Björn Borg klev ur provhytten...

Igår hade jag ett hedersuppdrag att utföra. Det skulle inköpas kostym. Inte till Mr T den här gången, utan till äldste tonåringen. Om en och en halv månad ungefär, så är det dags för studenten. Studentmössan har redan kommit. Den ligger och väntar på att bli framplockad ur sin kartong. Den vita färgen är vitare än vit och den svarta skärmen blänker. Ett litet tunt ljusblått band runtom, som är signifikativt för den idrottsinriktning som kostymköparen har gått i tre år. Nu kan nedräkningen för dessa år snart börja och innerst inne är det nog lite blandade känslor, även om det mest kommer att kännas som en befrielse. Tre år på lågstadiet, tre år på mellanstadiet, tre år på högstadiet och så tre år på gymnasiet. Hade det blivit ett år till på något av de olika stadierna, så hade det varit ett år för mycket. Sista halvåret på varje stadie har varit ett halvår för mycket.

Snart blir det sjungom studentens lyckliga dag och då ska det vara finkläder på. Återigen fick mamma vara med och de stunderna är inte så många nu för tiden. Äldsta tonåringen står mer och mer på egna ben och jag ser det som att föräldrarskapet har varit relativt lyckat. Jag gläds att livet fungerar bra för äldsta tonåringen och jag gläds över att han fortfarande vet var jag och Mr T finns och att vi ibland får rycka in och bistå med lite hjälp. Men som sagt, tillfällena blir färre och färre. Så jag försökte dölja min förtjusning och lite Maria-likt tog jag det till mig och bevarade det i mitt hjärta. Det var lite trist för den snabbt invaderade våren gjorde tonåringen till en uppsamlingsplats för allergier och totalt igenkorkad i andningssystemet, trots nässpray, tabletter och inhalator, så gjorde vi entré i köpcentret. In och ut i ett par affärer för att sedan hamna i ett kostymparadis och det bästa av allt: vi lyckades få en expedit som var som klippt och skuren för expedit-yrket.

Hon borde få en blomma i tidningen, men nu blir det en stor vacker blogg-bukett som tack, för hennes insats var heroisk. Hon var precis allt. Ung (tog studenten förra året), modemedveten, alert, hjälpsam, trevlig. Jag kan fortsätta i all blogg-evighet. Hon lyckades förvandla den äldsta tonåringen från en träningsklädd ranglig allergitrött kropp till en stilig ung man som såg så snygg ut att många blickar riktades mot provhyttens öppning. Han påminde om en ung Björn Borg, fast enligt den bloggande modern mycket snyggare. Jag varnar nu för att den blogg kan bli dryg och drypande av stolthet. Jo, för det kände jag. Stolt som bara en moder kan vara. Svart kostym med snyggt snitt, ljusblå skjorta och med matchande slips. Han såg ut att höra hemma på Café Opera, men det känns inte viktigt för mig. Det viktigaste är han han får ett liv han blir nöjd med och att han ska klara av att vara sig själv. För han duger. Mer än väl.

Det är många ungdomar som idag inte känner att de duger. Vad har vi skapat för värld, där så många unga människor inte känner att de får plats eller att de inte duger som de är? De är inte starka och stolta för dem de är, trots att de inte ens har hunnit ut ur gymnasiet. Det är skrämmande att vi inte har kommit längre i detta välfärdssamhälle. Det brister någonstans. Jag önskar att alla ungdomar, även mina egna närmaste tonåringar, ska få uppleva en trygg modersfamn eller fadersfamn. En famn som i omtanken vaggar dem och som i handlingar och ord talar om för dem att de är fina och värdefulla. Ja, vackra som pärlor och ädelstenar. I mina ögon, i vuxnas ögon och i Guds ögon.

När kostymen är använd och mössan har slängts i luften ett oräkneligt antal gånger, så är det sommar. Sommar som inte följs av ordet lov. Nu väntar sommarjobb och jobbsökning i kombination med väntan på antagningsbesked till högskolestudier. Inget bestämt för framtiden men många pusselbitar som ska läggas på plats. Var sak har sin tid. Nu är förnöjsamhetens tid att det blev så bra med kostyminköpet och att det hela förlöpte så smärtfritt. Det kan vara en plåga att verkligen leta efter något. Enklare att bara strosa omkring och fönstershoppa. Då ramlar man alltid på något fint och roligt. Har inte testat, men undrar om man kan lura sig själv och ta med sig själv på en lite stros-shoppingrunda och inte på något sätt avslöja hur panikslagen man egentligen är? Den här gången avlöpte allting väl och vi hann inte ens bli trötta. Det var för att vi lät förståndet vinna och lät bli att spana efter snyggskor. Vi var överens om att det tar vi en annan dag. Kanske det blir en sådan där perfekt stros-shoppardag. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det 24 år sedan som bröder Herrey vann Eurovision Song Contest med låten Diggi-loo Diggi-ley. En låt som min gymnasieklass sedan gjorde ny text till och framförde på den stora studentbalunsen på Stadshotellet i Vimmerby. Texten är kanske censurerad och hemligstämplad, alternativt insorterad under preskiberade ungdomssynder. Jag minns den inte, så den gav inte något större intryck i mitt liv. Jag minns bara att det var helt otroligt kul med studenten. Precis som det ska vara. Sjungom studentens lyckliga dag... Inga stormar än i vårt sinne bo,hoppet är vår vän,vi dess löften tro...

Avkopplande tips!

Sköna maj är välkomnad och insjungen. Idag har Mr T och jag sprungit ikapp våren. Vi lämnade skruvdragaren och de båda tonåringarna hemma och drog söderut. Passerade Dalälven och närmade oss studentstaden Uppsala. Nordens äldsta universitetsstad faktiskt. Uppsala hette tidigare Östra Aros. Det som idag kallas för Gamla Uppsala hette tidigare Uppsala. Östra Aros var då Uppsalas hamn, alltså Gamla Uppsalas hamn. Låter det krångligt och invecklat? Det kanske det är också och förklarar varför Västra Aros nästan har behållt sitt gamla namn, Västerås.Bloggaren är mycket historiskt intresserad och då är dagens Uppsala en liten guldgruva att gräva upp historiska fakta i.

