inte behöver lida. Innerst inne hittar jag tacksamheten för att jag fick lära känna dig och veta att du var min vän. Det är rikedom. Men saknaden gör så ont just nu. Jag känner mig både lurad och arg. Jag hade så mycket kvar som jag hade velat anförtro dig. Tack för allt! Vila i frid! Vi ses igen på uppståndelsen morgon. Eller som jag brukar blogga: På återseende med ett leende!

PS. Mina tankar går till min väns make och övriga familj. Jag ringde igår och vad kan man säga? Inget som räcker till tröst för den tomhet som de bär på. Inget som kan ersätta den tomhet som nu råder. Vi får bara bära och stödja varandra och dela alla fina minnen. Vi som är kvar har en stor uppgift att uppfylla. Att fortsätta den goda kamp som min vän hade satt igång.

Vi behöver alla en kick-down då och då

Ledig idag och därför en för mig något ovan bloggtid. Onsdagen den 14 maj 2008 och idag ska det firas att jag har kört bil prickfritt i 24 år. Jag har en kroppsdel som inte är helt och hållen genomfrälst och det är min högerfot. Den jag har på gaspedalen. Jag gillar att köra fort och om jag hade förstått det i tid, så skulle jag ha satsat på Formel 1 eller någon liknande sport, där det är tillåtet att köra fort. Konstigt nog så har jag lyckats köra lagligt förbi alla fartkameror, poliskontroller och trafipaxbilar. Det finns kanske någon nitisk poliskonstapel och tillika bloggläsare som härmed får ett säkert insidertips. Någon gång slår säkert fällan igen om bloggarens racerbil och då får jag utbrista i orden: Det var roligt så länge det varade.

Att köra fort för mig är inte detsamma som att köra vårdslöst. Jag vill ha en säker och jämn körning. Men gärna kryddad med lite fart. Jag håller dock 30- och 50-gränserna och oftast även 70-skylten efterlevs. När vi kommer upp i 90- och 110-nivå, så blir högerfoten tung och trycker gärna på gaspedalen lite extra. Det finns några småländska vägar där jag känner varje kurva och backe och då blir det gärna en känsla av svenska rallyt. Nåja, åtminstone det småländska rallyt. Så idag firas alltså ett tjugofyra år gammalt körkort. Jag minns uppkörningsdagen mycket väl. Den utspelade sig i storstaden Vetlanda och det var en mycket lycklig tonårstjej som vände hemåt på eftermiddagen. Dagen efter tog jag en chansning och frågade pappa om jag fick ta bilen till skolan. Gymnasiet i Hultsfred. Till min förvåning, jag har inte förstått det än, så sa han ja! Det pirrade av lycka när jag backade ut BMW:n och drog iväg. Strax efter Målilla på 90-väg, så kom jag ikapp en militärkonvoj. Fullastad med unga militärer och det var mitt första riktiga elddop på egen hand. På en raksträcka tryckte jag pellen i botten och det händer en del i BMW-motorn när man gör så och jag svischade förbi med lätthet. Jag tror det att det var där och då som mina racerbilsdrömmar tog fart.

Jag har det av min mamma. Den genen gick vidare i rakt nedstigande led. Om vi skulle hinna i tid någonstans så var det alltid mamma som körde. Det roligaste minnet av det var när parenteserna hade investerat i en splitter ny Mazda 626. Det var på den tiden då de asiatiska prylarna började sitt intåg i Sverige. Grön Metallic. Klädseln var så snygg att plasten fortfarande satt på för att skydda den i början. Det där är typiskt småländskt. Att vara så rädd om sakerna att det nästan blir komiskt. Detta var någon gång på vårkanten. Plasten blev ännu inte varm och svettig. Mamma körde. På grund av åksjuka satt jag fram, trots att jag var minst. Pappa och brorsan i baksätet.

I en brant uppförsbacke skulle mamma köra om en traktor eller något annat långsamtgående fordon och hon trampade på gasen. Den nya Mazdan förvandlades på ett kick till ett jetplan. Den formligen sköts fram och när omkörningen var avklarad, så ställer mamma den förvånade frågan: Vad var det? Pappa satt inne med kunskapen. Det var kick-down. En användbar liten finess, importerad från Japan. Numera sitter mamma antingen bredvid eller i baksätet och bromsar. Både med fot och verbalt. Hon tycker alltid att jag kör för fort och det gör jag ju säkert också. Fast hon tycker också att jag kör för fort när jag inte gör det. Så håller likheten i sig mellan mor och dotter, så kommer jag i framtiden förvandlas till en bromskloss. Bäst att varna i god tid. Men till dess så låter jag högerfoten leva sitt liv i frihet.

14 maj och för tio år sedan dog Frank Sinatra. En av Mr T:s absoluta favoritsångare. Han blev 82 år och hade en över 60 år lång karriär. Både som sångare och filmskådis. Frankie Boy får dela plats i Mr T:s musikhjärta, för där regerar även Beatles. Han kan texterna och i Sinatras låtar även bastrombonestämman. Jag håller med honom, det är läcker musik. Min ledighet beror varken på körkortsfirande eller högtidlighållandet av Sinatras dödsdag, utan den beror helt och hållet på Mr T. Idag ska han opereras. En del människor får efter en total köksrenovering två veckors semester på Teneriffa eller en långweekend på en härligt SPA. Mr T får en operation på Sandvikens sjukhus. Det är vänster ben som ska totalrenoveras och konvalecensen blir den välbehövliga vila som Mr T behöver. Synd bara att han måste tillbringa den med värk och med hellång stödstrumpa. Så denna lediga dag ska jag vara personlig assistent och även chaufför. Det blir som ni förstår en fartfylld motorvägsresa tur och retur.Fordonet har varit inne på besiktning på morgonen och den gick igenom utan minsta anmärkning. Så långt allt väl.

