När startar rean på semlor?

Borta bra men hemma bäst. Det verkar inte bli några fantastiska världsomvälvande nyheter i dagens blogg. Visst kan det vara skönt med miljöombyte någon gång då och då, men det är ännu skönare att komma hem. Hur lyxigt det än kan verka att bo på hotell, äta god frukost, bara rå om sig själv och inte ha en massa vardagssysslor att ta itu med, så blir det snabbt en slags vardag även på hotellet. Ska jag välja mellan dessa två vardagar, så väljer jag utan tvekan vardagen här hemma. Om jag mot förmodan skulle längta tillbaka till hotellkänslan, så kan jag faktiskt vika yttersta toalettpappersbiten till en snygg snibb och kasta badlakanet på golvet för att på så sätt påminna mig själv att nu ska den tvättas.

Idag på morgonen stod det nästan en hotellfrukost på bordet. Ägg, kaviar, grönsaker, olika sorters pålägg, frukt, bröd, te, kaffe, yoghurt, müsli, russin, apelsinjuice och äppeljuice. Det kändes lyxigt och extra lyxigt var det att kunna sitta i myskläder med uppdragna ben i kökssoffan och läsa morgontidningen. Länge. Så länge att melodikrysset både hann börja och sluta. Det var vår första lördagsfrukost i vårt kök, modell större. Tänk vad några extra kvadratmeter kan åstadkomma. Känns nästan som frukostmatsalen på hotellet.

Nu är vi igång med projekt köksrenovering. Det är en blandning av förtvivlan och glädjerus. Ena stunden är det så mycket jobb som ligger framför, så det skulle knäcka vilka nackar som helst. Andra stunden så glimmar det till i fantasin och i de tankarna står köket nyrustat och himmel så snyggt det är. Just nu har köket två olika tapeter. Den gamla kökstapeten i kombination med den gamla halltapeten. De båda tapeternas grundfärg stämmer inte överens, mönstren gör det definitivt inte. Kanske blir vi lätt hemmablinda, men vi störs inte så mycket som vi kanske borde. Vi njuter mest av rymden i köket och så vet vi att det är en övergående period.

Kommer det någon på besök, så blir det självklart pinsamt att visa upp vår något originella smak, men vi får väl förklara vad projektet går ut på. Så småningom ska vi ha ett stort härligt kök, där många kan komma och umgås. Det nya köket kommer att ha två typer av tapeter också, men då är det en fondtapet som matchas med en annan med ett något lugnare mönster. Just nu har vi inte bara tapeterna med ett lite uddat utseende, utan även de nya eldragningarna drar blickarna till sig och de nya omålade plattorna i taket. Vi lurar ögat så länge med nya fräscha tulpaner på köksbordet. Samtidigt som vi väntar på nästa moment i renoveringsordningen, så väntar vi på att det ska slå ut vita krokus på fönsterbrädan. Den vita orkidén blommar för fullt. Det går ingen nöd på oss.

Medan Mr T tog några toner idag och äldsta tonåringen äntrade tablettarenan med skridskor, så tog yngsta tonåringen och jag en sväng i stadens gallerior. Så sällan det sker. Jag upptäckte chockat att det verkar vara ett utbrett nöje bland stadens invånare. Det var så mycket folk. Jag fick inte ihop det med radions morgonnyheter att januari har varit en tuff månad på det ekonomiska planet för sexhundratusen människor. För detta stora antal människor har ärenden slutat hos kronofogden. Så antagligen finns det ett större antal människor som har det tufft ekonomiskt utan att det har gått så långt som till kronofogden. Om jag inte minns helt fel, så tog jag upp ämnet i min blogg före jul. Det som göms i julklappar kommer fram i kravbrev från kronofogden. I år har det inte gått att gömma något i snö, som sedan kommer fram vid tö.

Handlarna log säkert idag, första dagen efter lön. Affärsinnehavarna har tydligen haft en tuff månad också. Nu var folket tillbaka i pengasvängen. Handlarna skyndar sig att hänga fram allt de kan uppbåda. Hennes & Mauritz tar priset i lagerrensning. De i vanliga fall fulla hyllorna och ställningarna, var nu så totalt proppade av plagg från de senaste årens kollektioner, att det gick nästan inte att ta ner en galge, utan att tio andra intrasslade galgar följde med. En blus från 1997, en slipover från 2001, en tröja från 1999, ett par byxor från 2007, tights från 2006, en t-shirt från 2004. Käre VD för H&M-koncernen, detta är inte roligt. Vi har avslöjat er. Om vi ville handla loppis är priserna bättre på Ria, UFF och Emmaus.

Jag har en passion för inköp av väskor, skor, klockor och halsband. Relativt regelbundet gör jag inköp inom dessa fack. Jag kan kalla det lyckorus om jag har hittat ett par läckra skor eller en tuff klocka. Jag är fullt medveten om att detta är ett mycket ytligt beteende och det är egentligen inte denna ytliga sida jag vill visa upp av mig själv. Ändå så skulle jag ljuga för mig själv och för hela bloggvärlden om jag påstod att jag inte bryr mig ett dugg om väskor, skor, klockor och halsband. Jag väljer att öppet och osminkat stå mitt kast och bekänna min ytlighet. Förhoppningsvis så får intresserade människor möjlighet att lära känna mig bortom halsband och klockor. Jag har dock valt ganska synliga laster. Gärna tuffa, färgglada, stiliga och charmiga laster.