Dagens ärende var inte att historiegotta oss. Dagens innehåll styrdes helt av avkoppling. Mr T och jag ansåg oss värda en utflykt. Bort från skruvdragaren. Mr T har på den senaste tiden sett ut som en variant på Agent 007, det vill säga James Bond. Hantverkare 001, det vill säga Mr T. Inte med rätt att döda som 007, utan med rätt att renovera. Jag tror inte att det finns en skruvsort som Mr T inte har sett den senaste fyra veckors perioden.Idag satte vi oss i bilen. Upp med antennen. På med radion. Melodikryss. Lite knepigt ihopknåpat idag, Anders Eldeman. Ny motorväg och i ett enda svisch, i laglydig hastighet, närmade vi oss Uppsala. Svängde av E4:an vid skylten Gamla Uppsala/Storvreta.

Vi var på väg till ett utflyktsmål som jag bliv tipsad om av en arbetskamrat. Fullerö Backe. Ett naturreservat och tillika fornminnesmärkt. Boplats från järnåldern. Vi hamnade på historisk mark alltså. Historien kom i skymundan för platsen var ett paradis med backsippor och gullvivor. Ett hav av backsippor. Tänk dig en matta av vitsippor. Du vet hur vitt det är. Byt ut vitsipporna mot de lila backsipporna och du får en annan matta. Det var helt fantastiskt. Mr T och jag försökte hitta en fläck som inte var backsippetäckt. Vi la ut vår filt och så öppnade vi matsäcken. Det var där vi hann ikapp våren. Fåglarna sjöng. Solen sken. Blommorna överväldigade oss. Vi drog av oss så mycket kläder vi vågade utan att verka utmanande och så låg vi där och bara kände hur härligt livet är utan skruvdragare.

Solen tog tag i vår vinterbleka hud och det kändes så gott. Lite påtår från kaffetermosen och så en strosning i omgivningarna innan vi hittade tillbaka till bilen. En känsla av dåsighet infann sig faktiskt. Det tar faktiskt på kroppen att bara njuta också. Våren tog tag i oss, precis som vi tog tag i den. Vi kvicknade snabbt till då vi anlände till tips nummer två. Detta tips har jag fått från Anna, en kär vän. Jag blogg-skickar-det-vidare. För det visade sig vara ett mycket bra och roligt tips. Fullerö Handel. Ett paradis för de som har renoverat kök eller någon annan vrå hemma. En handel överfull av många fina inredningsdetaljer. Både för inomhus- och utomhusbruk. Det blev blomkrukor, ljuslyktor, tallriksunderlägg, en bordslöpare och mattor på metervara.

Mr T och jag tog ett första varv bara för att gå igenom sortimentet. Försökte bilda oss en uppfattning om vad vi ville ha och vad vi tyckte skulle passa. Första varvet tog tid. Det fanns så mycket fint. På andra varvet utrustade vi oss med varukorgar. Så började plockandet och tänkandet. Det var ett ytterst roligt moment. Jag tog ett snabbt extravarv eller var det egentligen två? Jag avslutade med att konstatera att hit måste vi åka fler gånger. Jag vet inte om det är möjligt att gå in i en sådan affär och bara titta. Jag är tveksam. Det var inte hutlöst dyrt. Det var så där skäligt lagom. Kul att få lite idéer också för sådant som vi redan har hemma, men som vi kan använda annorlunda. Hem och gå igenom lite i skåpen med andra ord.

När Fullerö Handel var avklarat hade både Mr T och jag kunnat åka norröver igen. Pigga på att komma hem och inreda. Det var dock dags för lite matintag och vi tog oss in mot Uppsala. Alltså den del som förr kallades för Östra Aros. När vi hade ätit så kunde vi inte låta bli en sväng till IKEA. I Sveriges fjärde största stad så är IKEA större än i Valbo norr om Dalälven. Eftersom det är större så finns fler artiklar uppskyltade och ska jag vara ärlig så verkar idéerna lite mer framåt i Uppsala än i Valbo. Det finns utrymme för att visa vad man kan använda de vanliga Billy-grejerna till. På annorlunda och lite mer djärva sätt. Några grejer hamnade i kundvagnen, som har varit restnoterade på hemmaplan. Kändes bra att kunna åtgärda detta. Utanför IKEA var ett stort område i uppbyggande. Ska det bli ännu större affärsområde än det redan är?

Så är ju fallet i Valbo. Där ska det byggas affärscentra på traktens mest bördiga åkermark. Det är helt ko-ko och bombat. Det är säkert inget nytt fenomen. Under många av Sveriges köpcentran finns säkert utomordentligt fina åkertegar. Numera dignar inte rågen, utan varuhyllorna. Mr T och jag fortsatte till Biltema. Det ska etableras i Valbo inom kort. Ute på åkermarken. Jag är kluven. Trots att Biltema är ett bra varuhus. Namnet felorienterar. Där finns inte grejer enbart till bilen. Där finns grejer för de flesta områden. De har grejer till elinstallation, kakelsättning och hushållsgeråd. Säkert flera typer av skruvdragare också. Jag kollade inte så noga, eftersom detta var den stora skruvdragar-fria-dagen.

En hel busslast med pensionärer klev ut på rastplatsen där Mr T och jag hade stannat för en liten fikapaus på hemvägen. Den annars ganska öde rastplatsen fylldes av liv och kaffedrickande och det var som ett enda stort mingelkaffeparty. Vi hade kunnat stanna där en stund till, om det inte var för att vi faktiskt längtade hem för att ta tag i penslar och målarburkar igen. Sedan finns det ju en deklaration att ta tag i också. För Skattemyndigheten har väl ingen klausul med förståelse inskriven, för sent inkomna deklarationer på grund av köksrenovering? Tror inte det.