En vän från barndomen har födelsedag idag. 46 ljus ska det vara på tårtan. Det blir därför ett blogg-grattis och på detta sätt sänder jag några goda tankar för dagen och för det kommande levnadsåret. Antalet ljus känns helt ofattbart, men det stämmer. Åren har gått, men på den tiden hade vännen en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så speciell att den finns fortfarande kvar efter alla år. Tiden, livet och omständigheter förändrar oss och det vi har kvar är minnen. Jag låter det oftast vara minnen, goda eller dåliga. Jag försöker däremot inte återskapa dem och försöka sätta in dem på plats i dagsläget. Det brukar inte bli så bra. Jag har förändrats, min livssituation har förändrats och mycket är så annorlunda nu. Minnen får vara det de är bäst på, att vara just minnen. Det räcker gott och känns skönt att ha att tänka tillbaka på. Idag då det är den 14 maj.

PS. Jag tror att jag har slarvat med den mycket viktiga informationen om Östers framfart i division 1 södra. När Gefle IF som bäst jobbar på att bereda sin plats i Allsvenskan åt lagen som vill upp underifrån, så jobbar Öster som bäst på att ta sig dit. Vinst hemma mot Malmö förra tisdagen och vinst borta igår kväll mot Norrby. Endast ett mål i båda matcherna, men det gör inget, så länge det görs av Öster. Nu väntar Motala hemma på söndag. Jag ska försöka att uppdatera informationen när den är rykande färsk. Min förhoppning är att alla bloggläsare är så djupt berörda av denna kamp att de själva letar sig fram till http://www.osterfotboll.com/, men vi har kanske en bit kvar att jobba på innan detta mål är uppnått? På återseende med ett leende!

Detta kan vara en IG-blogg

Om jag tittade mig i spegeln nu, så skulle jag säkert få se ett par ögon som liknade en datorskärm eller som en avbild av ett par A4-ark. Jag har ägnat kvällen åt att rätta färdigt skrivningar och det är medaljens baksida med att vara lärare. Jag älskar mitt läraryrke. Jag älskar samvaron med eleverna och undervisningsmomentet. Jag älskar att dela livet med ungdomarna i klassrummet och samtalen utvecklar mig som människa. Jag ger dem något och jag får tillbaka tusenfalt. Jag hatar skrivningar. Även om jag inte behöver prövas själv och skriva dem, så är det en förskräcklig del av yrket. Jag hatar att behöva rätta dem och betygsättningen ska vi inte tala om. Den är hemsk, även om jag tycker att den är nödvändig.

Jag hör till dem som tycker att det kunde vara någon form av betyg långt ner i stadierna. Jag tror inte barn och ungdomar mår dåligt av att få ett hum om vad de står, bara om det görs på rätt sätt. Om det inte har gått så bra, så måste de få chans att fångas upp och vägledas bättre. Om det har gått bra, så måste de få rätt stimulans att utvecklas ännu mer. Vi vuxna vet att det går trögare och trögare att lära sig något ju äldre vi blir. Ändå har vi vuxna lärare inte förstått att det är bäst att smida medans järnet är varmt. Att ta tillvara det lilla barnets nyfikenhet och frågvishet. När barnen är som mest vetgiriga, då ska de vänta och sitta tysta och lyssna. Kanske passar en annan pedagogik bättre i unga år? Kanske måste den vuxna läraren bemöda sig med att besvara de smålustiga frågorna efter bästa förmåga?

Jag tror att många barn blir missförstådda. Hur kan det komma sig att några av de bästa sångrösterna i vårt land inte ens fick sitta med på musiklektionerna? Varför har många blivit så hämmade i sina matematiska uträkningar, därför att de hade redan svaret på uppgiften, men inte på det sättet som den vuxna läraren ville att det skulle växa fram? Hur kommer det sig att vi fortfarande har mallar på hur vi ska vara och utvecklas, så att vi i slutändan blir så likformade som möjligt? Hur många talanger och genier sorterar vi bort? Jag tycker att vi vuxna har lyckats ganska bra med att forma likadana ungdomar. Ibland så skrämmande bra att alla i en stor klass på cirka trettio elever ser exakt likadana ut. Likadan frisyr, likadant linne, likadana jeans, likadana jackor, likadana skor, likadana väskor och likadana mobiler. Deras sätt att föra sig är likadant också. Om någon skulle sticka ut i mängden, så skulle den personen anses udda. Annan frisyr är lika med en annan planet.

Okej att klädseln är lika, för vi styrs mycket av konsumtionen och modetrender. En del är snyggt, annat är skrattframkallande fult. Det är värre när åsikterna är lika. Fast egentligen innerst inne så är de inte lika, bara på ytan. Ingen skulle väl vara dum nog att säga rakt emot? Enklast att flyta med. Vad har de haft för föredömen? På många skolor finns det arbetslag. De träffas minst en gång i veckan. Där bestäms det en hel del, som inte är till fördel för eleverna. Till exempel att en del lektioner kan göras lärarlösa. Eller att mycket av informationen som förut läraren gav direkt till eleverna numera delges på en portal på datorn. Vi tar mer och mer bort det viktigaste. Mötena. Vi sammanträder bort det vi egentligen så väl vet att alla behöver. Att bli sedda och att alla behöver bli älskade. För den man är.

