Har lust att klappa till

Så är julen utdansad ordentligt. Pynt, gran, julblommor har försvunnit från sina juliga platser för en tid sedan. Igår hade Knut namnsdag och då ska julen ut ordentligt. Vi knäckte den sista folieinslagna chokladtomten och även nötterna, för nu är det tulpanernas och krokusarnas tid. Yngsta dottern och jag kom överens om ett filipin-datum och jag trillar säkert dit. Jag har till och med glömt vad filipin-vadet innebar. Den som ger sig in i leken får leken tåla och är jag så dum att jag frivilligt ställer upp och tävlar mot en alert tonårshjärna, så får jag skylla mig själv.

Jag vill inte heller fråga yngsta tonåringen om vad vi bestämde för vinst, eftersom då ger jag en gratis påminnelse om att vi överhuvudtaget har slagit vad. Jag kan tänka mig att det rör sig om en valfri glass eller en bio-biljett. Yngsta tonåringen är världens största glassälskare och jag är motsvarigheten vad det gäller bio. Så igår kväll var det dags för bionjutning för mig och Mr T. Vi har pratat en liten tid om att se filmen Arn och på självaste julplundringsdagen blev det av. Vi såg sjutton och trettio-föreställningen på Filmstaden. Platserna 103 och 104 på åttonde bänk. Biljetterna kostade etthundra kronor styck.

I det priset ingick självklart filmen Arn, men i sällskap av alla deltagarna i tävlingen "Vem kan knastra ljudligast med munnen full av popcorn"? Jag tror också att några av biobesökarna var anmälda till tävlingen "Vem kan öppna godispåsen under längsta möjliga tid med den största prasslande effekten"? Deltagarlistan i den senare tävlingen var inte särskilt lång, men de hade fått tävlingsplatserna på bänk nio, snett bakom Mr T och mig.

Kvinnan till höger om mig, alltså hon som satt på nr 102, bänk åtta, skulle göra sig bra som biotolk åt en blind person. Jag kunde sluta mina ögon och lyssna till filmen. Inte bara till ljudet från högtalarna utan även från grannstolen. Stackars liten, han är inte gammal. Usch, så hemskt. Oj, hans hand följde med. Vilken elak kvinna. När Sven-Bertil Taube kom in i bild för tredje gången i filmen, så säger bioblindtolken bredvid mig: Men är det inte Sven-Bertil Taube som är med?

Ibland blev kvinnan lite osäker i sin bioblindtolkning och var tvungen att fråga sitt sällskap på plats 101. Vad pratar de för språk nu då? Svaret: Jag tror det är latin. Så fortsatte det filmen igenom. Det är underbart med bio, eller hur? Stor bild, häftigt ljud, förhoppningsvis en sevärd film och så allt det andra som är rena bedrövelsebonusen. Klibbiga skor av utslagen cola, knaster i öronen av popcorn och tjockchipsen, deltagare i julgransplundringslekarna och så speaker-rösten på plats 102.

OK, jag är medveten om att alla andra också har betalat etthundra kronor för sin entré, men var någonstans på deras biljett står det att de gärna får snacka sig igenom filmen, då de inte hellre väljer att sprätta en godisplastpåse av segaste kvalité eller tömma hinkvis med popcorn så att hela salongen hör. Jag är också medveten om att det är ingen idé att sitta här och klaga. Skulle det vara någon nytta med mina piss-off-tankar, så borde jag har ställt mig upp i biomörkret och hyschat Sscchh! Men hur störande skulle inte det vara? Dessutom stod det inte på biobiljetten att det ingick i priset.

Därför ställde jag allt fokus på filmen. Jag uppbådade en koncentration som nästan förvånar mig själv. Om jag gjorde något liknande i filipin-tävlingen så skulle jag säkert minnas både tävlingsdatum och vinst. Filmen Arn var helt klart värd min möda. Intressant historia. Den är en del av mig och oss alla. Vackra bilder som bara fick mig att längta efter sommar, gullvivor, sjöar och ekar. Ett gott betyg måste vara att jag redan ser fram emot fortsättningen. Helt klart sevärd och intressant, trots att namnet påminner om AllmännaReklamationsNämnden mer än Tempelriddarna.

Ju mer filmen gick så riktades irritationen från speakerröst och popcorn, till allt elände som människor med makt och ibland så dumt som i Guds namn ställt till med. Detta är inte något som vi har lärt oss något av och satt stopp för, utan det fortsätter ännu idag. Det går att lära sig något i biomörkret. Fokusera på rätt saker. Jag överlever popcornknaster och godisprassel, men idiotiska handlingar i Guds namn kan vara dödande. Så vem vet, någon gång reser jag kanske på mig i mörkret och då blir det inte en enkel liten hyschning. Då blir det förhoppningsvis ett rop som ekar, provocerar och stör.

Till dess ska jag ta mig en funderare på filipin-vadslagningen. Kanske kan jag ta Mr T till hjälp. Kanske han hörde vår Tjugondedag Knut-tävling? Nötallergiker som han är så kunde han inte delta. Frågan är om han engagerade sig eller om han var fullt upptagen med att tömma pepparkaksburken under tiden han la pannan i djupa veck på söndagskrysset? Med eller utan pepparkakor, han är en hejare på söndagskryss numera. På återseende med ett leende!