Jag kom hem en aning glad idag. Ett halsband och en klocka. Dubbelt glad var smålänningen som jag har inneboende inom mig, eftersom det var femtio procent rabatt på både klocka och halsband. Undrar vad den lilla gen kallas som skänker större glädje hur billigare det blir? Först ser jag något snyggt som jag verkligen gillar och om det sedan visar sig att det är 30-70% rabatt på varan, så klickar det till än mer. Bättre upp, då jag hittade en överdel som skulle göra sig bra till både klocka och halsband. Överdelen var dock inte på rea, så jag är tydligen inte totalt insnöad på procentsatsen.

Tillbaka till bloggstarten. Borta bra men hemma bäst. Jag skriver under detta med min vackraste penna. Jag sitter och bloggar i värmeljuslyktornas sken. Nöjd med dagen. Nöjd med att ha fått lite återhämtning. Glad över klocka, halsband, tröja och sällskapet av dem som står mig närmast. Det bästa med att åka bort, och då räknar jag bort all god mat och intressanta seminarium som jag deltagit i, är att komma på att det som jag i vanliga fall kan uppleva tradigt är det som jag nu sätter på högsta prioritet igen. Livet som maka, mamma och livet som mig själv. Oavsett med eller utan nyinköpta laster. På återseende med ett leende!

PS. Året första semla är uppäten och avnjuten. Det finns många sätt att fira nerrivna väggar och hemkomst på och semla är ett av de bättre sätten. Ett av de dyrare sätten. En hemlagad äppelpaj eller morotskaka hade varit billigare. För att inte tala om en hembakad semla. Jag ska ta fram bunken någon dag då lusten faller på. Bäst att passa på medan ugnen fortfarande står kvar på sin vanliga invanda plats. Snart kanske det är kokplatta och vattenkokare som gäller.

Stadsorientering med trasig kompass

Jag hade tryckt ut en karta över staden Sundsvall från eniro.se och kände mig mer utrustad än vad jag brukar vara. Ändå var det det invanda intrycket från staden baserat på ankomst i bil som fick styra. Så när jag väl klev av tåget var jag vilse. Det börjar verkligen bra, efter knappt hundra meter på Sundsvallsmarken, så hade jag noll koll på öster, väster, norr, söder. Min inbyggda kompassnål uppe i skallen snurrade runt, runt. Kan den ha varit påverkad av resan på X2000-tåget? Jag tillhör dem som har tendens att bli lätt åksjuk på de resorna.

Kartan i svartvitt gjorde min ansiktsfärg lite gråaktig och jag fick snabbt dra fram en reservplan. Hade en förhoppning om att behålla färgen, hedern, lokalsinnet och fattningen. Men ridån var nere och jag fick fråga en taxichaufför som stod och höll en skylt i handen med texten: ledig taxi. Han sken upp och trodde säkert att han skulle få en körning, istället fick han en fråga om närmaste vägen till Kyrkans Hus. Det var ett smart drag att fråga taxichauffören. Han har ju full koll på alla adresser och kunde direkt förklara och snitsla upp bästa vägen.

Jag skämdes lite efteråt, för jag kanske orsakade att han blev utan körning medan hans konkurrenter slog på taxametrarna och kosingen klirrade in. Förhoppningsvis kände han min tacksamhet strömma emot honom och att det för en stund kunde ersätta eventuell utebliven körning. Det var många som startade en promenad med sina dragväskor. Jag följde strömmen och tänkte att dessa människor ska kanske till Kyrkans Hus. Jag höll mig strategiskt bakom strömmen. Fortfarande rätt nöjd med mitt smarta drag att fråga just taxichauffören.

Oron började komma när en efter en av väskorna vek av. Till slut var det bara jag och min väska kvar. Funderade en stund om jag skulle plocka fram kartan, men till vilken nytta? Staden såg inte alls ut som jag mindes den från tidigare besök. Fast det är klart att den gången kom familjen i bil. På väg till hockeycup. Då hade vi sikte på sportarenan, McDonalds, familjehotell och eventuellt IKEA. Den gången körde säkert Mr T alias Mr Lokalsinne själv, så det stod UPA framför min insats i orienteringen. Utan personligt ansvar. Nu gällde det MPA. Med personligt ansvar.

Jag är inte född i farstun, utan på Västerviks BB, så jag borde klara uppgiften. Jag har dessutom orienterat i min ungdom. Jag är med andra ord van att hitta kontroller och att ha kontroll. Även att ta kontrollen. Dessutom är jag envis. Vägen kändes rätt lång. Jag är van att promenera långt. Men då utan resväska på släp. Sundsvall är täckt av småsten på grund av halkan, så det var extra hårt motstånd. Stenar fastnade lätt i de små utrymmena som är avsedda för att hjulen på väskan ska snurra.

Efter en liten stunds fönstershopping och gatuskyltsläsande, fastnade min blick på två personer lite längre fram. Den ene personen drog en väska. Ett nytt hopp tändes. Vid ett rödljus vid övergångsstället, så kom jag ikapp. På väskan hängde en liten reflex i form av ett kors. Jag måste ha skickat iväg en bön till vår Herre helt omedvetet. Kanske sådär som vi bara brister ut ibland: O Herre Gud. Eller så var det helt enkelt så att han hade god utsikt däruppe ifrån himlen och såg den lilla lokalförvirrade människa och så tog han saken i egna händer.

Mycket riktig, det var ett kors och jag tänkte att följa korset är inte fel, så jag återupptog min gamla strategi och höll mig bakom. Paret märkte att de fått sällskap och utan några krusiduller så var vi snart presenterade och mycket riktigt, vi skulle alla tre till Kyrkans Hus. Eftersom jag i min tro tycker det är viktigt att fästa blicken på korset och ha det i fräscht förvarat minne vad det står för, så var det en häftig känsla att det funkar i vardagens dilemma. Sundsvalls bästa vägvisare den dagen. Taxichauffören la dessutom en bra grund. Vilket också är något att tänka på. Vilken grund vi har i våra liv. Bibeln kan säkert kännas som en svårläst karta ibland och då är det skönt att få lite förklaringar och tolkningar. Så envist fortsätter jag att fundera, ifrågasätta och uppleva i min tro på Gud.