I mötet lär man känna varandra och jag är av den uppfattningen att ålder spelar ingen roll för respekten. Jag måste visa respekt för mina elever och deras åsikter om jag ska förvänta mig respekt från dem. Idag handlar det inte bara om att undervisa i sitt ämne. Idag handlar det om att sätta de gränser som eleverna inte har fått med sig hemifrån. Det råder en stor otrygghet idag att inte våga vara sig själv. Att spela en roll. Att vara en person hemma och en person i skolan med kompisarna och med lärarna. Vi spelar alla våra roller. Jag är hustru, mamma, dotter, syster, arbetskamrat, vän, lärare, tolk, bloggare med mera och allt detta ska rymmas i en och samma kropp. En del har det ännu jobbigare, för de spelar ofta en roll som de inte är. De spelar en roll som de inte har en uppfattning om eller som de kan stå för. De bara tror att de måste göra den rollen. Helt utan manus.

Det slutar oftast i kaos. Speciellt om trettio personer spelar sådana roller samtidigt. Då räcker det inte med att undervisa i sitt ämne. Då måste man veta vem man är som människa. Var man står och vad man har för tankar om etik och moral. Det räcker inte bara med att tänka tankarna. Man måste framföra dem, antingen i handling eller ord. Det liknar en gränsdragning. Den kan omöjligt göras på lärarfria lektioner. Den kan omöjligt göras genom dataportaler. Den kan bara byggas upp genom förtroenden och det är en konst i sig. Nu närmar vi oss sommarlov och vi behöver det. Allihop. Elever och lärare. Jag ser fram emot vilan, värmen, sol och bad. Jag önskar alla elever ett underbart sommarlov. Jag hoppas att de känner att jag kommer att sakna dem och att jag längtar redan till hösten. Inte till proven och läxförhören. Utan till eleverna och deras vardag.

Jag fick för ett par år sedan en liten gåva av en elev med några ord på en lapp. Om du någonsin funderar på varför du blev lärare, så kom ihåg att det var för att du skulle rädda livet på mig. Ikväll har jag tänkt på de orden. Skrivningarna ligger rättade och det har varit en riktig öken-kväll. Men det spelar ingen roll. För jag är lärare och jag vet att jag är en bra sådan. Oj, vad osvensk den meningen blev. Låter skrytsamt. Men jag tänker på orden på lappen och enligt dem så har jag räddat livet på en person och då har det inte varit förgäves. Jag är glad att mina lektioner inte var lärarlösa i det läget. Jag är glad att jag inte knappade ut någon hälsning på tangentbordet som skulle hämtas på någon portal. Jag är glad att jag lägger mer tid på lektionerna än på arbetslaget. Lektionerna är skapande. Arbetslagsträffarna är tidsdödande. Det är skillnad. Minns att det är bara de döda fiskarna som flyter med strömmen. På återseende med ett leende!

PS. IG i rubriken syftar på betygskriteriet Icke Godkänd. De övriga är G som i Godkänd, VG som i Väl Godkänd och MVG som i Mycket Väl Godkänd. Det finns också ett streck. Alltså sämre än IG. Jag orkar inte ändra rubriken. Detta kan vara en streck-blogg...

Vem är det som dånar?

Denna lilla blogg-berättelse hände för inte alltför längesedan. Det var vid den tiden då det i almanackan stod pingst och naturen formligen exploderade i grönska. Ett gift par hade för avsikt att vila sina trötta kroppar och njuta av en kopp kaffe med tilltugg på sin altan inte alltför långt härifrån. Denna lilla berättelse skulle säkert kunna utspela sig helt nära och även långt borta. Några veckor innan pingsten så hade paret sett en gammaldags, men nytillverkad liten emaljskylt med texten: Varning för grannen. De hade muntert dragit på läpparna och tänkt att en sådan skulle de kunna sätta upp på skoj. Så där lite lagom skoj, i nivå med att bädda säck på läger. Paret köpte inte skylten, inte på grund av att den var för dyr, för den kostade endast trettiofem svenska kronor. De avstod köpet med omtanke om grannen. Det vore trist om grannen skulle få se den och missuppfatta budskapet. Grannen skulle kunna ta illa vid sig och se, det ville absolut inte det gifta paret. De var av den åsikten att frid och ro skulle få råda i grannskapet.

Detta med det avböjda skyltköpet var några veckor före pingsten. På självaste pingstdagen önskade paret få njuta av helg, budskap, grönska och fika. Plötsligt hörs ett dån. Eftersom paret var någorlunda insatta i varför pingsten firas, så trodde de för ett ögonblick att dånet var orsakat av den helige Ande. Det står i Bibeln i Apostlagärningarnas andra kapitel: "När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala."

Det var i och för sig inte så många samlade, det var bara det gifta paret. En man och en hustru. Det gifta paret både hörde och kände ett kraftigt dån. Det fyllde inte heller hela huset, eftersom paret hade slagit sig ner ute på altanen. Tack och lov inga eldstungor heller. Inte ens grillen var laddad och klar. Ingen av dem började tala främmande språk. Även om orden som vällde upp inombords var lite obekanta för det gifta paret. Men va tusan... Va sjutton? Lite häftigt kändes det ändå för en liten mikrosekund att pingstdagen blev så verklig, men häftigheten försvann på ett ögonblick för paret. Det var inte alls den helige Ande som dånade på. Det var grannens högtryckstvätt.