PS. Hörde på radion att Växjö haft tjugo minuter solsken under december månad. Tror att vår stad ligger någonstans på samma nivå i statistiken. Det innebar ca 39 sekunder sol per dag. Det måste vara någon slags miniminivå för vad man överlever. Inte konstigt att jag har så dåligt tålamod i biomörkret. Jag har underskott på solsken. Jag led antagligen av någon överdoseringschock igår, för vilken solskensdag det var! Tog fram mina slipade solglasögon och tog en promenad med Mr T. Jämfört med decembermånaden à la Växjö, så var vi ute och gick i hela fyra månader på en enda dag och det var ljuvligt. Åttio minuter i gassande sol från klarblå himmel. Då är livet så härligt det kan bli och dessutom helt gratis. Förresten Arn-omdömet blir fem klappor av fem möjliga. Svärd, kors, munkkåpor och vacker natur. Med eller utan popcorn.

Gävle trånar efter Tigerskogarna

Dags att presentera fredagens blogg trots att det är lördag idag. Ibland fungerar inte nätet som det ska. Trots att skrivandet rinner på, så blir det bloggtomt ändå. Den som spar han har. Så håll till godo med ett dygns försenade bloggtankar. Jag tror inte det har hänt så mycket på ämnesfronten sedan igår. Det är fokus på golf, kön och slott även idag. Här börjar fredagens bloggande: Vi i vårt län har fått en ny landshövding. Det kungjordes i media igår. Kungörelsen fortsätter i media idag. Hon heter Barbro Holmberg. Hon är kvinna och det har nog gjort sitt till för att hon få gå in i rollen som landshövding. Det är nämligen den första kvinnliga landshövdingen i vårt län och det är på något sätt dags för en kvinna nu. Vilken tur för Barbro att hon föddes till kvinna. Annars hade hon kanske inte varit aktuell för posten som på namnet klingar väldigt manligt. Hövding. I min tankesfär ilar det inte igenom några kvinnliga attribut, men det får jag jobba på. Förhoppningsvis jobbar Svenska Akademien fram en mer kvinnlig klingande titel.

Det verkar på media som Barbro Holmberg har fått tjänsten för att hon är en superproffsig svärmor till golfsuperproffset Tiger Woods. Det är detta faktum som har gett de stora rubriker och som har dragit igång vilt flygande drömmar hos golfklubbar i området. Då har jag inte sett löpsedlarna för kvällspressen ännu, men jag kan tänka mig något i stil med: Tiger Woods flyttar in på Gävle Slott. Självklart behöver herr Woods inte betala in sig på Pay and Play, utan får direkt hedersmedlemsskap i den av klubbdirektören bästa golfklubben i området. I landshövding Barbro Holmbergs område.

Om inte jag tar helt fel så finns det människor i ovan nämnda område som inte spelar golf. Mr T och jag har goda vänner som brinner för golfen. De golfar året runt. Med röd boll på snötäcket. De åker på resor runt om i Sverige och övriga världen och tar ofta en klubba med sig på promenaden. De har till och med flyttat närmare golfbanan. Nu bor de bara fyrahundra meter från ett utslag. Jag gläds med dem att de har hittat ett intresse som gör dem så lyckliga. De får dessutom vara utomhus och röra på sig. I ur och skur. Så jag förstår att människor verkligen blir bitna av detta. Jag låter dem hållas. Jag jämför dem med min släktforskning. Med den skillnaden att jag är inomhus och sitter ganska stilla. I ur och skur. Så i den jämförelsen är mina golfande vänner mycket sundare. Det syns tydligt.

Jag antar dock att en landshövdings uppgift innehåller mer än att skicka VIP-inbjudningar till Tiger Woods som gäller golfturneringar. Ändå är det golfen som har synts och hörts i samband med tillkännagivandet av ny landshövding. Innan fru Holmberg ens har flyttat in och packat upp och inte ens tillträtt officiellt så är det klubba, boll och hål som gäller. Nästan så att det är synd om Holmberg. Om hon nu inte blev landshövding för att hon är kvinna och svärmor till Tiger Woods. Vad var det som gjorde att vågskålen slog över till hennes fördel? Det kan absolut inte vara hennes tid som generaldirektör för Migrationsverket eller då hon var migrationsminister. Hennes kommentarer angående flyktingbarn med uppgivenhetssymtom har varit så plumpa många gånger att sådan inte borde generera i ett landshövdingsuppdrag. Eller är världen så upp- och nervänd att det är just det som sker? Gör något dumt, så får du ett hedersuppdrag med goda rådgivare runt omkring, så går det kanske vägen denna gång. Det ser vi både i stat, kommun, landsting, näringsliv och idrottsföreningar.

Jag medger att det inte är lätt att vara migrationsminister. Vem blir populär som sådan? Det är inte lätt att vara landshövding heller antagligen. Det finns alltid lika många åsikter och viljor som det finns människor i länet. Att tillgodose alla är helt omöjligt. Så det behövs säkert en annan typ av kompetens för att behålla balansen i uppdraget. Måndagen den tjugoförsta januari tillträder Barbro Holmberg tjänsten som landshövding. Då är allt helt nytt och det finns bara möjligheter för framtiden. Så jag ger henne verkligen en chans. Nu har hon prövat sina uttalanden som migrationsminister och har förhoppningsvis lärt sig något av det. Förhoppningsvis kommer hon att verka för att detta blir ett område där alla människor är välkomna. Där vi tar hjälp av erfarenheter från det förflutna, är rädda om varandra idag och vågar ta friska steg framåt. Välkommen till länet Barbro Holmberg. På återseende med ett leende!