Jag har inte tagit alla kontroller i livsorienteringen. Men den här veckan har jag befunnit mig i Sundsvall och det har varit inspirerande. Nya funderingar och många diskussioner med kollegor. Flera spännande föreläsningar. Överallt detta har synen av sprutande snökanoner lagt sig som en alpin hinna. Imorgon bär det hemåt igen och nu har jag vänt på kroppen och går dit näsan pekar. Jag är inte grå i ansiktet längre. Kölden har bitit sig fast och rosat upp det hela. På återseende med ett leende!

PS. Nu har det hettat till mellan fru Clinton och herr Obama. De är som politker är mest. Fokuserar på att smutskasta varandra och till och med anklagar varandra för att hålla inne med sanningen. Känns det igen? Hur skulle det vara om de talade om vad de tror på? Vad de vill. Vad de önskar göra. Vad de kan förbättra. God bless America... Sverige behöver det också.

Mörkertal mellan ett och fem

Jag kom underfund med vilket underverk det är att jag lever och har hälsan. Hur jag har kunnat passera fyrtioårsgränsen är helt ofattbart egentligen. Medfött njurfel och penicillinchock är ingenting jämfört med att jag är uppväxt i den svåra tid då ingen behövde bli nådd jämt. Hur klarar man sådant? Detta som är ett så tydligt tecken på att man finns och lever ett anständigt liv. Mobilen är en symbol för nåbarhet. När den ger ljud och vibrationer ifrån sig, då finns man plötsligt. Då är man någon. Man är behövd.

Extra tydligt blev det från fönsterplats 18 i vagn 4 igår. På andra sidan tågvagnsgången satt en kille som fick ett samtal på mobilen. Det var tydligen från en marknadsundersökning. Nuförtiden är det en ganska stor procentuell chans att det just är en marknadsundersökning som ringer. De ringer flera gånger om dagen ibland. De har de mest fantastiska undersökningar. Alla undersökningar tar bara någon minut innan själva undersökningen verkligen har kommit igång. När den väl är genomförd så har det går mer än tio minuter. Minst. Upp mot 20-25 är inte ovanligt. Har varit med om trettiofem också. Det är Gud, jag och marknadsundersökningsnissarna som inte har samma sorts tideräkning. Jag har kommit underfund med nissarna i telefonluren och deras tid. Det var inte så svårt.

Tågresenären med mobilen vid örat på andra sidan gången, svarade att jag sitter på tåget. Det visste alla vi andra, men inte marknadsundersökaren. Efter lite information eller var det kanske övertalning, så satte frågandet igång och tågresenären skulle svara med en siffra. Jag antar att skalan var 1-5. Killen la sig de flesta gånger på en trea. Någon enstaka gång på en fyra. Aldrig på 1 eller 5. Alltså aldrig i topp eller i botten. Kommer inte ihåg om han sa 2 någon gång. Jag tror inte det. I så fall en gång kanske. Genomsnittet blev en trea. Svensk lagom nivå. Inte för mycket, inte för litet. Lagom. Hoppas marknadsundersökaren fick besked och användning av något vi andra redan vet. Lagom är bäst.

Jag tror att killen på andra sidan gången i vagn fyra gick in lika inspirerat i marknadsundersökningssvaren som jag själv brukar göra. Alltså på nivå noll. Nu fanns inte det alternativet med i den här undersökningen, så jag ger undersökningarna med sådana här skalor en etta. Ett onödigt högt betyg. Killen försökte komma med några inflikningar mellan treorna och fyrorna med ett uppgivet: det är omöjligt att gradera en sådan fråga. Eller med orden: hur ska jag kunna sätta en siffra på det? Rösten i andra änden på linjen kom säkerligen med uppmaningen: försök. Killen svarade med: tre.

Under pågående undersökning kommer en annan mobilförsedd man gående i tåggången. Han kom från Bistro-vagnen. Han frågade rakt in i mobilen: Är Roffe hemma? Vi övriga lyssnade vare sig vi ville det eller inte. Vi förstod snart att Roffe inte var hemma. Fyra. En viss lyssnarschizofreni börjar komma krypande. Vem ska vi koncentrera oss på? När kommer Roffe hem då? Tre. Nytt svar från killen med marknadsundersökningen. Ny mobilsignal. Från en mobil som inte är lätthittad. Det ringer och ringer. Sedan ringer det en liten stund till och jag hinner slå vad med mig själv att det är en kvinnas mobil som ringer.

Den ligger säkerligen i en väska utan fack. Den har trillat längst ner i botten av väsksäcken. Under plånbok, almanacka, vattenflaska, äpple, tuggummi, cerat, borste, spegel, näsdukar, tamponger, paraply, MP3, deo, tandborste, tandkräm, sytrådskit, nagelfil, biljetter, kvitton, gem, pennor, hårsnodd och där långt nere i mörkret vibrerar och ringer det. Hej gumman! Hur mår du? Tre. Då ringer jag Roffe i eftermiddag. Nu hörs det dåligt. Nu försvinner du. Det är dålig täckning här. Tunnel. Hör du mig?

