Finns det ljusslingor i storlek 38?

Det finns likheter mellan mig och solcellslamporna ute i trädgården. Det slog mig idag på eftermiddagen, då jag kom hem från arbetet. Det var mörkt utomhus. Det är alltid mörkt utomhus när vi är hemma så här års. Mörkt på morgonen när vi går hemifrån och mörkt på eftermiddagen då vi kommer hem. Dagsljuset som inte finns riktigt någon gång under hela dagen får avnjutas genom fönstret på jobbet. Det är snabbt gjort kan jag säga.

Adventsstjärnorna och adventsljusstakarna gör allt de kan för att höja mysfaktorn inomhus. Värmeljus och stearinljus hjälper till när vi håller ett vakande öga på det levande ljuset. Grannskapet är dekorerat med ljusslingor, lysande istappar, ljusnät, ljuslyktor i form av stjärnfall eller vattenfall. Ljusslingor för utomhusbruk har formligen intagit marknaden och det ena huset är mer ljusbelyst än det andra. Garage, förrådsdörrar, poolstaket och spaljéer. Varför inte slingra in fågelholkarna och fågelborden också med 144 små lampor i 24 watt?

Är detta korrekt i miljötänkandet? Att amerikanisera julpyntandet av våra husfasader. Ju mer lampor desto mer finns och syns vi. Kan det vara så att solcellslamporna är släckta ute i trädgården i ren protest? Eller är det så att det inte finns tillräckligt med solkraft under dagarna att den förmår ladda upp lamporna? Ja, så är det säkert. I vårt område har vi inte sett solen på… jag vet inte när det var senast. Det känns som om jag har bloggat i gråväder så långt tillbaka jag kan minnas.

Jag känner igen mig i solcellslamporna. Livet går egentligen på sparlåga nu, även om det inte märks en gnutta av det utåt. För nu är det en hektisk tid både i arbetslivet och privat. Trots att kroppen säger: Vill vila. Vill ha sol. Vill bada utomhus. Så vad göra åt saken? Lägga sig för att sova i god tid på kvällarna? Lägga sig en stund i solariet? Simma ut i utebassängen på badhuset inne i stan? Det finns en lösning på allt, men ansvaret ligger hos mig. Om jag inte vill gå omkring och vara en släckt solcellslampa några månader till.

Ge inte upp! Snart vänder det. Dagarna blir längre. Ljuset tar överhanden. Tids nog kommer vi att bli påminda om oputsade fönster. Snart står det tulpaner på köksbordet och vips så är det vitsippor i skogsgläntan och sedan står det inte på förrän vi tappar andan i det kalla havsvattnet då vi premiärdoppar oss. Håll ut! Ge inte upp nu. Nu när vi har klarat nästan hela höstmaran. Målsnöret är inom synhåll.

Låt oss peppa varandra ända fram. Ett leende kan vara en god ersättare till solskenet. Förstärk gärna doseringen med en kram. Späd gärna med lite god glögg, pepparkakor och clementiner. För så länge vi kan hålla vinterkräksjukan och influensan på avstånd, så ska vi väl inte klaga så mycket? Så jag sänder ut en blogguppmaning. Om det är gråväder och solcellslamporna inte tyar mer, försök ge någon ett leende istället för en pust och ett stön. Jag tror att du kommer att märka att egentligen behöver vi inte några solcellslampor eller hysteriskt mycket ljusslingor. Vi behöver varandra! På återseende med ett leende!

PS. Nu kommer festligheterna på rad. Nobelfest, namnsdagsfirande och födelsedagsfirande igår. Namnsdagsfirande idag. Äldste tonåringen lystrar till dagens namn i almanackan. Om han hör förstås. CD-förpackning innehållandes 3 skivor med Absolute 70-talsmusik låg i namnsdagspresenten. Innemusik just nu i tonårsrummen. Dolly Parton, Queen, Magnus Uggla och Patti Smith. Nostalgitripp för Mr T och mig. Tur att det inte är strömavbrott eller att CD-spelaren drivs med solceller. Musik kan också lätta upp en gråtung vardag. Så även den av namnsdagstonåringen beställda gröna Princesstårtan. Inget går upp mot familjesamling runt fikabordet. Solcellslamporna får gärna strejka. I alla fall idag.

