Idag kan vi leta godisägg i snödrivorna

Dags för mitt livs första påskaftonsblogg. Så jag använder bloggytan till att önska alla bloggläsare en riktigt glad och härlig påsk! Hoppas allt är väl därute bland påskägg och påskliljor. Jag har under större delen av mitt liv förknippat påsken med färgen gult. Gula påskliljor, gul drällduk på köksbordet, gula kycklingar, gulmönstrade servetter och så vidare. Inomhus är allt sig likt. Förutom att jag tycker att lila är en snygg dekoreringsfärg som passar till påsken. Därav mörkt purpurfärgade ljus och ljuslyktor. Kycklingarna är fortfarande gula. Påsken utomhus brukar förknippas med påskliljor i zinkhinken på trappan. Krokus i påskfärger i rabatten. Visserligen är påsken normalt onormalt tidig i år. Den blir ju det med jämna mellanrum, men ute känns det mer som julafton och vinter idag.

Snön har vräkt ner över Gävlebukten. Ingen plog har synts till i kvarteret. Vi har hållt gångar och garageuppfart snöfria i högst en kvart, sedan ser de ut som när vi började skotta. Ett riktigt snöoväder. Det första den här säsongen. Pulkor, skidor, snowracer, stjärtlappar och andra snöförknippade färdmedel har använts av barnen i området. Problemet verkar vara att det har kommit för mycket snö. Pulkan tar tvärstopp i snödrivorna. Mr T och jag tog oss till gymmet. Bäst att förebygga inför påskbordets läckerheter och för innehållet i godispåskäggen. En chokladkladdkaka med hushållsfärgad grädde står också och väntar på sin tur. Måste bara få en stund till att bearbeta skinka, lax och frestelsens vid namn Jansson.

När vi hade gymmat färdigt Mr T och jag, så tog vi oss ut i kylan och snålblåsten. Det var som att gå in i en vägg av snöflingor. Hela tillvaron såg snögrå ut. Det blev till att borsta av bilen. Den var vit och inte längre blå. Färden till affären blev spännande och vi suckade tacksamt över att det var just till affären och inte till Småland eller till fjällen som vi tänkte åka. Det har fortsatt att snöa hela dagen och påsken blev därmed inte gul i år. Den blev vit, vit som snö. Vit av snö. Får försöka bättra på påskfärgen med lite gul hushållsfärg i grädden. Det är de små, små detaljerna som gör det.

Äldsta tonåringen har jobbat idag och var hemma och avnjöt påskbordet. Mätt och belåten tog han sig vidare för lite påskfirande med några tränarkollegor. Yngsta tonåringen har besök av pojkvännen, så vi får ungt sällskap vid matbordet Mr T och jag. Det känns skönt med varm och trevlig gemenskap när snövindarna ilar runt knuten. Ett perfekt scenario för tändning av de mörkt purpurfärgade stearinljusen. När det inte går att titta på krokusarna ute, så får vi nöja oss med ekologiska gula rosor, ekologiska gula tulpaner och gula påskliljor i krukorna i köksfönstret. Har inte en aning om påskliljorna är ekologiska. De kostade inte skjortan, så de är säkert oekologiska. De blommar ljuvligt och vårhoppfullt, men i takt med utslagning, så känns de allergiframkallande. Får se hur länge Mr T och äldsta tonåringen står ut. Jag tycker inte att de luktar lika gott som de ser ut. I det fallet är rosorna oslagbara. Både vackra och gott doftande. Dessutom ekologiska.

Ska sätta mig och förbereda lite för morgondagen då budskapet om uppståndelsen ska teckentolkas. Steg 1 av förberedelserna är avklarade. Uppbyggandet av styrka på gymmet och utrensning av trista tankar på löpbandet. Nu följer steg 2. Genomläsning och en del översättning av krångliga texter till förståeligt teckenspråk. Från fikonspråk till teckenspråk. Jag ska under tiden titta lite djupare i påskäggsinnehållet. Skumharar och dragéchokladägg. Påsken är inte så tokig. Även om den i år blev vitare än den var tänkt att den skulle bli. I skrivandets stund yr snön utanför fönstret, så jag ser knappt över till andra sidan av vägen. Det beror på snön. Det vet jag säkert. Men det skulle kunna bero på min syn också.

Jag var hos optikern i torsdags . Precis innan starten på påsklovet. Det var både goda och dåliga nyheter. De goda först. Jag har fått bättre syn på långt håll. Tänk att det händer sådana positiva saker mitt i livet. Alltså jag såg helt plötsligt bättre utan glasögonen jag kom ditbärandes på. Nu till de dåliga nyheterna. Jag såg markant mycket sämre på nära håll. Jag kan inte längre läsa det finstilta. Hur jag än anstränger mig. Jag har åldern inne för progressiva glasögon. Progressiva. Synen förändras med åren och behovet av synkorrektion ökar. Det är ett faktum alltså även för mig. Detta ger mig ett nytt bloggämne någon gång framöver. Inte minst för att få oja mig en timme över kostnaden. Tandläkare och optiker. Vad tror de att vi normalinkomsttagare är gjorda av? Pengar? Fel svar. Vi består av ca 60% vatten. Resten är proteiner, kolhydrater, fetter och mineralämnen. Inte en enda krona, inte ett enda öre att hämta där.

Jag är född med en småländsk hjärna. Det är i alla fall vad jag tror, så mina ekonomiska tankebanor började genast arbeta. Jag har bearbetat fram reservplaner och kommit på att det lönar sig rejält att jämföra optiker. Känner jag mig själv så kommer jag att beställa glasögon på nätet. Det har jag gjort förut och det är smidigt och klart mycket billigare. Jämfört med optikerns erbjudande så räcker glasögonköp på nätet även till en weekendresa till låt oss säga London. Inklusive en musikalkväll, Madame Tussaud och en pubrunda. Så valet kommer inte att vara svårt att göra. Ska bli kul att se London med nya ögon, alltså nya glasögon. London by the progressive way. Be seeing you with a smile! Varför krångla till det? Räcker som det är med en progressiv framtidsvy. Jag säger som jag brukar bloggsäga: På återseende med ett leende! Snart får jag kanske bloggsäga: På återprogressivtseende med ett fokuserat leende!

PS. Om exakt två månader idag fyller äldsta tonåringen år. Då brukar vi kunna fira ute på altanen med jordgubbstårta. Det känns lite märkligt att tänka så idag, men jag gör det för att ingjuta hopp åt förtvivlande insnöade bloggare och bloggläsare. Om två månader. Håll ut och ha under tiden en riktigt Glad Påsk!

Jag längtar efter lite uppståndelse!

Jag var med på en påskvandring i veckan. I kyrkan. Tillsammans med sjuttio förskolebarn och medföljande personal. Hela påskens budskap på trekvart. Torsdagen, fredagen, lördagen och söndagen. Skärtorsdagen med Jesu sista måltid med lärjungarna. Jesus delade ut brödet och vinet, för att lärjungarna i fortsättningen skulle göra det och tänka på brödet som Jesu kropp och på vinet som Jesu blod. Så gör vi fortfarande. Delar nattvarden tillsammans. Vi påminner oss själva och varandra om det Jesus gjorde för oss. Ibland kan jag tycka att det blir mer en ceremoni, en ritual, nästan åt slentrianhållet, utan någon djupare innebörd. Har budskapet blivit diffust under den gångna tvåtusenårsperioden?