Om de inte hade vetat det, så hade den där Ande-upplevelsen kunnat fortsatt precis som det också står i Bibeln, fast i Johannesevangeliets sjunde kapitel där Jesus säger så här: "Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger. Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom." Nu visste det gifta paret att det var inte Andens levande vatten som strömmade fram, utan det var återigen resultatet av grannens högtryckstvätt. Det gifta paret drog upp fötterna från golvet och de fick istället känslan av Noa och hans ark. Ett par flugor, ett par fåglar och så grannens katter skulle de kanske kunna få med sig i båten, men det var inte aktuellt med någon ark. Det var pingstdag och grannens högtryckstvätt fick jobba hårt med markis, takrännor, golv och staket. Paret efterlyste en paraplyuthyrning för altansittande fikagäster, men någon sådan fanns inte att tillgå och de bestämde sig för att fly in i tryggheten med stängd altandörr. Synd på en så underbart vacker och varm försommardag. En pingstdag som gjord för vila och fika på altanen.

Det står i Gamla testamentet, fortfarande i Bibeln alltså, att Anden ska komma som ett vårregn, som vattnar jorden. Denna pingstdag kom istället grannen med en högtryckstvätt som vattnade hela parets altan inklusive dynor och möbler. Jorden strax utanför var fortfarande torr som fnöske och paret önskade av två anledningar att det skulle komma riktigt regn från himlen. Det skulle den torra marken behöva och så skulle säkert grannen, han högtryckstvättsmarodören, sluta upp med sina tokerier och gå in och dra igång sin musikanläggning för fulla spjäll. Det blir det gifta paret i alla fall inte blöta av. Det kom inget regn... Marken torkade än mer i takt med att altangolvet vattenfylldes.

Paret bestämde sig där och då att nästa gång de såg en emaljskylt med texten: Varning för grannen, så skulle de inte tveka till inköpet. Även om inte denna lilla incident inträffar någon mer dag, pingstdag eller ej, så ska skylten kunna bli ett monument, ett minne, av denna pingstdag. Vilken pingstdag som helst. Varsomhelst. För det gifta paret var överens om att grannar som liknar denna finns det överallt. De går inte att undvika. De går inte att förskansa sig emot. Det går inte att välja och vraka. Det går bara att försöka varna, genom att på skoj och numera på blodigt allvar, beroende på vilken typ av dag det är, sätta upp en fin emaljskylt. Väl värd sina tre guldtior och en femma. Alternativt sitta i regnställ med sydväst och gummistövlar. Fast då funderar väl grannen om det gifta paret helt har fått dåndimpen. Vem vet, då skyndar han sig kanske att köpa en liten fin emaljskylt med texten: Varning för grannen! Med all rätt, för vem sitter i regnställ ute på altanen på försommarens varmaste dag? Då solen skiner från klarblå himmel. Snacka om knäppt folk det finns... Högtryckstvättande pedanter blir i sammanhanget helt normala. På återseende med ett leende!

PS. Pingst och hänryckning hör ihop. Har du ryckt dig hän under pingstens tid? Eller som vi säger i Småland... gå dän. Det passar mer in på parets upplevelse på altanen. Dänryckningens tid. Dän från dån, vatten och altanfika. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Eller ska paret helt enkelt sätta ner fötterna i vattnet och säga till grannen: Gå dän! Fast med svensk översättning: gå bort därifrån! Fortsättning följer...

En katt- och råtta-lek, utan katt tyvärr...

Pingstafton har hunnit gå över till pingstdag och det är inte hänryckningen som har hållit mig vaken, utan det är hockeyn. Ryssland-Sverige. Vilken härligt intensiv match. Nedrans att Ryssland skulle ta alla poäng, i en match som jag anser Sverige var värd att vinna. Återigen kan jag bara konstatera att livet inte är rättvist. Nu är det ingen fara på taket eller snarare på hockeyisen, eftersom Sverige redan är klart för kvartsfinal. Hoppas att det blir ett nytt möte med ryssarna och att svenskarna då har den här förlusten i färskt minne. Alla blåmärken som ryssarna har åsamkat kanske fortfarande ömmar, så att de skapar revanschlusta. Häftigt att se Gävle-sonen Niclas Bäckström i lagkaptenströja och inte nog med det. Han har utvecklats och blivit ruskigt duktig. Het på isen, cool i TV-studion. Bara att gratulera till att det går att lyckas. Lite o-gävliskt och antijantiskt så gläds jag med honom.

Pingstaftonens morgon började med frukost på altanen. Mr T och jag hade slitit oss från kökspyssel på pre-pingstafton, det vill säga i fredags och tog fram lite möblemang på altanen. Den var nyskurad och avtvättad, så det var bara att bära ut dynor och brickor. Vilken härlig start på en härlig dag. Fågelsången var så intensiv, precis som solstrålarna. När det är 20 plusgrader på morgonen i altanens skuggiga avdelningen, då förstår man lätt hur resten av dagen ska bli. Nästa gång jag tittade på termometern var då vi satt med ett glas rött och premiärnygrillat kött. Då visade termometern också 20 grader. Fast då var klockan runt sju på kvällen. Fåglarna sjöng fortfarande. De vet absolut om att det är pingst. De är hänryckta utan dess like.