Bäst att ta tag i siffrorna så att de blir nöjda. Hoppas att de har gjort något nytt trevligt tillägg i år som till exempel avdrag för snygga ljuslyktor eller trevliga glasburkar med lock. Har de kommit på dessa lysande avdrag, så kommer nog allt att ordna sig. Det kommer nog att ordna sig utan avdrag också. Det mestar ordnar sig. På ett eller annat sätt. Med lite tips från vänner som Anna, så finns det inte så mycket kvar att deklarera. Inte när Ingvar Kamprad har fått sin del. Fast vi har en nytt fräscht kök och det är mysigt. Den glädjen kan inte ens Skattemyndigheten förstöra. På återseende med ett leende!

PS 1. Det kan verka som jag inte är någon vän av skruvdragare, men den uppfattningen måste jag omedelbart dementera. Skruvdragaren är en av våra bästa vänner. Fundera inte ens på att börja renovera ett kök utan att ha skaffat en ordentlig skruvdragare. Då är halva jobbet redan gjort. Hela jobbet är gjort då du har en hantverkare à la Mr T. Med rätt att renovera.

PS 2. Igår vann dessutom Hille sin seriepremiärmatch borta mot Hofors. Mr T och jag var där i regndiset. Det hade varit roligare om lite fler av spelarna hade tänkt fotboll och inte bara tjongat fotboll. Fast det blev vinst till rätt lag så jag får fortsätta att hoppas att träningarna framöver kan innehålla lite fotbollstänk och strategi, så det blir lite publikvänligt. Sedan bör lagspelare låta bli att snacka till sig gula och röda kort. Det borde finnas något slags blixtlås till alla munnar. I kombination med tandskydd vore det riktigt användbart. Hilles målsättning är att spela rolig fotboll. Igår kväll var den varken rolig eller speciellt fotbollsaktig. Jag tycker de ska sätta ribban högre och satsa på att vinna serien. Det skulle gå om de tänkte fotboll också. Jag inbillar mig det i alla fall, även om det inte har lyckats för Östers IF. Fast de vann mot Torslanda borta i söndags. Malmö hemma nu på tisdag. Fortsättning följer...

Listigt

Kungen fyller år, så egentligen borde jag stå upp och blogga, men kungen får ursäkta. Jag orkar inte stå en minut till nu. Konung Carl den sextonde Gustaf får nöja sig mig en blogghyllning och att jag sänder mina tankar till honom och hans familj nu. Givetvis önskar jag att han har haft en trevlig födelsedag. Sextiotvå år blir han idag. Såg en skymt av honom på TV-nyheterna. Han stod på en pult på borggården och tog emot blommor och folkets hyllningar. På hans högra sida stod sonen, Carl Philip. Båda två bar uniform och de smälte fint in i omgivningen. Vaktavlösning och armémusikkår. I ett slottsfönster stod resten av familjen och beskådade det hela. Kungen fick alltså några minuter av min tid genom TV-nyheterna. Att åka till Stockholm och se det hela live var inte att tänka på. Vi har ett köksprojekt att slutföra här hemma.

Det är inte slutfört. Ändå har det kommit så långt att ikväll så sitter det gardiner i fönstren och det står nya fönsterlampor på fönsterbrädorna. Mr T och jag tog oss en kvällspromenad och den inleddes med en glutt upp mot köksfönstren och den avslutades likadant. Promenaden däremellan var ett enda stort konstaterande av hur trötta vi är nu. Kroppen består av senor, muskler, ben,hud och fästen som vi i vanliga fall inte har så mycket fokus på. I dessa dagar känner vi av varje liten millimeter av kroppen. Är det inte trötthet så är det värk. Är det inte sveda, så är det blåmärken. Den fysiska smärtan är uppenbar, den psykiska tröttheten är också påtaglig.

Ändå känns det som vi har nått ett slags målsnöre ikväll. Tänk vad gardiner är fantastiska. Du kan renovera kök för tusentals kronor och sedan är det ett par meter tyg som sätter pricken över i:et och gör det hela till ett rum. Dessutom lurar de omvärlden att allt är klart och genomgånget. De vet inte vad som väntar bakom panelgardinerna. Nu är vi framme vid list-momentet. Lister vid taket. Lister under skåpsdörrarna. Lister vid golvet. Täckbitar och golvfronter. Nu ska det fixas lite här och där. Det är vid detta vägskäl på köksrenoveringens resa som många ger upp och låter åren gå. Ett liv utan lister. Känner jag Mr T rätt så kommer inte han att sälla sig till den gruppen. Han kommer att göra det hela färdigt. Han nöjer sig inte med att vara halvnöjd. Han vill vara helnöjd.

Igårkväll fogade vi mosaiken. Vilket slit. Mr T tog i för kung och fosterland. För en ännu 61-årig konung och för Sverige. Vi kom i säng halv två. På natten. Upp med tuppen igen idag. Elektrikern Bosse skulle dyka upp på morgonkvisten och dessförinnan var Mr T iväg och shoppade material. Byggvaruhusen öppnar då tuppen gal. Hårt arbete i kombination med för lite sömn ger det tillstånd vi nu befinner oss i. Ikväll har vi firat med mat och rött vin. Allt är inte klart. Vi som lever mitt i alltihop vet och ser att det är mycket kvar, men om vi minns tillbaka, så är det osannolikt hur det har sett ut. Det är lika osannolikt som hur fort det ändå har gått och hur lätt vi ändå har vant oss vid att leva primitivt. Att sätta sig ner och titta på alla digitalbilder är som att kastas tillbaka tusentals år, men det rör sig om några enstaka veckor av årets femtiotvå.