Skärtorsdagen fortsätter med ångesten i Getsemane. En stor trädgård eller skogsdunge, dit Jesus gick för att be i avskildhet. Eftersom han visste vad som väntade honom, så är det lätt att förstå hans vädjande bön till sin Far, till Gud. Vem skulle inte vilja slippa ett sådant öde? Lärjungarna hade säkert inte lika klart för sig vad som väntade deras ledare, vän och mästare. De hade svårt att hålla sig vakna. De somnade. Allt är sig likt. Tvåtusen år senare sitter en och annan kyrkobesökare och nickar till. Gäspar. Somnar om. Jag är säkert inte ensam om att ha somnat mitt i min aftonbön. Även om ärendet till min Far var ytterst angeläget.

I Getsemane förråder Judas, en av Jesu lärjungar, sin mästare med en kyss. Det måste ha känts för dem båda. Judas kunde ha pekat och sagt att där är han, Jesus, men han går fram och kysser Jesus. Det är lätt att komma med en dömande replik och säga fy och skam till Judas. Fast någonstans där i mörkret och i kvällsdiset i Getsemane står Jesus och jag uppfattar att han säger att den som är utan synd får kasta första stenen på Judas. Stenen som jag har i min hand blir jag tvungen att släppa och den faller tungt mot marken.

Soldaterna tar Jesus tillfånga och så får vi följa dramat vidare in på långfredagen. En påskvandring med en förskolegrupp är inte alls blodig och våldsam. Den är saklig och spännande. Den är berättande och levande. Barnen sitter på knä och gör stora ögon inför undret då död blir till liv. Från kors genom grav till uppståndelse. Spontana kommentarer kommer ur de små barnamunnarna. Jag fascineras av en liten kille som kryper fram till graven för att ta sig en titt på den bortrullade stenen och den avsvimmade soldaten utanför graven. Han kikar upp mot ängeln som sitter på den bortrullade stenen. En ur personalen kommer och lyfter bort honom från händelsernas centrum. Jag drar på mungiporna och tänker på när Jesus sa: låt barnen komma till mig. Himmelriket tillhör dem.

Jesus tyckte att vi skulle vara mer som barnen. Krypa nära, nyfikna, förundrade och spontant kommenterande. Omständigheter har format oss till vuxna och jag får återigen anledning att dra på mungiporna. En ur personalen har under föreställningens fyrtiofem minuter hunnit med att svara i en ringande mobil, gått omkring och suckandes suttit och kommenterat den lååånga påskvandringen. Hon har totalt missat att barnen har suttit stilla, tittat och lyssnat. Sedan kommer en tydlig kommentar: Vad finns det för bevis på att detta är sant? Jag tror att Jesus ger mig en skarp blick för att jag dragit på mungiporna och så går han fram till kvinnan. Den här stunden är hennes. Ensam med mästaren. Hon får ställa alla sina tvivlande frågor. Jesus trivs i hennes sällskap.

Jesus undervisade ofta under bar himmel. Så det fanns inte något besvärande tak som tog emot. Idag kan det kännas instängt och fördömande i våra kyrkorum. Vi ska vara på ett visst sätt. Det är sällan högt i tak. Samtidigt så vill människor idag ha bevis. Men var är alla bevis på att det inte är sant? Jesus säger någonstans i sin undervisning att saliga är de som tror utan att ha sett. Alltså att tro, utan att ha bevis. Vi ser inte heller vinden, men vi kan känna den. Då och då kan vi också se hur vindens verkningar har gått fram. Vi ser inte Gud, men vi kan känna Honom. Då och då kan vi se hur Guds hand har gått fram. Det är då vi får tro. Eller känna tvivel.

Påskvandringen är avslutad sedan flera dagar tillbaka. Nu får vi genomleva dygn efter dygn på riktigt och minnas vad som hände under den där påsken för länge, länge sedan. Idag är det långfredag. Mr T och jag tog oss till kyrkan och gudstjänst klockan elva. Det var en eftertankens gudstjänt. En värdig åminnelse av det lidande som Jesus fick genomgå. Psalmsång och körsång a capella gudstjänsten igenom. Dagens lidande är av annorlunda slag än lidandet inne på borggården och på Golgata. Jag tror inte Jesus hade misstyckt om det varit en sång av modernare snitt än 1300-1700-tal. Mr T och jag läste noter och sjöng efter bästa förmåga. Det talas mycket om igenkännande inom kyrkan i dagens gudstjänster. Men ändå är det kyrkan som håller fast i dessa oigenkännliga sånger.

I snöyra tog vi en promenad till ännu ett kyrkobesök på eftermiddagen. Sopran- och altstämmor med stråk- och cembaloackompanjemang. Korset i centrum. Fastsurrat i altarringen. Törnekronan på plats. Körverket heter Stabat Mater. Texten är skriven Jacopone da Todi. Den är gripande och vacker. Handlar om Jesu moder, som är vid korset. Hon ser sin son lida. Hon lider ohyggligt. Diktarens text är tonsatt av en mängd olika kompositörer. Verket känns mycket katolskt och mycket riktigt, det används flitigt inom katolska kyrkan. Denna 1700-talskomposition får mig att längta hem. Dagens dos är farligt nära överdosering och jag letar förtvivlat efter CD:n med musiken från musikalen Jesus Christ Superstar när jag kommer hem.

Mr T och jag bestämmer oss istället för att lidande ta oss igenom filmen The Passion of the Christ. Trots att vi har sett den flera gånger förut, så tar den på nytt tag i oss båda. Jag gråter. Tårarna strömmar. Detta är omänskligt. Den plåga som Jesus fick utstå, den grymhet i denna tortyr, det stora svek av de människor som några dagar tidigare hade hyllat honom, det är illamåendeframkallande. Jag känner mig tokförbannad på översteprästernas agerande. Men återigen så påminns jag om att Jesus ber faktiskt för dem. Han ber för sina fiender. Vad gör vi idag? När vi inte ber alltså? Har vi hittat något eget framgångsrecept? Tar vi till vapen? Är det därför världen ser ut som den gör?

Det finns kval och så finns det kval. Brynäs möter Leksand borta och sådana derbyn kan numera spelas på långfredagar. Det är en välsignelse för dagens människor att det kommer en röd dag då och då. Så att de hinner göra lite annat än att arbeta. Att den röda dagen beror på att någon tog deras synd och skuld och betalade med sitt eget liv är av mindre betydelse. Trots att det i slutänden är det enda som betyder något. Vi behöver bara bevisa det för dem. Eller räcker det kanske med att be och visa? Ja, jag tror faktiskt att det inte är krångligare än så. På återseende med ett leende!

PS. Brynäs segrade under skrivandets stund över Leksand med 3-2. På påskdagen möter Brynäs Rögle hemma och Mr T och jag planerar att gå dit. Förhoppningsvis hinner vi fira både Jesu uppståndelse och en Brynäs-seger. Jo, tack vare röd dag hinner vi med båda segrarna. Den över död och den över Rögle. Nästa års långfredag hoppas jag på en kombination av lidande och njutande genom ett framförande av Mozart's Requiem. Den är ganska vanlig på Alla helgons dag. För att minnas de avlidna. Tycker nog att den passar på en långfredag också. Den är så otroligt vacker. Bland det vackraste. Ja, faktiskt. Trots 1700-talsvarning. Den kan inte överdoseras.