PS. Det blåser friskt ute idag. Känns gott att kura ihop sig inomhus. För nu har baskeluskerna övertaget i kampen mellan friskt och sjukt. Huvudet dunkar, ryggraden fryser och i nacken sitter en uppsvullen lymfkörtel som spänner, svider och värker på samma gång. Jag är dock inte så däckad att jag måste bloggsjukskriva mig. Jag tänker bara ge mig lite vila och kurerande dryck i helgen. Så någon tur på golfbanan blir det inte! Slut på fredagens bloggande. Här börjar lördagens PS: Det snöar ute och det varnas för en isråk på Mr T och min långfärdsskridskobana. Så jag kan med gott samvete kurera den nu helt galopperande förkylningen. Tänk vilken tur man har ibland.

En liten fnykförkylning kan jag klara av

Jag har en hel att-göra-lista att ta itu med. Istället loggar jag in och sätter mig för att blogga. Jag har inte ens ett förutbestämt ämne att blogga om. Vissa dagar får jag idéer till bloggningar vare sig jag vill det eller inte. Andra dagar då verkar hjärnkapacitetens mätare stå på noll och hur jag än försöker så står det still. Antingen har jag inte lust att skriva eller så tänker jag att det kan väl inte vara intressant att läsa om och så går det som det går. Det blir blogguppehåll. Idag har jag om möjligt hamnat någonstans mitt emellan. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om och ändå så vill jag sätta mig ner och spela tangentfingervalsen. Jag kanske blir inspirerad av Mr T som skapar genom att arrangera musik nere i sin musikskaparstudio. Några vackra ackord slingrar sig upp på övervåningen och omsluter mig.

Själv väljer jag alltså att bloggblotta min dåliga karaktär med att smita undan min att-göra-lista. Detta med att smita undan känner jag inte igen som beskrivning av mig själv. Jag har kanske inte smitit, bara omfördelat tiden litegrann. Innehållet på listan finns säkert kvar och då kan jag ta itu med det när lusten infinner sig på nytt. Idag har jag funderat på om det är min tur att bli lite sjuk. Nästan alla andra i min omgivning är det. Jag behöver inte gå många meter förrän någon är dålig i de mest konstiga baskelusk- och virusangrepp. Tillbaka på jobbet så får jag höra de mest ruskiga sjukdomshistorier som ägt rum under jul- och nyår. Visst är jag tacksam för min familjs ovanligt goda hälsa under de föregående veckorna, men samtidigt känns det nästan förmätet att tala om hur bra vi har haft det under jullovet. Istället lider jag med dem som knappt har märkt att det varit storhelg och där skinkan blev uppskuren endast för att frysas in.

Det blir många julskinkor som får ligga och frysvila till påsk. Julmusten är kanske uppdrucken, annars går den också bra att återuppliva till påskbordet. Har man extra gott om tid och kraft när man piggnat till, så kan man måla korkarna med gul metallfärg och rita en ny kycklingetikett och flaskan är som ny. Innehållet är dock detsamma. Jag har inte koll på hur länge julmust håller sig. Det känns som om detta är något som skulle kunna hända inne på något ICA-lager. Gammal julmust förvandlas till ny påskmust. Precis som gammal köttfärs blir nypackad köttfärs. Den debatten har väl ingen nu levande varelse missat? I så fall var den personen långtidsdäckad av vinterkräksjukan. Kanske ätit nymalen ICA-köttfärs?

En del julmustsorter borde aldrig ha lämnat tillverkaren. Vi fick tag i en sort av en ganska stor och välkänd leverantör av drycker där också flaskan såg lovande ut. Jag tror att jag hade kunnat tillverka bättre julmust själv genom att vrida ur disktrasan och sedan tillsätta lite mörk soya för färgens skull. Vi tog varsin klunk, tittade på varandra och tog en klunk till för att verkligen känna efter att vi hade känt det vi hade känt. Jo, första smaklöken hade alarmerat rätt. Drick inte det här. Vi hade dessutom en flaska till som vi genast var tvungna att öppna för att kolla om det var årets smak från detta bryggeri. Andra flaskan smakade likadant. Istället för en gammaldags tomte på etiketten borde de har smäckat dit en döskalle. Istället för texten Julmust skulle de ha kunnat skriva Odefinierbar dryck med disktrasesmak. Då hade vi inte behövt bli besvikna. Nu fick julsnapsen desinficera munnen och så dit med ny dryck. Jag kan inte för mitt liv förstå hur sådan där smörja får lämna fabriken. Har de ingen typ av provsmakning av tillverkningen?

Nog om detta. Nu är glada julen slut, slut, slut. Även den ledsamma julen är slut, slut, slut och även den sjuka julen är slut, slut, slut. Det enda som inte är slut är vinterkräksjukans härjningar och vinterinfluensans drabbningar. Det är inte ens vinter, men ändå ska vi behöva stå ut med tillhörande sjukdomar. Det är sjukt. Så idag funderade jag på om det var min tur att axla en del av bördan. Jag funderar fortfarande. Något är fel. Kan bara inte sätta fingret på det. Fryser i minsta lilla cell, alltså inte finkan, utan inne i kroppastollen. Jag sänder signaler tillbaka. Har ingen lust att bli sjuk. Får se vem som är mest bestämd. Min vilja eller min kropp. I värsta fall får vi mötas halvvägs och jag tar en liten lagom förkylning. Finns det sådana? I dessa tider av totala utslagningar och sängliggande veckovis? Jag lever fortfarande på det hoppet.