När jag får lite mer tid så funderar jag på att göra en bild-blogg. Ett slags fotoalbum genom hela denna galna köksrenoveringstid. Fast Mr T och jag förstår inte själva hur allt har förändrats på några veckor och hur vi har överlevt genom alla typer av damm. Nerrivna-tapeter-damm. Gammalt-kakelfix-damm. Nya-gipsskivor-damm. Spackelputsnings-damm. Byggdamm. Kartong-damm. Vi förstår inte heller att allt runt omkring har kunnat flyta på så bra. Matlagning och diskning utan kök. Det har nästan fungerat så bra att det har infunnit sig en ovana att använda det nya riktiga köket. För nu går det verkligen att använda det nya köket. Vattnet rinner i kranen. Både varmt och kallt. Hällen fungerar. Ugn och mikro likaså. Diskmaskinen är på plats. Vi har letat fram alla instruktionsböcker.

Instruktionsböcker behövs. Om du ska renovera kök så håll noga reda på alla instruktionsböcker, så de inte åker ut med allt återvinningsmaterial. En häll går inte att vrida igång. Det finns inga vred. Nu ska det bara nuddas med fingertopparna. Nuddar du rätt, så går det ohyggligt snabbt och med jämn tillagningskapacitet. Det går att tidsinställa en värmekälla och när hällen ger ifrån sig ett pip-ljud, då är det klart och värmen stängs av. Nu ska inte min glömska behöva resultera i gröna ägg någon mer gång. Bara vi får kläm på instruktionerna så ska det säkert bli mer än ägg. Imorgon ska ugnen brännas in och därefter ska den gå grädda muffins-buffé.

Imorgon ska det bli muffins-kalas. Delar av släkten kommer på besök på lite eftermiddagsfika. De komma från öst och väst. Fast egentligen från syd och väst. Några, närmare bestämt fem stycken, åker nästan femton mil för att se vårt nästan-färdiga-om-det-inte-vore-för-alla-saknade-lister-kök. Nåja, de åker inte enbart för vårt kök. Fast lite nyfikenhet kunde nog ändå anas när de ringde och frågade om vi hade tid. Hade de frågat för några dagar sedan, så hade det varit tveksamt. För då gick mycket tid åt att bara forcera framåt.

Nu har vi som sagt nått ett målsnöre och vi slår av lite på takten. Njuter, begrundar, lagar mat, slår oss ner, imponeras, gläds och ser att det finns lite till att göra. Självklart är de välkomna på inspektion och avsmakning av premiärbaket. Vi har nu ett kök som för vår del känns kungligt. Äldste tonåringen har till och med i sin blogg utnämnt det till kvarterets finaste kök. Det får stå för honom. Jag har inte sett alla andra och vad spelar det egentligen för roll? Mr T och jag är osannolikt nöjda och det är ändå huvudsaken. Hade varit snopet annars, efter allt slit. På återseende med ett leende!

PS. När vi såg Valborgsmässoelden så var det bara lite glöd kvar och Hilles befolkning hade återvänt inomhus. Det var bara eldvakterna kvar. Det spelade inte så stor roll. Mr T och jag konstaterade att våren har kommit och det är underbart. I år har våren fått konkurrens av köksförvandlingen. En känsla lika underbar som vårkänslan. Ett fyrfaldigt leve för våren och vår konung, de leve: hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra! Ett tusenfaldigt leve för vårt kök och hantverkaren Mr T, de leve: zzzZZZ..zzzZZZ...

Öppet för inventering

Timmen är sen och egentligen ropar kudden på att bli använd. Dagen har varit fylld av arbete och även kvällen har använts till diverse göromål. Egentligen skulle datorn bara slås på för att kolla e-posten, men så blev det en inloggning på bloggen. Som en magnet. Fastnade på listan över etiketter och eftersom jag inte har något speciellt att blogga om, så kan det få bli en etikett-sortering.

Etiketten blogg har använts 8 gånger och den delar förstaplatsen som populärast etikett tillsammans med samhälle. Inget uppseendeväckande med det, eftersom det mesta i själva bloggandet kretsar kring blogg. Samhälle i form av skolans samhällsvetenskap gjorde mig aldrig lycklig, men jag har ett intresse av vårt samhälle och är gärna med i debatten. Så långt är inte jag förvånad.

Jag höjer inte heller på ögonbrynen åt att högtid ligger högt upp på listan. Jag är en vän av högtider och firande. Så den etiketten har kommit upp i 7 pinnar. Tätt följd av konsument och tro med 6 bloggningstillfällen vardera. Jag gillar att shoppa. Jag ska inte sticka under stolen med det. Detta kan verka märkligt att en smålänning har sådana sidor. Förhoppningsvis shoppar smålänningen med både hjärta och förstånd. En konsumentådra som smålänningen är utrustad med är prutning. Fast ska jag bara på Coop, Ica Maxi, Lindex eller Åhléns så lämnar jag den ådern hemma. Åker jag på marknad till Ockelbo eller Älvkarleby däremot, så lämnar jag stora plånboken hemma för att få plats med prutningsmetoden. Det är som en sport! Där jag brukar vinna. Småländskt prutningshumör, småländsk charm och småländskt förstånd att veta var gränsen går för oförskämdhet är oslagbart. Så roligt det är!

Inte så trist med bloggetiketten tro heller. Jag är glad för min tro. Den är inte en del av mitt liv, den är mitt liv. Det finns inte vissa grejer som inte tron kan vara med på. Tron skiljer sig alltså från ordet konsument. Jag lämnar inte tron hemma vissa dagar. Jag har inte speciella dagar då jag tror och andra då jag låter bli. Däremot blandas tron ibland med tvivel och frågor. På något sätt är det just dessa dagar som för min tro framåt. Jag tror inte på Gud som jag trodde på tomten när jag var barn. Gud är som en förälder för mig och samtidigt en vän som jag har samtal med. Gud är också mycket mer. Han har skapat mig och gett mig livet. Så det finns att blogga om.

På siffran 5 när det gäller antal bloggar i olika ämnen så är det tomt och jag får rikta blicken mot 4:an istället och där finns några stycken. Ansvar, arbete, kultur, skola och tid. Dessa etiketter tillsammans bildar en stor del av mitt liv. Jag betraktar mig själv som en ansvarsfull person. Inte minst arbetsmässigt. Jag skulle vara tom och orkeslös om jag inte fick näring i kulturen. Skolan där jag både undervisar och blir undervisad. Tid som jag helt rättvist har fått mig tilldelat. Tjugofyra timmar om dygnet precis som alla andra. Det är nog någon mening med det. Fick jag obegränsat så skulle jag kanske arbeta ihjäl mig eller sysselsätta ihjäl mig.