Hönor vs Gamlingar

Jag vet inte om jag vågar hålla på Brynäs IF i hockeyns kvalseriel. Mina lag har inga lysande placeringar i tabellerna. Se bara på fotbollen. Östers IF, var hittar vi dem? Södertälje SK i hockeyn, kom de till slutspel? Nej då. Vetlanda i bandyn? Hallå? När var de i bandyfinal senast? Det blir bara pinsamma svar. Jag förstår mig inte på mig själv. Varför tar jag upp pinsamheterna i bloggen? Självklart ska jag hålla tummarna för Brynäs-laget. Lite lokal känsla får jag försöka anamma, nu när det verkligen gäller. Jag kan nog tycka att Gefle IF ska vara kvar i Allsvenskan också. Men inte om det blir på Östers IF:s bekostnad. Där är jag stenhård. Jag har krupit, stått och gått på den småländska jorden för länge för att svika Östers IF.

Jag går snabbt över till andra pinsamheter. Sveriges åldringsvård. Jag vet att den kan fungera bra på många platser, så jag tänker inte alls dra alla vårdplatser över en kam. Jag tänker bara blogga om den som jag besökte igår. Jag skulle göra ett besök och gratulera en 93-årig dam. Det var lika svårt att ta sig in på äldreboendet som det är att ta sig in i ett behandlingsrum på akutmottagningen eller på fängelset. Ringde på portringklockan. Inget hände. Hade tur att kunna slinka in, när en annan person slank ut.

Det blev ett trevligt besök. Vi hade en lång stund av fin gemenskap. Vi tog oss igenom de flesta samtalsämnen och det kändes gott. Födelsedagsbarnet var överraskad och glad för orkidén. Så långt inga pinsamheter. I hissen ner från avdelningen så vällde ett obehag upp från mitt inre. Eller var det möjligen en panik för att behöva åldras på det sättet? Gamla människor satt ensamma i sina rullstolar, utan att någon från personalen eller någon annan människa överhuvudtaget tilltalade dem under mycket lång tid. En gammal dam, som ganska raskt och piggt tog sig fram med rullator, kom och bad att få sitta en stund tillsammans med oss. Vi makade på oss runt soffbordet. Givetvis finns det stjärterum när det finns hjärterum. Hon berättade att hon kände sig så ensam.

Hur är det möjligt för en människa att känna sig så ensam när hon bor så kollektivt som på ett äldreboende, där en personalgrupp finns till hands dygnet runt? När jag sökte någon anställd på avdelningen så fick jag leta rejält. När jag slutligen lyckades, då hittade jag inte bara en, utan ett helt gäng. Gemenskapen i personalgruppen var tät och ogenomtränglig. Människor i åldern 65+ göre sig icke besvär att tränga sig på där. Möjligtvis vid ett tryck på larmknappen. Det var födelsedag. Det var eftermiddag. Ingen av personalen erbjöd sig att ordna en enkel kopp kaffe till födelsedagsbarnet och gästerna. Jag är inte ovan att packa kaffekorg. Ska bara notera att det gäller inte bara vid skogsutflykter och idrottsevenemang. Det gäller uppvaktningar och besök på äldreboenden.

Jag noterar att många av de äldre har påsar för urin fästade på benen. Är detta till fördel för de boende? Kan de inte längre kissa av egen maskin? Eller underlättar det för personalen? Jag är själv uppväxt med kateter på grund av missbildade njurar och urinvägar. Jag vet hur besvärligt det är att ha kateter. Det är aldrig behagligt. Det är ett gissel. Våra äldre medmänniskor får ha sitt kiss hängande utanpå benen. Fullt synligt för alla. Jag tycker det är pinsamt att vi inte har kommit längre.

Det märks tydligt om det finns förmåga att göra avdelningar mysiga och hemtrevliga. Den här avdelningen var en tydlig institution. En förvaring av äldre människor som inte längre klarar sig hemma. Inte nog med sorgen över att behöva lämna sitt hem. De fick lämna all hemtrevnad bakom sig också. Besöket gjordes i påskveckan, men det fanns inte en tendens till pynt. Vad kostar en påse fjädrar. 3 paket för en guldpeng? En ganska billig insats för att höja trivselfaktorn. Jag tror inte att det är kostnaden som är avgörande för dessa pinsamheter. Det är viljan och intresset.

Sverige är ett intressant land på många sätt. Det är hopplöst svårt för äldre att få en plats på ett äldreboende. Det är ett lotteri och högsta vinsten är ett rum, där endast ett litet urval av eget möblemang får plats. För att få tillgång till detta rum måste man uppfylla flera kriterier. Det räcker inte med att vara gammal och trött. Man måste vara dement också. Helst ska man inte ha uppfattning om någonting. Då funkar brist på hemtrivsel och katetrar med medföljande påse på benet. Ingen höjer sin röst i radio eller TV. Ingen gör löpsedlar om denna förvaring. I Sverige höjer vi våra röster för annat och fyller löpsedlarna med riktigt viktiga saker. Aktuellt i dessa tider är hönsen. Hemska tankar hur vissa hönor har det. Små burar, ovaderade.

För att inte tala om hur hönorna har det i Finland, där de använder våra i Sverige avlagda hönsburar. Lyckliga är de hönor som får gå ut och spankulera litegrann varje dag. Ute i friska luften. Så ska alla svenska hönor ha det. Det är inte lika viktigt med de äldre. Att de får komma ut och spankulera lite varje dag och få lite frisk luft som inte luktar salvor och gammalt kiss, det har inte samma höga prioritet. Statistiskt sett, så ska de snart dö. Hönorna är fortfarande i produktion och vi kan göra oss en hacka på äggen. Vad vi glömmer är att vi alla, även vi som nu är i produktiv ålder, också bli gamla någon gång.

Jag hade ont i bröstet en lång stund efter besöket på äldreboendet. Jag har svårt att se och förlika mig med den människosynen. Det skulle vara intressant att ta sig en titt på medicinförrådet på den avdelningen. Hur ser innehållet ut i de röda doseringslådorna? Hur många tabletter är av det lugnande och bedövande slaget? Hur många tabletter gör så att man sover större delen av dygnet? Hur många tabletter gör så att man sitter som ett levande lik utan att reagera? Kunde man skippa något enstaka piller genom beröring, tilltal, frisk luft och aktivitet? Om man tog bort katetern och hjälpte äldre att på ett värdigt sätt gå på toaletten, skulle man kunna ta bort tabletten mot svidningar och rodnad i underlivet? Kunde man kanske då ta bort sulfa-tabletten för den ständigt återkommande urinvägsinfektionen?

Smakar det inte gott med en kopp kaffe på 93-årsdagen, precis som det gör på 43-årsdagen, 53-årsdagen och 63-årsdagen? Jag frågar personalen, som jag tror uppskattar en fika på sina bemärkelsedagar. Vi pratar inte om stordåd. Vi pratar om medmänsklighet och ett enkelt tänkande. Sådant som vi faktiskt har tid med om vi lär oss att prioritera. Umgås med arbetskamrater kan man göra runt Fia-spelet om gamla Ebba och gamle Ture får sitta med. Umgås med arbetskamrater kan man göra på vårpromenaden om man låter Greta och Aina komma ut samtidigt. Dessa gamla människor är det viktigaste som personalen har på sin arbetsplats. Utan dem, inget arbete. Det gäller att ha fokus på rätt sak. Där precis som i hönsburarna.

PS. Vet du någon som bor på äldreboende eller som sitter ensam i påsk, så gör ett besök om du har möjlighet. Eller slå en signal. Eller skriv ett kort. Det kan verka simpelt, men borde vara en självklarhet. Vi har ju lärt oss att köpa ekologiska ägg. Bara för att de hönorna har haft det bra. Skulle inte den äldre generationen vara värda samma vördnad? Ekologisk äldrevård. Något nytänkande. Kom ihåg var du läste det först! På återseende med ett leende!