Var inte oroliga. Klart jag hör er. Jag sitter ju här. Utan möjligheter att fly. Kan inte hoppa av tåget. Hur kul är det att sitta på en skakig SJ-toalett? Tror inte ens att de är ljudisolerade. Helt plötsligt står det väl en mobilpratandes varelse i toakö? Det hörs på namnet mobil. Den ska vara flyttbar. En flyttbar talande varelse. Hur överlevde vi förut? Då marknadsundersökningar inte kunde göras på tåg? När vi inte visste om Roffe var hemma eller inte? Då vi inte från tåget kunde fråga lilla gumman hur hon mår? Visst är det ett under att vi har överlevt den tiden? Nu är det viktigt att vara nåbar. Är vi nåbara då finns vi. Ingen vill väl inte finnas? Alla vill väl vara behövda och viktiga? Varje sekund. Att det blir till priset av att gå omkring och trycka en manick mot huvudet eller än kufigare sätta en krok i örat. Blåtanden.

Säga vad man vill om den danske kungen, Harald Gormson Blåtand, men han var före sin tid. Redan på niohundratalet skaffade han sig ett namn som gör både Nokia, Siemens och Ericssons fulla av avund. Han var tydligen prototypen för dagens IT-utveckling. Nu gormar vi med hjälp av blåtänder. Överallt, närsomhelst, hursomhelst. Jag satsar på att nästa gör-mig-alltid-nåbar-pryl kommer att heta Harald. Blåtand och gorma är redan upptaget. Så snabbt som den världen utvecklar sig kanske det redan finns en Harald i bruk på min väg hem. Då sitter jag återigen i vagn fyra. På plats 2 denna gång. Vid fönstret. Ser med spänning fram emot alla mobila scenarion jag ska få del av. Har jag behov av att synas, att vara någon, att överhuvudtaget ha ett liv, så kanske det är bäst att ta fram den lilla mobil jag ändå har. Att läsa Arne Dahls Mörkertal är i koncentrationshänseende inte att tänka på. Vem behöver läsa spänning på ett tåg, när det bara är att spänt följa den mobila verkligheten? På återseende med ett leende

PS. Hurra för den utvecklade tekniken! Från mitt hotellrum kan jag ta del av resultatet efter den avklarade rivningen av väggen därhemma. Trådlöst internet på hotellet och bilderna bara kommer svischande. Då behövs inte ens tåget! Ett än större hurra för väggrivarna! Vid hemkomst ska det dansas i den nya kökssalongen. Det är värt att firas! Innan resterande renovering påbörjas och nästa tågresa.

Nu går jag på knock-out!

Biostatistiken har ovanligt höga siffror på det nya året vad det gäller Mr T och mig. För inte alltför länge sedan såg vi filmen Arn. Idag var det dags för en annan film på önskelistan: Försoning. Mr T och jag såg den tillsammans med ett par av våra goda vänner. Det är kanske inte den mest sociala formen av umgänge att slå sig ner i biosalongens blå fåtöljer, men jag ser det så här: vi har nu ännu mer gemensamt. Tankarna på innehållet i filmen Försoning. Minnet av denna januarisöndag, då vi såg den tillsammans.

Det var en film som inte lämnade någon av oss oberörda. Själv kom jag ut från salongen en aning sorgsen och det berodde absolut inte på sällskapet, det berodde på temat i filmen. Tänk vad lögner kan ställa till med. En lögn kan få livsavgörande konsekvenser. En lögn kan vända vacker kärlek till evig skam. Så jag kom även ut påmind på nytt. Uppmanad i mitt inre att fortsätta försöka hålla mig till sanningen. Det skadar inte att bli påmind.

Ibland är det ett knepigt uppdrag. Ibland skulle det vara lättare att dra en vit, svart eller någon av regnbågens alla färgers lögn, för att slippa säga just det som gnager: sanningen. Fast det tar emot inne i mitt innersta. Jag vill så gärna säga som det är. Jag vill så gärna att sanningen ska råda. Det kostar på. Ibland kostar det så mycket att för en liten stund kan jag fundera om det verkligen är värt det.

Ärlighet varar längst är ett uttryck som vi svänger oss med. Ibland finns det anledning att fundera på hur länge ska vi behöva vänta på att sanningen verkligen visar sitt rätta jag. Jag är kanske för hoppfull, men jag tror helt och fullt på att det kommer en dag, då allt kommer att visa sig som det verkligen är. En dag då det inte finns plats för lögner, svek och förtal. Om nu ärlighet varar längst, så borde motsatsen snart ha haft sin tid och snart borde väl gong-gongen ljuda och det är slut på alla skitlögner.

Okej, tillbaka till verkligheten. Nu är det inte på någon filmduk. Vi vet att många far med osanningar. Vi har alla på ett eller annat sätt blivit varse att så är det faktiskt. Vidderna av andras eller vårt eget handlande är vi kanske inte lika medvetna om. Om vi nu bara försöker acceptera att det finns lögner, osanningar och orättfärdiga saker, så ska jag dra den här valsen ännu längre. Ut till yttersta punkten på udden.

Med acceptera menar jag inte att vi tycker det är rätt med osanningar. Konstaterar är säkert ett bättre ordval. Vi konstaterar att världen är full av lögner. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ännu värre att vara medveten om att saker inte är sanna, men låtsas som om det inte spelar någon roll. Bara skjuta det åt sidan, gömma det under mattan. Hyscha och inte prata mer om det. Låta bli att svara eller än värre, bygga in lögnen i ännu större lögner.

Vi närmar oss våren. Det är tämligen säkert. Det vore riktigt skönt att ta ut den där mattan som länge nog har döljt alla osanningar. Varje gång vi har gått över mattan har vi snubblat på bulan som har bildats. Nu tar vi ut mattan på vårvädring och piskar den ordentligt på mattstället. Vi dammsuger golvet ordentligt. Vi knätorkar. Vi bonar golvet och får det blankt och vårfriskt. Vi inte bara piskar mattan, vi tvättar den så att den luktar gott och är ren.

