Felriktad mellandagsrea!

Jag kollade min mail för en stund sedan. För första gången på det nya året. Jag hade fått ettusensexhundrafem stycken. Precis. Du läste rätt. 1605 mail. Det har inte gått så många dagar sedan jag kollade senast. Jag lät bli mailen igår. En dags mailuppehåll och Inkorgen svämmar över! Det kan vara lätt att en sådan Inkorg får en människa att tro att man är någon speciell. En eftertraktad person. En MVP. Mycket Viktig Person. Sådana finns på riktigt. Där ute i den stora världen. De går före i alla köer och blir inbjudna till premiärer av olika slag. Lugn bara lugn. Jag är kvar i min lilla vanliga värld. I den värld där jag trivs allra bäst. Fenomenet återstår. Jag hade plötsligt ettusensexhundrafem mail i Inkorgen. Hädanefter måste jag komma ihåg att kolla mailen varje dag. Helst flera gånger om dagen. Kanske bäst en gång i timmen.

Mailen innehöll inga bokbeställningar. Inte heller en massa nyårshälsningar från släkt och vänner. Det visade sig att jag kunde trycka på Delete för ettusensexhundraen mail. Jag behöll alltså fyra. Ett mail av dessa fyra kom från en väninna. Det visade sig vara en trevlig nyårshälsning med lite släktforskningstips, blogguppmuntran och lite av varje. Ett mail som gjorde mig uppiggad och glad. Genomglad. Ett annat mail som jag behöll var information om förhandstjing på Stadiums rea. Har inte kollat, men ska nog göra det så småningom. Fast då kanske förhandstjinget har upphört att gälla. De två återstående mailen var också shoppinginformation. Det ena gällande filmer och eftersom jag är ett obotligt filmfreak, så ska jag kolla in lite DVD-nyheter innan jag slänger mailet i papperskorgen. Det andra handlade om böcker och där är jag också fast. Böcker, det är min passion det se!

Av dessa ettusensexhundraen mail som jag genast kastade bort utan pardon bestod ett tiotal av sådant som jag bara suckar åt. De kommer med jämna mellanrum och jag kan inte för mitt liv förstå hur någon där ute i det stora mörka cyberrummet orkar skicka ut liknande skräp. Har den individen inget bättre att använda sin tid till? Sådana mail har rubriker som typ: Do you have problems with your sexlife? Om jag hade tid, så skulle jag kunna skicka ett svar tillbaka och säga: Nej! Har du? Eller så skulle jag kunna svara: Det har inte du något med att göra! Eller: Det skulle du bra gärna vilja veta va? Men nu har jag inte den tiden och dessutom så öppnar jag aldrig dessa mail på grund av virusrisken.

Denna typ av mail erbjuder Viagra eller penisförlängning. Något som jag inte har behov av. Varken det ena eller det andra. Alltså totalt bortkastade mail. Det bevisar bara hur korkade avsändarna är. De kunde väl åtminstone bemöda sig med att skilja på manliga och kvinnliga mottagare. Hade de tänkt till en extra gång, så förstår de att jag är kanske mer intresserad av PMS-tabletter och bröstförminskning. Nej, nej, jag är totalt ointresserad av det också, men jag vill bara försöka leda in dem på rätt spår. Hallå, jag är kvinna. Jag har inte ens utrustats med en penis. Det trodde jag alla över tre år kände till. Dessa mail bevisar bara hur totalt meningslösa tidsfördriv vissa har. Jag kan dock bli en smula avundsjuk på nyåret. Jag hinner inte ens med de meningsfulla uppgifter jag vill göra. Jag hinner inte ens tänka på vad som skulle kännas meningslöst att göra. Klistra tillbaka alla barr på granen?

Dessa meningslösa mail ger mig i alla fall nytt bloggmaterial. Så helt meningslösa är de kanske inte i grund och botten. Så jag säger Gott Nytt Bloggår! Nu gäller det att ha kontroll på hjärna och fingrar när tangenterna ska användas på det nya året. Den slitna och välanvända sjuan ska nu bytas ut till en fräsch åtta. Tackar och tar emot ett helt oskrivet år. Vilka möjligheter. Igår, på självaste nyårsdagen så var jag på nyårskonsert. Svarta finbyxor, svart linne, svart sammetskavaj och svarta läckra pumps. Snyggt halsband, lite lånat glitterspray i luggen och till och med läppstift. Jag kände mig nyårsfin. Inte tu tal om det. Konserthuset var utsålt. Undra på det. Malena Ernman var solist. Jag är fortfarande matt efter den konserten. Vilket start på det nya året. Det var som om all världens champagnekorkar exploderade samtidigt.

Hon är verkligen en artist som lyckas få alla i publiken att känna sig hemma på operaarenan. Hon presenterar ariorna med tal, så att man bara brinner av att även få höra dem i sång. Hon sjunger lika imponerande i finbrallor, rosa långkjol, jeans och glittrande aftonklänning. Operasång av en mezzosopran med stor portion humor. Oslagbart. Jag applåderade så att jag var alldeles andfådd. Handflatorna var illröda och sönderklappade. Känslorna inom mig både galopperade och vilade samtidigt. Ska dessa ovationer höras på en sportarena, då måste Gefle IF ta allsvenskt guld. Brynäs IF måste vinna Elitserien och Vetlanda blir svenska mästare i bandy. Allt under samma säsong. Varför inte under 2007? Förlåt, 2008 är det ju nu. På återseende med ett leende!