Du tronar på minnen från fornstora dar

Jag skapade en ny etikett för mitt bloggämne igår. Etiketten blev blandat. Antagligen för att jag tyckte den var just - blandad! Sport, musik, tortyr, schlager, sprit, verktyg, juryarbete och hemmakvällar. Jag letade i redan satta etiketter, men kunde inte ena mig själv om en gemensam etikett. Blandat fick det bli. När jag läste min blogg (jag gör det ibland faktiskt) från gårdagen, så tänkte jag att jag måste göra ett förtydligande. Jag var nykter. Spik nykter när jag skrev. Blogg och sprit hör inte ihop. De börjar inte ens på samma bokstav. Slutar inte ens på samma. Jag tycker att gårdagens blogg var så blandad att den kan uppfattas som onykter. Jag bloggar med ena handen på hjärtat nu. Jag var inte rödmosig, glansig eller det minsta vinglig. Ibland är det bara så att när människor är från hjärtat ärliga, så kan de uppfattas som om de är på lyran. Så långt har det faktiskt gått i vårt kära fosterland. Är man ärlig så kan man inte vara nykter.

Jag ber om ursäkt om jag ägnade gårdagens blogg åt att höja ett mediokert bandylag till skyarna, gnälla på gnisslande stråkinstrument, såga Christer Sjögren och stoltsera med nyinköpta redskap. Det fanns faktiskt viktigare saker att blogga om. Nämligen Sveriges asylpolitik. Jag är så förvånad att jag får med våld stänga min mun, så att inte någon flyttfågel flyger in i munnen och bygger bo. Jag bär på ett så stort frågetecken så att jag ser ut som en fågelholk. Det går inte en dag utan att tidningar, TV och radio berättar om tragiska människoöden. Inte nog med att de har upplevt krig, förföljelse och svält i sina hemländer. Det har upplevt flykt. De bär på mycket som vi inte har en aning om. Vi kan bara försöka föreställa oss hur det skulle vara. Vi slår ofta bort dessa tankar. Det blir för mycket. Vi orkar inte tänka tanken ut. Då är det lättare att prata om vädret. Det fungerar som plåster på såren. Dock inte på de riktiga såren.

Jag kan inte för mitt liv förstå, hur Sverige kan rycka upp en människa som har varit här i sju år. Som pratar bättre svenska än vår drottning. Som har fast arbete och en familj som han försörjer utan bidrag. Hur kan man hämta denna person med polisiär hjälp och sätta honom i förvar? Inom lås och bom i väntan på avvisning? Avvisning till Irak? Eller Iran? Eller Afghanistan? Vi som är födda och uppväxta i Sverige, vi varnas för att åka till dessa länder. Det är farligt och oroligt där. Trots att vi har svenska pass. Trots att vi inte har sagt vår politiska åsikt eller tagit strid i dessa länder. Hur kan Sverige som land skicka tillbaka människor dit? Till en plats de har flytt ifrån. Av olika anledningar. Vad ska de komma tillbaka till?

Hur kan Sverige komma på tanken att tillfångata en man som har tre månader kvar på sin gymnasieutbildning här i Sverige? En man som har vunnit respekt i sin klass. Som har vunnit respekt och tränar ett lag. Som har vunnit respekt och idag har många vänner här. I vilken lag står det skrivet att när det har gått sju år och människan börjar komma på fötter i sin nya tillvaro, då ska vi i detta välfärdsland slå undan fötterna och behandla människan som den grövsta brottsling vi har. Mördare, våldtäktsmän, bankrånare, motorcykelgäng, kvinnomisshandlare, kidnappare, pedofiler, alla framstår de som bleka och mjuka små lamm i sammanhanget. Hur är detta möjligt? Jag höjer rösten! HUR ÄR DETTA MÖJLIGT? Om det finns i en lag, borde det inte vara dags för en lagändring. Detta är grymt, omänskligt och totalt oacceptabelt.

Jag skäms inte för att vara svensk. Jag är stolt över detta. Men det får inte gå hur långt som helst åt detta hemska scenario som nu utspelar sig på migrationsverkets förvar på olika platser i vårt land. Jag skäms för detta beteende. Dags att plocka fram alla FN:s konventioner som vi i Sverige har skrivit under. Dags att uppdatera budskapet. Det finns något som heter mänskliga rättigheter. Med detta följer även skyldigheter. Nu gör vi oss skyldiga till hemskheter som vi kommer att få stå till svars för. Vi i Sverige är ett föregångsland på många sätt. Vi har satt oss över mångt och mycket och är inne och petar här och där runtom i världen. Vi pekar på felaktigheter hos andra länder, men vi ser inte bjälken i vårt eget öga. Asylpolitiken är en bjälke så ond och värkande att hela vårt land skriker på hjälp. Vi har hamnat långt efter i hur vi bemöter och möter människor. Vi kan inte skydda oss med att säga: ja, men hur är det i Kina då? Tycker du att vi i Sverige beter oss illa, hur tror du folk har det i Östtimor? Eller vad kan du säga om Tibet? Du Sverige ligger i lä, jämfört med många länder.

Förvisso, allt det där är sant och riktigt. Jag är fullt medveten om att människor lider i hela världen, men rättfärdigar det Sverige att bete sig som svin? Förlåt alla grisar. Det där var orättvist. Att andra gör fel ger inte Sverige fritt fram för att bedriva sådan människojakt. Det otäcka är hur lättvindigt vi slår ifrån oss det hemska som sker. Vi skyler över våra gärningar med att peka på alla fel som invandrare och utlänningar gör. Självklart finns det de som beter sig som svin (ny ursäkt till alla stior) inom den gruppen också. Vad händer om vi börjar peka på alla fel som vi infödda svenskar gör? Vem är genuint svensk här? Vad är det som säger att invandrarna inte har slutat och vandrat och numer har lika många år här i landet som vem som helst av oss? Vi får inte glömma att vi i Sverige har både utvandrat och invandrat genom tiderna. Enklast är nog att sluta använda vokabulären vi och de.

Tillsammans måste vi göra något åt den situation som råder. Om vi fortsätter att tyst se på så behöver vi bara titta litegrann över axeln och se vad som har hänt tidigare i historien. Tystnaden är förödande. Det är så lätt att ta tystnaden för ett accepterande. Att tyst hålla med. Är vi verkligen beredda att stå tysta och se på? Jag tror faktiskt inte det. För vi vet bättre. Det är ett hån mot alla historiens offer om vi gör om samma misstag. Vi har yttrandefrihet i vårt land. På detta område är vi ett föregångsland. Låt oss ta vara på det. På återseende med ett leende!

PS. Har ni hört den fantastiska nyheten? Jonas Claesson blir tränare och sportchef för Vetlanda bandy. SM-guldet är inte långt borta. Ska vi sätta ribban på säsongen 2009? Vetlanda-SAIK i final! Då har jag biljett och bandyportfölj på Studenternas. Jag hade bandyportfölj hela gymnasietiden. Hittade pappas fina gamla portfölj och han lät mig använda den. Det var ungefär i samma veva som jag hittade mammas fina gamla mocka-jacka och hon lät mig använda den. Båda var bruna och passade in i Hultan-looken på den tiden. Med en liten blus à la 50-tal från Brolins manufaktur, stövletter från utförsäljningen i Bösebo lanthandel och Lewis-jeans från Westrings. Värsta spätta-stuket. Måste skicka en blogg-hälsning till Mia. Kommer du ihåg när vi tömde lagret hos skomakaren i Näshult? Det var rena rama guldgruvan på skofronten. Åh, vad jag fick hemlängtan och tråningar efter jukeboxen hos Goods konditori. Hallonsoda och vaniljbullar och en och annan negerboll, som vi sa nere i Småland. Vi visste inte bättre och detta hände sig på den tiden då det inte fanns varken invandrare, migrationsverk eller asylpolitik i Vesuma-trakten. Jag har lärt mig att säga chokladboll, så nu hoppas jag att migrationsministern lär sig empati.