Idag var det ett kärt återseende när lektionerna drog igång igen. Eleverna såg så där lagom trötta ut och de hade den där speciella det-är-långt-till-sommarlovet-blicken. Min uppgift som lärare är att lära dem tecken, men i ett sådant läge är det också läge att tala om att det kommer snart ett sportlov och därefter ett påsklov och studiedagar och några extra lovdagar. Jag kände mig i alla fall något piggare efter avslutad lektion, trots att jag egentligen var mycket tröttare. Det är något av en vitamininjektion att träffa eleverna igen. I kombination med teckenspråk som är ett underbart ämne, visuellt och vackert, så är jag övertygad om att vi kommer att få uppleva sommarlov fortare än vi anar. Tiden går fort då man har roligt brukar man säga.

Tiden går tydligen fort även när man har lätt att hålla sig för skratt verkar det som och nu är det bäst att jag tar itu med listan innan det är dags att göra kväll ordentligt. Lite förberedelser inför lektionen imorgon, byxuppläggning, brevskrivning eller varför inte skriva dit en viktig punkt på listan? Lägg en filt omkring kroppen och drick något stärkande så att uskenheten ger vika. Då blir listan något enklare och trevligare att göra. Det gäller att klä något trist och tråkigt i roligare förpackning. Återigen lite av ICA-filosofin. På återseende med ett leende!

PS. Det är inte troligt att bloggläsare sitter med ett svenskt-småländskt lexikon vid bloggläsningen och jag är medveten om att det kan lätt bli irritation när språkförbistring uppstår. Usken kan säkert vara ett sådant småländskt uttryck där en och annan sätter pannan i djupa veck. Usken är frusen, fast på ett otäckt sjukligt sätt. Men så fnyker det i luften i Småland också, när det snöar små flingor. Ni får ta oss som vi är, för vi kommer inte att förändra oss. Det är lättare att måla kapsylkorkar och ompaketera köttfärs. Smålänningar får man dras med i den vetskapen att man vet vad man får. En ärlig, generös och svårförstådd svensk som älskar sten, sjöar, ekar, enar samt julmust från Åbrobryggeriet.

Själsprickningstid

Idag var det som om hela tillvaron kastades tillbaka till någon gång på hösten. Vädermässigt liknade det mer en ruskdag i oktober än en januaridag i början av året. Så här års borde det vara en meter snö, kyla, solsken, turer på långfärdsskridskor med varm choklad i ryggsäcken. Istället regnar det så att vindrutetorkarna får arbeta på högvarv och jag fryser då jag snabbt kastar mig ur bilen in till platsen som jag är på väg att besöka. Trots att termometern i bilen inte visar några minusgrader alls, så känns bilen otäckt kylig när jag kommer tillbaka en stund senare. Några sådana där ut ur bilen och in i bilen och kroppen börjar längta hem till en lugn fikastund med mysiga värmeljuslyktor.

Innan jag åkte hem så inköptes en ny vattenkokare. Ganska lik den vi haft tidigare, men utan de otäcka stötar som den gamla börjat ge ifrån sig, utan den konstiga doften av bränt men med automatisk avstängning av kokandet, som den gamla modellen helt plötsligt vägrade. Sådana elapparater är det mycket dumt att ha kvar och därför hamnade den illa kvickt på återvinningscentralen. Tillsammans med granen som vi hade klippt ner och hivat i en svart plastsäck. Det doftade grankåda i bilen hela dagen och sämre dofter finns det. Till exempel den av trasiga vattenkokare.

När jag kom in i köpcentret så mötte jag våren. I form av blommor i vackraste färger. Begonior, våreldar, orkidéer, tulpaner, krokus, vårvivor. Jag föll som en småländsk fura i Gudrunstormen och fyllde snabbt vagnen med fröjd för öga och näsa. För att inte tala om själen. Det är så friskt och så fräscht och höjer levnadslusten. Jag skuttade ut mot bilen i rask takt. Denna gång lite piggare och så ville jag inte att vårblomstren skulle hinna frysa. Vattenkokaren är genomkokad tre gånger före användandet precis som beskrivningen påtalade och vi fick vårt thévatten Mr T och jag.

Eller idag ska jag kanske säga Mr G? Mr T har nämligen namnsdag idag. Den enda dagen som han får ha riktigt för sig själv. Sin födelsedag får han dela med sin yngsta tonåring. Sin T-namnsdag får han dela med sin kära hustrus födelsedag och sin tredje namnsdag får han dela med den äldste tonåringen. Den här dagen är bara Mr T:s. Värt att fira lite extra. Vi övriga hänger gärna på. Så om någon av oss nu gav några nyårslöften åt det dietiga hållet, så har de definitivt brytits idag. Mr T alias Mr G bjöd både på pistagelängd och punschrulle. Vårgrönt på bullfatet med andra ord. Ska det brytas så ska det göras ordentligt.