Borta är all smuts. Ut med det gamla, in med det nya. Ut med lögnerna, in med sanningen. Det kan bli kännbart. Precis som det kan kännas i axlar och nacke efter en rejäl vårstädning. Den nöjda känslan är obetalbar. Räkna med att precis som du har gallrat bland prylar i vårstädningens röj, så kan det hända att det gallras ut bland vänner också. Det du kan vara säker på är att kvar är de vänner som du verkligen behöver och har utbyte av. De som tål sanningen och de som är värda att kämpa för. Lite tulpaner till dem och deras köksbord. Ser fräscht ut tillsammans med nytvättade mattor.

Filmen Försoning. Tänk vad en film kan dra igång. Känslan av sorg sitter kvar i bröstet. Sorg för vad huvudrollsinnehavarna gick miste om. Det som hade kunnat vara så vackert och ömt, blev av en enkel lögn omvänt till något hårt och skamset. Kan vi här och nu blogg-enas om att vi försöker skärpa till oss? Vi måste börja någonstans och då är det väl lättast att börja med oss själva? In med gong-gongen. Lögn-ronden är över. Förlorade på knock-out. För när vi slår till mot lögnerna, så visar de sig var lätta flugviktare och sanningen väger faktiskt som en supertungviktare. Låt oss inte kasta in handduken i kampen för sanningen. Ut med mattorna istället. På återseende med ett leende!

PS. Ikväll ska det packas. Ska ut på resande fot några dagar. Om jag lyckas logga in någonstans så ska det kanske kunna bli premiär för resebloggandet. Om inte, så gör jag en av mina vanliga bloggpauser. Bloggläsare kommer kanske inte ens att märka någon skillnad. Förhoppningsvis återkommer jag med nya spännande upptäckter eller bara nya reflektioner över gamla invanda levnadsmönster. Håller bara SJ tidtabellen, så ska jag försöka fixa resten.

Det luktar gott om mammas bak!

Här sitter jag i mitt hem och har hemlängtan. Hur förvirrad låter jag egentligen där ute i det stora bloggfältet? Jag konstaterar att jag har inte till etthundra procent klippt den småländska navelsträngen och när jag pratade med min kära pappa i telefon idag på förmiddagen, så sa han ett av dessa magiska lösenord som kickar igång min småländska hemlängtan. Kroppkakor.

Vet du vad mamma gör nu? frågade pappa och jag som inte visste det genom telefontråden, svarade nej. Mamma gör kroppkakor. Åhhhhhhhhhh, mammas kroppkakor. Magen skriker: för mig till Småland. Mungiporna rinner, smaklökarna smackar och uppmanar: bege dig till Småland. Hjärtat bankar av hemlängtan och dunkar igång mitt dåliga samvete. Hjärtats röst säger nämligen: det var länge sedan du lät kroppen njuta av din mammas kroppkakor.

Det är sant. Det var länge sedan jag åt mammas kroppkakor. Det var i början av september förra året. Det känns som en evighet. Idag på förmiddagen kändes dessutom avståndet på femtio mil som om vi befann oss på olika planeter. Tänk vad ont, både psykiskt och fysiskt, längtan kan göra. Längtan efter mammas kroppkakor, längtan efter mamma och pappa, längtan efter de småländska bygderna.

Jag har receptet. Receptet på mammas kroppkakor. Så blir längtan alltför svårhanterlig efter dessa runda, bleka godbitar, så kan jag dra igång projektet. Det är verkligen ett projekt. Jag vet att jag klarar det, men frågan är om det inte är den yttersta touchen av just mammas vana hand, som gör det hela gott. Om jag gör kroppkakor, så blir det inte mammas kroppkakor. Det blir något som liknar kroppkakor, men skulle också kunna vara ett misslyckat försök. Det finns mycket som kan gå fel.

Mamma har en fenomenal förmåga att laga mat. Genuin, välsmakande och sevärd husmanskost. Något för ögat, något för gommen. Så länge jag kan minnas så har mamma lagat underbar mat. Hos henne blir till och med spenat en läckerhet, isterband likaså. För att inte tala om hennes raggor. Vi kallar dem för raggor i Småland. Kan det vara en dialektal översättning från svenskans raggmunk? Det är i alla fall potatis i dem, precis som i kroppkakorna.

För ganska många år sedan så miste mamma både lukt och smak efter en kraftig och långvarig bihåleinflammation. Läkarvetenskapen gick bet och efter många och långa penicillinkurer, så försvann bihåleinflammationsbesvären och med dem försvann även lukt och smak. I vissa sammanhang kan det vara en positiv egenskap. Till exempel när bönderna har gödslat åkrarna inför vårbruket, så kan mamma fortsätta att njuta av fågelsång och vitsippeängarna utan den minsta lilla rynkning av näsan. Likaså vid besök på någon allmän bajamaja, där någon tidigare besökare frikostigt delat med sig av egenproducerad gödsel, så bekommer det inte mamma det minsta.

Så då och då är mamma en mycket lycklig och obesvärad person. Vad det gäller matlagning, så är det en katastrof. Tänk att alltid ha lagat så exceptionellt god mat och nu kan hon inte känna om något luktar konstigt och inte heller smaka av såsen. När vi väl sitter vid bordet och vi övriga säger: oj, vad det här är gott, så säger hon: var det verkligen det? Inte på ett sådant där vanligt svenskt sätt som vi lite till mans kan uttrycka oss: äsch då, det var inte så märkvärdigt. För mammas del handlar det helt enkelt om att inte känna smak och lukt.

Jag vet inte hur det kommer sig att hon bibehåller sin förstaplats när det gäller matlagning. Hon skulle klå vilka landslagskockar som helst. Det skulle dock aldrig ske. Hon skulle aldrig för sitt liv ställa upp i en tävling i matlagning. Jag tror faktiskt inte att hon skulle ställa upp i någon tävling alls där det handlar om att visa sin duktighet och sitt kunnande. Mamma ställer upp på ett parti Fia med knuff på sin höjd, men då knuffas hon så det står härliga till. Hon har gett oss barn och barnbarn, mågar och svärdöttrar en omgång. Ingen klår mamma på matlagning och inte heller i Fia med knuff.