Bentzing och jag undrar samma sak

Vetlanda BK spelade inte finalen på Studenternas Idrottsplats i Uppsala idag. Det gjorde Edsbyn och Sandvikens AIK. Så egentligen finns det ingen anledning för mig att göra något större väsen av detta i min blogg. Jag återkommer med en hejdundrande bandyblogg det år då Vetlandaluarna kan titulera sig svenska mästare i bandy. Var det någon som stupade på det småländska uttrycket lu i föregående mening? Då ska jag komplettera med ett något vanligare ord från rikssvenskan: grabb. På återseende med bandytema det år då det verkligen gäller något. Tänk att få se Vetlandagrabbarna höja SM-pokalen iklädda guldhjälmar. Jag minns ännu orden från bloggen igår: Förändring är möjligt.

På tal om att stupa så var det precis vad grabbarna från bruket gjorde. I den målrikaste finalen någonsin, så kan vi konstatera att Edsbyn gjorde flest. Hela 11 strutar gjorde de. Sandviken mäktade med 6 och det räckte inte långt. Pokalen tillhör Hälsingland ett år framåt. Min farmor kommer från Hälsingland, så jag har säkert lite Hälsingeblod i mig, fastän jag inte tänker så mycket på det. Inte när det gäller bandy. Då pulserar friskt småländskt blod och pulsen säger: Vetlanda BK. Eftersom förändring är möjligt så kan bandypokalen få resa till Småland nästa år. Om inte alla bandyfans har supit skallen av sig innan dess. Nytt för i år var att nu serverades alkohol inne på själva arenan. Detta var så viktigt att det till och med gjordes TV-reportage om det.

Jag har aldrig förstått kombinationen sport och sprit. De båda orden börjar på samma bokstäver. S och P, men sedan kommer OR i ena ordet och RI i det andra. Samma bokstav avslutar förvisso båda orden, men räcker det som förklaring? Det blir ramaskri om inte idrottsföreningen får utskänkningstillstånd. De är ekonomiskt beroende av alkoholförsäljningen. Många i publiken är törstigt beroende av alkoholen. Det är nästan enda gången som svensken inte är lagom. I alkoholsammanhang är svensken alltid överdriven. På gränsen till obehaglig. Det räcker inte med att vara så engagerad i sitt lag och ha det i sitt hjärta. Det räcker inte med att pryda sig med diverse souvenirer. Svensken måste vara på lyran för att våga skrika: JOBBA, JOBBA, JOOOBAAA!

Rödmosiga ansikten, glansiga ögon och vingliga steg på läktarna. En riktig folkfest. En ofta pinsam sådan. Vad beror det på? Alla vet att idrottsmännen som kämpar nobbar alkoholen. Det bryter ner kroppen. Kan till och med vara farligt att träna med alkohol i kroppen. Jag förstår om folk vill ta en öl i samband med idrottsevenemang. Men varför måste det sluta med så många att man måste luta sig mot väggen och spy upp hela lunchen och drycken? Eller varför måste många lyftas bort av några ordningsvakter? Varför ska det överhuvudtaget behöva finnas ordningsvakter på arenorna? Räcker det inte med matchvärdar som kan hänvisa till toaletter, sittplatser, kaffeserveringen? Det är sorgligt att vi har kommit dithän i vårt land att sport är synonymt med sprit. Som om det inte vore nog med dopingbekämpningen. Vi kommer kanske snart att acceptera dopingen också. Varför ska sportsmännen tvingas vara rena när inte ens publiken klarar av det?

Nog om bandy. Jag var inte på plats. Jag satt inte ens framför TV:n. Som sagt, återkommer när Vetlanda är i final. Då ska jag ha svart-gul halsduk. Kanske hel getingdräkt. Istället blev det eftermiddagskonsert med symfoniorkester och kulturskolans orkester. Det fanns en recensent på plats, så jag behöver inte skriva en tidningsrecension. Jag kan istället pröva att göra en bloggrecension. Det får bli mer som att framföra min åsikt. Jag lovar att vara ärlig. Jag kommer säkert att uppfattas som grym. Konserten inleddes med två stycken av enbart stråkar. Jag vill skicka ett stort påskris, utan färgglada fjädrar, till den som valt dessa stycken att inleda hela konserten. Vi satt kvar i stolarna enbart för att vi är väluppfostrade. Inte för att musiken var fantastisk. Säga vad man vill om stråkar, men när de inte enas om tonerna, då är de ett tortyrinstrument så gott som något.

Vi led, höll väluppfostrat ut, klappade för syns skull och konstaterade glatt att vi överlevde. Även om det var trist, så finns det en viss tjusning i att se barn och ungdomar spela. Så även om öronen led, så värmdes hjärtat. Bloggrecensionen gör nu ett uppsving. Förhoppningen ställdes till blåsarna som därefter intog scenen. Fascinationen tog tag i mig över hur starkt blåsinstrument kan låta. Det var inget fel på spelglädjen och det var bra mycket roligare musik. Men jag säger som Tony Irving i Let's Dance: MEN... Återigen tur att jag är väluppfostrad. Annars hade jag hållt för öronen. Musiken var så stark i James Bond-temat att det gjorde ont i öronen. Tinnitus är inte trevligt och det är inte kul när musiken gör ont. Bloggrecensionen skickar nytt påskris. Givetvis utan fjädrar.

Efter paus, var det 110 musiker på scenen. Både stråkar, blås och slagverk. Det borde ha varit olidligt med tanke på hur upplevelsen före paus var. På något sätt lyckades de båda grupperna samsas om tonutrymmet och det var mer njutbart. Jag skriver njutbart eftersom jag är väluppfostrad. Det borde kanske stå överkomligt. Applåden som jag skickade iväg när alla stycken var spelade, var ärlig. Det är fantastiskt att se alla musicerande ungdomar. Det är fantastiskt att tänka tanken att de i framtiden kanske är välbetalda och lyckliga musiker. Förändring är möjligt. Musik behöver inte bara vara en hobby eller att stå ut med vilken lön som helst, bara för att man gör det man tycker mest om att göra.

Fast vill de bli kända och välbärgade ska de kanske slå sig in i schlager-, pop-, rock- eller dansbandsvärlden. Ikväll är det dags för ännu en final. I Melodifestivalen. Arenan är Globen och det är kanske inte bara i sportsammanhang som alkoholen ska få flöda. Tio bidrag ska tävla om statyett, äran, blombukett och resa till Belgrad senare i vår. Vem ska vi tro tar hem rubbet? Jag använder min blogg till att lista bidragen som jag tror att den blir. Inte som jag nödvändigtvis vill att den blir. Det är ungefär som med bandyn. När inte Vetlanda spelar final, så kan det egentligen kvitta. När inte Tomas Ledin, Ted Gärdestad, Björn Skifs, Frank Sinatra, Gilbert O'Sullivan, Peter Jöback och alla de andra är med, så kan det kvitta. Det är ungefär som att se en bandyfinal med Edsbyn- SAIK. Eller en hockeyfinal med Frölunda-Modo. Det kan kvitta.