Lite uppmuntran på namnsdagen fick han med fyra pocket i ett paket. Strindbergs Röda rummet, Torgny Lindgrens Berättelserna, en bok om grundaren till Felix med titeln Konservkungen och så en bok av Kallifatides. En bokhylla hade varit perfekt, men det fick han inte. Han fick fyra goda chokladbitar istället. En med lingonsmak, en med havtorn, en med irish coffee och en som heter Tiramisu, vilket betyder "Pigga upp mig". Kanske skulle ha köpt en hel säck med sådana. Vem vill inte bli lite uppiggad?

Fast sådana här dagar då bullfatet dignar, vårblommorna besegrar julstjärnorna och Vetlanda bandylag vinner dagens match och går om Broberg i tabellen så känns det småttigt att klaga. Så jag satsar mina nyvunna krafter på att återigen gratulera Mr G, min morbror i Jönköping, min svärfar och övriga som lystrar till dagens namn. Ni som aldrig har hört Gunnar Bunker sjunga måste göra det. Låt mig rekommendera sången "Till havs" med Gunnar Bunker. Jussi Björling vrider sig i sin grav och vi ovan jord vrider oss av skratt. Risken är väl att de nyinköpta vårblommorna vissnar och att det går en säkring i elskåpet. För så illa är det. Det kan inte bli sämre och där hjälper inga vi-som-inte-kan-sjunga-körer i hela världen. Gunnar Bunker rules på de falsksjungande stjärnornas himmel. Vi övriga ler oss igenom även ösregniga januaridagar och gratulerar även Gunnar Bunker på namnsdagen. På återseende med ett leende!

PS. Typiskt för årstiden är de små sprickorna på händerna. Hur jag än smörjer, så dyker de upp. Nu en på höger tumme. Ruskigt ont med en liten självspricka eller som jag sa när jag var liten: själspricka. Tur att jag vet bättre nu. Vore hemskt med en själspricka. Hur ont skulle inte det göra? Då hjälper inte feta salvor heller. Tur också att tumsprickan bara är en millimeter eller två. Trots sin litenhet tar den all uppmärksamhet. Huvudvärk och ryggont göre sig icke besvär att gnälla, nu är det behandling av självspricka som gäller, annars kanske den övergår till själspricka.

Finns det något användningsområde för torkad hibiskus?

Idag när jag kom tillbaka till jobbet efter en lång och avkopplande ledighet, så möttes jag av orden: Var inte rädd. Dessa tre ord var skrivna under dagens datum i min almanacka som ligger på mitt skrivbord på jobbet. Orden är hämtade från Jesaja bok i Gamla testamentet i Bibeln. Det kan kanske uppfattas som töntigt år 2008 att ha en almanacka liggande på skrivbordet som talar om olika budskap liknande: Var inte rädd.

Töntigt eller inte, jag fick en liten omärkbar fnissattack och tyckte att det hela var lite smålustigt. Just orden: Var inte rädd. Precis på första dagen av det nya arbetsåret. Det kunde kanske ha stått: Använd ditt förstånd. Eller: Bli inte förvånad. Varför inte: Människa gläd dig. Ett annat förslag på almanackstext: Tag korset på. Men det stod helt enkelt: Var inte rädd. Jag tog emot orden och smakade på dem. Var inte rädd. Ett helt år ligger framför. Du vet ingenting om nästa månad eller nästa vecka. Du vet ingenting om imorgon eller om nästa timma. Du kan inte heller med säkerhet veta något om nästa minut eller sekund. Uppmaningen kommer nu: Var inte rädd. Det du kan göra är att bära dessa ord med dig. För om eller när det händer saker som får dig ur balans, så har du den tryggheten med dig: Var inte rädd.

Dessa ord är en trygghet just nu också. Oroa dig inte i förväg. Var inte rädd. Vi är ofta fullt upptagna med att måla upp scenarior och bygga hinder som vi inte vet om de finns eller om de kommer att finnas. Istället för att vila i denna sköna hängmatta som är uppbyggd av dessa tre små ord: Var inte rädd. Nu är detta bara en hängmatta i tankesfären, så i verkliga livet denna första arbetsdag på mycket och alltför länge, så fanns det saker att ta itu med. I fönstret stod en torkad hibuskus. Just torkad hibiskus är inte lika fascinerande som en frisk och levande hibiskus. Den liknande mer en sådan där jul-en som står samplanterad med en massa andra växter i julkorgen. Torr och miserabel. Gick knappt att flytta den utan att det krasade en massa torkade blad. Jag sköt resolut upp jalusiskåpet och hivade in hibuskusförödelsen där. I samma sekund tänkte jag att den där måste jag ta med hem och kompostera. Det har jag givetvis glömt. Så det står fortfarande ett hibiskusskelett kvar i jalusiskåpet på jobbet. Ska försöka ha bättre minne imorgon. Undrar om det går att använda torkad hibiskus som krydda på varma mackor? Den var ruskigt lik timjan på burk. Hur långt ska jag våga gå på orden i almanackan? Var inte rädd.

Rummet såg genast bättre ut, men något var likväl fel. Det hängde två almanackor anno 2007 kvar på väggarna och det var dags för ett snabbt skifte. Det är lite högtidligt ändå att ha ett helt oanvänt år i sina händer och så smacka upp det på väggen så att alla kan se. Här hänger det ett helt år. Helt oanvänt. Jag har dessutom två almanackor på väggen, så det blir extra tydligt. Den ena almanackan är handgjord med vackra texter och målningar i. Den andra har vackra naturbilder. Båda är fina att fästa ögonen på när fönstret gapar tomt utan hibiskus och när det är dimma à la Lützen utanför fönstret. Jag vet att jag har bloggojat mig tidigare angående gråheten utanför husknuten, men idag finns det verkligen anledning. Det har inte varit ljust en sekund utanför fönstret. Däremot har det varit dimmigt alla sekunder.