Fest, födelsedag, föredömen, ledarskap, litteratur, politik, sorg, tacksamhet, trötthet och vår har alla hamnat i etikettlistan med tre tillfällen var. Jag funderar på varför etiketterna föredömen, ledarskap och tacksamhet inte har fått fler. Jag tycker det är viktigt med föredömen. Jag har många föredömen och jag vill vara ett själv. Jag vill så gärna visa tacksamhet och det är något jag tänker på dagligen. Att vara tacksam är viktigt för mig. En gång i tiden skrev jag tacksamhetsdagbok. Det var inte så dumt. Jag gick igenom dagen. Skrev saker som jag var tacksam över. Vissa dagar blev det flera sidor. Ledarskap är också något som intresserar mig. Ett gott ledarskap är guld värt. Jag vet också hur ett katastrofalt ledarskap kan vara direkt dödande. I alla fall själsligt.

Blandat, döden, kroppsvård, mamma och pengar har varit omskrivna 2 gånger i min blogghistoria. Av dessa etiketter skulle mamma kunna toppa listan. Konstigt att världens bästa mamma inte har fått mer än 2 bloggar. Jag saknar varken blandat, döden, kroppsvård eller pengar. Men mamma. Henne saknar jag. Imorgon ska jag slå henne en signal och säga det. Ringer jag nu tror hon bara att det har hänt något allvarligt. För ingen ringer den här tiden på dygnet. Inte ens för att säga att jag saknar dig.

Pappa borde ha fått mer än 1 blogg. Det måste ha varit till Fars Dag. Pappa-bloggarna måste jag jobba på litegrann. Jag har nämligen inte bara världens bästa mamma. Jag har världens bästa pappa också. Full pott. Två av två möjliga. Tur i föräldrarlotteriet. I alla andra lotterier har jag världens missflyt. Det enda jag har vunnit är en blå och vit kylväska på dövas förening för flera år sedan. Fast den var å andra sidan stor och fin. Rymde flera liter med matsäcksmat.

Forskning, globalt, historia, jämlikhet, namnsdag, natur, relation, släkt, Småland, sport, studier och träning sällskapar pappa på 1-bloggsnivån. Chockad konstaterar jag att Småland bara har en egen etikett. Men nog måste jag ha smugit in lite småländska tankar i andra bloggar? Jag får jobba på Smålandsbloggarna. I sommar. Då ekhagarna är som vackrast.

Etiketten blogg kommer väl att gå upp i ensam ledning nu, eftersom det blir väl svårt att sätta någon annan etikett än just blogg. Detta är som sagt en blogginventering. Där jag upptäcker att våren har fått några egna bloggar men övriga årstider har inte fått någon. Hösten, vintern har bloggförsvunnit utan en enda bloggetikett. Jag har inte varit bloggare under någon sommar ännu, men snart är den här. Sommaren alltså och därmed sommarbloggen. Jag har inte fått äran att sommarprata, men sommarblogga kan jag göra. Det är en ära i sig. På återseende med ett leende!

PS. Man blir som dem man umgås med. Med två tonåringar i huset så blir man kanske lite tonåringslik eller? Åtminstone vad det gäller att vända på dygnet. Fast det är tack vare dem jag fick blogginventeringen avklarad. Som allt som blir gjort just nu, så känns det skönt.

Varför klagar jag egentligen?

Det är inte bara knoppar som gör ont när de brister. Det gör oerhört ont när vattenblåsor i händerna brister också. Är något jag har gått om så är det just blåsor i händerna. Orsakade av ett krattande och sopande under gårdagen. Efter jobbet, när den vårliga dagvärmen började sakta men säkert försvinna, då stegade jag stövelförsedd ut och greppade krattan. Det är sådana dagar som jag med lätthet utbrister: vilken tur att vi inte har större tomt. Det blev nio stora lövkorgar med gammalt gräs, löv, mossa, grenar, kottar och annat smått och gott i grönbruna nyanser. Den blå containern har landat i området för en tid sedan, så det var inget problem med att bli av med skräpet. Riktigt bekvämt faktiskt.

Röjde lite på altanen också. Den har fått stå till tjänst med att ta hand om en del material från köksrenoveringen, men nu är det bortplockat och istället finns det några urnor med nyplanterade penséer där. Som i ett huj förvandlades ytan från att ha varit ett trävarulager till att bli en plats att idka vårkänslor på. De höll inte i sig så länge, för sedan var det dags för sopning av garagegolv, uppfart och gångplattorna. Det skulle gatusopas i kvarteret idag, det har vi fått meddelande om tidigare. Skönt att få med alla småstenar som finns på tomten. Det som göms i snö, kommer fram i tö. Gatusopning och blåsor i händerna är säkra vårtecken. Inte lika trevliga som blommor och fåglarna.

När jag var ute och hjälpte fram våren litegrann, så kom en svan flygande rakt ovanför huvudet på mig. Jag kunde höra hans vingeslag och hans läte var ganska hest och kändes nästan lite desperat. Letade han efter en fru? Eller hade hans fru kommit bort? Vingeslagen lät lite som tjoff, tjoff och hans läte ungefär som: Var är du nu? Jag vill ha en fru! Nu! Nuuu! Här är jag nu. Var är du? Som ska bli min fru. Svara nu. Nu! Nuuu! Det är inte svårt att förstå att jag inte är ornitolog. Jag ber om ursäkt att herr Svans läte inte fick en bättre översättning. Han kände sig säkert ensam. Han måste dock ha en fantastiskt fin utsikt däruppefrån. Hoppas att han letar rätt på en trevlig svankvinna att dela våren och sommaren med. Blir det riktigt lyckat så kommer det kanske några små grå dunbollar så småningom. Eller alldeles snart. Har inte klart för mig när svanarna har födelsedagar. Det har de säkert inte ens koll på själva. Almanacksbefriade och klockbefriade. Lyckliga varelser, bara han herr Svan slipper flyga ensam.