Bloggjuryns röst hur som helst:

1. Charlotte Perrelli

2. Bröderna Rongedal

3. Sanna Nielsen

4. Nordman

5. Linda Bentzing

6. Amy Diamond

7. BWO

8. Sibel

9. Frida Feat. Headline

1000010. Christer Sjögren

Tills vi vet resultaten, så ska jag fundera på hur Christer Sjögren hamnade i finalen? Är det så att svenskarna redan har supit skallen av sig? Schlager och sprit börjar faktiskt på samma bokstav. I Love Europe känns för mycket för mig. Det verkar desperat av Sverige att skicka ett sådant bidrag. För texten syftar väl på den geografiska ytan som vi brukar kalla för Europa? Eller har jag missuppfattat det hela? Är det kanske en kärleksförklaring till rockgruppen Europe? Varje år i schlagertider så får jag en tanke om att skriva en låt och skicka in. Ställer frågan: Hur svårt kan det va? I ett Empty room? I lågornas sken. Det borde ta Just a minute. Testar tempot genom att Upp och hoppa. Verkar funka bra, känns som om That is where I'll go. Om du Lay your love on me, så ska jag göra mitt för att bli en Hero. Jag säger Thank you. Frågan är om I love Europe så mycket att det är värt mödan att skriva en låt? Återigen, hur svårt kan det va?

PS. Mr T och jag har utrustat hushållet med en grovdammsugare från Kärcher och en rejäl skruvdragare från Black & Decker. Till och med Martin Timell skulle bli imponerad av dessa rejäla doningar. Vi närmar oss en tillvaro i byggdamm. Så vi är värda en slapp kväll i TV-soffan. Det kan bli den sista på mycket, mycket länge. Vi är garanterat klara tills Vetlanda spelar bandyfinal. Avslutningsvis ett fyrfaldigt leve för namnsdagsbarnet i familjen. Vi tar varje tillfälle till möjligheten att fira. Livet blir roligare då! På återseende med ett leende!

Mod att vara sig själv

Jag vill dela med mig av en upplevelse jag hade igår. Hade gärna skrivit om den direkt, då den var aktuell. En fulltecknad almanacka hade företräde framför min vilja och när jag väl fick tid att blogga, så hade jag byggt upp en sprängande huvudvärk. Jag har lovat mig själv att beställa tid hos optiker. Jag känner igen symtomen från tidigare huvudvärksperioder. Det fungerar ganska bra fram till lunch, sedan kommer värken sakta krypande runt öga, tinning och panna. Att byta styrka på glasögon är säkert ett ålderstecken så gott som något. Jag får väl trösta mig med ett par läckra nya bågar. För kostnaden är ingen tröst i sig. Jag noterar på att-göra-listan: ring optikern.

Tillbaka till upplevelsen. Det var igår morse på en förlängd medarbetarträff. Namnet Fredrik Modéus var annonserat. Namnet sa mig i förväg ingenting. Jag var alltså ganska nollställd. Om sanningen ska fram så stod min värdemätare säkert på någon minusgrad. Jag kände mig trött efter en ganska dålig nattsömn med en hel serie konstiga drömmar. Jag försökte mig inte ens på att tyda dem. Det var ett virrvarr av konstiga händelser och personer. Ingen av dem har egentligen något samband. Hade gärna sovit längre och var ändå glad att vakna och märka att det var en ny dag. Utan konstiga drömmar.

Spänningen satt kvar efter föregående dags huvudvärk och vädret hjälpte inte till att pigga upp. Jag körde till jobbet i snöblask och för att se någonting positivt, så gladde jag mig över bilen. Det fanns de som cyklade i regnställ eller gick med paraplyer. Jag har det aldrig värst. Det är en nyttig insikt! Kom precis i tid, vilket jag alltid försöker göra. Tycker inte om att komma försent, men tycker inte heller om att komma i för god tid. Jag är nog en sådan där komma-i-lagom-tidare. Slog mig ner vid ett bord där det redan satt en kollega som jag blir glad av att bara se. Jag tror att Gud sänder henne i min väg vid alldeles speciella tillfällen. Speciella tillfällen som snöblaskdagar. Ni har bloggmött henne tidigare. Hon är speciell. På många sätt och på ett speciellt sätt.

Vi stämde in i psalm sjuhundranittio. Det där med psalmsång på morgonen påminner mig om skolorgeln i klassrummet och när vi fick stå upp vid våra bänkar och sjunga "Din klara sol går åter opp". Fröken trampade och sjöng. Vi elever sjöng också och hoppades på att bli någon av de utvalda som skulle få stå framme vid tavlan och be "Fader Vår". Jag lärde mig inte bedja den bönen i frikyrkan som vi ofta gick till, utan jag lärde den av min lågstadiefröken. Hon heter Inger och vi skriver fortfarande julkort till varandra. Hon var den bästa fröken jag kan tänka mig. Vi var hennes första klass, men vi märkte aldrig att hon var ovan eller nervös. Vi märkte bara att hon tyckte om oss, var rättvis mot alla och noga med att vi skulle lära oss läsa, skriva och räkna. Hon testade multiplikationstabellen på tid och vi tävlade som värsta elitidrottare på att hinna klart först. Sedan återstod det spännande momentet: rättningen.

Vi fick rättstavningstest också och jag minns så väl mitt enda fel under de tre åren på lågstadiet. Ordet frukost. Jag stavade fruktost. Frukt och ost tillsammans. Just det, fruktost. Det blev en bock i kanten och jag kan inte påstå att det grämer mig, men jag stavar aldrig fel på ordet frukost något mer. Fast jag är en rätt dålig förlorare, så visst hade det varit bättre med ett stort R. Bocken är förarglig. Jag får väl trösta mig med att Mr T är ännu värre dålig förlorare. Det kan bli ett bloggämne en annan gång. Fröken ritade en blomma på tavlan med färgade kritpennor när vi fyllde år. Så skrev hon våra namn och datum och så satt man stolt i sin bänk hela dagen och tittade på sin egna blomma. Det var många skratt och många kramar i det klassrummet. Fröken var en stor idol och när hon gifte sig med violer och liljekonvaljer i brudbuketten, då var jag och mamma där och tittade. Något så fint hade jag nog aldrig sett förut.

Nu håller jag på att lära mig att bedja Fader Vår på det nya, moderna sättet. Vår Fader. Det går lite knackigt. Jag är inte längre sju år. Det tar ett tag att lära gamla hundar att sitta. Jag vill inte verka gammalmodig, men vad var det för fel med 1917 års översättning? Eller om vi ska ta i och ändra ordentligt, varför ber vi inte den på orginalspråk? Som Jesus gjorde när han lärde ut bönen i sin bergspredikan. Jag lägger ner debatten. Fullt medveten om att detta har varit ett hett och omdiskuterat ämne länge och väl inom kyrkan. Det finns nämligen inga andra större och väsentligare problem att ta itu med... Eller hur står det till egentligen? Om vi skrapar riktigt ordentligt på ytan, så kommer det kanske fram något om kvinnoprästmotstånd och liknande.