Ett stort kors kunde jag ha målat i taket på jobbet idag. Jag lät bli. Det fanns anledning att snopet konstatera att jag kom ihåg alla inloggningsuppgifter på jobbdatorn. Efter sommarsemestern fick jag kontakta datoransvarige Göran och snällt be honom hjälpa mig i min datornöd. Idag öppnade sig skärmmöjligheterna på första försöket och jag blev så himla imponerad. Jag undrar om det någonsin har hänt förut. Lösenord brukar jag kasta i havets svalkande vågor på sommarsemestern och på julledigheten brukar de följa med tomten när han drar sig tillbaka efter julklappsutdelningen. Jag brukar aldrig ha med dem tillbaka till jobbet. Förut kunde jag tro att jag hade det, tills jag hade prövat tre gånger och blivit bryskt avvisad av en upploppad skylt: Du har inte behörighet. Kontakta systemansvarig. Nu vet jag alltid om att jag har glömt bort lösenordet och är mentalt förberedd på att krypa den pinsamma vägen till den dataansvarige personen. Jag brukar inte behöva krypa ensam. Det är en stor skara av lösenordsfattiga personer på väg mot samma håll.

Idag fick de inte sällskap av mig. Jag tror nästan att de har börjat fundera på att skicka ut en efterlysning. För sådana här under som att jag skulle komma ihåg inloggningsuppgifterna har vi väl slutat tro på anno 2008? Det fanns kanske en anledning till välkomstorden i almanackan: Var inte rädd. Det sker underverk än idag. Mitt i vardagen. Den store danske författaren Hans Christian Andersen sägs ha sagt att: Hela världen är en rad underverk, men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag. Tillbaka på jobbet och det kan tyckas att det bara handlar om torr hibiskus, tomma almanackor och en burk full av ettor och nollor. Om det vore så skulle jag förstå orden: Var inte rädd. Sådan tomhet kan göra en mörkrädd. Tillbaka till jobbet betyder mötet med mina underbara arbetskamrater. Julledigheten har byggt upp en saknad som har tryckts tillbaka av polkagrisar och ris à la Malta-portioner.

Idag brast den fördämningen och jag upptäckte hur glad jag var och inte alls rädd. Hela jobbet är en rad av underverk men jag är så van vid dem att jag kallar dem vardag. Detta blev tydligt då några av kollegorna inte var där. Jag hoppas att jag inte får några problem med inloggningsuppgifterna på det emotionella planet, utan att jag har full behörighet att säga hur mycket de betyder för mig. Jag klarar mig utan hibiskus, almanacka och till och med dator. Jag klarar mig inte utan vänliga kollegor. Då kommer jag att sluta som en bortglömd hibiskus och tro mig, det är en beklämmande syn. På återseende med ett leende!

PS. Min i hjärtat boende morfar har en av sina namnsdagar idag. August var han bland annat döpt till. Så utan att tveka så vet jag att idag serveras det släta bullar à la Konsum på det himmelska namnsdagskalaset. Grattis morfar! Ha en fortsatt bra namnsdag. Lägg dig en stund i hängmattan och njut. Var inte rädd. Jag blir inte utan fika. Mr T och jag ska sällskapa oss en stund nu!

Titta vad jag hittade!

Vad händer med många människor direkt på nyåret? Inklusive bloggaren själv. Det som var mysigt och julfint före tolvslaget på nyårsafton, blir några dagar in på det nya året en malplacerad börda. Julgrupper med enar och hyacinter dekorerade med små hjärtan eller paket känns gamla och trista. Vackra tomtar och änglar längtar genom bloggaren tillbaka till banankartongerna för nästan ett helt års vila. De före jul så noga strykta gardinerna och dukarna ber genom bloggarens ögon att få bli bortlyfta och tvättade. Detta sker ungefär samtidigt som många människor precis som bloggaren själv känner ett starkt behov av att gå igenom och sortera ut grejer som aldrig används.

I år, precis som ifjol vid den här tiden, ska julpyntet gås igenom och sorteras bort. Inte en endaste liten burk eller bock har vi saknat av det vi sorterade bort och skänkte förra året. Ändå finns det saker kvar som vi inte ens har plockat fram i år. Vi har helt enkelt för mycket. Typiskt att denna längtan efter utrensning och sortering infaller precis samtidigt med dästheten efter alla bjudningar. Vi har inte direkt något stort förråd av oanvända energilager. Kropparna är nergångna efter en lång och regnig sommar, som följdes av en lång och grå höst, som helt obemärkt övergick i någon slags konstig vinter. Vi är inte i toppform direkt. Tur att vi vet att vi går mot ljusare tider. Vi är inte längre på väg neråt mot det mörka djupet, utan vi är på väg uppåt, mot ljusa höjder.