När jag vill någon annan människa riktigt väl, så önskar jag denna människa att få sitta till bords hemma hos mamma och pappa för att avsmaka en god middag. Tillagad med mycket erfarenhet, kärlek och höftande. Mammas uttryck på en höft är hennes hemliga vapen. Mjöl tas på en höft, salt tas på en höft. Syltande, saftande, geléande, konserverande och kroppkakor höftas fram. Kubb-baket är också en höftgrej, bullsnurrorna likaså.

Mamma bjuder rörmokare, takläggare, sotare, elektriker, grannar, släktingar och invandrare på mat och fika. Det finns alltid möjligheter i mammas kök. Aldrig omöjligheter. En gång bjöd hon en muslimsk asylsökande familj från Tjetjenien på fläskkött, ris och sallad. Hemlagad äppelpaj och vaniljsås till efterrätt. Chockad blev hon påmind om att muslimer inte äter fläskkött och jag tror att hennes kinder blossade av matlagning och pinsamhet. Den muslimska familjen hade den lyckligaste dagen på mycket länge. De satt och umgicks med svenskar i ett svenskt hem, vid ett svenskt köksbord. Det var det godaste ris, den godaste sallad och den godaste efterrätt de någonsin ätit. Nästa gång bjöd mamma på kyckling.

Så kombinationen höft och generositet är den viktigaste ingrediensen i mammas kokbok. Jag har under många år uppmanat mamma att starta eget. En restaurang, ett fik eller något liknande, där andra människor får uppleva lite gastronomisk småländsk njutning. Hennes svar har alltid varit: Du är tokig. Ibland alternerat med: Du är galen. Jag tycker inte ens om att laga mat! Tänk då vilken underbar mamma jag har och hur duktig hon måste vara på det hon verkligen tycker om: att älska oss som står henne nära! På återseende med ett leende!

PS. Stadens konserthus firar tio år i dagarna fyra. Värre än kungligt firande med andra ord. Jag var på konsert igår kväll. Uruppförande av helt färska noter blandat med lite Benjamin Britten och även lokalanknuten musik av Bo Linde. Alla stycken var för sig krävde uppmärksamhet och för att fortsätta med matlagningsterminologin, så kändes det lite svårsmält. Skulle gärna lyssna på det en gång till och ta in det på nytt. Lite idissling av toner kan man säga. En fanfar hade varit på sin plats. Tio år är ändå tio år. Ett jubileumstal med ett hipp hipp hurra. Bloggandet reparerar denna fadäs med att trudelutta en bloggfanfar: Tut, tut, i-tut, tut, tut, i-tut, tuuut, tuuuuut! Samt ett fyrfaldigt leve för ett mycket blått konserthus på tio-årsdagen, det leve: Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra! Kära bloggläsare, kom gärna dit någon gång på en kul tur, så vi får njuta tillsammans!

Nu ska jag fixa manikyren så det gnistrar till i ögat!

Dagens blogg ska få handla om bemötande. Det finns säkert lika många bemötningstaktiker som det finns människor på jorden. Jag väljer att använda två taktiker i min blogg. Den dåliga och den bra. Det återstår alltså en hel del miljarder bemötningstaktiker att välja på. Finns det inte trevligare ämnen att blogga om en fredagseftermiddag när hela helgen ligger framför? Svaret blir självklart ja. Det finns säkert fler trevligare bloggämnen att koncentrera sig på än det finns människor på jorden. Jag kan komma på flera stycken utan att anstränga mig speciellt mycket. Arraksbollarna till fredagseftermiddagsfikat. Konsert i ett tioårsjubilerande konserthus ikväll. Fondtapet- och kakelval till kommande köksrenovering. Bloggidéerna har inte sinat. Innehållet i bemötande känns bara mer angeläget just nu.

Jag har i mycket tidig ålder fått lära mig en fantastisk lätt regel i konsten att bemöta andra. Som du själv vill bli bemött så ska du bemöta andra. Mina föräldrar kan enbart ta åt sig äran för att ha lärt ut det rättesnöret till mig. Hade de kommit på något så världssensationellt, så hade de varit nominerade till Nobels fredspris eller åtminstone suttit i panelen för Fråga Lund. Nu är de ingetdera, utan som tur är kvar i den småländska hembygden fullt ut praktiserande: Som du vill att andra ska göra mot dig, ska du göra mot dem. Orden och tanken är hämtade ur Bibeln, som inte heller har fått Nobelpris i litteratur och som är en ganska bortglömd och undangömd bästsäljare i många hem. Ännu ett ämne för kommande bloggar.

Bemötande. Låt oss tänka en påhittad situation någonstans i vårt avlånga land som mycket lätt skulle kunna vara en sann historia hämtad från vår egen stad. I en skola i vår egen stad eller någonstans i Sverige, så finns det elever och så finns det skolledning. Några elever önskar ett samtal med rektorn och går in till rektorns rum. Rektorn är upptagen med ett samtal med en annan person som redan sitter i rektorns rum. Lärare eller elev förtäljer inte denna påhittade eller rent av sanna historia. Eleverna som önskar ett samtal frågar om det går bra att bestämma en tid för samtal. Enligt rektorn är inte detta nödvändigt, utan frågar vad saken gäller och säger att någon tid inte behöver bestämmas. Det räcker med de sex minuter som återstår för eleverna före lektionen och är också den tid som rektorn kan avvara.