Jag tycker att det är viktigast att vi inte glömmer bort att be. Om vi sedan säger Fader Vår eller Vår Fader känns fnuttigt. Jag har en så enkel tro på en så stor Gud, så jag tror att han förstår om jag säger: Käre Pappa, nu kommer jag till dig igen. Jag vet att du finns i himmelen. Du har det vackraste namnet jag vet. Jag önskar så att ditt rike ska finnas hos mig också. Jag vill be att din vilja ska ske (jag vill verkligen försöka mena det, men där behöver jag lite hjälp av dig pappa), precis som den gör i himlen så skulle den få ske här på jorden. Jag ber om ditt bröd för den här dagen. Förlåt mig pappa. Jag har gjort så mycket fel. Jag vill också förlåta andra som har gjort mig illa (där behöver jag hjälp igen, skon klämmer där och jag har svårt att be ärligt, pappa, men det har du väl redan märkt för länge sedan), led mig bort ifrån, genom eller förbi alla frestelser, rädda mig pappa från allt ont. Jag vet att riket är ditt och all makt också och du är härligheten, för alltid, för evigt. Amen. Jag tror han förstår. Min pappa Gud.

Än en gång tillbaka till upplevelsen. En förlängd medarbetarträff. Ett möte med en för mig okänd person. Fredrik Modéus. Det visar sig under den förlängda medarbetarträffen att han är kyrkoherde i Lund och har skrivit en bok som heter "Mod att vara kyrka". Jag har missat den. Mr T och jag har många böcker, men inte den. Synd. Fredrik Modéus håller ett föredrag hela förmiddagen och han gör det utan Power Point eller fusklapp. Visst, han har skrivit en bok i ämnet, så självklart vet han vad det handlar om. Det händer något med mig under föredraget. Jag blir tagen. Jag blir berörd. Hade jag varit Gunde Svan så hade jag använt uttrycket "ståpäls". Ändå säger han inget speciellt världsomvälvande. Han står stadigt på golvet eller lutar sig mot ett bord. Han har inga yviga gester. Det känns som han bara är en enkel, vanlig grabb med ett enkelt, vanligt budskap.

Som kyrka borde vi redan veta och arbeta efter dessa principer. De är baskunskaper och predikades redan på Jesu tid och av Jesus själv. Detta nedtecknades och blev så småningom utgivet i bokform, Bibeln. Ändå sitter vi, de flesta medarbetare, även bloggaren, och antecknar allt vi förmår och hinner. Vi skrattar igenkännande. Kan jag ana en viss trötthet, besvikelse, missmod och suckande i de käcka skratten? Det som borde vara självklart är undanstoppat och nedtryckt av verkligheten. Därför kan Fredrik Modéus lätt uppfattas som en frälsare. Han som kommer med sanningen. Han som får allt att verka så enkelt. Vi blir besvikna, precis som lärjungarna blev när Jesus red in till Jerusalem på en åsna. De hade tänkt sig allting annorlunda. Jesus skulle bli kung. Han skulle bli den som regerade. Det var en rätt simpel kung som kom ridande söndagen före påsk.

Hans uppgift var att rädda världen. Inte till ett rike som redan finns här på jorden. Han var den som skulle öppna vägen för oss till himmelen. Hans budskap var enkelt. Det gäller än idag. Gud älskar sin skapelse. Han älskar oss människor. Han älskar dig och han älskar mig. Han älskar oss lika mycket. Det är ett fantastiskt budskap. Gud vill ha en relation med oss. Vi vet hur det är med dem som vi älskar. Vår familj, våra barn, våra vänner. Vi vill vara med dem. Vi längtar efter dem. Se, hur de älskar varandra, står det i Bibeln. Det står så om oss som tror på Jesus. Vi som räknar oss som kristna. Vi som tillhör en församling. Så varför skrattar vi igenkännande på Fredrik Modéus påpekanden? Är det på grund av avsaknaden av kärlek? Det största av allt, kärleken, kanske saknas?

Om det nu är så illa, då förstår jag att det behövs en förlängd medarbetarträff. Det behövs någon som kommer och talar om detta för oss. På många punkter känner jag mig träffad. Det måste börja med mig. På många punkter känner jag igen församlingen. På att den inte fungerar som den borde. Det är inte en plats där alla blir sedda, där alla blir tagna på allvar, där man får ha roligt, där det är fest, där man kan dra sina sämsta vitsar, där alla får visa sina kunskaper, där alla får vara svaga, där man får vara ledsen, där man får vara arg, där man får tvivla, där man får visa sina okunskaper, där man får säga sanningen eller få visa sin sorg. Kyrkan har inte alltid högt i tak. Kyrkan är inte alltid ärlig. Vilket elände det blev i bloggen idag.

Låt mig fortsätta berätta om upplevelsen. Jag blev alldeles matt. Jag ville gråta, men kände att det var kanske inte "läge" för det. Jag skulle vilja ställa mig upp och säga det som växte sig starkare och starkare inom mig, men det fanns inte tid till detta och jag vet inte om det kommer att finnas tid någon annan gång heller. Jag vet inte ens om jag blir så modig någon mer gång att jag ställer mig upp och säger något. Kanske räcker det med detta lilla frö som såddes inom mig. Eller förresten, fröet fanns redan, så det var nog lite varma solstrålar och vatten som kom till mig igår. Det finns en vilja att detta ska få växa, men jag vet inte hur snabbt jag kommer att stöta på tradition och kyrkliga arbetsformer som bryter den veka blomsterstängeln.

Fredrik Modéus påpekade att förändring är möjlig. Han kom inte med något nytt precis. Det visste vi alla sedan tidigare. Problemet är inte att säga det. Problemet är att inte låta det vara tomma ord. Problemet finns i handlingen. I relationerna. I kärleken. Om jag inte hade kärlek så vore jag bara en skrällande cymbal. Det där har jag inte kommit på själv, utan det plockade jag från Korintierbrevet i Bibeln. Där står det också att störst av allt är kärleken. Okej, jag har gjort mitt val. Skrällande cymbaler är inget vidare. Kärleken är ett givet alternativ. Det i kombination med att förändring är möjlig, låter superskönt. Hänger du på? Det är svårt att ha en relation ensam. Där två eller tre är församlade i pappa Guds namn, så är han också med. På återseende med ett leende!

PS. Igår bekantade jag mig med en mycket spännande kvinna. Vilhelmina Skogh. Hon dog 1926. Hon får en PS-plats i dagens blogg, men jag återkommer med detta märkvärdiga kvinnoöde i en annan blogg. Den bloggen får kanske rubriken "Förändring är möjligt". Det visade Vilhelmina redan i slutet på 1800-talet. På den tiden då det inte var så högt i tak för kvinnornas framfart. Ändå hade hon mod att vara människa och kvinna. Fortsättning följer.

Det verkar bli pannkaka av alltihop!

Det finns så mycket tokerier. Varje dag kommer det något nytt som jag tänker: att det där kan inte vara sant. Fast nu börjar jag komma upp i en ansenlig summa av år och har förskaffat mig en gedigen samling av tokerierfarenhet, så nu börjar jag nästan tänka: ja, det där kan säkert vara sant. I den tonåriga sfären som jag ibland dras med i av två av mig närstående tonåringar, så finns ordet myt. När jag tänker på ordet myt, så tänker jag på berättelser och teman från en tid då kommunikationen var muntlig. Berättelser som gick från mun till mun, eller från händer till händer, om man använde teckenspråk, och som långt senare skrevs ner i skrift. I dagsläget när ungdomarna använder ordet myt, så känns det som översättningen måste korrigeras litegrann. Det känns som om betydelsen mer lutar åt att det inte är sant. Något påhittat. Något lurigt. Verbet blir då: att myta. De bara mytar eller nu mytar du. Alltså något som egentligen inte stämmer.