När kroppen är trött och sliten, så kan det kännas övermäktigt att ta sig mot toppen. Det är säkert en liten push i rätt riktning att vi vet att vi är på väg mot vår. Någonstans långt därborta. Mot vitsippshagar och lövsprickning. Mot fågelsång och doppa-tån-i-det-ruskigt-kalla-havet. Vi är inte där än. Vi måste upp för backen. Jag kan erkänna att jag kände lite stress över att nu drar det igång igen. Aktiviteterna. Hur det än är så är det mer aktivt på vårkanten. Hösten kan vara mer avkopplande och slapp. Det är inte samma krav på hösten. Våren är mer iordningställande och förberedande. I vårsolens sken kan fönster vara obarmhärtigt smutsiga. På hösten kommer eftermiddagsmörkret som en fantastisk befriare och så enkelt att bara mysa till det med levande ljus.

Jag tillhör den skara som kan se positivt på olika tider. Jag älskar våren. Jag älskar sommaren. Jag älskar hösten. Jag älskar vintern. Det är totalt underbart att bo i ett land med dessa fantastiska skiftningar. Jag älskar bara på olika sätt. Precis som jag älskar Mr T och tonåringarna på ett sätt och mammas kroppkakor på ett annat sätt. Jag älskar Östers IF på ett sätt och Smålands enehagar på ett annat. Jag gillar att älska. Det ger mig bättre vibrationer än att hata. Det finns saker att hata i de olika årstiderna också, men jag låter inte det ta överhanden. Ormarna som ringlar fram på våren får mig att längta till vintern. Snöskottningen på vintern får mig att längta till sommaren. Myggorna på sommaren får mig att längta till hösten. Den första halkan på hösten får mig att längta till vårfloden.

Så någon nyårsdepp är det säkerligen inte tal om, även om jag vet att många människor mår dåligt av olika årstider. Jag känner bara ett innerligt behov av att få lite ordning på saker och ting. Trots att det inte råder någon som helst oordning här hemma. Frågan är hur jag ska gå tillväga? En del skriver eller ringer till en TV-kanal som drar in i kvarteret med en stor lastbil och så sorteras det i olika S-högar. Slänga, skänka, sälja. Ska det verkligen vara nödvändigt att andra ska behöva komma för att plocka i våra grejor? Jag borde kunna köra samma race själv. Ett annat S-ord kan komma till användning. Struktur. Så trots lite helgtrötthet, så lyckades jag få till en strukturerad lapp idag.

Jag listade alla skrymslen, vrår och skåp som ska få sig en omgång och genomgång. Det blev åttiotre stycken. Det betyder att om jag tar hand om en sak om dagen, så kommer jag att behöva hålla på i nästan tre månader. Det känns oöverkomligt. Det känns som Mount Everest-forcering helt otränad. Sådana berg kan vara oövervinnliga även för den mest vane och vältränade bergsbestigare. Det finns många som har fått backa tillbaka till baslägret och invänta bättre förhållanden. Det var precis vad jag gjorde. Jag backade tillbaka litegrann till fika- och fruktbordet. Jag konstaterade att vissa fördelar finns det med julhelger ändå. Varför sluta mysa i förtid? Jag tände ljusstumpar och kände efter hur dästheten var ytterst välmående.

För några ögonblick lyckades jag lura mig själv. Sedan kom behovet tillbaka. Behovet av att skapa lite nyårsordning i en inte alltför stor oordning. Jag tog ett beslut att sortera de dagar då jag verkligen känner för det. Glädjas över det jag verkligen gör och inte våndas för det jag inte gör. Jag vet hur skönt det känns efteråt. Hur njutningsfullt det verkligen är. Precis som med joggingturerna. Det är en underbar känsla efteråt. Rena njutningen. Så nöjd man kan bli. Stolt över att jag verkligen kom ut. Ska försöka låta bli att våndas över de dagar då jag inte kommer ut. Får kanske skriva till en punkt på listan. Min egen kropp. Sortera bort polkagrisar, pepparkakor och köttbullar. Förhoppningsvis kommer jag inte sakna något av det i överflödet av morötter, rågkusar och fruktkorgar. På återseende med ett leende!

PS. Rubriken på dagens blogg syftar på att denna lilla text hittades när jag sorterade i det åttiofemte området, nämligen bland bloggninsmaterialet.Den hamnade genast i en av S-högarna, i skänk-högen. Så jag skänker den vidare till bloggläsarna. Lite uppdatering kan jag bjuda på. En banankartong och en pappkasse av den stora storköpsmodellen innehållandes julpynt är utsorterat. Lägg sedan till en halv Saab-bagage med datorprylar, en resväska och en mängd pappersmaterial som har flyttats från centralförrådet till olika S-högar, så ser ni att vandringen mot toppen har börjat. Vi har fått igång flåset Mr T och jag.

Felriktad mellandagsrea!

Jag kollade min mail för en stund sedan. För första gången på det nya året. Jag hade fått ettusensexhundrafem stycken. Precis. Du läste rätt. 1605 mail. Det har inte gått så många dagar sedan jag kollade senast. Jag lät bli mailen igår. En dags mailuppehåll och Inkorgen svämmar över! Det kan vara lätt att en sådan Inkorg får en människa att tro att man är någon speciell. En eftertraktad person. En MVP. Mycket Viktig Person. Sådana finns på riktigt. Där ute i den stora världen. De går före i alla köer och blir inbjudna till premiärer av olika slag. Lugn bara lugn. Jag är kvar i min lilla vanliga värld. I den värld där jag trivs allra bäst. Fenomenet återstår. Jag hade plötsligt ettusensexhundrafem mail i Inkorgen. Hädanefter måste jag komma ihåg att kolla mailen varje dag. Helst flera gånger om dagen. Kanske bäst en gång i timmen.