Mr T och jag vet också om att det är pingst, så lite tungt kändes det att efter melodikrysset sätta igång med dagens göromål som givetvis gick i kökets tecken. Eftersom det var strålande solsken så monterade Mr T möblemanget utomhus med bar överkropp. Något han har känt av under hockeyn ikväll. Lite usken som vi säger i Småland. Frusen är kanske ett mer bekant ord. En rökig whiskey gjorde susen. Det hjälper mot många krämpor. Dock inte mot hockeynederlag. Whiskey ska tas mot krämpor, inte som tröst. Kom ihåg detta. Det är en världsvid skillnad. Ju rökigare desto bättre tycker jag. Pratar vi whiskey får det gärna vara hur rökigt som helst. Pratar vi cigaretter så plockar jag fram No Smoking-skylten snabbt som katten.

På tal om katt, så skulle vi behöva en just nu. Vi som är trötta på kvarterets katter som ligger och gonar sig i våra utemöbler. De lämnar katthår på dynorna till förtret för två av familjens extrema kattallergiker. Vi brukar göra en liten vänlig men bestämd kattrusch och jaga bort dem. De springer iväg med slokat huvud och tycker säkert att vi är ogästvänliga. Så det är tveksamt om de skulle kunna lockas tillbaka med lite kiss-kiss-snack och mjau-lockande. Inte ens katter går väl på en sådan radikal omvänd inställning. Så vi får stå vårt kast. Vi har haft vår chans till att ha katt och vi ska inte bli så snabba i fortsättningen på att jaga iväg dem. Okej, det finns gränser. De får fortfarande inte ligga och spinna i våra utedynor, men på tomten och vid gränsen ut mot skogen får de gärna patrullera. För de håller mössen borta.

För några år sedan så hade vi besök av en liten skogsmus. Det var vinter och smällkallt ute. Ett tjockt snötäcke låg utanför huset. Vi vaknade en lördagsmorgon av ett litet trippande, tisslande och tasslande. Det var inte av små barnafötter. Nej, mycket mindre fötter än så. Vi talar om centimeterstora fötter. Fötterna på en mus. Den ilade omkring i ventilationssystemet hela dagen. Helt omöjlig att se eller få tag på. Vi hade fullt upp med att följa den från rum till rum och ifrågasätta hur den hade lyckats komma dit. Natten kom. Det kändes inte bra att lägga sig med vetskapen om att vi hade fått en femte inneboende i huset. Vi lyckades somna, men blev abrupt väckta av att den äldste tonåringen kom inrusande med budskapet: den yngsta tonåringen skriker i sitt rum. Tydligen var skriket så otäckt att inte ens den i vanliga fall modiga äldsta tonåringen vågade sätta in huvudet för att kolla anledningen till skriket.

Anledningen var en liten mus. Den yngsta tonåringen satt vettskrämd i sin säng med täcket uppdraget till hakan. Med ena handen pekande och i mycket uppskrämd ton: DÄR! Mycket riktigt, där satt en liten filur. Oförskämt söt med plirande bruna ögon och skakande kropp. Den var livrädd. Räddare än den yngsta tonåringen. Den hade trillat ner genom ventilationstrumman i taket och ner på ett inslagspapper som låg kvar på golvet. Tonåringen hade fått en present av en kompis med anledning av sin födelsedag dagen innan och det papperet var inte kastat i återvinningen. Tonåringar har sakerna på golvet ett tag först. Det är en oskriven lag och en kod som ingen förälder ännu har lyckats knäcka. De har kanske en inbyggd känsla för mus-varning. Sådant som vi vuxna har växt ifrån och inte förstår oss på.

I detta fall var det ett lysande hjälpmedel för att vakna vid musinvasion. Det prasslade till i papperet och yngsta tonåringen vaknade till. Tände lampan och DÄR... En mus! Ett skrik! Så var jakten igång. Mr T och jag lyckades fånga in den i en hink. Vi tog kort. Ett bevis på att det verkligen var sant och inte en dröm. Det var faktiskt mitt i natten. Även ett bevis på att de är otroligt söta och vi fylldes en stund av mus-empati. Så där mitt i natten var ingen av oss kapabla att ta död på den lilla stackaren. Vi lät föra den ut i den smällkalla vinternatten och kanske tog kylan och bristen på mat kål på den på ett mycket smärtsammare sätt än ett klubbslag mot huvudet.

Den här gången, nu i vårtid, så kunde vi först inte ta den yngsta tonåringen på allvar. Vi trodde nämligen att hon yrade, eftersom hon legat hemma från skolan i hög feber och med influensaliknande symtom. Ont i halsen, hosta, ont i huvudet och i resten av kroppen. Jag talade lugnt med henne och tänkte att hon lugnar säkert ner sig, men jag upptäckte att hon var redan lugn. Jag försökte tolka om hon uppvisade feberyra, men hon verkade onormalt vaken. Fast några mus-ljud kunde jag inte höra. Med frågan: Är du verkligen säker på att du hörde något? så gick jag och la mig igen. Någon minut. Sedan kom ett nytt rop. MAAAMMAAA! Nu hörde jag. Jojo, det var en inkräktare någonstans. Men var? Så började ett sökande och jagande och ibland fick vi en skymt, men sedan hittade den lilla rackaren ett gömställe igen. Så smet den in i en nästan stängd garderob och ner i en lucka med öppning för vattenavläsaren. Så kanske flydde den in till grannen i parhuset där vi bor?