Det finns många bloggämnen som skulle kunna sorteras in under tonåringarnas användande av ordet myt. Jag känner ibland eller rättare sagt ganska ofta ett behov av att själv få ställa en något förvånad fråga: Du mytar väl? Ibland får jag veta så mycket konstiga saker som jag har svårt för att ta på allvar. Jag skänker en tacksamhetens tanke till mina tonåringar som har uppdaterat mig och gett mig ett ord för det jag känner. Myt. Eller vad sägs om det här? När det skulle serveras pannkakor i skolbespisningarna så var dessa pannkakor stekta på lokala pannkaksstekpannor. Det låter väl helt rimligt och själva mytande har alltså inte kommit igång än. Så kom någon klipsk hjärna på att pannkaksinköpen skulle ses över och de behövde kanske omförhandlas?

Det är inget konstigt med det heller. Bra att pannkaksinköpsansvarige i kommunen är medveten om budgettänkande. Så långt, inget mytande. Håll i dig nu. Det visade sig att pannkakorna var billigast i England. Alltså inte i grannkommunen eller i ett närliggande landskap. Inte ens i grannlandet, utan man måste ut på Atlanten för att bärga hem dessa platta tingestar. Nåja, i alla fall ut på den del av Atlanten som kallas Nordsjön. Nu önskar jag att alla bloggläsare gemensamt tänker: nej, det där kan inte vara sant. Eller ett mer modernt och tonårigt uttryckt: nä, du mytar va? Pannkaksinköpsansvarige i kommunen har säkert noggrant och nitiskt undersökt pannkakspriser och mycket riktigt kommit fram till att de engelska pannkakorna var billigast. Styckpriset per pannkaka kunde inte de lokala pannkaksstekarna konkurrera om.

Jag måste bara få ställa en fråga eller snarare en rad av frågor. Hur ser receptet ut på pannkakor i England? Vilka råvaror används? Hur många E14, E233, E679-ingredienser har engelsmännen drygat ut smeten med? Vad händer med miljön? Det kan inte vara försvarbart att frakta pannkakslådor från England till skolmatsalen, när var och varannan invånare i kommunen har stekpanna. Vi har höns, vi har kor, vi har sädesfält och ett helt hav fullt av salt här i närheten. Vad händer med de lokala pannkaksstekarna? Väntar nedläggning och arbetslöshet? Bara för att en klipsk person på kommunen råkat bli pannkaksinköpsansvarig? Det är inte klokt så tokigt och dumt det låter. Tänk vad som kan hända om samma person ska börja jämföra literpriset på Minestrone-soppan eller kilopriset på pölsan. Snart kan hela samhällsstrukturen välta omkull.

Det vore skönt att bara kunna göra allt bra igen och säga att det är en myt. Något som har gått från mun till mun, eller från händer till händer och så skriver jag ner det i min blogg. Eller om jag likt tonåringar kunde utbrista och tala om att det var bara en myt. Det är ingen fara. Världen är inte så tokig som du tror. Det finns fortfarande förnuft, rim och reson hos de ansvariga personerna. Detta är något jag önskar, men som jag tyvärr inte kan skriva. Tillvaron är så här tokig ibland. Pannkaksinköpsansvarig klappas på axeln efter uträttat verk, medan allt rasar ihop på grund av beslutet.

Det är ingen hemlighet att det har gått tungt för Brynäs. Ni vet, hockeylaget. Med tillägget, Tigers. Brynäs Tigers. Namnet låter häftigare än vad det är. När jag tänker på tigrar, så tänker jag snabbhet, fara, rovdjur, klor och kroppstyngd. Inget av det verkar stämma ihop med hockey för tillfället. Det har gått rätt långsamt för alla spelfemmorna i laget. Inget av motståndarlagen har upplevt rädsla inför Brynäsmötena. Brynässpelarna har inte direkt gått till anfall och käkat sina motståndare levande. De verkar inte ha vässat klorna inför varken hemma- eller bortamatcher. De verkar inte ens ha vässat skridskorna. De har vägt lätt i jämförelse med HV71, Modo, Djurgården och de övriga lagen i Elitserien.

Tigrar är utrotningshotade djur och i slutänden kommer kanske namnet passa som hand i handsken. Tabell-läget i Elitserien är inte roligt. Klart sist och nu väntar kval. Både kvalspel och inombordskval. Det här blir inte kul. Hungriga lag väntar där nere i Allsvenskan. Deras käftar gapar efter mycket. Deras huggtänder nafsar Brynäs i svansen och jag är rädd för att de lyckas övermanna tigrarna och hugga dem i strupen. Jag är rädd för att Brynäs IF åker ut ur Elitserien. De får gärna överbevisa mig. Jag går gärna ner på knä och bloggursäktar mig om de lyckas hålla sig kvar. Det har varit lite strul i föreningen. Det har gått att följa i lokalpressen. Allt har inte gått att följa. Det är mycket som är gömt i det fördolda. Som tystas ner. De flesta av oss är inte dumma i huvudet. Vi kan tänka själva. Vi förstår att något fuffens är på gång. Lite Brynäs-tokerier. De verkar inte myta. Någon form av vårstädning är tydligen på gång i tigerburen, när de skickar in domptören Leif Boork igen. Jag unnar honom verkligen att lyckas. Jag håller tummarna för Boork medan jag gläds åt att Södertälje har säkrat sin Elitserieplats.

Det pågår lite fulspel lite varstans. Det ordnas och donas. Någon bor granne med någon som fixas in på ett ställe, fastän någon annan hade bättre förutsättningar för att vara där. Någon känner någon vars fru skulle behöva lite hjälp på traven i urgallringen och så är det kirrat på mindre än en ögonblink. Eller han som rustar på firman, rustar samtidigt ett badrum hemma och så blir det krångel med fakturan från byggbolaget och så snurrar det till och vi vill alla tänka: att det där måste vara en myt, för så där kan man inte göra. Det klappas på axlar, bjuds på middagar, lovas inofficiellt, fixas bygglov eller boende med förtur och det pratar vi tyst om. I detta läge startar en fantastisk cirkulation av rykten och korridorsnack. Det är inte konstigt. För folk har behov av att veta sanningen och hur det verkligen ligger till. Speciellt när allt verkar vara en enda stor myt.

Det bästa vore om alla korten las med sanningssidan uppåt på borden. Detta är inte enkelt, för i dessa situationer, sitter de flesta korten ihop i någon slags härva. Det är inte bara att vända upp en sida, för då dras många andra kort med och det blir rörigt. Desto jobbigare, desto större mytvarning. Ni förstår väl själva att om en oegentlighet ska städas upp och rensas bort, så drar det andra med sig. Folk kanske måste lämna lägenheten på 210 kvm. Andra måste sluta på den höga chefstjänsten. Ingen klappar på axeln längre eller bjuder på whiskeyprovning. Livet blir annorlunda. Fast jag skulle tycka att det vore skönt med ett annorlunda liv än att vada omkring i en pannkakssmet livet ut. På återseende med ett leende!

PS. Upp med flaggorna imorgon. Kronprinsessan har namnsdag. Finns det flaggstänger så tycker jag vi ska ha svenska flaggor där också. Det är trista tankar att vi ska vara återhållsamma med flagghissande och flagganvändande. Att det skulle vara rasistiskt och förbehållet nazisterna. Vilken myt! Idén till svenska flaggan fanns säkert före tanken till rasism och säkerligen före nazisterna. Så låt det vaja blågult imorgon. För kronprinsessan för all del, men främst för att visa stolthet för vårt land och för att så många har en längtan av att bo just här. Detta är ingen myt!