PS. Nästan sextonhundra mail var vidarebefordrade från arbetsgivarens datorer. Tydligen hade något startat upp servrarna idag och så var viruskarusellen igång. Före jul hade jag över sjutton tusen mail i Inkorgen på kommunjobbet. Utan en enda MPV-skylt på kavajen. Bäst att vara sig själv. Skulle inte klara av att få MPV-mail också. Ingen idé att fjädra upp sig. Jag kan ändå inte flyga. Sist men inte minst. Grattis Sverige. Namnsdag idag. Svea rike. Det kan väl vara värt lite hemgjord Philadelfiaglass med varma hallon?

Om jag fick välja, så blir det MiniCooper och sommarlov!

Medan dammtrasan dansade igår, så lyssnade jag på radion. Friidrottstränaren Yannick Tregaro var gäst i studion. Hela programidén gick ut på att sätta upp löften för det nya året och göra bokslut på det gamla. Jag var inne på temat en liten sväng i min blogg igår. När jag sedan lyssnade på Yannick Tregaro så for en tanke igenom mitt hjärnarkiv. Eller snarare en fråga. Har den mannen någon gång varit sommarpratare i P1 på radion? Något svar på den frågan fanns inte att hämta uppe i detta hjärnarkiv. Det kom bara ett automatsvar tillbaka: Stängt för jul- och nyårsfirande. Öppnar åter måndagen den 7 januari 2008. Det sista skrev jag bara ifall chefen bloggläser. Måndagen den 7 januari börjar jag nämligen jobba igen. Då är det att föredra ifall hjärnan har slagit igång maskineriet igen. Till dess är det alltså stängt för stora ärenden och förfrågningar.

Internet är en gåva till långtidslediga hjärnarkiv. Lätt som en plätt kollar jag upp att jovisst, Yannick Tregaro sommarpratade för första gången den 27 juni innevarande år. Han pratade om ledarskap. Det där hade jag säkert på känn någonstans i mitt undermedvetna. Förhoppningsvis blir det fler gånger. Det låg något behagligt och lärorikt i att lyssna på hans röst och det han ville förmedla. Han talade om att vi hela tiden måste göra val. Ibland väljer vi fel. Då får vi möjlighet till ett nytt val. Vi får en chans att bättra på och göra annorlunda. Om vi inte väljer att stanna kvar i felaktigheten och vältra oss i den och bara se alla fel om och om igen. Det lät hoppfullt att det hela tiden finns nya val. Nya möjligheter. Men det visste jag i och för sig redan. Det har jag lärt mig av egen erfarenhet.

En annan skön röst i sommarpratarprogrammen är Tomas Sjödin. Han har sommarpratat två gånger om jag kan tyda internet-informationen rätt. 2004 och 2006. Jag minns inte programmet från 2004, men 2006 minns jag som om det var igår. Jag har det till och med inspelat, vilket är totalt onödigt, eftersom det numera går att ladda hem till MP3. Det var ett känsloladdat program. Jag skrattade och grät ute på altanen. Jag lyssnade på inspelningen. Jag skrattade och grät i sängen. Tänk, så många fantastiska kvinnor och män det finns som bara vill berika våra liv. Tomas Sjödin är en sådan människa. Har läst hans böcker och hört en del av hans föreläsningar. Har även sett honom i olika TV-sammanhang och så sommarprogrammet som sagt.

På tal om val, så finns det även val när det gäller vår beundran för andra människor. Vi kan tycka att andra är mycket duktiga och att de har fått fantastiska gåvor. Steget är inte långt till att den beundran övergår till avundsjuka. Ingen ska tro sig vara förmer eller bättre än någon annan. Jag håller helt och hållet med om budskapet i dessa ord. Därför att ingen är förmer eller bättre än någon annan. Fast duktigheten och gåvorna hos en annan människa finns likväl kvar och de finns där för att användas. Ofta händer det att människors avundsjuka tar överhanden och slår ner frimodigheten. Vad finns då kvar? De avundsjuka människorna hittar nya duktiga människor att slå ner på och de nerslagna är nerslagna och ledsna. Om detta får fortgå, vad får vi då för värld att leva i?

Det finns ett annat alternativ. Det finns det alltid. Vad händer om vi tar till oss de duktiga människorna och deras gåvor? Vad händer om vi ger av oss själva och använder våra gåvor? Vi kan inte allt, men vi alla kan något. Vad händer om vi använder vår uppmuntrande sida och talar om för människor runt omkring oss att de talar otroligt bra eller att de spelar fantastiskt vackert? Det finns kanske någon i din närhet som kokar fantastiskt god risgrynsgröt, men som aldrig har fått beröm för det? Någon annan kanske bakar ljuvliga bullar och de blir säkert ännu ljuvligare nästa gång om de penslas med uppmuntran. Varför ska det vara så svårt att se medmänniskor som tillgångar istället för hinder för sin egen framfart? Varför ska det vara så svårt att uppmuntra och berömma, när vi alla har fått denna gåva lagd inom oss?