Vad säger detta till eleverna? Vårt viktiga ärende som gäller mycket av vår framtid är värt att lyssna på i sex minuter. Visst är det hårt att meddela att jag inte har tid nu. Jag är upptagen. Men är det ändå inte ett mer hoppingivande intryck att få beskedet: Vi bestämmer en tid en annan gång, så att jag verkligen får sitta ner och lyssna på vad ni vill. Nu stod eleverna och trampade i den påhittade eller rent av verkliga dörröppningen under tiden som en tredje helt oviktig part i sammanhanget, satt och lyssnade till samtalet. Samtalet som gällde elevernas framtid.

Jag vill höja ett varningens finger för utvecklingen i skolvärlden. Det investeras i IT-produkter för flera miljoner på en och samma skola. Lärarrum och lärares arbetsplatser rustas upp med nya möbler, nya gardiner, nya datorer. Samtidigt är skolans matsal för liten, så många elever sitter utanför på en stor öppen yta. Personalens tid går åt till att skapa den mest flashiga sidan på den under uppbyggande nätverksportalen och det till och med utlyses priser till den som lyckas bäst. Så är det i den påhittade skolan eller är det möjligen helt verkligt? Vi skapar datornätverk för att kommunicera med varandra. Hurra. Vi når alla och ändå når vi ingen. Inte ända fram. Vi når inte fram! När börjar tävlingen för den lärare som orkar och vill nå ända fram? Nå eleverna.

I denna påhittade skola någonstans i Sverige eller i den verkliga skolan här i vår stad, så sitter vi lärare bakom skärmar, både bakom avskärmningsskärmar i arbetsrummet och bakom datorskärmar. Vi avskärmar oss från verkligheten. Vi skapar ett avstånd mellan människor, i detta fall mellan lärare och elever. Det vi nu håller på att bygga upp är ett verk, en mur, långt svårare att riva ner än Berlinmuren. Vi glömmer bort att elever är fortfarande människor. Människor med behov av att ses. Att älskas. Att respekteras. Människor av kött och blod. Människor med känslor. Med viljor. Med längtan. Med rädslor. Med problem. Vi har sex minuter för att ta hand om deras tankar. Resten måste användas till skärmbyggandet. Så att vi på sikt kommer att nå varandra. När som helst. Var som helst.

Skolan är beroende av elever. Tror till och med att jag har bloggat om det tidigare. I en skola utan elever behövs det inte lärare och inte någon skolledning. I denna påhittade skola och även i den verkliga skolan finns det hopp. Det finns elever. Så även lärare och skolledning. Det satsas på att bygga nätverk i konstgjord form, men det i längden mest användbara och behövliga nätverket i form av ett personligt nätverk skärmas av. Ingen behöver ha MVG i matte för att lista ut den ekvationen. Det kan bara sluta på ett sätt. I kaos. I katastrof. I våld. I massaker. I ett djupt misslyckande. Gud förbjude att det händer i någon skola i Sverige. Låt det inte hända i någon skola här i vår stad.

Jag ställer mig gärna till förfogande i min roll som lärare att vara en nagel i ögat på alla dem som har slutat bry sig om människor vi bemöter i skolans värld. Vilken lärare eller vuxen person skulle vilja bli bemött som elever bli bemötta många gånger? Vi vuxna var födda först och det är alltså vi som på något sätt har fostrat och visat vägen till dessa unga människor. Vi är alltså tvungna att se på och agera nu när vi ser frukten av detta. Det finns alltid en anledning till att saker blir som det blir. Det vi nu ser dagligen är långt ifrån orden: Bemöt andra som du själv vill bli bemött. Vi har byggt upp en skärm emellan oss. En skärm som inte kan känna dina känslor. När frågade vi varandra senast hur vi har det? När hade vi mer än sex minuter senast att lyssna till svaret? I skolan, både i den påhittade bloggskolan och i den verkliga skolan har tappat mycket av vår värdegrund. Men så får vi inte heller sjunga nationalsången på avslutningar eller vara i kyrkan och fira in sommarlovet. Tänk om prällen skulle påminna oss om att göra mot andra som vi vill att de ska göra mot oss. Kan det bli värre?

PS. Nu håller vi tummarna för att SMHI har fel och att ovädret som befaras dra in med start ikväll, har hunnit avta innan det når landets gränser. Tjugoåtta sekundmeter, då behöver vi binda fast takpannor och sopborstar. Tankarna går till alla smålänningar som genomled stormen Gudrun för några år sedan och som inte har hunnit återhämta sig ännu. I skogarna ligger fortfarande ofantligt mycket träd kvar. Hela livsverk är förstörda i ett nafs. Det finns mycket som vi människor inte kan rå på. Så låt oss bättra oss på sådant vi verkligen kan göra något åt idag. Varför inte göra något mot andra som vi vill att de gör mot oss. Ska jag gå in till grannen och riva ner en vägg? Hoppas att han fattar vinken! På återseende med ett leende!

Kök, lök och brev får tårarna att rinna

Nu ska det rivas vägg. Första steget i kommande förändring av husets köksavdelning. Köksväggen ansluter till ett litet prång som egentligen inte fyller någon funktion alls. När väggen väl försvinner, så kommer vi att ha ett flera kvadratmeter större kök och det ska bli fantastiskt skönt. Jag kan för min inre syn se hur det ska bli och tankarna på invigningsfesten lockar. Vi är inte där än. Vägen dit är lång, snårig, dammig, målarfläckig, rörig, knepig och ordet provisorisk kommer att vara vårt ledord en lång tid framöver.