Avnjöt en wienermelange dagen till ära!

Ingen inbjudan till Nobelfesten i år heller. Det är säkert någon mening med det. Då kan jag äntligen få till en bloggsittning. Det var ett tag sedan nu. Nästan så att jag började fundera på om det var dags att plocka bort bloggen. Fast det vore väl synd och skam att ge upp så lätt. Dessutom finns det en bra och annorlunda förklaring till bloggtystnaden.

För precis en vecka sedan så fick jag hem min bok. Inte vilken bok som helst beställd på någon internetbokklubb. Utan verkligen min bok. Min egen, under lång tid, framvärkta bok. Med text i form av dikter och medföljande illustrationer på varje uppslag. Med ISBN-nummer och EAN-kod och allt.

I och för sig inte så märkvärdigt. Ungefär som en mängd bloggar som är utskrivna på kännbart papper. Alla papper är ihopbundna till en bokrygg och med ett tjockare omslag som skyddar innehållet. Ändå så känns det mycket speciellt att hålla sin egen bok i händerna.

Då tar plötsligt alla ord slut. Det finns inte riktigt något passande vokabulär för att beskriva den känslan. Roligt och kul är det förstås, men det är djupare än så. Det är kul att åka vattenskidor, men det tar inte alls tag i mig på samma sätt som att ge ut en bok. Det är roligt att gå på kondis och njuta en god kopp kaffe och något bakverk i trivsam miljö. Men det kan jag göra om när som helst. Lika lättvindigt får jag inte fram en bok.

Det är ganska utlämnande att ge ut en bok. Nu ska andra kunna ta del av mina tankar och mitt innersta. Sådant som jag förut hållit för mig själv och gömt i byrålådan eller på lösenordsskyddad dator. Inte nu längre. Nu är allt blottat och de kan bilda sig en uppfattning om det jag har delgett dem.

Så visst skallrar det lite i mina knän och i mitt inre. Det hörs nog ända ut i bloggvärlden. För glädjen jag känner inom mig blandas med rädslan för att jag ska bli förändrad i andra människors ögon och uppfattning. Jag har gett ut en bok. Jag vill att det stannar med det. Jag vill fortfarande vara samma människa som de kände innan. Med den skillnaden att jag har gett ut en bok.

Jag kom till skott för att jag ville det. Har alltid velat det. Så länge som jag kan minnas. Jag skrev små uppsatser för skojs skull redan under skoltiden. Utan att det ingick i skolplikten. En svenskalärare på högstadiet läste något av mina alster när jag själv gick i mellanstadiet och han uppmuntrande mig. Jag glömmer inte magister Damm. Han tog någon av mina texter som exempel i sin undervisning.

Dikter började jag att skriva i sena tonårstiden. Det tynade av en tid för att rinna till ordentligt för några år sedan. I samband med en mycket smärtsam upplevelse, då marken gungande ordentligt pga obetänksamma människor i min arbetsmiljö, så kom ett märkligt tilltal till mig. Det var en mycket grå, regnig och tung novemberdag, inte bara vädermässigt, utan också rent levnadsmässigt. Jag tog skydd från regnet i en bokhandel och det var ingen slump. Jag älskar bokaffärer.

Jag har under många år arbetat som dekoratör i en bokhandel och det är en fantastisk miljö. Trots att vårt hems bokhyllor svämmar över av böcker, så köper vi ständigt nya. Bokrean tillhör årets höjdpunkt. Böcker kan inköpas vid varje sinnesstämning. Det är något magiskt och speciellt med böcker. Om vi någon gång får ett rum över Mr T och jag, så skulle det inte förvåna mig om vi inreder vårt eget bibliotek. Med sköna läsfåtöljer och avställningsplats för glöggen, whiskeyn, kaffekoppen eller tranbärsjuicen.

Tillbaka till dagen för några år sedan. Dagen då syndafloden verkade dra in över huvudstaden. Regnet öste ner och allt var bara ett stort enda fel. Förutom bokhandeln då. Där vid en hylla så kommer stillheten och en stor förtröstan. ”Ni kommer att hitta mig på L”. Så blev det. Så är det. Nu finns jag på L. Boken heter ”Beundransvärd och klok” och syftar absolut inte på mig själv. Det hoppas jag att läsarna snart kommer underfund med. På återseende med ett leende!