Jag har en bekant som så gärna skulle vilja bli sommarpratare. Jag tror att hon har hela programidén klar med prat och musik. Jag är helt övertygad om att hon skulle göra ett riktigt lyssnarvänligt program. Dels för att hon har en behaglig röst och dels för att hon har så mycket kloka tankar. Allt detta ligger inpackat i en hel del erfarenhet, så det skulle inte bli något ytligt tidsfördrivssnack. Jag vet att det skulle bli i klass med Tomas Sjödin och Yannick Tregaro. Så någon gång hoppas jag att Sveriges Radio gör en allmänhetens inbjudan eller att bekantingen blir så pass känd att hon rankas in på grund av kändisskapet. Till dess ska jag försöka göra rätt val och uppmuntra henne att fila vidare på sommarpratet och hålla lågan uppe. Jag bloggannonserar när det är dags! På återseende med ett leende!

PS. Söndag. Helgdag. Holiday. Hel laxsida på grovsalt, pressad potatis, romsås och sallad. Fruktsallad och hemgjord glass. Inget att klaga på. Mr T knegade halva dagen. Vår bil har stigit i värde sedan både Gefle IF:s forwardsstjärna och Birgit Nilssons efterträdare på operascenerna har suttit i den och även skjutsats omkring i staden. Det finns Hall of Fame, Wall of Fame och Walk of Fame, men det världen inte vet är att det numera finns en Saab of Fame också. Fast egentligen bryr jag mig mer om att bagageluckan är fixad. Jag har heller inte gett upp drömmen om en Volvo P1800 och en Mini Cooper. Den inställningen tror jag Yannick Tregaro skulle gilla. På tal om Holiday, så har du inte sett filmen The Holiday, så gör det genast. Juligare och gulligare julfilm får man leta efter. Med ett mycket lyckligt slut och kloka val. Helt i Yannick Tregaros anda!

Helighet är inte synonymt med melodikrysset!

Årets sista melodikryss med Anders Eldeman är avklarat. Lyckades fylla i alla tomma luckor. Idag på egen hand. Mr T slipar på några nyårstoner tillsammans med resten av orkestern. Med handen på hjärtat så hade jag tur. Det var ett melodikryss på normalnivå. Inga svåra klassiska kompositörer som är Mr T:s hemmaarena och inga nya Idol-produkter som är tonåringarnas specialkompetensområde. Tonåringar sover fortfarande sina skönhetssömner. Där har vi kanske förklaringen till att rynkor och andra ålderstecken börjar komma. Vi kliver upp för tidigt på dagen! Nu är i alla fall melodikrysset genomlyssnat och genomfört. Har till och med skickat in det före snabbgenomgången. Genom internet alltså. Sådant borde väl vara värt ett litet tröstpris? En penna med Melodikrysset-reklam. Det verkar vansinnigt svårt att vinna musiklexikon och väska.

Telefonen är tyst mellan klockan tio och elva på lördagar. Släkt och vänner har gått på telefondressyrkurs tydligen. Vid brådskande meddelanden ringer någon stressad själ under nyhetspausen halv elva. Det börjar alltid med en ursäkt och så kommer det brådskande meddelandet. Jag vill bara göra en bloggavdramatisering av hela melodikrysshysterin. Det är inget heligt fenomen hos familjen. Det är bara ett lagom slött nöje tillsammans med en förmiddagsfika på lediga lördagsförmiddagar. Det går bra att baka under tiden. Eller stryka (det har jag förresten gjort idag). Melodikrysset är också en trevlig sysselsättning under långa bilresor. Åtminstone en timma.

Så vi inställer inte arbetstillfällen. Ännu har varken Mr T eller jag ringt till våra chefer och sagt att: Tyvärr jag kan inte arbeta på lördag förmiddag. Jag är uppbokad med ett melodikryss. Dessutom finns det en repris på söndagskvällen klockan elva. Då är det garanterat telefonfritt. Melodikrysset är lärorikt. Idag fick jag veta att Elmer Bernstein var nominerad fjorton gånger till en Oscarsstatyett för sina fantastiska musikkompositioner till filmer. Han kammade hem en enda av dessa fjorton nomineringar. Lite nyfiken blir jag allt på vilka som knep guldgubbarna framför näsan på honom. Det går lätt att kolla upp och kan vara bra att veta till en annan gång, någon lördag förmiddag mellan tio och elva. Eller till en pluttfråga på TP.

Det är kanske dags att fundera på några löften. I år skulle jag kunna lova att försöka vara snäll. Det borde jag fixa. Det är bara ett par dagar det gäller. Knappt tre dagar kvar av året 2007. För nästa år, 2008, är det en större risk att lova något sådant stort. Jag har lite löften på lut, men jag har inte riktigt förankrat dem hos mig själv ännu. Det handlar mycket om vilja. Jag har gett ett riktigt stort löfte i mitt liv och det gjorde jag av min innersta vilja. Det var då jag sa ja när prästen frågade om jag vill dela allt i nöd och lust med Mr T. Det var ett noga genomtänkt svar och en djup vilja. Så det blir ett tjugotvåårsjubileum i mitten av 2008 för det löftet. Ska löften av den digniteten hålla, så krävs det ständigt underhåll och avcheckning. Tur att jag inte sa ja med samma inställning som jag lovar att banta fem kilo varje nyår. Det är kört redan när det bjuds till julgransplundring på Knuts namnsdag.