Vad göra? Trötta, nästan illamående, med vetskap om en ny arbetsdag så småningom, så gillrade vi en fälla. På den plats där vi sist såg den smita iväg. På morgonen ringde vi vicevärden och fick veta att den familjen hade också haft ett litet musbesök. Vi trodde det var Anticimex som skulle anlända men tydligen var det en muskonkurrerande företag som heter Nomor. Råttgift, nya fällor och varningstext att råttgift är utplacerat i denna fastighet. Bekämpningsmedlet Difenakum med registreringsnummer 4249 är utlagt i hemmet och det känns som om vi är med i inspelningen av Ghostbuster 4. Motgiftet är Vitamin K1 och vid misstanke om förgiftning så ring 112. Nu är det allvar. Vi mot mössen. De hittar tydligen in i ventilationen och springan behöver inte vara på många millimeter. Om de inte vore så förbaskat söta. Just nu är läget lugnt och ingen mus har synts till och inga spår av den heller. Den blev kanske så rädd av skriket att den dog av en hjärtinfarkt?

Låt bli att gnola på låten: Var bor du lilla råtta? I en hatt. Vad gör du klockan åtta? Jagar katt. Hur många ungar har du? Sjuttiotvå. Hur mår din gamla far, då? Si och så. Vad gör din fru Louisa? Steker glass. Vad vill du ha att spisa? Korv och jazz. Vad vill du ha att dricka? Smultronbål. Vad har du i din ficka? Fyra hål. I dagsläget är det inte roligt. Vänta även med Klas Klättermus-visan. Tills vi har blåst faran över. Känner du till någon katt som inte har registrerat att den har blivit bortjagad härifrån, så kan du väl ta med den och komma på besök? det blir färsk mus på katt-menyn och vi övriga kan få kaffe och nygjorda chokladbollar. Mumsfilibabba! På återseende med ett leende!

PS. Glad pingst! Tid för bröllop, konfirmation och festligheter av alla de slag. När katten är borta så dansar råttorna på bordet. Vi vet hur det är... Hänryckta och glada ska vi vara. Pingsten är härlig! Både i naturen och budskapsmässigt! Bara mössen dansar någon annanstans!

Björn Borg klev ur provhytten...

Igår hade jag ett hedersuppdrag att utföra. Det skulle inköpas kostym. Inte till Mr T den här gången, utan till äldste tonåringen. Om en och en halv månad ungefär, så är det dags för studenten. Studentmössan har redan kommit. Den ligger och väntar på att bli framplockad ur sin kartong. Den vita färgen är vitare än vit och den svarta skärmen blänker. Ett litet tunt ljusblått band runtom, som är signifikativt för den idrottsinriktning som kostymköparen har gått i tre år. Nu kan nedräkningen för dessa år snart börja och innerst inne är det nog lite blandade känslor, även om det mest kommer att kännas som en befrielse. Tre år på lågstadiet, tre år på mellanstadiet, tre år på högstadiet och så tre år på gymnasiet. Hade det blivit ett år till på något av de olika stadierna, så hade det varit ett år för mycket. Sista halvåret på varje stadie har varit ett halvår för mycket.

Snart blir det sjungom studentens lyckliga dag och då ska det vara finkläder på. Återigen fick mamma vara med och de stunderna är inte så många nu för tiden. Äldsta tonåringen står mer och mer på egna ben och jag ser det som att föräldrarskapet har varit relativt lyckat. Jag gläds att livet fungerar bra för äldsta tonåringen och jag gläds över att han fortfarande vet var jag och Mr T finns och att vi ibland får rycka in och bistå med lite hjälp. Men som sagt, tillfällena blir färre och färre. Så jag försökte dölja min förtjusning och lite Maria-likt tog jag det till mig och bevarade det i mitt hjärta. Det var lite trist för den snabbt invaderade våren gjorde tonåringen till en uppsamlingsplats för allergier och totalt igenkorkad i andningssystemet, trots nässpray, tabletter och inhalator, så gjorde vi entré i köpcentret. In och ut i ett par affärer för att sedan hamna i ett kostymparadis och det bästa av allt: vi lyckades få en expedit som var som klippt och skuren för expedit-yrket.

Hon borde få en blomma i tidningen, men nu blir det en stor vacker blogg-bukett som tack, för hennes insats var heroisk. Hon var precis allt. Ung (tog studenten förra året), modemedveten, alert, hjälpsam, trevlig. Jag kan fortsätta i all blogg-evighet. Hon lyckades förvandla den äldsta tonåringen från en träningsklädd ranglig allergitrött kropp till en stilig ung man som såg så snygg ut att många blickar riktades mot provhyttens öppning. Han påminde om en ung Björn Borg, fast enligt den bloggande modern mycket snyggare. Jag varnar nu för att den blogg kan bli dryg och drypande av stolthet. Jo, för det kände jag. Stolt som bara en moder kan vara. Svart kostym med snyggt snitt, ljusblå skjorta och med matchande slips. Han såg ut att höra hemma på Café Opera, men det känns inte viktigt för mig. Det viktigaste är han han får ett liv han blir nöjd med och att han ska klara av att vara sig själv. För han duger. Mer än väl.