Det vore ett underverk att bara ringa in Äntligen hemma, Roomservice, Bygglov eller något annat programgäng och hålla sig undan några dagar. Fast jag vill nog inte ha in hela Sverige i mitt kök och vem vet hur många som ser svensk TV i Danmark, Norge och Finland? Det känns ändå på något sätt som vi bygger berg istället för kök. Det är inte själva planerandet, väljandet, tänkandet som känns oöverkomligt. Inte heller det praktiska, varken rivandet eller uppbyggandet. Så var klämmer skon? Är det rörigheten och det provisoriska som avskräcker?

Natten till idag så hade jag en tuff dröm. Jag är ingen drömtydare, men jag tror att våra vardagliga köksplaner hade ett finger med i drömscenariot. Jag befann mig i någon slags källare eller i någon slags ladugårdsmiljö. Jag var fullt upptagen med ett frenetiskt diskande. Mycket primitivt i något slags kar som hästar dricker vatten ur. Jag skötte markservicen åt ett helt gäng människor som hjälptes åt att bygga. I min dröms rollista fanns en mycket duktig kille som finns på mitt jobb. Jag har förstått att han vet hur man svingar en hammare och imponerad följer jag hans sommarhusbygge. Från grund till skorsten hans eget projekt. Till och med ritningen är hans egen och visst är det värt en vördnadsfull bloggbockning? Vilka duktiga människor det finns.

I drömmen var han där och det byggdes så det stod härliga till. Jag fixade mat, diskade och efter bästa förmåga försökte jag hålla alla på gott humör. Jag kan erkänna att den som behövde hållas på gott humör var jag själv där jag stod och diskade i kallt vatten i en vattenho för hästar. Det som höll mig vid liv var tanken på kvällens fest. Alltså drömmens kväll. Drömmens fest. Till kvällen skulle allt byggande vara klart och då skulle vi festa och ha roligt. När jag vaknade var jag i verkligheten öm i hela kroppen. Undra på det när jag varit i servicetagen hela natten. Någon drömfest hann jag inte med. Väckarklockan hann före.

Att det var en dröm förstod jag snabbt. Ingen bygger klart sina projekt på en och samma dag. Det finns alltid någon liten list som saknas eller någon liten skruv som ska dras. Någon gång, någon dag. Någon annan tid. Så vi har med i beräkningen att det kommer att ta tid. Vi har med i beräkningen att det kommer att bli rörigt. Vi har med i beräkningen att det kommer att skapa irritation. Vi har med i beräkningen att det kommer att uppstå situationer och saker som vi inte har kunnat ha med i beräkningen. Att bygga ett nytt kök är nästan som att leva ett liv. Fast jag orkar inte gå in på något mer djupt filosofiskt område ikväll. Jag ursäktar mig med att jag har diskat i kallvatten hela natten.

Det ramlade ner en möjlighet för oss idag. En yrkeskunnig och glad pensionär som längtade efter att få något att sätta i händerna. Så på måndag kommer Mr T, min svärfar och hans granne, den nyblivne pensionären, att utrusta sig med kofötter, sågar och spänningsmätare för att riva vägg och dra om elledningarna. Så hör ni en knall i närområdet så är det bara vi som står med startpistolen för årets projekt. Förhoppningsvis är det inte proppskåpet som exploderar. I så fall blir det diskning i badkaret med stearinljusbelysning. Så pittoreskt och mysigt. Den sista meningen menar jag inte. Det vore att kasta sig drygt etthundrafemtio år tillbaka i tiden och det gör jag gärna i släktforskningssyfte, inte i elektricitetssyfte.

Tänk att vi ojar oss över berget köksbygge. Det märks att vi lever i västvärldens problematik. Det vore kanske nyttigt att åka på studiebesök till kåkstäderna i Afrika och titta på deras matlagningskonst. Det finns platser som ännu inte har tagit del av uppfinningen från år 1854. Då uppfann urmakaren Johann Heinrich Goebel glödlampan. Han använde en parfymflaska som lampkolv. 1879 tog Thomas Alva Edison patent på sin idé, som var en utveckling av en fungerande glödlampa. Undrar hur många som sa till dessa båda herrar att de var skeptiska? Kan det verkligen fungera? Med en parfymflaska?

Jag hoppas att jag hade tillhört den skara som uppmuntrat och kommit med hejarop. Som intresserat följt hela uppfinnarprocessen och imponerats av framåtandan. Precis som jag hoppas göra genom hela ombyggnadsprocessen. Vid väggrivning, eldragning, golvläggning, målning, tapetsering, skåpsmontering, kakelsättning och vitvaruinstallationer. Uppmuntran, hejarop och provisorisk matlagning. Varma koppen och knäckebröd. Förhoppningsvis blir verklighetskaoset rena drömmen till slut. Ett stort gemytligt kök för långa härliga middagar i goda vänners sällskap.

PS. Att bygga om kök innebär en hel del förberedelser och omändringar. I linje med mina utsorteringslustar. Ibland uppstår det njutningsbara ögonblick. Igår drog jag ut lådan där mina och Mr T:s brev låg bevarade. Det borde ha varit ett rött sidenband om dessa högar. Våra brevväxlings-som-kompisar-brev. Våra förälskelsebrev. Våra giftastankarsbrev. Våra kärleksbrev. Våra fyllda-av-längtan-brev då avståndet kändes outhärdligt långt. Jag är lycklig över att jag har fått uppleva brevväxlingstiden. Det är ett underbart sätt att älska på. Ett kärt återseende och sådant som gör det värt mödan att sortera. Nu har högarna dessutom försetts med röda sidenband. Precis som det ska vara. Hur gör man nu för tiden? Sätter sidenband på datorn? Hur gammal är jag egentligen? För nu måste jag bara få säga... kan inte stoppa det... håll för ögonen om du inte tål det... DET VAR BÄTTRE FÖRR! I alla fall på brevfronten. På återseende med ett leende!