På tal om snällhet, så hade jag tydligen lyckats rätt bra under det gångna året. Tomten kom med många saker från önskelistan. Ett bananfodral låg i ett av paketen. Mycket praktiskt och efterlängtat från en så många gånger kladdig träningsväska. Ett silvrigt halsband med tillhörande örhängen som fick mig att känna mig lika uppklädd som julgranen. En bok om Hasse och Tage samt en DVD-box med deras revyer. Det ska bli mig ett kärt nöje att sätta mig och låta mig roas av deras underfundigheter. Jag imponeras av deras arbete och deras humor som rymmer så stort allvar. Vi hade behövt Tage Danielsson här nere ett tag till. Men det var väl en av dessa dagar då Gud satt i sin himmel och hade lite långtråkigt. Sedan dess har Gud haft tillgång till en komiker av högsta klass. Vi får nöja oss med DVD-boxen. Visst unnar jag honom den guldskimrande himmelska scenen. De håller kanske som bäst på att genrepar nyårsshowen!

Jag tror att jag avstår att summera året som nästan är slut. Det är trots allt ett par dagar kvar och vem vet, de blir kanske de bästa på hela året? Det blev ingen julotta, men däremot en långpromenad med betoning på lååååång. Mr T och jag gav oss ut på en skogspromenad och upptäckte nya stigar. Sådana som vi aldrig trampat förut, men någon eller några hade dock trampat upp dem åt oss. Vi kom till så vackra platser i skogen att vi bestämde oss för att här måste vi gå igen. Snart. Mr T har en kombinerad mobil och handdator innehållandes en GPS. Så med hjälp av fem satelliter, så konstaterade vi att det var ganska långt hem fågelvägen. Så där försvann säkerligen både skinkan och köttbullarna. Utan nyårslöften. Bara gottebordet kvar... Förhoppningsvis har jag ett helt år på mig att motionera bort det på. På återseende med ett leende!

PS. Skickar ett bloggtack till kvinnan som ringde in till Ring så spelar vi och uttalade orden: Höjden av salighet är att göra ingenting och sedan vila därefter. Oj, vad det lät skönt. Undrar hur det känns att köra en liten snabbstädning och sedan vila därefter. Ska ta reda på det nu. Ikväll blir det lite smörgåstårta och glöggsmuttning. Inomhus. För utomhus blåser det så att hela flaggstången vajar. Inte bara vimpeln. Tidningen funderar på: När kommer snön? Det gör faktiskt jag också.

Var finns alla livbojar?

Så obetänksamt av mig. Kaffesugen på eftermiddagen så att böntarmen skrek. Hällde snabbt upp en kopp nybryggt Gevalia Ekologiskt och utan att tänka, så tog jag en stor klunk. Vad händer? Jag skållade tungan givetvis. Kaffetörsten släcktes omedelbart, för det är ingen njutning att dricka varmt gott kaffe med sönderbränd tunga. Hur dum får man bli? Fyrtio år fyllda och det verkar inte som jag har lärt mig någonting. Tvåbarnsmor och van att varna för varm mat och dryck, men den vanan var som bortblåst. Just nu är det kylda drycker som gäller. Helst frysta.

Så kan det gå då kaffepannan slås på. Hade sett fram emot en lugn njutningsfull stund i min ensamhet. Mr T har satt igång och repa inför nyårskonserten. Äldste tonåring coachar på hockeycup och yngsta tonåringen har vågat sig ut på mellandagsrean tillsammans med en kompis. Kvar i hemmets lugna vrå är bloggaren själv och det passar bra att bloggtrösta sig lite grann under tiden som jag läppjar den kylda varan. Jag har tvättjour. Jag tror att det är åttonde maskinen som tvättas nu. Då är det ändå ingen tomtedräkt som ska tvättas. Den tvättar tomten själv i år. Däremot en massa träningskläder. Träningarna tar inte jullov. Inte för dem som är under tjugo år i alla fall.

Ensamheten har jag kvar och det är inte så dumt någon gång ibland att få en del minuter som inte är fyllda av betalt arbete eller hemmasysslor. Minuter som är vikta för mig och mina önskningar och behov. Idag är det värnlösa barns dag. Eller som den hette förut, menlösa barns dag. Med en något negativ klang. Värnlösa barns dag. Så det är väl min och din dag? För visst är vi värnlösa då och då? Det finns kanelbullens dag, tulpanens dag och ostkakans dag. Så det är inte så märkvärdigt med att det finns värnlösa barns dag. Det enda som jag tycker är märkvärdigt är att den inte kommer oftare. Cirka trehundrasextiofem gånger per år.