PS. Det är inte bara Nobelfestligheter idag. Tonårsdottern har namnsdag och en mycket nära vän har födelsedag. Så idag firas det både i bloggen och utanför. Det kan verkligen behövas lite fest, ljus och glädje. För nu är det mörkt. Hur mycket mer grått går det att få fram utomhus? Det är självaste prototypen för tungt väder som vi genomlever nu. Kan bara uppmana er alla: Håll ut! Snart vänder det! Gratulerar på namnsdag och födelsedag! Lyxade till mig med en wienermelange på jobbet idag. Det var som kaffe och Nobelefterrätt i samma kopp. Smaskigt värre. Nu hann jag blogga också. Kungafamiljen kan jag avnjuta på TV. 18 timmars direktsändning. Det är nästan överdosvarning på det.

Jag önskar mig ett bananfodral

I år hann Mr T och jag ut en runda på stadens julskyltningssöndag. Vi spenderade några gemytliga timmar med att besöka affärer som vi i vanliga fall inte går in i. Vi hittade ett par roliga, dit vi säkert återkommer någon gång framöver. Mysighetsfaktorn var hög trots att snön regnade bort under gårdagen och trots att det idag blåste en kylig vind.

Jag passade på att inköpa en julklapp till en mycket god vän. Hittade den i en av de roliga affärerna och direkt när jag såg den, så fick jag min vän i tanken. En användbar liten tingest, med en värmande tanke bakom. Skulle gärna avslöja innehållet i klappen, om det inte vore för att min vän kanske läser bloggen. Inga avslöjande före den tjugofjärde december.

Vi köpte också en liten dopgåva till en söt liten tjej vid namn Emilia. Hon ska döpas nästa helg och då är vi bjudna på barndop. Det ser vi fram emot. Vad köper man till en liten prinsessa, när hon ska döpas? Något extra, något fint, något som påminner om en viktig dag i livet. Tänker inte avslöja svaret, inga avslöjanden förrän dopdagen är avklarad.

Nöjda och belåtna vandrade vi genom staden Mr T och jag. Hann titta på lite egna önskningar vad det gäller julklappslistan. Ett praktiskt bananfodral. För träningsväskan, handväskan eller jobbväskan. Det tror jag att jag ska önska mig. En bok om Hasse & Tage-eran. Häftiga äggkoppar i 4-pack. Några förslag ska jag nog kunna ge dem som frågar.

Den här veckan har det varit glashalt i vårt kvarter. Kyla varvat med tö. Snöfall varvat med regn. Vissa dagar har det varit blankis. Andra dagar har det varit snömoddsslask som har frusit till som har gjort det nästan omöjligt att ta sig framåt med bil.

Efter regnvädret igår visade sig asfalten igen. Utan den minsta gnutta is. Tidigare i veckan har vi funderat på varför det inte har grusats på den blanka isen? Varför det inte har plogats vid snöfallet? Varför det inte har hyvlats undan när snömodden började frysa till?

Idag vid mörkrets utbrott så kom en stor traktor. Rejäla doningar. På bar asfalt grusades hela kvarteret. Är det någon som driver med kvarterets invånare? Vem kommer på idén att köra traktorn idag? Första dagen då det inte finns minsta lilla isfläck. Idag då gräsmattorna åter lyser gröna. Idag då termometern stod på plus. Pre-grusning. Förberedande för kommande frysangrepp. Skickar en tacksam tanke till traktorns förare. Du gav mig i alla fall bloggmaterial och det är inte så dumt. På återseende med ett leende!

PS. Glömde säga grattis till farfar Oskar igår. Han har firat namnsdag på himmelska höjder ända sedan 1962.I fyrtiofem år med andra ord. Så förhoppningsvis blev det lite extra gott namnsdagsfika i himmelska matsalen. Vi firade med saffranslängd. Oj, vad det är gott!