Mailen innehöll inga bokbeställningar. Inte heller en massa nyårshälsningar från släkt och vänner. Det visade sig att jag kunde trycka på Delete för ettusensexhundraen mail. Jag behöll alltså fyra. Ett mail av dessa fyra kom från en väninna. Det visade sig vara en trevlig nyårshälsning med lite släktforskningstips, blogguppmuntran och lite av varje. Ett mail som gjorde mig uppiggad och glad. Genomglad. Ett annat mail som jag behöll var information om förhandstjing på Stadiums rea. Har inte kollat, men ska nog göra det så småningom. Fast då kanske förhandstjinget har upphört att gälla. De två återstående mailen var också shoppinginformation. Det ena gällande filmer och eftersom jag är ett obotligt filmfreak, så ska jag kolla in lite DVD-nyheter innan jag slänger mailet i papperskorgen. Det andra handlade om böcker och där är jag också fast. Böcker, det är min passion det se!

Av dessa ettusensexhundraen mail som jag genast kastade bort utan pardon bestod ett tiotal av sådant som jag bara suckar åt. De kommer med jämna mellanrum och jag kan inte för mitt liv förstå hur någon där ute i det stora mörka cyberrummet orkar skicka ut liknande skräp. Har den individen inget bättre att använda sin tid till? Sådana mail har rubriker som typ: Do you have problems with your sexlife? Om jag hade tid, så skulle jag kunna skicka ett svar tillbaka och säga: Nej! Har du? Eller så skulle jag kunna svara: Det har inte du något med att göra! Eller: Det skulle du bra gärna vilja veta va? Men nu har jag inte den tiden och dessutom så öppnar jag aldrig dessa mail på grund av virusrisken.

Denna typ av mail erbjuder Viagra eller penisförlängning. Något som jag inte har behov av. Varken det ena eller det andra. Alltså totalt bortkastade mail. Det bevisar bara hur korkade avsändarna är. De kunde väl åtminstone bemöda sig med att skilja på manliga och kvinnliga mottagare. Hade de tänkt till en extra gång, så förstår de att jag är kanske mer intresserad av PMS-tabletter och bröstförminskning. Nej, nej, jag är totalt ointresserad av det också, men jag vill bara försöka leda in dem på rätt spår. Hallå, jag är kvinna. Jag har inte ens utrustats med en penis. Det trodde jag alla över tre år kände till. Dessa mail bevisar bara hur totalt meningslösa tidsfördriv vissa har. Jag kan dock bli en smula avundsjuk på nyåret. Jag hinner inte ens med de meningsfulla uppgifter jag vill göra. Jag hinner inte ens tänka på vad som skulle kännas meningslöst att göra. Klistra tillbaka alla barr på granen?

Dessa meningslösa mail ger mig i alla fall nytt bloggmaterial. Så helt meningslösa är de kanske inte i grund och botten. Så jag säger Gott Nytt Bloggår! Nu gäller det att ha kontroll på hjärna och fingrar när tangenterna ska användas på det nya året. Den slitna och välanvända sjuan ska nu bytas ut till en fräsch åtta. Tackar och tar emot ett helt oskrivet år. Vilka möjligheter. Igår, på självaste nyårsdagen så var jag på nyårskonsert. Svarta finbyxor, svart linne, svart sammetskavaj och svarta läckra pumps. Snyggt halsband, lite lånat glitterspray i luggen och till och med läppstift. Jag kände mig nyårsfin. Inte tu tal om det. Konserthuset var utsålt. Undra på det. Malena Ernman var solist. Jag är fortfarande matt efter den konserten. Vilket start på det nya året. Det var som om all världens champagnekorkar exploderade samtidigt.

Hon är verkligen en artist som lyckas få alla i publiken att känna sig hemma på operaarenan. Hon presenterar ariorna med tal, så att man bara brinner av att även få höra dem i sång. Hon sjunger lika imponerande i finbrallor, rosa långkjol, jeans och glittrande aftonklänning. Operasång av en mezzosopran med stor portion humor. Oslagbart. Jag applåderade så att jag var alldeles andfådd. Handflatorna var illröda och sönderklappade. Känslorna inom mig både galopperade och vilade samtidigt. Ska dessa ovationer höras på en sportarena, då måste Gefle IF ta allsvenskt guld. Brynäs IF måste vinna Elitserien och Vetlanda blir svenska mästare i bandy. Allt under samma säsong. Varför inte under 2007? Förlåt, 2008 är det ju nu. På återseende med ett leende!

PS. Nästan sextonhundra mail var vidarebefordrade från arbetsgivarens datorer. Tydligen hade något startat upp servrarna idag och så var viruskarusellen igång. Före jul hade jag över sjutton tusen mail i Inkorgen på kommunjobbet. Utan en enda MPV-skylt på kavajen. Bäst att vara sig själv. Skulle inte klara av att få MPV-mail också. Ingen idé att fjädra upp sig. Jag kan ändå inte flyga. Sist men inte minst. Grattis Sverige. Namnsdag idag. Svea rike. Det kan väl vara värt lite hemgjord Philadelfiaglass med varma hallon?