Vi lutar oss tillbaka på FN:s barnkonventioner och andra lagar gällande barns rättigheter. Ändå går telefonlinjerna varma till organisationer som Rädda barnen, BRIS och liknande som har vågat ställa sig på barnens sida. Många barn far illa i vårt land. Det är katastrof. Jag behöver säkert inte göra något bloggpåpekande för att visa att katastrofen blir större om vi tar in hela världen i perspektivet. Det smärtar mitt hjärta och bördan känns tung, då jag vet att värnlösa och oskyldiga barn lever i en hjärtlös värld. Uppdraget kan synas omöjligt och det är det också om vi ska sträcka ut våra händer till alla världens barn.

Men förändringen börjar om vi sträcker ut våra händer och öppnar vår famn för ett barn i vår närhet. Om sedan alla ansvariga ledare i politiken verkligen har stake nog att stå upp för vad de lovar vitt och brett i sina påskrivna konventioner, då har karusellen fått upp ångan. Varje ledare, varje föredöme i olika ungdomsgrupper har också ett ansvar att se barnet och ungdomen, för att kanske kunna vara den lilla livboj som ibland behövs då det stormar upp på det stora barndomshavet. I en liten ensam båt sitter det kanske ett värnlöst barn. Har vi samvete till att låta det sitta ensamt? Har vi samvete att se på då det sjunker djupare? Har vi samvete att låta ett barn drunkna mitt framför ögonen på oss? Vad kan vi säga till vårt försvar? Att vi inte kunde missa dragningen av Bingolotto?

Ibland finns det fog för att skicka iväg en uppmaning till oss vuxna. Väx upp! Inte på längden nödvändigtvis, men mentalt. På värnlösa barns dagar finns det ett stort behov av föredömliga vuxna. Som kan skilja på rätt och fel. Som kan skilja på ditt och mitt. Som kan skilja på verklighet och overkligt. Som kan skilja på sant och osant. För hur ska värnlösa barn se och lära sig växa upp om alla vuxna yrar omkring och tar hem material från arbetsgivaren, betalar hantverkaren svart, super skallen av sig första lönehelgen, lånar grejer som aldrig lämnas tillbaka och så vidare. Ändå är det kanske för det värnlösa barnet inte det värsta scenariot. Därför nämner jag övergrepp. Ett grepp som har gått över styr. Detta händer dagligen. Därför skickar jag uppmaningen rakt ut i bloggatmosfären. VVV! Våga vara vuxen! Låt varje dag vara värnlösa barns dag. VBD! Tills vi upptäcker att en sådan dag inte behövs längre. Då kan vi byta betydelsen av förkortningen VBD till Världens Bästa Dag! På återseende med ett leende!

PS. Idag har jag gjort ett par kors i taket här hemma. Mr T har varit hos doktorn. Det tog lång tid innan han överhuvudtaget sökte för sina krämpor. Sedan tog det ännu längre tid innan han fick remissbekräftelse. Därefter tog det så lång tid innan han fick remisstid att det var nästan så att vi hade glömt bort att det fortfarande finns ett landsting där vi bor. Kallelsen skickades ut i värsta julruschen och så var det dags på en av mellandagarna. Alltså idag. Tur att vi inte åkt utomlands en månad som någon enstaka svensk faktiskt gör i jultid. När Mr T äntligen fick träffa en sakkunnig så ordinerades operation. När det kan bli av står säkert skrivet i stjärnorna. Kanske något för de tre vise männen att klura ut? Kaspar, Melchior och Balthasar. Fast när det gäller landstinget i våra trakter så kanske det passar bättre med rövarna Kaspar, Jesper och Jonathan. Ni vet, från boken Folk och rövare i Kamomilla stad. Jag överlåter åt bloggläsaren att välja. Själv ska jag hämta en ny isbit att sutta på. (Småländska. Översättning: suga på).

Bussgods och jag har jullov!

Jag fortsätter med att önska god fortsättning. Det går bra ett par dagar till. Därefter ett hurtigt gott slut, innan det är dags för ett gott nytt år. Dagarna rullar på. Det är fantastiskt att dagar av ledighet går lika fort som dagar av heltidsarbete. Hur går det ihop? Låt mig göra en bloggresumé av de senaste dagarna. Jag backar levnadsbandet till dan före dan före dan före dopparedan. Då var det skolavslutning med tre föreställningar i aulan. Alla med vacker visuell teckensång. Teckenspråksgruppen hade tjuvstartat avslutandet redan dagen före med genrep, betygsinformation, småfika och så fick jag en vacker blombukett och en stor Merci-chokladkartong. Tackar!

Jag tillhör den lyckliga skara av mänskligheten som har förmånen att få vara lärare. Jag har dessutom elever. Annars vore mitt yrke inte mycket att ha. Tänk att stå i ett tomt klassrum, utan några som vill lära sig. Vilken fasa. Tänk, vilken förmån att vecka efter vecka få möta ungdomar som jag får ge min kunskap och livserfarenhet vidare till och som ger mig av sina tankar och kunskaper tillbaka. Jag får dessutom betalt för det. Skolvärlden är inte helt enkel, men jag har svårt att lägga hela skulden på eleverna. Vuxenvärlden har också ett ansvar.