Ibland drar jag gärna nitlotten

Adventstid är tid för julmarknader, julmässor, julförsäljningar och tillställningar av olika slag. Bord efter bord, stånd efter stånd står uppdukade med hembakat bröd, tombolor, tomtar och annat julpynt. För det mesta går det till välgörande ändamål. Ibland är det hantverkare som ställer ut och säljer sina alster.

Jag har fått min beskärda del av julmarknad i år också. Mitt behov är inte så stort, så det går ganska snabbt att tillfredsställa. Det finns många sidor av dessa tillställningar. Rätt tröttsamt att se att allt möjligt krimskrams får komma fram och förvandlas till vinster i tombolor och lottringar.

Visst är jag villig att stödja behjärtansvärda ändamål, men det känns trist att tänka: ”Måtte jag inte vinna något av dessa alster”. Saker som jag inte ens kan tänka mig att skänka vidare till någon annan försäljning. Saker som direkt får gå till återvinning eller smygas in på någon loppmarknad.

Jag har aldrig haft tur i lottdragningar. Så jag kan ganska riskfritt ta lotter och befria dem som står där och försöker truga ut lott efter lott med ett enda mål att lottringen ska bli tömd eller att tombolan ska sluta snurra. Jag sitter rätt avslappnad och hör lottnummer efter lottnummer ropas upp. Jag är till etthundra procent säker på att jag inte vinner.

Jag behövde inte bära hem någon virkad grytlapp i grönt och rosa. Jag behövde inte bära hem några stickade tofflor i all världens hemska färger. Jag behövde inte bära hem någon julbock i trä, med ett litet smalt stearinljus som aldrig kommer att tändas. Tack och lov. Jag är inte otacksam. Jag har bara fått mitt behov tillgodosett och skåpen är fulla och överfulla av grytlappar, förkläden och prydnadssaker.

Jag har fyllt banankartong efter banankartong, pappkasse efter pappkasse med saker som aldrig används här hemma. Grejor som formligen väller över oss och som väller ut när dörrar och förråd öppnas. Vi har inte saknat en enda pryl som lämnat vårt hem. Det märks inte ens att någon pryl har lämnat detta hus. Vi skulle kunna fylla fler kartonger och vi skulle ha ett bra liv ändå. Förhoppningsvis säljs de vidare på någon loppmarknad som kan förvalta sina medel så att de kommer andra till hjälp och stöd.

Då är det enklare att lägga en slant direkt eller än bättre att konkret stödja någon som har det svårt. Varför måste pengarna som jag tar av mitt överflöd ta en omväg kring julmarknaden? Varför har vi så svårt att räcka ut en hand direkt till någon som behöver vår hjälp. Jag får inte mitt samvete renare för att skänka stora summor till faddergalorna på TV. Jag mår bättre av att möta människan direkt och få se förändringen direkt. Med egna händer, med egna ögon.

Jag tycker inte att vi behöver skylta med välgörenheten. Artister och andra kända människor stoltserar med sitt fadderbarn. Visst är det underbart att de stödjer ett barn som har det svårt i världen. Men får barnet det bättre för att artisten talar om det i media? Eller går det att hjälpa ändå? Kanske kunde artisten har råd med tio fadderbarn eller hundra? En hel skolklass? Eller en hel skola?

Bistånd och stöd får inte bli av enbart för att vi ska stilla våra samveten och berättiga oss att njuta av ännu mer överflöd denna jul. I samma veva som pengar samlas in till behövande för att få en dräglig jul, vilket jag verkligen önskar dem, så slår julklappshandeln nya rekord. Vi vet vad det betyder. Skuldsatta människor efter jul. Vad är det vi vill bevisa? Att vi är dumma i huvudet? För det är ju just det vi är!

Julen har en helt annan innebörd än glitter och glamour och trendiga svarta adventsstjärnor i fönstren. Julen erbjuder ljus och värme, frid och harmoni. En kärlek som övergår vårt förstånd. En gåva erbjuds utan att du behöver sätta din personliga ekonomi i konkurs. Du erbjuds evigt liv i form av ett litet barn som ska födas i Betlehem. Hans namn ska vara Jesus. Känner du honom redan? Om inte, passa på nu i advent och förbered dig. Han kommer till dig. Mitt i julmarknadskommersen. På återseende med ett leende!