Jag brukar inte använda bloggen till att häva ur mig en massa fula haranger och ska väl inte börja med det nu heller. Även om jag har god lust. Som jag nämnde så skulle gatorna i kvarteret sopas idag. När Mr T och jag återvände till välbekanta kvarter efter avslutad arbetsdag, så konstaterade vi att mycket riktigt, gatan var sopad. När vi klev ur bilen så såg vi att det mesta av gruset och stenarna låg uppskjutna på vår garageuppfart, häck, gräsmattan, gångplattorna och en del hade skjutit in sig i träfasaden. Förstår du nu att det skulle nästan vara mig förlåtet om jag drog en svärordsharang av klass? Men icke, jag låter det bli en sådan här serietidningsvariant. Som när 91:an Karlsson råkar skjuta befälet i foten eller liknande. #=`´+\/¤&]}{$]§<>#" Punkt. Slut på okvädheterna. Jag kände mig rätt sur när jag återigen drog fram kvasten, för att bara konstatera att så mycket sten och grus har vi inte haft på tomten under alla år vi har bott här tillsammans.

Det sved extra mycket i händernas vattenblåsor. Finns det inga gatusopningskurser att tillgå? Eller en baslektion i fysik, så att man med en liten mänsklig hjärna kan räkna ut vilka krafter och farter det blir på de små stenarna, när det vispas runt med en roterande kvast i kolossalformat. Linda Bentzing skulle väl fråga: Hur svårt kan de´va´? Ska man behöva gå till läkare och be om recept på Beta-blockerare bara för att kvarteret ska sopas. Det går i alla fall snabbt att sopa när jag är arg. Så nu är det rent visuellt rätt okej. Resten av stenarna får vi ta med gräsklipparen i sommar. Då blir det läge för nya bloggharanger. I serietidningsformat.

Det har sina för- och nackdelar med våren. Solen, ljuset och värmen lägger jag i fördelslådan. Vattenblåsor, granntävlan i kruk-VM och allergier lägger jag i nackdelslådan. Vattenblåsorna får jag vårda. Tävlingen som pågår över tomtgränserna har jag inte anmält mig till. Allergin får kureras på bästa sätt. Förkylningen är envis och jag vet inte om det är förkylning eller allergi som är värst. Det är ungefär samma symtom. Trötthet, snuva, rinnande ögon, kliande hals. Jag har det dock inte värst i familjen, utan när det gäller allergi så är Mr T och äldsta tonåringen på delad förstaplats. Yngsta tonåringen påvisar inga symtom alls. Förhoppningsvis håller det i sig så. För yngsta tonåringen alltså. Till de övriga familjemedlemmarna får förrådet av tabletter, nässpray och ögondroppar fyllas på. På återseende med ett leende!

PS. Lugnet har lagt sig och jag kan åter konstatera att det finns mycket värre saker än stentäckt gräsmatta. Bara att sätta på Rapport eller Aktuellt, så får jag lätt perspektiv på tillvaron. I Zimbabwe till exempel, så vore folket säkert glada om någon kom och sopade upp ordentligt. Ända in i presidentpalatset, så att herr Mugabe sopades undan och förhoppningsvis ersattes med en något visare och insiktsfullare människa. Bara inte någon slänger in honom på någon gräsmatta, så att han blir till ett problem där också vid gräsklippesäsongen.

Vårtecken är fascinerande och livsviktigt

Det händer något speciellt inombords när jag böjer mina knän, tittar mot marken och ser att det är vitsippor i knopp. Idag skedde detta underverk återigen i mitt liv. Vi tar det så för givet att vid den här tiden på året ska det finnas vitsippor. Blommorna är vita och spröda och egentligen som vackrast där de växer. Jag kunde inte låta bli att plocka en liten bukett med sippor och ta hem dem till värmen i köket. Knopparna slog ut en efter en. Tänk att en sådan liten späd skapelse kan fylla hela mitt inre. Det är en av de få blommor som jag minns det latinska namnet på från skolan, Anemone nemorosa. Vi hade en kombinerad biologi- och teckningslektion när jag gick på högstadiet. Det var en skön vårdag och vitsippsbackarna i närheten av Centralskolan var som vita mattor i naturmaterial. Vi fick som uppgift att gå ut och sätta oss och rita av en vitsippa så naturtroget som möjligt. Verkligen studera den noga och få med alla detaljer.

Jag minns hur fokuserade vi var på uppgiften. Alla eleverna satte sig för sig själva i kanten på elljusspåret och valde ut en sippa. Jag minns att jag satte mig på en solig plats, på en liten låg stubbe och så lät jag blicken svepa över hela området. Kollade in klasskompisarna, tittade på naturen, zoomade in en enda vitsippa och började studera den ingående. Det där minnet har hållt i sig i nästan trettio år nu. Det känns precis som om jag håller i pennan och sitter med det vita arket i mitt knä. Jag kan tänka mig att jag var fokuserad på uppgiften med anledning av att jag eftersträvade ett bra betyg. Jag gick in för femmor. Fyror var väl OK. Treor var inte roliga. Tvåor och ettor var inte att tänka på. Detta var på den tiden då MVG, VG, G, IG och streck inte hade kommit på tal.

Det lustiga är att jag minns inte vilket betyg jag fick på vitsippeteckningen. Jag minns stunden desto mer. Det var en bra lektion. Den lärde mig att bli fascinerad. Det blir man om man sitter och stirrar på en vitsippa i närbild en hel lektion. Ibland är det bra att gå ner på knä och komma nära. Det är skönt att få en hel lektion till att bara titta. Det ger minnen för livet. Självklart jämförde vi varandras teckningar och det skulle ha varit läckert att ha satt upp dem, kant i kant. Vilken läcker tapet! Jag brukar tänka på den där lektionen när jag plockar vitsippor. Fascinationen finns kvar. Vitsippor växer alltid på samma ställe. Roten växer någon centimeter varje år. Det finns rötter som är mer än 100 år gamla. Fascinationen fortsätter.