En del av skolans och lärarnas roll som känns trist är betygssättandet. Vinter och sommar. Samma djupa analys av allt som har hänt under terminen. Samma nit om att göra rätt och riktigt. Vilket ansvar som läggs på läraren. När betygen så var inknappade på datorn dan före dan före dan före dopparedan, så kändes det som om någon dragit ut proppen. Skönt att sätta sig en stund med några kollegor inne i lärarerummet och avnjuta en kopp automatkaffe och nalla på fruktfatet. Några minuter av avslappnad förnöjsamhet innan friden tog slut. Mr T och jag hade ett stort uppdrag på gång. Julmaten skulle införskaffas. Väl inne i stormarknaden så konstaterade jag att inköpslappen låg kvar hemma. Tillvaron borde ha förvandlats till ett avsnitt av Mission Impossible.

Förvånat konstaterar jag att jag tar det med stort lugn och inser att det kommer att bli jul ändå. Har jag genomgått en lobotomering? Borde inte reaktionen varit ett hysteriskt utbrott bland rödlök och sillburkar? Jag mobiliserar en så stor koncentration och en så fantastisk strategi, så jag känner att jag borde blivit krigsgeneral. Nåja, jag nöjer mig med att komma helskinnad ur den krigszon som rådde inne på stormarknaden. Jag avstod provsmakningen efter att en dam, som precis hade prickat rätt med tandpetaren på en korvbit, nös rakt över provsmakningsbordet, så det stod härliga till. Baskeluskfienden släppte ut en smittohärd liknande dödligt nervgift i kriget.

Ett fåtal pansarvagnar i verkliga krig hade denna eftermiddag ersatts av kundvagnar i hundratals. Välfyllda och svårmanövrerade. Dess anförare hade samma mål som alla andra. Att vinna den slutgiltiga striden i utgångskassorna. Strategiskt utplacerat stod det mineralvatten och dumlekolor halvvägs fram i köerna. Kunderna fick lagom blodsockernivån i schack tills de nådde kassörskorna. Stormarknadsstriden var över och vi kunde uppbåda ett glatt och vänligt god jul. Väl hemma konstaterade vi att varje sak på inköpslistan var inköpt. Det är värt en bragdmedalj för tapperhet i strid.

Dan före dan före dopparedan ägnades åt städning, tvätt och pyntning. Med kontinuerliga pauser innehållandes fika, mat och lite godis, så överlevdes även dessa förberedelser. Julmusiken flödade ur högtalarna och dammtrasan svischade över bord och hyllor. Dan före dopparedan stod så granen så grön och grann i stugan och maten förbereddes och helt plötsligt så luktade det jul i hela huset. Det är en skön känsla när allt är så klart som det går och allt ligger framför. Luften är full av förväntningar på en trevlig jul och vi är friska. Ingen influensa eller vinterkräksjuka i huset. Dessutom verkar det bli en vit jul ute. Inte på grund av snö, utan av rimfrost. Vackert så det förslår. Som ett julkort. Hoppas de kom fram med jubileumsfrimärken. Tänker inte avslöja vilken typ av jubileum, ifall någon nitisk postverksanställd finns bland bloggläsarna. På återseende med ett leende!

PS. Fortsättning följer på julresumén men inte just nu. Måste ge plats åt både hovbockning och hovnigning eftersom drottningen fyllde 64 dan före dopparedan. Undrar vad som låg i födelsedagspaketen? Tillåt mig en snabb blogg-gissning… Ett fotografi från Drottningsholmsbuskagen av Carl Philip. En uppsats om orangeriet på Ulriksdal av Madeleine. Ett handmålat keramikägg av Victoria. En handsydd rattmuff av Carl Gustaf. Eller har ni andra förslag? Hur som helst, av mig får drottningen en av mig själv dikterad snabbkurs i svenska. Jag tycker det vore bra mycket trevligare med en småländsk brytning än den tyska. Fast varför skulle jag lyckas nu med något som andra inte har lyckats med på över 30 år. Så jag nöjer mig med ett fyrfaldigt bloggleve, dessutom rejält försenat! Precis som Bussgodsleveransen! Deras tomte tog julledigt och kom inte fram förrän idag.

Många ljus i tårtan idag!

God Jul och ett stort, varmt och mycket hjärtligt grattis på födelsedagen, Jesus! Jag har inte på något sätt glömt bort att julen firas till minne av din födelse, men ändå så kändes det som om jag blev påmind om hur stor hela tilldragelsen är. Jag såg en dvd med filmen Vägen till Betlehem idag. Jag har hört berättelsen sedan jag var mycket liten. Hemifrån, från söndagsskolan och jag minns även hur fröken på lågstadiet läste boken om Maria och åsnan, medan vi elever satt i våra bänkar med var sitt tänt ljus. Det var mycket högtidligt varje dag i december, då jag gick i lågstadiet. Jag har själv läst julevangeliet som läkaren Lukas skrev för riktigt länge sedan. Jag har läst det tyst för mig själv, jag har läst det för mina barn, jag har läst det offentligt och jag har till och med översatt det till teckenspråk. Så jag är ganska bekant med den texten.