PS. Heder åt alla de handarbetande damer och säkert även herrar, som har sytt och broderat de mest fantastiska dukar och vepor. När jag vänder på prislappen, så konstaterar jag snabbt att det är nästan inte materialkostnad på dessa alster. Hardangersömnad och korsstygn och inte ett öre betalt för arbetet. Många timmars slit som skänks för att inbringa medel för att hjälpa andra. Då blir vi plötsligt snåla och tycker det är dyrt. Synd att detta genuina hantverk inte uppskattas i den nya heminredningstrenden. När trenden vänder är julmarknaderna rena fyndställena. Lägg det på minnet!

DVD-Dracula hade jag stängt av

Det är något visst med levande teater. Även med levande musik. Allt som sker direkt på plats är mer fascinerande än att sitta och se det på en TV-skärm eller dataskärm. Detta gäller även idrotten. Att få befinna sig mitt i händelsen, där den händer här och nu, det tilltalar mig.

Jag är en van konsertbesökare. Jag bloggade nyligen om depåstopp och konserter är ett riktigt depåstopp för mig. Jag kan före konserten vara så trött att min enda känsla inombords kan vara att hur ska jag orka gå på konsert i det här skicket? Tänk att bara få slappa i TV-soffan. Förädiska tankar.

Väl där är min enda tanke att hur skulle jag orka leva utan det här? Musiken tränger sig in genom tröttheten och smeker mitt innersta. Jag blir rörd, berörd och det som hade sinat och gått på tomgång i några dagar fylls återigen på. När jag lämnar depåstoppet, det vill säga konserten, så är jag fit for fight för ett nytt race. Jag är med på banan igen.

Det finns så mycket vacker musik. Det finns även sådant som jag inte tycker riktigt lika mycket om. Ibland står det en störande dirigent och stör min upplevelse. För överarbetade rörelser och förstörande min visuella upplevelse av helheten, musiken och scenariot. Då brukar jag sluta mina ögon och musiken får endast ta sig in öronvägen och därifrån snirkla sig in i mina djupaste gömmor.

Även om musiken inte tilltalar mig direkt så kittlar den ändå mina sinnen. Att ta ställning och tycka till och konstatera att det här tycker jag inte om är en upplevelse i sig. Jag tillhör inte den grupp av människor som står upp och applåderar på grund av att det är en speciell dirigent eller ett speciellt högtidligt tillfälle. Jag ger stående ovationer då jag verkligen har upplevt dessa svindlande höjder som vissa musikaliska upplevelser tar med människorna till.

Däremot kan jag applådera för det slit som ändå ligger bakom alla framföranden. Övningarna, uthålligheten, prestationen och för att det för det mesta är på en mycket professionell nivå. Ibland är orkestern värd en extra applåd för att den fortsätter spela trots skitmusik och överreklamerade dirigenter. De gånger orkestern ler och verkar tycka om att bjuda på levande musik är också applåderingsvärt.

I fredags kväll var jag och Mr T kulturella och frotterade oss i levande teater. Bara miljön är värd en applåd. Gamla gasklockor som har fixats till och blivit scen för levande föreställningar. Med enkel scenografi så framfördes Dracula, ett otäckt skådespel. Trots ett gammalt välbekant manus, så var psykologin skrämmande aktuell. Genusperspektivet gick som en röd tråd genom första och andra akten.

I pausen tog jag och Mr T en kylig promenad ner till Briggen Gerda, där hon låg vid kajen, upplyst och grann. Vilken mäktig skapelse. Inifrån Briggen hördes skrammel med tallrikar, så antagligen var det servering ombord. Julgranar och marschaller på kajen. Så mysigt att hon finns där, vackra Gerda. Tillbaka till Gasklockan och andra akten.

Innan andra akten börjar så frågar bekanta runt omkring, vad tycker du? Om första akten alltså. I det läget har jag svårt för att ge någon djupare analys. Jag är fortfarande uppfylld av den positiva lusten att vara ut i den kulturella svängen med Mr T. Levande teater. Att sitta mitt i andetagen från skådespelarna. Att med alla mina sinnen vara en liten kugge. Jag inbillar mig att jag är viktig för skådespelarna. Kan inte vara lika kul att spela för tomma stolar.