Det här med vitsippor är nästan som en egen liten vetenskap. Jag nöjer mig med att böja mina knän och plocka hem några stycken. Eller att fotografera vitsippsbacken vid det elljusspår som jag numera bor nära. Jag känner lycka och tacksamhet att ännu en gång få uppleva detta vackra. Så snopet det skulle kännas om det kom en vår och det inte fanns några vitsippor som slog ut. Det är mycket som vi tar för givet i livet. För några år sedan så låg en god och nära vän för döden i svår cancer. Sjukdomen eskalerade så snabbt att medicinerna hann inte med. Till slut stod vi inför det faktum att det skulle inte gå att göra något. Det var med ganska tunga steg som jag gick till sjukhuset varje dag efter jobbet. Ibland blev det en sväng på lunchen också. I början kunde vi ta en kort promenad med hjälp av rullstol. Det blev snabbt omöjligt. Sjukdomen tärde hårt.

Det är konstigt vad saker som vi tidigare har tagit för givet blir extra väsentliga när slutet närmar sig. Det här hände på våren. Då snödroppar, krokus, tussilago, blåsippor och vitsippor slår ut. Jag minns hur jag tog med mig våren in i sjuksalen och vilken stor glädje det gav. Vi sjöng några kända psalmer tillsammans. Pratade om gemensamma intressen. Gick igenom aktuella händelser. Funderade över livet efter detta. Så tittade vi på vårblommorna och konstaterade att dessa små skapelser som vi ofta bara promenerar förbi och nästan aldrig studerar på nära håll, noggrant, är det som skänker fascination, frid och vila. De enkla blommorna gav en slags trygghet. Om Skaparen tar hand om dessa små blommor, så tar Han också hand om oss. Om Han låter dem blomma i all sin prakt, efter att en hel vinter varit totalt osynliga och förmultnade, så låter Han oss också få uppstå i ny prakt och härlighet efter döden.

Det blev dags för penséer och på sjukhuset balkong fanns en gammal urna som mest användes av personalen att fimpa cigaretterna i. Det såg otrevligt ut och egentligen helt märkligt beteende på en canceravdelning. Vi har väl alla sett varningstexten på cigarettpaketen? En ovanligt skön och varm vårdag drog vi ut sängen på balkongen. Det var ett företag i sig, men det gick med hjälp av lite envishet. Så planterade jag penséerna i jorden som jag haft med mig och sedan stannade vi länge därute och bara begrundade hur något äckligt och förstört kunde bli vackert och njutbart. Precis som en döende cancerkropp. I himmelen dansar säkert min käre vän runt i vitsippsbacken nu. Jag kan nästan se det för mina ögon.

Jag lyckades ta in några äppelträdskvistar och körsbärsgrenar och få dem i blom alldeles lagom till min väns dödsdag. Träden blommade inte riktigt utomhus, men det blev blommor i sjuksalen. Det blev ungefär som i Astrid Lindgrens fina Bröderna Lejonhjärta. Vi satt där och min vän fick möta ljuset. Min vän gled in och den plågade kroppen med det av smärta förvrängda ansiktet förvandlades till ett mjukt leende ansikte. Sedan blev det tyst i sjuksalen. Kampen var över och jag är helt säker på att Gud räckte fram handen och bjöd in till de vackraste blomsterängar. Det som vi bara får en föraning om här på jorden. Det som är som en fascination. Det förvandlas i himmelen till en underbar prakt. Det syntes tydligt i dödsögonblicket.

Det skadar inte att stanna upp och iaktta det lilla. Det som verkar obetydligt med världens ögon. Kvar i sjukhusets säng låg en mycket liten och svårt tärd kropp. En kropp som fått utstå mycket jordiskt lidande. Sjukhusets personal hade satt en liten blålila pensé i handen. Den hade de säkert nypt av ute på balkongen. Tur att vi slängde bort fimparna och planterade frosttåliga penséer. Den lilla blomman fick bli ett litet tecken på att livet segrar. Kampen kan vara omänsklig och hård. Till sist kommer belöningen. Befrielsen. I det enkla, till och med från något som är dött, så uppstår något nytt. Något vackert. Precis som Gud har lovat. Se, jag gör allting nytt. Så står det i Bibeln. Vitsipporna hjälper mig att tro det.

För visst kan tron vackla. Visst kan det vara svårt att tro vissa dagar. Gud har sedan länge säkert förstått det. Han har gett oss små enkla men oj så märkvärdiga tecken. Till mig säger vitsippan: Det måste finnas en Skapare. Det måste finnas någon som har gjort det här. En stor och fantastisk makt. Något som är större än vi människor. Jag böjer mig ner och plockar vitsipporna. Samtidigt böjer jag mig för min innersta visshet. Det finns en Gud. Vem annars har gjort detta vackra? Inte jag, inte du. På återseende med ett leende!

PS. Men hallå... Östers IF förlorade sin hemmamatch mot Lindome i premiären för division 1 södra. Tillåt mig att säga skit också... Nu gäller det att sätta ner båda fötterna mot Torslanda borta nästa helg och bara ge allt och helst lite till. Näst sist i tabellen. Nä, nu måste vandringen börja och det finns bara en väg: uppåt i tabellen. Gefle IF förlorade också sin match hemma på Strömvallen idag. Mot Örebro SK. Samma siffror som i Öster-matchen, 0-1. Så det går att förlora i Allsvenskan också, fast det är inte lika intressant som division 1 södra. Kåm ejän nurååå, Smaålannsgubbaaa. Jag vill se er på Strömvallen. Den bortasegern ska firas, det lovar jag!