Igår, på självaste julafton, så hörde jag skådespelerskan Stina Ekblad läsa hela texten. Jag har hört henne göra det förut och jag blev lika fascinerad denna gång. Hon läser med stor inlevelse och värme. Det märks att hon är skådespelerska och van att hantera ett manus. Van att komma ihåg krångliga texter. Julevangeliet hör julen till. Evangelium, det glada budskapet. Julens glada budskap. Det hörs i kyrkor runt om i vårt land och utomlands. På radion och på TV. Texten dramatiseras för scener och film. Texten är välkänd för många. Texten som inte är vilken text som helst. Inte vilket manus som helst. Den är verklig. Den har hänt. Visserligen för flera tusen år sedan och ändå så aktuell idag. Vi minns Jesu födelse, vi har hört berättelsen, men vad händer sedan?

Barn ser sina föräldrar ägna mer tid åt innehållet i starkspritsflaskan än åt innehållet i julklapparna. De lyssnar till snapsvisor och skålande istället för julsångerna. Kvinnor åker på en rejäl julsnyting. De upplever en annan typ av ömhet, långt ifrån den ömhet som ligger i en smekande julklapp. Missbrukaren kurar ihop sig i en trappuppgång efter att hjälporganisationen har stängt porten till julfirandet, som endast var öppet några timmar. De fick sitt julfirande i en komprimerad form och det var bättre än inget. Den gamla människan sitter ensam i sin lägenhet i sällskap av en burk med rörliga bilder och varierat innehåll. Detta med vetskap om att barn och barnbarn firade några kvarter därifrån.

Nu är det jul igen! Födelsedagsfesternas födelsedagsfest. Den tidpunkt på året då alla förväntas var lyckliga. Så kan det också vara om vi väljer att blunda för verkligheten. Det behövs inga droger, slagsmål eller ensamhet för att julens glädje ska förbytas i sorg och tårar. Det räcker med att skilsmässa gör att barnen firar med den andra föräldern. Eller att någon kär och närstående person plötsligt dör. Eller en olycka i helgtrafiken. Kanske är det så att någon känner sig förbigången när släkt och vänner väljer att fira någon annanstans. Det finns mycket som hör julen till som inte alls är så vackert och som inte glittrar och glimmar. Hos många har det vilat ett tungt mörkt och sorgligt täcke över hela julhelgen. Hos många ekar tomheten och ensamheten i hjärtat och många av juldagarna har börjat och slutat i tårar.

Julen och Jesus födelsedagskalas har så mycket mer att erbjuda än god mat, presenter, julsånger, godis, ljus och TV-program. Julens högtid är inte bara stress, trötthet, avundsjuka, sorg och ilska. Juldagarna är inte bara saknad, nostalgi, ensamhet och utanförskap. Julens glada budskap talar om frid på jorden. Till alla. Till barnen, till den slagna kvinnan, till missbrukaren, till åldringen, till den ensamna, till den nyskilde, till den skadade, till den sörjande. Till alla. Till dig och till mig. Frid kommer från himmelen denna jul. Gud har gett oss en fantastisk present, en julklapp som är svårslagen. Han har gett oss Jesus.

Konstigt att inte det blir årets julklapp någon gång. Tänk att vi blir gladare för platt-TV, bakmaskiner, GPS och sodastreamer. Skadar kanske inte att påminna oss om att vi har fått en oförglömlig gåva. Med den gåvan kommer erbjudandet om frid. Frid som klingar skönt i änglasången. Glöm inte bort det då du ger dig ut i mellandagsreans trängsel imorgon. Julen erbjuder frid. Åt alla. Även i provhyttskön! Den som ger sig in i leken får leken tåla. God fortsättning på julen! På återseende med ett leende!

PS. Det är inte bara Jesus som har födelsedag i julhelgen. Han har gott sällskap av Roffe som fyllde år igår. Blogg-grattis i efterskott käre vän! Ett riktigt grattis kom på rätt tid, på rätt dag. Roffe som dessutom sände oss det roligaste julkortet i år. Motivet avslöjas inte, eftersom jag har ett visst bloggansvar. Lite vett och etikett i bloggvärlden. Ett gott skratt förlänger livet. Tack vare Roffes julkort, så lever vi säkert tio år längre än utan hans julkort! I alla fall efter att ha överlevt kaffet som både Mr T och jag satte i vrångstrupen. Det går inte att skratta och dricka kaffe samtidigt. Roligare ändå blev det då vi fick veta att Roffe skickat julkortet utan hustruns vetskap! Sådant förlänger livet!

Dessa underbara änglamöten

Jag läser din blogg! Dessa ord fick jag ta till mig idag och det spratt till i bloggarsuget och maskineriet startade sakta men säkert och så sorterades tankarna. När bloggade jag egentligen senast? Det känns som år eller åtminstone månader, men det rör sig om en vecka på sin höjd. Jag tycker om att läsa den! Så fortsatte de uppmuntrande orden att nå mig och jag blev glad. Riktigt glad! Dessutom kom blogglusten tillbaka. Har inte direkt känt någon blogg-olust men jag har prioriterat i göromålen och då har bloggidéerna fått läggas på hög. Där kan de gott ligga ett tag och insupa doften av knäck-kokning och saffransbakande. Julmarinerade bloggidéer låter väl inte så tokigt?