Jag vill gärna suga lite på karamellen och se om den håller lika god smak till sista suget. Se om manuset håller till sista ordet. I fallet Dracula gör det inte det. Helt plötsligt är det slut. Precis som om skådespelarna har gett varandra någon hemlig signal att nu bryter vi här och går hem. Nästan som på roliga timmen i skolan, då det var svårt att avgöra om skämtet var färdigt och det var dags att skratta och applådera.

Jag önskar att någon på teatern hade sagt att nu var det slut. Det kändes så avhugget, nästan som om de hade en manussida kvar. Kom den bort? Eller var det den kreativa friheten i skapandet som satte punkt, punkt, punkt ut i intet? Hade varit häftigt med ett utropstecken istället. Marschallerna lyste fortfarande när vi gick mot bilen. Lite snopet kändes det. De ville kanske bevara myten om Dracula. I så fall lyckades de. På återseende med ett leende!

PS. Mr T och jag varvade ner med inspelat premiärprogram av jubilerande På spåret. Jag höll mig vaken till sista frågan som dessutom gällde vår hemstad. Det handlade om Tomas di Leva. Ett sömnpiller så gott som något. Viss kultur ska avnjutas live, annars kan det kvitta. Än så länge har jag inte somnat ute på kulturella eskapader. Något ska jag ha kvar att uppleva.

Stå på dig, så ingen annan gör det!

Nu har det hänt igen. Dumheten har fått avgå med segern. Tror dumheten alltså. Den är så dum så att den tror att den är vinnaren. Det kommer dock att visa sig så småningom att dumheten aldrig segrar. För när dumheten kommer fram i ljuset, så smälter den ner som snön gör i vårsolen. Eller blåser bort som löven gör i höststormen. Efter ett riktigt regnoväder tittar alltid solen fram. Någon gång, svårt att säga när. Men solen kommer och då försvinner dumheten med svansen mellan benen.

För jag tror att dumheten har en liten svans. Jag tänker mig dumheten som den onde själv. Med ett par fula horn i pannan och en ful uppsyn. Dumheten ler lite hånfullt när den tror att segern är säkrad. Skrattar bäst som skrattar sist och jag lovar att dumheten skrattar aldrig sist. Det blir på sin höjd en lustig grimas, som mest är orsakad av magproblem. För dumheten kommer så småningom få uppleva magproblem. Inte bara problem koncentrerade till magen. Det blir alla tänkbara problem.

Dumheten i detta fall är lokalradions ledning, som detta år, i nästa sista månadens sista dag, har stängt dörren för den mest populära radiorösten som på mycket länge har hörts ut genom högtalarna. Det är ett problem med chefer som inte är skapta till att vara chefer. De som hela tiden måste låtsas vara chefer, trots att det inte finns en tillstymmelse till chefegenskaper inom dem. Då blir deras ledarskap snabbt en dumhet. Eller flera dumheter.

Befolkningen, alla lyssnare har sin åsikt klar. Vi vill lyssna till den omtyckta radiorösten. Till den radiopratare som har något vettigt att prata om i radio. Nu återstår flams, trams, joller, fniss och fjanteri på lokalradionivå. Kunde novemberdagen bli mer grå, än denna sista dag i etern tillsammans med radiorösten vi har vaknat till och som hjälpt oss att lägga en fin grund för varje dag?

Min första protest blev att ändra radiokanal. Vilken kanal som helst, men inte lokalradion på klockradion på vardagsmorgonen. Min andra protest blir att blogga om dumheten. Jag klurar just nu på min tredje protest. Ska det bli en insändare i tidningen? Eller ska jag tåga upp till dumheten och slå näven i bordet? Titta dumheten rakt i ögonen och se om det finns någon dum förklaring att hämta in?