Flyttidé

Nu ska jag tillåta mig att vara avundsjuk. Jag vet att det inte är eftersträvansvärt, men just nu struntar jag i det och säger varsågod: var lite avundsjuk du. Den som lider mest av det är du själv. Jag har helt och hållet trillat dit på idén bakom programmet Berg flyttar in. Nu blir det TV-blogg två gånger i rad, så ingen tror väl mig om jag säger att jag inte tittar så mycket på TV. Det är OK om du bildar dig en egen uppfattning i ärendet. Jag säger till mitt försvar att jag lägger mer tid på bloggning än på TV. Hoppas vi kan mötas någonstans på vägen med våra åsikter. Vi behöver kanske inte lägga ner så mycket krut på det ena eller det andra.

Då är det kanske bättre att reda ut anledningen till min avundsjuka? Jag vill också flytta in hos några sköna människor för en natt och få ställa helt galna frågor och göra mysiga saker tillsammans. En liten kul grej i vardagen och sedan ta mitt pick och pack och bara flytta ut igen. Jag skulle med lätthet kunna göra etthundra program. Jag skulle kunna komma fredag eftermiddag, om det inte är fredagskvällskonsert på konserthuset förstås. Då blir det genast intressekonflikt och jag skulle självklart välja konserten. Så det får bli konsertfri fredag och jag packar lilla övernattningsväskan och flyttar in. Då hinner vi lagom ta en eftermiddagsfika tillsammans. Kanske se oss omkring inomhus och lite i de närmaste omgivningarna. På kvällen någon trevlig begivenhet och så en riktigt god middag med ett glas rött vin eller ännu hellre en god öl.

Jag måste lära mig att sova gott i en annan säng första natten, så att jag vaknar utvilad till en lång och härlig frukost. Ägg, juice, thé, frallor, frukt och gott pålägg. Därefter så löser vi melodikrysset tillsammans. Bor personen nära melodikryss-studion, så hoppas jag att Anders Eldemann fixar en direktsändning och att personen jag besöker är så pass känd att Anders Eldemann mer än gärna tar emot ett kändisbesök. Lilla mig inkluderad. Tänk att få träffa Anders Eldemann, lilla jag, lilla jag och så Anders Eldemann. Eller var det kanske Rönnerdahl och dans? Enklast vore det ju att skriva in självaste Mr Melodikrysset på min etthundralista och flytta in hos honom. Slå två flugor i en smäll. Bloggaren flyttar in kan programidén heta. Eller verkar det lite taget? Lite väl likt Carinas idé?

Efter melodikrysset en superfin lunch. Helst utomhus. Nära vatten. Barfota. För sedan skulle vi kunna ta varsin fotbehandling. Då har vi tid, sida vid sida, för alla ingående frågor. När man vågar sitta med bara fötter, då har kontakten fördjupats på något sätt. Då liktornar skalas av, så skalas allt det andra av också. Det här rullar på fint. Lite soft eftermiddag med andra ord. Dessa rena och välbehandlade fötter borde användas på något sätt. Vi kanske kan äta avskedsmiddag på någon japansk restaurang. Eller kasta omkull varandra på en karatematta? Kanske bäst att känna av stämningen vid fotbehandlingen och ta beslut där och då i vilket läge vi är?

Alla som läser den här bloggen vet redan från början att jag kommer att få fortsätta vara avundsjuk på Carina Berg. Hur mysig min bloggidé än är, så kommer det stanna med en blogg. Vem vill få in en medelålders bloggare i sitt hem över ett veckoslut? Som dessutom vill lösa melodikrysset och som hellre går på konsert med Gävle Symfoniorkester än flyttar in? Jag känner att jag är avslöjad. Jag brinner inte för idén och det är kanske skillnaden varför Carina Berg verkligen flyttar in och jag bara är avundsjuk. Jag tar hellre ett glas rött med Mr T efter konserten eller sveper en kall Kilkenny och njuter av ett inspelat avsnitt av Berg flyttar in.

Avundsjuka är ingen skön sjukdom. Vilken sjukdom är skön? Svartsjuka är inte heller nyttig för kropp och själ. Det svärtar ner hela tillvaron. Då är det mycket bättre med en rejäl och däckande förkylning. Av övergående slag. Så länge den pågår kan man rättfärdiga sig med lite soffmys och godispåse. Vid avundsjuka och svartsjuka vill man ingetdera. Då bara växer allting upp till en stor och kvävande klump. Vanliga hederliga snorklumpar är i sammanhanget lika vackra och efterlängtade som när rosenknopparna slår ut. Så jag gör en viljeansträngning här och nu och låter Berg flytta in bäst hon vill. Jag medger att hennes programidé är supercool och hon är ännu coolare. Byter ut min avundsjuka till en imponerad känsla av alla coola människor som gör sina störtsköna grejor och dessutom låter mig njuta av dem. Det är nog inte min grej att flytta in hos superkändisar. Tycker det är coolare att bo tillsammans med Mr T och njuta av varje frukost och veta att det här är det verkliga livet. Det livet som jag har valt att leva. På återseende med ett leende!

PS. Igår kväll blev det konsert. Tur att jag inte skulle flytta någonstans. Unga oprövade dirigenter som går på utbildning skulle få testa sina kunskaper med orkester och publik. De brukar se gröna ut i ansiktet. Inte av avund. Nervositet ger samma ansiktsfärg som avundsjuka. Färgen brukar övergå i flammigt rött. Ungefär som vid scharlakansfeber. Jag är inte ett dugg avundsjuk på någon av dirigentadepterna. Min ansiktsfärg skulle vara något i stil med likstelhet. Askgrå. Om jag skulle få för mig att gå upp och ställa mig i dirigentpulten alltså. Förresten så är avund en av de sju dödssynderna. Nämligen nummer fyra och grönt är faktiskt den färg som brukar förknippas med avund. Det latinska namnet är invidia. Så vet vi det! Då blir kanske avundsjuk invidia malus, men nu är jag verkligen ute och flyter på oseglat hav. Man kan bli grön av sjösjuka också, så det är bäst att jag slutar nu.