Jag är helt övertygad om att kvinnan som uttalade orden, som dessutom är en av mina fina arbetskamrater, är en ängel. OK, hon har inte synliga vingar om det nu är det som är signifikativt för änglar. Jag antar att hon har stoppat undan dem för att inte väcka onödigt mycket uppmärksamhet, men änglalik är hon ändå. Det har hon inte lyckats dölja. Med sitt långa utslagna hår och vackra utstrålning, så ser jag direkt att här har vår Herre sänt någon speciell. Det hon sedan förmedlar med ord är en uppmuntran och omsorg som enbart hör himlen till.

Hon är som hämtad ur den vackraste tavla och skulle hon sitta i himlen och vara med i änglakören, så hade hon säkert en lång vit volangklänning med vackra spetsar. Svenskt Carl Larsson blandat med det himmelska modet. Frågan är om hon skulle vara med i änglakörsövningen. Jag tror det är mer hennes stil att fixa uppvärmningen och stretchningen inför den himmelska bowlingscupen ”The golden bowling-strike”! Jag kan höra henne säga: Och så till sist ett himmelskt framfall! Jag tror till och med vår Herre skulle komma ner från tronen och vara med i detta muntra gäng, ledda av denna charmerande änglacoach.

Just nu har han placerat henne här i mitt närområde och det ger mig anledning att tacka en extra gång för förmånen att göra änglamöten då och då. Dessa möten inspirerar mig på många sätt. Inte minst för att fortsätta bloggandet. Kanske är det på sin plats att göra någon slags resumé av senaste veckan? Lucia-dagen. Fullsatt kyrka på morgonen. Personalstyrkan samlad. Varken elbelysningen eller stearinljusbelysning. Nästan kusligt mörkt. Effektfullt då Lucia-tåget gör entré och lyser upp. Det var länge sedan jag såg tjugo stjärngossar i rad. I alla fall i tonårsåldern. Det gladde mitt hjärta. I vanlig ordning blev en av tärnorna blek och blåste ut sitt ljus och satt och såg illamående ut en stund. Det finns både trevliga och mindre trevliga traditioner.

Julstökandet har kommit igång i vårt hem, men inte under hysteriska former. Utan lugnt och sansat och med många provsmakningar. Lite julmusik och så lite olika glöggsorter. Det finns till och med en glöggsort baserad på hjortron. Det är väl något för oss boende norr om Dalälven? Det närmar sig jul och jag har ingen aning om vi ligger i fas med planerandet. Hur som helst så känns det inte uppstressat, trots att det varken är julstädat eller julmatshandlat ännu. Vi har heller inte investerat i en gran ännu, men den brukar vi ändå inte klä förrän den 23 december, så det brådskar inte. Det känns långt dit. Är det något fel på mig?

Tredje adventshelgen gick förbi med en del bakning och så vältrade jag mig i julkonserter. På lördagen i hemstaden med Lucia-tåg och julsånger och på söndagen i huvudstadens konserthus med en sing-a-long-variant. Rudolf med röda mulen och White Christmas och alla andra välkända julsånger. Det är en häftig känsla att sjunga ackompanjerad av en hel symfoniorkester. Nu var jag inte ensam, salen var fullsatt och alla sjöng, kramades och önskade varandra en riktigt god jul. Precis så gemytligt det ska vara. Bara man håller sig borta från fleravåningsvaruhusen. Snacka om rusningstrafik.

Yngsta tonåringen och jag strosade genom huvudstaden, trängdes med japaner, ryssar, tyskar, norrmän och amerikaner i Gamla stan. Vi vilade våra trötta fötter på en mysig italiensk restaurang och under tiden passade vi på att äta lite gott också. Julmarknad och vaktavlösning och kungen som kikade fram bakom gardinerna på slottet. Han höll väl som bäst på att julfeja med dammtrasan. Enerverande med så mycket folk utanför husknuten. Bullrigt också med arméns trumkår i figurativt program. Stackars kungen. Svårt att njuta av årets julskiva under städningen. I vårt kvarter har vi inga sådana problem, med trumkårer som paraderar fram och tillbaka. Så här finns det inga undanflykter från dammtrasa och julskivan.

PS. Om nu bloggen har fått vänta, så är det ingenting emot vad en av mina nära vänner har fått göra. Hon har sin speciella dag i slutet på oktober. Igår kväll tog jag min uppvaktning och promenerade över till hennes hem. Vi har gjort ansatser båda två att träffas sedan i slutet av oktober, men, men… Hur som helst så var det ingen skillnad. Allt kändes så gott som det brukar och vi avnjöt en stund i varandras sällskap. Det är alltid lika trevligt att fika med en smålänning. Efter en kort stund kommer den småländska dialekten fram, för att bara bli bredare och bredare, tills den har brett ut sig över hela södra Norrland. Vi sjunger dock inte Flickorna i Småland, jag lovar. Men ber du mig om det, så gör jag det gärna. På återseende med ett leende!