Jag nöjer mig kanske med två protestaktioner och låta dumheten sitta där och vara dum. Kanske bättre att använda krutet till att uppmuntra och entusiasmera den som drabbats av dumheten och säga något som kan verka mycket dumt. Nästan lika dumt som den dumhet som nyss är lämnad. Detta är inte dumt. Detta är sant. Var glad att du är därifrån! Att leva och verka i sådan dumhet är förödande. Tro mig på mitt bloggade ord. Även om marken gungar nu, så kommer du att stå på säker och fast mark inom kort. Även om livet känns regntungt nu, så kommer du att stå i solsken alldeles snart. Även om du känner dig yr och illamående nu, så kommer du att få uppleva hur det är att andas frisk luft. Utan dumhetens äckliga nedsmutsande partiklar.

Även om det nu känns omöjligt att ta ett steg mot framtiden, så kommer du snart att ta glädjeskutt både framåt och bakåt. När du tar dem bakåt, kommer du att upptäcka att dumheten är ännu dummare än du någonsin trodde var möjligt. Så var glad. Du lever och det är den bästa starten. Förbered dig på att uppleva sann glädje. För det kommer en dag då du kommer att få se dumheten förlora. För dumheten segrar aldrig. På återseende med ett leende!

PS. Det är bara att gratulera alla icke-dumma arbetsgivare att det finns så mycket kompetent och kunnig arbetskraft att tillgå. Med så enormt mycket erfarenhet och som uppskattar chefer som har någon form av ledarskap i sig. Åtminstone en gnutta för omväxlings skull. Sådana ledare som kan stå på sig och som inte behöver stå på andra för att synas. Jag höjer mitt glas för alla duktiga chefer! Ni som får dumheten att vika undan.

Efterlängtat depåstopp

Trettio dagar har november, april, juni och september. Februari tjugoåtta allén. Alla de andra trettioen. Så är minnesramsan för att på ett enkelt sätt konstatera antalet dagar i varje månad. Den sitter kvar sedan lågstadietiden. Plockar fram den igen för att konstatera att det är något som inte stämmer. November har trettio dagar. Antalet bloggar från min sida under november uppgår till tjugosex. Det saknas fyra. Finns det en slarvmaja bland bloggarna i bloggvärlden? Är det mitt nya epitet? Bloggslarver?

Har egentligen inget annat att tillägga till mitt försvar än att denna vecka försvann iväg i cirka 200 knop. Jag kan inte mycket om sjöfart, så nautisk farträkning är för mig som Bambi på hal is. Mycket hal is. Eller som att ge sig ut i en liten uppblåsbar gummibåt på öppet hav med skräckinjagande vågor. Det är dumdristigt att ens tänka tanken. Men 200 knop låter fort. Speciellt ute på vatten, så jag roar mig med att göra en omräkning till km/h och konstaterar att 200 knop verkligen är fort. Drygt 370 km/h. I den farten kliver man inte av hur som helst och sätter sig för att blogga.

Nu är jag inne i någon slags depå. Har inte kommit in för däckbyte eller påfyllning av olja. Så illa är det inte. Behövs inte någon rundsmörjning. Känns skönt i alla fall att Formel 1-racet som pågått i veckan har stannat upp och tagit en välbehövlig paus. Mr T och jag har använt glöggmuggarna och fyllt dem med Dufvenkroks original. Clementinerna har närmat sig den ljuvliga julsmaken och pepparkakorna går åt. Ska se till att bli riktigt snäll innan julafton. Så i den här depån trivs jag. Det verkar bli advent i år också. Skönt att äntligen vara i mål. Hoppas inte att nästa vecka tangerar knoprekordet. 110 km/h är maxfarten på vägarna här i Sverige. Det blir drygt 59 knop. Den hastigheten räcker gott och väl. För att kunna säga: På återseende med ett leende!

PS. Något som verkligen går i 200 knop är förvandlingen från acceptabel hårlängd till katastrofal och oacceptabel hårlängd. Det som ena dagen verkar okej, blir den andra dagen inte överlevnadsbart. Så jag unnade mig ett depåstopp under veckan hos världens bästa frissa. Där får sig alla kunderna ett gott skratt och jag får även uppleva tårar. Ska man vara fin får man lida pin, då med tråd och pincett, ögonbrynshår försvinner ett efter ett. En trevlig tortyrkammare. Lite finare, lite gladare och lite piggare gick jag därifrån. Den dagen sken dessutom solen.