Det är många ungdomar som idag inte känner att de duger. Vad har vi skapat för värld, där så många unga människor inte känner att de får plats eller att de inte duger som de är? De är inte starka och stolta för dem de är, trots att de inte ens har hunnit ut ur gymnasiet. Det är skrämmande att vi inte har kommit längre i detta välfärdssamhälle. Det brister någonstans. Jag önskar att alla ungdomar, även mina egna närmaste tonåringar, ska få uppleva en trygg modersfamn eller fadersfamn. En famn som i omtanken vaggar dem och som i handlingar och ord talar om för dem att de är fina och värdefulla. Ja, vackra som pärlor och ädelstenar. I mina ögon, i vuxnas ögon och i Guds ögon.

När kostymen är använd och mössan har slängts i luften ett oräkneligt antal gånger, så är det sommar. Sommar som inte följs av ordet lov. Nu väntar sommarjobb och jobbsökning i kombination med väntan på antagningsbesked till högskolestudier. Inget bestämt för framtiden men många pusselbitar som ska läggas på plats. Var sak har sin tid. Nu är förnöjsamhetens tid att det blev så bra med kostyminköpet och att det hela förlöpte så smärtfritt. Det kan vara en plåga att verkligen leta efter något. Enklare att bara strosa omkring och fönstershoppa. Då ramlar man alltid på något fint och roligt. Har inte testat, men undrar om man kan lura sig själv och ta med sig själv på en lite stros-shoppingrunda och inte på något sätt avslöja hur panikslagen man egentligen är? Den här gången avlöpte allting väl och vi hann inte ens bli trötta. Det var för att vi lät förståndet vinna och lät bli att spana efter snyggskor. Vi var överens om att det tar vi en annan dag. Kanske det blir en sådan där perfekt stros-shoppardag. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det 24 år sedan som bröder Herrey vann Eurovision Song Contest med låten Diggi-loo Diggi-ley. En låt som min gymnasieklass sedan gjorde ny text till och framförde på den stora studentbalunsen på Stadshotellet i Vimmerby. Texten är kanske censurerad och hemligstämplad, alternativt insorterad under preskiberade ungdomssynder. Jag minns den inte, så den gav inte något större intryck i mitt liv. Jag minns bara att det var helt otroligt kul med studenten. Precis som det ska vara. Sjungom studentens lyckliga dag... Inga stormar än i vårt sinne bo,hoppet är vår vän,vi dess löften tro...

Avkopplande tips!

Sköna maj är välkomnad och insjungen. Idag har Mr T och jag sprungit ikapp våren. Vi lämnade skruvdragaren och de båda tonåringarna hemma och drog söderut. Passerade Dalälven och närmade oss studentstaden Uppsala. Nordens äldsta universitetsstad faktiskt. Uppsala hette tidigare Östra Aros. Det som idag kallas för Gamla Uppsala hette tidigare Uppsala. Östra Aros var då Uppsalas hamn, alltså Gamla Uppsalas hamn. Låter det krångligt och invecklat? Det kanske det är också och förklarar varför Västra Aros nästan har behållt sitt gamla namn, Västerås.Bloggaren är mycket historiskt intresserad och då är dagens Uppsala en liten guldgruva att gräva upp historiska fakta i.

Dagens ärende var inte att historiegotta oss. Dagens innehåll styrdes helt av avkoppling. Mr T och jag ansåg oss värda en utflykt. Bort från skruvdragaren. Mr T har på den senaste tiden sett ut som en variant på Agent 007, det vill säga James Bond. Hantverkare 001, det vill säga Mr T. Inte med rätt att döda som 007, utan med rätt att renovera. Jag tror inte att det finns en skruvsort som Mr T inte har sett den senaste fyra veckors perioden.Idag satte vi oss i bilen. Upp med antennen. På med radion. Melodikryss. Lite knepigt ihopknåpat idag, Anders Eldeman. Ny motorväg och i ett enda svisch, i laglydig hastighet, närmade vi oss Uppsala. Svängde av E4:an vid skylten Gamla Uppsala/Storvreta.

Vi var på väg till ett utflyktsmål som jag bliv tipsad om av en arbetskamrat. Fullerö Backe. Ett naturreservat och tillika fornminnesmärkt. Boplats från järnåldern. Vi hamnade på historisk mark alltså. Historien kom i skymundan för platsen var ett paradis med backsippor och gullvivor. Ett hav av backsippor. Tänk dig en matta av vitsippor. Du vet hur vitt det är. Byt ut vitsipporna mot de lila backsipporna och du får en annan matta. Det var helt fantastiskt. Mr T och jag försökte hitta en fläck som inte var backsippetäckt. Vi la ut vår filt och så öppnade vi matsäcken. Det var där vi hann ikapp våren. Fåglarna sjöng. Solen sken. Blommorna överväldigade oss. Vi drog av oss så mycket kläder vi vågade utan att verka utmanande och så låg vi där och bara kände hur härligt livet är utan skruvdragare.

Solen tog tag i vår vinterbleka hud och det kändes så gott. Lite påtår från kaffetermosen och så en strosning i omgivningarna innan vi hittade tillbaka till bilen. En känsla av dåsighet infann sig faktiskt. Det tar faktiskt på kroppen att bara njuta också. Våren tog tag i oss, precis som vi tog tag i den. Vi kvicknade snabbt till då vi anlände till tips nummer två. Detta tips har jag fått från Anna, en kär vän. Jag blogg-skickar-det-vidare. För det visade sig vara ett mycket bra och roligt tips. Fullerö Handel. Ett paradis för de som har renoverat kök eller någon annan vrå hemma. En handel överfull av många fina inredningsdetaljer. Både för inomhus- och utomhusbruk. Det blev blomkrukor, ljuslyktor, tallriksunderlägg, en bordslöpare och mattor på metervara.

Mr T och jag tog ett första varv bara för att gå igenom sortimentet. Försökte bilda oss en uppfattning om vad vi ville ha och vad vi tyckte skulle passa. Första varvet tog tid. Det fanns så mycket fint. På andra varvet utrustade vi oss med varukorgar. Så började plockandet och tänkandet. Det var ett ytterst roligt moment. Jag tog ett snabbt extravarv eller var det egentligen två? Jag avslutade med att konstatera att hit måste vi åka fler gånger. Jag vet inte om det är möjligt att gå in i en sådan affär och bara titta. Jag är tveksam. Det var inte hutlöst dyrt. Det var så där skäligt lagom. Kul att få lite idéer också för sådant som vi redan har hemma, men som vi kan använda annorlunda. Hem och gå igenom lite i skåpen med andra ord.

När Fullerö Handel var avklarat hade både Mr T och jag kunnat åka norröver igen. Pigga på att komma hem och inreda. Det var dock dags för lite matintag och vi tog oss in mot Uppsala. Alltså den del som förr kallades för Östra Aros. När vi hade ätit så kunde vi inte låta bli en sväng till IKEA. I Sveriges fjärde största stad så är IKEA större än i Valbo norr om Dalälven. Eftersom det är större så finns fler artiklar uppskyltade och ska jag vara ärlig så verkar idéerna lite mer framåt i Uppsala än i Valbo. Det finns utrymme för att visa vad man kan använda de vanliga Billy-grejerna till. På annorlunda och lite mer djärva sätt. Några grejer hamnade i kundvagnen, som har varit restnoterade på hemmaplan. Kändes bra att kunna åtgärda detta. Utanför IKEA var ett stort område i uppbyggande. Ska det bli ännu större affärsområde än det redan är?

Så är ju fallet i Valbo. Där ska det byggas affärscentra på traktens mest bördiga åkermark. Det är helt ko-ko och bombat. Det är säkert inget nytt fenomen. Under många av Sveriges köpcentran finns säkert utomordentligt fina åkertegar. Numera dignar inte rågen, utan varuhyllorna. Mr T och jag fortsatte till Biltema. Det ska etableras i Valbo inom kort. Ute på åkermarken. Jag är kluven. Trots att Biltema är ett bra varuhus. Namnet felorienterar. Där finns inte grejer enbart till bilen. Där finns grejer för de flesta områden. De har grejer till elinstallation, kakelsättning och hushållsgeråd. Säkert flera typer av skruvdragare också. Jag kollade inte så noga, eftersom detta var den stora skruvdragar-fria-dagen.

En hel busslast med pensionärer klev ut på rastplatsen där Mr T och jag hade stannat för en liten fikapaus på hemvägen. Den annars ganska öde rastplatsen fylldes av liv och kaffedrickande och det var som ett enda stort mingelkaffeparty. Vi hade kunnat stanna där en stund till, om det inte var för att vi faktiskt längtade hem för att ta tag i penslar och målarburkar igen. Sedan finns det ju en deklaration att ta tag i också. För Skattemyndigheten har väl ingen klausul med förståelse inskriven, för sent inkomna deklarationer på grund av köksrenovering? Tror inte det.

Bäst att ta tag i siffrorna så att de blir nöjda. Hoppas att de har gjort något nytt trevligt tillägg i år som till exempel avdrag för snygga ljuslyktor eller trevliga glasburkar med lock. Har de kommit på dessa lysande avdrag, så kommer nog allt att ordna sig. Det kommer nog att ordna sig utan avdrag också. Det mestar ordnar sig. På ett eller annat sätt. Med lite tips från vänner som Anna, så finns det inte så mycket kvar att deklarera. Inte när Ingvar Kamprad har fått sin del. Fast vi har en nytt fräscht kök och det är mysigt. Den glädjen kan inte ens Skattemyndigheten förstöra. På återseende med ett leende!

PS 1. Det kan verka som jag inte är någon vän av skruvdragare, men den uppfattningen måste jag omedelbart dementera. Skruvdragaren är en av våra bästa vänner. Fundera inte ens på att börja renovera ett kök utan att ha skaffat en ordentlig skruvdragare. Då är halva jobbet redan gjort. Hela jobbet är gjort då du har en hantverkare à la Mr T. Med rätt att renovera.

PS 2. Igår vann dessutom Hille sin seriepremiärmatch borta mot Hofors. Mr T och jag var där i regndiset. Det hade varit roligare om lite fler av spelarna hade tänkt fotboll och inte bara tjongat fotboll. Fast det blev vinst till rätt lag så jag får fortsätta att hoppas att träningarna framöver kan innehålla lite fotbollstänk och strategi, så det blir lite publikvänligt. Sedan bör lagspelare låta bli att snacka till sig gula och röda kort. Det borde finnas något slags blixtlås till alla munnar. I kombination med tandskydd vore det riktigt användbart. Hilles målsättning är att spela rolig fotboll. Igår kväll var den varken rolig eller speciellt fotbollsaktig. Jag tycker de ska sätta ribban högre och satsa på att vinna serien. Det skulle gå om de tänkte fotboll också. Jag inbillar mig det i alla fall, även om det inte har lyckats för Östers IF. Fast de vann mot Torslanda borta i söndags. Malmö hemma nu på tisdag. Fortsättning följer...